De flesta känner till historien om den unge Octavius som blev ”Augustus” och Roms ”förste kejsare” efter att ha ”adopterats” av Julius Caesar. Men vem var han? Egentligen?
Något klokare på den saken har jag blivit av att läsa biografin om honom av Adrian Goldsworthy. En över 500 sidor tjock bok, inklusive alla referenser.
Bakgrund
Den 23 september år 63 f.Kr. föddes Gaius Octavius i den då överlägset största staden i världen. Befolkningen i Rom uppgick vid den tiden till minst 750 000 invånare och skulle under den nyfödda pojkens livstid bli världens första miljonstad.
Hans mamma Atia Balba Caesonia var systerdotter till Julius Caesar, vid den här tidpunkten en av många medlemmar av den romerska senaten. Senator var även Octavius pappa, som han fick sina namn efter, Gaius Octavius. Pappan, som dog tidigt, var inte patricier men härstammade från en framstående riddarsläkt. Mamma Atia gifte om sig och Octavius fick en styvfar som hette Lucius Marcius Philippus och som blev blev konsul år 56 f.Kr. Konsul var titeln på den romerska republikens två likställda högsta ämbetsmän. Tre år tidigare hade Julius Caesar varit konsul första gången.
Arvet
När Julius Caesar mördades år 44 f.Kr var han istället Roms diktator på livstid. Enligt den biografi som jag nu läst var Gaius Octavius, som då var 18 år, tvärt emot vad vi oftast får lära oss, inte adopterad av Julius Ceasar före dennes död. Istället var det en överaskning för alla när Julius Ceasars testamente öppnades och det visade sig att han testamenterat tre fjärdedelar av sin förmögenhet och sitt namn, Julius Caesar, till Gaius Octavius. I förmögenheten ingick även militär trupp.
Ocatvius befann sig i Macedonia, där han tränade inför ett planerat kommande krig vid Caesars sida, när han nåddes av nyheten att Caesar dödats. Han hade tagit sig till Brindisi när han fick veta om testamentet. Och bestämde sig då direkt för att ta sig namnet Julius Ceasar i enlighet med den tidigare Ceasars vilja, att hämnas dennes död och ge sig in i spelet om makten i Rom.
Maktövertagandet
Den 19 augusti (men månaden hette inte så ännu) år 43 f.Kr. valdes han till konsul i Rom. Han var inte 20 år fyllda och yngst genom tiderna på ämbetet. Strax efteråt röstade romarna för att erkänna den unge Caesar som adoptivson till den mördade Julius Caesar. Det är alltså först därefter som han betraktas som ”son till en gud” eftersom den äldre Caesar blivit förklarad som gudomlig.
Efter mycket krigande, sammansvärjningar och maktkamper blev han till sist ensam härskare i Rom. Det avgörande slaget var ett sjöslag år 31 f.Kr. vid Greklands västkust där han besegrade Marcus Antonius och Kleopatra och därefter lät döda den son som Kleopatra hade tillsammans med den tidigare Caesar; Caesarion.
Skoningslös
Överhuvutaget gjorde sig den nye Julius Caesar känd för mycket skoningslöshet och grymhet i början av sin karriär. De utrensningar han lät utföra i Rom var fullt värdiga en militärdiktatur, vilket den nya regimen i praktiken var. Även om Roms enväldige härskare inte ville låta sig utses till diktator mer formellt.
Han hade också rykte om sig som humoristisk och överhuvudtaget socialt skicklig och en kvinnokarl. Samtidigt var han sjuklig, flera gånger närmast döende, och lät därför oftast barndomsvännen Agrippa föra befäl i strid. Och det var också han, Agrippa alltså, som projektledde många av de byggen som Augustus senare berömde sig av när han långt senare sa att ”Jag övertog en stad i råtegel och överlämnade en stad av marmor.”
År 40 f.Kr. gifte han sig, inte minst av taktiska skäl, med den fem år äldre Scribonia. Genom henne säkrade han politisk lojalitet från en förmodad farlig fiende. Och med henne fick han sitt enda biologiska barn, Julia.
Men samma dag som dottern föddes valde den nye Caesar att skilja sig från barnets mamma för att gifta om sig med Livia, som han blivit blixtförälskad i, men som då också var gift med en annan och dessutom gravid med sitt andra barn med denne sin förste man.
Augustus
Det var i januari år 27 f.Kr som han av senaten fick namnet ”Augustus” som ett tillägg till sitt namn. Han kallades därefter Caesar Augustus. Vilket uttalades ”Kajsar Augustus” vid den här tiden. ”Kajsar” var alltså hans namn, inte en titel. Hans titel var istället ”imperator”, vilket ungefär betydde ”överbefälhavare”. Att han var ”Roms förste kejsare” är en efterhandskonstruktion. Det var väl snarare så att det var han, hans ”adoptivfar” och efterträdarna som gav ämbetet ”kejsare” dess namn. Ett ämbete som växte fram gradivis över tid.
Julia
Augustus gifte bort sin dotter med, i tur och ordning, tre olika män varav den andra var hans barndomskamrat och närmaste medarbetare Agrippa och sedan denne dött med Tiberius som var son till Livia.
Julia födde tre söner i äktenskapet med Agrippa som adopterades av Augustus som tilltänkta, möjliga efterträdare. Men två av dessa barnbarn dog relativt i ung vuxen ålder och den tredje försköt Augustus av skäl som inte bevarats till eftervärlden.
Månaden sextilis, som nu i den julianska kalendern är årets åttonde, döptes år 8 f.Kr. om efter Augustus till augusti.
År 2 f.Kr. arresterades Augustus dotter Julia, som hade levt tämligen utsvävande för en kvinna vid den här tiden, anklagad för äktenskapsbrott och förräderi och skickades till en obebodd ö utanför Italiens västkust.
Döden
Så den 19 augusti år 14 e.Kr dog Augustus 76 år gammal i sviterna efter en magsjuka. Han befann sig på resa i södra Italien vid tillfället och låg sjuk ett antal dagar. Hans hustru Livia och hennes son och Augustus efterträdare Tiberius hann därför sluta upp och fanns vid hans sida när han dog. Hans berömda sista ord var: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi?”
Augustus är begravd i ett eget mausoleum i Rom som länge har fått stå och förfalla men som nu planeras öppnas som museum för allmänheten inom ett par år.
Hur såg han ut?
Bilden ovan är en lite slarvigt gjord manipulation. Jag har fotograferat av den staty av Augustus som pryder biografins framsida. Sedan har jag manipulerat färgerna något och klippt in passande ögon som jag hittat på internet. Enligt samtida noteringar var Augustus ”ljus” men författaren till boken jag just läst tror inte att det betydde ljus som i skandinaviskt blond, utan mer ljus med latinska mått mätt. Jag har därför valt ut ljusbruna ögon till min bild av Augustus som för övrigt lät avbilda sig som ungdomlig under hela sin livstid.
Manarola är en frazioni, en administrativ enhet under en kommun. I det här fallet i kommunen Riomaggiore som ligger i provinsen La Spezia, i regionen Ligurien, i norra Italien.
Manarola kan vara den äldsta av de fem byarna i Cinque Terre. Kyrkan San Lorenzo är från 1338. Byn är också känd för sin omfattande julbelysning vid den tiden på året.
Dialekten
Den lokala dialekten är Manarolese, som skiljer sig marginellt från dialekterna i närområdet. Namnet ”Manarola” är förmodligen en dialektisk utveckling av latinska ”magna rota”, vilket betyder ”stort hjul”, och syftar på kvarnhjulet i byn. I den manarolska dialekten ändrades detta till ”magna roea” och numera ”Manaea”. Manarolas primära industrier har traditionellt varit fiske och vinframställning. Men nu för tiden är det turismen som dominerar bland inkomstkällorna.
Vindlande gränder
Manarola är den näst minsta av de berömda byarna i Cinque Terre. Och kanske den mest fotograferade. Men det är nästan alltid samma vy du ser på bild. Den som syns längst ner i detta inlägg. Men fastna inte ute på udden med utsiktsplatsen in mot byn. Manarola är nämligen mer än bara en vy.
Vandra runt lite inne bland husen också, längs vindlande gator, gränder och trappor. Och ta ett dopp från klipporna nere i den lilla hamnen.
Cinque Terre i Ligurien har på senare år seglat upp på allt fler listor över Italiens och till och med hela världens vackraste platser. Här är mina bästa tips inför din resa hit:
1. Undvik värsta högsäsong
Att Cinque Terre blivit allt mer känt gör att många söker sig hit och att det blir trängsel. I någon mån varar högsäsongen ända från påsk till slutet av oktober. Värst ska det vara på veckosluten och vid italienska helger och lov. Tänk till exempel på att de flesta italienare har semester i augusti. Den stora peeken är i mitten av månaden. Antagligen är det klokt att undvika området helt under augusti.
Vi var här på höstlovet (vecka 44). En bra tid på året för den som vill undvika de värsta horderna och ändå ha fint vandringsväder. Dock att risken för regn har ökat vid den här tiden. För den som vill ha nära garanterat bra väder, kunna bada och vandra och ändå undvika den allra, allra värsta trängseln kan september vara den perfekta månaden även om vi också vågade oss på ett och annat dopp.
Andra halvan av november är vädret riktigt instabilt och i januari och februari är det direkt kallt. Den enda anledningen att besöka området i december är för att se den berömda julbelysningen i Manarola.
I mars och april är det läge för den som vill möta våren i området. Lokalbefolkningen kommer vara glada att se dig efter ett vinteruppehåll nästan helt utan turister. Om du älskar att vandra, är det här säsongen för dig! Typiskt är vädret trevligt (inte för varmt) och perfekt för vandring. Ju tidigare på våren du besöker området, desto mindre trångt kommer det att vara (minus påskhelgen då det alltid är trångt). Nackdelar: De som vill snorkla / dyka / kajaka har vanligtvis inte möjlighet till detta denna tid på året eftersom hyreställena inte kommer att vara öppna ännu. Du kommer sannolikt inte heller vilja doppa dig i det kalla vattnet.
Maj och juni är de av sommarmånaderna då trängseln ändå är mindre än i juli och augusti.
Vernazza på kvällen, i slutet av oktober.
2. Bo i någon av byarna
Många som besöker Cinque Terre bor i någon av de närliggande städerna, till exempel La Spezia, och gör dagsutflykter till området med tåg. Det fungerar säkert alldeles utmärkt. Jag skulle ändå rekomendera att bo i någon av byarna. På kvälllarna, efter solnedgången, försvinner dagturisterna. Då sänker sig ett annat lugn över byarna som jag inte skulle vilja ha varit utan. Dessa båda ställen bodde vi på när vi var här. Min betygsättning ska inte ses som någon bedömning av hur boendena skulle ha varit klassificerade enligt någon formell standard. Det handlar om min subjektiva bedömning där jag även tar hänsyn till prisvärdhet och läge.
La Polena – Affittacamere
Adress: Via M. Carattino 20, Vernazza, Italien
Incheckning: 2017-10-29. 1 rum. Antal nätter: 2. Antal gäster vuxna: 2, barn: 2.
Totalt pris: 350 €. Bokat genom: Booking
Mitt betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️
Det här rummet beskrivs på bokningssidan som en ”svit med havsutsikt”. Det är en betydligt överdriven beskrivning. För det första är det inte direkt en svit utan mera ett rum med udda planlösning. Pojkarnas våningssäng i ena änden och dubbelsängen i den andra och ingång mot badrummet däremellan. Havsutsikt är det. Och havet är dessutom riktigt nära. Och vyn vacker. Särskilt när vi anländer första kvällen när både himmel och hav är starkt färgade i lila.
Ändå. Det är ett väldigt litet fönster att titta ut på havsutsikten genom. Nästan löjligt litet. Med detta sagt är det ändå ett väldigt trevligt rum, i ett väldigt bra läge i Cinque Terres kanske allra vackraste by. En bra utgångspunkt för utflykter i området. Frukosten som ingår äts på två olika restauranger i byn som stället har avtal med (olika veckodagar). Det fungerar alldeles utmärkt och det är bara trevligt att komma ut en runda i byn på morgonen. Betalningen för boendet sker i byns fiskebutik. En burk sardeller ingår i köpet.
Cà de Lelioe
Adress: Via Di Mezzo 26, Manarola, Italien
Incheckning: 2017-10-31. 1 rum. Antal nätter: 2. Antal gäster vuxna: 2, barn: 2.
Totalt pris: 300 €. Bokat genom: Booking
Mitt betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️
Det här beskrivs som ett rum men är snarare två. Ett sovrum för pojkarna där också kylskåp och vattenkokare finns. Och ett sovrum för oss vuxna. Plus ett fint badrum. Rummen är inredda i romantisk 80-90-talsstil och ligger i vackra Manarola. Frukosten som ingår är däremot nästan lite skrattretande. Det är några kex, inplastade muffins med lång hållbarhet och lite marmelad samt mjölk mm i kylskåpet. Te och kaffepulver. Vi köper till färskt bröd på byn. Mysigt allt som allt och också detta är ett bra val för den som vill utforska Cinque Terre.
3. Besök alla fem byarna
Alla fem byarna i Cinque Terre är både snarlika och ändå olika. Och var och en sevärda. Så hoppa inte över någon av dem när du ändå är här! Räknat från nordväst till sydost är det fem små fiskebyar som radar upp sig: Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.
Monterosso al Mare ligger vid en liten bukt som skyddas av ett litet konstgjort rev. Det är den enda av byarna som har en sandstrand. Ja, byn har till och med två.
Byarna i Cinque Terre är alla vackra och det är inte helt enkelt att ranka dem inbördes. Många skulle nog sätta Manarola först men min favorit får ändå bli nummer två från norr, Vernazza, som visade sig som allra vackrast vid skymningen kvällen när vi anlände. Det är den enda naturliga hamnen i Cinque Terre och är en av de äldsta ”fiskebyarna” på den italienska Rivieran.
Den mittersta av de fem byarna heter Corniglia. Det är den som syns till vänster om apelsinträdet i översta bilden i inlägget. Byn har 150 invånare. I likhet med de andra byarna klättrar den på klipporna. Men till skillnad mot i de andra byarna börjar inte husen klättra upp mot bergen med början nere vid Medelhavet. Istället ligger hela byn placerad uppe på en bergkam ungefär hundra meter över vattnet. Det gör inget. Tvärt om. Vi tyckte till och med att det här var den mysigaste av de fem byarna att strosa omkring i.
Manarola består också den av hus målade i relativt klara pastellfärger på en klippa med utsikt mot havet. Det är mysigt att vandra i bland gränderna i byn. Här finns en liten hamn, med möjlighet till klippbad och en strandpromenad med utsikt över byn och solnedgångarna.
Husen på klipporna ovanför hamnen i Riomaggiore klamrar sig fast på ett alldeles orimligt sätt som trotsade de tyngdlagen fullständigt. Men vem bryr sig om Newtons lagar när en stor strålande apelsin sänker sig i Medelhavet och färgar himlen rosa? Byn är den sydligaste av byarna som räknas till Cinque Terre och även den är alldeles fantastiskt vacker. Inte minst i solnedgången:
4. Vandra
Att vandra är lite av grejen i Cinque Terre. Förutom att titta på och fotografera de gulliga byarna. Hela området är en nationalpark. Tänk på att det kostar att vandra och att du måste betala med kontanter! Området har ca 10 mil vandringsleder som löper mellan byarna och i det omgivande landskapet, men två av de mest berömda sträckorna är avstängda just nu. De två kuststräckor som är öppna för vandring är de två första från norr mot söder. Vi började med den allra nordligaste sträckan som vi vandrade från söder mot norr, vilket ska visade sig vara smart. Vi gick alltså kuststigen 3,5 km från Vernazza till Monterosso al Mare.
Av de två vandringar vi gjorde i nationalparken tyckte vi ändå att sträckan från Corniglia till Vernazza var allra finast. Den är fyra kilometer och därmed något längre men samtidigt något mindre kuperad jämfört med sträckan från Vernazza till Monterosso al Mare. Stigen var dessutom i regel lite bredare här. Detta är alltså den vandring jag främst rekommenderar om du bara ska göra en i området. Men båda är fina.
Nedan en vy över Monterosso al Mare från den första vandringen:
5. Fotografera mycket
Du kommer inte att besöka många platser som har så många vackra vyer som den här. Så se till att ha bra med minnesutrymme i kameran!
Men vilken vy är från vilken av de fem byarna? Och var finns de olika utsiktsplatserna? När på dygnet är ljuset bäst? Och hur hittar du dit? Mina svar på de frågorna och lite till hittar du i ett tidigare inlägg. Med kartor och mina egna foton från platserna.
Här nedan solnedgången i Vernazza vår första kväll i Cinque Terre:
6. Ät gott
Tyvärr är det dyrt att äta på restaurang i Cinque Terre. Det har så klart med de många turisterna att göra. Den som vill spara pengar kan köpa mat i någon affär, i någon food truck eller på något snabbmatställe, och sedan ha pick nick. Men här följer några tips på restauranger med god mat.
Till kvällsmat den första kvällen åt vi spaghetti vongole på en restaurang vid det lilla torget nere vid havet i Vernazza. Taverna del Capitano som fått 3,6 stjärnor på Google. Vi åt faktiskt exakt samma nästa kväll, så god var pastan med hjärtmusslor. Med smak av vitlök, olivolja och persilja. Efteråt tog vi varsin glass på gelaterian som ligger vid huvudgatan genom byn. Jag valde hallonsmak.
En dag åt vi lunch i Vernazza. Då var det till skillnad mot på kvällarna väldigt fullsatt på de flesta restaurangerna men vi hittade ett bord ute vid piren vid porto di Vernazza, där vi åt pizza och pasta. Jag tog en pizza med kronärtskocka och inget mer utöver tomatsås och mozzarella. Det smakade ännu godare sedan jag bett om och fått extra ”sal”, salt på Italienska.
I Manarola åt vi lunch på Nessun Dorma som har 4,6 stjärnor på Google. Förmodligen delvis tack vare den fantastiska utsikten. Trots att det var på höstkanten så fick vi köa en stund för att få plats. Jag åt bruchetta. Det smakade bra!
Middag åt vi en kväll i samma by på Ristorante Marina Piccola som har 3,7 stjärnor på Google. Jag valde hummer. Inte billigt. Men gott!
Spaghetti vongole.
7. Ta dig hit
Det bästa sättet att ta sig hit är med tåg. Om du är riktigt miljövänlig åker du tåg hela vägen från Sverige. Annars kan du flyga till Pisa som ligger två timmar bort med tåget. Allra billigast blir sannolikt att göra som vi gjorde: Flyga till och kombinera med Milano. Att åka tåg från Milano till Cinque Terre tar drygt tre timmar. Tillkommer gör så klart tiden det tar att ta sig från respektive flygplats till Centralstationen. Om du flyger kan du välja att klimatkompensera, som vi gjorde.
När vi besökte Cinque Terre och Milano på höstlovet 2017 kom vi väldigt billigt undan. Totalt: 14 600 kr för två vuxna och två barn, 13 och 11 år gamla. Det vill säga 3 650 kr per person. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om de olika delposterna i den kalkylen. Utöver det lämnade jag ett bidrag till VI-skogen på 500 kr vilket kompenserar för utsläppen från en flygresa till Medelhavsområdet för fyra personer.
Tåget är också det bästa sättet att ta sig mellan byarna, när du inte vandrar. Biljetter kan du antingen köpa på stationerna eller på det italienska tågbolaget Trenitalias hemsida.
Manarola är en by i Ligurien, Italien. Den är en av de fem byar som tillsammans kallas Cinque Terre. Här finns restaurangen Nessun Dorma som har 4,6 stjärnor på Google. Förmodligen delvis tack vare den fantastiska utsikten.
Trots att det var på höstlovet som vi var här så fick vi köa en stund för att få plats. Jag åt bruchetta. Det smakade bra. Och utsikten går ju inte av för hackor!
Texter berikas av ögonblicksbilder. Men minnesbilder bleknar. Så jag brukar anteckna i mobilen tills jag får tid att skriva mina blogginlägg.
Så här kan en sådan anteckning se ut:
Doften i trapphallen ”Luktar Italien”
Vandring.
Pinje.
Tallbarrsdoft och stora kottar.
Aloe Vera.
Tysk vandrare kommenterar om skönhetskrämer.
Trappor.
Stenlagd stig.
Berberfikonkaktusar.
Oliver.
Nät.
Dags att skörda snart?
Vindruvorna borta.
Vinbladen höstgula.
En del höstfärger i övrigt.
Dadelpalmer mest i byarna.
Apelsinhalvor.
Doften av nypressad juice.
Smaken.
Söt.
Bilden är också den från Cinque Terre på höstlovet 2017. Manarola, närmare bestämt. Möjligen den enda av byarna som inte fick några egna ord antecknade i mobilen under hand.
Vi var i Rom på höstlovet 2014. Jag har tagit reda lite på om priser och möjligheter för den som skulle vilja besöka Rom på höstlovet i år. Men först en tillbakablick på vår resa:
Tänk att gå en höstlovsdag längs Tibern, titta på roligt parkerade bilar och se platanerna skifta i höstfärger. Titta på duvorna och promenera via broarna vid Tiberön och förbi Cloaca Maxima. Tänk dig en underjordisk avloppskanal från 600-talet före Kristus som fortfarande är i bruk. Snacka om hållbart samhällsbyggande!
Höstlov i Rom
Tänk dig att visa dina barn Colloseum och Forum Romanum. Och Vatikanen. Kanske när påven talar till folket. Tänk dig att göra en utflykt till Roms akvedukter eller till en badort någonstans längs kusten. Vi besökte fina Sperlonga och fick oss till och med ett dopp i havet.
Vi bodde annars i en lägenhet på bottenvåningen i ett vackert gammalt flerfamiljshus inne i centrala Rom. Lägenheten låg alldeles intill Tibern där det är fint att promenera bort mot Petersskyrkan vars kupol syns i bakgrunden.Inte långt från Piazza Navona. Där du kan äta middag på kvällen eller bara ta en gelato – en italiensk glass.
10 tips
Jag har skrivit förut om tio saker som du inte får missa i Rom och som vi naturligtvis valde att uppleva: Antikens lämningar, bokstäverna SPQR, Tibern i blå timmen och änglarna på Ponte Sant’Angelo, fontänerna, torghandeln, Vatikanen, att strosa omkring lite planlöst och hitta utanför guideböckerna. Samt att äta gott.
Vad kostar det?
Om du vill besöka Rom på höstlovet i år så är det så klart lite sent att boka. Men inte för sent. Med avresa från Kastrup, Köpenhamn kan du komma iväg lördagen den 27 oktober klockan 20:30 på kvällen och landa 23:05. Väljer du sedan att resa tillbaka fredag morgon klockan 07:55 för att landa 10:25 så kostar flygresan tur och retur för fyra personer just nu cirka 6 500 kr. Flygresan kan du – om du vill – klimatkompensera genom en gåva till VI-skogen på 500 kr.
Dyrare från Arlanda
Från Stockholm blir det tyvärr betydligt dyrare. 10 000 kr mer, alltså totalt drygt 16 000 kr, just de dagarna och då gäller det ändå inte direktflyg. För direktflyg tillkommer ytterligare ett par tusen och du hamnar då på ett pris på över 18 000 kr för fyra. Den som bor runt huvudstaden kan ju därmed överväga att ta tåget eller köra till Kastrup. Det lär bli billigare. Parkera bilen och/eller övernatta är billigare på svenska sidan om bron. Vid Hyllie till exempel.
Sex nätter i Rom för fyra personer i bra mellanklassboende kan du boka till priser från cirka 6 500 kr upp till ungefär det dubbla beroende på läge och övriga önskemål.
Totalkostnad
För som lägst 13 000 kr kan du alltså just nu boka flyg och boende i Rom höstlovet 2018. Det som tillkommer är kostnader för att ta sig till och från flygplatserna, bagageavgifter, eventuell klimatkompensation och måltider. Lycka till med bokningen!
Här några fler bilder från vår resa 2014 som jag förut inte har publicerat:
Vi avslutade vår höstlovsresa till Italien förra året med ett par dagar i Milano som vi mest av allt ägnade åt att strosa omkring. Jag har skrivit förut om parken Indro Montanelli som visade sig vara mycket vacker i höstskrud. Och jag har också skrivit om kanalerna i Milano. Men jag har inte förut skrivit ett samlat inlägg om mina intryck av staden.
Milano är Italiens näst största stad efter Rom men mitt intryck är att staden påminner mer om den franska huvudstaden än om den Italienska. Och lite påminner den kanske om Lissabon och Norrköping också med sina gula spårvagnar.
Ekonomisk motor
Milano är ett internationellt centrum för modeindustrin med stora modehus som Giorgio Armani, Dolce & Gabbana, Prada, Gianni Versace och Valentino. Staden är överhuvudtaget italiens ekonomiska motor. Milanobörsen (Borsa Italiana) är Italiens börs för handel med värdepapper som aktier. Här finns flera stora mediaföretag, tidningar, TV-bolag, reklambyråer och IT-bolag. Bland annat Google har sitt italienska kontor här. Här finns även verkstadsindustrier som Alfa Romeo och Pirelli. Milano är på gott och ont mycket modernare än Rom. Och även om jag gillar Rom mer – det är en av mina två favoritstorstäder i hela världen så är det något särskilt också med Milano.
Domen
Duomo di Milano är Milanos gotiska katedral, säte för den katolska kyrkans ärkebiskop i Milano. Den är stadens största sevärdhet och den näst största gotiska katedralen i världen – bara katedralen i Sevilla är större. Domen rymmer 40 000 människor. Den började byggas på 1300-talet men är fortfarande inte färdig, då byggandet forfarande pågår.Här utanför hittade mina pojkar många Pokémons.
Maten
Två gånger äter vi på Pane & Vino på adressen Carrobbio, 4. Första gången tar jag spaghetti med färsk tryffel som hyvlas över pastan vid bordet. Andra gången är det Anton, då 13 år, som väljer denna rätt. Överhuvudtaget var vi nöjda med maten i Milano.
Galleria och promenader
Jag är inte mycket för att shoppa på resa men desto mer för att promenera. Milano är en stad som erbjuder båda möjligheterna och vi valde, som vanligt, den senare. Och även om vi inte handlade minsta pinal var det speciellt att promenera genom den kända Galleria Vittorio Emanuele II.
Ta sig dit
Vi flög billigt med Easyjet från Kastrup och klimatkompenserade resan genom en gåva till VI-skogen i Afrika. Men för den som har tid och ork går det också bra att åka tåg hela vägen till staden. Själva tog vi tåget till och från flygplatsen och även till och från Cinque Terre. Det blev en billig höstlovsresa.
Om du googlar ”världens mest romantiska stad” kommer du att få följande svar: ”Världens mest romantiska plats är naturligtvis belägen i Frankrike och stavas Paris.” Jag håller inte med om det. Visst är Paris fint. Men jag har alltid tyckt att Rom är mer romantiskt än Paris. Låt mig berätta varför:
1. Historiens vingslag
Visst, Paris har franska revolutionen och 1800-talet. Det internationella måttsystemet fastställdes här och staden blomstrade under industrialismen. Sorglösheten kulminerade under La belle époque. Förra sekelskiftet. Jag är utan tvekan en vän av vetenskap, rationalitet och teknikutveckling. Men när det kommer till resor då blir jag en romantiker. Och hallå! Hur sexigt är SI-systemet egentligen? Även om mycket positivt kan sägas om effekterna av det. Mycket positivt kan också sägas om det pengaflöde som 1800-talets rykande fabriker i Paris förorter skapade i staden och världen. Men romantiskt?
Rom däremot. Rom har antiken. (Rom + antik = romantik ;) Då var Rom staden med stort U. U som i urban. Rom var den första miljonstaden. Bara en sån sak. Alla vägar bar dit. Roms historia spänner över mer än 2500 år och staden dominerade Medelhavet i sekler runt vår tideräknings början. När staden sedan gick under för germanska stammar blev det starten för medeltiden. Då hade den största av världsreligionerna, kristendomen redan gjort Rom till sitt centrum. Romersk-katolska kyrkan har fortfarande sin Vatikanstat här. Mycket känslor i omlopp. Och i Rom har konsten fortsatt att blomstra i århundrade efter århundrade.
Att gå runt i Rom och se alla dessa lämningar från olika tidsepoker, det är verkligen att känna historiens vingslag. Och det är väldigt romantiskt.
Historiens vingslag vid metron i Paris
Historiens vingslag vid Colosseum i Rom
2. Uteserveringarna och maten
Paris är känt för sina trottoarkaféer. Och visst är de mysiga. Men uteserveringar finns det precis lika många och minst lika fina i Rom. Det franska köket i all ära med sina pommes frites till såväl köttbiten som musslorna kokta i vin. Visst är det gott! Men den italienska pastan! Spagetti vongole till exempel med de goda små ljusa musslorna. Eller en vegetarisk lasagne på färsk kronärtskocka. Eller varför inte en äkta italiensk pizza med lufttorkad skinka?
Ta Piazza Navona till exempel. Vilken miljö för uteserveringar! Torgets ovanliga form beror på att det här en gång var Domitianus stadion, även kallad Circus Agonalis. Det var i början av 80-talet, det riktiga 80-talet, 0080-talet, som kejsar Domitianus lät uppföra denna arena, som användes för idrottstävlingar. Här fanns plats för omkring 30 000 åskådare. Idag finns här plats för inte fullt lika många romare och turister som vill fika eller äta en bit mat. Vad sägs om en saltimbocca till exempel? Kalvkött som nästan smälter i munnen toppat med skinka och salvia.
Eller ät på nån av Trasteveres många trattorior. Strosa först runt en stund längs de medeltida gatorna innan du sätter dig utomhus i den ljumma kvällen.
Och nästa dag kan du ta en fika utanför en antik byggnad som fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål. Pantheon. Det blir lite dyrt. Men vilken utsikt! Eller ta en fika eller lunch med utsikt mot Ponte Sant’Angelo. Vilken romantik!
Romantisk uteservering i Rom
3. Gelato
Alltså. Ordet ”glass” kommer ju från franskan. Det hjälps inte. Glass som företeelse importerades till Paris från Italien. Men det är inte därför. Det handlar bara om att italiensk glass, gelato, är så mycket godare än all annan glass i världen. Varför den är det? Ingen vet. Men så är det bara.
Under de första århundradena efter Kristi födelse fanns det butiker i Rom som sålde heta drycker på vintern och isade eller frysta drycker på sommaren. Dessa framställdes med hjälp av snö som hämtades från bergen av slavar ditsända av kejsar Nero (50 e Kr). Snön användes också för att frysa honung och fruktkött till glass.
Gelato består numera i sin enklaste form av mjölk, socker och smakämnen. Gelato innehåller däremot väldigt sällan grädde. Den omrörs långsammare under infrysningen än annan glass, vilket ger en annan, mer kompakt konsistens.
Den äkta pistageglassen (pistagio) är min favorit men den blir tyvärr allt ovanligare. Undan för undan ersätts den av en variant gjort på hasselnötter. Men Italiens citronsorbet (limone) går inte heller av för hackor och melonglass (melone) är också gott. Det finns många smaker att välja på. Prova dig fram för att hitta din favorit! Ta varsin sort och smaka varandras gelato. Vad är det om inte romantiskt?
Gelato i Rom
4. Språket
Franskan är för de romanska språken lite vad danskan är för de skandinaviska språken. Grötigt med skorrande ”r”, där halva orden sväljs och det är hopplöst att höra var en mening slutar och nästa börjar. Dessutom kommer räknetalen i tjog men på lite olika sätt. Rörigt är det i båda fallen.
Italienskan däremot. Kan mycket möjligt vara världens vackraste språk. Med sin intensiva och positiva språkmelodi. Italienskan är lite som en känd låttitel på samma språk: ”Bello e impossibile.” Vackert och omöjligt. Men mer ”bello” än ”impossibile” ändå. För egentligen är det väl för att så få svenskar lärt sig att tala det som det verkar svårt. Så omöjligt är det nog inte. Det skrivna och det talade språket tycks dessutom ligga ganska nära varandra, vilket knappast kan vara en nackdel.
”Je t’aime”, typiskt franskt krångligt. Prova att säga ”Ti amo” till din älskade när du är i Rom istället. Romantisk, eller hur? Och enklare att komma ihåg.
5. Stadsbilden
Paris har sina räta linjer. Raka boulevarder med alléer som strålar ut från rondellen runt triumfbågen. Både rationellt och vackert. Men inte alls lika romantiskt som Roms vindlande gator som i huvudsak följer samma kurvor som under antiken och medeltiden. Alléer med plataner finns det i Rom också men därtill piazzor med palmer och romantiska fontäner. Där Paris stadsbild domineras av ett torn från slutet av 1800-talet är Rom ett myller av vackra byggnader och minnesmärken fördelade på sju kullar. Katter som strosar omkring bland gående människor, vespor och minimala bilar som inte sällan är dubbelparkerade.
Det finns så mycket att se och göra i Rom att attgöralistan kan bli orimligt lång. Glöm inte bort att sätta av tid för att bara promenera runt också. Utan att nödvöndigtvis ha några bestämda mål eller tider att passa. Gå vilse en stund längs de vindlande gatorna, över de oregelbundna torgen och förbi butiker och restauranger i de vackraste hus. Det är så du riktigt kommer in under huden på den eviga staden och kanske något lär känna dess själ.
Typisk stadsbild i Rom
6. Klimatet
Klimat är kanske inget romantiskt ord i sig precis. Men vädret har betydelse för romantiken. Och klimatet har betydelse för vädret.
Paris har ett milt klimat och det är väl fint och bra men det går ju inte att jämföra med medelhavsklimatet i Rom. Varma och torra somrar och svalare och blötare vintrar. Men vår och höst är allra bäst för en storstadssemester med behaglig värme utan att det blir för varmt att promenera.
Du kan besöka Rom i slutet av oktober och fortfarande sitta ute och äta. Det är oftare klar himmel och solsken. Allting blir vackrare och mer romantiskt i solsken och det är större chans att få se romantiska solnedgångar.
Väder i Paris
Väder i Rom
7. Tibern
Okej. Paris har Seine. Och den är väl fin. Men Rom har Tibern. En promenad längs floden som rinner genom Rom får inte missas. Du ser sevärdheter som Peterskyrkans kupol och Castel Sant’Angelo. Vackra rader av plataner är planterade längs promenadstråken uppe i gatunivån. Tibern är Italiens tredje längsta flod. Den rinner från Appeninerna genom Umbrien, Toscana och Rom innan den når havet. Nere vid vattnet längs floden i Rom finns också gångvägar där du kan promenera och titta på båtar och fåglar på vattnet.
Kan det mer romantiskt än att se solen gå ner vid Tibern i Rom?
Och missa inte änglarna på Ponte Sant’Angelo. I kvällsljuset under den blå timmen, strax efter solnedgången, är änglarna på bron som går över Tibern vid Castel Sant’Angelo som allra vackrast. I kvällsljuset. Bron byggdes under kejsar Hadrianus tid men änglarna är från 1600-talet. De är var och en ett eget konstverk. Gjorda av olika konstnärer.
Jag skrev ju för lite sedan ett sammanfattande inlägg om den stora Europaresa med bil som vi gjorde sommaren 2016. Jag lovade då att återkomma med ett blogginlägg om Verona. Det har fortfarande inte blivit av.
Grejen är att vi bara hade en eftermiddag och kväll här. Och att det är lite svårt att ta in så mycket som allt det som finns att se i centrala Verona, på så kort tid. I den här norditalienska staden som ligger vid en flodkrök, inte långt från Gardasjön, strax innan det nästan ändlösa slättlanskapet möter de rakt uppåt strävande Alperna.
Förutom Rom så finns det ingen stad i italien som har så många antika lämningar som Verona. Därtill massor från medeltiden och framåt.
Vi stosade i alla fall omkring, åt middag och promenerade lite till. Och jag fotograferade massor.
Efter middagen, då vi ätit carpaccio, såg vi bland annat Porta dei Borseri som var den stora stadsporten i Veronas ursprungliga stadsmur, byggd under det första århundradet efter vår tideräknings början. Men det visste vi inte då, det fick jag googla fram i efterhand. Men att det var en rest från antiken, det kunde jag förstå, redan där och då:
Jag har nyligen varit i Venedig för tredje gången. Den här gången blev det ett kort besök på en natt och några timmar. På höstlovet 2013 var vi här fyra nätter. 1985 var jag här över dagen i augusti, under en tågluff. Andra resenärer har besökt den unika staden med alla kanalerna vid andra tider på året.
Synpunkter på Facebook
När jag berättade om vårt februaribesök i staden i en grupp på Facebook för personer som gillar att resa så fick jag en hel del reaktioner om valet av årstid. Mest initierat skrev Staffan Lindqvist: ”Jag har varit i Venedig fyra gånger på olika årstider. April, Juni, september, februari. Naturligtvis olika år med stort mellanrum i mellan. Vi tycker idag att det är bäst att undvika de heta somrarna med ett myller av turister. I februari gillade jag dimman över lagunen på en tidig kall morgon. Det gav staden en magisk stämning. Dimman sedan lättade under förmiddagen. Vädret i april och september är naturligtvis varmare. Man ska absolut bo ute i Venedig och inte på fastlandet så man kan njuta av promenader på kvällen när alla dagsturister har lämnat. Vi gillar att bo på Accademia där det är lite lugnare och det finns bra restauranger till acceptabelt pris. Sedan är Burano en hit men det vet väl alla.”
Sabina Focic skrev ”April funkar också bra” och Solveig Lindqvist ”Maj var bra”. Allt medan Ann Winkrantz menade att oktober är perfekt.
Så när ska man åka till Venedig? Hur är vädret vid olika tider på året? När inträffar olika kända events? Och hur är det med trängseln? Mitt förslag är att välja lågsäsong men alla månader har sina för- och nackdelar. Häng med!
Januari – om du vill slippa trängsel
Årets första månad är den genomsnittliga dagstemperaturen 6 grader och soltimmarna i snitt två per dag. Nattemperaturen kan gå under nollan och det förekommer att det snöar men för det mesta är det barmark och vattnet i havet och kanalerna är långt ifrån att frysa till is. Däremot är det god chans att få se staden insvept i den berömda dimman över den turkosa lagunen. Men det regnar bara en dag av fyra. I millimeter är januari faktiskt stadens regnfattigaste månad.
Det här är månaden att besöka Venedig för den som vill slippa trängas. Särskilt efter trettonhelgen. Folktomt är det dock inte men i alla fall gott och väl mindre än hälften så många besökare som under de mest intensiva sommarmånaderna.
En populär aktivitet är att åka skridskor på Campo San Polo. ”Isrinken är tillbaka” skrev Venedigs flygplats på Instagram.
Februari – med eller utan karneval
Det här är en månad med två ansikten i Venedig. Med eller utan mask. Eller för att tala klartext: med eller utan karneval. Den berömda karnevalen fyller staden med turister och i vimlet syns också utklädda karnevalsdeltagare i de mest fantastiska dräkter.
Du kan räkna ut när karnevalen infaller nästa gång genom att utgå ifrån fettisdagen. De två sista helgerna innan och under själva fettisdagen äger festivalens flesta aktiviteter rum. Jag har kikat på filmklipp på Youtube från tidigare års karnevaler och konstaterat att de flesta som deltar inte är utklädda utan går omkring och fotograferar de ändå hyggligt många som orkat fixa en dräkt. Känslan tycks vara mer teater, kuliss och utomhusmuseum än en riktig fest. Jag kan nog tycka att om man nu ska åka hit och trängas med alla människor under karnevalen så kan man väl kosta på att klä ut sig? Men kanske är det krångligt, besvärligt och dyrt? Olika år har olika teman men dräkterna är alltid inspirerade av dekadensens 1700-tal.
Februari utanför karnevalen är däremot lågsäsong. Vi var som sagt här nyss och hade lite tur med vädret: ”Det är fint väder. Solen skiner och det är runt tio grader varmt. Det är en bra tid att besöka Venedig. Inte för mycket trängsel”, skrev jag då. Jag har också klippt ihop en egen liten film-minut som visar samma sak:
Genomsnittlig dagstemperatur är annars 8 grader och soltimmarna tre per dag. Årets andra månad är den på året när det är minst risk för regn. Ungefär en dag av fem regnar det.
Vi såg inte jättemånga turister. Utom på Rialto, bron som numera tycks ha blivit centrum för turismen i Venedig och det självklara valet för selfiefotografering. Inte för att jag riktigt förstår varför. Det är bron som är anmärkningsvärt vacker. Utsikten är inte vackrare än från någon annan av Venedigs många broar. Av de fåtaliga broarna över Canal Grande är utsikten från Ponte dell’Accademia normalt klart vackrare, men dock inte just nu, eftersom reparationsarbeten stängt av utsikten till juni 2018.
Vaporetto vid Rialto
Mars – den perfekta månaden?
Det sägs att Venus och Mars är olika planeter. Men hur är det egentligen med ”Venice and Mars”? ;) Jag tror att de passar riktigt bra ihop! I mars har den genomsnittliga dagstemperaturen stigit till 12 grader och det regnar fortfarande ganska lite. Dessutom är det fortfarande bara drygt hälften så många turister i Venedig jämfört med högsäsong.
Jag kan tänka mig att det är en väldigt bra månad att besöka staden. Vid mitten av mars månad blommar de japanska körsbärsträden här och vid slutet av månaden blommar magnolian. Vårkänsla jämfört med Sverige men precis innan anstormningen börjar.
En brasklapp: Wenche Fox skrev på Facebook: ”Mars är okay men det kan vara dimmigt och kallt.” Hon föredrar därför april, maj, september och oktober.
”Igår regn och gråhimmel, idag vår” skrev Francesca Lanzini på italienska den 23 mars förra året, men de första rosa körsbärsträden dök upp på Instagram redan vid mitten av månaden. Däremot är soltimmarna fortfarande bara tre per dag i snitt.
April – värmen och turismen ökar
I april ökar turismen markant. Dagstemperaturen har då i snitt också stigit till 16 grader och soltimmarna är i snitt sju per dag, vilket förklarar en hel del. Men det har också börjat regna betydligt oftare och mer, nästan varannan dag kommer det en skur.
Bloggaren Malin Lundsten har besökt Venedig i april. Hon skrev: ”I Venedig hoppade vi direkt på en båtbuss och tuffade så långt ut i Venedig man kommer med buss, till San Marco. Där möttes vi av ett galet folkhav. Människor överallt som köade in till någon av Venedigs huvudattraktioner, Basilica di San Marco eller Campanile di San Marco, vilket är ett utkikstorn bredvid San Marco Piazzan. Vi flydde istället och vandrade iväg innåt stan längs de smala gatorna. Den flesta biten måste vi armbåga oss fram, men då vi kommit iväg från San Marco bliv det lugnt och fint på gatorna.”
Maj – sommar och full fart
Nu börjar det bli högsäsong på riktigt. Maj och juni har nästan lika många övernattningar som juli och augusti. Ungefär 90 % mot när det är som mest. Den genomsnittliga dagstemperaturen har ökat till 21 grader och soltimmarna är uppe i 11 per dag. Samtidigt fortsätter det regna en hel del.
Tina Axelsson skrev ”Gick upp hyfsat tidigt och virrade runt bland broar och gränder på ”lugna gatan”, hittade en mataffär och shoppade lite frukost i form av ost, bröd, vin och prosecco som vi intog vid vattnet. Frukostpicknick. Bra uppladdning inför dagens projekt: VENEDIGBIENNALEN – den 57:e i ordningen. Biennal betyder att det är vartannat år.” De år det är biennal så öppnar den i maj månad. Och eftersom det var konstutställning förra året betyder det alltså att det är dags i maj 2019 igen. För ordningens skull ska jag nämna att Tina besökte Venedig och biennalen i oktober månad.
Juni – den regnrikaste månaden
Lina Björkskog skrev: ”Jag måste säga att jag inte blev besviken på Venedig. Staden var precis lika vacker som jag hade föreställt mig, för det är verkligen annorlunda med de små kanalerna och alla båtarna och gondolerna. Visst är det väldigt mycket turister där (det var exempelvis det enda stället vi hörde finlandssvenska under hela resan), men det stör inte, utan det hör på något vis till.”
“Möt mig på Rialto i ett ljummet regn” sjunger Ulf Lundell. ”Och det var precis det vi gjorde vår första eftermiddag i Venedig” skrev Ann-Louise Paulsson som också var i den italienska staden i slutet av juni. Och hon fortsätter: ”Vi stod där mitt under en helt galen åskskur men det var fortfarande 30 grader varmt och minst sagt ljummet.”
Gunilla Yourstone som var här i slutet av juni skrev: ”Vi rullar in i parkeringshuset där vår hyrbil ska lämnas samtidigt som ett riktigt regnoväder bryter ur. Det blir till att springa för livet där upp på taket med väskor och allt på släp. Eftersom detta är Venedig råder förstås strålande sol redan mindre än en timme senare då vi angör vår nya hemmabrygga i Venedigs vattenbuss-system.”
Juli – nu peakar det
I juli peakar både temperaturen och antalet besökare. Temperaturen på 28 grader som medelvärde på dagen och antalet övernattande besökare på en bit över miljonen. Därtill kommer de som besöker staden över dagen. Det blir väldigt fullt… (Och fortfarande regnar det en hel del.)
Lena Löfblad skrev ”Vi går den stora bron över Canale Grande och kommer in i stadsdelen Santa Croce. Här är det mindre turister i gränderna och serveringarna på torgen mindre”
Foto: Lena Löfblad
Augusti – Intesitet och filmfestival
Även om medeltemperaturen går ner en grad och besöksantalet sjunker något ytte, pytte litet, så är augusti i princip en precis lika het och intensiv månad som juli.
Marlene Rindå Jikita var i Venedig på bröllopsresa, som ett av stoppen på en medelhavskryssning. Hon skrev: ”När vi kom till Venedig var vi vakna under inseglingen och kunde sitta på balkongen och njuta av utsikten. Man blir nämligen bogserad in genom staden och det tar sin lilla tid att komma till hamnen där man parkerar. Så under de kanske 2 timmarna det tog att segla genom staden satt vi och njöt på vår balkong i strålande eftermiddagssol.”
”Du var där i augusti 2016? Var det inte väldigt trångt?”, undrade jag. ”Faktiskt inte! Vi var riktigt överraskade 😃” svarade Marlene.
Johnny Normark Friskilä har däremot upplevt mer av trängsel. Han skrev ”det känns som att gå i teaterkulissor. Vykortsmotiven avlöser varandra. Fotografens våta dröm utspelar sig framför ögonen. Hata, för att jag inte är den enda som upptäckt vilken stad det här egentligen är. En stad i en liga där bara den spelar. Eller så vill jag bara mörda, för att det även är augusti, varmt och jag blir till en myra i en myrstack i de trånga gatorna och längs kanalerna.” Och vidare om att ”komma undan selfiepinnarna och barnvagnarna. Barnvagnar på Venedigs gatustenar och broar! Vad tänker foräldrar egentligen?!?”
Filmfestivalen i Venedig är världens äldsta filmfestival. Det började 1932 och sedan dess har den ägt rum varje år i sena augusti eller tidiga september på ön Lido. Filmvisningarna äger rum i den gamla biografen Palazzo del Cinema på Lungomare Marconi.
September – fortfarande högsommar
Även om turismen har peakat så håller högsäsongen i hela september och större delen av oktober. Och liksom i maj månad är övernattningstrycket ungefär 90% jämfört med den allra intensivaste perioden. Däremot kan jag tänka mig att dagsbesökarna är något färre. Vädret är fortfarande sommarvarmt med dagstemperaturen runt 24 grader och regnar gör det fortsatt en dag av tre.
Ulrica Hållén: Jag var där i höstas på en endagstur” Hon skrev om Markusplatsen: ”Och det var så himla mycket folk, men ändå kändes det bra. I alla fall här ska jag tillägga. I gränderna var det ibland ganska trångt och då hade jag önskat att få strosa i tysthet med bara kameran och mitt egna resesällskap. Kan man boka Venedig för sig själv för en dag?”
Berit Wahlström skrev om bedårande Venedig: ”Bästa tiden här sägs vara på våren och hösten, så september tyckte vi passade
bra. Visst var det jättemycket folk nu också, men ändå bara en bråkdel om man jämför med högsäsongen.”
Oktober – sensommar
Genomsnittstemperaturen är nu nere på 18 grader men med svenska mått mätt känns det som sommar. Särskilt om man jämför med hur oktober är hemma. Och mmot slutet av månaden börjar besökstrycket äntligen lätta.
Sofia Zetterqvist skrev: ”Vi började med det delikata torget Campiello de la Scuole och de gamla judiska kvarteren däromkring. Överallt vilade ett slags ljummet lugn. Jag tror Venedig är perfekt just sådär i september-oktober.”
Själv har jag som sagt besökt Venedig även på höstlovet: ”Sista veckan i oktober är precis i slutet av turistsäsongen i Venedig. På många sätt är det därför den perfekta tidpunkten för ett besök i en stad som i högsäsong får ta emot fler besökare än den egentligen klarar av. Vädermässigt är höstlovet generellt sett också en bra tidpunkt att besöka städer i Sydeuropa. Du undviker sommarens hetta som kan bli jobbig när du promenerar mycket, så som man gärna gör i städer. Och det är ännu tillräckligt varmt för att du ska klara dig utan tunga ytterkläder. Runt 20 grader som högsta dagstemperatur känns som behaglig värme om man jämför med vädret där hemma.
Jag tror att vi de här dagarna som vi precis har bakom oss hade ganska typiskt väder för den här tiden på året i Venedig: Lite dis och dimma, lite solsken, lite mulet, en enstaka åskskur och så soldis igen.”
Burano i slutet av oktober.
November – temperaturen sjunker
I november sjunker temperaturerna och dagstemperaturen snittar på 11 grader. Antalet soltimmar går också ner. Till i snitt tre per dag. Vi är nu inne i den mörka tiden. Men regnandet avtar faktiskt något.
Nu är det lågsäsong igen och tillfälle för den som vill uppleva ett Venedig så som det en gång var. Efter storhetstiderna under medeltiden och 1700-talets dekadens men innan det upptäcktes av det stora flöde av turister som numera intar staden under sommarmånaderna.
Moniqa skrev: ”Mestre är den lite trista industristaden på fastlandet, som hänger ihop med Venedig genom en bilväg och en järnvägsförbindelse. Det lättaste för oss var att ta tåget till Venedig, så vi köpte biljetter och stämplade dem i en maskin på perrongen, hoppade på tåget och inom bara några minuter klev vi av på stationen i Venedig. Solen sken från en klarblå himmel, men i skuggorna var luften kylig. Det var trots allt mitten på november.”
December – jul och nyår
I december är dagmedeltemperaturen 7 grader och soltimmarna fortfarande tre per dag. Regnandet avtar ytterligare något men dimman ligger ofta tät.
Det vore naturligt att tänka sig att Venedig skulle vara fullt av julskyltning och julmarknader för att dra till sig turister även under december månad eftersom det då är lågsäsong. Men det verkar som att staden behöver den här tiden för återhämtning och att ganska lite görs för att locka turister under den här perioden. Isrinken som nämndes under januari månad brukar i och för sig öppna redan någon vecka in i december och håller sedan öppet till mitten av februari. Och visst finns där juldekorationer i staden, men alla större julmarknader i området hålls utanför Venedigs stadskärna.
Författaren till Venedigbloggen skrev ”I går var det lite dimma på morgonen, men solen fanns därbakom och dimman hade skingrats redan på förmiddagen. Men i dag … i dag har det varit dimma hela dagen. Man kan höra båtarnas mistlurar (vem vet, de kanske har något modernare numera) både dag och natt, på ett helt annat sätt än när det är klart. Det är fantastiskt vackert, men temperaturen faller direkt (eller det känns kanske så på grund av fuktigheten och att solen är borta) och fortsätter det så här i två månader är det kanske inte så romantiskt och spännande längre. Har verkligen uppskattat solen de här senaste veckorna.”
Platsen att vaka in det nya året och se fyrverkeri är Markusplatsen.
Slutsatser
Venedig är ett resmål som kan besökas hela året. Stan är sig i huvudsak lik oberoende av årstid: Vackra gamla hus, turkosa kanaler, gondoler, regn, dimma och solsken om vartannat och, inte minst, många turister. Det som skiljer sig är hur mycket kläder du och gondoljärerna behöver ha på er. Och – faktiskt – graden av trängsel och konkurrens om de bästa hotellrummen och restaurangborden. Det finns därför anledning att välja att besöka staden vid en tidpunkt när inte alla gör det. Och det finns därför en sida där du kan kolla dag för dag hur besökstrycket förväntas bli i Venedig. Smart drag av kommunen!
Men de flesta som besöker staden är, trots trängsel, mycket nöjda med sitt besök – också de som gjort sitt besök under intensivaste högsäsong – och vill gärna återvända. Så också jag.
För första gången har jag och min familj varit på skidsemester i alperna. Här kommer en första rapport med utgångspunkt i resans sista skiddag.
Dimmorna lättar
Vi har just klivit ur ”äggliften” och tagit på oss skidorna när dimmorna lättar likt älvor som dansar i vinden, den blå himlen visar sig och solen tränger igenom för fullt. Landskapet framför oss, som redan innan var bedårande är nu om möjligt än mer intagande med ett mjukt täcke av lös och torr nysnö som gnistrar på backar, granar och barrlösa lärkträd.
Nedför backen
En efter en skjuter vi ifrån med stavarna så att skidorna börjar glida och ta oss med ut i det vita. Ut och nedför. Farten får det att kittla lite i magen när lutningen ökar. Min svägerska hjälper min minsting med tips om hur han ska ta sig ner för backen när den blir brantare.
Stort liftsystem
Vi befinner oss i Dolomiterna. Den italienska delen av Alperna. Närmare bestämt i Arabba. Det är en liten skidort men med ett stort liftsystem. Arabba ligger vid Dolomiternas högsta berg, Marmolada, och ingår i det berömda Sellaronda – en skidtur som kan åkas antingen med- eller motsols via ett nät av liftar och pister och som är totalt fyra mil inklusive liftturer och nedfarter och normalt tar en hel dag att åka. Dolomiti SuperSki är ett liftkort som kan användas i 12 byar, 464 skidliftar och 1220 km pistad pist med samma liftkort.
Udda språk
Arabba ligger 1600 meter över havet och i Arabbadalen talas ett litet udda språk – ladinska – av ungefär 40 % av befolkningen och vägskyltar anger ortsnamn på både italienska och ladinska. Närheten till det tyska språkområdet märks bland annat genom umpa-bumpa-musiken som spelas i alpstugornas högtalare. Men servicepersonal i affärer, restauranger, liftar och så vidare pratar i första hand italienska. Någon gång hör jag personer prata med varandra på ett latinskt språk som jag inte känner igen. Det skulle kunna vara ladinska de talar. Arabba tillhör Veneto, den italienska region som har Venedig som huvudort, men gränsar till två andra italienska regioner.
Vädret
Det är vår sista skiddag och väderprognoserna hade utlovat snöfall och mulet väder hela dagen, men verkligheten vill något annat. Vi har tur och får en strålande dag. Ännu en. Bara gårdagen var i huvudsak mulen med snöväder. Ändå syntes solskivan också den dagen allt som oftast, men då som ett soldis genom snöfallet.
Sittliftar och linbanor
Vi är ett gäng på tio personer i blandade åldrar och med olika åkfärdigheter som först har tagit Burz-liften upp från den lilla alpbyn och sedan, när vi nästan tagit oss ner för hela den backen igen har åkt tvärsöverliften till ”äggliften”. De två första är sittliftar för fyra personer åt gången och den senare är en linbana med fack på utsidan för skidorna. Allt det här är nytt för fyra av oss. För mig och min familj. Det är vår första vintervecka i alperna. Vi har varit vana vid knapp- och släpliftarna i Björkliden i de svenska Lapplandsfjällen. Det här är något helt annat. En helt ny värld som öppnar sig.
Sellaronda eller inte
Övriga delar av sällskapet har åkt Sellaronda redan på resans andra dag men vi har tagit det lugnare och helt hoppat över den långa rundan. Istället har vi rört oss mellan antingen Arabba och Corvara eller mellan Arabba och Passo Pordi. En knapp mil åt vardera hållet runt byn vi bor i. Corvara ligger i den italienska regionen Sydtyrolen. Vi åker i många olika liftar och backar och provar minst någon ny varje dag. Ändå hinner vi prova en bråkdel av de hundratals som vi har tillgång till. Mitt intryck är att det är just i de liftar och backar som ingår i Sellaronda som det är trängsel. I övrigt är det inte alls mycket folk.
Kullerbytta över staket
Skidsällskapet den här sista skiddagen är min bror med familj samt en bekant till dem och hans son. Vi är igen på väg mot Passo Pordoi, ett bergspass mellan Marmolada och Sellamassiven. Här befinner vi oss i en tredje region. Nämligen i regionen Trientino-Alto Adinge. Trots att jag nu börjar bli rejält trött i knän och benen i övrigt, och trots att jag gör en rejäl kullerbytta över staketet i slutet av ”fun park”-backen: Vår sista skiddag blir allt annat än en skitdag!
Vi har ungefär fyra timmar i Venedig en lördag vid mitten av februari. Från det att vi ätit frukost och checkat ut från hotellet klockan 10 på förmiddagen tills dess vi ger oss av med hyrbilen klockan 14:14.
Kommer ifrån varandra
Vi går ut från hotellet och ner till Canal Grande. Vi kommer ner just där kanalen delar sig vid San Germiakyrkan som ligger mitt över kanalen. Jag filmar en Vapporetto som rör sig på vattnet från Canal Grande, förbi kyrkan och in på den mindre kanalen. Vi bestämmer oss för att vända och gå mot Markusplatsen. Jag stannar till för att lägga ut min lilla filmsnutt på Instagram. Innan jag blinkat är de andra borta. Jag går åt det håll jag gissar att de gått. Följer gränden framåt, tar åt vänster där den slutar i ett T-kors, bara för att upptäcka att gränden slutar i en återvändsgränd mot en kanal. Jag vänder och provar en annan gränd. Samma sak där. Då ringer telefonen. Anton, min äldsta som undrar var jag blev av. Ja, vad svarar man? Vi kommer överens om att ses på Markusplatsen. Så kommer det sig att jag vandrar ensam genom Venedig i en dryg timme.
Lagom planlöst
Det är fint väder. Solen skiner och det är runt tio grader varmt. Det är en bra tid att besöka Venedig. Inte för mycket trängsel. Jag som är lite väl varmt klädd i täckjacka strosar lagom planlöst mot Rialtobron för att ta mig över Canal Grande. Ibland följer jag skyltningen mot bron, då möter jag relativt många turister. Ibland väljer jag en annan gränd och är då nästan ensam. När jag kommit till Rialtobron ringer Anton igen. De är på Markusplatsen och ska ta en fika. Jag går mycket långsammare än de andra. Det är nog för att jag stannar så ofta för att fotografera.
Markusplatsen
När jag kommer fram har de fikat färdigt. En kaffe latte kostade 11 Euro. Men då fick de å andra sidan sitta utomhus i solen på ett av Europas mest kända torg en lördag i februari. Nu får vi skynda oss att hämta ut bilen vi har hyrt. På vägen fångar jag ändå en och annan bild. Som gondolen ovan. För jo, gondolerna är igång nu också. Trots att det är februari och karnevalen är över.
När bilen är hämtad ska den parkeras och vi ska äta lunch innan vi lämnar Venedig.
Du har bokat hotell i Venedig. Du vet att det inte funkar att ta taxi hela vägen till hotellet. Att de stannar vid Piazzale Roma strax efter bron från fastlandet. På samma plats där bussarna också stannar. Så hur gör du? Hur hittar du bland kanaler och medeltida gränder till hotellets adress?
Repristaktik
Så här gjorde jag sist. Och så gör jag igen. (Jag var tvungen att boka ett annat hotell denna gången.) Jag memorerar vägen till hotellet genom att vandra vägen dit virtuellt i Google Earth.
orangea gubben
Jag har redan gått sträckan flera gånger när jag släpper ner Googles orangea gubbe på Piazzale Roma. Så står jag strax där själv mitt på busstorget. I en tredimensionell stillbildsvärld. Kan inte riktigt avgöra vilken årstid det är. Träden är gröna, men kanske gulnar de något? Folk har jackor på sig. Kanske är det tidig höst? Jag ser mig om för att ta ut riktningen. Därborta är den! Glasbron från 2008 över Canal Grande. Jag börjar ”gå” genom att klicka mig fram på kartan. Över Venedigs viktigaste vattenväg som bred slingrar sig som ett spegelvänt ”s” genom den medeltida staden. Genom några arkader vid ett modernt hus och förbi den lika moderna järnvägsstationen. Eller modern och modern. Allting är ju relativt. Den nuvarande stationsbyggnaden påbörjades före och avslutades efter andra världskriget. Men med venetianska mått mätt.
San Simeone Piccolo
Kyrkan på andra sidan Canal Grande har anor från 800-talet men fick sitt nuvarande utseende på 1700-talet. Det är en skapelse med Pantheon i Rom som uppenbar inspirationskälla men med en annan, högre, typ av kupol. San Simeone Piccolo.
Ny årstid
Nu är det sommar. Blommor blommar och stillbildsturisterna är klädda i sommarkläder. De har suddiga ansikten. Jag vandrar vidare längs kanalen, förbi ännu en kyrka, den här gången på den här sidan kanalen, Chiesa Santa Maria di Nazareth. Den var färdigbyggd 1680.
Under bron
Jag försöker gå över Ponte degli Scalzi men hamnar än en gång under bron. Tvingas lämna Street View för att ta mig upp på bron som också är en 1900-talshistoria, från 1934 närmare bestämt, men som inte alls ser så väldigt modern ut. Broräcket ser ut att vara gjort i vit marmor.
In i gränderna
Den virtuella promenaden går vidare längs gränden Calle Lunga. Strax innan den slutar i en vit fasad med gröna dörrar och fönster svänger jag vänster in i en ännu smalare gränd. När vi går här i vekligheten kommer det att vara mörkt så jag ser mig om efter ljuskällor. Och där finns lampor.
Sista biten
Gränden fortsätter uppför en trappa och vidare över en bro som sneddar över en smalare kanal, och vidare mot ännu en vit kyrka, Chiesa di San Simeone Profeta. Denna ska vi runda till vänster om, genom pelargångar under tak och ut över en slags långsmalt torg som heter Salizada de la Chiesa och ligger på andra sidan kyrkan. Vid andra kortsidan tar jag först vänster, sedan direkt höger. Efter ett kvarter: vänster igen. Den här gränden ska vi fortsätta tills den slutar i en sliten husfasad. Här tar Street View slut men vi ska ta vänster och så ligger vårt B&B, Casa Mimma, på höger sida nästan längst in i gränden i ett gult hus.
Enklaste sättet
Det kan kanske låta som ett märkligt sätt att hitta till hotellet när det bara är att följa kartan på plats. Och jo, så är det ju, men i en stad som Venedig med många, smala, vindlande gränder är det lätt att GPS:en i telefonen visar bara lite fel och så är du helt lost. Då är det enklare att memorera vägen. Du behöver bara gå den några få gånger så sitter den ”i ryggmärgen”. Våra hjärnor tycks vara konstruerade för just detta. Att hitta tillbaka till platser besökt ett par, tre gånger. Kanske för att våra förfäder en gång var samlare innan de blev jägare? Och det märkliga är att det funkar nästan lika bra om du gått vägen virtuellt som om du gått den i verkligheten.
Bilden: San Simeone Piccolo som den ser ut när vi passerar förbi på andra sidan Canal Grande i ett nästan folktomt Venedig en februarinatt. Och hittar till hotellet gör vi lätt som en plätt!
Att bila i Europa är ett bra alternativ för den som vill undvika att flyga och stanna på marken. Är ni fyra i bilen kan det till och med vara mer klimatsmart att ta bilen ut i Europa än att ta tåget. Vi bilade i Europa sommaren 2016 och jag började titta på bilder från den resan i förra veckan. Jag hade sett en fråga på Facebook om att bila i Europa. Och kom då på att jag aldrig riktigt skrev något sammanfattande inlägg om den resa vi gjorde. Så då gör jag det nu.
Planeringen och hur det blev
Enklast är att utgå ifrån den planering som jag har sparad som en anteckning i mobilen och sedan berätta hur det blev. Sist kommer en summering med goda råd inför din rundresa med bil i Europa och lite om hur klimatsmart det egentligen är att ta bilen.
Innan vi gav oss av hemifrån hade vi den första natten i Stade bokad, en natt bokad i Gordes i Provence med efterföljande fem nätter i Menton på franska rivieran dag 9-15, två nätter vid Lago di Braies dag 17-19 samt färjan hem från Rügen i Tyskland dag 26. Övriga stopp och övernattningar var öppna för bokning efterhand, men jag hade ändå gjort en noggrann dagfördag-planering av hela resan med körtider hämtade från Google Maps.
Planeringen dag 1-5
Start dagen efter midsommardagen: Sön 2016-06-26 kl. 8:00 Karlshamn – Stade (7 tim ) + 2 stopp (2 tim) (t.ex. Lunch i Rödby, Restaurant Admiralen) framme 17:00, kvällspromenad + middag och
1 natt i Stade
Mån 2016-06-27 kl. 10:00 Stade – Gent (6 tim 15 min), Lunch restaurang Toddenhoek i Münster? Ca kl. 13:00, 14:00 – 17:15 -> Gent
1 natt Gent
Tis 2016-06-28 Gent – Nantes (6 tim 45 min), 8:30-12:00 ca tråkig motorvägslunch strax söder om Paris, 16:00-17:00 ca framme
1 natt Nantes
Ons 2016-06-29 Nantes – La Rochelle (1 tim 44 min)
1 natt La Rochelle
Tor 2016-06-30 La Rochelle – Biarritz, Frankrike (3 tim 40 min),
första av 3 nätter i Biarritz
Hur det blev dag 1-5
Resan till Stade tog någon timme längre tid i verkligheten jämfört med vad Google Maps angett. Restaurant Admiralen i Rödby, som hade fina betyg i TripAdvisor existerade inte längre på den angivna adressen. Lokalen stod tom. Vi fick med kort tid leta reda på ett annat ställe och äta snabbmat på en parkeringsplats. Men kvällspromenaden i Stade var fin.
På vägen till Gent: Regnet slog emot rutan. Trefilig motorväg genom Tyskland. Rhurområdet. Fabriker och kolkraftverk. Precis intill kolkraftverket står två pliktskyldiga vindkraftverk på en höjd. Men det blev lunchpaus som planerat i Münster och då var det uppehåll i regnandet. Lunchen åt vi också mycket riktigt på restaurang Toddenhoek. Gent tyckte vi sedan mycket om och jag tyckte på något sätt att staden påminde om Prag.
Men någon tråkig motorvägslunch söder om Paris blev det aldrig. Redan så här tidigt på resan hade vi lärt oss hur igenkorkad trafiken kan vara runt Europas storstäder. På väg ut från Gent blev vi stående en timme i en nästan stillastående kö. Så vi valde en alternativ väg mellan Gent och Nantes där vi slapp passera Paris. Bricklunch blev det ändå längs motorvägen, men det var en helt annan upplevelse än svenska vägkrogar.
I Nantes såg, och red vi på, den mekaniska jätteelefanten och tittade på de andra roliga maskinerna inspirerade av Jules Verne i museet Les machines de l’ile. Dock att rundturen inne i museet blev lite dryg i och med att den ordrika guidningen enbart var på franska.
Så långt komna i resan började vi inse att alla delsträckor skulle komma att ta längre tid än vad Google beräknat åt oss och vi behövde lite paus från bilen och de långa körsträckorna. Därför fick det bli två nätter i La Rochelle istället för en. Vilodagen var välbehövlig.
Vy från restaurangen där vi åt kvällsmat i Gent
En av maskinerna i Les machines de l’ile, Nantes
Stockrosor i La Rochelle
Planeringen dag 6-10
2 återstående nätter Biarritz
Sön 2016-07-03 Biarritz – Andorra la Vella (5 tim 10 min)
1 natt Andorra la Vella
Mån 2016-07-04 Andorra la Vella – Gordes (6 tim 15 min totalt), Eller: Andorra la Vella – Carcassonne, Frankrike (3 tim 5 min), Carcassone – Gordes, Frankrike (3 tim 10 min)
1 natt Gordes
2016-07-05 Gordes – Menton (3 tim 10 min)
Den första av 5 nätter Menton
Hur det blev dag 6-10 Resan till Biarritz blev en dag försenad, sedan vi bestämt oss för två nätter i La Rochelle. För att hinna med resten av resan enligt planen fick det bli två nätter här istället för tre. Vi gillade stan mycket även om vädret inte helt var på vår sida så här långt på resan.
Resan till Andorras huvudstad gick genom ett mycket vackert landskap i både Frankrike och Andorra. Däremot var vi inte så jätteimponerade av själva huvudstaden som är ett shopping-mecka. Att shoppa är inte riktigt vår grej. Men en staty av en av Salvador Dalis flytande klockor gillade jag mycket.
Det blev mycket riktigt en lunchpaus i Carcasonne. Det var inte helt lätt att hitta någonstans att parkera bilen och stoppet i den medeltida staden tog lite längre tid än beräknat.
Gordes gillade vi mycket. Särskilt på kvällen när vi först tog ett dopp i poolen till cikadornas sång och där det sedan inte var så många andra turister i byn. På vägen till Menton hittade vi vilse sedan vi blivit tvungna att ändra färdväg efter att ha besökt det berömda klostret med lavendelfält i förgrunden strax utanför Gordes. Ett vägarbete gjorde att vi inte kunde köra samma väg som vi kommit och tack vara det hittade vi både ett ”eget” lavendelfält och till Roussillon, den ockra-färgade staden med sina fina canyon där vi åt en sen frukost eller tidig tidig lunch beroende på hur du väljer att se på det, innan vi äntligen kunde ge oss av mot Rivieran.
Stranden i Biarritz i blå timmen
Kyrka i Andorra la Vella
En av portarna i ringmuren i Carcasonne
Sénanqueklostret utanför Gordes
Planeringen dag 11-15
4 återstående nätter i Menton
2016-07-10 Menton-San Marino (5 tim 30 min)
1 natt San Marino
Hur det blev dag 11-15
Ska du göra en längre rundresa i Europa så se till att ha minst ett längre stopp på flera dagar inbokat i förväg. Jag hade valt ut Menton, en liten pärla på franska rivieran, där vi kunde bada, slappa och äta gott. Men lite dyrt var det att sitta vid Medelhavet och äta. Vi gjorde också en utflykt, med tåg, en dag till Monaco där vi bland annat tittade på ett vackert beläget, men sorgligt zoo, där djuren hade det alldeles för trångt. Annars tycker jag väl att det är de medeltida gränderna i Monaco Ville, som påminner en del om gamla stan i Stockholm, som är behållningen av det landet.
Att köra till San Marino tog också längre tid än vi trott. Först in och ut ur tunnlar längs den italienska rivieran och sedan över slätten. När vi väl kommit fram och checkat in på hotellet var det redan kväll. Men vi hann upp till borgen precis innan stängning trots att vi satte oss ner och tog varsin iste på vägen upp. Och vi fick se en fantastisk solnedgång bakom medeltida murar och dimhöljda berg från en stolt republik.
Menton på franska rivieran
Utsikt från zoo i Monaco
Planeringen dag 16-20
2016-07-11 San Marino – Verona (2 tim 55 min)
1 natt Verona
2016-07-12 Verona – Lago di Braies / Pragser Wildsee, Prags, Sydtyrolen, Italien (2 tim 55 min)
2 nätter Lago di Braies
2016-07-14 Lago di Braies – St Anton (2 tim 45 min),
1 natt St Anton
2016-07-15 St Anton – Neuschwanstein Castle, Schwangau, Tyskland (1 tim 40 min)
första natten av 2 nätter nära slottet
Hur det blev dag 16-20
I Verona hade jag lyckats boka in oss i en lägenhet som låg en bit ifrån hotellet som den hörde till, men där den inkluderade frukosten serverades på hotellet. Det var väl inte helt praktiskt men lägenheten var fin och frukosten god. Från Verona blev det aldrig något blogginlägg. Jag hann aldrig. Det borde nog göras ändå. Så här i efterhand. Verona är ändå Verona. Även om idén om en verklig balkong utsedd till en fiktiv, där den litterära gestalten Julia skulle kunna tänkas ha stått om hon funnits i verkligheten, känns aningen… Ska vi säga ”krystad”? (De fick väl helt enkelt klämma fram en balkong från 1500-talet när turister ständigt frågade efter den.) Hur som helst en fin stad, även om vi nog började bli lite mätta på fina städer vid det här laget.
Tanken var att åka raka vägen från Verona till Lago di Braies. Men när vi såg den dagens väderprognos för Dolomiterna bestämde vi oss för att stanna vid Gardasjön och bada en stund. Men väl uppe vid Lago di Braies hade vi redan åkt genom det värsta regnet, dimmorna lättade och sjön var precis så vacker som jag fantiserat om.
St Anton besökte vi för att byn är namne med vår förstfödde. Där snöade det på en alptopp vi besökte med linbana. Övernattningarna vid Neuschwanstein blev inte riktigt så nära slottet som jag tänkt, men det blev bra ändå. Vi hamnade i den lilla byn Oberkirch därför att allt inne i Füssen var fullbokat.
Solrosor på den italienska slätten
På promenad i Verona
Förmiddagsdopp i Gardasjön
Kvällsdis över Lago di Braies
Planeringen dag 21-25
En återstående dag och natt i Schwanstein-området.
2016-07-17 Neuschwanstein- Weimar (körtid 4 tim 30 min) (Eller Eisenach 4 t 41 m)
1 natt Weimar (Eller Eisenach?)
2016-07-18 Weimar (eller Eisenach Neubrandenburg, Tyskland (körtid 4 tim) ( 4 t 42 min fr Eisenach)
1 natt Neubrandenburg
2016-07-19 Neubrandenburg – Greifswald, Tyskland (körtid 50 min)
1 natt Greifswald
2016-07-20 Greifswald – Göhren, Tyskland (körtid 1 tim 20 min)
1 natt Göhren (eller annan ort på Rügen)
Hur det blev dag 21-25
Dagen i Schwanstein-området: Vi körde in till Füssen och parkerade där. Det blev en mil och fyra kilometers vandring.
Två dagsetapper på knappt fem timmar vardera, enligt Google Maps, skulle ta oss från Bayern i södra Tyskland till det tidigare Pommern i norr. Vi började bli rejält trötta på att bila nu. Dag 22 skulle vi köra ungefär halvvägs. Jag hade istället för Weimar eller Eisenach sett ut ett hotell med rabatterat pris i den lilla byn i Auerstedt. Men Google Maps hade fel. Inklusive ett kort matstopp tog det sju timmar. När vi kom fram till hotellet satt det en lapp vid grinden där vi (endast på tyska) hälsades välkomna men meddelades att receptionen och restaurangen var stängd den kvällen och vi hänvisades till ett annat hotell i en annan by för att checka in. Suck.
Vi bestämde oss för att hoppa över övernattning i Neubrandenburg för att få två nätter i på Rügen istället och bara göra ett kortare stopp för promenad och fika i Neubrandenburg. I Greifswald hamnade vi sedan i ett företagsområde eftersom allt inne i stan var fullbokat enligt alla tillgängliga bokningssidor. Men det var ändå roligt att se städerna där några av mina förfäder varit borgmästare en gång i tiden. Vid det här laget hade vi också lärt oss vad kantareller heter på tyska.
Inte heller på Rügen var det lätt att hitta hotell. Vi hamnade till slut på ett onödigt dyrt lyxhotell som inte riktigt var värt sitt pris. Men vi hade det bra där, utom att wi-fi:n inte fungerade på rummet (men i hotellkorridoren). Och Sellin, som orten heter som vi till avslut hamnade i var riktigt fint och vädret bra. Så det blev flera dopp i Östersjön innan det var dags att ta färjan hem till Sverige igen.
Dag 26 tog vi färjan hem till Sverige igen. Den dagen räknar jag inte riktigt till själva resan.
Utsikt från vår hotellbalkong i St Anton
Vandring mellan Füssen och Schwansteinslotten
Ringmuren i Neubrandenburg
Torget i Greifswald
Bryggan i Sellin och himlen över Östersjön
Summering
Vi hade nog tryckt in lite för mycket resa på för kort tid egentligen. Vi fick å ena sidan se väldigt mycket. Å andra sidan blev det väldigt mycket tid i bil. En orsak var att Googles tidsangivelser genomgående var för låga. Gör du samma rutt som vi gjorde så lägg gärna till några dagar. Varför inte ta den på fyra veckor utvidgade med en extra helg? Då blir det 30 dagar att ta resan på och fyra extra övernattningar att lägga in på vägen. Har du bara 25 dagar så försök att korta rutten något.
En annan erfarenhet vi gjorde var att det kan vara väldigt praktiskt att boka hotell med bara någon dags framförhållning i hotels och Bookings appar. Då vet du att ni har någonstans att sova när ni kommer fram men behåller en viss flexibilitet i förhållande till resplanen. Men tänk på att den taktiken kan vara svår eller till och med hopplös att tillämpa i juli och augusti på populära destinationer i Europa. De flesta vettiga övernattningsalternativ är då fullbokade. Juni är ett bättre alternativ för den som vill resa med flexibel resplan.
Hur klimatsmart är bilen?
Att åka bil som går på bensin eller diesel borde egentligen inte alls vara särskilt klimatsmart. Vägtrafiken är en av de större källorna till växthusgaser både globalt, i Europa och i Sverige. Hur klimatsmart det är i slutändan beror dels på hur mycket fossilt bränsle just din bil förbrukar per mil och hur många ni är i bilen. Men är ni en hel familj, eller ett gäng kompisar, fyra eller fem personer, så är bilen i de flesta fall inte bara bättre än flyget, det är faktiskt också på många sträckor i Europa bättre än tåget, som till exempel i Tyskland ofta går på diesel och kolkraftsel. I Sverige är däremot alltid tåget det klimatsmartaste alternativet. Men för Europaresan behöver det alltså inte vara det. Allra klimatsmartast i Europa kan nog vara att följa med på en rundresa med buss. Men då ska du ju också helst uppskatta den typen av uppstyrda resor i grupp med främmande människor.
Någon undrade över boende i Rom ”Någon som har tips på bra och trevliga hotell i Rom? Och vart man ska bo om man vill ha den där genuina gamla känslan av Rom som man oftast ser på filmer? Små gränder med klappersten och gulliga små restauranger 😉”
Här är mitt svar: Vi bodde i en lägenhet på bottenvåningen i ett vackert gammalt flerfamiljshus inne i centrala Rom. Inte långt från Piazza Navona. Alldeles intill Tibern där det är extra fint att promenera i blå timmen bort mot Petersskyrkan vars kupol syns i bakgrunden och Ponte Sant’Angelo bron med de vackra änglastatyrerna.
Att vandra i ”våra kvarter” i Rom in mot Piazza Navona och kvällens restaurangbesök och tillbaka var just som promenera runt i en film. Mopeder, små bilar, ett litet slakteri som har öppet på kvällen, gatsten och genuin känsla.
Lägenheten hyrde vi hos ”Rome as you feel – Spanish steps apartments” som finns på både Hotels och Booking. Vi trivdes väldigt bra. Det var på höstlovet 2014.
Hyrbilsfirmor, alltså! När kommer deras servicenivå tillbaka och biter dem i röven? Nu ska jag inte klaga allt för mycket då jag ändå fick bra hjälp till sist. Och bussen var ett dyrare alternativ. Men det gäller att se upp för att inte bli lurad väl på plats!
Till Dolomiterna
Vi ska åka skidor i Dolomiterna senare i vinter. I Arabba närmare bestämt. Jag hade tänkt att vi skulle åka buss ner men delar av min familj totalvägrade. Jag kan förstå det. En kan inte sova i buss och den andra har anlag för åksjuka, särskilt i buss. Så det fick bli flyg istället. Närmaste större flygplats är Venedig. Vi flyger dit en fredag kväll via Frankfurt. Landar kvart över elva på kvällen.
Dyra bussar
Men då återstår det att ta sig till Arabba. Först hade jag tittat på busstransfer. Det är något oklart om vi omfattas av det rabatterade pris som gäller för boende på vissa hotell som skulle kosta oss 160 Euro tur och retur eller om vi måste betala fullpris som är hutlösa 360 Euro för en bussresa på 3,5 timmar där motsvarande bilresa tar 2,5 timmar. Avgörande blir ändå att bussarna avgår klockan 12 och 18. Den första bussen går för tidigt om vi ska hinna med en promenad i Venedig innan vi ger oss av. Och den andra går väl sent. Ett alternativ är att hyra bil.
Uruselt betyg
Jag funderar först på Avis, trots att de brukar vara dyrast. Tänker att de nog har shysta villkor. Men så får jag syn på deras betyg på Google för uthyrningen på flygplatsen som heter Marco Polo. Drygt en stjärna. Nästan lägsta möjliga betyg. En Adam Laurin skriver ”Herregud! Varning för helt oseriös kundhantering! Gjorde missen att inte noggrant undersöka/fotografera bilen innan avfärd. Avis påstod vid återlämnadet att vi repat bilen och drog pengar från mitt konto trots att jag inte erkänt ansvar. Vi har inte orsakat reporna men är helt utan bevis på det. Och det vet ju så klart Avis! Man undrar hur många som fått betala för dom reporna!”
En person fick vänta i 40 minuter i kö vid disken. En annan har upplevt att de inte svarar i telefon. En tredje har fått pålagt extra avgifter i smyg. En fjärde har vid återlämnandet behövt betala betydligt mer än vad som angavs vid bokningen på nätet. Någon hävdar till och med att firman stulit deras identitet och debiterat extra på kreditkortet månader efteråt. Hu!
Hinner vi i tid?
Alltså biluthyrningsfirmor! Hur kan en så stor aktör som Avis ha så här dåligt fungerande uthyrningskontor? Så jag kikar vidare på fler firmor. Många stänger innan vi anländer på kvällen. Resten stänger vid midnatt.
Här uppstår det ett praktiskt problem. Om vi anländer 23:15 och om biluthyraren stänger 00:00. Hinner vi hämta ut bagage och hämta ut bilen då? Och vad händer om flyget blir försenat?
Lösningen
Så här löste jag det. Kontaktade Hertz. Fick reda på att de inte håller öppet längre än till midnatt även om flyget blir försenat. Av princip svarar de inte på förfrågningar om pris per mejl (prisuppgift på det önskade upplägget saknades på nätet) men fick ett telefonnummer i Sverige att ringa. Där fick jag hjälp att boka bil som hämtas dagen efter ankomst inne i Venedig. En vecka senare lämnar vi den på flygplatsen. 155 Euro kostar det för en hel vecka. Så nu har jag bokat ett hotell en natt inne i Venedig också. (Hade annars tänkt flygplatshotell men då prisläget var lika så fick det bli inne i stan.)
Undvika att bli lurad
Extra avgifter ska vi försöka undvika. Självriskeliminering vid bilhyra har vi inbakat i en extra reseförsäkring kopplat till vår hemförsäkring. Så det ska vi undvika att betala dubbelt. Sedan gäller det bara att hitta någonstans att parkera bilen medan vi promenerar ett par timmar i Venedig. Det visar sig nämligen vara Hertz på Piazzale Romas specialitet: höga extraavgifter för att bilen står parkerad där.
Bilden är från höstlovet i Venedig för drygt tre år sedan.
De här vyerna har du sett många gånger på bild och kanske är det just några av dem som lockar dig att resa till Cinque Terre i Ligurien? Men vilken vy är från vilken av de fem byarna? Och var finns de olika utsiktsplatserna? När på dygnet är ljuset bäst? Och hur hittar du dit? Här har du mina svar på de frågorna och lite till. Med kartor och mina egna foton från platserna.
Om du bildgooglar ”Cinque Terre” så kommer du att se att just de här vyerna är de som vanligast får symbolisera det här världsarvet och nationalparken i norra Italien. Det är lätt att förstå varför. De är alla mycket bildsköna utsikter. Här listar jag dem i omvänd ordning med den mest kända vyn sist. Visar kartbilder och berättar om platserna.
6. Eden-klippan och Fegina-stranden i Monterosso al Mare
Monterosso al Mare är den nordligaste och den största av de fem byarna och det är här som områdets enda två sandstränder finns. Båda är bildsköna men den här är den som oftast förekommer på bild. Klippan kallas ibland ”Eden Rock” på engelska och stranden kallas på italienska antingen Bagni Eden eller Spiaggia di Fegina. Klippan, som också egentligen är delad i två, ligger inte långt från järnvägsstationen och fotograferas oftast från den östra sidan, precis där tunneln som gatan Via Fegina går igenom mynnar. Den här tunneln går du igenom om du tagit dig till fots till Monterosso från Vernazza. Klippan är större än du tror, vilket framgår om du jämför med storleken på de människor som syns på stranden.
Eftersom stranden vätter mot söder har du fint ljus över stranden under större delen av dagen. Eden-klippan och Fegina-stranden i Monterosso al Mare
5. Utsikten från hamnpiren i Vernazza
Inte mindre än tre olika vyer över Vernazza, som är den andra byn räknat från norr, finns med på listan över de sex mest kända vyerna i Cinque Terre. Det här är den minst vanliga av dessa tre, men ändå en som du ofta ser på bild. Härifrån ser du byns lilla torg, Piazza Marconi med den lilla fiskehamnen och stranden i förgrunden.
Min bild är fotograferad efter solnedgången, i blå timmen, och det funkar ju bra. Annars är här bäst ljus på eftermiddagen och kvällen. Utsikten från hamnpiren i Vernazza
4. Fiskehamnen i Riomaggiore
Kommer du med tåg till den sydligaste av byarna, Riomaggiore, och vill ta dig till den fjärde mest kända vyn i området måste du först gå igenom en gångtunnel för att ta dig till den östra delen av byn. Från det lilla torget vid fiskehamnen följer du Via San Giacomo en bit längs den östra sidan av viken så kommer du till den här utsiktsplatsen över byn. Sannolikt är platsen mycket vacker från soluppgången och i förmiddagsljuset, men vi var här vid solnedgången och tyckte att det var vackert då. Vid fiskehamnen i Riomaggiore
3. Vernazza med borgen i förgrunden
Borgen i Vernazza heter officiellt Castello dei Doria men kallas lokalt för Belforte. Det är en medeltida försvarsanläggning med ett torn som kan besökas av turister. Många av de bilder som i olika sammanhang respresenterar hela Cinque Terre föreställer Vernazza med det här tornet i förgrunden och havet i bakgrunden.
När vi först kom till Cinque Terre gav jag mig ut för att se om jag kunde hitta en gångväg till den stenstrand som vi kunde se från vårt hotellrum. Det kunde jag inte, trots att jag följde gångvägen mot Corniglia genom gränder och uppför trappor längre och längre söderut. Men däremot hittade jag den här fantastiska vyn precis efter solnedgången. Platsen ligger strax före betalstationen för vandringen från Vernazza till Corniglia. Den som besöker Vernazza på morgonen eller förmiddagen får sannolikt de vackraste bilderna härifrån. Vernazza med borgen i förgrunden
2. Vernazza med kyrkan i förgrunden
Den här vyn hittar du norr om Vernazza, längs gångstigen mot Monterosso al Mare. Bilden nedan är fotograferad strax innan betalstationen. Det finns även fina vyer lite längre upp, en bit efter betalstationen. Kyrkan som syns i bilden heter Santa Margherita di Antiochia. Du hittar stigen mot Monterosso om du går upp för den trappa som går uppåt med start vid torgets, Piazza Marconis nordöstra hörn, och sedan tar åt vänster där det är skyltat mot Monterosso.
Eftersom den här vyn är från norr och rakt mot söder och eftersom hamnen med den lilla stranden ligger i skugga på morgonen och förmiddagen och himlen lätt blir för ljus och utfrätt så är bästa tid att fotografera från den här platsen sen eftermiddag och tidig kväll. Vernazza med kyrkan i förgrunden
1. Manarola sett från nordväst
Den överlägset mest kända vyn från Cinque Terre föreställer den andra byn räknat söder ifrån. Manarola heter den och liksom i Vernazza och Riomaggiore är det en liten fiskehamn som är i blickfånget. Och precis som i de byarna är det också de färgglada hus som klättrar upp från havet på de branta klipporna som bidrar till bildskönheten. Eftersom det här är den mest kända vyn i hela området är det också hit som flest turister strömmar in hela dagen. Men precis som nummer två på listan ovan är det här en plats som är som vackrast i kvällsljuset. Här är det tiden en liten stund innan solnedgången som ljuset är som vackrast.
När du kommer med tåget passerar du först igenom en gångtunnel, sedan följer du bygatan åt vänster ner mot havet, passerar den lilla fiskehamnen och följer strandpromenaden mot nordväst. Manarola
Texter berikas av ögonblicksbilder. Men minnesbilder bleknar. Så jag brukar anteckna i mobilen tills jag får tid att skriva mina blogginlägg. 
Vi avslutade vår höstlovsresa till Italien förra året med ett par dagar i Milano som vi mest av allt ägnade åt att strosa omkring. Jag har skrivit förut om parken 
Om du googlar ”världens mest romantiska stad” kommer du att få följande svar: ”Världens mest romantiska plats är naturligtvis belägen i Frankrike och stavas Paris.” Jag håller inte med om det. Visst är Paris fint. Men jag har alltid tyckt att Rom är mer romantiskt än Paris. Låt mig berätta varför:
De här vyerna har du sett många gånger på bild och kanske är det just några av dem som lockar dig att resa till Cinque Terre i Ligurien? Men vilken vy är från vilken av de fem byarna? Och var finns de olika utsiktsplatserna? När på dygnet är ljuset bäst? Och hur hittar du dit? Här har du mina svar på de frågorna och lite till. Med kartor och mina egna foton från platserna. 
