Att Tivoli utanför Rom ofta hamnar i skuggan av huvudstaden beror nog mycket på namnet. För Tivoli är inget tivoli, och dess tre stora sevärdheter, varav två är världsarv och ett kan bli det, är inga villor, trots att de heter så. Och även om Hadrianus villa, Villa d’Este och Villa Gregoriana är helt olika, förenas de ändå i den unika logik som är Tivoli.
Tivoli är inget tivoli men det ÄR ändå Tivoli!
Till Tivoli tar du dig enkelt med tåg från järnvägsstationen Roma Tiburtina i Rom på en dryg timme. Staden Tivoli är faktiskt äldre än Rom, men har allt sedan Romarrikets tid varit ett populärt utflyktsmål och sommarviste för inte minst romare.
Men namnet till trots bjuder inte den här lilla italienska staden på några pariserhjul, sockervaddsstånd eller skrikande berg-och-dalbanor. Det är tvärt om lite av en språklig ironi att namnet internationellt blivit synonymt med just nöjesparker. För här, på sluttningarna av de Monti Sabini, de Sabinska bergen, är atmosfären snarare präglad av lugn skönhet och arkitektonisk tyngd.
Men det är trots det faktisk den här staden med sina numera 55 000 invånare som på omvägar ändå är ursprunget till ordet tivoli.
Tivoli hette under antiken Tibur men med med den lokala dialektens utveckling över tid kom staden att heta just Tivoli. Och med den italienska staden och dess parker som förebild anlades på 1700-talet en park med namnet Jardin de Tivoli i Paris som över tid kom att utvecklas till en nöjespark innan den försvann. Det tivolit kom i sin tur att stå förebild till alla tivolin runt om i världen.
Så kan en språklig kullerbytta och ett missförstånd om ett resmål lätt uppstå.
Och villorna är inga villor
Men förvirringen stannar inte vid stadens namn. För den som besöker Tivolis tre berömda ”villor” blir det snabbt uppenbart att ordet Villa är en nästan komisk underdrift och lite allmänt förvirrat i sammanhanget.
Hadrianus Villa: En kejsares sommar-universum
Att kalla Villa Adriana för en villa är som att kalla Rom för en tätort. Detta var tvärt om som ett helt litet imperium i miniatyr. Kejsar Hadrianus, den rastlöse arkitekten och världshärskaren, lät under 100-talet e.Kr. uppföra ett komplex som täckte en yta större än Pompeji.
Vad det faktiskt är: Ruinerna av en sommarhuvudstad med trädgårdar, dammar, bibliotek, teatrar, varma bad, sjukhus och palatsliknande bostäder. En plats dit kejsaren med delar av den romerska statsförvaltningen kunde flytta under sommaren. För att både koppla av och samtidigt fortsätta styra det väldiga rike som var som allra störst just under Hadrianus tid vid makten. Den här ”villan”, som ligger nära en halvmil från järnvägsstationen i Tivoli – överväg att ta buss eller taxi hit, är en ruinstad så mäktigt att den idag är klassad som världsarv.
Känslan: Här vandrar du inte bara i ruiner av en trädgårdsstad, du vandrar genom en kejsares minnen av de platser han älskat i Egypten och Grekland. Nu förvandlade till tidlösa formationer av tegel och marmor utplacerade i en vacker olivlund.
Villa d’Este: Vattenspel som konstform
När kardinal Ippolito d’Este på 1500-talet skapade Villa d’Este, var det inte bara för att få lite lugn och ro på landet. Det var en maktdemonstration som syftade till att konkurrera med det antika Roms prakt. Byggnaden i sig är visserligen magnifik, men ”villan” som sevärdhet och världsarv är i själva verket en av världens mest avancerade hydrauliska skulpturparker. Hit är det ett relativt kort promenadavstånd från järnvägsstationen.
Vad det faktiskt är: En vertikal vattenpark. Genom att tämja floden Aniene skapades ett system där hundratals fontäner drivs enbart av naturligt tryck genom gravitation. Trädgården är en av de mest anmärkningsvärda exemplen på renässanskultur när den är som mest förfinad. Den innovativa designen och arkitektoniska utformningen av fontäner, prydnadsbassänger med mera gör detta till ett unikt exempel på en italiensk 1500-talsträdgård. Villa d’Este blev därmed en tidig modell för utvecklingen av europeiska trädgårdar.
Känslan: Du promenerar i maklig takt ner genom en symfoni av porlande, sprutande och dånande vattenljud som påminner dig om att människan, med rätt ingenjörskonst, kan styra själva elementen. Och du upplever en skönhet för ögat som förstärker intrycken av det redan vackra landskapet i bakgrunden, med Rom längst bort vid horisonten.
Villa Gregoriana: En tämjd vildmark
Den kanske mest dramatiska av de tre, Villa Gregoriana, har absolut ingenting gemensamt med en traditionell bostad eller byggnad överhuvudtaget. Villa Gregoriana är en naturpark belägen vid foten av stadens Tivolis antika akropolis. Den består huvudsakligen av skogsklädd brant ravin. Med stigar som leder till grottor och vattenfall. Det största vattenfallet har flyttats och är därmed konstgjort. Flytten av fallet beställdes av påve Gregorius XVI på 1830-talet som ett sätt att rädda staden från flodens förödande översvämningar.
Vad det faktiskt är: En hyggligt utmanande vandring i en djup klyfta, med ett gigantiskt, konstgjort vattenfall på 120 meter och flera mindre fall som är rester som fått vara kvar av de ursprungliga, naturliga fallen och som springer fram direkt ut grottor i bergsväggen. Även Villa Gregoriana har föreslagits att bli ett världsarv, men är det inte än.
Känslan: Du går genom historien i spåren efter antikens sommarfirare och århundraden av europeiska adliga unga män på bildningsresa i Europa (Grand Tour), där stigar slingrar sig ner i fuktiga grottor och längs branta klippavsatser till romantiska vattenfall i dalens botten.
I Tivoli betyder ”villa” alltså inte alls bara ett hus i en förort, utan mer ett monument över mänsklighetens historia, oavsett om det anlades av en kejsare, en kardinal eller naturen i samarbete med en påve.
Själva staden är dessutom i sig sevärd som en typiskt gullig italiensk småstad på toppen av en kulle, även om några av husen är mer moderna. Staden bombades faktiskt under andra världskriget, men är ändå sevärd och en utmärkt plats för att äta en god måltid och kanske avsluta med en gelato (italiensk glass).
Att komma hit för att försöka få tag på hisnande åkturer vore däremot ett förödande misstag. Här finns inte en enda karusell så långt ögat ser. Men att komma hit för att se världsarv byggda av sten, vatten och grönska är en uppenbarelse.
Och en ljuvlig paus från det mer pulserande livet inne i Rom. Så som det alltid varit, allt sedan den romerska republikens dagar.
Halloj världen! 