Etikettarkiv: Spanien

Saliner, fåglar och vindpumpar vid Lo Pagán


I regionen Murcia, nära det spanska fastlandets sydostligaste hörn finns en promenadstig som går mellan en stilla havslagun och ännu mer stilla saliner. Här finns en strand, gratis lerbad, ett rikt fågelliv och ett par byggnader som ser ut som gamla spanska väderkvarnar, men som jag tror måste vara vindpumpar.

Vi är i Spanien på höstlovet 2018. Vi utgår från Torrevieja och har kört till San Pedro del Pinatar som ligger norr om La Manga. Vädret är mulet när vi börjar promenera mot salinerna vid Lo Pagán. Det är våra kompisar Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo som tagit oss med för att visa oss den här platsen.

La Manga och Mar Menor
Innan vi är framme passerar vi först en sandstrand mot havet. Eller havet och havet. Mar Menor är en lagun som är avskuren från Medelhavet av en 20 kilometer lång landtunga som heter La Manga. Här är vattnet lugnare och något varmare än i Medelhavet. Men vädret bjuder inte riktigt in till bad den här dagen och vi vandrar vidare.

La Manga är också namnet på en ocharmig turistort söder om det sund som delar landtungan i en nordlig del och en sydlig del. Men den turistorten besöker vi inte den här gången.

Saliner
Promenadstigen går på en konstruerad bank längs en rät linje, som avgränsar salinena från Mar Menor vid La Mangas nordligaste del. Saliner kan även kallas saltgårdar och de är en anläggningar där koksalt utvinns ur havsvatten. Saltgården består av en eller flera grunda laguner där man släpper in vattnet och låter det avdunsta. Kvar på lagunens botten finns då det salt som vattnet innehöll och som nu kan transporteras bort och eventuellt renas.

Gratis lerbad
I början av stigen är den belagd med plattor och kantad av palmer. Här finns det bryggor för gratis lerbad. Men det är, som sagt, inte riktigt väder för det. Här kan du också titta efter flamingos och vita silkeshägrar.

Salthögar och Don Quijote
Vi försöker följa en annan vägbank som skär av den första i en rät vinkel åt vänster och nordost bort mot gården där saltet tillverkas. Vi ser både gårdsbyggnaderna och salthögarna på håll. Men en liten bit in är vägen avspärrad med höga staket och vi får vända tillbaka och fortsätta ut mot Molino Calcetera, som ser ut som en typisk gammal spansk väderkvarn. Du kan lätt tänka dig att det var väderkvarnar av just den typen som den påhittade sagofiguren Don Quijote en gång slogs emot.

Vindpump
Men när vi kommer fram till ”kvarnen” blir jag fundersam. Vem skulle anlägga en kvarn på den här platsen? Jag kommer fram till att det istället måste vara en vindpump som förr transporterade vatten från Mar Menor till salinen. Kanske är ”kvarnen” i början av stigen, inne i Lo Pagán, också i själva verket en gammal pumpanläggning?

Fågelarten
Hur som helst har det nu klarnat upp och vi vandrar tillbaka i solskenet. På vägen tillbaka ser vi svarta fåglar med vit teckning och röda ögon som jag inte vet namnet på. Men som en kommentar till det här inlägget får jag några veckor senare veta att de heter svarthalsade doppingar.









6 kommentarer

Under natur, resor

Spanska landskap sedda från tåget

Vi åker tåg från Alicante till Madrid. Spanska landskap passerar förbi utanför fönstret.

Varje träd, varje hus, varje väg har en historia att berätta.

Jag försöker fånga vyerna med min kamera. Det är inte lätt. Tågets rörelser. Ständigt nya vinklar. Reflexer och fläckar på fönstret. Jag fotograferar och raderar. Fotograferar och raderar igen.

Några bilder får ändå vara kvar. De kommer här:










6 kommentarer

Under resor

Playa Punta Prima vid Torrevieja – på höstlovet

– Halloj världen! testar stranden –

Det är onsdag förmiddag på höstlovet 2018 och vi är i den södra utkanten av Torrevieja. Det ser ut att bli veckans finaste dag vädermässigt så vi bestämmer oss för att ta en dag på stranden.

Men vilken strand ska vi välja? Våra kompisar är på annat håll så vi får tänka ut något själva.

Välja strand
Vi vet sedan ett besök här sommaren 2015 att det finns en fin naturstrand som heter Guardamar del Segura norr om Torrevieja som bäst nås med bil. Och vi vet att det finns stränder inne i stan och en pytteliten badvik som heter Cala Ferris strax söder om bostadsområdet där vi är. Men jag vill prova något nytt och tittar på kartan ut en strand ytterligare en bit söderut som ändå är på promenadavstånd. Vi bestämmer oss för att testa Playa Punta Prima.

Redan när vi rundat själva udden Punta Prima och närmar oss stranden förstår jag att det här var ett bra val. Vatten i turkosa toner. Precis vad jag gillar!

Restaurang och toaletter
Väl framme var vi sugna på något att dricka. Så bra då att det visade sig finnas en bar på stranden och att den var öppen även så här på höstlovet! Vi slog oss ner vid ett bord i solen!

Toaletter visade de sig också ha, vilket alltid är en fördel! Rena och fräscha var de också. Lite köbildning var det dock och då får vi tänka på att det här är lågsäsong för sol och bad vid Medelhavet.

Senare på dagen köper vi hämtpizza i kartong från restaurangen som vi äter nere på stranden. Det fungerar alldeles utmärkt och smakar bra.

Solstolar
Att hyra solstolar kostade 7,5 Euro per styck. De hade bara några få par uppställda men de räckte till gott och väl. Jag kan tänka mig att det är mer trängsel i högsäsong.

Stranden och vattnet
Sanden är brunbeige och det är kanske inte den vackraste nyansen, men de turkosa tonerna i vattnet och palmerna, som finns både uppe vid strandpromenaden och nere på själva stranden, är en fin inramning. Stranden är varken särskilt lång eller särskilt bred men när våra kompisar anlänt lite senare än oss visar det sig att så här års finns det i alla fall plats för lite strandtennis för ungdomarna. Jag föreställer mig att bilden är en helt annan en het dag i augusti.

Vattnet är inte varmt men inte heller direkt kallt så här års. Jag skulle beskriva det mer som svalt.

Det ligger en del tång både på stranden och i vattnet men det finns också gott om passager ut där det inte ligger någon tång.



En ”hemlig” strand
Söder om den egentliga stranden finns en mindre strand som endast kan nås genom att antingen klättra över stora klippblock eller genom att vada genom vattnet. Eller med båt, kanot eller liknande. På så sätt känns den lite ”hemlig” och i alla fall så här års är den helt folktom.

Betyg
En riktigt bra strand på det hela taget. Lite för smal, lite för kort, lite för mörk sand och lite för mycket tång för ett riktigt toppbetyg, men någonstans mellan 3 och 4 bör betyget hamna:

☀️☀️☀️➕

Avslutningsvis så var det riktigt, riktigt skönt att få en dag med fint badväder på höstlovet. Vi brukar ofta få det när vi reser till Medelhavet den här tiden på året. Men det finns verkligen inga garantier. Så ☀️☀️☀️☀️☀️ för vädret och dagen!

8 kommentarer

Under resor, Stränder, vackra platser

Katterna på Tabarca

På den spanska ön Tabarca utanför Alicante och Torrevieja, som jag skrev om igår, finns det gott om katter. Närmare bestämt ca 160 stycken. Riktigt så många såg inte vi när vi var på ön. Men många kattbilder blev det.

Numera genomförs kampanjer där katter fångas in och steriliseras av myndigheterna i Alicante. Katterna saknar i regel ägare men är omtyckta av både öbor och turister. Innan myndigheterna lät sterilisera katterna tillfrågades därför öborna som gillade idén. Efter en sådan kampanj hittades i januari 2017 tolv döda katter på ön. Men det är nog smällar du får ta om katterna inte ska bli orimligt många.

Hur som helst såg katterna ut att vara i gott skick när vi var på ön nu på höstlovet. Och lite fräcka är de nog allt också. En lurade till och med av vår femtonåring en räka genom att strategiskt placera klorna i hans ben just som han var i färd med att skala den. Att Anton då hoppade till och tappade räkan på marken är ju inte så konstigt. Och se där fick en kattmamma tag i en läckerbit att dela med sina kattungar!

Personligen så gillar jag katter och tycker inte att de är för många på ön, men jag har förståelse för att myndigheterna inte kan låta dem bli fler än de redan är.








11 kommentarer

Under resor

7 saker du behöver veta om ön Tabarca utanför Alicante och Torrevieja

Utanför den spanska semesterorten Alicante, och ungefär lika långt ifrån många svenskars andra hemort Torrevieja, finns en vacker liten ö med ett spännande förflutet. Ön kallas oftast bara ”Illa de Tabarca” men heter egentligen Nova Tabarca på valenciska, vilket förklaras av öns historia.

Här är 7 saker som du har glädje och nytta av att veta om du vill göra ett besök här:

1. Båtresan hit
Tabarca tillhör administrativt Alicante. Sommartid finns det båttrafik direkt ifrån denna turistort liksom från Torrevieja. Men närmast och med mest frekvent båttrafik till Tabarca finns den mindre orten Santa Pola.

Här finns flera båtbolag vars biljettbodar ligger på rad, intill varandra, i den lilla hamnen. Överfarten kostar cirka 10 Euro tur och retur per person. Priset är ungefär samma oavsett vilken båt du väljer så du gör klokast i att välja det bolag som har bäst avgångstider för just dig, för både resan ut till ön och resan tillbaka.

Båtarna finns i olika storlek och form. Vi åkte över med en mindre snabbgående blå båt med färgglada fiskar på och tillbaka med en något större blå och orange katamaran. Båda resorna tog ungefär en halvtimme. Med andra båtar kan det ta något längre tid. Kanske upp emot 45 minuter.

2. Var parkera i Santa Pola?
Du kommer alltså antagligen att välja att åka båt från Santa Pola, särskilt om du har tillgång till hyrbil. Men var parkera bilen? Marina Miramar heter en småbåtshamn som ligger mycket nära den hamn som båtarna avgår ifrån och här finns en relativt stor parkeringsplats. Vi parkerade här från 11 till 17 en helgdagsafton i oktober och det kostade oss 11 Euro.

3. Hur mycket tid behöver du?
Hur mycket tid du behöver beror så klart på vad du vill göra. Det finns ett par hotell på ön så det är fullt möjligt att tillbringa flera dagar här. Det kan nog vara lugnt och mysigt här när den sista båten lämnat för dagen. Under högsäsong och mitt på dagen kan du dock behöva räkna med trängsel och en del köande då så många som 3000 turister kan komma på besök varje dag.

Vi var här på höstlovet 2018 och hade fem timmar på ön. Även om det var soligt och fint väder så hade det behövt blåsa lite mindre eller vara ett par grader varmare i luften för att vi skulle ha blivit sugna på att bada. Men vi vandrade runt hela ön, strosade runt ganska länge i den lilla staden, fotograferade massor, åt lunch och satt länge och njöt i solen. Ändå hann vi med en extra foto- och pokemonpromenad och en fika utanför ringmuren innan det var dags att ta båten tillbaka igen. Fem timmar var väl tilltagen tid men om du vill bada, snorkla eller dyka, åka trampbåt (under högsäsong), shoppa eller besöka det lilla muséet på ön behöver du kanske lite mer tid. Och det är ju alltid skönt att inte behöva stressa.

4. Öns historia
Tabarca har som jag tidigare nämnde en spännande historia. Fram till 1700-talet var ön känd som ett piratnäste för så kallade ”berbiska pirater” som hade ön som bas när de gjorde räder mot det spanska fastlandet. Så särskilt berbiska var nog inte piraterna i verkligheten, men väl nordafrikanska, och illa beryktade.

Vid den här tiden hette ön Illa de Sant Pau efter aposteln Paulus som man trodde avreste härifrån. Den kallades också Illa Plana, ”den platta ön”, på grund av sitt utseende.

Namnet Nova Tabarca, eller på riks-spanska Nueva Tabarca, fick ön 1770 i och med att en italiensk befolkning kom dit som flyktingar. Men de kom inte direkt från Italien. Tvärt om. De kom från Tunisien. Utanför den tunisiska staden Tabarka finns en liten ö som också kallas Tabarka som från 1500-talet tillhört republiken Genua i nuvarande Italien. Men tunisierna hade återtagit ön 1741 och höll sedan dess dess genuanska invånare som slavar.

Carlos III lyckades 1768 förhandla loss Tabarquinerna och från den 14 oktober till den 8 december samma år flyttades några av dem först till Alicante för att senare flyttas vidare tillsammans med en nyinrättad spansk militärganison till ”nya Tabarca”. Syftet var förutom att rädda Tabarquinerna från slaveriet även att få en bofast befolkning på ön och på så sätt hålla piraterna borta för alltid.

Totalt flyttade 296 Tabarquiner till ön 1770, varav 31 var födda i Italien , 137 i Genoesiska Tabarka i Tunisien , 70 under fångenskapen i Tunisien och 58 under fångenskap i Alger. Staden på ön började byggas 1770 och redan 1779 stod kyrkan färdig.

På bara några få år lärde sig de tidigare italienarna att prata valenciska och det är det språk som fortfarande talas av öns numera knappa 70 invånare, tillsammans med riks-spanskan, katalanska. Men bybornas italienska ursprung avslöjas av att de än idag bär italienska efternamn. Byborna kom länge att fortsätta livnära sig på fiske, precis som de hade gjort på ”gamla” Tabarka. Men sedan 1960-talet är istället turismen den viktigaste inkomstkällan på ön.

5. Sevärdheter
Ön är 1750 meter från sydost till nordväst och som mest 300 meter tvärs över på andra hållet. Om du inte är här en allt för het sommardag fungerar det därför utmärkt att promenera runt ön som är ganska karg och saknar träd, utöver ett antal planterade palmer.

Den första byggnad du stöter på om du går mot sydost från hamnen är försvarsfästningen på ön. Den heter Torre San José. Det är möjligt att den framöver kommer att öppnas upp för besökare men än så länge kan den bara ses från utsidan.

Nästa byggnad om du fortsätter i samma riktning är fyren på ön. Den byggdes 1854. Fyren ersattes 1971 av en nyare men denna revs igen sedan den gamla restaurerats och åter togs i bruk 1998.

Ännu längre österut ligger öns kyrkogård, nästan så långt från staden som du kan komma.

När vi var här den 31 oktober var några kvinnor från byn på plats och pyntade alla gravarna, både gamla och nya, med blommor inför allahelgonnahelgen.

Den lilla staden på ön är annars den främsta sevärdheten här. De pittoreska husen som ligger längs gator i rutnätsmönster. Ofta med havet i fonden. Bougainvillea och palmer. Stadsportarna, torget och kyrkan. Alltihop är sevärt och mycket charmigt.

6. Att äta på ön
Det finns många restauranger på den lilla ön. Både utanför och innanför stadsmurarna. Vi valde att äta på torget inne i byn. Inte minst för att få lite mer lä.

Vi satt utomhus, innanför ett vindskydd på restaurant Ramos som finns i ett vitt hus med oreangea detaljer.

Vi åt paella. Ungdomarna tog en mixad variant medan vi vuxna valde en med enbart havets läckerheter. Den smakade mycket bra men hade gärna fått innehålla lite mer saffran. Gärna så pass mycket att det alls smakat att kryddan fanns med i blandningen. Nåja, gott var det ändå!

7. Bada
Om du är här en varm sommardag vill du säkert passa på att bada.

Du anländer till en pir och hamn på öns norra sida. Har du inget emot att bada bland båtarna så fins det en mindre strand här.

Den populäraste stranden lär annars vara den som ligger mitt över, på andra sidan av det lilla näs som avskiljer den befästa staden från resten av ön. Den större stranden ligger alltså på öns södra sida.

Vattnet runt ön är sedan 1986 ett marint naturreservat, för övrigt Spaniens första, så om du tycker om att snorkla och har egen utrustning bör du definitivt ta med den. Om vågorna går höga på den södra stranden kan det vara bättre att snorkla från den norra.

8. Många katter
Om du som jag uppskattar den grekiska övärlden bland annat för sina många katter kommer du att älska den här ön.

Om du däremot starkt ogillar katter så är kanske inte detta ett resmål just för dig.

På Tabarca vimlar det nämligen av katter i alla möjliga färger, former och mönster. Charmigt, om du frågar mig!

Avslutningsvis vill jag tacka våra vänner Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo för att de tog oss med till ön och guidade oss där!

13 kommentarer

Under historia, lista, natur, resor, vackra platser

En regnig dag i Torrevieja

Det är tisdag på höstlovet 2018. Vi är i Torrevieja, Spanien tillsammans med kompisar. Det regnar.

Det börjar lite stilla på förmiddagen men efterhand tilltar det.

Vi har promenerat in till stan, fikat, promenerat runt i stan och ätit tapas till lunch. Det regnar mer och mer. Vi bestämmer oss för att ta en taxi tillbaka till det ytterområde där vi bor.

På kvällen blir vi bjudna på kvällsmat hos våra kompisar. Buffé. Mums! Jag fixar efterrätten: vaniljglass, persimon, granatäpple och vit choklad. Och regnet öser ner.

Men när vi går hem har det klarnat upp och vi ser stjärnorna på himlen. Onsdagen ser ut att bli en fin dag.

Och även en regnig tisdag i oktober kan vara en fin dag. På sitt sätt.







4 kommentarer

Under resor

Ett par timmar i Alicante


Ett par tre timmar i Alicante. Vad hinner du med? Vi hann med detta:

När vårt tåg anländer till Alicante från Valencia har vi blivit fem tio minuter sena. Det gör nu inget. Våra kompisar som ska visa oss Alicante på ett par tre timmar har också blivit försenade från Torrevieja.

Trapporna upp mot borgen
Våra kompisar vill visa oss utsikten uppifrån borgen. Så vi går uppför. Mot Castillo de Santa Barbara som ligger ligger 167 meter över havet. Borgen byggdes av morerna på 800-talet men döptes efter helgonet Santa Barbara eftersom aragoneserna övertog borgen efter att ha besegrat araberna just på detta helgons festdag.

Trapporna upp mot borgen omges av pittoresk spansk bebyggelse. Ungefär halvvägs upp stannar vi till på en utsiktsplats, beundrar vyerna och konstaterar att om vi ska hinna hämta ut vår hyrbil så är det lika bra att vända ner mot stan igen. Men först fotograferar vi staden, stranden och det turkosa vattnet så här lite från ovan…







Gamla stan
När vi kommer ner från berget kommer vi rakt in i Alicantes gamla stadskärna. Alicante grundlades år 324 f.Kr. av grekerna som kallade staden för Akra Leuke. Såå gammal är nu inte det mesta av stadskärnan, men mysigt är det ändå. Vi passerade bland annat stadshuset innan vi gick ut genom en portgång ner mot havet…


Strandpromenaden
Vi hann också gå lite på strandpromenaden innan vi tog varsin pizzaslice på ”flugsvampgatan” och sedan gick tillbaka till stationen och hämtade hyrbilen.



En avslutande vinjettbild från utsiktsplatsen:

13 kommentarer

Under resor

En dag i Valencia

Göra Valencia på en dag? Går det? Vi har i alla fall försökt idag. Promenerat en och en halv mil. Sett gamla stan, bland annat från kyrktornet Torre del Miguelete, efter att ha gått de 207 trappstegen upp.

Vi har sett flickor och kvinnor i vackra folkdräkter, kyrkor och torg, en marknad, ett motionslopp, en av stationerna och stadens tjurfäktningsarena, den nya futuristiska ”vetenskapsstaden” och strandpromenaden nere vid havet. Och ätit paella. Bland annat.

Valencia är Spaniens tredje största stad och har cirka 800 000 invånare i kommunen samt cirka 1,6 miljoner invånare i storstadsområdet.

Hotellet vi bor på ligger mitt emot Palau dels Borja, där den socialistiska regeringen höll till en period under spanska inbördeskriget sedan den blivit borttvingad från Madrid. Senare användes palatset av Franco när han gjorde besök i staden.

Plaza de la Virgen heter ett torg som ligger i närheten. Där är en fontän i mitten och där ligger Valencias katedral med tornet Miguelete. Det var på det torget vi sprang på flickorna och kvinnorna i de vackra folkdräkterna.

Ciutat de les Arts i les Ciències (vetenskapsstaden) är ett stort komplex med flera futuristiska byggnader där de flesta är utformade av arkitekten Santiago Calatrava som kommer från staden. Bland byggnaderna i vetenskapsstaden finns operahuset, en biograf, vetenskapsmuseet Museu de les Ciències Príncep Felipe, kongresshallen Ágora och det oceanografiska museet l’Oceanogràfic.

Playa de la Malvarrosa heter stranden i Valencia, den ligger ca 5 km från centrum och kantas av både strandpromenad och restauranger. Det var här vi åt paella med hummer till lunch efter låååång väntan. Den som väntar på något gott väntar ofta för länge.

På vägen tillbaka mit hotellet promenerade vi bland annat genom den park som tillskapats på den plats där floden Turia förr flöt genom staden. Där blommade stora rosa blommor på vackra träd som jag aldrig sett förut och därför inte heller vet namnet på.












8 kommentarer

Under resor, vackra platser

Mallorca – blev av med betalkort och körkort, hyrde bil och gick för långt


Varje resa har sina missöden. Den här resans inträffar inom loppet av mindre än ett dygn: Först blir jag av med både mitt Mastercard och mitt körkort på kvällen och nästa morgon går vi en oplanerad och onödig långpromenad för att hämta ut den förbokade hyrbilen.

Det är när vi ska gå och lägga oss som jag upptäcker det. Alla tre kort som jag numera förvarar i plånboksfodralet till min iPhone är borta! Varför jag haft ett använt liftkort från Björkliden där är jag inte själv klar över. Även om det kan återanvändas behöver det ju inte precis följa med mig till Mallorca och överallt annars. Användningsområdena utanför skidsäsongen och Lappland Resorts är begränsade. Och jag det är därmed måttligt bekymrad över att det kommit bort.

Däremot körkortet och betalkortet är det värre med. Har de kommit i orätta händer? Det vore självklart inte alls bra.

Var är korten?
Efter att ha frågat de andra i familjen om de sett korten och fått nekande svar klarnar bilden över hur jag blivit av med korten ganska omgående. Efter middagen var vi nere på stranden. Jag öppnade plånboksfodralet för att fotografera med mobilen. Bryggan vid Playa de Muro i skymningsljuset full av människor: de som fiskade, de som fotograferade porträttbilder och de som bara njöt av den fina kvällen och de som väntade på någon annan som fiskade, fotograferade eller njöt av kvällen.

Eftersökning på stranden
Det har hunnit mörkna nu men jag och min reskamrat i livet, Anders, skyndar ner till stranden för att söka i sanden vid den solstol där vi suttit någon timme tidigare och tittat på havet i skymningsljuset. Ja, vilken solstol var det egentligen? Jag använder mobilens ficklampa men några kort hittar vi inte. Däremot lyckas jag gräva fram det örhänge som jag tappar i sanden när jag letar efter korten och som Anders av misstag trampar ner i sanden.

Korten spärrade
Tillbaka på hotellrummet noterar jag att jag har ett par meddelanden på messenger. Men jag tänker att de får vänta. Nu måste jag spärra korten innan jag ägnar mig åt något annat.

Via bankens spärrtjänst kan jag både spärra mitt Mastercard och bli kopplad till Transportstyrelsen för att spärra körkortet. Skönt! Då var det fixat.

Korten upphittade
Nu kan jag kolla vem det är som messat. Det visar sig vara en för mig okänd kvinna som heter Marisa och som har hittat mina kort på stranden: ”Hello, I have your Credit card and driving licence. I am photographer in Playa Gardens.” Så lite senare får jag tillbaka korten, vilket känns jätteskönt även om de nu är spärrade. Ja, utom liftkortet då. Återstoden av resan får vi använda Anders betalkort. Ja, ja. Inte mig emot. ;)

Hämta hyrbil
Nästa dag ska jag och Anders gå och hämta den bil jag bokat hemifrån. Bilfirman heter Vanrell och var den biluthyrare som låg närmast hotellet som jag kunde hitta via Google Maps. Bra betyg hade de också. Och helt okej prisläge. Nu tar jag på nytt ut vägen dit i Google Maps och det verkar vara lite längre än jag hade för mig men vi börjar gå. Det tar betydligt längre tid än jag föreställt mig men till slut kommer vi fram. När jag plockar fram min utskrivna reservation säger killen bakom disken: ”Jaha, det var ni som bokat via nätet? Det är på nästa kontor. Efter den andra rondellen.”

Gå för långt
Så vi fortsätter gå. När vi kommer dit hjälper kvinnan bakom disken där en annan kund så vi sätter oss ner att vänta. När det blir vår tur har inte heller hon någon bil åt oss. Men hon ringer och tar reda på var bilen finns. Den visar sig vara på ett helt nyöppnat kontor alldeles intill vårt hotell! Kvinnan ordnar så att vi får skjuts tillbaka dit. Och vi kan äntligen hämta ut bilen. Anders får köra eftersom mitt körkort är spärrat. (Även om jag visar upp det i samband med att jag hämtar bilen.) Vi plockar upp pojkarna och den packning vi ska ha med oss men så uppräcker jag en sak: Min solhatt är borta.

Solhatt eftersöks
Jag går till kontoret där vi hämtat bilen. Men där är den inte. Vi kör till kontoret längst bort med den hjälpsamma kvinnan. Där är inte heller hatten. Hon ringer mannen som skjutsade oss, men han har den inte heller. Först när vi är tillbaka på det första biluthyrningskontoret blir det bingo och jag får tillbaka min hatt. Dock efter att vi en stund har suttit fast i kö bakom en hästdroska.

Slutet
Nåväl. Slutet gott, allting gott. Vi fick lite gratis motion och ett nytt betalkort kom med posten en knapp vecka efter hemkomsten. Och spärrningen av körkortet gick att häva med ett enkelt samtal till Transportstyrelsen och identifiering via Mobilt BankID.

Sensmoral
Det vi kan lära av denna lilla historia är sex ting:
1. Kolla mess innan du spärrar kort
2. De flesta människor är ärliga
3. Ta med mer än ett betalkort på resan
4. Kolla Google Maps och bokningen noga innan du börjar gå
5. Håll i hatten
och
6. De flesta missöden slutar bra

12 kommentarer

Under resor

Att fira 50-åring i Port de Sóller


Den 30 juni fyllde min svägerska 50 år. Vi välkomnade hela familjen till Mallorca och var med på firandet under ett knappt dygn i Port de Sóller som jag och min sambo Anders har besökt en eller två gånger förut. Vi är inte helt säkra på att vi faktiskt var här när vi besökte Mallorca på 1990-talet, även om vi tror oss minnas det. Men att vi var här på en dagsutflykt med barnen 2013 vet vi alldeles säkert.

Solnedgång
Jag går längs med strandpromenaden i Port de Sóller. Solen sänker sig sakta ner bakom bergen. Jag fotograferar. Ju längre norr ut jag kommer desto högre över siktlinjen syns solen. Det kommer nog att bli en vacker solnedgång i kväll. Men den som vill se solen gå ner i havet här måste befinna sig på den norra delen av stranden. Det gör inte jag. Inte än. Och jag har inte tid att vaka in någon solnedgång ikväll. Jag har lämnat min familj på Marina Soller Hotel för att ge mig ut på jakt efter röd alkoholfri dryck. Vi ska nämligen göra sangria som välkomstdrink i två varianter. Anders och 13-åringen har redan hittat övriga ingredienser. Men utan röd färg kan ingen dryckesblandning komma undan som alkoholfri sangria. Och 13-åringen vill gärna bjuda sina kusiner på just det.

Spårvagnar
Så jag letar alltså efter en livsmedelsaffär. Men jag hittar inte någon. Så jag fortsätter gå. En spårvagn passerar. Spårvagnarna här förbinder turistorten Port de Sóller med kommunens huvudort Sóller som ligger en liten bit inåt landet. Det är en populär tur bland barnfamiljer och vi provade att åka, jag och barnen, för fyra år sedan.

Fin turistort
På andra sidan gatan längs strandpromenaden kantas gatan av restauranger och en och annan butik som säljer kläder och prylar med oss turister som målgrupp. För även om Port de Sóller ligger väldigt pittoreskt vid en naturhamn och omgiven av höga berg så är den mesta av bebyggelsen hotell och restauranger och annat som hör ihop med turismen. Antagligen beror det på att landskapet är så kuperat men orten har trots turismen förskonats från stora fula hotellkolosser. Det gör att bebyggelsen ser väldigt äkta ut. Det är en mycket vacker plats! Men några livsmedelsbutiker hittar jag inte. Men till slut en dryckesbutik på en tvärgata. Jag köper grönt iste smaksatt med granatäpple. Inga konstgjorda tillsatser ska det vara så jag har gott hopp om att färgen på drycken är röd även om det inte syns genom flaskan. När jag kommer tillbaka till hotellet, flera foto-stopp senare, ska det visa sig att jag gissat rätt. Tur, för några andra röda, alkoholfria drycker hittade jag inte.

Kramkalas
När sangriorna är fixade och jag är avduschad ligger vi rejält efter tidsschemat trots att jag hela dagen hävdat att vi har gott om tid, när pojkarna velat skynda på. Det gör nu inte så mycket eftersom min bror och svägerska och pojkarnas kusiner är försenade från Skavsta. Att vi alls är här beror från början på att vi av en slump råkade boka resor till Mallorca så att vi skulle befinna oss här samtidigt. Klart att vi ville träffas då! Vi lämnar hotellrummet och sätter oss utomhus, på hotellets restaurang för att äta medan vi väntar. Och just som vi fått in maten dyker de upp! Stort kramkalas!


50-årsdagen
Hotellets restaurang har precis hunnit stänga köket men set går ändå bra att de sitter vid samma bord som oss, nära vattnet, och beställer från barmenyn. Efter middagen överraskar vi med sangria, lufttorkad skinka och bitar av spansk ost på deras hotellbalkong. Innan vi går ner till vår lägenhet i en angränsande byggnad hinner vi skåla för 50-åringen när det blivit nytt dygn.

Nästa morgon äter vi hotellfrukost tillsammans, slappar vid poolen, tar ett dopp i havet, äter paella till lunch och går en sväng längs havet innan det är dags för oss att lämna födelsedagsfesten och ge oss av tillbaka till Playa de Muro och ”vårt” hotell, Zafiro Bahia, för ett sista kvällsdopp i havet och en sista middag på Mallorca för den här gången.




8 kommentarer

Under resor, vackra platser

Fotostopp i Fornalutx


Om du åker bil till Biniaraix från Soller passerar du Fornalutx på vägen. Men för den som vandrar ligger Biniaraix på vägen till Fornalutx. Byn har knappt 700 invånare och ligger bland bergstoppar och apelsinlundar på västra Mallorca. Jag skulle gärna vandrat bland citrusdoftande träd mellan byarna.

Men för år vår del blev det ett kort fotostopp med bil i Fornalutx. Ja, ja. Gott så. Med tanke på hur arg minstingen var när vi stannade i Biniaraix får jag vara tacksam att det gick bra att jag hoppade ur bilen en stund utan att det blev bråk om saken.


4 kommentarer

Under resor, vackra platser

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 


På vägen till Port De Sóller har jag bestämt att vi ska göra ett stopp i den lilla byn Biniaraix. Jag har sett ett foto av byn i min guidebok och tyckte att den såg gullig ut. Dessutom ligger den nära nog längs vägen. Jag valde mellan den byn och Fornalutx för ett kort stopp för en fika. För att vi helt kort skulle få se ett annat Mallorca än bara strändernas.

Biniaraix är ett populär stopp för vandrare. Men den här gången finns inget tidsutrymme för någon vandring i bergen. Sträcka nr 7 på vandringsleden Gr 221 går annars från Muleta via Sóller till Biniaraix, vidare via Cuber och så till Tossals Verds. En sträcka som beräknas ta åtta timmar.

Genom Fornalutx
Men vi ska bara göra en kortare promenad genom själva byn har jag tänkt, och Googles karta visar var i Sóller vi ska svänga av. Vägen passerar sedan genom Fornalutx, vilket jag inte alls varit medveten om att den skulle göra. Och jag bestämmer mig för att ta ett fotostopp där på vägen tillbaka.

Orsaken till ilskan
Men sedan börjar bekymren. Google Maps säger att vi ska svänga till vänster där det också mycket riktigt är skyltat mot Biniaraix. Men samtidigt säger skylten också något om infartsförbud vissa tider och det hinns inte med att tolka all information, men jag tar ett snabbt beslut och säger till Anders. ”Kör in ändå!” Vilket han också gör. Det är en trång väg och det blir några knixiga möten. Men det är inte det stora problemet.

Det stora problemet är istället att vår svårt regelstyrda och säkerhetstänkande minsting, elvaåringen blir vansinnig. Han kräver att vi genast ska vända. Som om det ens vore en möjlighet. Och när vi kommit fram till Biniaraix vägrar han kliva ur bilen.

Upplösningen
Vad gör man? Ger ungen rätt och åker tillbaka direkt? Jag vill inte ge efter utan kliver ur bilen och vår förstfödde, 13-åringen följer efter mig. Vi går en liten runda utanför byn och när vi är på väg tillbaka har Anders äntligen fått med sig minstingen ut ur bilen.

Så det blir ett fikastopp ändå tillslut. Eftersom caféet där vi går in inte tar kort nöjer vi oss med att dela på tre drycker. Men det är mysigt att sitta där en stund, småprata och vara sams igen. Jag hade tänkt mig en längre promenad i byn, men det får vara. Lika bra att åka vidare.


Hur hantera barn som vägrar på resa?
Är det fel att ta med barn till bergsbyar? Jag tycker inte det. Jag tycker att barn lär sig mycket av att komma ut och se sig omkring. Och oftast tycker våra barn att den typen av utflykter också är roliga. Det går till och med att få med dem på kortare vandringar ibland utan gnäll. Men just den här gången borde jag kanske ha avstått? Jag visste att pojkarna ville komma snabbt till Port De Sóller där de skulle träffa sina kusiner senare samma kväll. Kanske skulle jag ha begripit att vuxenlogik – ”vi träffar inte dem snabbare för att vi kommer fram snabbare – de har inte ens börjat flyga än” – inte alltid biter på barn även om de förståndsmässigt begriper logiken.

Men när vi nu tagit oss till den här byn tycker jag att det hade varit fel att ge efter. Jag tänker att det riskerar att bli en signal om att den typen av ”vägran” fungerar och att risken då är större att proceduren kommer att upprepas. Vad tror du?


9 kommentarer

Under resa med barn, resor, vackra platser

Soluppgången vid Playa de Muro, Mallorca


Det misslyckades på första försöket. Att gå upp klockan sex på morgonen för att se soluppgången vid Playa de Muro på Mallorca. Men på andra försöket lyckas det. Vi kommer upp och ut i den tidiga sommarmorgonen.

Barnen får sova vidare medan vi smiter ut ur vårt rum på Hotel Zafiro Bahia, ner och förbi poolområdet och vidare mot havet för att se solen gå upp ur havet. Anders tror att den ska lyckas göra sitt jobb den här morgonen också. Det brukar ju fungera bättre för solen att komma upp på morgonen än för oss människor. I alla fall så här års. I slutet av juni går solen upp 20 över sex på Mallorca.

På vägen ner mot havet möter vi den påfågel vi tidigare bara hört skrika i buskarna. När vi kommer ner på stranden har himlen börjat skifta i rosa vid horisonten men ännu syns ingen soloskiva. En bit bort till höger om oss badar ett par personer i vattnet. På bryggan till vänster sitter ett annat par intill varandra och väntar in det kommande skådespelet. Två män med varsin kamera vakar för sin del in det ögonblick när den livgivande himlakroppen ska visa sig, ståendes precis intill bryggan.



Jag och Anders promenerar rakt fram på strandspången av trä och sätter oss på kanten av den, där den tar slut, precis framför strandlinjen.

Solen går upp. Jag får mina bilder. Anders får en puss. På vägen tillbaka mot rummet vänder jag mig om. Bortanför några buskar ser jag paret på bryggan som sitter kvar och tittar en stund till.


Vad säger du? Gillar du också soluppgångar?

12 kommentarer

Under fotografi, resor, vackra platser

Hellre gamla Alcúdia än nya Alcudia!



Jag har hört att både hamnen och stranden ska vara fina i Port d’Alcúdia, badorten på Mallorca som oftast benämns som bara Alcudia. Och det stämmer säkert, men det vi såg av hotellområdena när vi cirkulerade runt med transferbussen såg inte så trevligt ut faktiskt. Väldigt mycket turistort standardformulär 1A. Standardhotell, plastiga restauranger och krimskramsaffärer. Jag skulle inte vilja turista i den delen av Alcudia. Däremot tog vi oss för att besöka gamla stan i Alcúdia och det var en riktigt sevärd upplevelse som varmt kan rekommenderas!

Vi bodde på ett hotell vid Playa del Muro, en bit utanför Alcúdia, och om jag inte valt halvpension skulle vi nog ha begett oss in till gamla stan flera kvällar för att äta. Nu fick det bli ett besök vid lunchtid istället. Den gamla staden är känd för marknaden på tisdagar och söndagar hela året. Men vi var där en onsdag då det var lite lugnare.

Ringmuren
Gamla medeltida städer med ringmur är väldigt mysiga, tycker jag. Som Visby i Sverige eller Carcasonne i Frankrike. Gamla Alcúdia är mindre än de båda exemplen, men icke desto mindre mysig. Ringmuren runt gamla Alcúdia började byggas i början på 1300-talet och tog 100 år att färdigställa. Ringmurens viktigaste funktion var som försvarsanläggning mot pirater och främmande makter men den underlättade också skatteindrivningen genom att de bönder som kom till staden för att sälja livsmedel och andra varor var tvungen att passera portarna där staden kunde ta ut tullavgifter.


Efter att ha hämtat en broschyr på svenska(!) på turistinformationen som ligger precis vid taxistationen strax utanför ringmuren promenerade vi först en bit utanför muren och sedan gick vi in genom den så kallade Mallorcaporten och satte oss på en restaurang för att ta varsin dricka. Jag valde iste. Sedan följde vi carrer Major och gick vi tvärs igenom byn, upp över torget med rådhuset och vidare till Xaraporten innan vi följde vi muren i stort sett varvet runt på insidan. En annan möjlighet hade varit att promenera uppe på muren.


Mallorcaporten, även kallad Sant Sebastiàporten, ligger i väster och var den port som band samman Alcúdia med Palma de Mallorca via den ”kungliga vägen”, cami real. Medan Xaraporten, även kallad Mollporten, som ligger på andra sidan staden öppnade upp mot Port Major (den stora hamnen), som alltså idag är turistorten Alcudia.

Restauranger
Området innanför stadsmurarna är också känt för sina restauranger, tavernor och bistron som är små och där fokus ligger på riktigt god vällagad mat. (Källa: Wikipedia!)

Vi åt paella på en restaurang som Anders sett ut och som fått höga betyg på nätet: Bistro 1909. Det smakade ypperligt! Denna restaurang ligger ihop med flera andra vid det lilla torget som ligger på den högsta punkt som också fått ge namn åt staden. ”Alcúdia” betyder nämligen ”kullen” och började kallas så redan av morerna. Men observera att restaurangen nedan är en annan som ligger ännu närmare torget ifråga, nämligen precis intill. Andra restauranger i gamla Alcúdia som får höga betyg på internet är bland annat Can Costa, Osteria el Patio, Sa Cullera, Sa Portassa, Es Raco de Ronda och Sa Mossegada.


Efter lunchen tog vi varsin glass, där Albin, minstingen valde smurfsmak(!), Anton tog vattenmelonsmak och jag och Anders valde pistage.





6 kommentarer

Under resor, vackra platser

Fågelskådning, ”djungel” och björnbär i Parc Natural de S’Albufera på Mallorca


Strax norr om Playa de Muro och några kilometer söder om Port d’Alcudia ligger ett naturreservat lite otippat i ett utdikat våtmarksområde. Men trots dikena från mitten av 1800-talet är området fortfarande relativt fuktigt och här är gott om fåglar.

Vi kommer hit strax innan sista insläpp i reservatet klockan 16. Vi går längs med en kanal där det växer fikon och björnbär, bland annat. Jag förvånar mig över att björnbären redan i slutet av juni är mogna här nere. Men samtidigt blommar de också. Med rosa små rosor. Jag vet inte om det är tillåtet att plocka och smaka björnbär i naturreservatet. Skulle det vara förbjudet så gjorde jag det aldrig, men om det är tillåtet kan jag berätta att de smakar gott. Det tar längre tid att gå från grinden ute vid stora vägen till reservatets center än vi trott men vi är ändå här fem i fyra. Anders har läst att vi behöver en biljett, som ska vara gratis, för att få besöka reservatet. Men centret har redan stängt så vi struntar helt enkelt i det. Det går bra att promenera vidare ändå.


Det är hett och kvavt väder den här eftermiddagen och precis när vi går in i reservatet börjar det regna. Jag har med ett paraply, men jag har knappt hunnit fälla ut det innan det är dags att fälla ihop det igen.

Vi hade tänkt följa den svartamarkerade vandringsleden 1,3 km till ett fågeltorn men vi läser på en skylt att det är avstängt för reparation så vi går bara till den första utsiktsplatsen innan vi vänder. Där ser vi bara ett stort område med riktigt hög vass. Men på vägen dit passerade vi ett par kanaler där vi såg vita hägrar. Minst ett par olika sorter. Bland annat kohäger som är gul på bröstet och har som en liten ”frisyr” på huvudet. Sothöns, rörhöna, purpurhöna och gräsänder såg vi också.



Den långa, rödmarkerade rundan som är 11,5 km ska ta tre och en halv timme att gå och eftersom grinden till parken ute vid stora vägen, som ser ut att vara mycket svårforcerad, stängs och låses klockan 18 har vi inte tid. Dessutom är knappast någon av de andra tre i familjen intresserade av att gå någon längre runda. Vi följer istället den lila slingan som går 750 meter längs en kanal till två gömmen.

Stigen går som en tunnel genom vegetationen och det känns lite som att gå i en djungel med lövträd och fjärilar. Inte alls som vid Medelhavet. Säkert bidrar det varma och fuktiga vädret också till den känslan. Fjärilarna har ett rutigt mönster på vingarna och därtill ett ”öga”. De är rikliga i antal. Möjligen är det kvickgräsfjärilar jag ser. Jag fotograferar också en ljusblå slända.




I gömmena finns det luckor som kan öppnas ut mot våtmarken men som ska hållas stängda när ingen är där. Väderleken bidrar till att minstingen är mycket gnällig och inte vill stanna någon längre tid i gömmena. Om jag fått med mig barnens kikare på resan hade det kanske fungerat bättre med intresset från deras sida men jag hann i alla fall se några fåglar under de tio minuter jag fick i gömmet längst in på den lila slingan. Bland annat kommer en skärfläcka på besök och vandrar omkring i vid en död gren intill den lilla vattenpöl som finns kvar i den just nu ganska torra våtmark som vi från gömmet kan blicka ut över.

Skärfläckan är svartvitbrokig smäcker vadare med långa blågrå ben, ganska lång hals och lång smal och uppåtböjd, svart näbb. Skärfläckan häckar i Europa och i stora delar av Afrika och Asien. I Sverige häckar de i stort sett bara i Skåne, Blekinge, Halland och på Gotland.

Vi ser också en liten fågel med gul mage som enligt en plansch i gömmet heter Matacilla Flava på latin och det känns väldigt imponerande att ha sett denna raritet tills jag kommer hem, googlar och inser att det är en vanlig gulärla. Ja, ja. Fin var den i alla fall. En fisktärna ser vi också.




Det var tack vare ett inlägg i bloggen ”min kreativitet” spm jag hittade hit. Tack för tipset!

1 kommentar

Under natur, resa med barn, resor

Cala Mondragó – Mallorcas mest turkosa badvik?


Jag sitter i transferbussen på väg till flygplatsen i Palma. Nyss satt vi vid hotellet och väntade. Och jag redigerade bilder ifrån ett lunchstopp i förrgår. Vi åt då på Restaurant Sa Font de n’Alis vid Cala Mondragó. Jag valde två tapasrätter. Räkor stekta i vitlök och potatis med aioli. Jag hade sett ut stället som en badvik bortanför turistorterna där vi ändå kunde få i oss lite mat. Och enligt mina efterforskningar i Google Maps är detta förmodligen badviken med Mallorcas mest klart turkosa vatten.

Medan vi väntar på maten går jag en runda för att fotografera och rekognosera. Egentligen är det två badvikar i en här. Viken delar sig likt en kluven tunga till två. Längst in i båda vikarna ligger det varsin sandstrand. Stranden närmast parkeringsplatsen, det är 600 meter att gå längs en väg, heter Cala Mondragó eller alternativt Font de n’Alis. Den stranden som ligger lite längre bort och som du når via en gångväg på den högra sidan om viken, heter S’amarador. Jag har räknat med att här skulle vara en hel del folk men när vi kör hit via småvägar blir jag hoppfull: Kanske ändå att det inte är så många som hittat hit ändå? Men det är det. Jag följer gångvägen runt hörnet så att jag kan se den andra stranden. Men det är samma där: Också den sandstranden är full med parasoll. Dessutom är det många segelbåtar som ankrat i viken. Rätt som det är kommer det också en badbåt och lägger till och en lång karavan badgäster kliver av och går likt en rad med myror längs den vänstra kanten av viken mot sandstranden. Men vackert är det ändå. Trots alla besökare.

Viken ligger i Parc Natural de Mondragó (eller på kastilianska : ”Parque Natural de Mondragó”). Detta naturreservat ligger i sydöstra delen av Mallorca. Närmaste stad är Santanyí som ligger 2,5 km härifrån.

Området som är 7,7 km² stort inrättades i december den 1992. Naturparken tillkom på initiativ av miljöorganisationen GOB (Grup d’Ornitologia Balear) och inrättades genom ett dekret av regeringen i Balearerna (Govern de les Illes Balears). Sedan 1995 räknas det också som ett fågelskyddsområde enlighet med ett EU-direktiv.

Det skyddade området omfattar även stranden Caló des Borgit , utöver de båda tvillingstränderna Cala Mondragó och S’amarador. Bortom stränderna finns sanddyner, våtmarker och klippor, samt jordbruksmark, skog och låga kullar. Den högsta punkten i naturparken, Torrent d’en Roig, är 57 meter över havet. I reservatet ska det finnas hägrar, lunnefåglar, finkar, kaniner och flera arter vilda orkidéer. Men vi nöjer oss med att se området runt stranden Cala Mondragó. Runt viken växer tallar.

När vi ätit färdigt ser jag ut en plats på klipporna, intill gångstigen, i skuggan av en tall. Där kan vi ha våra badhandukar. Pojkarna vill inte bada. De är ivriga att komma vidare till Port de Sóller där de ska få träffa sina kusiner på kvällen och nästa dag och sitter därför hellre på handdukarna och väntar medan jag och Anders tar ett dopp. (Logiken i det?) Och jag passar på att snorkla lite snabbt också. Längst in vid sandstranden är vattnet grumligt av den finkornigt sanden och tång som lossnat från botten, men längre ut, längs klipporna, är vattnet alldeles kristallklart och där syns både större fiskar och stim med pyttesmå yngel. På botten svajar svart tång i vågorna. Jag hade gärna kunnat tänka mig att stanna lite längre här någon gång. Här finns ett hotell där jag skulle kunna tänka mig att bo ett par, tre nätter.

Men vi skyndade vidare till nästa stopp på resan, en bergsby i närheten av Port de Sóller, och nu sitter jag alltså i transferbussen och ser åter igen det Mallorcanska landskapet med olivträd, apelsinträd och andra träd som jag inte vet vad det är för sort. Kanske pistage? Jag hade tänkt skriva klart det här blogginlägget på bussen. Men det får vänta till flygresan hem. Där skrivet jag senare de avslutande orden mellan den danska smörrebrödsmaten, med bland annat currysill och leverpastej, och en kopp te med chokladpudding. Just nu låter jag istället blicken drömskt vandra ut bland de vackra träden med getter som betar mellan träden och med de mallorcanska bergen i bakgrunden. Och jag önskar att jag fick gå runt där med min kamera och fotografera.

Men några bilder på träd i jordbrukslandskap har jag i alla fall fotograferat på resan, när vi gick tillbaka mot bilen från Cala Mondragó.




7 kommentarer

Under resor, vackra platser

Turkost vatten vid Mallorcas längsta sandstrand

Barfota vandring längs det turkosa Medelhavet. Mallorcas längsta sandstrand. Bad i ett vatten som känns kallt när du går i, men sedan ljummet och skönt, lunch i Can Picafort och  promenad i pinjeskog och macchia mellan Playa del Muro och Can Picafort.

Det bev innehållet i denna måndag nära Alcudia på Mallorca.




Jag klippte också ihop en liten film om dagen (3 minuter) och la upp på YouTube: [En dag ska jag lära mig att välja vinjettbild själv till mina klipp – hur kan det komma sig att YouTube alltid väljer den bildruta jag aldrig själv skulle ha valt?]

5 kommentarer

Under resor, vackra platser, YouTube

Äntligen framme på Playa de Muro, Mallorca!

Nu är vi här. Äntligen. Jag ligger i skuggan av en palm vid hotellpoolen och skriver på ett blogginlägg som jag påbörjade igår på flyget. Det här. Pojkarna badar och Anders har gått ner till havet för att se hur där ser ut. Vi var nere vid stranden alla fyra sent igår kväll, men då var det mörkt. Vi såg Karlavagnen bland himlens alla stjärnor, men inte havet. Nu på morgonen hade jag ställt klockan att ringa strax före soluppgången. Tänkte gå upp för att fotografera den. Men då orkade jag inte kliva upp. Istället gick jag ner till havet för att fotografera strax innan frukost. På den långa bryggan ut mot havet stod en ensam flicka och matade fiskarna. En och annan turist promenerade längs stranden.

Så skönt det ska bli med lite semester. Även om den blir kort.

Vi har lämnat ett regngrått Sverige bakom oss. När vi lämnade Karlshamn duggregnade det. När tåget passerade Hyllie station fullkomligt vräkte det ner.

Vädret slog om på midsommarafton. Dagen började med solsken. Lagom till nypotatisen och sillen mulnade det på, men det var ändå uppehållsväder genom fika, chokladhjul, stångresning och andra trevligheter i parken Rosengården hemma i Karlshamn. Senare på kvällen öppnade sig himlen. Vi satt även då utomhus, men under tak, hemma hos kompisar. Åt grillat och språkade om det ena och om det andra. Vi kom bland annat att prata om vår då förestående resa till Mallorca.

Alcudia-stranden 1958
Värden Stefans pappa Kurt berättade då om en resa till Mallorca 1958: ”Tänk er den stranden där ni ska bo, men utan några hotell. Dit gjorde vi en utflykt. Vi grillade kyckling och drack vin till som vi hämtat på en bodega på landsbygden, på vägen dit. Det sista jag såg av den överförfriskade kocken var att han gick ut i havet för att ta sig ett nattdopp. Men det gick säkert bra.” Kurt berättade också om flygresan dit. Det var mellanlandning på vägen eftersom flygbränslet inte räckte hela vägen. ”Vi flög i dalgångarna eftersom flyget inte kunde gå upp för högt.” Flygplanen på den tiden var inte utrustade med tryckkabin. ”Vid ett tillfälle gick piloten upp lite för högt och då var det flera passagerare som tuppade av.” Luften blev för tunn. Kurt berättade vidare att resmålet där de bodde på Mallorca den gången var Palma.

Första charterresmålet
Mallorca var faktiskt det första resmålet för svenska charterresenärer. Den allra första svenska charterresan som genomfördes 1955 gick hit. Resmålet var ändå länge en avlägsen dröm för flertalet svenskar. En dröm som allt fler efterhand fick möjlighet att förverkliga. Från min barndom under 70-talet minns jag att i samma hus som vi bodde i, bodde det också en äldre och blind, eller i vart fall svårt synskadad, kvinna. Hon bjöd oss barn på fika några gånger i sin lägenhet. Inne på hennes toalett fanns en affisch med vackra foton och bokstäverna ”MALLORCA”. Jag minns att jag i mitt huvud uttalade namnet på denna exotiska plats utan ”j”-ljud och med c:et som ett ”s” – ”Mallorsa”. Jag kan ha varit runt 7 år gammal och jag minns att jag också funderade över var platsen på bilderna fanns och varför någon som var blind hade bilder på väggarna.

Dåligt rykte
På 1970-talet växte det annars fram en kritik mot att besöka Francos Spanien och Mallorcaresenärerna började av vissa (vuxna) betraktas som en smula aningslösa. Trots att diktaturen föll redan 1975 hade bilden etsat sig fast och under 80-talet började Mallorca få än sämre rykte. Ön blev synonym med töntigt klädda, rödbrända turister med magväska som åkte på grisfester och blev fulla. Och med allmän fantasilöshet. Orup sjöng ironiskt om Magaluf ”där måsarna skriker sig hesa”. Överhuvudtaget övergav många svenskar det tidigare så populära Spanien för Grekland som då seglade upp som den nya stjärnan på charterhimlen. Den grekiska ö-världen framstod i jämförelse som både mer exotisk och mer prisvärd.

Renässans
Men redan på 90-talet började allt fler få upp ögonen för att Mallorca hade mer att erbjuda än bara sol och bad och grisfester. För Palma som stadsresmål och för vandringar i bergen. För tuffa cykelpass i samma berg och för golfresor. För mer exklusiva hotell bortom Magaluf och Palma Nova. Och för att Mallorca hela tiden faktiskt haft några av Medelhavets vackraste stränder och fina bergsbyar. För ett mer mångfasetterat Mallorca helt enkelt.

Och de senaste årtiondena har den bilden inte bleknat. Snarare tvärt om. Det känns som om Mallorca är lika populärt som någonsin.

Första gången vi var på Mallorca var 1993. Andra gången var för fyra år sedan. Och nu är vi här igen. Äntligen!



11 kommentarer

Under resor

Guideböckernas och bloggarnas Mallorca


Vi sitter hemma på altanen och äter jordgubbar och glass. Svenska jordgubbar och vaniljglass. Det är mindre än en vecka till midsommar. Jag läser på om Mallorca. Vi gick ett varv på stan idag. Här hemma i Karlshamn. Jag köpte lite underkläder och så tog vi en fika på Esters café i gallerian. Delade på en stor toast och en bit kladdkaka. Vi satt ute på terassen. Se där ett tips för den som söker en plats i solen i vår lilla stad när det är fullt utomhus på andra ställen (läs konditori Christin). Och så var vi inne i bokaffären köpte jag en guidebok till Mallorca.

Märkligt nog hade vi ingen sedan tidigare trots att vi varit på Mallorca två gånger förut. En gång på 90-talet när vi var en förlängd weekend i Palma och åkte runt med moppe, vandrade, hittade fina havsvikar söder om Palma som Cala Pi och åkte norr ut och besökte Valldemossa. Den gången hade jag lånat en guidebok på biblioteket i Gävle med inriktning mot vandring, minns jag.

För fyra år sedan när vi var medbjudna på en generationsresa till Cala Bona måste vi ha klarat oss utan guidebok. Eller så har vi förlagt den. 

Idag köpte jag i alla fall en första klass pocketguide: ”Topp 10 Mallorca”. Och på biblioteket, som just nu också finns i gallerian, lånade jag ”Vandra på Mallorca” av Anita och Birger Løvland.

Och nu sitter jag hemma på terassen och bläddrar och läser i böckerna. Tidigare i veckan har jag läst bloggar och samlat på mig tips inför resan.

Byarna i Tratamuntana
Sanna Rosell har i sin blogg skrivit en resguide till ”ett annat Mallorca”. Hon skriver att åren av turism i massformat har satt sina spår. Men att bortom charterturismens parasollträngsel och Bamseklubbar finns det ett annat Mallorca. Hon tipsar om bergen Tratamuntana där du kan vandra och/eller besöka byarna Deià, Sóller, Valldemossa, och Fornalutx.

Också på bloggen desires kan du läsa om byarna Deià, Sóller, Valldemossa. Om den sistnämnda som är berömd för att författarinnan George Sand tillbringade en vinter här tillsammans med kompositören Chopin, kan du läsa:

”Att vistas i denna romantiska by kändes som att befinna sig i en sagovärld.”


Valldemossa. Foto:desires

Om en annan by, Puerto Sant Elm, skriver bloggaren att det är en fin liten badort som ”som har en jättefin långgrund sandstrand med underbart turkosfärgat härligt vatten!” Hon skriver också om vägen till Sa Calobra, om romarstaden Pollenca, om Puerto Pollenca och andra badorter.

Om att segla runt Mallorca kan du läsa i bloggen ”S/Y Lady Anillas resor och äventyr på de sju haven”. Där kan du också läsa om äventyr på land och den berömda järnvägsrelaterade mellan Puerto Sóller och Sóller.

Jag har själv nämnt den tågresan, men jag kallade den spårvagn, i ett inlägg om reseminnen från generationsresan till Mallorca.

Liniz Travel har bland annat skrivit om bästa glassbaren i Puerto Sóller och favorithotellet på samma ort.


Glassbar i  Puerto Soller. Foto: Liniz Travel

Behövs ens guideboken?
Guideböckerna och bloggarna skiljer sig inte mycket åt i urval av sevärdheter, stränder och andra platser. Så behöver du då en guidebok överhuvudtaget? Tja, behöver och behöver. Men jag tycker att en guidebok ger en något bättre överblick. Dessutom fungerar den utan batteri och tillgång till internet och är också lättare att läsa i solen. Både guideböckerna och bloggarna har annars just en tyngdpunkt på de byar och andra sevärdheter i den bergiga delen av ön, längs den nordvästra kusten, som omnämns ovan men där finns andra tips också.

Bortom Tratamuntana
Bloggen ”min kreativitet” tipsar om nationalparken S. Albufera, som ligger vid stranden Playa de Muro, precis där vi ska bo vid Alcudiabukten: ”Vi såg Cettisångare, Sammetshätta, Sydnektergal, Trastsångare, Rörsångare, Styltlöpare, Svartbent strandpipare, Mindre strandpipare, Elinorafalk, Rörhöna, Kamsothöna, Kohäger, Silkeshäger, Ägretthäger, Natthäger, Härfågel, Gravand, Rödhuvad dykand, Skedand, Gräsand, Snatterand, Fisktärna, Bronsibis, Gulärla, Ringduva och Talgoxe. Vi hörde Tjockfot men såg den aldrig. Fina blommor och fjärilar såg vi också.” Detta var dock i början av maj. Hur mycket fågel där är mitt i sommaren återstår att se.

Sanna Rosell skriver i blogginlägget ovan också om savannliknande stäpper och paradisiska stränder i sydost och nämner då särskilt stranden Es trenc.

Palma
Bloggen desires har ett särskilt inlägg om Palma där du bland annat kan se bilder på hus som ritats av den kända spanska arkitekten Gaudí.


Hus i Palma. Foto:desires

Fantasiresor tipsar om 7 restauranger i Palma.  Bloggen We ser Nodes skriver på engelska om sex platser runt Palma som du inte bör missa. Av dessa tycker jag att Playa Illetas ser ut att vara det bästa tipset.  Turisterna – Familjen Magnusson – tipsar om ett centralt och lyxigt hotell i Palma. De har också skrivit ett blogginlägg som även innehåller ett mycket proffsigt klipp om hur de gjorde Mallorca med bil på tre dagar.

Kändisar, vanliga familjer, resefotografer och bröllop mm
Det finns säkert flera men en bloggande kändis som bor på Mallorca är Malin Berghagen. En annan blogg om att som svensk familj bo och leva på Mallorca finns på livingmallorca. Resefotografen Pär Olsson bor och skriver också om livet på den spanska ön i bloggen Mallorca Moodboard.

På ut- och springbloggen kan du läsa om att gifta sig på Mallorca. Och på bloggen readyfortakeoff finns flera inlägg om Mallorca.

7 kommentarer

Under böcker, blogg, Karlshamn, resor