Category Archives: vackra platser

Vacker som en tavla är hon. Ön Tavolara. Turisterna börjar redan hitta hit men inte i så jättestor omfattning. Och än är det mest inhemska turister som kommer hit för att bada en dag och häpna över naturskönheten. Italienare. För Tavolara är en liten ö som ligger utanför Sardinien. På den nord-östra sidan.

Båtersean
Det ska vara möjligt att åka båt hit från Olbia men vi tog den närmaste vägen som är från Porto San Paolo som ligger lite längre söderut på Sardiniens norra ostkust. 26 Euro per vuxen kostade biljetten tur och retur för en vuxen i 2017 års prisläge och halva priset för barn upp till tolv år.

Exotisk
Eftersom vi kom till Sardinien närmast direkt från Lofoten i Norge tycker jag att ön ser ut som en liten bit av just Lofoten som nån har placerat här på Sardinien. Bra gjort i så fall! ;) För här är betydligt varmare i vattnet. Ön ser i alla fall exotisk ut med sitt höga berg och sitt turkosiska vatten. Kanske lite som en Söderhavsö?

Checka ut
Jag har mer att berätta om Tavolara men just nu ska vi checka ut från vårt hotell här i Porto San Paolo. Så det får bli en annan gång.

Taxi
Så. Nu sitter vi i en taxi på väg till Alghero (jo, det blir dyrt – 200 Euro – det hade nog varit bättre att hyra bil.) Men nu kan jag fortsätta berätta om Tavolara.

Hyra solstol
Det finns solstolar att hyra på ön men de är dyra. 30 Euro för två. Jag valde ändå att hyra fyra för skuggan. Det gick inte att betala för solstolarna med kort. Direkt när vi betalat kom vi på att kontanterna skulle vi ju haft till att äta på ön!

Restaurang
För det finns både bar och restaurang på ön. Baren visade sig enbart ta kontanter så jag bokade bord på restaurangen, som tar kort, klockan 14. Vår familj på fyra personer delade på:
1 lufttorkad skinka + melon
1 spaghetti vongole
1 spaghetti seafood
2 vatten
3 iste
2 öl
1 glass

Det kostade 103,5 Euro. Dyrt, kan jag tycka även om maten smakade ljuvligt. Men är man ute på en populär ö där det bara finns en restaurang så kan de så klart ta bra betalt.

Kyrkogård
På ön finns också en kyrkogård som är ganska speciell. Där är en stor skylt som berättar om den och som har sponsrats av EU. Men all text är på italienska (!)

Naturreservat
Ön, eller i vart fall delar av den, är naturskyddad. Så du får inte gå runt bland sanddynerna bakom själva stranden hur som helst, men det finns markerade gångstigar där du kan promenera. Och kanske hitta till en mindre badvik. Dock ser jag inga sandstränder på andra sidan sanddynerna.

Sandstranden
Sandstranden är fin men inte någon hundraprocentig sandstrand. Det finns en del småsten bland samden. Jag tycker ändå att det var helt okej för fötterna att gå i vattnet men olika personer är ju olika känsliga.

Snorkling
Tack vare att vattnet är så klart, fungerar det utmärkt att snorkla här. Ta med egen utrustning, bara. Fiskarna du ser är de sorter som brukar finnas i Medelhavet och så är här stora partier med bottenväxande alger som vajar tjusigt i vattnet.

Platsen där Rakkasjokk rinner ut i Torne träsk är mycket vacker. Den ser mer ut som om den vore placerad i ett tropiskt land än i Lappland. Men det är här i norr som det klaraste vatten faller ner som ett vitt skum mellan klippkanterna ner i en turkos lagun där det möter sjön vid en klapperstensstrand.

Promenaden ner från Björkliden stugby och Hotell Fjället är ungefär 1,5 km. Vi går över järnvägen vid stationen och ner genom Björklidens by. Förbi Gammelgården som är stängd så här års (men ett vandrarhem mitt emot håller öppet), över uppfartsvägen till hotellet och ner åt vänster på en stig längs Rakkasjokk. En bit efter att stigen passerat under väg E10 ser vi en inplastad lapp från statens fastighetsverk fästad mot marken med ett par stenar : ”Varning! Tillträde sker på egen risk! Området kring Silverfallet är mycket brant och saknar fallskydd vid klippkanten.”

Med tanke på att hela området runt Björkliden är fullt av jokkar, vattenfall och branter som saknar fallskydd vid klippkanterna så hajar jag till lite över budskapet. Hur farlig är den här platsen egentligen?

Vi fortsätter ändå promenaden ner på stigen, över bron som går över fallet och vidare ner mot sjön. Bron har faktiskt räcken och ingenstans längs stigen känns det särskilt farligt. Men så klart: tillträde sker ändå på egen risk. Om inte annat riskerar du att häpna över platsens bildskönhet.

Efter att vi häpnat färdigt sätter vi oss på stranden och fikar varm choklad, banan, torkad mango och godis. Vi har med oss badkläder men det känns aldrig aktuellt att byta om. Däremot tar jag av skorna, kavlar jag upp byxbenen och vadar lite i det kalla vattnet.

Den 30 juni fyllde min svägerska 50 år. Vi välkomnade hela familjen till Mallorca och var med på firandet under ett knappt dygn i Port de Sóller som jag och min sambo Anders har besökt en eller två gånger förut. Vi är inte helt säkra på att vi faktiskt var här när vi besökte Mallorca på 1990-talet, även om vi tror oss minnas det. Men att vi var här på en dagsutflykt med barnen 2013 vet vi alldeles säkert.

Solnedgång
Jag går längs med strandpromenaden i Port de Sóller. Solen sänker sig sakta ner bakom bergen. Jag fotograferar. Ju längre norr ut jag kommer desto högre över siktlinjen syns solen. Det kommer nog att bli en vacker solnedgång i kväll. Men den som vill se solen gå ner i havet här måste befinna sig på den norra delen av stranden. Det gör inte jag. Inte än. Och jag har inte tid att vaka in någon solnedgång ikväll. Jag har lämnat min familj på Marina Soller Hotel för att ge mig ut på jakt efter röd alkoholfri dryck. Vi ska nämligen göra sangria som välkomstdrink i två varianter. Anders och 13-åringen har redan hittat övriga ingredienser. Men utan röd färg kan ingen dryckesblandning komma undan som alkoholfri sangria. Och 13-åringen vill gärna bjuda sina kusiner på just det.

Spårvagnar
Så jag letar alltså efter en livsmedelsaffär. Men jag hittar inte någon. Så jag fortsätter gå. En spårvagn passerar. Spårvagnarna här förbinder turistorten Port de Sóller med kommunens huvudort Sóller som ligger en liten bit inåt landet. Det är en populär tur bland barnfamiljer och vi provade att åka, jag och barnen, för fyra år sedan.

Fin turistort
På andra sidan gatan längs strandpromenaden kantas gatan av restauranger och en och annan butik som säljer kläder och prylar med oss turister som målgrupp. För även om Port de Sóller ligger väldigt pittoreskt vid en naturhamn och omgiven av höga berg så är den mesta av bebyggelsen hotell och restauranger och annat som hör ihop med turismen. Antagligen beror det på att landskapet är så kuperat men orten har trots turismen förskonats från stora fula hotellkolosser. Det gör att bebyggelsen ser väldigt äkta ut. Det är en mycket vacker plats! Men några livsmedelsbutiker hittar jag inte. Men till slut en dryckesbutik på en tvärgata. Jag köper grönt iste smaksatt med granatäpple. Inga konstgjorda tillsatser ska det vara så jag har gott hopp om att färgen på drycken är röd även om det inte syns genom flaskan. När jag kommer tillbaka till hotellet, flera foto-stopp senare, ska det visa sig att jag gissat rätt. Tur, för några andra röda, alkoholfria drycker hittade jag inte.

Kramkalas
När sangriorna är fixade och jag är avduschad ligger vi rejält efter tidsschemat trots att jag hela dagen hävdat att vi har gott om tid, när pojkarna velat skynda på. Det gör nu inte så mycket eftersom min bror och svägerska och pojkarnas kusiner är försenade från Skavsta. Att vi alls är här beror från början på att vi av en slump råkade boka resor till Mallorca så att vi skulle befinna oss här samtidigt. Klart att vi ville träffas då! Vi lämnar hotellrummet och sätter oss utomhus, på hotellets restaurang för att äta medan vi väntar. Och just som vi fått in maten dyker de upp! Stort kramkalas!

50-årsdagen
Hotellets restaurang har precis hunnit stänga köket men set går ändå bra att de sitter vid samma bord som oss, nära vattnet, och beställer från barmenyn. Efter middagen överraskar vi med sangria, lufttorkad skinka och bitar av spansk ost på deras hotellbalkong. Innan vi går ner till vår lägenhet i en angränsande byggnad hinner vi skåla för 50-åringen när det blivit nytt dygn.

Nästa morgon äter vi hotellfrukost tillsammans, slappar vid poolen, tar ett dopp i havet, äter paella till lunch och går en sväng längs havet innan det är dags för oss att lämna födelsedagsfesten och ge oss av tillbaka till Playa de Muro och ”vårt” hotell, Zafiro Bahia, för ett sista kvällsdopp i havet och en sista middag på Mallorca för den här gången.

Om du åker bil till Biniaraix från Soller passerar du Fornalutx på vägen. Men för den som vandrar ligger Biniaraix på vägen till Fornalutx. Byn har knappt 700 invånare och ligger bland bergstoppar och apelsinlundar på västra Mallorca. Jag skulle gärna vandrat bland citrusdoftande träd mellan byarna.

Men för år vår del blev det ett kort fotostopp med bil i Fornalutx. Ja, ja. Gott så. Med tanke på hur arg minstingen var när vi stannade i Biniaraix får jag vara tacksam att det gick bra att jag hoppade ur bilen en stund utan att det blev bråk om saken.

Jag har hört att både hamnen och stranden ska vara fina i Port d’Alcúdia, badorten på Mallorca som oftast benämns som bara Alcudia. Och det stämmer säkert, men det vi såg av hotellområdena när vi cirkulerade runt med transferbussen såg inte så trevligt ut faktiskt. Väldigt mycket turistort standardformulär 1A. Standardhotell, plastiga restauranger och krimskramsaffärer. Jag skulle inte vilja turista i den delen av Alcudia. Däremot tog vi oss för att besöka gamla stan i Alcúdia och det var en riktigt sevärd upplevelse som varmt kan rekommenderas!

Vi bodde på ett hotell vid Playa del Muro, en bit utanför Alcúdia, och om jag inte valt halvpension skulle vi nog ha begett oss in till gamla stan flera kvällar för att äta. Nu fick det bli ett besök vid lunchtid istället. Den gamla staden är känd för marknaden på tisdagar och söndagar hela året. Men vi var där en onsdag då det var lite lugnare.

Ringmuren
Gamla medeltida städer med ringmur är väldigt mysiga, tycker jag. Som Visby i Sverige eller Carcasonne i Frankrike. Gamla Alcúdia är mindre än de båda exemplen, men icke desto mindre mysig. Ringmuren runt gamla Alcúdia började byggas i början på 1300-talet och tog 100 år att färdigställa. Ringmurens viktigaste funktion var som försvarsanläggning mot pirater och främmande makter men den underlättade också skatteindrivningen genom att de bönder som kom till staden för att sälja livsmedel och andra varor var tvungen att passera portarna där staden kunde ta ut tullavgifter.

Efter att ha hämtat en broschyr på svenska(!) på turistinformationen som ligger precis vid taxistationen strax utanför ringmuren promenerade vi först en bit utanför muren och sedan gick vi in genom den så kallade Mallorcaporten och satte oss på en restaurang för att ta varsin dricka. Jag valde iste. Sedan följde vi carrer Major och gick vi tvärs igenom byn, upp över torget med rådhuset och vidare till Xaraporten innan vi följde vi muren i stort sett varvet runt på insidan. En annan möjlighet hade varit att promenera uppe på muren.

Mallorcaporten, även kallad Sant Sebastiàporten, ligger i väster och var den port som band samman Alcúdia med Palma de Mallorca via den ”kungliga vägen”, cami real. Medan Xaraporten, även kallad Mollporten, som ligger på andra sidan staden öppnade upp mot Port Major (den stora hamnen), som alltså idag är turistorten Alcudia.

Restauranger
Området innanför stadsmurarna är också känt för sina restauranger, tavernor och bistron som är små och där fokus ligger på riktigt god vällagad mat. (Källa: Wikipedia!)

Vi åt paella på en restaurang som Anders sett ut och som fått höga betyg på nätet: Bistro 1909. Det smakade ypperligt! Denna restaurang ligger ihop med flera andra vid det lilla torget som ligger på den högsta punkt som också fått ge namn åt staden. ”Alcúdia” betyder nämligen ”kullen” och började kallas så redan av morerna. Men observera att restaurangen nedan är en annan som ligger ännu närmare torget ifråga, nämligen precis intill. Andra restauranger i gamla Alcúdia som får höga betyg på internet är bland annat Can Costa, Osteria el Patio, Sa Cullera, Sa Portassa, Es Raco de Ronda och Sa Mossegada.

Efter lunchen tog vi varsin glass, där Albin, minstingen valde smurfsmak(!), Anton tog vattenmelonsmak och jag och Anders valde pistage.

Jag sitter i transferbussen på väg till flygplatsen i Palma. Nyss satt vi vid hotellet och väntade. Och jag redigerade bilder ifrån ett lunchstopp i förrgår. Vi åt då på Restaurant Sa Font de n’Alis vid Cala Mondragó. Jag valde två tapasrätter. Räkor stekta i vitlök och potatis med aioli. Jag hade sett ut stället som en badvik bortanför turistorterna där vi ändå kunde få i oss lite mat. Och enligt mina efterforskningar i Google Maps är detta förmodligen badviken med Mallorcas mest klart turkosa vatten.

Medan vi väntar på maten går jag en runda för att fotografera och rekognosera. Egentligen är det två badvikar i en här. Viken delar sig likt en kluven tunga till två. Längst in i båda vikarna ligger det varsin sandstrand. Stranden närmast parkeringsplatsen, det är 600 meter att gå längs en väg, heter Cala Mondragó eller alternativt Font de n’Alis. Den stranden som ligger lite längre bort och som du når via en gångväg på den högra sidan om viken, heter S’amarador. Jag har räknat med att här skulle vara en hel del folk men när vi kör hit via småvägar blir jag hoppfull: Kanske ändå att det inte är så många som hittat hit ändå? Men det är det. Jag följer gångvägen runt hörnet så att jag kan se den andra stranden. Men det är samma där: Också den sandstranden är full med parasoll. Dessutom är det många segelbåtar som ankrat i viken. Rätt som det är kommer det också en badbåt och lägger till och en lång karavan badgäster kliver av och går likt en rad med myror längs den vänstra kanten av viken mot sandstranden. Men vackert är det ändå. Trots alla besökare.

Viken ligger i Parc Natural de Mondragó (eller på kastilianska : ”Parque Natural de Mondragó”). Detta naturreservat ligger i sydöstra delen av Mallorca. Närmaste stad är Santanyí som ligger 2,5 km härifrån.

Området som är 7,7 km² stort inrättades i december den 1992. Naturparken tillkom på initiativ av miljöorganisationen GOB (Grup d’Ornitologia Balear) och inrättades genom ett dekret av regeringen i Balearerna (Govern de les Illes Balears). Sedan 1995 räknas det också som ett fågelskyddsområde enlighet med ett EU-direktiv.

Det skyddade området omfattar även stranden Caló des Borgit , utöver de båda tvillingstränderna Cala Mondragó och S’amarador. Bortom stränderna finns sanddyner, våtmarker och klippor, samt jordbruksmark, skog och låga kullar. Den högsta punkten i naturparken, Torrent d’en Roig, är 57 meter över havet. I reservatet ska det finnas hägrar, lunnefåglar, finkar, kaniner och flera arter vilda orkidéer. Men vi nöjer oss med att se området runt stranden Cala Mondragó. Runt viken växer tallar.

När vi ätit färdigt ser jag ut en plats på klipporna, intill gångstigen, i skuggan av en tall. Där kan vi ha våra badhandukar. Pojkarna vill inte bada. De är ivriga att komma vidare till Port de Sóller där de ska få träffa sina kusiner på kvällen och nästa dag och sitter därför hellre på handdukarna och väntar medan jag och Anders tar ett dopp. (Logiken i det?) Och jag passar på att snorkla lite snabbt också. Längst in vid sandstranden är vattnet grumligt av den finkornigt sanden och tång som lossnat från botten, men längre ut, längs klipporna, är vattnet alldeles kristallklart och där syns både större fiskar och stim med pyttesmå yngel. På botten svajar svart tång i vågorna. Jag hade gärna kunnat tänka mig att stanna lite längre här någon gång. Här finns ett hotell där jag skulle kunna tänka mig att bo ett par, tre nätter.

Men vi skyndade vidare till nästa stopp på resan, en bergsby i närheten av Port de Sóller, och nu sitter jag alltså i transferbussen och ser åter igen det Mallorcanska landskapet med olivträd, apelsinträd och andra träd som jag inte vet vad det är för sort. Kanske pistage? Jag hade tänkt skriva klart det här blogginlägget på bussen. Men det får vänta till flygresan hem. Där skrivet jag senare de avslutande orden mellan den danska smörrebrödsmaten, med bland annat currysill och leverpastej, och en kopp te med chokladpudding. Just nu låter jag istället blicken drömskt vandra ut bland de vackra träden med getter som betar mellan träden och med de mallorcanska bergen i bakgrunden. Och jag önskar att jag fick gå runt där med min kamera och fotografera.

Men några bilder på träd i jordbrukslandskap har jag i alla fall fotograferat på resan, när vi gick tillbaka mot bilen från Cala Mondragó.