Etikettarkiv: Sardinien

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Som en scen ur Göta kanal


Det här är en liten berättelse om en storfräsarbåt som välte en liten kajak i havet runt Sardinien. Men det handlar också om Janne Loffe Carlsson och att det inte är något fel att vara folklig.

Kajak välter
Jag sitter på båten på väg mot ön Tavolara och fotograferar båtar. Plötsligt drar en stor mörk motorbåt förbi i hög fart. Stora svallvågor. En röd kajak välter. Paddlaren ligger i vattnet och försöker ta sig upp. Det är lite som en scen ur 80-tals filmen ”Göta kanal”. Fast i Italien. Kaptenen på vår båt drar ner på farten och frågar om han behöver hjälp, men han viftar avvärjande. Han vill fixa det här själv.

Janne Loffe Carlsson
Jag kom att tänka på den här händelsen när jag i morse läste att Janne Loffe Carlsson har dött. Han spelade ju en av huvudrollerna i filmen jag kom att tänka på, där i båten. Jag läser ett citat av Eva Röse: ”Jag har aldrig jobbat med någon som är så folklig. Han kunde komma in var som helst, knacka på dörren och be om att få ett glas vatten eller om att få låna toaletten. Alla upplevde att de kände honom.”

Att äta skit
Det finns de som lite överlägset tycker att folklighet är något fult. Du har kanske hört uttrycket ”en miljon flugor kan inte ha fel – ät skit”?

Filmsuccé
Filmen ”Göta kanal – eller vem drog ut proppen?” sågs av en och en halv miljon biobesökare när det begav sig. Många fler har sett filmen sedan dess. Många har älskat den. Jag minns att jag själv tyckte att den var jätterolig och älskade uttryck som ”skitit i det blå skåpet” och kanotisten som hela tiden välte när de stora båtarna drog fram. Även i slutscenen om jag minns rätt. Det är lätt att känna med den stackaren samtidigt som det ser roligt ut när han välter.

Håller idag?
Men filmen sågades av kritikerna. Den var inte fin nog. Det är mycket möjligt att jag inte skulle skratta lika mycket om jag såg filmen idag. Det är inte alltid som 80-talshumor har åldrats väl. Men jag vet inte. Jag har inte sett om filmen på många, många år.

Se ner på folklighet
I alla fall så tycker jag att de som ser ner på folklighet är lite som den där storfräsaren i sin fina båt på Sardinien som drar fram och skapar svallvågor som får kajaken att välta. Storfräsare bryr sig inte om ifall de sårar någon med sitt sätt. Bara det får dem själva att framstå som överlägsna. Och det är ju inte alls fint. Egentligen. Det går ju dessutom alldeles utmärkt att uppskatta finkultur utan att förakta det folkliga. Precis på samma sätt som det är möjligt att framföra en stor båt utan att välta kanotister.

Så jag tycker att folklighet – det är fint som fan. Men vad säger du?

Lämna en kommentar

Under humor, media, personligt, resor

Alghero, Sardinien – mer än bara besvikelse


Vi kom till Alghero den 15 augusti. Samma dag skrev jag ett blogginlägg om hur besviken jag var över trängseln på den annars fina pinjekantade stranden med de dubbla kvinnonamnen: Maria Pia. När jag postat inlägget var klockan fem på kvällen och vi gick ner till stranden igen i hopp om att hitta en plätt där vi kunde lägga ner våra nyinköpta badhandukar med sardinska motiv.

Kvällsljus
När vi kommer ner till stranden står kvällssolen lågt över vattnet och ljuset glittrar i vågorna men stranden är fortfarande full av folk. Ändå är det inte riktigt lika fullt som det varit vid lunchtiden. Vi får plats med våra badhandukar. Men 11-åringen, Albin, som bytt om till badbyxor i lägenheten vi hyr kommer på att han glömt ombyteskläderna där. Eftersom han brukar få skav om han går hem i blöta badbyxor tar Anders på sig att gå och hämta shortsen. När han är tillbaka ska 13-åringen, Anton, byta om till badbyxor. Då kommer han på att han glömt badbyxorna. Anders går en andra runda.

Solnedgång på stranden
Medan Anton vaktar grejorna på land går jag och Albin ut i det långgrunda vattnet och doppar oss. Vi tävlar om vem som kan gå snabbast med händerna på botten, liggandes på rygg i det grunda vattnet. Det är något oklart vem som vinner men Albin inför nya regler efter hand. Vi stannar länge på stranden den kvällen, ända tills solnedgången. Efterhand lämnar fler och fler stranden och mot slutet är det riktigt vackert ändå. På Lidostranden fotograferar jag några ungdomar som spelar volleyboll i solnedgången när vi går tillbaka mot lägenheten.


Häftigt fyrverkeri
Till kvällsmat äter vi kallskuret på balkongen innan vi går ut för att ta oss in till gamla stan i Alghero, titta på den och kanske äta en glass. När vi kommer ut är det om möjligt ännu mer trängsel än vad det varit på stränderna tidigare på dagen. Vi är närmast i chock men promenerar ändå in i mot stan sirapstakt genom folkmassan. När vi är nästan framme vid stadsmuren börjar ett gigantiskt fyrverkeri. Ett av de häftigaste vi någonsin sett. Det är då som Anton googlar och tar reda på att det är jungfru Marie himmelsfärdsdag och helgdag i Italien! Det förklarar ju en del av trängseln. Särskilt den på kvällen! Det blir aldrig någon glass den kvällen men vi är ett fyrverkeri och en lärdom rikare.


Favoritrestaurangen
Andra dagen ringer jag och bokar in oss på vår gamla favoritrestaurang på stranden Maria Pia, Ristorante La Conchiglia klockan 14:00. De klarar engelskan sådär så jag får ta en siffra i taget i klockslaget men det verkar ändå fungera för när vi kommer dit finns det ett bord till oss. Jag, Anders och Anton tar varsin Spaghetti La Concigliga, som man måste vara minst två som beställer. Den består av spagetti i tomatsås med blåmusslor, vongole-musslor och languster. Albin tar en spaghetti vongole. Det smakar mycket gott!


Mer om maten
Vongole-musslan heter Tapes Semidecussatus på latin men jag hittar inget svenskt namn på den. Den ingår i familjen venusmusslor. Languster (Palinurus) är ett släkte av storkräftor. Släktet är mycket gammalt, minst 110 miljoner år. Langustern påminner om hummern men har mycket långa yttre antenner och en kraftig, särskilt i främre delen taggig huvudsköld. De mycket långa gångbenen är inte försedda med vanliga klor utan avslutas med enkla klor. Langustern förekommer rikligt i Medelhavet.

Nästan helt ensam på stranden
Både den här dagen och nästa, som är vår sista hela dag på Sardinien, är det mycket folk på stranden. Om än inte riktigt fullt lika knökafullt som första dagen. På morgonen avresedagen går jag ensam ner till stranden för en morgonpromenad och då är där riktigt fint även om själva sandstranden ligger i skugga.


Solnedgångar och mysiga gränder
Staden då? Jo båda de kvällar som vi hade kvar efter jungfru Marie himmelsfärdsdagskvällen går vi in till gamla stan och äter på två olika restauranger där utan att ha bokat bord i förväg. Med lite tur hittar vi lediga bord. Sista kvällen kommer vi in till stan just när solen går ner. Alghero är en medeltida stad som på den tiden hade stor inflyttning väster ifrån, från Katalonien. Än idag talas en katalansk dialekt i staden och gatuskyltarna är tvåspråkiga med text både på italienska och katalanska. En stadsmur omger den gamla delen av stan som innehåller mängder av gränder, restauranger, caféer och souvenirbutiker. Det är väldigt mysigt att gå omkring där trots att det så klart är ganska turistiskt.


Avslutande rekommendationer
Sammanfattningsvis kan jag absolut rekommendera en resa till Alghero, men undvik augusti då italienarna själva har semester och här är överfullt med turister. Även om jag tycker att det är mysigt med inhemska turister som talar språket och efterfrågar den lokala matkulturen blir det helt enkelt för mycket folk. Missa inte gamla stan, eller stranden Maria Pia men var beredd på att fler än du hittat dit. Hyr gärna bil någon eller några dagar och besök stränder som Lazaretto och La Bombarde men undvik den berömda La Pelosa där det var för mycket folk även i slutet av september för tio år sedan. Orkar du köra två timmar en morgon till Porto San Paolo så rekommenderar jag ett besök på ”söderhavön” Tavolara som en gång var världens minsta kungarike men tänk på att sista båten dit ut går 13:30. Tillbaka går det båtar ända till 18:30 och då har du två timmar tillbaka till Alghero om du inte väljer att övernatta i Porto San Paolo.





2 kommentarer

Under resor, vackra platser

En gång världens minsta konungarike – Tavolara


När vi är på Sardinien gör vi en båtutflykt till en badstrand med söderhavskänsla. Inte anar jag då att ön där stranden ligger en gång var ett eget konungarike. ”Världens minsta” till och med. Det upptäcker jag först när jag hemma i Sverige googlar för att hitta information om den kyrkogård jag sett och fotograferat på ön.

Fåraherden som blev kung
Det var en gång en fåraherde som bodde ensam på en ö som tillhörde konungariket Sardinien. Fåraherden hette Giuseppe Bertolini. Han var en bildad man, för att vara en herde, och myterna om hans ursprung är många. 1836 besöktes ön av Sardiniens kung Karl Albert som var ute på en jakttur. Kungen av Sardinien utsåg då Giuseppe till kung av Tavolara.

Bigami
Fåraherden, som hade två familjer med två olika kvinnor flyttade då båda sina familjer till ön för att starta sitt konungarike. Strax därefter, vid den tiden när Garibaldi, på den nye Sardinske kungen Viktor Emanuels uppdrag, höll på med att ena Italien, försökte den italienska staten ställa den förste kungen av Tavolara inför rätta för bigami men hindrades av hans kungliga status.

Paolo I tar över
1845 abdikerade Giuseppe från tronen till förmån för sin son Paolo. Den nya kungen av Tavolara såg sedan till att 1861 få Viktor Emanuels stöd för fortsatt självständighet för konungariket. På öns kyrkogård finns en grav krönt med en krona. Där ligger Paolo I begravd.

Den siste regenten
Efter Paolo blev hans son Carlo kung av Tavolara. När han i sin tur dog hade hans son och tronarvinge Paolo II lämnat ön för att söka jobb. I han ställe övertog Carlos syster Mariangela tronen. När hon dog 1934 rapporterades det att Italien skulle ärva landet. Men Paolo II återvände ändå till ön och blev den siste kungen som i praktiken regerade på ön som så hade 50 invånare. Han dog 1962.

Kungliga restauranger
Men än idag lever tronarvingarna kvar på Tavolara och driver de restauranger som finns där. Antonio (Tonino) Bertoleoni, andra sonen till Paolo II föddes 1933. Han är ägare till Da Tonino restaurang. Hans syster prinsessan Maddalena äger La Corona restaurang i närheten.



4 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser

En liten film om en söderhavsö i Europa

Jag tänker mig att den här ön skulle kunna finnas någonstans i Franska Polynesien. Men det gör den inte. Den ligger i Europa. Men inte på Lofoten, som den också påminner lite om, utan i Italien. Strax utanför Sardinien. 

Jag har skrivit om Tavolara innan och här kommer en film på två minuter som fått mer än 2 900 visningar på Facebook:

2 kommentarer

Under resor

Ett träd

Ett träd fotograferat från taxin mellan Porto San Paulo och Alghero på Sardinien. Mest för test av WP-appen (den app jag bloggar med via mobilen). Som verkar fungera utmärkt.

Lämna en kommentar

Under appar, blogg, resor

Alghero – vilken besvikelse! 

Alltså! Vi var här för 10 år sedan Maria-Pia-stranden var alldeles, alldeles underbar! Men idag, när vi återvände, blev jag riktigt, riktigt besviken. Här råder rena kaoset och jag börjar undra om turismen på flera håll i Europa just i år, 2017, runnit över alla bräddar och blivit mer än vad orterna klarar av. Alghero verkar i alla fall vara en sådan ort som fått fler besökare än den tål.

Dyrt runt Olbia
Eftersom jag klantade till min bokning till Sardinien den här gången och upptäckte först efter det att jag bokat flyg till och från Olbia att det inte fanns några riktigt bra boendealternativ kvar i området. Jag bokade ändå två rum och tre nätter i Porto San Paulo på ett lite onödigt dyrt lägenhetshotell. Men det var vad som fanns kvar. Alternativen i Alghero var fler så jag bokade tre nätter här också. Idag åkte vi dyr taxi hit. Med facit i hand borde jag ha kollat upp alternativet att hyra bil, men det hade jag nu inte gjort.

Smidig taxiresa
I alla fall åkte vi genom ett vackert landskap och kom smidigt till vår lägenhet i Alghero som vi så här långt är mycket nöjda med. Givetvis ville vi genast gå ner till stranden och äta lunch på vår favoritrestaurang från senast.

Fullpackad Lido-strand
Så vi packar med oss badgrejorna och börjar gå. Vi går förbi Lido-stranden som är alldeles fullpackad med folk. ”Stackare”, tänker jag, ”de känner nog inte till den fina Maria Pia” och funderar på hur jag ska skriva ett blogginlägg om hur man hittar dit så att mina läsare ska slippa göra samma misstag som de som ligger på Lido. Just precis så lite anar jag vad som väntar oss.

Uppmuntrande ord
Jag peppar 11-åringen som börjar bli trött och ifrågasätter om det verkligen finns en restaurang på stranden. ”Så klart finns den kvar, här verkar ju vara fler turister nu. Det kommer att orna sig.”Vi passerar lägenhetshotellet där vi bodde förra gången, affären där vi handlade, restauranger där vi åt, sjukhuset som ligger där stranden börjar och börjar så gå ner genom pinjeskogen mot stranden. Fortfarande anar jag ingenting.

Sjukt trångt
Nu börjar jag skymta vattnet mellan träden. Det härligt turkosa! Men ganska direkt börjar jag också skymta alla parasol. Vi kommer ner på stranden och upptäcker hur folk nästan ligger på varandra på stranden. Det är sjukt trångt! Vi går ner för att följa strandlinjen och flera personer ligger så långt ner att de har fötterna i vattnet. Eftersom jag har skor på fötterna tvingas jag kliva över deras ben för att ta mig framåt. På någon sträcka är det parasol-uthyrning, där är fullt på solstolarna men inte alls lika trångt i övrigt eftersom de inte tillåter andra att lägga sig här. Därför är det lättare att följa stranden den biten.

Inga bord lediga
Någonstans här kommer vi ifrån varandra. De andra tre är före mig. Jag går förbi en restaurang som jag bedömer inte kan vara vårt gamla stamställe och kryssar mig fram bland filtar, handdukar och badleksaker till nästa ställe. När jag kommer dit tänker jag att det måste vara rätt, men ombyggt. De andra är inte här så jag tar ett bord för fyra. Anders ringer. De är vid den andra restaurangen. Det är rätt ställe men de har inga bord lediga. ”Kom hit”, säger jag, ”jag har ett bord”. Men när servitrisen kommer blir jag bortkörd. Trots att det finns flera lediga bord finns det inga platser. Allt är reserverat. Jag ringer Anders igen. När han inte hör vad jag säger skriker jag i telefonen ”Det är fullt här också!”. Moget. Flera restauranggäster tittar på mig med stora ögon. Då har jag redan suckat högt över att jag först inte fick igenom telefonsamtalet.

En meter pizza
Nåja, vi har ju passerat flera restauranger ute vid vägen och går tillbaka till dem. En efter en. Och konstaterar att det är fullt där också. Till sist hittar vi ett ställe som i och för sig inte kan erbjuda oss att välja från hela menyn. Men pizza kan de fixa. Vi är inte knussliga och beställer en meter av pizzan 4 stagioni och äter med god aprit. Det smakar i alla fall mycket gott nu när vi väl fått tag på något att äta.

Tillbaka till rummet
Minstingen, som är 11 år, kräver nu att få ta det lugnt på rummet ett par timmar vilket vi går med på. Jag köper till luftkonditionering och skriver det här inlägget. Anders och 13-åringen handlar mat till kvällen och till frukost imorgon. Pojkarna leker med sina telefoner och Anders tar en tupplur.

Nytt försök 
Nu är klockan fem och nu ska vi göra ett nytt försök med stranden. Det brukar kunna vara mindre folk på stränderna runt Medelhavet så här dags. Håll tummarna för att det finns en plätt sand att lägga handdukarna på…

Ohållbart
Förutom problemen med klimatpåverkan från flygresorna tycks det som om turismen på flera håll i Europa passerat en gräns där den även på många andra sätt börjar bli ohållbar. Det har ju varit protester på flera håll mot turismen just i år. På Mallorca och i Venedig bland annat. Och så här kan vi inte ha det! Frågan är vad som kan göras åt saken…

19 kommentarer

Under hållbart resande, resor

En söderhavsö? Nej, Tavolara finns i Europa



Vacker som en tavla är hon. Ön Tavolara. Turisterna börjar redan hitta hit men inte i så jätte
stor omfattning. Och än är det mest inhemska turister som kommer hit för att bada en dag och häpna över naturskönheten. Italienare. För Tavolara är en liten ö som ligger utanför Sardinien. På den nord-östra sidan.

Båtersean
Det ska vara möjligt att åka båt hit från Olbia men vi tog den närmaste vägen som är från Porto San Paolo som ligger lite längre söderut på Sardiniens norra ostkust. 26 Euro per vuxen kostade biljetten tur och retur för en vuxen i 2017 års prisläge och halva priset för barn upp till tolv år.

Exotisk
Eftersom vi kom till Sardinien närmast direkt från Lofoten i Norge tycker jag att ön ser ut som en liten bit av just Lofoten som nån har placerat här på Sardinien. Bra gjort i så fall! ;) För här är betydligt varmare i vattnet. Ön ser i alla fall exotisk ut med sitt höga berg och sitt turkosiska vatten. Kanske lite som en Söderhavsö?

Checka ut
Jag har mer att berätta om Tavolara men just nu ska vi checka ut från vårt hotell här i Porto San Paolo. Så det får bli en annan gång.

Taxi
Så. Nu sitter vi i en taxi på väg till Alghero (jo, det blir dyrt – 200 Euro – det hade nog varit bättre att hyra bil.) Men nu kan jag fortsätta berätta om Tavolara.

Hyra solstol
Det finns solstolar att hyra på ön men de är dyra. 30 Euro för två. Jag valde ändå att hyra fyra för skuggan. Det gick inte att betala för solstolarna med kort. Direkt när vi betalat kom vi på att kontanterna skulle vi ju haft till att äta på ön!

Restaurang
För det finns både bar och restaurang på ön. Baren visade sig enbart ta kontanter så jag bokade bord på restaurangen, som tar kort, klockan 14. Vår familj på fyra personer delade på:
1 lufttorkad skinka + melon
1 spaghetti vongole
1 spaghetti seafood
2 vatten
3 iste
2 öl
1 glass

Det kostade 103,5 Euro. Dyrt, kan jag tycka även om maten smakade ljuvligt. Men är man ute på en populär ö där det bara finns en restaurang så kan de så klart ta bra betalt.

Kyrkogård
På ön finns också en kyrkogård som är ganska speciell. Där är en stor skylt som berättar om den och som har sponsrats av EU. Men all text är på italienska (!)

Naturreservat
Ön, eller i vart fall delar av den, är naturskyddad. Så du får inte gå runt bland sanddynerna bakom själva stranden hur som helst, men det finns markerade gångstigar där du kan promenera. Och kanske hitta till en mindre badvik. Dock ser jag inga sandstränder på andra sidan sanddynerna.

Sandstranden
Sandstranden är fin men inte någon hundraprocentig sandstrand. Det finns en del småsten bland samden. Jag tycker ändå att det var helt okej för fötterna att gå i vattnet men olika personer är ju olika känsliga.

Snorkling
Tack vare att vattnet är så klart, fungerar det utmärkt att snorkla här. Ta med egen utrustning, bara. Fiskarna du ser är de sorter som brukar finnas i Medelhavet och så är här stora partier med bottenväxande alger som vajar tjusigt i vattnet.

3 kommentarer

Under resor, vackra platser

Nu är vi på Sardinien!



I går vaknade vi och åt frukost i Nordnorge, åt lunch inne i centrala Oslo, middag i ett flygplan och en sen kvällsglass i en by på Sardinien. Idag har vi bara badat och tagit det lugnt. Det kändes väldigt rimligt.

Hur tänkte jag?
Natten till i förrgår började det regna vid Haukland Beach där vi bodde i ett hus vi hyrt för tre nätter. Regnandet fortsatte hela vägen tillbaka mot Narvik (nästan) från Lofoten. När vi kom till hotellet i Bjerkvik, en halvtimme från Evenes flygplats, plockade jag upp pappershögen med mina bokningar ur väskan. Jag påmindes då om att flyget mot Oslo skulle gå 11:15 men bilen kunde lämnas tidigast 10:00. ”Hur tänkte jag där?” utbrast jag då.

Små marginaler
Men efter efter att ha kört till flygplatsen och tankat upp bilen parkerade vi den på en av Avis p-platser vid flygplatsen. Sedan hämtade vi ut boardingkort och lämnade in väskorna på ”bagdrop” och strax innan klockan slagit 10 kunde jag faktiskt lämna tillbaka bilnycklarna innan vi gick genom säkerhetskontrollen. Det fungerade ju utmärkt trots små marginaler! Ofta är det ju så att det behövs mindre marginaler på mindre flygplatser.

Kul detalj
En rolig detalj på flygplatsen utanför Narvik var att på en vägg har de en jätteplansch över Hauklandstranden. Stugan vi bott i fanns bakom en papperskorg. Vi flyttade undan den en bit för att återse stugan.

Lunch i Oslo
På Gardemoens flygplats hade vi fem timmar mellan flyg. Efter snabb omröstning – tre mot en – bestämdes att vi skulle lämna flygplatsen för lunch inne i Oslo. Pojkarna delade på en lasagne och jag och Anders på en pizza Norge – med renkött och ruccola (!) Vi hann också gå Karl Johans gate fram och tillbaka innan det var dags stt ta snabbtåget tillbaka till flygplatsen igen.

Långsam säkerhetskontroll
Här var det en betydligt långsammare och krångligare säkerhetskontroll där flera av våra väskor skulle letas igenom och stökas runt i efter föremål i metall. Suck.

Lugn dag idag
Nåja. Sedan igår kväll är vi på Sardinien och idag tyckte vi att vi förtjänade att bara ta det lugnt på stranden här i Porto San Paolo. Här är vattnet väl så turkost som på Lofoten men betydligt varmare!

5 kommentarer

Under resor