Category Archives: vackra platser

Riomaggiore i solnedgången

Husen på klipporna ovanför hamnen klamrar sig fast på ett alldeles orimligt sätt som trotsade de tyngdlagen fullständigt. Men vem bryr sig om Newtons lagar när en stor strålande apelsin sänker sig i Medelhavet och färgar himlen rosa? Det är måndag kväll på höstlovet, för precis en vecka sedan, och vi besöker Riomaggiore i solnedgången.

Sydligaste byn
Den här dagen har vi vandrat från Vernazza till Monterosso del Mare. Men innan vi återvänder till Vernazza tar vi en sväng med Trenitalias regionaltåg, regionali, till den sydligaste av byarna som räknas till Cinque Terre, i norra Italien,  för att få en glimt även av denna by.

Mot vattnet
På väg ner mot hamnen har vi passerat igenom en tunnel med väggar av murad sten och ett tak av turkosblå uppspänd platsduk. Att gå därigenom påminner lite om känslan att gå igenom en sån där akvarietunnel som är så vanlig numera i stora moderna akvarier. Med den skillnaden att här syns inga fiskar röra sig i vatten. Istället är vi ett stim turister som rör oss mot vattnet. Som istället finns utanför den andra änden av tunneln.

Borta!
Vi följer strömmen ner mot hamnen. Jag stannar och fotograferar. Plötsligt är de andra borta. Det är gott om andra turister nere vid vattnet. Och solnedgången är redan vacker. Ganska snart får jag ett SMS från ”General Squirrel”. Det är min förstfödde som lyckats döpa om sig till det i min mobil, jag har aldrig riktigt begripit hur han gjorde, men kanske är det för att jag och pojkarna har gemensam Apple-Id? ”Var är du?” undrar han. ”Vid havet. Och ni?” svarar jag och sedan dyker de upp alldeles intill mig. De har köpt glass visar det sig. Jag vill också ha en. Jag köper min på vägen tillbaka. Men först ser vi solen gå ner bakom horisonten.

Drönare
En märklig detalj är hur en drönare surrar i skyn precis framför solen i omgångar. Det är precis som att den som fotograferar eller filmar med drönaren tror sig kunna få bättre bilder på solen genom att styra den rakt in i det lysande klotet. Men det är väldigt långt bort kan jag berätta. Tjugo eller femtio meter hit eller dit gör ingen skillnad. Men kanske gissar jag fel. Kanske är det inte alls solnedgången som filmas eller fotograferas. Kanske är det istället den egna personen som ska förevigas där den står och vinkar mot kameran i skyn? Vad vet jag. Eller är det kanske fina översiktsbilder över den balanserande byn som insamlas?

Problem solved
Vi pratar hur som helst om att en ensam drönare inte kan förstöra en solnedgång, men att om flera skulle köra runt med sådana samtidigt skulle det börja bli irriterande. Men å andra sidan krockar de då kanske med varandra och störtar mot vattnet? Eller, tänker jag vidare, så smittas de alla av samma övermod som en gång Ikaros och flyger så nära solen att de smälter och därför störtar i havet? Ja, kanske. Kanske att det här är ett problem som löser sig självt?

Konstnär
När solen passerat horisontallinjen har färgskalan övergått från turkost marinblått och orange till stålgrått och rosa. Drönaren är borta men landskapet är fortfarande mycket vackert. En konstnär sitter på en plaststol och skissar små bilder med hus och landskap. Andra, färdiga bilder, har han liggande till försäljning på ett campingbord framför sig. På bordet står också ett glas med rött vin. Han sitter på rätt plats i världen. Det här är verkligen en miljö som gör sig på bild. Men det verkliga konststycket och konstverket måste nog ändå vara byn i sig själv. Hur har byggarna som ställt husen på plats burit sig åt? 

När jag ätit min glass tänds gatuljusen i den lilla hamnstaden och vi vandrar tillbaka mot tåget. Ännu en upplevelse rikare.







10 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Tankar om en kokningsrekommendation i Maglehem

Det är söndag kväll och jag är hemma i köket. Jag ska just börja rensa dagens svampskörd från skogen, det är gula kantareller, svart trumpetsvamp och trattkantareller, när jag ser att jag fått ett SMS. Ett SMS-svar, ett telefonsamtal och en koll via nätet på preliminära analyssvar och en koll på hälsoläget senare inser jag att vi behöver gå ut med en kokningsrekommendation till de som har kommunalt dricksvatten i Maglehem. Hälsoläget ser i och för sig bra ut, ingen förhöjning av telefonsamtal till 1177, men analyssvaren på vattenproverna är inte lika bra. Inte alls.

Jag ringer C4 Tekniks informatör som kör in till jobbet. Han och kommunens kommunikationschef ser till att informationen går ut: Alla i Maglehem som har kommunalt vatten uppmanas att koka vatten som ska användas till mat och dryck. Själv sitter jag kvar i köket. Jag ringer flera ytterligare samtal, bland annat för att få ut nödvatten till den drabbade byn, innan jag kan ta itu med svamprensningen och kvällens matlagning.

Provsvar från tidigare i veckan hade visat bakterier hos en av våra kunder, en förskola. Sådana enstaka provresultat med bakterier brukar alltid bero på att antingen är det en felanalys (jo, sånt händer, tyvärr) eller så har smuts tagit sig in i vattnet när provet tagits vid kranen eller har föroreningen på något sätt tagit sig in i rören inne i fastigheten, t.ex via en trasig varmvattenberedare. Våra normala rutiner i sådana lägen är att vi inte drar slutsatsen att det är något fel på det kommunala vattnet. Det vore en för långtgående slutsats av ett enstaka prov. Men vi tar fler prov för att utesluta att så är fallet.

Kokningsrekommendationen gick alltså ut direkt på söndag kväll, när vi hade fått preliminära provsvar på fredagens utvidgade provtagning som visade på att bakterier också fanns i andra delar av vattenledningsnätet än bara på dagiset.

De slutsatser vi hittills kunnat dra utifrån de preliminära analyssvar som vi fått in är att vi inte har några bakterier i det vatten som lämnar vattenverket. Däremot har vi hittat bakterier hos en kund, alltså dagiset, och i samhällets högreservoar.

Under måndagen har vi påbörjat en teknisk utredning och tagit fler vattenprov. Vi har också fått kännedom om åtta personer som är sjuka i Maglehem, en by som har runt 150 invånare. Att de blivit sjuka kan så klart bero på annat men det går i det här läget inte att helt utesluta dricksvattnet som orsak.

Idag, tisdag, fortsätter vi att jobba på att lösa problemen. 

(Det här är den andra vattenincidenten inom bara några veckor. De har inget inbördes samband men så klart känns det jobbigt med två sådana här händelser så tätt på varandra.)

Maglehem är för övrigt en vacker plats på jorden. Bilden är ifrån februari 2016.

6 kommentarer

Filed under Kristianstad, mitt jobb, vackra platser, vatten

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Filed under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Tjärö borde kanske heta Kärö?

I lördags var vi på Tjärö med goda vänner. Ett kärt återseende. Både av vännerna och av ön. Tjärö är en kär ö. De nya ägarna har satsat. Ny brygga med ny restaurang och reception. Det är jättefint. Ändå känner jag ett visst vemod. Jag som brukar gilla att saker förändras. Förbättras. Här ute på Tjärö kan jag ändå inte låta bli att sakna det som en gång var.

Tjäröbåten från Järnavik
Vi tar båten från Järnavik. Tydligen är det någon ny regel som säger att de inte får ta fler än 30 passagerare åt gången om det är en besättningsman. Vilket det är idag. Så vi får vänta en halvtimme. Du betalar båteresan tur och retur först när du är över på ön. 80 kronor för vuxna och 20 kronor för barn. Överfarten går numera snabbare än tidigare eftersom båten lägger till i småbåtshamnen istället för vid den gamla bryggan.

Restaurangen
När vi har betalat för överfarten i receptionen börjar vi med att äta lunch i den nya restaurangen på den lika nya bryggan. För den som känner sitt land påminner de nya byggnaderna kanske mer om västkusten än om Blekinge men passar ändå in i skärgårdsidyllen här. Det är två rätter att välja från lunchbuffén och jag väljer spätta med räkor. Det smakar mycket bra. Det är soldis. Vi sitter på trädäcket. Barnen för sig vid bordets ena ände. De börjar bli stora. Snart är de vuxna. Under dagen planerar de en resa de vill göra tillsammans till Kalifornien. Vår förstfödde börjar fundera på hur han skaffar pengar till resor. Anders svarar: ”Du får skaffa ett jobb”. För oss vuxna känns det fortfarande avlägset att de skulle resa ensamna men åren går fort.


Gamla huvudbyggnaden
Tekniskt sett har vi fortfarande inte gått i land på Tjärö eftersom vi fortfarande befinner oss på bryggan. Men efter maten går vi upp på ön. Vandrar mellan ekar och röda hus med vita knutar. På ett av husens fönsterkarm ser jag en fjäril som jag inte vet vad den heter. Hela ön är naturreservat så kanske att det är en raritet?

Hotellrum
De andra i sällskapet går ner för att testa hästskokastning och andra grenar längs en mångkampsbana. Men jag dröjer mig kvar och kollar in den gamla huvudbyggnaden där restaurang och reception förut låg. Det ser ut som att de nya ägarna håller på att ställa i ordning hotellrum här. Som komplement till det sedan länge existerande vandrarhemmet, tänker jag. Det är säkert klokt. Och jag skulle gärna prova att bo här ett par nätter. I den nya hotelldelen eller i någon av vandrarhemsdelarna.

Vemod
Det tänker jag varje gång vi är här. Att jag skulle vilja övernatta. Ändå blir det inte av. Bara en gång har vi övernattat. Det är många år sedan. Före barnen. Det var på den gamla STF-tiden. Det här var nämligen Svenska turistföreningens flaggskepp. Det var den enda turiststationen utanför fjällvärden. Men nu är STF-skyltarna nerplockade. Märkena där de suttit finns kvar. Där är det faluröda mindre solblekt. Och jag känner det där vemodet som jag inte vet riktigt varifrån det kommer. Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat.


Grottor
Vi promenerar vidare på stigen vi gått så många gånger förut. Men vi känner inte riktigt igen oss. Har de tagit ner träd? Flyttat stenar? Ändrat stigens sträckning? Men så är vi tillbaka på känd mark igen. Vi sätter oss vid den där grillplatsen under den utskjutande klippa där det är lätt att fantisera att människor slagit läget allt sedan jägarstenåldern. Kanske för en nattlång rast. Men den här gången tänder vi inte elden. Vi fikar medhavd eftermiddagsfika. Några av barnen letar sig igenom det lilla grottsystemet.

”Badplats”
Vi går bara en liten sväng till. Jag plockar några björnbär och stoppar i munnen. Mörksvarta, mjuka och söta. Min förstfödde vill tvunget ta sig ett dopp. Platsen är markerad som badplats på kartor över ön men attraktiviteten för det ändamålet är väl sådär, om jag ska vara ärlig. Men 13-åringen kommer i. Doppar sig till och med två gånger.

Kärö
Det är dags att lämna ön för den här gången. Tjärö är en kär ö. Kanske borde den rent av heta Kärö?







5 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, Karlshamn, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Granne till Paradiset


Bøosen heter den här fjorden på Lofoten. Den ligger granne med ett fjäll som heter Paradiset. Det har jag läst mig till.

Hade jag vetat det när vi var där skulle jag så klart ha fotograferat Paradiset för att du skulle få se hur det ser ut. Men nu får du nöja dig med att se en plats som är granne till Paradiset. Kanske gott nog?

4 kommentarer

Filed under natur, resor, vackra platser

En gång världens minsta konungarike – Tavolara


När vi är på Sardinien gör vi en båtutflykt till en badstrand med söderhavskänsla. Inte anar jag då att ön där stranden ligger en gång var ett eget konungarike. ”Världens minsta” till och med. Det upptäcker jag först när jag hemma i Sverige googlar för att hitta information om den kyrkogård jag sett och fotograferat på ön.

Fåraherden som blev kung
Det var en gång en fåraherde som bodde ensam på en ö som tillhörde konungariket Sardinien. Fåraherden hette Giuseppe Bertolini. Han var en bildad man, för att vara en herde, och myterna om hans ursprung är många. 1836 besöktes ön av Sardiniens kung Karl Albert som var ute på en jakttur. Kungen av Sardinien utsåg då Giuseppe till kung av Tavolara.

Bigami
Fåraherden, som hade två familjer med två olika kvinnor flyttade då båda sina familjer till ön för att starta sitt konungarike. Strax därefter, vid den tiden när Garibaldi, på den nye Sardinske kungen Viktor Emanuels uppdrag, höll på med att ena Italien, försökte den italienska staten ställa den förste kungen av Tavolara inför rätta för bigami men hindrades av hans kungliga status.

Paolo I tar över
1845 abdikerade Giuseppe från tronen till förmån för sin son Paolo. Den nya kungen av Tavolara såg sedan till att 1861 få Viktor Emanuels stöd för fortsatt självständighet för konungariket. På öns kyrkogård finns en grav krönt med en krona. Där ligger Paolo I begravd.

Den siste regenten
Efter Paolo blev hans son Carlo kung av Tavolara. När han i sin tur dog hade hans son och tronarvinge Paolo II lämnat ön för att söka jobb. I han ställe övertog Carlos syster Mariangela tronen. När hon dog 1934 rapporterades det att Italien skulle ärva landet. Men Paolo II återvände ändå till ön och blev den siste kungen som i praktiken regerade på ön som så hade 50 invånare. Han dog 1962.

Kungliga restauranger
Men än idag lever tronarvingarna kvar på Tavolara och driver de restauranger som finns där. Antonio (Tonino) Bertoleoni, andra sonen till Paolo II föddes 1933. Han är ägare till Da Tonino restaurang. Hans syster prinsessan Maddalena äger La Corona restaurang i närheten.



3 kommentarer

Filed under historia, resor, vackra platser

Visst kan papperskorgar vara snygga!



Där många människor semestrar i naturen behövs papperskorgar. Om det saknas är det så klart ingen ursäkt för att skräpa ner. Det går bra att ta med sig skräpet hem. Har du släpat dit sakerna kan du gott ta med dem därifrån också. Men ändå. Papperskorgar underlättar renhållningen. Tyvärr är de ofta fula saker som jag undviker att få med på bild. Men de här papperskorgarna på Hauklandstranden i Lofoten, Norge var så snygga och färgglada att de fick bli bildens huvudmotiv.

Här har de tänkt lite utanför boxen när de placerat skräpet inuti glada boxar av trä. Eller är alla papperskorgar på badplatser i Norge lika snygga? Nån som vet?

8 kommentarer

Filed under fotografi, miljö, resor, vackra platser

En söderhavsö? Nej, Tavolara finns i Europa



Vacker som en tavla är hon. Ön Tavolara. Turisterna börjar redan hitta hit men inte i så jätte
stor omfattning. Och än är det mest inhemska turister som kommer hit för att bada en dag och häpna över naturskönheten. Italienare. För Tavolara är en liten ö som ligger utanför Sardinien. På den nord-östra sidan.

Båtersean
Det ska vara möjligt att åka båt hit från Olbia men vi tog den närmaste vägen som är från Porto San Paolo som ligger lite längre söderut på Sardiniens norra ostkust. 26 Euro per vuxen kostade biljetten tur och retur för en vuxen i 2017 års prisläge och halva priset för barn upp till tolv år.

Exotisk
Eftersom vi kom till Sardinien närmast direkt från Lofoten i Norge tycker jag att ön ser ut som en liten bit av just Lofoten som nån har placerat här på Sardinien. Bra gjort i så fall! ;) För här är betydligt varmare i vattnet. Ön ser i alla fall exotisk ut med sitt höga berg och sitt turkosiska vatten. Kanske lite som en Söderhavsö?

Checka ut
Jag har mer att berätta om Tavolara men just nu ska vi checka ut från vårt hotell här i Porto San Paolo. Så det får bli en annan gång.

Taxi
Så. Nu sitter vi i en taxi på väg till Alghero (jo, det blir dyrt – 200 Euro – det hade nog varit bättre att hyra bil.) Men nu kan jag fortsätta berätta om Tavolara.

Hyra solstol
Det finns solstolar att hyra på ön men de är dyra. 30 Euro för två. Jag valde ändå att hyra fyra för skuggan. Det gick inte att betala för solstolarna med kort. Direkt när vi betalat kom vi på att kontanterna skulle vi ju haft till att äta på ön!

Restaurang
För det finns både bar och restaurang på ön. Baren visade sig enbart ta kontanter så jag bokade bord på restaurangen, som tar kort, klockan 14. Vår familj på fyra personer delade på:
1 lufttorkad skinka + melon
1 spaghetti vongole
1 spaghetti seafood
2 vatten
3 iste
2 öl
1 glass

Det kostade 103,5 Euro. Dyrt, kan jag tycka även om maten smakade ljuvligt. Men är man ute på en populär ö där det bara finns en restaurang så kan de så klart ta bra betalt.

Kyrkogård
På ön finns också en kyrkogård som är ganska speciell. Där är en stor skylt som berättar om den och som har sponsrats av EU. Men all text är på italienska (!)

Naturreservat
Ön, eller i vart fall delar av den, är naturskyddad. Så du får inte gå runt bland sanddynerna bakom själva stranden hur som helst, men det finns markerade gångstigar där du kan promenera. Och kanske hitta till en mindre badvik. Dock ser jag inga sandstränder på andra sidan sanddynerna.

Sandstranden
Sandstranden är fin men inte någon hundraprocentig sandstrand. Det finns en del småsten bland samden. Jag tycker ändå att det var helt okej för fötterna att gå i vattnet men olika personer är ju olika känsliga.

Snorkling
Tack vare att vattnet är så klart, fungerar det utmärkt att snorkla här. Ta med egen utrustning, bara. Fiskarna du ser är de sorter som brukar finnas i Medelhavet och så är här stora partier med bottenväxande alger som vajar tjusigt i vattnet.

2 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Ligger efter med blogginläggen

Jag sitter på altanen och dricker en kopp te medan stugans bastu värms upp. Jag skriver på ett blogginlägg om Abisko. Jag ligger ett par dagar efter med blogginläggen. När jag höjer blicken och tittar åt höger kan jag se att solen skiner på Abisko turiststation och Lapporten. Men här i Björkliden regnar det. Det stämmer med statistiken. Abisko är en av landets nederbördsfattigaste platser. Riksgränsen har mycket nederbörd. Björkliden ligger någonstans mitt emellan.

Lite senare samma dag syns en fantastisk regnbåge över nejden. Då regnar det både i Abisko och Björkluden men solen har just brutit igenom molntäcket här. Björkliden är en underbart vacker plats. Även utan regnbåge.

Sedan dessa rader skrevs har flera dagat förflutit och med dem vår resa. Jag ligger ännu mer efter med blogginläggen nu. Den som vill hålla sig bättre uppdaterad kan följa mig på Instagram. Inte för att jag postar så jättemycket där heller. Men ändå.

5 kommentarer

Filed under blogg, resor, vackra platser

Björkliden – Silverfallet: varning – tillträde på egen risk

Platsen där Rakkasjokk rinner ut i Torne träsk är mycket vacker. Den ser mer ut som om den vore placerad i ett tropiskt land än i Lappland. Men det är här i norr som det klaraste vatten faller ner som ett vitt skum mellan klippkanterna ner i en turkos lagun där det möter sjön vid en klapperstensstrand.

Promenaden ner från Björkliden stugby och Hotell Fjället är ungefär 1,5 km. Vi går över järnvägen vid stationen och ner genom Björklidens by. Förbi Gammelgården som är stängd så här års (men ett vandrarhem mitt emot håller öppet), över uppfartsvägen till hotellet och ner åt vänster på en stig längs Rakkasjokk. En bit efter att stigen passerat under väg E10 ser vi en inplastad lapp från statens fastighetsverk fästad mot marken med ett par stenar : ”Varning! Tillträde sker på egen risk! Området kring Silverfallet är mycket brant och saknar fallskydd vid klippkanten.”

Med tanke på att hela området runt Björkliden är fullt av jokkar, vattenfall och branter som saknar fallskydd vid klippkanterna så hajar jag till lite över budskapet. Hur farlig är den här platsen egentligen?

Vi fortsätter ändå promenaden ner på stigen, över bron som går över fallet och vidare ner mot sjön. Bron har faktiskt räcken och ingenstans längs stigen känns det särskilt farligt. Men så klart: tillträde sker ändå på egen risk. Om inte annat riskerar du att häpna över platsens bildskönhet.

Efter att vi häpnat färdigt sätter vi oss på stranden och fikar varm choklad, banan, torkad mango och godis. Vi har med oss badkläder men det känns aldrig aktuellt att byta om. Däremot tar jag av skorna, kavlar jag upp byxbenen och vadar lite i det kalla vattnet.


12 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Vandring på Slåttatjåkka från liften i Abisko

Vi tog liften upp till Nuolja Sky Station och vandrade därifrån ca 7-8 km först söder ut och sedan åt sydväst längs en markerad led på kalfjället Slåttatjåkka. Därefter gick vi lika lång väg tillbaka åt nordost genom fjällbjörkskogen tillbaka till Abisko turiststation. Totalt cirka 15 km.

Dyrt även med rabatt
När vi kommer fram till liften kliver vi in i lifthuset. Kvinnan bakom disken frågar om vi är STF-medlemmar. Och det är vi ju, men jag har glömt våra medlemskort i stugan Det gör nu ingenting. Kvinnan knappar in mitt personnummer, hittar mig i databasen, och vi får vår medlemsrabbat. Det är ändå hyggligt dyrt att åka upp, 420 kr för två vuxna och två barn. Men värt sitt pris ändå.

Toppstugan
Vyerna är vackra redan från sittliften. Till höger om oss ser vi Sveriges sjätte största sjö, Torne träsk. Och sett bakom oss till väster ser vi Lapporten. Väl uppe tar vi en fika i den toppstuga som byggts där liften landar. Aurora Sky Station. Jag och pojkarna tar varsin chokladboll. Jag dricker te till. Pojkarna varm choklad. Anders tar en korv.

Vackert beläget dass
Innan vi påbörjar vår vandring går jag ut för att gå på toaletten. Det är en kort kö till det som kan vara Sveriges vackrast belägna torrdass. Kvinnan som är före mig, och först i kön, får syn på en ren uppe på fjället och pekar. Den är helt nära men innan jag fått upp mobilen ur fickan har den försvunnit över krönet.

Vägval direkt
Direkt när vi ska påbörja vår vandring delar sig den märkta leden åt två håll. Den led som går åt höger är markerad som röd led nummer 1 och i stort sett samtliga som påbörjar en vandring samtidigt som oss går åt det hållet. Men istället för att följa strömmen av vandrare läser vi in oss på kartan och väljer den något kortare vandring vi sett ut från början och tar alltså stigen till vänster.

En ren
Vid ett litet vattenfall får elvaåringen syn på renen igen. Eller om det är en annan ren än den jag först såg. Här får jag i alla fall mer tid på mig att fotografera och den här gången har jag dessutom systemkameran med mig. Kul! Ren vill man ju gärna se vid ett sommarbesök i fjällen. Men några garantier finns så klart inte. Garantier för att se Lapporten finns inte heller. Det beror på vädret. Men vi har tur och får massor av vackra vyer mot den berömda U-dalen.

Blött
Nästan direkt stöter vi på vår första snöfläck här uppe. Jag provar att krama en snöboll. Kastar den lite tafatt mot barnen, men missar. Lika bra det. Det kunde annars ha varit början på ett snöbollskrig. Snösmältningen pågår ännu i början av augusti och fjällsluttningen är full av småbäckar och bredare forsar. Det är inga spänger här uppe så vi får försöka kryssa oss fram på stenar och tuvor. Länge klarar jag mig utan att bli blöt om fötterna men innan dagen är slut ska även mina vattenavstötande vandringsskor vara genomblöta.


En fågel
Jag hör en fågel pipa en bit bort. Ljudet påminner om hur rödstjärtarna piper där hemma i Karlshamn när de vill dra uppmärksamheten från sina flygövande ungar. Först kan jag inte se fågeln men så får jag syn på den. Jag fotograferar flera bilder. Är det en unge av fjällripa? Men när jag senare tittar på bilderna i lugn och ro stämmer inte det heller. Anders googlar och möjligen var det en snösiska som jag såg där på fjället.

Matsäck
För 120 kr styck har vi packat med oss varsin lunchpåse från restaurangen vid turiststationen. Varsin macka som vi fixar själva från frukostbuffén. Tepåse eller snabbkaffe, pulversoppa (varma koppen potatis- och purjosoppa, vi har tagit var sitt paket men det visar sig onödigt – varje paket innehåller tre påsar), en chokladbit (jag valde Daim), en frukt (jag tog apelsin) och en påse med något som kallas ”jägarsnus” och som visar sig vara mandlar, russin och bitar av mjölkchoklad. Matsäcken kommer väl till pass när vi tar en paus och sätter oss på några stenar på kalfjället. Som är en bra plats för ett lunchstopp eftersom det är relativt myggfritt här uppe.

Blommor
Uppe på kalfjället växer massor av blommor som jag inte vet namnet på. Men också många som jag känner igen. Kanske är det klockljung som jag ser? Och bullerblomster. Jag vet att de egentligen heter smörbollar men av min pappa fick jag som barn lära mig att han som barn lärt sig att de heter bullerblomster. Så det är vad de heter inne i mitt huvud. De vackra gula bollarna som växer i riklig mängd här på fjället.



Regn och mygg
Precis när vi har kommit till den punkt där stigen ska till att vända och gå ner i fjällbjörkskogen ser vi ett regnväder på håll. Snart är det över oss. Men det duggar bara. Och upphör snart igen. I fjällbjörkskogen växer andra blommor än på fjället. De flesta sorterna här känner jag igen som sådana som blommar vid midsommartid hemma. Men även här finns för mig okända sorter. Och här är betydligt fler mygg. Jag försöker stanna för en kopp te men det är meningslöst. Jag tar tekoppen med mig och dricker medan jag vandrar. Även om jag spiller några droppar längs stigen är det ett bättre alternativ.


Betyg
Allt som allt är det trots allt en väldigt fin vandring som absolut kan rekommenderas. Inte minst för den som har barn i sällskapet eftersom det blir lite lindrigare att gå i och med att det mestadels går utför. För mina knän är det kanske inte lika bra men jag får inga större men och ångrar inte det minsta att vi gick just den här turen. Minst fyra bergstoppar av fem möjliga. ⛰⛰⛰⛰



14 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Abisko – vandring till Njakajaure

Vår första dag i Abisko nationalpark vandrar vi slinga nummer 3 till Njakajaure och tillbaka. Den är ungefär fem kilometer och ska ta ungefär två timmar. Men vi tar närmare tre timmar på oss. Trots att molnen ligger tunga över Lapporten, som därmed är dold, är vyerna fantastiska. Jag stannar ofta för att fotografera. Men strax innan vi nått slingans bortersta punkt vill inte 11-åringen längre. ”Vi skulle ju inte fjällvandra!”

Ingen fjällvandring
Albin som är 11 år älskar fjällen. Vi brukar vara här på vårvintern. Nästgårds i Björkliden. Det är flera år sedan som han lanserade idén att även åka hit på sommaren. En tid in i kampanjen kom han på att han inte visste vad man gör i fjällen när det inte är säsong för skidor. Så han frågade. Jag svarade att man vandrar. ”Vad gör man då?” Man bär sin packning med sig och går med den över fjället från ett ställe till nästa. Albin tyckte att det där lät jobbigt och slutade tjata om fjällen på sommaren. Den här resan som vi nu är ute på var istället min idé. Men inför resan fick jag lova att vi inte skulle fjällvandra utan ”bara promenera”.

Nattåget från Stockholm
Vi anländer ungefär klockan halv tre på eftermiddagen med nattåget från Stockholm. Vi steg på tåget strax innan klockan åtta på kvällen och har sovit gott i våra sovvagnskupéer. När vi har checkat in i vår stuga på STF:s anläggning i Abisko beslutar vi oss för att ta en promenad.

Kanjon
Vi börjar följa Kungsleden (och spår 3) längs Abiskojåkka. Den breda fjällforsen äter sig här fram genom en kanjon. Och redan här är vyerna fantastiska. 13-åringen roar sig på ett par ställen med att kasta stenar i forsen så att vattnet svätter ännu mer än det redan gör.



Mygg
Det är ganska myggigt och även om vi har tagit på oss myggmedel så stannar vi inga längre stunder på någon plats eftersom myggen då hittar oss i lite väl hög utsträckning.

Protest
När vi nästan är framme där stig 3 viker av från Kungsleden och tillbaka mot Njakajaure och Abisko börjar 11-åringen protestera. Han börjar misstänka att han är lurad. Men vi försöker övertala honom att detta inte är någon fjällvandring utan bara en ”promenad”. Huruvida han köper resonemanget är något oklart men efter en stund går han med på att fortsätta gå.

Blommor
Massor av härliga blommor ser vi längs vägen. Trots att det är i början av augusti ser vi en blomsterprakt som vid midsommartid i södra Sverige: midsommarblomster, prästkragar, linnea och orkideer bland annat. Hjortron ser vi också. På ett ställe en hel myr full av detta fjällets guld.





8 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, vackra platser, Vandra

Hemlig överraskningsutflykt – vart är vi på väg?

Av min bror och svägerska fick vi en hemlig överraskningsutflykt i födelsedagspresent. I förrgår var det dags att lösa in värdekupongen. Vill du gissa resmålet? Då sätter vi oss tillrätta i ett tåg som inte längre går på ett spår som inte längre är. Och reser mot okänt mål. Nu är det dags att ställa frågan: ”Vart är vi på väg?”


10 poängsnivån
Vi reser från nordlig handelsplats där föregångaren till tre kronors efterträdare brann innan stockholmsflytten. Vi reser till ett land varken norr eller söder om, där fyra dåliga, små öar är förbundna med spänger.

8 poängsnivån
Frisk och kry och välmående 100 kvadratmeter som står på rad på den östligaste udden i dessa trakter där fastighetsmagnaten har sommarnöje.

6 poängsnivån
Där vägen slutar och havet börjar ligger idyllen som länge varit sommarnöje för de välbeställda från den forna textilstad som fått smeknamn efter den kinesiska huvudstaden.

4 poängsnivån
Tänk på den båt som Noak byggde på en holme, i ett smalt vatten, som öppnar sig mot vidare vatten i båda ändar.

2 poängsnivån
Småbåtshamn och hotell finns på denna sunda ark-ö. Fast tvärt om.



Avslutningsvis vill jag tacka för denna fina utflykt med snittar, bubbel och middag i vacker skärgårdsmiljö!

Och jag gissar att du har gissat resmålet vid det här laget?

4 kommentarer

Filed under gissa, mat, natur, resor, vackra platser

Att få blogg-beröm av Lottie Knutson


I förra veckan läste jag ett blogginlägg av Lottie Knutson, som var informationschef för Fritidsresor under många år och i den rollen den som gav mest trovärdig information och trygghet till svenska folket under tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Hon är numera styrelseproffs, journalist och bloggare. Bloggposten jag läste handlar om lavendelfälten i Provence.

Att hitta lavendelfält
Jag kommenterade på hennes FB-sida: ”Bra tips där! Jag var alldeles för oförberedd när vi bilade runt i Europa förra sommaren och trodde väl ungefär att bokar du en natt i Gordes, som jag gjorde så ser du lavendelfält överallt på vägen dit och därifrån. Men vi såg inga alls innan vi körde till klostret morgonen efter och där var knökfullt med folk trots att vi var där tidigt på morgonen. Och hade det inte varit för ett vägarbete så hade vi inte sett några fler fält alls, men nu hade vi tur och tvingades köra en omväg” Och så länkade jag till mitt inlägg om hur du hittar till ditt eget lavendelfält o Provence.

Att hitta vilse
Den gången hittade vi verkligen vilse! Ett tag visste vi inte alls var vi var eller hur vi skulle ta oss vidare mot dagens målpunkt. Men istället hittade vi både till lavendelfält och den ockrafärgade byn Roussillon tack vare att vi tvingats av den utstakade vägen på grund av de där asfaltsläggarna. Två fina upplevelser! Vi kom fram till vårt mål för dagen lite senare än jag planerat men det var det värt!


Jag kom att tänka på uttrycket ”att hitta vilse” eftersom jag också i förra veckan läst ett blogginlägg om den inre kompassen i bloggen ”Äntligen vilse!”

Den inre kompassen
Där kommenterade jag att för mig handlar den inre kompassen om värderingar. Att vara stark i sig själv. Att veta vad du vill. Kunna stå emot andra när du inte håller med. Men också om att välja sina strider.

Att kunna staka ut en färdväg med delmål och följa den. Men också att våga göra avsteg, irra ut på de mindre stigarna och just hitta vilse!

Lotties kommentar i min blogg
Men tillbaka till Lottie Knutson: Som en kommentar till en av hennes bilder från Senanqueklostret utanför Gordes berättade jag att jag också skrivit om trängseln vid det där klostret. Som ju inte alls syns på bilderna!

Det roliga är att Lottie faktiskt följde länken och lämnade en positiv kommentar i mitt inlägg om klostret. Hon kommenterade: ”Vad bra du skriver!”

Glad blev jag så klart! :)

Krishantering
Särskilt glad blev jag att just hon kommenterade eftersom jag läste hennes bok om kriskommunikation (”Nödrop – när krisen kommer”) som en slags bearbetning i efterhand av en kris vi genomgick på jobbet där jag blev talesperson. Och eftersom jag verkligen gillade boken! Som handlar om mycket mer än bara om tsunamin. Hon skriver också bland annat om lågintensiva men långvariga vardagskriser som kan ta väl så mycket energi som en kortvarig intensiv kris. Det ligger väldigt mycket sanning i det.

Alla kommentarer
Väldigt glad blev jag som sagt för hennes kommentar. Och lite starstuck. Den kommentaren kommer jag att leva länge på! Men jag är oerhört glad för varje kommentar som jag får. Det ska ni veta. Alla ni som brukar kommentera här, på Facebook, Instagram eller Twitter.. :)

Bilderna: Fotografering på lavendelfält i Provence respektive hus i Roussillon. Båda två är tidigare opublicerade och från bilsemestern i Europa förra året.

10 kommentarer

Filed under blogg, resor, vackra platser

Att fira 50-åring i Port de Sóller


Den 30 juni fyllde min svägerska 50 år. Vi välkomnade hela familjen till Mallorca och var med på firandet under ett knappt dygn i Port de Sóller som jag och min sambo Anders har besökt en eller två gånger förut. Vi är inte helt säkra på att vi faktiskt var här när vi besökte Mallorca på 1990-talet, även om vi tror oss minnas det. Men att vi var här på en dagsutflykt med barnen 2013 vet vi alldeles säkert.

Solnedgång
Jag går längs med strandpromenaden i Port de Sóller. Solen sänker sig sakta ner bakom bergen. Jag fotograferar. Ju längre norr ut jag kommer desto högre över siktlinjen syns solen. Det kommer nog att bli en vacker solnedgång i kväll. Men den som vill se solen gå ner i havet här måste befinna sig på den norra delen av stranden. Det gör inte jag. Inte än. Och jag har inte tid att vaka in någon solnedgång ikväll. Jag har lämnat min familj på Marina Soller Hotel för att ge mig ut på jakt efter röd alkoholfri dryck. Vi ska nämligen göra sangria som välkomstdrink i två varianter. Anders och 13-åringen har redan hittat övriga ingredienser. Men utan röd färg kan ingen dryckesblandning komma undan som alkoholfri sangria. Och 13-åringen vill gärna bjuda sina kusiner på just det.

Spårvagnar
Så jag letar alltså efter en livsmedelsaffär. Men jag hittar inte någon. Så jag fortsätter gå. En spårvagn passerar. Spårvagnarna här förbinder turistorten Port de Sóller med kommunens huvudort Sóller som ligger en liten bit inåt landet. Det är en populär tur bland barnfamiljer och vi provade att åka, jag och barnen, för fyra år sedan.

Fin turistort
På andra sidan gatan längs strandpromenaden kantas gatan av restauranger och en och annan butik som säljer kläder och prylar med oss turister som målgrupp. För även om Port de Sóller ligger väldigt pittoreskt vid en naturhamn och omgiven av höga berg så är den mesta av bebyggelsen hotell och restauranger och annat som hör ihop med turismen. Antagligen beror det på att landskapet är så kuperat men orten har trots turismen förskonats från stora fula hotellkolosser. Det gör att bebyggelsen ser väldigt äkta ut. Det är en mycket vacker plats! Men några livsmedelsbutiker hittar jag inte. Men till slut en dryckesbutik på en tvärgata. Jag köper grönt iste smaksatt med granatäpple. Inga konstgjorda tillsatser ska det vara så jag har gott hopp om att färgen på drycken är röd även om det inte syns genom flaskan. När jag kommer tillbaka till hotellet, flera foto-stopp senare, ska det visa sig att jag gissat rätt. Tur, för några andra röda, alkoholfria drycker hittade jag inte.

Kramkalas
När sangriorna är fixade och jag är avduschad ligger vi rejält efter tidsschemat trots att jag hela dagen hävdat att vi har gott om tid, när pojkarna velat skynda på. Det gör nu inte så mycket eftersom min bror och svägerska och pojkarnas kusiner är försenade från Skavsta. Att vi alls är här beror från början på att vi av en slump råkade boka resor till Mallorca så att vi skulle befinna oss här samtidigt. Klart att vi ville träffas då! Vi lämnar hotellrummet och sätter oss utomhus, på hotellets restaurang för att äta medan vi väntar. Och just som vi fått in maten dyker de upp! Stort kramkalas!


50-årsdagen
Hotellets restaurang har precis hunnit stänga köket men set går ändå bra att de sitter vid samma bord som oss, nära vattnet, och beställer från barmenyn. Efter middagen överraskar vi med sangria, lufttorkad skinka och bitar av spansk ost på deras hotellbalkong. Innan vi går ner till vår lägenhet i en angränsande byggnad hinner vi skåla för 50-åringen när det blivit nytt dygn.

Nästa morgon äter vi hotellfrukost tillsammans, slappar vid poolen, tar ett dopp i havet, äter paella till lunch och går en sväng längs havet innan det är dags för oss att lämna födelsedagsfesten och ge oss av tillbaka till Playa de Muro och ”vårt” hotell, Zafiro Bahia, för ett sista kvällsdopp i havet och en sista middag på Mallorca för den här gången.




7 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Fotostopp i Fornalutx


Om du åker bil till Biniaraix från Soller passerar du Fornalutx på vägen. Men för den som vandrar ligger Biniaraix på vägen till Fornalutx. Byn har knappt 700 invånare och ligger bland bergstoppar och apelsinlundar på västra Mallorca. Jag skulle gärna vandrat bland citrusdoftande träd mellan byarna.

Men för år vår del blev det ett kort fotostopp med bil i Fornalutx. Ja, ja. Gott så. Med tanke på hur arg minstingen var när vi stannade i Biniaraix får jag vara tacksam att det gick bra att jag hoppade ur bilen en stund utan att det blev bråk om saken.


4 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 


På vägen till Port De Sóller har jag bestämt att vi ska göra ett stopp i den lilla byn Biniaraix. Jag har sett ett foto av byn i min guidebok och tyckte att den såg gullig ut. Dessutom ligger den nära nog längs vägen. Jag valde mellan den byn och Fornalutx för ett kort stopp för en fika. För att vi helt kort skulle få se ett annat Mallorca än bara strändernas.

Biniaraix är ett populär stopp för vandrare. Men den här gången finns inget tidsutrymme för någon vandring i bergen. Sträcka nr 7 på vandringsleden Gr 221 går annars från Muleta via Sóller till Biniaraix, vidare via Cuber och så till Tossals Verds. En sträcka som beräknas ta åtta timmar.

Genom Fornalutx
Men vi ska bara göra en kortare promenad genom själva byn har jag tänkt, och Googles karta visar var i Sóller vi ska svänga av. Vägen passerar sedan genom Fornalutx, vilket jag inte alls varit medveten om att den skulle göra. Och jag bestämmer mig för att ta ett fotostopp där på vägen tillbaka.

Orsaken till ilskan
Men sedan börjar bekymren. Google Maps säger att vi ska svänga till vänster där det också mycket riktigt är skyltat mot Biniaraix. Men samtidigt säger skylten också något om infartsförbud vissa tider och det hinns inte med att tolka all information, men jag tar ett snabbt beslut och säger till Anders. ”Kör in ändå!” Vilket han också gör. Det är en trång väg och det blir några knixiga möten. Men det är inte det stora problemet.

Det stora problemet är istället att vår svårt regelstyrda och säkerhetstänkande minsting, elvaåringen blir vansinnig. Han kräver att vi genast ska vända. Som om det ens vore en möjlighet. Och när vi kommit fram till Biniaraix vägrar han kliva ur bilen.

Upplösningen
Vad gör man? Ger ungen rätt och åker tillbaka direkt? Jag vill inte ge efter utan kliver ur bilen och vår förstfödde, 13-åringen följer efter mig. Vi går en liten runda utanför byn och när vi är på väg tillbaka har Anders äntligen fått med sig minstingen ut ur bilen.

Så det blir ett fikastopp ändå tillslut. Eftersom caféet där vi går in inte tar kort nöjer vi oss med att dela på tre drycker. Men det är mysigt att sitta där en stund, småprata och vara sams igen. Jag hade tänkt mig en längre promenad i byn, men det får vara. Lika bra att åka vidare.


Hur hantera barn som vägrar på resa?
Är det fel att ta med barn till bergsbyar? Jag tycker inte det. Jag tycker att barn lär sig mycket av att komma ut och se sig omkring. Och oftast tycker våra barn att den typen av utflykter också är roliga. Det går till och med att få med dem på kortare vandringar ibland utan gnäll. Men just den här gången borde jag kanske ha avstått? Jag visste att pojkarna ville komma snabbt till Port De Sóller där de skulle träffa sina kusiner senare samma kväll. Kanske skulle jag ha begripit att vuxenlogik – ”vi träffar inte dem snabbare för att vi kommer fram snabbare – de har inte ens börjat flyga än” – inte alltid biter på barn även om de förståndsmässigt begriper logiken.

Men när vi nu tagit oss till den här byn tycker jag att det hade varit fel att ge efter. Jag tänker att det riskerar att bli en signal om att den typen av ”vägran” fungerar och att risken då är större att proceduren kommer att upprepas. Vad tror du?


9 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Soluppgången vid Playa de Muro, Mallorca


Det misslyckades på första försöket. Att gå upp klockan sex på morgonen för att se soluppgången vid Playa de Muro på Mallorca. Men på andra försöket lyckas det. Vi kommer upp och ut i den tidiga sommarmorgonen.

Barnen får sova vidare medan vi smiter ut ur vårt rum på Hotel Zafiro Bahia, ner och förbi poolområdet och vidare mot havet för att se solen gå upp ur havet. Anders tror att den ska lyckas göra sitt jobb den här morgonen också. Det brukar ju fungera bättre för solen att komma upp på morgonen än för oss människor. I alla fall så här års. I slutet av juni går solen upp 20 över sex på Mallorca.

På vägen ner mot havet möter vi den påfågel vi tidigare bara hört skrika i buskarna. När vi kommer ner på stranden har himlen börjat skifta i rosa vid horisonten men ännu syns ingen soloskiva. En bit bort till höger om oss badar ett par personer i vattnet. På bryggan till vänster sitter ett annat par intill varandra och väntar in det kommande skådespelet. Två män med varsin kamera vakar för sin del in det ögonblick när den livgivande himlakroppen ska visa sig, ståendes precis intill bryggan.



Jag och Anders promenerar rakt fram på strandspången av trä och sätter oss på kanten av den, där den tar slut, precis framför strandlinjen.

Solen går upp. Jag får mina bilder. Anders får en puss. På vägen tillbaka mot rummet vänder jag mig om. Bortanför några buskar ser jag paret på bryggan som sitter kvar och tittar en stund till.


Vad säger du? Gillar du också soluppgångar?

12 kommentarer

Filed under fotografi, resor, vackra platser

Hellre gamla Alcúdia än nya Alcudia!



Jag har hört att både hamnen och stranden ska vara fina i Port d’Alcúdia, badorten på Mallorca som oftast benämns som bara Alcudia. Och det stämmer säkert, men det vi såg av hotellområdena när vi cirkulerade runt med transferbussen såg inte så trevligt ut faktiskt. Väldigt mycket turistort standardformulär 1A. Standardhotell, plastiga restauranger och krimskramsaffärer. Jag skulle inte vilja turista i den delen av Alcudia. Däremot tog vi oss för att besöka gamla stan i Alcúdia och det var en riktigt sevärd upplevelse som varmt kan rekommenderas!

Vi bodde på ett hotell vid Playa del Muro, en bit utanför Alcúdia, och om jag inte valt halvpension skulle vi nog ha begett oss in till gamla stan flera kvällar för att äta. Nu fick det bli ett besök vid lunchtid istället. Den gamla staden är känd för marknaden på tisdagar och söndagar hela året. Men vi var där en onsdag då det var lite lugnare.

Ringmuren
Gamla medeltida städer med ringmur är väldigt mysiga, tycker jag. Som Visby i Sverige eller Carcasonne i Frankrike. Gamla Alcúdia är mindre än de båda exemplen, men icke desto mindre mysig. Ringmuren runt gamla Alcúdia började byggas i början på 1300-talet och tog 100 år att färdigställa. Ringmurens viktigaste funktion var som försvarsanläggning mot pirater och främmande makter men den underlättade också skatteindrivningen genom att de bönder som kom till staden för att sälja livsmedel och andra varor var tvungen att passera portarna där staden kunde ta ut tullavgifter.


Efter att ha hämtat en broschyr på svenska(!) på turistinformationen som ligger precis vid taxistationen strax utanför ringmuren promenerade vi först en bit utanför muren och sedan gick vi in genom den så kallade Mallorcaporten och satte oss på en restaurang för att ta varsin dricka. Jag valde iste. Sedan följde vi carrer Major och gick vi tvärs igenom byn, upp över torget med rådhuset och vidare till Xaraporten innan vi följde vi muren i stort sett varvet runt på insidan. En annan möjlighet hade varit att promenera uppe på muren.



Mallorcaporten, även kallad Sant Sebastiàporten, ligger i väster och var den port som band samman Alcúdia med Palma de Mallorca via den ”kungliga vägen”, cami real. Medan Xaraporten, även kallad Mollporten, som ligger på andra sidan staden öppnade upp mot Port Major (den stora hamnen), som alltså idag är turistorten Alcudia.

Restauranger
Området innanför stadsmurarna är också känt för sina restauranger, tavernor och bistron som är små och där fokus ligger på riktigt god vällagad mat. (Källa: Wikipedia!)

Vi åt paella på en restaurang som Anders sett ut och som fått höga betyg på nätet: Bistro 1909. Det smakade ypperligt! Denna restaurang ligger ihop med flera andra vid det lilla torget som ligger på den högsta punkt som också fått ge namn åt staden. ”Alcúdia” betyder nämligen ”kullen” och började kallas så redan av morerna. Men observera att restaurangen nedan är en annan som ligger ännu närmare torget ifråga, nämligen precis intill. Andra restauranger i gamla Alcúdia som får höga betyg på internet är bland annat Can Costa, Osteria el Patio, Sa Cullera, Sa Portassa, Es Raco de Ronda och Sa Mossegada.


Efter lunchen tog vi varsin glass, där Albin, minstingen valde smurfsmak(!), Anton tog vattenmelonsmak och jag och Anders valde pistage.




5 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Cala Mondragó – Mallorcas mest turkosa badvik?


Jag sitter i transferbussen på väg till flygplatsen i Palma. Nyss satt vi vid hotellet och väntade. Och jag redigerade bilder ifrån ett lunchstopp i förrgår. Vi åt då på Restaurant Sa Font de n’Alis vid Cala Mondragó. Jag valde två tapasrätter. Räkor stekta i vitlök och potatis med aioli. Jag hade sett ut stället som en badvik bortanför turistorterna där vi ändå kunde få i oss lite mat. Och enligt mina efterforskningar i Google Maps är detta förmodligen badviken med Mallorcas mest klart turkosa vatten.

Medan vi väntar på maten går jag en runda för att fotografera och rekognosera. Egentligen är det två badvikar i en här. Viken delar sig likt en kluven tunga till två. Längst in i båda vikarna ligger det varsin sandstrand. Stranden närmast parkeringsplatsen, det är 600 meter att gå längs en väg, heter Cala Mondragó eller alternativt Font de n’Alis. Den stranden som ligger lite längre bort och som du når via en gångväg på den högra sidan om viken, heter S’amarador. Jag har räknat med att här skulle vara en hel del folk men när vi kör hit via småvägar blir jag hoppfull: Kanske ändå att det inte är så många som hittat hit ändå? Men det är det. Jag följer gångvägen runt hörnet så att jag kan se den andra stranden. Men det är samma där: Också den sandstranden är full med parasoll. Dessutom är det många segelbåtar som ankrat i viken. Rätt som det är kommer det också en badbåt och lägger till och en lång karavan badgäster kliver av och går likt en rad med myror längs den vänstra kanten av viken mot sandstranden. Men vackert är det ändå. Trots alla besökare.

Viken ligger i Parc Natural de Mondragó (eller på kastilianska : ”Parque Natural de Mondragó”). Detta naturreservat ligger i sydöstra delen av Mallorca. Närmaste stad är Santanyí som ligger 2,5 km härifrån.

Området som är 7,7 km² stort inrättades i december den 1992. Naturparken tillkom på initiativ av miljöorganisationen GOB (Grup d’Ornitologia Balear) och inrättades genom ett dekret av regeringen i Balearerna (Govern de les Illes Balears). Sedan 1995 räknas det också som ett fågelskyddsområde enlighet med ett EU-direktiv.

Det skyddade området omfattar även stranden Caló des Borgit , utöver de båda tvillingstränderna Cala Mondragó och S’amarador. Bortom stränderna finns sanddyner, våtmarker och klippor, samt jordbruksmark, skog och låga kullar. Den högsta punkten i naturparken, Torrent d’en Roig, är 57 meter över havet. I reservatet ska det finnas hägrar, lunnefåglar, finkar, kaniner och flera arter vilda orkidéer. Men vi nöjer oss med att se området runt stranden Cala Mondragó. Runt viken växer tallar.

När vi ätit färdigt ser jag ut en plats på klipporna, intill gångstigen, i skuggan av en tall. Där kan vi ha våra badhandukar. Pojkarna vill inte bada. De är ivriga att komma vidare till Port de Sóller där de ska få träffa sina kusiner på kvällen och nästa dag och sitter därför hellre på handdukarna och väntar medan jag och Anders tar ett dopp. (Logiken i det?) Och jag passar på att snorkla lite snabbt också. Längst in vid sandstranden är vattnet grumligt av den finkornigt sanden och tång som lossnat från botten, men längre ut, längs klipporna, är vattnet alldeles kristallklart och där syns både större fiskar och stim med pyttesmå yngel. På botten svajar svart tång i vågorna. Jag hade gärna kunnat tänka mig att stanna lite längre här någon gång. Här finns ett hotell där jag skulle kunna tänka mig att bo ett par, tre nätter.

Men vi skyndade vidare till nästa stopp på resan, en bergsby i närheten av Port de Sóller, och nu sitter jag alltså i transferbussen och ser åter igen det Mallorcanska landskapet med olivträd, apelsinträd och andra träd som jag inte vet vad det är för sort. Kanske pistage? Jag hade tänkt skriva klart det här blogginlägget på bussen. Men det får vänta till flygresan hem. Där skrivet jag senare de avslutande orden mellan den danska smörrebrödsmaten, med bland annat currysill och leverpastej, och en kopp te med chokladpudding. Just nu låter jag istället blicken drömskt vandra ut bland de vackra träden med getter som betar mellan träden och med de mallorcanska bergen i bakgrunden. Och jag önskar att jag fick gå runt där med min kamera och fotografera.

Men några bilder på träd i jordbrukslandskap har jag i alla fall fotograferat på resan, när vi gick tillbaka mot bilen från Cala Mondragó.




7 kommentarer

Filed under resor, vackra platser