Håll i er, nu reser vi ett par år bakåt i tiden.
Barnvagnen väcker en hel del uppmärksamhet. Vissa stunder känns det som om man anlänt med bebisen i ett UFO. Minst. ”How cute! He’s got his own little house with him” utropar en dam som vi möter i myllret på Dublins gågata, Grafton Street.
Inga barnvagnar vi ser under vår knappa vecka i Dublin påminner om vår svenska standardvagn (om man nu kan prata om något sådant nuförtiden med alla varianter och tillval som finns). Ungarna på Irland måste bli rent förstörda för resten av livet, som inte får åka i en väl ombonad, stor och tung, liggvagn och inte ens ha ögonkontakt med mamman. Framåtvända åker de. Som om det inte fanns någon socialstyrelse på Irland som kunde berätta för alla vilsna nyblivna mammor hur viktigt det är för barnet med ögonkontakt. Ha! Efter hemkomsten till Sverige ändrar vi vagnen till sittvagn (var redan planerat) och Anton får för det allra mesta åka framåtvänt och se världen passera (hade jag inte vågat om det inte vore för Dublin). Alltid lär man sig något av en resa. Något om världen. Något om Sverige. Och något om livet.
Halloj världen! 
Nog är det underbart hur ängslig man är med sina barn och vill deras absolut bästa! kram
Jo de e sant? Jo jag bara provar7testar en sak så fundera inte varför jag skriver kommenterar på din sista sida liksom. Jag ska snart sluta.Må gott Mvh filibusternFilibustern är klurigfilibustern är bästfilibustern är lurigfilibustern är ordigfilibustern är inneUrsäkta om jag är till förtretännu en gång må bra