Minstingen, som är 10 år och brukar säga att han längtar till Fiji när han badar i den varma bassängen på torsdagarna säger ännu oftare så här års: ”Jag längtar till Björkliden”. Vi är inte en familj som brukar återvända till resmål. Livet är för kort och världen är för stor. Men varje år gör vi ett undantag från den huvudregeln för den årliga resan till Lapplandsfjällen.
Det råkade bara bli så. Det började för fyra år sedan. Det var vid sportlovstider när jag såg alla fina bilder från fjällen som jag blev sugen att åka upp till påsken samma år. Minstingen var då sex år och hans storebror åtta och jag tänkte att det kunde vara hög tid att börja med utförsåkning om det alls skulle bli av. Eftersom jag var så sent ute funderade jag på om allt redan var fullbokat. ”Riksgränsen”, tänkte jag, ”det ligger långt bort. Undrar om det är bättre chans där.” Så jag kollade upp. Det visade sig att Riksgränsen hade rum kvar, inte på hotellet men väl på vandrarhemmet. Samtidigt visade det sig att Riksgränsen inte är nån bra ort för nybörjare men att de å andra sidan hade en daglig transferbuss fram och tillbaka till Björkliden. Så då blev det så att vi bodde på vandrarhemmet i Riksgränsen och åkte skidor i Björkliden. ”Nästa år bor vi i Björkliden”, sa vi.
Men sedan var det samma visa igen. Jag bokade för sent och det som fanns kvar var bara rum på vandrarhemmet i Riksgränsen. Det året bokade vi stuga i Björkliden för nästa år redan under tågresan hem. Och samma gjorde vi förra året. Båda gångerna har vi vuxna frågat barnen om de inte vill åka nån annanstans istället. Det finns ju många andra orter i de svenska fjällen. Eller varför inte Alperna? Men barnen vill ständigt tillbaka till sitt älskade Björkliden. Och så har det fått bli. Så här långt.
Björkliden ligger långt bort. Det ligger norr om, men än mer väster om Kiruna. Dit är det tio mil. Det är närmare till Narvik i Norge. Men skidorten ligger ändå i Kirna kommun. När du åker tåg från Kiruna på Malmbanan passerar du först Abisko turiststation och sen Abisko Östra innan du kommer till Björkliden. Där hämtar hotellet väskorna vid stationen medan du går upp för backen till hotellet och de förbokade skidorna i skidshopen. (Det går ju bra att släpa med egen utrustning på tåget också om du har sådan.)
I Björkliden kan du sedan åka skidor med en fantastisk utsikt över Lapporten och sjön Torneträsk. Så det är inte bara minstingen som längtar till Björkliden. Det gör vi allihop.
Trots att Björkliden ligger så långt bort, eller kanske just därför, älskar barnen att åka tåg dit upp. Det tar över ett dygn från Blekinge och tågresorna fram och tillbaka blir i sig ett eget litet äventyr och en paus från vardagen. Pojkarna fascineras av att somna på våren och vakna på vintern när vi reser upp. Och tvärt om på resan ner.
Bilderna: Överst utsikten mot Lapporten. Här nedanför: tågresan, pojkarna i lunchrestaurangen på Hotell Fjället, pojkarna nedanför hotellet men ovanför stugbyn och längst ner: eldstaden på Gammelgården, ett vandrarhem nere i byn, på andra sidan järnvägen där du kan äta svenska specialiteter som pizza och på fredagarna till och med tacobuffé! Samt utsikten från en av stugorna i Kåppas stugby.
Halloj världen! 
Haha, jamen det är något speciellt med de där ställena som även barnen fäster sig vid. St Ives är verkligen himmelriket för dottern som fast hon fyller arton nästa gång inte kan tänka sig ett år utan en resa dit.
Vi var i Abisko första gången de hade nyårsöppet som tyvärr sammanföll med tsunamin så själva nyårsafton blev dämpad men vilken vistelse. Vi vill alla tillbaka norrut hela tiden. Ett par år efteråt var vi i Gällivare och härjade uppe på Dundret och gjorde en tur ner till Jokkmokk.
Det där med att återvända har sin charm. De blir som en egen plats att landa på. Igenkännandet är nog en viktig del i det hela, nya upptäckter kan man lägga till på andra håll. Jag förstår att pojkarna gillar tågresan, den är mysig.
Ja, vi behöver nog platser att återvända till. Inte minst barnen. :)