Mallorca – blev av med betalkort och körkort, hyrde bil och gick för långt


Varje resa har sina missöden. Den här resans inträffar inom loppet av mindre än ett dygn: Först blir jag av med både mitt Mastercard och mitt körkort på kvällen och nästa morgon går vi en oplanerad och onödig långpromenad för att hämta ut den förbokade hyrbilen.

Det är när vi ska gå och lägga oss som jag upptäcker det. Alla tre kort som jag numera förvarar i plånboksfodralet till min iPhone är borta! Varför jag haft ett använt liftkort från Björkliden där är jag inte själv klar över. Även om det kan återanvändas behöver det ju inte precis följa med mig till Mallorca och överallt annars. Användningsområdena utanför skidsäsongen och Lappland Resorts är begränsade. Och jag det är därmed måttligt bekymrad över att det kommit bort.

Däremot körkortet och betalkortet är det värre med. Har de kommit i orätta händer? Det vore självklart inte alls bra.

Var är korten?
Efter att ha frågat de andra i familjen om de sett korten och fått nekande svar klarnar bilden över hur jag blivit av med korten ganska omgående. Efter middagen var vi nere på stranden. Jag öppnade plånboksfodralet för att fotografera med mobilen. Bryggan vid Playa de Muro i skymningsljuset full av människor: de som fiskade, de som fotograferade porträttbilder och de som bara njöt av den fina kvällen och de som väntade på någon annan som fiskade, fotograferade eller njöt av kvällen.

Eftersökning på stranden
Det har hunnit mörkna nu men jag och min reskamrat i livet, Anders, skyndar ner till stranden för att söka i sanden vid den solstol där vi suttit någon timme tidigare och tittat på havet i skymningsljuset. Ja, vilken solstol var det egentligen? Jag använder mobilens ficklampa men några kort hittar vi inte. Däremot lyckas jag gräva fram det örhänge som jag tappar i sanden när jag letar efter korten och som Anders av misstag trampar ner i sanden.

Korten spärrade
Tillbaka på hotellrummet noterar jag att jag har ett par meddelanden på messenger. Men jag tänker att de får vänta. Nu måste jag spärra korten innan jag ägnar mig åt något annat.

Via bankens spärrtjänst kan jag både spärra mitt Mastercard och bli kopplad till Transportstyrelsen för att spärra körkortet. Skönt! Då var det fixat.

Korten upphittade
Nu kan jag kolla vem det är som messat. Det visar sig vara en för mig okänd kvinna som heter Marisa och som har hittat mina kort på stranden: ”Hello, I have your Credit card and driving licence. I am photographer in Playa Gardens.” Så lite senare får jag tillbaka korten, vilket känns jätteskönt även om de nu är spärrade. Ja, utom liftkortet då. Återstoden av resan får vi använda Anders betalkort. Ja, ja. Inte mig emot. ;)

Hämta hyrbil
Nästa dag ska jag och Anders gå och hämta den bil jag bokat hemifrån. Bilfirman heter Vanrell och var den biluthyrare som låg närmast hotellet som jag kunde hitta via Google Maps. Bra betyg hade de också. Och helt okej prisläge. Nu tar jag på nytt ut vägen dit i Google Maps och det verkar vara lite längre än jag hade för mig men vi börjar gå. Det tar betydligt längre tid än jag föreställt mig men till slut kommer vi fram. När jag plockar fram min utskrivna reservation säger killen bakom disken: ”Jaha, det var ni som bokat via nätet? Det är på nästa kontor. Efter den andra rondellen.”

Gå för långt
Så vi fortsätter gå. När vi kommer dit hjälper kvinnan bakom disken där en annan kund så vi sätter oss ner att vänta. När det blir vår tur har inte heller hon någon bil åt oss. Men hon ringer och tar reda på var bilen finns. Den visar sig vara på ett helt nyöppnat kontor alldeles intill vårt hotell! Kvinnan ordnar så att vi får skjuts tillbaka dit. Och vi kan äntligen hämta ut bilen. Anders får köra eftersom mitt körkort är spärrat. (Även om jag visar upp det i samband med att jag hämtar bilen.) Vi plockar upp pojkarna och den packning vi ska ha med oss men så uppräcker jag en sak: Min solhatt är borta.

Solhatt eftersöks
Jag går till kontoret där vi hämtat bilen. Men där är den inte. Vi kör till kontoret längst bort med den hjälpsamma kvinnan. Där är inte heller hatten. Hon ringer mannen som skjutsade oss, men han har den inte heller. Först när vi är tillbaka på det första biluthyrningskontoret blir det bingo och jag får tillbaka min hatt. Dock efter att vi en stund har suttit fast i kö bakom en hästdroska.

Slutet
Nåväl. Slutet gott, allting gott. Vi fick lite gratis motion och ett nytt betalkort kom med posten en knapp vecka efter hemkomsten. Och spärrningen av körkortet gick att häva med ett enkelt samtal till Transportstyrelsen och identifiering via Mobilt BankID.

Sensmoral
Det vi kan lära av denna lilla historia är sex ting:
1. Kolla mess innan du spärrar kort
2. De flesta människor är ärliga
3. Ta med mer än ett betalkort på resan
4. Kolla Google Maps och bokningen noga innan du börjar gå
5. Håll i hatten
och
6. De flesta missöden slutar bra

4 kommentarer

Filed under resor

Karlshamn bortom festivalbruset


Nu pågår Östersjöfestivalen i Karlshamn igen. Alltid vecka 29. Nytt för i år är bland annat mattält vid Näsviken – det har vi inte testat än – och att festivalparaden bara går en kväll. Det blir ikväll – torsdag – klockan 19. 

Same, same
Annars är det mesta som vanligt. Väldigt mycket folk på stan. Knallar, mat och musik. En av landets äldsta och största stadsfester måste detta vara. Vi provade lite festivalmat men gårdagens spelning var vi inte på. Magnus Ugglas hitlåtar hördes ändå hemma i vardagsrummet. :)

Överaskning
Glatt överraskad blev jag tidigare på kvällen av att mina killar var i och badade i stora poolen på Väggabadet när jag kom dit i går kväll för att motionssimma.

Lugn och ro-tips
Efteråt strosade jag hem genom stan. (Killarna cyklade före mig.) Jag gick genom en vacker sommarkväll i den blekingska småstaden som nu myllrar av folk, men kunde också konstatera att det även finns lugna hörn för den som letar efter ett Karlshamn bortom festivalbruset. 

Väggabadet timmen innan stängning är ett sådant tips. Inomhus har de till och med en varm lugn- och ro-pool där mina killar avslutade badandet. Men jag körde mortion ända in i kaklet. :)



2 kommentarer

Filed under Karlshamn, resor

Att få blogg-beröm av Lottie Knutson


I förra veckan läste jag ett blogginlägg av Lottie Knutson, som var informationschef för Fritidsresor under många år och i den rollen den som gav mest trovärdig information och trygghet till svenska folket under tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Hon är numera styrelseproffs, journalist och bloggare. Bloggposten jag läste handlar om lavendelfälten i Provence.

Att hitta lavendelfält
Jag kommenterade på hennes FB-sida: ”Bra tips där! Jag var alldeles för oförberedd när vi bilade runt i Europa förra sommaren och trodde väl ungefär att bokar du en natt i Gordes, som jag gjorde så ser du lavendelfält överallt på vägen dit och därifrån. Men vi såg inga alls innan vi körde till klostret morgonen efter och där var knökfullt med folk trots att vi var där tidigt på morgonen. Och hade det inte varit för ett vägarbete så hade vi inte sett några fler fält alls, men nu hade vi tur och tvingades köra en omväg” Och så länkade jag till mitt inlägg om hur du hittar till ditt eget lavendelfält o Provence.

Att hitta vilse
Den gången hittade vi verkligen vilse! Ett tag visste vi inte alls var vi var eller hur vi skulle ta oss vidare mot dagens målpunkt. Men istället hittade vi både till lavendelfält och den ockrafärgade byn Roussillon tack vare att vi tvingats av den utstakade vägen på grund av de där asfaltsläggarna. Två fina upplevelser! Vi kom fram till vårt mål för dagen lite senare än jag planerat men det var det värt!


Jag kom att tänka på uttrycket ”att hitta vilse” eftersom jag också i förra veckan läst ett blogginlägg om den inre kompassen i bloggen ”Äntligen vilse!”

Den inre kompassen
Där kommenterade jag att för mig handlar den inre kompassen om värderingar. Att vara stark i sig själv. Att veta vad du vill. Kunna stå emot andra när du inte håller med. Men också om att välja sina strider.

Att kunna staka ut en färdväg med delmål och följa den. Men också att våga göra avsteg, irra ut på de mindre stigarna och just hitta vilse!

Lotties kommentar i min blogg
Men tillbaka till Lottie Knutson: Som en kommentar till en av hennes bilder från Senanqueklostret utanför Gordes berättade jag att jag också skrivit om trängseln vid det där klostret. Som ju inte alls syns på bilderna!

Det roliga är att Lottie faktiskt följde länken och lämnade en positiv kommentar i mitt inlägg om klostret. Hon kommenterade: ”Vad bra du skriver!”

Glad blev jag så klart! :)

Krishantering
Särskilt glad blev jag att just hon kommenterade eftersom jag läste hennes bok om kriskommunikation (”Nödrop – när krisen kommer”) som en slags bearbetning i efterhand av en kris vi genomgick på jobbet där jag blev talesperson. Och eftersom jag verkligen gillade boken! Som handlar om mycket mer än bara om tsunamin. Hon skriver också bland annat om lågintensiva men långvariga vardagskriser som kan ta väl så mycket energi som en kortvarig intensiv kris. Det ligger väldigt mycket sanning i det.

Alla kommentarer
Väldigt glad blev jag som sagt för hennes kommentar. Och lite starstuck. Den kommentaren kommer jag att leva länge på! Men jag är oerhört glad för varje kommentar som jag får. Det ska ni veta. Alla ni som brukar kommentera här, på Facebook, Instagram eller Twitter.. :)

Bilderna: Fotografering på lavendelfält i Provence respektive hus i Roussillon. Båda två är tidigare opublicerade och från bilsemestern i Europa förra året.

10 kommentarer

Filed under blogg, resor, vackra platser

Att fira 50-åring i Port de Sóller


Den 30 juni fyllde min svägerska 50 år. Vi välkomnade hela familjen till Mallorca och var med på firandet under ett knappt dygn i Port de Sóller som jag och min sambo Anders har besökt en eller två gånger förut. Vi är inte helt säkra på att vi faktiskt var här när vi besökte Mallorca på 1990-talet, även om vi tror oss minnas det. Men att vi var här på en dagsutflykt med barnen 2013 vet vi alldeles säkert.

Solnedgång
Jag går längs med strandpromenaden i Port de Sóller. Solen sänker sig sakta ner bakom bergen. Jag fotograferar. Ju längre norr ut jag kommer desto högre över siktlinjen syns solen. Det kommer nog att bli en vacker solnedgång i kväll. Men den som vill se solen gå ner i havet här måste befinna sig på den norra delen av stranden. Det gör inte jag. Inte än. Och jag har inte tid att vaka in någon solnedgång ikväll. Jag har lämnat min familj på Marina Soller Hotel för att ge mig ut på jakt efter röd alkoholfri dryck. Vi ska nämligen göra sangria som välkomstdrink i två varianter. Anders och 13-åringen har redan hittat övriga ingredienser. Men utan röd färg kan ingen dryckesblandning komma undan som alkoholfri sangria. Och 13-åringen vill gärna bjuda sina kusiner på just det.

Spårvagnar
Så jag letar alltså efter en livsmedelsaffär. Men jag hittar inte någon. Så jag fortsätter gå. En spårvagn passerar. Spårvagnarna här förbinder turistorten Port de Sóller med kommunens huvudort Sóller som ligger en liten bit inåt landet. Det är en populär tur bland barnfamiljer och vi provade att åka, jag och barnen, för fyra år sedan.

Fin turistort
På andra sidan gatan längs strandpromenaden kantas gatan av restauranger och en och annan butik som säljer kläder och prylar med oss turister som målgrupp. För även om Port de Sóller ligger väldigt pittoreskt vid en naturhamn och omgiven av höga berg så är den mesta av bebyggelsen hotell och restauranger och annat som hör ihop med turismen. Antagligen beror det på att landskapet är så kuperat men orten har trots turismen förskonats från stora fula hotellkolosser. Det gör att bebyggelsen ser väldigt äkta ut. Det är en mycket vacker plats! Men några livsmedelsbutiker hittar jag inte. Men till slut en dryckesbutik på en tvärgata. Jag köper grönt iste smaksatt med granatäpple. Inga konstgjorda tillsatser ska det vara så jag har gott hopp om att färgen på drycken är röd även om det inte syns genom flaskan. När jag kommer tillbaka till hotellet, flera foto-stopp senare, ska det visa sig att jag gissat rätt. Tur, för några andra röda, alkoholfria drycker hittade jag inte.

Kramkalas
När sangriorna är fixade och jag är avduschad ligger vi rejält efter tidsschemat trots att jag hela dagen hävdat att vi har gott om tid, när pojkarna velat skynda på. Det gör nu inte så mycket eftersom min bror och svägerska och pojkarnas kusiner är försenade från Skavsta. Att vi alls är här beror från början på att vi av en slump råkade boka resor till Mallorca så att vi skulle befinna oss här samtidigt. Klart att vi ville träffas då! Vi lämnar hotellrummet och sätter oss utomhus, på hotellets restaurang för att äta medan vi väntar. Och just som vi fått in maten dyker de upp! Stort kramkalas!


50-årsdagen
Hotellets restaurang har precis hunnit stänga köket men set går ändå bra att de sitter vid samma bord som oss, nära vattnet, och beställer från barmenyn. Efter middagen överraskar vi med sangria, lufttorkad skinka och bitar av spansk ost på deras hotellbalkong. Innan vi går ner till vår lägenhet i en angränsande byggnad hinner vi skåla för 50-åringen när det blivit nytt dygn.

Nästa morgon äter vi hotellfrukost tillsammans, slappar vid poolen, tar ett dopp i havet, äter paella till lunch och går en sväng längs havet innan det är dags för oss att lämna födelsedagsfesten och ge oss av tillbaka till Playa de Muro och ”vårt” hotell, Zafiro Bahia, för ett sista kvällsdopp i havet och en sista middag på Mallorca för den här gången.




6 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Protesterna mot turismen på Mallorca och i Venedig


En väldigt intressant artikel i en av kvällstidningarna beskriver idag en framväxande proteströrelse mot turism på Mallorca. Intressant också att en person lyfter fram turister som köper egna hus eller hyr på mer ”äkta platser” som Palma och i byarna som största problemet och förespråkar Magaluf som ett bättre alternativ (inte för mig!) medan andra säger tvärt om…

I artikeln säger en av de intervjuade att marknaderna är så fulla av turister nu att vanliga människor inte kan handla där längre. Särskilt inte de äldre. De påstås inte ens komma in i marknaden på grund av alla turister. Palma, som många av oss svenskar uppfattar som en riktig stad som inte alls domineras av turismen påstås ha blivit en plats mest för turister. De intervjuade påstår att det inte finns plats för de boende längre, sedan huspriser och hyror i Palma trissats upp av svenskar, britter och tyskar.

I artikeln nämns också protester mot turism i ett fågelreservat. Jag undrar om det kanske gäller platsen på bilden ovan som jag skrivit om tidigare? Naturreservatet heter Parc Natural de Mondragó och jag kan mycket väl tänka mig att fåglarna där kan störas av de många turisterna.

Venedig
Även i Venedig har det varit protester mot turismen. Där har invånarantalet stadigt sjunkit sedan 1970-talet på grund av att lokalbefolkningen inte längre har råd att bo där. Vi noterade det när vi var i Venedig på höstlovet för fyra år sedan: på kvällarna lyste det i väldigt, väldigt få fönster. Jag tycker att just Venedig mer känns som ett stort och i och för sig väldigt häftigt, utomhusmuseum än som en levande stad. Är det ett pris som vi får vara beredda att betala för den ekonomi som turismen ger?

För jag tänker att många fler än de som jobbar direkt med turismen gynnas av de pengar den omsätter. Men baksidan av turismen behöver nog adresseras om inte slitningarna mellan lokalbefolkning och besökare ska bli för stora…

Mer läsning:
Bloggen resedrömmen skriver om hur lokalbor världen över tröttnar på turismen.

11 kommentarer

Filed under miljö, resor

Fotostopp i Fornalutx


Om du åker bil till Biniaraix från Soller passerar du Fornalutx på vägen. Men för den som vandrar ligger Biniaraix på vägen till Fornalutx. Byn har knappt 700 invånare och ligger bland bergstoppar och apelsinlundar på västra Mallorca. Jag skulle gärna vandrat bland citrusdoftande träd mellan byarna.

Men för år vår del blev det ett kort fotostopp med bil i Fornalutx. Ja, ja. Gott så. Med tanke på hur arg minstingen var när vi stannade i Biniaraix får jag vara tacksam att det gick bra att jag hoppade ur bilen en stund utan att det blev bråk om saken.


4 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Filed under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Alla är reseinfluerare! Blir det resejournalistikens död?


Jag tycker att det är en fantastiskt märkvärdig sak att resa och se sig om i världen. Det är därför jag läser så mycket om resor. Och det är därför jag skriver så mycket om just resor i den här bloggen. Men: Det är en kväll i juli 2017 när jag bläddrar igenom mitt flöde på Instagram som det slår mig. Det är på ett sätt egentligen inte ett dugg märkvärdigt att resa. Nästan alla människor gör någon typ av resa på sin semester. Och nästan alla delar med sig av sina upplevelser på Facebook och Instagram. Och jag älskar det!

Men samtidigt gör det ju det så mycket svårare att väcka intresse för en blogg som i huvudsak handlar om att resa. Skit samma för egen del, egentligen. Jag gör det här utan betalning, på min fritid, för att det är roligt. Men vad händer med resejournalistiken? Står den inför en snar död?

Alla är inte journalister
Häromåret hette det att ”alla är journalister”. Sedan kom ”alla är fotografer”. Men inget av det är kanske riktigt sant. Även om det ligger ett korn av sanning i det, så till vida att alla som bidrar med texter, foto och klipp gratis till internet utgör ett hot och en konkurrens mot betalda textförfattare och fotografer. Men samtidigt krävs det kunskap och skicklighet att för att skapa ett riktigt bra innehåll med kvalitet. Yrkesskicklighet, helt enkelt. Och för att ta del av sådant material är vi fortfarande beredda att betala. Med pengar eller genom att ställa vår tid till förfogande för reklambudskap.

Men alla är influerare
Men influerare, tänker jag. Där stämmer det verkligen: att alla faktisk ÄR influerare. Har också alltid varit i den analoga verkligheten. Vi påverkar alla varandra. Somliga mer. Andra mindre. Men alla påverkar någon.

2016 års mesta buzzword var kanske just ”influerare”. I flera år dessförinnan hade många använt det engelska ordet influencers. Och i båda fallen menades vanligen personer som påverkar via olika digitala kanaler. Vissa påverkar mer än andra. Men alla påverkar någon, precis som i den analoga världen.

Reklam via influerare
Men till skillnad mot i den analoga verkligheten finns det på nätet en helt annan möjlighet för reklammakarna att nå många med betalda budskap via just influerare. Att använda sig av personer med stor trovärdighet kan vara ett sätt att övertyga även skeptiska konsumenter att genomföra ett köp. En influerare som har extremt många följare i sociala medier kan snabbt sprida ett företags budskap med större trovärdighet och till fler personer än företaget själva någonsin kunnat via sina egna kanaler. För detta är företagen så klart beredda att betala.

Dock att Facebook och andra aktörer nu börjat försöka styra upp den här utvecklingen för att själva få en del av kakan. Detta vet jag tack vare att jag deltar i olika nätverk för resebloggare. Själv har jag inte gett mig in på att ha sponsrat material i vare sig i bloggen, på Instagram eller Facebook, vilket annars är ganska vanligt men som jag i mitt fall bedömer skulle ge mindre pengar än vad det skulle kosta mig i tid och trovärdighet. Jag stänger dock inga dörrar för framtiden – och fördömer absolut ingen som låter sig sponsras.

Vem vill betala för resejournalistik i framtiden?
Influerare är inte generellt någon dödsstöt för ”riktiga” journalister eller ”riktiga” fotografer. Av de skäl jag nämnde ovan. Den som har en utbildning eller som arbetat sig fram med sin begåvning som bas kan åstadkomma så mycket bättre och trovärdigare material än den som bara postar lite random grejor på nätet. En konkurrens är det i och för sig, som gör det svårare och svårare att hitta jobb inom nämnda yrken. Men yrkena kommer alltid att finnas kvar, tror jag.

Däremot inom området resor kan jag fundera. Hur ska det finnas utrymme att betala resor, övernattningar utöver arbetstiden för något som nästan alla betalar för med egna pengar och glatt delar med sig gratis av på nätet? Och faktiskt i just det här fallet: med i stort sett samma innehåll och kvalitet som betalda journalister åstadkommer?

För egen del kommer jag säkert att prenumerera på resemagasinet Vagabond i många år till. Men är det flera år sedan jag köpte en kvällstidning för resebilagans skull. Artiklar på nätet läser jag så klart ofta, men jag undrar hur intressant den genomsnittliga researtikeln är för den som inte är resenörd?

Mer kritik och häftiga resor
Om resejournalistiken ska överleva tror jag att den måste bli mer kritisk och granskande samtidigt som den berättar om mer extrema resor och häftiga drömresmål. Men de mer vardagligt positiva sidorna med att besöka storstäder i Europa, badorter vid Medelhavet, ålandskryssningar och skidorter i fjällen får vi kanske tillräckligt av i våra sociala flöden numera?

Kändisar och skriva mer privat
Det som är influerarnas fördel jämfört med journalisten är det personliga och rent av privata innehållet. Särskilt kändisar tenderar vi att vara nyfikna på. Själv har jag valt att inte fokusera på mig själv, eftersom jag är ointressant (för andra än mig själv :) och inte heller i bloggen fokuserat så mycket på mina närmaste då jag inte velat lämna ut dem för mycket. Men kanske borde jag göra det om jag vill ha fler läsare?

6 kommentarer

Filed under blogg, influerare, instagram, media, resor, sociala media

Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 


På vägen till Port De Sóller har jag bestämt att vi ska göra ett stopp i den lilla byn Biniaraix. Jag har sett ett foto av byn i min guidebok och tyckte att den såg gullig ut. Dessutom ligger den nära nog längs vägen. Jag valde mellan den byn och Fornalutx för ett kort stopp för en fika. För att vi helt kort skulle få se ett annat Mallorca än bara strändernas.

Biniaraix är ett populär stopp för vandrare. Men den här gången finns inget tidsutrymme för någon vandring i bergen. Sträcka nr 7 på vandringsleden Gr 221 går annars från Muleta via Sóller till Biniaraix, vidare via Cuber och så till Tossals Verds. En sträcka som beräknas ta åtta timmar.

Genom Fornalutx
Men vi ska bara göra en kortare promenad genom själva byn har jag tänkt, och Googles karta visar var i Sóller vi ska svänga av. Vägen passerar sedan genom Fornalutx, vilket jag inte alls varit medveten om att den skulle göra. Och jag bestämmer mig för att ta ett fotostopp där på vägen tillbaka.

Orsaken till ilskan
Men sedan börjar bekymren. Google Maps säger att vi ska svänga till vänster där det också mycket riktigt är skyltat mot Biniaraix. Men samtidigt säger skylten också något om infartsförbud vissa tider och det hinns inte med att tolka all information, men jag tar ett snabbt beslut och säger till Anders. ”Kör in ändå!” Vilket han också gör. Det är en trång väg och det blir några knixiga möten. Men det är inte det stora problemet.

Det stora problemet är istället att vår svårt regelstyrda och säkerhetstänkande minsting, elvaåringen blir vansinnig. Han kräver att vi genast ska vända. Som om det ens vore en möjlighet. Och när vi kommit fram till Biniaraix vägrar han kliva ur bilen.

Upplösningen
Vad gör man? Ger ungen rätt och åker tillbaka direkt? Jag vill inte ge efter utan kliver ur bilen och vår förstfödde, 13-åringen följer efter mig. Vi går en liten runda utanför byn och när vi är på väg tillbaka har Anders äntligen fått med sig minstingen ut ur bilen.

Så det blir ett fikastopp ändå tillslut. Eftersom caféet där vi går in inte tar kort nöjer vi oss med att dela på tre drycker. Men det är mysigt att sitta där en stund, småprata och vara sams igen. Jag hade tänkt mig en längre promenad i byn, men det får vara. Lika bra att åka vidare.


Hur hantera barn som vägrar på resa?
Är det fel att ta med barn till bergsbyar? Jag tycker inte det. Jag tycker att barn lär sig mycket av att komma ut och se sig omkring. Och oftast tycker våra barn att den typen av utflykter också är roliga. Det går till och med att få med dem på kortare vandringar ibland utan gnäll. Men just den här gången borde jag kanske ha avstått? Jag visste att pojkarna ville komma snabbt till Port De Sóller där de skulle träffa sina kusiner senare samma kväll. Kanske skulle jag ha begripit att vuxenlogik – ”vi träffar inte dem snabbare för att vi kommer fram snabbare – de har inte ens börjat flyga än” – inte alltid biter på barn även om de förståndsmässigt begriper logiken.

Men när vi nu tagit oss till den här byn tycker jag att det hade varit fel att ge efter. Jag tänker att det riskerar att bli en signal om att den typen av ”vägran” fungerar och att risken då är större att proceduren kommer att upprepas. Vad tror du?


9 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Soluppgången vid Playa de Muro, Mallorca


Det misslyckades på första försöket. Att gå upp klockan sex på morgonen för att se soluppgången vid Playa de Muro på Mallorca. Men på andra försöket lyckas det. Vi kommer upp och ut i den tidiga sommarmorgonen.

Barnen får sova vidare medan vi smiter ut ur vårt rum på Hotel Zafiro Bahia, ner och förbi poolområdet och vidare mot havet för att se solen gå upp ur havet. Anders tror att den ska lyckas göra sitt jobb den här morgonen också. Det brukar ju fungera bättre för solen att komma upp på morgonen än för oss människor. I alla fall så här års. I slutet av juni går solen upp 20 över sex på Mallorca.

På vägen ner mot havet möter vi den påfågel vi tidigare bara hört skrika i buskarna. När vi kommer ner på stranden har himlen börjat skifta i rosa vid horisonten men ännu syns ingen soloskiva. En bit bort till höger om oss badar ett par personer i vattnet. På bryggan till vänster sitter ett annat par intill varandra och väntar in det kommande skådespelet. Två män med varsin kamera vakar för sin del in det ögonblick när den livgivande himlakroppen ska visa sig, ståendes precis intill bryggan.



Jag och Anders promenerar rakt fram på strandspången av trä och sätter oss på kanten av den, där den tar slut, precis framför strandlinjen.

Solen går upp. Jag får mina bilder. Anders får en puss. På vägen tillbaka mot rummet vänder jag mig om. Bortanför några buskar ser jag paret på bryggan som sitter kvar och tittar en stund till.


Vad säger du? Gillar du också soluppgångar?

12 kommentarer

Filed under fotografi, resor, vackra platser

Hellre gamla Alcúdia än nya Alcudia!



Jag har hört att både hamnen och stranden ska vara fina i Port d’Alcúdia, badorten på Mallorca som oftast benämns som bara Alcudia. Och det stämmer säkert, men det vi såg av hotellområdena när vi cirkulerade runt med transferbussen såg inte så trevligt ut faktiskt. Väldigt mycket turistort standardformulär 1A. Standardhotell, plastiga restauranger och krimskramsaffärer. Jag skulle inte vilja turista i den delen av Alcudia. Däremot tog vi oss för att besöka gamla stan i Alcúdia och det var en riktigt sevärd upplevelse som varmt kan rekommenderas!

Vi bodde på ett hotell vid Playa del Muro, en bit utanför Alcúdia, och om jag inte valt halvpension skulle vi nog ha begett oss in till gamla stan flera kvällar för att äta. Nu fick det bli ett besök vid lunchtid istället. Den gamla staden är känd för marknaden på tisdagar och söndagar hela året. Men vi var där en onsdag då det var lite lugnare.

Ringmuren
Gamla medeltida städer med ringmur är väldigt mysiga, tycker jag. Som Visby i Sverige eller Carcasonne i Frankrike. Gamla Alcúdia är mindre än de båda exemplen, men icke desto mindre mysig. Ringmuren runt gamla Alcúdia började byggas i början på 1300-talet och tog 100 år att färdigställa. Ringmurens viktigaste funktion var som försvarsanläggning mot pirater och främmande makter men den underlättade också skatteindrivningen genom att de bönder som kom till staden för att sälja livsmedel och andra varor var tvungen att passera portarna där staden kunde ta ut tullavgifter.


Efter att ha hämtat en broschyr på svenska(!) på turistinformationen som ligger precis vid taxistationen strax utanför ringmuren promenerade vi först en bit utanför muren och sedan gick vi in genom den så kallade Mallorcaporten och satte oss på en restaurang för att ta varsin dricka. Jag valde iste. Sedan följde vi carrer Major och gick vi tvärs igenom byn, upp över torget med rådhuset och vidare till Xaraporten innan vi följde vi muren i stort sett varvet runt på insidan. En annan möjlighet hade varit att promenera uppe på muren.



Mallorcaporten, även kallad Sant Sebastiàporten, ligger i väster och var den port som band samman Alcúdia med Palma de Mallorca via den ”kungliga vägen”, cami real. Medan Xaraporten, även kallad Mollporten, som ligger på andra sidan staden öppnade upp mot Port Major (den stora hamnen), som alltså idag är turistorten Alcudia.

Restauranger
Området innanför stadsmurarna är också känt för sina restauranger, tavernor och bistron som är små och där fokus ligger på riktigt god vällagad mat. (Källa: Wikipedia!)

Vi åt paella på en restaurang som Anders sett ut och som fått höga betyg på nätet: Bistro 1909. Det smakade ypperligt! Denna restaurang ligger ihop med flera andra vid det lilla torget som ligger på den högsta punkt som också fått ge namn åt staden. ”Alcúdia” betyder nämligen ”kullen” och började kallas så redan av morerna. Men observera att restaurangen nedan är en annan som ligger ännu närmare torget ifråga, nämligen precis intill. Andra restauranger i gamla Alcúdia som får höga betyg på internet är bland annat Can Costa, Osteria el Patio, Sa Cullera, Sa Portassa, Es Raco de Ronda och Sa Mossegada.


Efter lunchen tog vi varsin glass, där Albin, minstingen valde smurfsmak(!), Anton tog vattenmelonsmak och jag och Anders valde pistage.




5 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Fågelskådning, ”djungel” och björnbär i Parc Natural de S’Albufera på Mallorca


Strax norr om Playa de Muro och några kilometer söder om Port d’Alcudia ligger ett naturreservat lite otippat i ett utdikat våtmarksområde. Men trots dikena från mitten av 1800-talet är området fortfarande relativt fuktigt och här är gott om fåglar.

Vi kommer hit strax innan sista insläpp i reservatet klockan 16. Vi går längs med en kanal där det växer fikon och björnbär, bland annat. Jag förvånar mig över att björnbären redan i slutet av juni är mogna här nere. Men samtidigt blommar de också. Med rosa små rosor. Jag vet inte om det är tillåtet att plocka och smaka björnbär i naturreservatet. Skulle det vara förbjudet så gjorde jag det aldrig, men om det är tillåtet kan jag berätta att de smakar gott. Det tar längre tid att gå från grinden ute vid stora vägen till reservatets center än vi trott men vi är ändå här fem i fyra. Anders har läst att vi behöver en biljett, som ska vara gratis, för att få besöka reservatet. Men centret har redan stängt så vi struntar helt enkelt i det. Det går bra att promenera vidare ändå.


Det är hett och kvavt väder den här eftermiddagen och precis när vi går in i reservatet börjar det regna. Jag har med ett paraply, men jag har knappt hunnit fälla ut det innan det är dags att fälla ihop det igen.

Vi hade tänkt följa den svartamarkerade vandringsleden 1,3 km till ett fågeltorn men vi läser på en skylt att det är avstängt för reparation så vi går bara till den första utsiktsplatsen innan vi vänder. Där ser vi bara ett stort område med riktigt hög vass. Men på vägen dit passerade vi ett par kanaler där vi såg vita hägrar. Minst ett par olika sorter. Bland annat kohäger som är gul på bröstet och har som en liten ”frisyr” på huvudet. Sothöns, rörhöna, purpurhöna och gräsänder såg vi också.



Den långa, rödmarkerade rundan som är 11,5 km ska ta tre och en halv timme att gå och eftersom grinden till parken ute vid stora vägen, som ser ut att vara mycket svårforcerad, stängs och låses klockan 18 har vi inte tid. Dessutom är knappast någon av de andra tre i familjen intresserade av att gå någon längre runda. Vi följer istället den lila slingan som går 750 meter längs en kanal till två gömmen.

Stigen går som en tunnel genom vegetationen och det känns lite som att gå i en djungel med lövträd och fjärilar. Inte alls som vid Medelhavet. Säkert bidrar det varma och fuktiga vädret också till den känslan. Fjärilarna har ett rutigt mönster på vingarna och därtill ett ”öga”. De är rikliga i antal. Möjligen är det kvickgräsfjärilar jag ser. Jag fotograferar också en ljusblå slända.




I gömmena finns det luckor som kan öppnas ut mot våtmarken men som ska hållas stängda när ingen är där. Väderleken bidrar till att minstingen är mycket gnällig och inte vill stanna någon längre tid i gömmena. Om jag fått med mig barnens kikare på resan hade det kanske fungerat bättre med intresset från deras sida men jag hann i alla fall se några fåglar under de tio minuter jag fick i gömmet längst in på den lila slingan. Bland annat kommer en skärfläcka på besök och vandrar omkring i vid en död gren intill den lilla vattenpöl som finns kvar i den just nu ganska torra våtmark som vi från gömmet kan blicka ut över.

Skärfläckan är svartvitbrokig smäcker vadare med långa blågrå ben, ganska lång hals och lång smal och uppåtböjd, svart näbb. Skärfläckan häckar i Europa och i stora delar av Afrika och Asien. I Sverige häckar de i stort sett bara i Skåne, Blekinge, Halland och på Gotland.

Vi ser också en liten fågel med gul mage som enligt en plansch i gömmet heter Matacilla Flava på latin och det känns väldigt imponerande att ha sett denna raritet tills jag kommer hem, googlar och inser att det är en vanlig gulärla. Ja, ja. Fin var den i alla fall. En fisktärna ser vi också.




Det var tack vare ett inlägg i bloggen ”min kreativitet” spm jag hittade hit. Tack för tipset!

1 kommentar

Filed under natur, resa med barn, resor

Cala Mondragó – Mallorcas mest turkosa badvik?


Jag sitter i transferbussen på väg till flygplatsen i Palma. Nyss satt vi vid hotellet och väntade. Och jag redigerade bilder ifrån ett lunchstopp i förrgår. Vi åt då på Restaurant Sa Font de n’Alis vid Cala Mondragó. Jag valde två tapasrätter. Räkor stekta i vitlök och potatis med aioli. Jag hade sett ut stället som en badvik bortanför turistorterna där vi ändå kunde få i oss lite mat. Och enligt mina efterforskningar i Google Maps är detta förmodligen badviken med Mallorcas mest klart turkosa vatten.

Medan vi väntar på maten går jag en runda för att fotografera och rekognosera. Egentligen är det två badvikar i en här. Viken delar sig likt en kluven tunga till två. Längst in i båda vikarna ligger det varsin sandstrand. Stranden närmast parkeringsplatsen, det är 600 meter att gå längs en väg, heter Cala Mondragó eller alternativt Font de n’Alis. Den stranden som ligger lite längre bort och som du når via en gångväg på den högra sidan om viken, heter S’amarador. Jag har räknat med att här skulle vara en hel del folk men när vi kör hit via småvägar blir jag hoppfull: Kanske ändå att det inte är så många som hittat hit ändå? Men det är det. Jag följer gångvägen runt hörnet så att jag kan se den andra stranden. Men det är samma där: Också den sandstranden är full med parasoll. Dessutom är det många segelbåtar som ankrat i viken. Rätt som det är kommer det också en badbåt och lägger till och en lång karavan badgäster kliver av och går likt en rad med myror längs den vänstra kanten av viken mot sandstranden. Men vackert är det ändå. Trots alla besökare.

Viken ligger i Parc Natural de Mondragó (eller på kastilianska : ”Parque Natural de Mondragó”). Detta naturreservat ligger i sydöstra delen av Mallorca. Närmaste stad är Santanyí som ligger 2,5 km härifrån.

Området som är 7,7 km² stort inrättades i december den 1992. Naturparken tillkom på initiativ av miljöorganisationen GOB (Grup d’Ornitologia Balear) och inrättades genom ett dekret av regeringen i Balearerna (Govern de les Illes Balears). Sedan 1995 räknas det också som ett fågelskyddsområde enlighet med ett EU-direktiv.

Det skyddade området omfattar även stranden Caló des Borgit , utöver de båda tvillingstränderna Cala Mondragó och S’amarador. Bortom stränderna finns sanddyner, våtmarker och klippor, samt jordbruksmark, skog och låga kullar. Den högsta punkten i naturparken, Torrent d’en Roig, är 57 meter över havet. I reservatet ska det finnas hägrar, lunnefåglar, finkar, kaniner och flera arter vilda orkidéer. Men vi nöjer oss med att se området runt stranden Cala Mondragó. Runt viken växer tallar.

När vi ätit färdigt ser jag ut en plats på klipporna, intill gångstigen, i skuggan av en tall. Där kan vi ha våra badhandukar. Pojkarna vill inte bada. De är ivriga att komma vidare till Port de Sóller där de ska få träffa sina kusiner på kvällen och nästa dag och sitter därför hellre på handdukarna och väntar medan jag och Anders tar ett dopp. (Logiken i det?) Och jag passar på att snorkla lite snabbt också. Längst in vid sandstranden är vattnet grumligt av den finkornigt sanden och tång som lossnat från botten, men längre ut, längs klipporna, är vattnet alldeles kristallklart och där syns både större fiskar och stim med pyttesmå yngel. På botten svajar svart tång i vågorna. Jag hade gärna kunnat tänka mig att stanna lite längre här någon gång. Här finns ett hotell där jag skulle kunna tänka mig att bo ett par, tre nätter.

Men vi skyndade vidare till nästa stopp på resan, en bergsby i närheten av Port de Sóller, och nu sitter jag alltså i transferbussen och ser åter igen det Mallorcanska landskapet med olivträd, apelsinträd och andra träd som jag inte vet vad det är för sort. Kanske pistage? Jag hade tänkt skriva klart det här blogginlägget på bussen. Men det får vänta till flygresan hem. Där skrivet jag senare de avslutande orden mellan den danska smörrebrödsmaten, med bland annat currysill och leverpastej, och en kopp te med chokladpudding. Just nu låter jag istället blicken drömskt vandra ut bland de vackra träden med getter som betar mellan träden och med de mallorcanska bergen i bakgrunden. Och jag önskar att jag fick gå runt där med min kamera och fotografera.

Men några bilder på träd i jordbrukslandskap har jag i alla fall fotograferat på resan, när vi gick tillbaka mot bilen från Cala Mondragó.




7 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Turkost vatten vid Mallorcas längsta sandstrand

Barfota vandring längs det turkosa Medelhavet. Mallorcas längsta sandstrand. Bad i ett vatten som känns kallt när du går i, men sedan ljummet och skönt, lunch i Can Picafort och  promenad i pinjeskog och macchia mellan Playa del Muro och Can Picafort.

Det bev innehållet i denna måndag nära Alcudia på Mallorca.




Jag klippte också ihop en liten film om dagen (3 minuter) och la upp på YouTube: [En dag ska jag lära mig att välja vinjettbild själv till mina klipp – hur kan det komma sig att YouTube alltid väljer den bildruta jag aldrig själv skulle ha valt?]

4 kommentarer

Filed under resor, vackra platser, YouTube

Äntligen framme på Playa de Muro, Mallorca!

Nu är vi här. Äntligen. Jag ligger i skuggan av en palm vid hotellpoolen och skriver på ett blogginlägg som jag påbörjade igår på flyget. Det här. Pojkarna badar och Anders har gått ner till havet för att se hur där ser ut. Vi var nere vid stranden alla fyra sent igår kväll, men då var det mörkt. Vi såg Karlavagnen bland himlens alla stjärnor, men inte havet. Nu på morgonen hade jag ställt klockan att ringa strax före soluppgången. Tänkte gå upp för att fotografera den. Men då orkade jag inte kliva upp. Istället gick jag ner till havet för att fotografera strax innan frukost. På den långa bryggan ut mot havet stod en ensam flicka och matade fiskarna. En och annan turist promenerade längs stranden.

Så skönt det ska bli med lite semester. Även om den blir kort.

Vi har lämnat ett regngrått Sverige bakom oss. När vi lämnade Karlshamn duggregnade det. När tåget passerade Hyllie station fullkomligt vräkte det ner.

Vädret slog om på midsommarafton. Dagen började med solsken. Lagom till nypotatisen och sillen mulnade det på, men det var ändå uppehållsväder genom fika, chokladhjul, stångresning och andra trevligheter i parken Rosengården hemma i Karlshamn. Senare på kvällen öppnade sig himlen. Vi satt även då utomhus, men under tak, hemma hos kompisar. Åt grillat och språkade om det ena och om det andra. Vi kom bland annat att prata om vår då förestående resa till Mallorca.

Alcudia-stranden 1958
Värden Stefans pappa Kurt berättade då om en resa till Mallorca 1958: ”Tänk er den stranden där ni ska bo, men utan några hotell. Dit gjorde vi en utflykt. Vi grillade kyckling och drack vin till som vi hämtat på en bodega på landsbygden, på vägen dit. Det sista jag såg av den överförfriskade kocken var att han gick ut i havet för att ta sig ett nattdopp. Men det gick säkert bra.” Kurt berättade också om flygresan dit. Det var mellanlandning på vägen eftersom flygbränslet inte räckte hela vägen. ”Vi flög i dalgångarna eftersom flyget inte kunde gå upp för högt.” Flygplanen på den tiden var inte utrustade med tryckkabin. ”Vid ett tillfälle gick piloten upp lite för högt och då var det flera passagerare som tuppade av.” Luften blev för tunn. Kurt berättade vidare att resmålet där de bodde på Mallorca den gången var Palma.

Första charterresmålet
Mallorca var faktiskt det första resmålet för svenska charterresenärer. Den allra första svenska charterresan som genomfördes 1955 gick hit. Resmålet var ändå länge en avlägsen dröm för flertalet svenskar. En dröm som allt fler efterhand fick möjlighet att förverkliga. Från min barndom under 70-talet minns jag att i samma hus som vi bodde i, bodde det också en äldre och blind, eller i vart fall svårt synskadad, kvinna. Hon bjöd oss barn på fika några gånger i sin lägenhet. Inne på hennes toalett fanns en affisch med vackra foton och bokstäverna ”MALLORCA”. Jag minns att jag i mitt huvud uttalade namnet på denna exotiska plats utan ”j”-ljud och med c:et som ett ”s” – ”Mallorsa”. Jag kan ha varit runt 7 år gammal och jag minns att jag också funderade över var platsen på bilderna fanns och varför någon som var blind hade bilder på väggarna.

Dåligt rykte
På 1970-talet växte det annars fram en kritik mot att besöka Francos Spanien och Mallorcaresenärerna började av vissa (vuxna) betraktas som en smula aningslösa. Trots att diktaturen föll redan 1975 hade bilden etsat sig fast och under 80-talet började Mallorca få än sämre rykte. Ön blev synonym med töntigt klädda, rödbrända turister med magväska som åkte på grisfester och blev fulla. Och med allmän fantasilöshet. Orup sjöng ironiskt om Magaluf ”där måsarna skriker sig hesa”. Överhuvudtaget övergav många svenskar det tidigare så populära Spanien för Grekland som då seglade upp som den nya stjärnan på charterhimlen. Den grekiska ö-världen framstod i jämförelse som både mer exotisk och mer prisvärd.

Renässans
Men redan på 90-talet började allt fler få upp ögonen för att Mallorca hade mer att erbjuda än bara sol och bad och grisfester. För Palma som stadsresmål och för vandringar i bergen. För tuffa cykelpass i samma berg och för golfresor. För mer exklusiva hotell bortom Magaluf och Palma Nova. Och för att Mallorca hela tiden faktiskt haft några av Medelhavets vackraste stränder och fina bergsbyar. För ett mer mångfasetterat Mallorca helt enkelt.

Och de senaste årtiondena har den bilden inte bleknat. Snarare tvärt om. Det känns som om Mallorca är lika populärt som någonsin.

Första gången vi var på Mallorca var 1993. Andra gången var för fyra år sedan. Och nu är vi här igen. Äntligen!



11 kommentarer

Filed under resor

Att fira midsommar utomlands

Midsommar är på något sätt den svenskaste av alla högtider. Trots att vårt firande mest av allt har sitt ursprung i den del av världen som idag heter Tyskland. Men hur är det att fira midsommar utomlands? För det första beror det lite på vad du menar. Den svenska midsommardagen, som alltid är en lördag, infaller ju inte alltid på Johannes döparens dag. Det är istället den 24 juni som firas varje år i de flesta Europeiska länder. På några platser firas det mer på midsommaraftonen, den 23:e som just i år råkar vara midsommarafton även i Sverige.

I Danmark heter helgen S:t Hans. Jag minns en midsommar i min ungdom när jag firade S:t Hans aften, den 23 juni, med mina danska släktingar på Jylland. Danskarna tände ett midsommarbål. Ungefär som en svensk majbrasa Men högst upp stod en häxa, i form av en docka, som också eldades upp. Hmmm?

Eldar gör de även i Spanien. Men utan häxor då, kanske. Vi har vänner som vi annars alltid brukar fira midsommar tillsammans med hemma i Karlshamn, som har berättat om eldar på stränderna i Torrevieja natten mellan den 23 och 24 juni. Noche de San Juan.

Att fira på ett svenskt charterresmål kan innebära dans runt midsommarstången, kanske rent av i en pool. Jag minns en midsommarafton i Tunisien när vi promenerade längs stranden till ett hotell där det skulle firas. Om vi tagit fel på tiden eller om det tog längre tid än jag trott att promenera minns jag inte. Men att vi missade det svenska charterfirandet kommer jag ihåg.

En av de saker jag minns starkast från den resan är annars när vi var på väg dit. Vi bodde i Luleå på den tiden och på vägen ner hade vi ett stopp i Svedala, Skåne hemma hos mina svärföräldrar. Jag vaknade till på natten och fick en känsla av panik – jag såg ingenting! Hade jag blivit blind? Sedan kom jag ihåg: Det var ju bara mörker! Mörkt hade det då inte varit i Luleå på väldigt länge. :D

Ytterligare en gång har jag firat midsommar utomlands. Vi firade själva med en liten variant av en midsommarbuffé som vi plockat ihop i en livsmedelsbutik i en liten by nära Plitvicesjöarnas nationalpark i Kroatien. Den var ganska olik en svensk midsommarmåltid om jag minns rätt. Däremot var sommarängarna runt det lilla gästhuset väldigt lika de svenska så här års. Med rödklöver och allt (bilden).

Om att fira midsommar tillsammans med massor av andra svenskar i Battery Park i New York kan du läsa i bloggen ”New York – My Bite of the Big Apple”. Det verkar vara väldigt häftigt att få uppleva!

Och på engelska kan du läsa om att fira midsommar ute i naturen  i Alaska eller tillsammans med andra svenskar i Madison. Bilderna från Alaska är fantastiska efter-regn-kommer-sol-bilder.

Att slippa fira
Om att betrakta den svenska midsommaren på avstånd från Civezza, vid den Italienska Rivieran, skriver Katarina på bloggen ”Äntligen vilse”. Hon skriver att hon slipper allt vad sillunch och vodkarus heter: ”Bara värme, torra fötter, sönderbländade ögon och timmar vid poolen tillsammans med vännerna.”

Och om midsommar i Tadzjikistan kan du läsa i bloggen Johnnybajdzjan.

15 kommentarer

Filed under resor

Vad är sanning om hundköttet på Bali?

De senaste två dygnen har det skrivits en mängd artiklar i framförallt Australiensisk media om hur turister luras att äta hundkött på Bali. Idag har Expressen fångat upp nyheten  i en artikel. Nyheten kommer från början från en djurrättsorganisation i Australien som påstår sig ha bevis för att hundkött säljs som kycklingspett till turister på den Indonesiska ön.

Tillåt mig att tvivla. 

Hundar äter kött. Att föda upp hundar kostar alltså mer än att föda upp kyckling. Priset på hundkött är därför rimligen betydligt högre än priset på kycklingkött. Varför skulle någon sälja något dyrt som något som är billigare? 

Men om det inte är sant: Varför skulle en djurrättsorganisation vilja fejka eller hårdvikla en sådan här nyhet? Så här tror jag: Därför att det faktiskt förekommer att hundkött äts på Bali. Dock är det ovanligt. Enligt den här forskningsrapporten föraktas hundätarna av majoriteten på Bali. Och djurrättsaktivisterna vill förmodligen skapa opinion mot att det alls är tillåtet att äta hundkött i Indonesien. Kan de då pressa landet och skada turistindustrin genom att påstå att turister luras att ära hundkött så kan de kanske uppnå sitt mål om totalförbud. Skulle de kunna tänkas ha resonerat. Om de valt att fejka nyheten. 

Jag har inga bevis för att nyheten är fejkad. Men tillåt mig att tvivla på sanningshalten…

5 kommentarer

Filed under media, resor

Ett varv runt Lilla Kroksjön


Vid Lilla Kroksjön, norr om Karlshamn finns en tillgänglighetsanpassad slinga runt sjön. Den är drygt två kilometer. Vi promenerade det varvet igår. Efteråt doppade vi oss i Stora Kroksjön vid friluftsfrämjandets bastu och brygga.





8 kommentarer

Filed under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, vackra platser

Guideböckernas och bloggarnas Mallorca


Vi sitter hemma på altanen och äter jordgubbar och glass. Svenska jordgubbar och vaniljglass. Det är mindre än en vecka till midsommar. Jag läser på om Mallorca. Vi gick ett varv på stan idag. Här hemma i Karlshamn. Jag köpte lite underkläder och så tog vi en fika på Esters café i gallerian. Delade på en stor toast och en bit kladdkaka. Vi satt ute på terassen. Se där ett tips för den som söker en plats i solen i vår lilla stad när det är fullt utomhus på andra ställen (läs konditori Christin). Och så var vi inne i bokaffären köpte jag en guidebok till Mallorca.

Märkligt nog hade vi ingen sedan tidigare trots att vi varit på Mallorca två gånger förut. En gång på 90-talet när vi var en förlängd weekend i Palma och åkte runt med moppe, vandrade, hittade fina havsvikar söder om Palma som Cala Pi och åkte norr ut och besökte Valldemossa. Den gången hade jag lånat en guidebok på biblioteket i Gävle med inriktning mot vandring, minns jag.

För fyra år sedan när vi var medbjudna på en generationsresa till Cala Bona måste vi ha klarat oss utan guidebok. Eller så har vi förlagt den. 

Idag köpte jag i alla fall en första klass pocketguide: ”Topp 10 Mallorca”. Och på biblioteket, som just nu också finns i gallerian, lånade jag ”Vandra på Mallorca” av Anita och Birger Løvland.

Och nu sitter jag hemma på terassen och bläddrar och läser i böckerna. Tidigare i veckan har jag läst bloggar och samlat på mig tips inför resan.

Byarna i Tratamuntana
Sanna Rosell har i sin blogg skrivit en resguide till ”ett annat Mallorca”. Hon skriver att åren av turism i massformat har satt sina spår. Men att bortom charterturismens parasollträngsel och Bamseklubbar finns det ett annat Mallorca. Hon tipsar om bergen Tratamuntana där du kan vandra och/eller besöka byarna Deià, Sóller, Valldemossa, och Fornalutx.

Också på bloggen desires kan du läsa om byarna Deià, Sóller, Valldemossa. Om den sistnämnda som är berömd för att författarinnan George Sand tillbringade en vinter här tillsammans med kompositören Chopin, kan du läsa:

”Att vistas i denna romantiska by kändes som att befinna sig i en sagovärld.”


Valldemossa. Foto:desires

Om en annan by, Puerto Sant Elm, skriver bloggaren att det är en fin liten badort som ”som har en jättefin långgrund sandstrand med underbart turkosfärgat härligt vatten!” Hon skriver också om vägen till Sa Calobra, om romarstaden Pollenca, om Puerto Pollenca och andra badorter.

Om att segla runt Mallorca kan du läsa i bloggen ”S/Y Lady Anillas resor och äventyr på de sju haven”. Där kan du också läsa om äventyr på land och den berömda järnvägsrelaterade mellan Puerto Sóller och Sóller.

Jag har själv nämnt den tågresan, men jag kallade den spårvagn, i ett inlägg om reseminnen från generationsresan till Mallorca.

Liniz Travel har bland annat skrivit om bästa glassbaren i Puerto Sóller och favorithotellet på samma ort.


Glassbar i  Puerto Soller. Foto: Liniz Travel

Behövs ens guideboken?
Guideböckerna och bloggarna skiljer sig inte mycket åt i urval av sevärdheter, stränder och andra platser. Så behöver du då en guidebok överhuvudtaget? Tja, behöver och behöver. Men jag tycker att en guidebok ger en något bättre överblick. Dessutom fungerar den utan batteri och tillgång till internet och är också lättare att läsa i solen. Både guideböckerna och bloggarna har annars just en tyngdpunkt på de byar och andra sevärdheter i den bergiga delen av ön, längs den nordvästra kusten, som omnämns ovan men där finns andra tips också.

Bortom Tratamuntana
Bloggen ”min kreativitet” tipsar om nationalparken S. Albufera, som ligger vid stranden Playa de Muro, precis där vi ska bo vid Alcudiabukten: ”Vi såg Cettisångare, Sammetshätta, Sydnektergal, Trastsångare, Rörsångare, Styltlöpare, Svartbent strandpipare, Mindre strandpipare, Elinorafalk, Rörhöna, Kamsothöna, Kohäger, Silkeshäger, Ägretthäger, Natthäger, Härfågel, Gravand, Rödhuvad dykand, Skedand, Gräsand, Snatterand, Fisktärna, Bronsibis, Gulärla, Ringduva och Talgoxe. Vi hörde Tjockfot men såg den aldrig. Fina blommor och fjärilar såg vi också.” Detta var dock i början av maj. Hur mycket fågel där är mitt i sommaren återstår att se.

Sanna Rosell skriver i blogginlägget ovan också om savannliknande stäpper och paradisiska stränder i sydost och nämner då särskilt stranden Es trenc.

Palma
Bloggen desires har ett särskilt inlägg om Palma där du bland annat kan se bilder på hus som ritats av den kända spanska arkitekten Gaudí.


Hus i Palma. Foto:desires

Fantasiresor tipsar om 7 restauranger i Palma.  Bloggen We ser Nodes skriver på engelska om sex platser runt Palma som du inte bör missa. Av dessa tycker jag att Playa Illetas ser ut att vara det bästa tipset.  Turisterna – Familjen Magnusson – tipsar om ett centralt och lyxigt hotell i Palma. De har också skrivit ett blogginlägg som även innehåller ett mycket proffsigt klipp om hur de gjorde Mallorca med bil på tre dagar.

Kändisar, vanliga familjer, resefotografer och bröllop mm
Det finns säkert flera men en bloggande kändis som bor på Mallorca är Malin Berghagen. En annan blogg om att som svensk familj bo och leva på Mallorca finns på livingmallorca. Resefotografen Pär Olsson bor och skriver också om livet på den spanska ön i bloggen Mallorca Moodboard.

På ut- och springbloggen kan du läsa om att gifta sig på Mallorca. Och på bloggen readyfortakeoff finns flera inlägg om Mallorca.

7 kommentarer

Filed under böcker, blogg, Karlshamn, resor

Boka din egen kombination i Tanzania, safari + Zanzibar


Kombinationsresor med safari på fastlandet och sol och bad på Zanzibar finns att boka via olika arrangörer i Sverige men blir då riktigt dyrt. Du kan spara en hel del pengar genom att boka själv.

Vi sparade nästan tio tusen kronor per person när vi var där genom att jag bokade de olika delarna var för sig på nätet. Men då valde vi i och för sig att göra en kortare safari än de som finns att välja på i färdiga paketresor.

Så här gör du för att boka själv:

1. Titta ut lämplig flygresa till antingen: 

a) Zanzibar tur och retur + Zanzibar till Arusha tur och retur (så flög vi för det var billigast när vi skulle åka) 

eller

b) Enkel till Kilimanjaro + enkel från Arusha till Zanzibar + enkel från Zanzibar (eller omvänt)

De flesta och bästa safariresorna på fastlandet utgår från Arusha. Det är också namnet på inrikesflygplatsen. Kilimanjaro heter den internationella flygplatsen vid samma stad.

För att jämföra flygbolag och resebyråer använder jag flygresor.se

2. Begär offert på safari lämpliga datum (och klockslag) utifrån de flyg du sett ut. Jag kontaktade de tre företag som hade bäst betyg på Tripadvisor för safari från Arusha. Något företag per mejl och de andra via formulär på deras respektive hemsida.

Nu blir det lite mejlväxling fram och tillbaka de kommer att fråga om önskad standard/prisläge (budget, mellan eller lyx). Det är nog en fördel om du vet vad du vill se också. 

För vår del valde jag att vi skulle bli hämtade på flygplatsen av Good Earth Tours, bli transporterade, övernatta i mellanklasshotell nära Ngorongoro och sedan tillbringa en heldags safari i nationalparken, övernatta igen och sedan transporteras tillbaka till flygplatsen. Det paketet kostade oss 19 429 kr för en familj på fyra personer, utöver flygresan men inklusive måltider.

3. Boka flygresan enligt punkt 1 och boka safarin enligt punkt 2.

4. Boka hotell på Zanzibar.

Här har jag skrivit om vad en resa till Zanzibar kostar och hur du bokar.

Här har jag skrivit om var på Zanzibar det är bäst att semestra.


Afrikansk buffel…

…elefant…

…och flodhästar i Ngorongoro.


Stranden vid Kendwa Rocks.

Bilden överst i inlägget: Stranden i Jambiani.

7 kommentarer

Filed under resor, vackra platser