Category Archives: vackra platser

I resebokartagen 


Just nu befinner jag mig mitt i att planera en resa. Det är tre sensommarveckor som ska planeras. Jag hade tänkt kombinera Östergötland med Lapplandsfjällen och Norge samt Grekland. Men det visade sig att jag är väldigt sent ute med bokningarna och det var svårt att hitta bra flyg. När jag väl bokat flyg till ett annat resmål än Grekland visade det sig svårt att hitta hotell…

Flygmöjligheterna fick avgöra. Det blev Sardinien istället för Grekland. Vi flyger från Narvik till Olbia via Oslo. Hem flyger vi via Düsseldorf och Köpenhamn. Innan jag bokade flyget hade jag kollat att det fanns gott om hotellalternativ runt Olbia, men när jag sedan skulle boka var alternativen inte så bra som jag först tyckt vid en snabb titt. Många hotell i området stänger incheckningen väldigt tidigt. Alternativt låg hotellen väldigt långt från flygplatsen. Eftersom vi anländer 21:35 är inte det så praktiskt. Eller så kunde vi inte få ett gemenamt rum eller lägenhet för hela familjen. De flesta hotell var dessutom väldigt dyra och många låg långt från havet.

Jag hade tänkt mig alla sex nätter på samma ställe men det slutade med att jag också började titta på boendemöjligheter i Alghero som inte ligger jättelångt bort. Men att åka dit direkt när vi anländer så sent kändes inte rimligt. Så det slutade med att det blir tre nätter i Porto San Paulo och tre i Alghero. I Alghero har vi varit förut, när barnen var små, och där finns både den fina Maria-Pia-stranden och en mysig gammal katalansk stadskärna. Från Porto San Paulo hoppas jag att vi kan göra badutflykter till de vackra öarna utanför.

Nu återstår att planera måndag kl. 16:15 då vi anländer med tåg till Narvik till lördag kl. 11:20 då vi flyger därifrån.

Har du några förslag på vad vi ska hitta på i Nordnorge? Jag är ju förtjust i vackra platser. Känner du till några? Jag sneglar på Lofoten…

5 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Bara ett av alla träd i världen 

Vi åker i safarijeep på väg ner i Ngorongoro-kratern Tanzania. Vi passerar under några alldeles fantastiska träd. 

Jag tar upp mobilen, en iPhone, och fotograferar genom framrutan. Längst ner till hörnet i bilden: tre röda ränder. En reflex i rutan. Jag gör snabbt ett nytt försök men nu är ögonblicket passerat. Kompositionen blir inte alls lika bra.   Nåja, det är bara ännu ett av alla träd i världen. Bilden blev dessutom lite motljusmörk. 

Nästan fyra månader senare hittar jag av en slump bilden i mobilen. Och provar att redigera den i Instagram. Det motljusmörka blir jag av med, men ränderna går aldrig ur. 

Nåja, det är ju bara ännu ett av alla träd i världen. 

Någon variant av akacia om jag minns rätt.

6 kommentarer

Filed under bildredigering, fotografi, instagram, iPhone, natur, resor, vackra platser

Naturen är svaret – Sternö Sandvik på våren



Visst är det fint vid Sternö Sandvik, Karlshamn, också på en varm sommardag. Men då är där alltid fullt med folk och vattnet är aldrig lika klart som det kan vara en fin vårdag.

Vi promenerade från Karlshamn och tillbaka, totalt en mil, och tittade också förbi bronsåldersgraven vid Höga rör som du kan läsa om i förra inlägget.

Längs vandringen såg vi bland annat vitsippebackar, musöron på björkarna, slån som håller på att slå ut, rönn i knopp, en huggorm och en fladdermus. Sångare och koltrastar sjöng in våren längs vår väg. Och solen glittrade på havet.

Naturen är svaret. Vilken frågan är bestämmer du själv.



11 kommentarer

Filed under Karlshamn, natur, resor, vackra platser, Vandra

Vandra vid vackra sjön Lago di Braies / Pragser Wildsee i Dolomiterna – karta mm

I Dolomiterna, som inte är någon egen bergskedja utan bara den italienska delen av Alperna, finns en bildskön sjö som ofta förekommer på många resekonton på Instagram. Och här och var på hela internet. Varje reseinfluerare med självaktning har redan varit där. ;) Men skynda hit innan det blir alldeles för trångt. Lago di Braies heter sjön på italienska. Pragser Wildsee på tyska. Men hur tar du dig dit? Och finns där möjligheter att vandra? Jodå! Svaren kommer här:

Ta sig dit
Närmare Innsbruck i Österrike än Verona i Italien, men på den italienska sidan om gränsen, ligger den lilla sjön ungefär två timmars resa i bil från Innsbruck varav en timme (sex mil) körs österut från A22 – motorvägen som går genom Brennerpasset. Ungefär tre timmar tar det till sjön från Verona.

Enligt uppgift på hotellets hemsida ska det gå att ta sig till Lago di Braies med buss under sommarsäsongen. Närmaste järnvägsstation ligger 13 km bort i Villabassa Niederdorf. Dit går det regionaltåg från bland annat Lienz i Österrike. Men enklast är nog ändå att komma i bil. Enligt ett inlägg på TripAdvisor ska det kosta 3 Euro per timme att parkera. Eller 10 Euro per timme om du kommer i en van. Vi bodde på hotellet vid sjön och då ingick parkering i priset för rummet.


Vandra runt sjön
Att vandra runt sjön är enkelt. Sträckan är kort: bara 3,6 km. Stigen är lättvandrad och det är inga jättestora höjdskillnader. Dock går du på trappor upp och ner på ett ställe. Totalt är stigningen och även fallhöjden 86 meter. Om du går motsols eller medsols är en smaksak. Båda varven är nog ungefär lika vanliga att vandra. Vi valde att gå motsols och det är det varvet som beskrivs nedan.

Kapell och rastplats
Från hotellet följde vi alltså stigen nere vid sjön åt höger och kom direkt förbi ett litet kapell. Det heter Chiesetta sul Lago di Braies. Det invigdes 1904 och ägs av hotellet. Strax efteråt passerade vi en grind med text på både tyska och italienska som berättar att vi ska stänga grinden efter oss. Sjön ligger i Sydtyrolen som är den nordligaste av de italienska provinserna. Av den halva miljon människor som bor i området är hela 70 procent tyskspråkiga. Direkt efter grinden finns bänkar och bord för den som har med sig fika på vandringen. Vi valde att äta på hotellet men min familj väntade in mig på en av bänkarna sedan jag redan stannat flera gånger för att fotografera.


 

Stränderna i södra änden av sjön
Stigen längs den västra sidan av sjön är lättvandrad, nästan som en grusad väg och du tar dig snabbt till den södra änden av den lilla alpsjön som ligger 1500 meter över havet. Vid den södra änden finns några små och grusiga men vita stränder. Det är nog ovanligt att det är så varmt här att du känner för att bada. Men kanske doppa tårna i vattnet en hyggligt varm sommardag? När vi var här såg vi bara en hund bada. I den här änden av sjön hörs och skymtas också ett vattenfall på avstånd, en bit upp på berget.


Nu blir det tuffare
Tillbaka, längs den östra sidan av sjön är vandringen mer kuperad och det är längs den här sträckan som det är flera trappor i de brantaste partierna. Alltså är denna delen lite tuffare, men vandringen är ju ändå kort så jättetufft blir det aldrig. Längst i norr kommer du till en liten tarm av sjön och där finns en bänk där du kan stanna för att vila eller fika. När du har rundat sjöns nordligaste punkt är det bara en kort bit tillbaka till det söta lilla båthus i sjön som är en av anledningarna till att den här platsen är så populär att fotografera. Där kan du också hyra en roddbåt och ro ut på sjön efter vandringen.



Längre vandringar
En skylt vid sjön visar att det finns flera alternativ för den som vill ge sig på längre vandringar, se nedan. En 15 km lång vandring finns beskriven på tyska här, med tillhörande karta.


19 kommentarer

Filed under resor, vackra platser, Vandra

Ljuget om Sveriges längsta sandstrand och verkligheten


Vi har besökt Sveriges längsta sandstrand. Vet du vilken det är? En sak kan jag lova dig: Om du googlar kommer du inte att hitta rätt svar direkt. Där är bara ljug i de översta resultaten. Hur det nu har kunnat bli så.

Vi strosar ner mot havet. Vi går förbi söta sommarstugor i sandig tallskog och kommer ut på stranden strax söder om Revhaken. Det är en solig och vindstilla eftermiddag i början av april och solljuset glittrar på små, mjuka vågor. Vi befinner oss alldeles i början av Sveriges längsta sandstrand. Eller i slutet, om du hellre vill se det så. Sandstranden vid Österlen. Jag googlar för att kontrollera att jag verkligen minns rätt här. Och blir förvånad när en strand i Laholmsbukten istället omnämns som landets längsta.

Det sägs ju att om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Men så är det ju inte. Inte i verkligheten. Inte ens i vår sköna nya värld av FAKE NEWS! Så om du vill ha svaret på frågan: prova inte att googla ”Sveriges längsta sandstrand”. Titta på en satelitkarta över Sverige istället. Då ser du att den sandstrand i Hanöbukten som börjar här, vid Revhaken, strax söder om Åhus och går ända till Kivik lätt är landets längsta.

Jag har aldrig tidigare besökt just den här delen av den långa stranden men får ändå intrycket att en del sand spolats bort i vinter.

Ett gammalt militärt betongvärn ser helt nyanlagt ut där det ligger ända framme i strandlinjen. Ljus betong utan påväxt. En man står uppe på värnet. Gissningsvis äger han det hus som ligger precis bakom. Jag byter några ord med honom när jag klättrat upp på konstruktionen. Jag vill ju inte bli blöt om fötterna. Han bekräftar att värnet aldrig tidigare varit så blottat som nu. Jag tänker att det är kusterosionen som tagit en ny bit av stranden och det skrämmer mig lite.

Vi fortsätter en bit längs strandlinjen. Jag fotograferar lite. Pojkarna kivas. Vi sätter oss så småningom ner på en liten sandbank och tittar ut över havet. Pratar om att det inte är helt olikt Jambiani på Zanzibar. Östkust där också. Långa sandstränder. Tång i strandlinjen. Men där är palmer när här är tallar. Där är betydligt varmare. Och även om här också finns nyanser av turkost i färgskalan så går det inte riktigt att jämföra. Ändå. Här är också väldigt naturskönt.



När vi vandrar tillbaka mot Revhaken stannar jag igen till för att fotografera. Tre kvinnor med varsin ryggsäck på ryggen passerar förbi mig. En av dem vänder sig om och frågar om jag kan fotografera dem med hennes telefon. Det gör jag så gärna.

Efter fotograferingen frågar de om hur de kan vandra in till Åhus där de ska ta bussen vidare mot Kristianstad. Jag plockar fram kartan i mobilen och visar och pekar hur de kan gå genom sommarstugeområdet. Sedan berättar en av kvinnorna att de under dagen vandrat hela vägen från Haväng, som ligger en bit norr om Kivik. Jag berättar att det är längs Sveriges längsta sandstrand de har vandrat och undrar när de började sin promenad. Klockan tio på morgonen, får jag veta. Det har alltså tagit dem åtta timmar att gå sträckan. Åarna har de tagit sig förbi genom att följa dem uppströms till första bron. Det är inte så konstigt att de är lite trötta i benen nu! Från Haväng till Revhaken är det 25 kilometer. Vill du vandra hela vägen från Kivik är det ytterligare fyra kilometer.

Jag önskar dem lycka till med den fortsatta vandringen och promenerar själv tillbaka mot min familj som nu kommit före.

Om du själv funderar på att vandra hela sträckan bör du känna till att försvarsmakten har ett skjutfält som börjar vid Haväng, Ravlunda skjutfält. Där är ibland tillträdesförbud och livsfarligt att vistas. Mer information finns här.







4 kommentarer

Filed under Kristianstad, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Det hjälper att kunna se hur vackert Kristianstad är!


Det är tufft på jobbet just nu. Men Kristianstad är bra vackert ändå!

Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen: Den som någon gång besöker Kristianstad får inte missa solnedgångarna vid Helge å. Särskilt inte kvälllar som är så vindstilla att vattnet ligger spegelblankt.

Men på jobbet är det väldigt mycket att göra den här våren. Ett debiteringssystem som krånglar och där projektledaren slutat. Vilket inneburit att jag blivit tvungen att rycka in som projektledare själv.

Samtidigt är fler nyckelpersoner på väg att sluta och med anledning av det ändrar vi vårt sätt att arbeta, justerar i organisationen och rekryterar på vakanser. Det är heller inte helt enkelt att hitta rätt person till lediga jobb i min bransch.

Och nu ska lönesamtal hållas och löner sättas och budgetförslag tas fram just i den här perioden. Det är ingen överaskning. Så är det varje år. Men det brukar inte vara så trångt i övrigt. Jag har till detta sedan tidigare tagit på mig att läsa exjob för en tävling som branschorganisationen ordnat. Detta tog jag på mig innan jag visste hur det skulle bli i den här perioden. Sista exjobbet måste därför läsas i helgen.

Sedan ska vi gå igenom miljörapporter, skriva under och skicka in. Föredrag om olika ämnen ska förberedas och hållas. Därtill ska investerinstakten ökas.

Därför var det skönt att det var så fint väder när jag lämnade jobbet igår kväll efter att ha jobbat över. Vacker solnedgång. Först passerade jag det karakteristiska sekelskifteshus som numera är hotell men från början var bank. Sen tog jag en sväng ner om ån innan jag gick för att simma på Tivolibadet.

Idag vaknade jag trots simningen ändå 02:20 med huvudet fullt av debiteringssystem. Kunde inte somna om. Gick upp 03:30. Jobbade vid köksbordet och på tåget. Kom till jobbet klockan 7. Lämnade 17:30. Knappt tid för raster.

Det finns inget annat sätt än att ta oss genom det här. Men hur gör vi?

Hur åt våra förfäder mammut? De åt dem en tugga åt gången. (Tills alla tagit slut.)

Hur gör du för att vandra 1000 mil? Du tar ett steg i taget.

Jag ska gå hel ur det här. Vi ska alla gå hela ur det. 

För min egen del hjälper det att ha förmåga att se det vackra i tillvaron. Hur vackert Kristianstad är!

Och vädret var fint idag också. Må solen skina på er alla i helgen! 



5 kommentarer

Filed under Kristianstad, mitt jobb, resor, Skåne, vackra platser

7 av Europas allra vackraste platser



Funderar du på vart du ska resa i sommar? Kanske vill du besöka någon av Europas allra vackraste platser? Men vilka är de? Här är en lista över några av mina favoriter. Du som brukar läsa min blogg känner nog till platserna redan men jag har ansträngt mig att hitta nya bilder som jag inte publicerat förut.

1. Positano, Italien
Kanske är detta inte bara Europas utan till och med hela världens vackraste småstad? Positano på Amalfikusten syns på översta bilden i inlägget och blev världskänd redan 1953 genom en essä av författaren John Steinbeck. Han skrev bland annat: ”Positano bites deep. It is a dream place that isn’t quite real when you are there and becomes beckoningly real after you have gone.” 

2. Lago di Braies, Italien
Pragser Wildsee heter den bildsköna sjön på tyska. Lago di Braies på italienska. Den ligger i Sydtyrolen som ligger i den italienska delen av Alperna. Det största djupet är 36 meter, längden är 1,2 km och bredden 300-400 meter. Sjön ligger vid foten av en bergvägg som reser sig 2810 meter över havet och 1300 meter över sjöns yta. Platsen ligger i naturreservatet Fanes – Sennes och Braies. Hotellet här är som en fläkt från en svunnen tid. Det mesta andas 50-tal. Möbler, tavlor och upplägg. Halvpension med gemensam middagstid klockan sju på kvällen till exempel.

3. Lavendelfälten i Provance
Har du som jag sett bilder på böljande lavendelfält i Provence i Frankrike och fått föreställningen att det är väl bara att köra runt lite så hittar du massor av blommande lavendel? Men den föreställningen är tyvärr fel, kan jag berätta. Det krävs normalt ett visst förarbete för att hitta ett ”eget” lavendelfält i Provence att fotografera. 

Lavendelfälten vid klostret Sénanque nära byn Gordes i Provence är fantastiskt vackra. Men räkna inte med att vara ensam här. Tvärt om. Och räkna inte heller med att kunna ströva fritt på alla fälten.

4. Ronda i Andalucien
Ronda måste vara småstaden med Andalusiens och kanske hela Spaniens häftigaste läge. Staden delas av en 120 meter djup ravin av kanjon-typ. Platsen ligger 10 mil från Malaga. Husen klänger längst uppe på branterna och där bor 37 000 personer. Runt omkring är det däremot ett glesbefolkat och ganska kuperat landsbygdslandskap.

5. Plitvicesjöarna i Kroatien
Du kan enkelt själv ta dig till denna en av Europas vackraste platser för att se vattenfallen och det turkosa vattnet med egna ögon. Plitvicesjöarna. Nationalpark sedan 1949. Världsarv (UNESCO) sedan 1979. Ofta med på listor över Kroatiens, Balkans, Europas eller hela världens vackraste platser.

6. Santorini, Grekland
Det finns så många vackra öar i Grekland: Kreta, Rhodos, Zakynthos, Lefkas, Korfu, Naxos och Paros för att bara nämna några. Allra vackrast är nog ändå Santorini. Så är den också ett populärt stopp för både kryssningsfartyg och amerikanska turister. Ön som sprack vid ett vulkanutbrott som också orsakade den tsunami som har anklagats för den minoiska kulturen på Kretas undergång. Men vackert är det!

7. Knäbäckshusens strand i Skåne
Det måste vara Sveriges vackraste strand. Och en av Europas vackraste platser. I alla fall om du gillar åsynen av tropiska stränder. Sanden är fin och ljus. Lätt rosa i tonen. Lövträd växer tätt inpå och vattnet har inslag av turkost i färgskalan. I bakgrunden syns ett grönt berg på en udde ut mot havet. Det enda som saknas är värmen i vattnet. Annars hade det lätt kunnat tas för en fin naturstrand i Thailand eller Brasilien.

Men det är i Skåne. Stranden ligger på Österlen, i Simrishamns kommun, strax söder om nationalparken Stens Huvud vid Knäbäckshusen.

Det här var min lista över några av mina favoriter bland Europas vackraste platser. Men vilka är dina?

10 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Simba – Lejonen i Ngorongoro


I Ngorongoro finns en av världens tätaste populationer av lejon. I kratern som är rund och knappt två mil i diameter ryms drygt 60 lejon. Vi räknar till tio stycken som vi ser vid olika tillfällen under vår dag i nationalparken. Vår guide kallar dem ”Simba”. Det betyder just lejon på swahili. 

Swahili är i sin tur ett språk som talas i östra och centrala Afrika. Det är ett bantuspråk som fungerar som gemensamt språk för de olika folken i bland annat Tanzania. Det lärs ut i skolan och talas som andraspråk av de flesta i landet. Språket har annars sitt ursprung på Kenyas och Tanzanias östkust och på Zanzibar.

Men åter till lejonen i Ngorongoro. Lejonen vilar eller förflyttar sig långsamt. Hannarna ensamma och honorna i flock.De tillhör alla en underart som kallas massajlejon. Honorna är runt 2,5 meter långa med svansen inräknad. Hannarna är något längre. Både honor och hannar har en mankhöjd på ungefär en meter. Hannarna väger runt tvåhundra kilo. Honorna något mindre. De är alla imponerande djur.

Massajlejonen är smäckrare, har rakare rygg och längre ben än andra lejon. Som om andra lejon inte syntes stolta nog.

6 kommentarer

Filed under natur, resor, vackra platser

För den som reser ÄR världen vacker

På resan till, under vistelsen i och på resan ifrån Tanzania läste jag boken ”för den som reser är världen vacker” av Per J Andersson, redaktör på resemagasinet Vagabond. Det är en bok med många citat ur andra böcker, från intervjuer och ur forskningsrapporter. Författaren försöker reda ut varför vissa av oss älskar att resa. Och resandets historia.

Ur boken: ”För sex miljoner år sedan klättrade våra förfäder ner från träden. Sedan dess har mänskligheten under större delen av sin historia befunnit sig i rörelse, flyttat omkring, jagat och samlat, levt som nomader.”

Per beskriver sedan scener från en egen resa med nomader i Indien. Jag tänker att Per har en väldigt romantisk syn på den boskapshållande och nomadiserande livsstil som några av världens folkgrupper lever än idag. Bland dem masajerna i Tanzania. Jag tänker att allt kanske inte är guld och gröna skogar när det jag kan se med egna ögon är att marken i masajernas land är så hårt betad att snart sagt inget längre växer där. (Det är i och för sig ett torrår just i år.) Och nu skriver ju inte Per om just masajerna, i och för sig, utan mer om nomadiserande folk i Asien. Men jag tänker att konflikten mellan bönder och nomader kanske handlar om mer än det stillasittande kontra det rörliga. Att det också handlar om olika syn på hur jorden bäst ger avkastning, genom odling av grödor eller genom betande djur.

Men alldeles oavsett det så finns det faktiskt ändå en viktig poäng i den romantiska bilden av det nomandiserande jägar- och samlarliv som hela mänskligheten levt större delen av sin vår tid här på jorden. Att längtan att se vad som finns bortom nästa udde, eller nästa vägkrök, sannolikt finns i våra gener. Vi har inte hunnit ändras särskilt mycket genetiskt sedan jägarstenåldern. Och i boken kan jag också läsa om den gen som vissa av oss har, som är mer äventyrliga än andra.

För den som är mindre äventyrligt lagd och därför tar del av världen endast via massmedia framstår det mesta utanför landets gränser som farligt och obehagligt. Det beror på att nyhetsvärdet är större för negativa nyheter än för positiva. Vilket i sin tur gör att de nyheter vi matas med ger en alldeles för dyster bild av omvärlden. För att upptäcka hur vacker världen faktiskt är måste du helt enkelt ge dig ut och se den med egna ögon.

Per delar i boken med sig av sina personliga favoritresmål, platser som han återvänt till om och om igen. En sådan plats är PlakaNaxos. Så jag kollar in platsen på Instagram och konstaterar att där onekligen är vackert. Stranden ligger inte långt från Agia Anna på samma ö, som jag har besökt för ganska exakt 20 år sedan. Kanske är det dags även för mig att återvända till Naxos snart?

En annan sådan plats som Per nämner i boken att han gärna återvänder till är Coconut Lagoon i Kerala, Indien. Även denna plats har jag nu besökt virtuellt via Instagram och det ser också ut att vara vackert. Indien är däremot ett land som jag ännu inte besökt i den verkliga verkligheten. Nån gång ska det bli av. 

En tredje plats som omnämns i det här sammanhanget är Lackadiverna, Indiens okända korallöar som påminner om Maldiverna. Säkerligen också det en mycket vacker plats.

I boken undersöker Per vidare sina personliga motiv till sitt egna frekventa resande. Han frågar sig om det var barndomens alla flyttar som skapade det starka resebehovet. Kanske är det så, tänker jag, som också flyttade några gånger under barndomen, att sådana flyttar kan bidra till att göra oss till sådana som vill resa mycket.

Han funderar också kring hur stor skillnad det egentligen är på charterturisternas resande och de ryggsäcksresenärer som dras till platser där de i en skyddande bubbla mest umgås med varandra och äter banana pancake. Och han undersöker vad för slags resmål det finns idag för ungdomar som vill ge sig ut på mer utmanande reseäventyr än de välordnade men förutsägbara reseäventyr som kan konstrueras hemifrån soffan med några klick på internet.

Sammantaget är det en läsvärd bok som jag gärna rekommenderar för den som är intresserad av att resa. Och visst håller jag med om slutsatsen i boken. Visst ÄR världen vacker för den som reser! 

Bilden ovan föreställer samtalande människor på stranden Kendwa på Zanzibar, Tanzania.

https://instagram.com/p/BPSNG7Vh0b6/

1 kommentar

Filed under böcker, resor, vackra platser

Att fotografera safari med iPhone


Det var nära att jag varit helt hänvisad till att fotografera med iPhone under vår safari i Ngorongoro-kratern på Tanzanias fastland. Nu blev det inte så. Men några foton blev det ändå med iPhone. Dels på grund av begränsat minneskort i systemkameran, dels när jag ville ha foton på vyer.

Det blir en annan sorts bilder än med systemkameran. Samtliga bilder här är också redigerade med Instagram. Ändå är det ju #iPhoneonly.


Ser du babianerna?


Gnuer.


Här åt vi medhavd lunch.


Safari-jeepen vi åkte i.


En zebra intill en av safarivägarna.


Det är skog på kratersluttningarna.

Och jag filmade också en del. Kanske blir det till någon liten film att visa här så småningom.

6 kommentarer

Filed under fotografi, iPhone, natur, resor, vackra platser

Den som reser får se – om en födelsedag i nationalparken Ngorongoro


Igår fyllde jag 50 år. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i Ngorongokratern på Tanzanias fastland. Att få se den platsen har varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Vi åker safarijeep genom nationalparken i Ngorongoro-kratern. Jag börjar få slut på minnesutrymme i kameran och har ägnat en stund åt att radera mindre bra bilder. Fördelen med det är att jag tvingas göra en första gallring. Förutom att jag får möjlighet att fotografera mer. Nackdelen är att jag dessa stunder inte tittar på det fantastiska landskapet utanför jeepen.

När jag nu tittar upp från kameran står Anders upp i jeepen och tittar framåt genom den lucka som uppstått när det höjbara taket höjts. En lucka som är till för att vi turister ska kunna skåda djuren utan glas mellan oss och djuren men också utan att ta några risker. Lejon är inte att leka med. Jag ställer mig bredvid min livskamrat och vi tittar på landskapet och alla djuren som vi passerar förbi.

Ibland ber jag vår chaufför och guide stanna för att vi ska hinna titta längre på djuren och jag fotografera några bilder. Ibland stannar han till på eget initiativ. En gång när jag bett honom stanna för att fotografera en zebraunge vänder zebraungen rumpan till precis när jag har min kamera redo. Jag väntar länge på att den ska flytta sig igen men till sist måste jag ge upp. Det gör nu inget. Bara en liten stund senare ges tillfälle att fotografera en grupp zebror, varav en är en unge, som badar och dricker i ett vattenhål.

Jag har också fotograferat någon zebraunge tidigare på dagen. Jag har dessutom fotograferat bland annat babianer (varav flera ungar), vårtsvin, afrikansk buffel, lejon, både honor och hannar, elefanter, två av de starkt utrotningshotade spetsnoshörningarna och många andra djur. Jag får helt enkelt klara mig utan en bild på just den zebraungen.

Vi kör vidare. Vägen är röd som Afrikas jord och guppig. Gräset är mestadels grönt, men ovanligt kort för årstiden. Jag står fortfarande upp och tittar framåt när vi kör. Håret fladdrar i vinden. Jag står kvar där länge, länge efter att Anders har satt sig ner igen. Jag ser zebror och gnuer, thomsongaseller och grantgaseseller, krontranor och strutsar, hägrar och storkar. 

Vid en ålder av 50 år, exakt på dagen faktiskt, åker jag alltså genom Ngorongoro med den vilda vinden i mitt hår.
Jag tänker att den här stunden på sätt och vis är ännu bättre än allt fotograferande som jag tidigare ägnat dagen åt. Men jag tänker att jag inte skulle velat vara utan de stunderna heller.

Och jag tänker att den som reser får se. Med egna ögon. Och genom egen kamera. Jag är mycket nöjd med min födelsedag.

8 kommentarer

Filed under fotografi, natur, personligt, resa med barn, resor, vackra platser

En liten film om Italiens kanske vackraste stad

Den här filmen har på Youtube fått 4 visningar. Det är inte så många om du jämför med att samma film i komprimerad version, och därmed sämre kvalitet, visats 1800 gånger på Facebook.

Lämna en kommentar

Filed under Facebook, film, resor, vackra platser, YouTube

Italiens vackraste stad?

Det finns många att välja på. Italien är fullt av vackra städer. Och jag har långt ifrån besökt alla. Ändå. Det här måste vara en av kandidaterna till titeln ”Italiens vackraste stad”. Kanske är det hela världens vackraste? Positano heter den lilla staden på Amalfikusten som blev känd på andra sidan Atlanten redan 1953 genom en essä av författaren John Steinbeck. Han skrev bland annat:

”Positano bites deep. It is a dream place that isn’t quite real when you are there and becomes beckoningly real after you have gone.”

Vi befinner oss på den orangea bussen på väg mot Positano. Vi klev på vid vårt hotell strax utanför den lilla byn Praiano. Bussen kör på den berömda kustvägen längs Amalfikusten som ligger en bit söder om Neapel. På de orangea bussarna kan du, till skillnad mot på de kommunala, köpa biljett ombord. Å andra sidan är de lite dyrare. 1,70 Euro per person kostar resan, enkel väg. Bussen är knökfull med folk och vi står längst fram vid busschauffören, vilket i och för sig inte är helt fel när vi passerar svindlande vyer längs den slingrande vägen. Vi ser ut genom framrutan vilket är bra av två skäl: dels är det vackert och dels undviker vi åksjuka. Efter ett antal kurvor stiger tre till turister på bussen och vi får alla pressa oss en bit bakåt.

När vi kommer fram till utkanten av den lilla staden uppmanar busschauffören oss alla att stiga av och pekar på vägen ner åt vänster samtidigt som han säger ”il centro”. I stort sett alla stiger också av. Och på en gång möter vi de underbaraste vyer över den närmast overkliga staden. Alla stannar och fotograferar om och om igen. Vyer och selfies. Selfies och vyer. Själv nöjer jag mig med att fotografera vyerna och mitt resesällskap. Anders fyller 50 år just den här dagen. Men selfies begriper jag mig fortfarande inte riktigt på.

Anders och Albin i Positano.

Alla dessa besökande människor som långsamt rör sig den snirklande vägen ner mot stranden motbevisar Steinbecks förutsägelse att Positano aldrig skulle kunna bli turistiskt. Det har det verkligen blivit. Souvenirbutiker överallt. Keramik och kläder. Restauranger och caféer. Och som så ofta där det är gott om amerikanska turister: även juvelerare och konsthandlare.

Men samtidigt har den amerikanske nobelpristagaren ändå till del fått rätt i sina förutsägelser om Positano. Själva bebyggelsen har inte kunnat förfulas nämnvärt av turismen. (Ett garage i mitten av byn är väl kanske i och för sig inte världens vackraste byggnad men behövs nog för att få plats med alla bilar på besök.) Några stora fula turisthotell har det helt enkelt inte funnits plats för. Och det är tur, även om det samtidigt också innebär att det är svårt att hitta vettiga övernattningsalternativ inne i själva Positano. Vi hamnade, som sagt, en bit utanför.

Positano är en stad känd för sin skönhet snarare än för sin historia. Ändå visar det sig att stan har en intressant sådan. Stad och stad förresten. Normalt skulle vi nog kalla ett samhälle med knappt 4 000 invånare för by, men en stad som under medeltiden tävlade med Venedig i betydelse som handelsstad måste naturligtvis ändå kallas just för stad. Men stadens historia går längre tillbaka ändå. 6 000 år före vår tideräkning bodde människor i grottan La Porta. På 500-talet före Kristus användes stranden som en säker rastplats för sjöfarare och 100 år före Kristus byggdes den första romerska villan på platsen. Kejsaren Tiberius som var adoptivson till Augustus och samtida med Jesus lämnade under en period det hektiska livet i Rom för att bo på Capri. Han ska då ha krävt att få sitt bröd bakat av mjöl som malts i en viss kvarn i Positano. Men det var under 1500- och 1600-talen som staden verkligen blomstrade tack vare handeln. Som mest bodde det 8 000 personer i staden. Det var först på 1800-talet som Positano tappade i betydelse. Steinbeck skyller på ångbåtarna. Och under en period bodde det fler personer i New York som var födda i Positano än de som var kvar i den hisnande vackra staden på Amalfikusten. Enligt Steinbeck levde så många av de som flyttat härifrån längs Columbus Avenue i New York att de fortsatte att fira Positanos olika högtider där.

När Steinbeck skrev sin essä var invånarantalet i Positano nere på 2 000, så nog kom den publiceringen att få betydelse för stadens framtid.

Vi vandrar vidare nerför vindlande gångvägar och trappor. Väl nere på stranden sätter vi oss i en bar och tar något att dricka. Minstingen vill spela lite Pokemon Go som han har installerat på min telefon. Han blir alldeles lycklig när baren där vi sitter i visar sig vara ett Poke-gym.

On the beach in Positano.

Vi går så småningom ut på själva stranden och häpnar igen över stadens skönhet innan vi bestämmer oss för att äta lunch. Här gör jag missen att se ut det populäraste matstället på orten i Tripadvisor och följa länken till vägvisning i appen Kartor. Dels leder Kartor oss fel (till det där garaget) och när jag väl sökt på adressen i Google Maps istället, så att vi hittat rätt, visar sig det populäraste matstället vara ett litet café med få sittplatser som (givetvis!) redan är fullsatt. (Och vi är inte ensamma om att gå besvikna därifrån.)

Istället söker vi oss tillbaka längs vägen genom byn till en restaurang som vi tidigare gått förbi. Här sitter vi sedan och äter på en altan med en fantastisk utsikt över staden och havet. Här är mindre än hälften av borden upptagna. Och maten smakar mycket bra, även om de först missar att laga en av våra beställda rätter som därför kommer in försenat, efter övrigas rätter. Dessutom är det jubilaren som inte får sin mat samtidigt som oss andra.  Men vi löser det genom att dela på maträtterna så att vi får en flerrätters-måltid istället. Ingen skada skedd.

Positano – Italiens vackraste stad? Eller vilken skulle du nominera?

Beach and church in Positano
Latteria
View in Positano
Prosciutto e melone
Katt i Positano
Hibiscus in Positano

15 kommentarer

Filed under appar, resa med barn, resor, vackra platser

Stenålderstenarna på Haväng


Soluppgång vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Den är rest av människor som var en del av det som i vår tid har fått benämningen trattbägarkulturen.

De var invandrarna som tog med sig jordbruket hit. Man kan nämligen, enligt vetenskapsjournalisten Karin Bojs, mycket tydligt se på dna, att jordbruket spreds från Mellanöstern till hela Europa och vår del av världen med hjälp av det vi skulle kalla för invandrare. De kom med djur och utsäde och ett helt nytt sätt att leva. En helt ny syn på världen. När de reste den här graven vid Haväng hade de redan funnits här i 500 år.

Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel.

Det var endast ett fåtal människor som begravdes på det här sättet. Vilka de var vet vi inte. Kanske kungar eller varför inte präster? Med jordbruket kom en ny religion. Nu blev årscykeln viktig. Vårdagjämning och höstdagjämning. Sommar- och vintersolstånd. Den senare viktigast av dem alla. Måne och stjärnor användes också som stöd för att räkna ut när våra förfäder skulle så och skörda. Så småningom fick himlen ge svar på det mesta i livet. Och än idag frågar många stjärnorna om svar…

Hur vanligt folk begravdes vet vi inte heller. Det är mycket som vi inte vet. Det känns tydligt också för den som i skymningen betraktar de här stenålderstenarna vid Hanöbuktens strand.

2 kommentarer

Filed under historia, livet, resor, Samhälle och politik, Skåne, vackra platser

Någonstans mellan Haväng och Vitemölla

Det finns en väg, en plats i solen, åt varje människa. Någonstans mellan Haväng och Vitemölla.

1 kommentar

Filed under livet, natur, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Minisemester med vandring från Haväng till Kivik

Redan trött på ekorrhjulet? Den skånska och blekingska sommaren är inte slut än. Varför inte göra som vi gjorde i helgen? Unna dig en minisemester på Österlen och vandra längs havet. Vi gick från Haväng till Kivik och tillbaka och bodde sedan en natt på STF-vandrarhemmet där vi passade på att uppleva Havängsdösen vid både solnedgång och soluppgång.

Tioåringen och jag vandrar barfota sida vid sida i vattenbrynet tillbaka mot vandrarhemmet vid Haväng där vi ska sova natten mellan lördag och söndag. Jag håller mina nya vandrarskor i ena handen och mobilfotograferar med den andra. Inte på grund av skoskav eller nåt sånt utan för att det är mysigt. Solen värmer men står ganska lågt på himlen nu och havet guppar stilla. Bafotavandring på Österlen. Det är fortfarande så pass mycket sommar att det är mer uppfriskande än kallt att gå med fötterna i vattnet.

Anders och tolvåringen går lite snabbare framför oss. Det är Anton, tolvåringen, som har ryggsäcken med badgrejor och kvällsfika på ryggen. Han bär den nästan hela vägen från Kivik till Haväng. Han börjar bli stor! Men vi bytte aldrig om till badkläderna eftersom vi tyckte att vattnet ändå var ganska så kallt, trots att vi såg flera som badade. Men kvällsfikan som är inhandlad i Kivik skulle senare komma att komma väl till pass som picknick vid solnedgången i kanten av skjutfältet vid Haväng vid åttatiden på kvällen.

Men just nu vandrar vi alltså tillbaka mot Haväng efter att först ha gått längs med, men ovanför, strandlinjen ner mot Vitemölla där vi ätit sen lunch på strandhotellet. Det tog oss en timme och tio minuter att gå sakta från vandrarhemmet vid Haväng till Vitemölla strandhotell och vi anlände fem över halv tre, 25 minuter innan de skulle duka av lunchbuffén. Men vi hann äta och det smakade mycket gott. Dyrt var det, tusen kronor för oss fyra, men så är det ett fint hotell också. Men med en brokig historia. I den klassiska byggnaden från 1913 startade verksamheten först som svartklubben ”Röda lyktan” och senare har där varit bland annat hem för finska krigsbarn, flyktingförläggning för polska kvinnor på 40-talet samt hem för trötta husmödrar. Men numera är den alltså en finare restaurant och hotell. Tre porschar stod parkerade utanför byggnaden när vi var där. Kanske var bilägarna gäster vid den vigsel som förrättades nere vid stranden när vi lämnade hotellet för att fortsätta vår vandring.


Väl framme vid Kivik köpte jag var sin glass till pojkarna medan Anders handlade matsäck till kvällen. Och tillbaka går vi alltså precis i strandlinjen. Hela vandringen fram och tillbaka blev elva kilometer.

Nästa morgon har jag ställt in mobilens larm i tid för att vi ska hinna gå ner till havet och se soluppgången vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel. Det har börjat mulna på, men vid horisonten är en strimma där vi ser solen gå upp och molnen på himlen över megalitgraven bildar vackra mönster. Tillbaka på vandrarhemmet sover vi en eller två timmar till, innan det är dags att gå upp och äta frukosten som dukats upp i frukostmatsalen klockan halv åtta. Då har det börjat åska och regna intensivt. Då är det mysigt att sitta inomhus och äta av en god frukost. Att bo på vandrarhemmet är lika dyrt som att bo på hotell på andra håll, men stället har onekligen ett unikt läge och Skepparpsgården som har varit vandrarhem sedan 1952 och invigdes av Dag Hammarskiöld, är onekligen en charmig skånsk korsvirkesgård. Och att köpa till fukost är väl värt sitt pris.














4 kommentarer

Filed under miljö, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Så hittar du till ditt ”eget” lavendelfält i Provence

Har du som jag sett bilder på böljande lavendelfält i Provence och fått föreställningen att det är väl bara att köra runt lite så hittar du massor av blommande lavendel? Men den föreställningen är tyvärr fel, kan jag berätta. Det krävs normalt ett visst förarbete för att hitta ett ”eget” lavendelfält i Provence att fotografera.

Om vi inte haft ”otur” med ett vägarbete efter att ha besökt Sénanqueklostret hade vi inte kommit förbi fler lavendelfält under vårt besök i Provence. 

Men nu var det så att sedan vi kört ner från byn Gordes till klostret hade den vägen blivit avstängd när vi nu skulle köra tillbaka. Så vi fick åka åt andra hållet istället och följa skyltningen den vägen mot byarna Gordes och Roussillon. Det blev en ganska lång omväg. Men tack vare den kom vi förbi några ytterligare lavendelfält. Och vid något av dem var det till och med möjligt att parkera och lämna bilen för en närmare titt på lavendeln. Tur i oturen! 

Hitta ditt ”eget” lavendelfält
Så hur gör du då om du vill hitta ett ”eget” lavendelfält någonstans i Provence?

Jag skulle använda apparna Flickr och/eller Google Earth. I fotoappen Flickr kan du söka på orden ”lavendel” och ”Provence” och hitta bilder som stämmer med din dröm. Har du tur finns de markerade på kartan var de är fotograferade. Den informationen hittar du under ”i” som står just för ”information” om bilden. Klickar du en eller två gånger zoomas kartan ut och det blir lättare att se var någonstans i Provence det är.

Nästa steg är att kolla runt kring den platsen i Google Earth. Eller börja direkt där och titta runt byar som Murs, Roussilion, Forcalquier, Valensole och Riez.

Fördelen med Google Earth är att om du har ställt in appen rätt så kan du se fotografier från de olika platserna. Samtidigt är kartan så pass bra (vilket inte kartan i Flickr är) att du kan titta ut lämpliga platser att parkera bilen.

Lycka till!

3 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Lavendelfälten vid Sénanqueklostret

Lavendelfälten vid klostret nära byn Gordes i Provence är vackra. Men räkna inte med att vara ensam. Och räkna inte med att kunna ströva fritt på alla fälten.

När vi kommer till parkeringsplatsen vid klostret Sénanque vid 10-tiden är P-platsen redan full av bilar och turistbussar. Bilen framför oss gör då en ansats att parkera vid vägkanten på uppfartsvägen till p-platsen men han blir tillsagd av en av busschaufförerna att han inte får parkera där. Så både han och vi ger oss in på den redan fulla p-platsen.

Vi hade ändå tur och fick den sista lediga p-platsen. Längst in, precis innan handikapp-platserna fanns det faktiskt en plats kvar!

Men ändå. Så mycket folk. Inte för att jag räknat med att vi skulle vara ensamma här – Sénanqueklostret är den första träff du får upp om du googlar ”lavendel Gordes” men det här är ju nästan löjligt!

Flera av lavendelfälten är inhägnade så att du inte kan gå där. Det gäller bland annat det precis framför klostret. Lika bra det, kan jag tycka, när det nu är så här många besökare här. Du kan ändå kika över muren och om du vill även, som jag, passa på att fotografera det vackra. Några besökare sätter sig till och med på muren och fotograferar selfies därifrån. 

Där är ändå ett par mindre lavendelfält där jag kan strosa omkring, känna doften och titta på fjärilarna som flyger runt bland blommorna. Härligt ändå!

Vi är bara här för att se lavendeln och är glada för att vi inte tänkt besöka själva klostret också med tanke på trängseln.

Och när vi åkte hade folk börjat parkera längs vägen ner mot parkeringen där de nog inte fick lov så att där också var fullt…

2 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Ronda – häftigaste belägna staden i Andalusien?

Vid 12-tiden idag lämnade vi Ronda efter frukost i hotellträdgården och ett morgondopp i poolen (jag och minstingen). Vi bodde en natt på mysiga Jardin de la Muralla. (Poolbilden är ifrån igår eftermiddag när båda pojkarna simmade i poolen.)

Ronda måste vara småstaden med Andalusiens och kanske hela Spaniens häftigaste läge. Staden delas av en 120 meter djup ravin av kanjon-typ. I går kväll tog vi en promenad ner i dalen och upp igen för att se staden klänga där på klipporna med ett litet vattenfall under. Jag tyckte att det var ett tufft motionspass som vi fick tills senare på kvällen då vi såg löpare springa samma väg som vi promenerat och lite till. Då hade vi hunnit äta paella på en av restaurangerna vid klippkanten.

12 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Sveriges vackraste strand

  

Det måste vara Sveriges vackraste strand. I alla fall om du gillar tropiska stränder. Sanden är fin och ljus. Lätt rosa i tonen. Lövträd växer tätt inpå och vattnet har inslag av turkost i färgskalan. I bakgrunden syns ett grönt berg på en udde ut mot havet. Det enda som saknas är värmen i vattnet. Annars hade det lätt kunnat tas för en fin naturstrand i Thailand eller Brasilien.

Men det är i Skåne. Stranden ligger på Österlen, i Simrishamns kommun, strax söder om nationalparken Stens Huvud vid Knäbäckshusen.

Du kan parkera vid tennisplanen som knappt skymtas längst ner till vänster på denna flygbild och passera förbi de gamla Knäbäckshusen så hittar du en trappa ner mot stranden.

Om du går åt vänster, norr ut, passerar du en trång passage där en gren ligger ner mot vattnet. Sedan är det bara att följa stranden norr ut tills du hittar en plats som passar dig. Bitvis är stranden ganska smal och fram på kvällen börjar träden skugga mycket av utrymmet. Och än så länge är det riktigt kallt i vattnet. Men vilken vacker strand!

  
   
     

14 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser