Milanos äldsta stadspark – Indro Montanelli – i höstskrud

Vi avslutade vår höstlovsresa till Italien med ett par dagar i Milano som vi mest av allt ägnade åt att strosa omkring i staden. Flera gånger kom vi att ströva igenom parken Indro Montanelli som visade sig vara mycket vacker i höstskrud.

Parken heter sedan 2002 på italienska Giardini Pubblici Indro Montanelli vilket betyder ”Indro Montanellis allmänna trädgård”. Tidigare har den hetat Giardini Pubblici och Giardini di Porta Venezia (men har fått namn efter journalisten och författaren Indro Montanelli 2002.) Det är en stor och gammal stadspark som ligger i Porta Venezia- distriktet, nordost om stadskärnan, i en administrativ avdelning som tydligen kallas zon 1. Stadsparken grundades redan 1784 och är därmed den äldsta i Milano. Senare har trädgården utvidgats vid flera tillfällen till sin nuvarande yta på 172 000 m2 och här finns byggnader som naturhistoriska museet (1888-1893) och planetariet (1930).

Vad för slags fotografering som pågick i parken – utöver min egen – vet jag inte – men jag gissar att det var någon slags modefotografering.



2 kommentarer

Filed under resor

Cinque Terre på höstlovet


Äntligen är jag klar med min åtta minuter långa film från Cinque Terre på höstlovet. Minuter. Man skulle kunna tro att det var timmar så lång tid det tog att göra filmen. Det har varit så mycket teknikstrul med den här filmen så du kan inte ana. Men nu är den uppladdad! Den handlar om Nationalparken i Ligurien, Italien. Om byarna Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Om vandringarna och vyerna. Om att äta gott och bada. Om vädret på höstlovet och hur du tar dig dit.

Vill du hellre läsa om resan och titta på fotografier så finns det en del sådana inlägg redan i bloggen. Och fler kommer framöver.

8 kommentarer

Filed under film, höst, resa med barn, resor, vackra platser, YouTube

Redigerar film


Om någon undrar varför det inte kommit något blogginlägg om Italien på länge, trots att det finns så mycket mer att berätta, så beror det på att jag för närvarande redigerar en film om resan. Och att det tar en evig tid. Plus att det är mycket att göra på jobbet. När jag kan redigera filmen med katten i knät är det dock ganska mysigt. Ja, annars också. Men särskilt med katten i knät.

Återkommer med fler blogginlägg snart. Hoppas jag.

4 kommentarer

Filed under blogg, resor, iPhone, film, YouTube

Riomaggiore i solnedgången

Husen på klipporna ovanför hamnen klamrar sig fast på ett alldeles orimligt sätt som trotsade de tyngdlagen fullständigt. Men vem bryr sig om Newtons lagar när en stor strålande apelsin sänker sig i Medelhavet och färgar himlen rosa? Det är måndag kväll på höstlovet, för precis en vecka sedan, och vi besöker Riomaggiore i solnedgången.

Sydligaste byn
Den här dagen har vi vandrat från Vernazza till Monterosso del Mare. Men innan vi återvänder till Vernazza tar vi en sväng med Trenitalias regionaltåg, regionali, till den sydligaste av byarna som räknas till Cinque Terre, i norra Italien,  för att få en glimt även av denna by.

Mot vattnet
På väg ner mot hamnen har vi passerat igenom en tunnel med väggar av murad sten och ett tak av turkosblå uppspänd platsduk. Att gå därigenom påminner lite om känslan att gå igenom en sån där akvarietunnel som är så vanlig numera i stora moderna akvarier. Med den skillnaden att här syns inga fiskar röra sig i vatten. Istället är vi ett stim turister som rör oss mot vattnet. Som istället finns utanför den andra änden av tunneln.

Borta!
Vi följer strömmen ner mot hamnen. Jag stannar och fotograferar. Plötsligt är de andra borta. Det är gott om andra turister nere vid vattnet. Och solnedgången är redan vacker. Ganska snart får jag ett SMS från ”General Squirrel”. Det är min förstfödde som lyckats döpa om sig till det i min mobil, jag har aldrig riktigt begripit hur han gjorde, men kanske är det för att jag och pojkarna har gemensam Apple-Id? ”Var är du?” undrar han. ”Vid havet. Och ni?” svarar jag och sedan dyker de upp alldeles intill mig. De har köpt glass visar det sig. Jag vill också ha en. Jag köper min på vägen tillbaka. Men först ser vi solen gå ner bakom horisonten.

Drönare
En märklig detalj är hur en drönare surrar i skyn precis framför solen i omgångar. Det är precis som att den som fotograferar eller filmar med drönaren tror sig kunna få bättre bilder på solen genom att styra den rakt in i det lysande klotet. Men det är väldigt långt bort kan jag berätta. Tjugo eller femtio meter hit eller dit gör ingen skillnad. Men kanske gissar jag fel. Kanske är det inte alls solnedgången som filmas eller fotograferas. Kanske är det istället den egna personen som ska förevigas där den står och vinkar mot kameran i skyn? Vad vet jag. Eller är det kanske fina översiktsbilder över den balanserande byn som insamlas?

Problem solved
Vi pratar hur som helst om att en ensam drönare inte kan förstöra en solnedgång, men att om flera skulle köra runt med sådana samtidigt skulle det börja bli irriterande. Men å andra sidan krockar de då kanske med varandra och störtar mot vattnet? Eller, tänker jag vidare, så smittas de alla av samma övermod som en gång Ikaros och flyger så nära solen att de smälter och därför störtar i havet? Ja, kanske. Kanske att det här är ett problem som löser sig självt?

Konstnär
När solen passerat horisontallinjen har färgskalan övergått från turkost marinblått och orange till stålgrått och rosa. Drönaren är borta men landskapet är fortfarande mycket vackert. En konstnär sitter på en plaststol och skissar små bilder med hus och landskap. Andra, färdiga bilder, har han liggande till försäljning på ett campingbord framför sig. På bordet står också ett glas med rött vin. Han sitter på rätt plats i världen. Det här är verkligen en miljö som gör sig på bild. Men det verkliga konststycket och konstverket måste nog ändå vara byn i sig själv. Hur har byggarna som ställt husen på plats burit sig åt? 

När jag ätit min glass tänds gatuljusen i den lilla hamnstaden och vi vandrar tillbaka mot tåget. Ännu en upplevelse rikare.







10 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Kanalerna i Milano


Var börja berätra om en resa? Från början och i kronologisk ordning? Eller i den ordning som sakerna vill låta sig berättas? Jag började från början när vi var iväg. Sedan kom slutet med landningen på Kastrup. Nu följer det näst sista, resans sista dag utöver hemresedagen, och särskilt då det som var nytt den dagen. Nämligen kanalerna i Milano.

Dålig research
Inför resan till Cinque Terre och Milano hade jag köpt en guidebok om det senare resmålet men inte det förra. Ändå var jag bättre påläst om byarna och vandringarna i Ligurien än om Lombardiets huvudstad. Men att jag ville se katedralen drån utsidan visste jag och om köerna inte var för långa ville jag gärna upp på taket också. Men nu var köearna alldeles för långa så något takbesök blev det aldrig. Det får bli en annan gång. Däremot många och långa vandringar genom staden i dagarna två. På sätt och vis är det mysigare att vandra runt så med utrymme för improvisation och infall än att ha en detaljerad plan. Jag återkommer till en del av det vi stötte på under våra promenader.

Naviglio Grande
Men efter den första dagens vandringar var det en sak som jag sett information om i förväg och som vi inte hunnit med. Så den andra dagens främsta målpunkt fick bli Milanos kanaler. Även om jag inte visste mer om dem än att de existerar. Nu vet jag att de med ett gemensamt samlingsnamn heter Navigli Lombardi. Och att den som vi tittade närmare på, promenerade längs med ett par broar bort, fram och tillbaka, heter Naviglio Grande. Det är den kanal som förbinder Milano med Lago Maggiore och därmed även med Schweiz. Naviglio Grande är omkring 50 kilometer lång och anlades från 1100-talet fram till och med 1900-talet för både skeppsfart och bevattning. I ett skede ska till och med Leonardo da Vinci ha arbetat med att göra ritningar på kanalsystemet.

Dis och mys
Det är en disig eftermiddag och miljön runt kanalen är mysig med många kaféer och restauranger, gatuförsäljare och en mer välordnad gatumarknad. Cyklar står parkerade, ett par svanar simmar i kanalen, och en and av något slag som jag inte vet närmare vad det är för sort. Kärlekspar vandrar hand i hand, andra sitter på en bänk, en turistbåt skär igenom det stilla vattnet. Det är verkligen ett mysigt område att vandra i, men räkna inte med att vara de enda turisterna som hittar hit. Tvärt om. Området ökar i popularitet. Hade vi haft fler dagar i Milano hade jag gärna utforskat kanal-systemet ytterligare, kanske med båt, och kanske då hittat bortanför turiststråken, men nu fick det räcka med en snabbtitt.





4 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Vi hade (i alla fall) tur med vädret


Det är något särskilt med Öresundsförbindelsen. Den vackra bron som går iland på den konstgjorda ön Pepparholmen för att närapå osynligt försvinna ner i en tunnel under havet. Så när vi närmar oss Kastrup kan jag inte låta bli att ta upp kameran för att ännu en gång fotografera denna vy. Trots att minneskortet i kameran redan är fullt av bilder. Det har varit en sådan semester igen där jag har fotograferat och fotograferat. Och fotograferat igen.

Regnet kom till slut
Fotograferade gjorde jag däremot inte imorse när vi gick igenom regnet den korta sträckan från flygplatshotellet MOXY till terminal 2 på Milano Malpensa, en terminal där alla flighter är med lågprisflygbolaget EasyJet. Inte heller när regnet slog mot planets fönster när vi stod på startbanan brydde jag mig om att fotografera. För regnet kom till slut. Men då var vi redan på väg hem. Och när vi landade på Kastrup var vädret fint igen. Solen lyste igenom tunna molnskyar. Väl nere på landbacken fick vi vänta in nästa tåg mot Karlshamn i nära på en timme. Ett par av de övriga i sällskapet passade på att äta rød pølse. Själv tog jag en kopp te och en chokladcroissant. Och så köpte jag en påse med ”hexe hyl”, danskt häxvrål. Saltlakrits. Sånt som de inte begriper sig på i resten av världen, utanför salmiakbältet, från Island, via Holland, Danmark och Sverige till Finland.

Höstlovsväder i södra Europa
Vädret, ja. Vi hade tur med det. Det går inte att räkna med fint väder ens i södra Europa under höstlovet, men vi har rest ganska många gånger nu den här tiden och har oftast haft bra väder. Och vi har ofta kunnat bada. I år hade vi extra tur eftersom idén var att vandra i Cinque Terre större under resan och vandring i regn inte är så kul. Men en enda regndroppe såg vi på resan innan imorse och då var vi redan i Milano, så det spelade mindre roll. Och då hade vi redan fått en hel dag med solsken även i Milano. 

Dessutom kunde vi bada varje dag när vi var nere i Ligurien även om solen stod lågt även mitt på dagen och vattnet var svalt som vid ett dopp i en svensk insjö en sommarkväll. 

Inte lika tursamt
Vad som var mindre tursamt för min del var att jag åkte på värk i ryggen strax under vänster skulderblad. Jag har haft det förut och det brukar gå över. Men det är irriterande även om det på inget sätt förstört semestern.

1 kommentar

Filed under resor

Vandring från Vernazza till Monterosso al Mare i Cinque Terre

Att vandra är lite av grejen i Cinque Terre. Förutom att titta på och fotografera de gulliga byarna, Området har ca 10 mil vandringsleder som löper mellan byarna och i det omgivande landskapet, men två av de mest berömda sträckorna är avstängda just nu. De två kuststräckor som är öppna för vandring är de två första från norr mot söder. Vi börjar med den allra nordligaste sträckan men vandrar den från söder mot norr, vilket ska visa sig vara smart. Vi går kuststigen 3,5 km från Vernazza till Monterosso al Mare.

Fin utsikt
Vi har vandrat uppåt, uppåt, uppåt i trappor och sluttningar längs den oftast smala stigen mellan byarna när vi hittar en plats att sätta oss att fika den medhavda matsäcken. Här är den murade stenvägg som oftast kantar stigen så pass låg att vi kan sitta på den. Och stigen är så pass bred att andra vandrare kan passera oss där vi sitter. Dessutom har vi fin utsikt över kusten norr ut och kan nu se Monterosso i fjärran. Pojkarna äter taco-chips på tub och jag och Anders äter pinjenötter. Skalen lägger vi först i en liten hög för att sedan lägga över i chipstuben när den är tömd. Alla äter också av salta kex. Till det dricker vi vatten. Det är skönt att pusta ut i skuggan och vätskan behövs trots att det ”bara” är 18 grader varmt. Solskenet och stigningen gör sitt till och jag ångrar lite att jag valde att gå i långa jeans. Det klibbar lite. Men det räcker att vila en kort stund så känns temperaturen bara behaglig igen. Det här är lite som ljusterapi inför den vinter som ska komma därhemma.

Det kostar att vandra
Vi började dagen med att för 42 Euro köpa ett endagskort till nationalparken, en familjebiljett för vandring och tågresor i området, på järnvägsstationen i Vernazza. De tar enbart kontanter. Senare ska det visa sig att vi nog kom undan lite för billigt då. Förmodligen gäller familjebiljetterna för barn till och med elva år. Om vi betalat rätt hade det i så fall istället blivit 58 Euro, 16 Euro per vuxen och 10 Euro för barn upp till och med elva år. Då enstaka enkelbiljetter med tåg kostar ca 10-15 Euro för alla fyra beroende på sträcka är det frågan om det verkligen lönar sig ekonomiskt med dagspass. För den som vill vara ekonomisk kan det nog löna sig att googla på exakta priser per vandring och järnvägssträcka och jämföra, men det är praktiskt att ha ett kort som bara behöver stämplas en gång och sedan är giltigt hela dagen. Dessutom gäller det också som entré till vissa offentliga toaletter vilket kan vara praktiskt. Väljer du att istället lösa biljett för vandringen i den kiosk som finns en bit in på leden är det också kontanter som gäller.

Hitta till stigen
Vandringen utgår gärna ifrån det lilla torget vid hamnen i Vernazza. Nära torgets östra hörn leder en trappa upp för en gränd mot norr. Där är skyltat mot ”Monterosso”. En bit upp tar du till vänster och följer sedan stigen som är markerad med röd-vita målade sträck hela vägen till Monterosso al Mare. Vi började gå tidigt på förmiddagen så vi kunde blicka ner mot ett Vernazza i motljus. Vi passerade igenom några vinodlingar och genom skog. Ofta hade vi fina vyer ut mot havet och byarna.

Trångt vid möten
Jag stannar ofta för att fotografera. Och kommer på så sätt lite efter de andra. Samtidigt ger det mig tillfälle att pusta lite, vilket behövs. Strax efter det att vi har fikat blir stigen riktigt smal långa sträckor. Det går knappt att mötas. När jag kommit en bra bit på en sådan sträcka möter jag plötsligt ett stort gäng med många vandrare. Jag trycker mig mot den murade bergväggen för att de ska kunna passera. Nedanför stigen är det stugbrant i alla fall ett par meter. En amerikansk kvinna som passerar tycker uppenbart att det är obehagligt och hon håller en hand på vardera sidan om mig mot muren samtidigt som hon skämtsamt säger ”du får många kramar av främlingar här”. Lite senare passerar vi en man som säljer färskpressad apelsinjuice, men jag har inga kontanter på mig och de andra har redan passerat när jag kommer dit.

Slippa balansera på kanten
Vi vandrar här i lågsäsong, det är månadsskifte oktober-november. Och vi pratar mycket om vilken trängsel det måste vara här under den riktiga sommaren. Jag förstår faktiskt inte hur det alls går att ta sig framåt om det är ständiga möten i de här smala passagerna. Då måste det också vara mycket svårare att stanna upp och njuta av utsikten. Det känns som att vi har haft tur som valt den här tiden på året att vandra här, fint väder utan att det är för varmt och inte allt för mycket folk. Vi har också, visar det sig, haft lite flyt som valt att gå från söder mot norr, på så sätt har vi innersida vid mötena (högertrafik) och slipper balansera ute på kanten. Något som känns extra bra när du vandrar med barn.

Översta bilden: utsikt mot Monterosso al Mare. Nedan utsikt över vinodling i höstfärger och utsikt mot Vernazza. 


9 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Ett par dagar och nätter i Vernazza, Cinque Terre

Vernazza är en stad och kommun belägen i provinsen La Spezia, i Ligurien. Det är en av de fem städerna som utgör Cinque Terre-området. Vernazza är den andra staden räknat norrifrån. Det är den enda naturliga hamnen i Cinque Terre och är en av de äldsta ”fiskebyarna” på den italienska Rivieran. Vi tillbringade ett par dagar på höstlovet här.

Luktar Italien
Vi kliver av tåget och går ner för trappan till byn. Där möts vi av en man som ska visa oss till rummet vi hyrt. Vi vandrar upp för trappor i en gränd tills vi kommer till rätt dörr. Väl innanför den väntar fler trappor. Först en i ljus marmor med vita rep som räcke. Det doftar starkt av rengöringsmedel här. ””Det luktar Italien”, som minstingen säger. Sedan går vi uppför en metalltrappa och så är vi vid vårt rum. Det heter att det är en ”svit med havsutsikt” men beskrivningen känns något överdriven även om rummet är fräscht och fint. Väggar i turkost. En halvabstrakt tavla målad med breda penseldrag i en färgskala från vitt via turkost till ultramarinblått tolkar jag som att den föreställer en våg. I pojkarnas del av rummet finns ett litet, litet fönster. Men det går att öppna så att vågornas brusar högt och när vi kommer är både hav och himmel rosa i kvällsljuset.

Ingen hemlighet längre
Första gången jag hörde talas om Cinque Terre måste ha varit på 1980-talet i en tidningsartikel. Då beskrevs området som en välbevarad hemlighet som inte kunde nås med bil, utan bara till fots eller med tåg och som många turister därför missade. Den tiden är sedan länge förbi. Allt fler berättar vid fikaborden på jobbet om de fantastiska byarna och sprider bilder via sociala medier. Att göra som vi och besöka området utanför högsäsong är därför ett gott råd. Även så här på höstlovet är det en viss trängsel i byarna på dagtid och fram till och med solnedgången. Men rumsuthyraren säger att det är få turister nu jämfört med perioden juni till och med september. Nu på höstlovet blir det dessutom inte lika varmt att vandra som under de heta sommarmånaderna. Det här är helt enkelt en bra tid på året här. Men det där med bilfritt är heller inte riktigt sant, även om jag föreställer mig att det är närmast omöjligt att parkera i byarna för den som inte har egen p-plats så det bästa är nog ändå att göra som vi och ta tåget hit.

Vitlök, olivolja och persilja
Jag går ut före de andra. Bestämmer mig för att se om det finns en väg ner till stenstranden som syns från det lilla fönstret. Jag fortsätter därför uppför trapporna i den smala gränden. Följer skyltarna mot Corniglia. Jag hittar ingen väg ner till stranden men väl en utsiktsplats där flera fotografer samlats för att fotografera byn i det mörklila kvällsljuset. Också jag fotograferar några bilder av den bildsköna vyn innan jag vänder ner till byn för att leta reda på de andra. Till kvällsmat äter vi spaghetti vongole på en restaurang vid det lilla torget nere vid havet. Med smak av vitlök, olivolja och persilja. Efteråt tar vi varsin glass på gelaterian som ligger vid huvudgatan genom byn. Jag väljer hallonsmak.

På köpet
Nästa dag vandrar vi till en av grannbyarna och på kvällen äter vi på samma restaurang vid torget igen. Tre av oss väljer spaghetti vongole igen. Så god var den! Frukosten som ingår i rumspriset äts på två olika restauranger de olika dagarna och det är också väldigt olika mycket mat vi får. Den andra dagens frukost är rikligast och bäst. Efter att den är uppäten är det dags att gå tillbaka till rummet, packa ihop, och lämna rumsnyckeln i byns lilla fiskebutik som ligger i en gränd. På köpet när jag betalar för rummet får jag med mig en burk ansjovis. Medan vi väntar in tidpunkten för det förbokade tåget går jag runt och fotograferar lite.

Fullt på dagen
Drygt ett dygn senare återvänder vi till Vernazza efter en vandring från en grannby. Det är första gången vi äter lunch i byn. Det är till skillnad mot på kvällarna väldigt fullsatt på de flesta restaurangerna men vi hittar ett bord ute vid piren där vi äter pizza och pasta. Jag tar en pizza med kronärtskocka och inget mer utöver tomatsås och mozzarella. Det smakar ännu godare sedan jag bett om och fått extra ”sal”, salt på Italienska. Vi har tagit med oss badkläder, men efter att ha suttit en stund och lapat sol efter lunchen bestämmer vi oss för att det är trevligare att bada klippbad i Manarola än att bada vid den kombinerade hamnen och sand- och klippstranden här. Så lämnar vi än en gång Vernazza med tåg.


3 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Billig höstlovsresa till Italien – Cinque Terre och Milano

Höstlovsresor. En charterresa till Kanarieöarna kan kosta lika mycket som två veckor på betydligt mer exotiska platser en annan tid på året. Så hur göra? Jag har skrivit förut om mina bästa tips för höstlovsresan. Just i år kom vi extra billigt undan. Totalt: 14 600 kr för två vuxna och två barn, 13 och 11 år gamla. Det vill säga 3 650 kr per person.

Vi befinner oss just nu i Manarola. Det är en av byarna i Cinque Terre som mest av allt bär berömt för vandring mellan bildsköna byar vid på italienska västkusten . Själva namnet på området betyder ”de fem landen” på italienska. Den cirka tolv mil långa kuststräckan ligger längst i söder på den italienska rivieran, mellan La Spezia och Genua nära gränsen till Toscana. Räknat från nordväst till sydost ligger fem små byar på rad: Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Hela Cinque Terre-området utsågs 1998 till nationalpark och står på Unescos världsarvslista. Vi ska bo här i Manarola två nätter efter att ha bott två nätter i Vernazza och dessförinnan en natt på ett flygplatshotell.

Egentligen hade jag tänkt mig ett helt annat resmål på höstlovet, men medan jag tvekade om Marrakesh mest av allt blivit en turistfälla och hur säkert det egentligen är att resa dit, hann direktflyget från Kastrup bli fullbokat. Så då började jag se mig om efter biljetter till storstäder runt om i Europa som vi ännu inte besökt. Och det var då jag hittade de extremt billiga biljetterna till Milano. Med direktflyg från Kastrup. Ibland har man tur. :) Det var i början av juni som jag slog till. Det fick bli en kombination med både Milano och Ligurien. Och nu är vi här. Både igår och idag har vi badat i Medelhavet. Igår vandrade vi mellan två av byarna. Bilden ovan är ifrån igår och Monterosso al Mare. Och dessutom har vi ätit gott. Att äta är däremot inte billigt här och ingår inte, utom de flesta frukostarna, i priset för resan enligt ovan. Det som ingick i 14 600 kr är följande:

Flygbiljetter med Easyjet köpta 2 juni 2017 tur och retur Köpenhamn, Kastrup till Milano, Malpensa, tre vuxna och ett barn (11 år) och en incheckad resväska utöver handbagaget:

2 030 kr

Övernattning vid Malpensa, 2 vuxna plus två barn på MOXY, Milan Malpensa, inklusive frukost för två:

1 372 kr

Tåg till Milano Centrale med Trenord, två vuxna och två barn (11 och 13 år):

320 kr

Tåg från Milano Centrale till Levanto med Trenitalia för tågbyte, två vuxna och två barn:

425 kr

Tåg från Levanto till Vernazza med Trenitalia, tre vuxna och ett barn:

136 kr

Boende Vernazza, två nätter på La Polena – Afittacamere, två vuxna och två barn i svit med havsutsikt, inklusive frukost:

3 365 kr

Tåg från Vernazza till Manarola med Trenitalia, tre vuxna och ett barn:

136 kr

Boende i Manarola två nätter på Ca de Lelio, dubbelrum med extrasäng, inklusive frukost:

2 884 kr

Tåg från Manarola till Levanto för byte för tre vuxna och ett barn:

91 kr

Tåg från Levanto till Milano Centrale med Trenitalia, två vuxna och två barn:

425 kr

Två nätter på Best Western Plus Hotel Galles för två vuxna och två barn varav en bonusnatt (halva priset alltså, men om jag inte haft bonus hade jag nog valt ett billigare hotell), ingen frukost:

2 134 kr

Tåg tillbaka till Milan Malpensa:

320 kr

Övernattning vid Malpensa, 2 vuxna plus två barn på MOXY, Milan Malpensa, ingen frukost:

963 kr

Totalt: 14 600 kr = 3 650 kr per person

2 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Måste tillbaks till Afrika


När du har varit, är, någonstans måste du förr eller ge dig av. Sedan längtar du tillbaka. Just nu längtar jag tillbaka till Afrika. Trots att jag bara en gång besökt Afrika söder om Sahara. Det var i januari i år. Mycket snart reser jag till Italien. Men just i detta ögonblick längtar jag mest av allt till Afrika. Måste tillbaks till Afrika. Nån gång.

Lämna en kommentar

Filed under resor

Internet och ondskan

Internet. Den här tiden vi lever i. Allting flyter. Du har ingen fast mark under fötterna. I bästa fall är det gungfly. Då och då trampar du igenom. Den som går en stund i vår tid kan inte undvika att bli blöt om fötterna. Den som fryser om fötterna fryser om hela kroppen. Vår tid fryser om hela kroppen. Jag fryser. Du fryser.

Trumpifieringen av världspolitiken. Europeiska nazister och andra högerextremister. Inte heller i Sverige lyckas vi hålla detta borta. Vad var det som hände?

Felbyggda personliga varumärken
Det finns ett antal personer som i vår tid bygger sina personliga varumärken på att mer eller mindre öppet flörta med rasismen. De får ryggdunkningar, gilla och delningar. Men också mothugg. Och i takt med att de skapar debatt ökar deras personliga inflytande ännu mer och samtidigt deras inkomster. Några av dem lever på swish-pengar från en publik med mer eller mindre starkt rasistiska åsikter. Även om de inte alltid själva från början inte haft minsta läggning åt rasism. Att internet, och allt som finns gratis här, även bidrar till att det gradvis blir svårare och svårare att försörja sig som journalist är i allra högsta grad en del i utvecklingen. Jag skulle kunna namnge ett antal journalister, ledarskribenter och politiker (varav några riksdagsledamöter från mer än ett parti), och andra inflytelserika personer som sprider dynga. Men jag gör inte det. För det här handlar inte främst om dem. De har ett personligt ansvar. Självklart. De här människorna som gör sig till mörkrets företrädare kommer att vakna en dag och undra vad som gick fel. Kanske först i Nürnberg (bildligt talat). Men jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva hamna där igen…

Eget ansvar att backa ur
De borde tänka efter, inse vad det är de bidrar till och backa ur. Självklart. Det är de här välformulerade människorna som genom sitt agerande riskerar att orsaka att rasismen i vårt land på riktigt börjar öka istället för att fortsätta minska, som den tidigare gjort under många decennier. Tills nu har jag uppfattat det som att rasismen faktiskt inte har ökat just något, bara blivit mer högljudd. Men om den istället faktiskt nu börjar öka, och skulle fortsätta öka över en viss nivå, skulle det i sin tur suga in oss i det svarta hål av ondska som alltid slutar med först brott mot mänskligheten och sedan, när allt redan gått för långt, så småningom nederlag för ondskan. För den förlorar alltid. Därför att ur ett svart hål kommer inget gott och människor har i alla tider strävat efter livets goda.

Del av en större bild
Men. Vi måste vara klara över att det här handlar om ett mycket större problem än bara Sverige. (Se på det som händer i USA, på Burma, på stora delar av Europa, inte minst i öst.) Det handlar om något mycket större och obehagligare än de inflytelserika individer i vårt land som för egen vinnings skull flörtar med ondskan. Det här handlar om alla dem som i stora delar av världen bär fram den här sortens individer och gör dem till sina företrädare. Och om hur det går till rent praktiskt. Det här handlar om internet.

Naiva 90-talet
Demokratiseringen av det fria ordet som möjliggjordes genom internet skulle göra oss alla fria och lyckliga. Alla skulle bidra till en bättre värld. Trodde vi. På det naiva 90-talet. Och jag tillhör dem som i stora drag har trott det där ända tills nu. Och delvis fortfarande tror. Men nu ser jag farorna. Hur illa det kan gå. Om inte alla goda krafter hjälps åt.

Flashback och kommentarsfält
I Sverige började det i mångt och mycket att gå snett i dagstidningarnas kommentarsfält som under en period fanns under alla artiklar på nätet. Här fick rasister och andra troll länge härja fritt. Parallellt med denna utveckling skrevs det mycket skit anonymt också på olika forum som Flashback. Ett fåtal personer tog möjligheten att bland annat under tidningsartiklar göra näthatet till en normalitet som vi andra vande oss vid att se, men vända bort blickarna från. ”Det där är ingenting att bry sig om”, tänkte vi. ”Media kommer snart att lära sig att hantera det här så att de vettiga rösterna lyfts fram istället.” Det slutade med att kommentarsfälten istället stängdes och de anonyma trollen flyttade över till sociala medier som Facebook och Twitter. Nästa steg i normaliseringen var att de slutade gömma sig bakom anonyma konton och istället började skriva i eget namn. Ytterligare ett steg när etablerade personer i samhället började fiska i de här grumliga vattnen. För att gradvis bli mer och mer öppet rasistiska i sina texter och klipp. Och med de smarta telefonerna kommer allt fler ut på internet allt oftare. Vilket också bidrar.

Utbildning nyckeln
Jag tror inte på att backa bandet. Det är inte möjligt. Vi kan inte gå tillbaka till en värld utan internet. Och det vore inte heller önskvärt. Så som vi har skapat samhället klarar vi oss inte utan nätet idag. Inte heller tror jag på censur som metod. Så hur ska vi då göra?

Jag tror att utbildning är en nyckel. Både av vuxna och barn. Stora aktörer på och utanför nätet, som Facebook och skolan, måste hjälpas åt i att utbilda världens invånare i grundläggande principer som källkritik och att respektera andras integritet. I de mänskliga rättigheterna. Och i att motverka mobbing mot såväl individer som grupper. Hur vi uttrycker oss mot varandra på nätet.

Varför rasism är fel
Men viktigast av allt: Vi har alla fått lära oss att rasism är fel, men inte varför den är fel. Det är därför alla rasister inleder med att säga att de inte är rasister. För att i nästa andetag ändå häva ur sig just rasistisk smörja. Vi måste få lära oss mer om varför rasism är fel. Om hur frustration ofta ger upphov till aggression, och hur, när den verkliga orsaken till frustrationen är oåtkomlig eller rent av okänd, vi blir sårbara för att, via manipulation, våra känslor istället kan riktas mot oskyldiga individer eller grupper. Om hur hat föder hat och hur rasism smeker medhårs hela vägen mot det stora mörka svarta hålet. Hur de flesta av oss, om vi inte är vaksamma, tycker om att få höra att vi tillhör en grupp som är bättre än andra. Och hur demokratiseringen av det fria ordet på internet lett till att de som vill skaffa sig makt just genom att kanalisera människors frustration mot olika etniska grupper fått ett spelrum som de inte haft sedan 1930-talet. Vi måste få lära oss att stå emot så att en växande rasism inte leder oss rakt in i ett tredje världskrig. Det fungerar nämligen så att den dagen vi börjar ge oss på varandra med våld därför att vi anser oss tillhöra olika grupper som vi fått för oss inte kan lita på, och leva med, varandra, då är vi igång i med en våldsspiral som inte går att stoppa.

Dags att byta väg
Att övertyga dem som redan har sin förklaringsmodell klar är knappast möjligt. Särskilt inte om vi väljer vägen att håna och förlöjliga (vilket ÄR lockande – jag vet.) Istället handlar det om att utbilda så att inte fler väljer fel väg mot framtiden. Att stå armkrok mellan den lilla gruppen av högljudda nazister och andra rasister och den stora massan av vettiga människor. 

Exakt hur vi ska göra detta vet jag inte. Men en bra början är att inse att vi nu är inne på en mycket farlig väg som måste brytas innan det är för sent. Så att vi alla tillsammans hamnar på rätt väg igen. En väg där vi alla försöker motverka diskriminering av andra människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Det kan inte vara så svårt? Låt Sverige fortsätta vara ett av föregångsländerna i de här frågorna, så kanske vi kan få ordning på den här världen till slut.

Bilden är från krigsmuseet i Narvik, en stad som mer än de flesta i Skandinavien fick smaka på krigets fasor. Ett av alla de krig som i grunden orsakats av just rasism.

2 kommentarer

Filed under resor

Skriv ”turistparadis” och du irriterar mig!

Det är vanligt att ordet ”paradis” används för att beskriva turistorter. Jag gillar det inte alls. Jag ska försöka förklara varför. Men tillåt mig först att börja med att citera en riktigt gammal, men också riktigt bra text ur Sveriges bästa resemagasin.

Johan Tell skriver inte längre i resemagasinet Vagabond. Jag kan sakna hans humoristiska texter. Härom veckan köpte jag därför ett begagnat exemplar av boken ”den fula palmen” från 1994 med ett urval av hans krönikor fram till den tiden.

Boken börjar med just den krönika som har samma rubrik som bokens titel. Texten inleds: ”Paradiset sägs vara en palm. En palm och en strand. En palm och en strand på en öde ö. Som bonus möjligtvis en hula-hulande flicka, en grillad fisk, en kokosnöt och en man som bänder strängarna på en felstämd dvärggitarr sjungande: hu-acke-acke-acke-hu-hu… Allt medan en evig solnedgång färgar allting orange.”

Johan fortsätter i krönikan att berätta att han tycker att palmer är fula att sand skaver och om en mer positiv upplevelse i en traktorfabrik i Kina. Jag kan inte påstå att jag håller med om att tropiska stränder i solnedgång skulle vara fula. Tvärt om. Många gånger är de bland de vackraste platserna på jorden. Enligt mig.

Och traktorfabriker i Kina hör inte alls till det jag har på min bucket-list. Men. Däremot får texten mig att tänka på att jag aldrig har gillat paradisbegreppet i rese-sammanhang. Den som googlar ”Halloj världen!” och ”paradis” kommer att upptäcka att jag endast en gång tidigare använt ordet i mina texter. Och då handlade det om ett berg i Norge som heter just Paradiset.

Den som istället googlar endast ordet ”turistparadis” kommer att hitta många artiklar och berättelser där ordet används. Många av dem med negativa vinklar: vulkanutbrott, krig, mord, våldtäkter, dödliga maneter och hajar. Bland annat. Jag kan förstå syftet med att använda ordet ”paradis” i ett sådant sammanhang. Det syftar på kontrasten. Att när vi reser på semester förväntar vi oss att få med oss främst positiva upplevelser hem. Självklart förväntar vi oss inte att skickas tillbaka hem i en likpåse men inte heller svårt skadade eller traumatiserade. Självklart är det problematiska i varje sådan historia det otäcka som hänt. Ändå. Jag bli lite irriterad varje gång på just ordvalet ”turistparadis”.

Än värre irriterad blir jag när ordet används i positiva texter. Som i senaste numret av just resemagasinet Vagabond. Där Aruba beskrivs som ”paradisön”. För att i nästa andetag beskrivas som en plats utan skogar där strändernas kasinon utgör landskapets höjdpunkter. Not so much paradise to me. Även om jag gärna gör en resa till Aruba. Någon gång. Och då mest för att se de vackra divi-divi-träden. Men ändå.

På Wikipedia läser jag att ordet paradis betyder park eller trädgård, och härstammar från det persiska ordet pairidaeza (persiska: پردیس, pardis), i bestämd form Paradiset, och är ett namn på en idealserad plats vars existens är positiv, harmonisk och tidlös och där bara fred, välstånd och lycka finns. Att paradiset är en plats för tillfredsställelse, men inte nödvändigtvis ett land av lyx och sysslolöshet. Och att beteckningen ”paradis” användes för persernas vackra trädgårdar kring profeten Zarathustras tid (1000-500 f.kr).

Tänk på en random turistort och fråga dig om där endast finns skönhet, harmoni, lycka och välstånd. Tänk sedan på det mest underbara resmål du besökt och ställ dig samma fråga igen och svaret kommer fortfarande att vara ”nej”. Det finns väldigt mycket positivt i världen. Mer än vad det finns negativt. Att resa är i huvudsak underbart! Men även om en plats är fantastiskt vacker, maten är god och billig, sevärdheterna spännande och hotellen är fina och bekväma så finns det alltid baksidor.

I många länder, däribland Thailand, saknas demokrati. I stora delar av världen förklaras låga priser för turisterna av befolkningens fattigdom. I andra delar av världen är det dyrt att leva för både turister och befolkning. I ytterligare några hålls priserna för turisterna uppe genom att turister och befolkning mer eller mindre systematiskt hålls isär. På turistorter runt om i Europa protesterar delar av befolkningen mot effekterna av det stora antalet besökare. Många önationer i Söderhavet hotas att dränkas i klimatförändringarna. I ett stabilt turistland som Spanien kan plötsligt, som just nu, politiska spänningar uppstå. Paradis?

Att ha ett personligt ”paradis på jorden” tycker jag är en annan sak. Och kanske handlar inte det alltid så mycket om en bestämd plats som om ett bestämt ögonblick av personlig harmoni och lycka. I sådana sammanhang stör jag mig inte alls på användningen av ordet ”paradis”.

Men ”turistparadis”. Nej, jag gillar helt enkelt inte ordet. Vad tycker du?

Bilden föreställer palmer och en strand på Fiji i Söderhavet vid tiden för solnedgången en lördagkväll i november 2008.

14 kommentarer

Filed under resor

Paus från en bloggpaus

Vi är på en kortresa till släkten i Östergötland.

Och trots att jag egentligen har paus från bloggen kan jag inte låta bli att ta paus från den pausen och berätta här att hösten är vacker och underbar att fotografera. Vi hörs!


2 kommentarer

Filed under årstider, blogg, fotografi, höst, resor

Paus


Just nu pausar jag den här bloggen. Troligen rör det sig bara om någon vecka eller så. Kanske kortare. Det är bara lite mycket på jobbet just nu. Men jag hoppas att jag snart har tid och ork igen att hålla på med ord och bild här på bloggen.

9 kommentarer

Filed under blogg, mitt jobb, resor

Tankar om en kokningsrekommendation i Maglehem

Det är söndag kväll och jag är hemma i köket. Jag ska just börja rensa dagens svampskörd från skogen, det är gula kantareller, svart trumpetsvamp och trattkantareller, när jag ser att jag fått ett SMS. Ett SMS-svar, ett telefonsamtal och en koll via nätet på preliminära analyssvar och en koll på hälsoläget senare inser jag att vi behöver gå ut med en kokningsrekommendation till de som har kommunalt dricksvatten i Maglehem. Hälsoläget ser i och för sig bra ut, ingen förhöjning av telefonsamtal till 1177, men analyssvaren på vattenproverna är inte lika bra. Inte alls.

Jag ringer C4 Tekniks informatör som kör in till jobbet. Han och kommunens kommunikationschef ser till att informationen går ut: Alla i Maglehem som har kommunalt vatten uppmanas att koka vatten som ska användas till mat och dryck. Själv sitter jag kvar i köket. Jag ringer flera ytterligare samtal, bland annat för att få ut nödvatten till den drabbade byn, innan jag kan ta itu med svamprensningen och kvällens matlagning.

Provsvar från tidigare i veckan hade visat bakterier hos en av våra kunder, en förskola. Sådana enstaka provresultat med bakterier brukar alltid bero på att antingen är det en felanalys (jo, sånt händer, tyvärr) eller så har smuts tagit sig in i vattnet när provet tagits vid kranen eller har föroreningen på något sätt tagit sig in i rören inne i fastigheten, t.ex via en trasig varmvattenberedare. Våra normala rutiner i sådana lägen är att vi inte drar slutsatsen att det är något fel på det kommunala vattnet. Det vore en för långtgående slutsats av ett enstaka prov. Men vi tar fler prov för att utesluta att så är fallet.

Kokningsrekommendationen gick alltså ut direkt på söndag kväll, när vi hade fått preliminära provsvar på fredagens utvidgade provtagning som visade på att bakterier också fanns i andra delar av vattenledningsnätet än bara på dagiset.

De slutsatser vi hittills kunnat dra utifrån de preliminära analyssvar som vi fått in är att vi inte har några bakterier i det vatten som lämnar vattenverket. Däremot har vi hittat bakterier hos en kund, alltså dagiset, och i samhällets högreservoar.

Under måndagen har vi påbörjat en teknisk utredning och tagit fler vattenprov. Vi har också fått kännedom om åtta personer som är sjuka i Maglehem, en by som har runt 150 invånare. Att de blivit sjuka kan så klart bero på annat men det går i det här läget inte att helt utesluta dricksvattnet som orsak.

Idag, tisdag, fortsätter vi att jobba på att lösa problemen. 

(Det här är den andra vattenincidenten inom bara några veckor. De har inget inbördes samband men så klart känns det jobbigt med två sådana här händelser så tätt på varandra.)

Maglehem är för övrigt en vacker plats på jorden. Bilden är ifrån februari 2016.

6 kommentarer

Filed under Kristianstad, mitt jobb, vackra platser, vatten

Besök inte Eiffeltornet!

När vi äntligen kommit upp med hissen i Eiffeltornet känner jag: ”Äntligen!” och förväntar mig att kön ut ur hissen ska lösas upp så att vi kan gå runt och titta på utsikten. Jag har varit uppe i Eiffeltornet förut. Under en av ungdomens tågluffar på 80-talet. Så jag vet vad jag har att förvänta mig. Inbillar jag mig.

Parisertornet
Året är 2011 och månaden är juli. Vi är på familjesemester i Frankrike. Minstingen är fem år gammal och har länge drömt om att se ”parisertornet”, som han kallar stadens mest kända sevärdhet. Han är i en period när han är mycket fascinerad av världens högsta byggnader genom tiderna. Med på resan är också resten av familjen, min sambo Anders och minstingens storebror som är två år äldre. När vi nu äntligen kommit upp i Eiffeltornet är det på tredje försöket. Två gånger tidigare under dagen har vi ställt oss i kön men gett upp därför att den varit för lång och rört sig för långsamt. Nu är det skymningstid och kön var något kortare. Ändå var det drygt innan vi fick köpt biljetter och kom in i hissen. Småpojkarna busade lite vid sidan om kön. Under tiden vi köade mörknade det så pass att den glittriga belysningen hann tändas på tornet. Det kändes ganska festligt och mysigt när den drog igång, trots trängseln, och snart ska vi ju få röra oss fritt.

Sirapstempo
Problemet är att det aldrig händer! Vi kan aldrig röra oss riktigt fritt. Vi lämnar hissen utan att kön löses upp. Vi rör oss i sirapstempo på utsiktsplattformen hela vägen till nästa hiss. Inte heller på den översta plattformen lättar det. Hela vägen till hissen ner är det kö. Kö, kö, kö.

Fotografera från tornet
Jag har en gång hört ett gammalt citat som löd i stil med ”det enda som är bra med Eiffeltornet är utsikten – eftersom det är den enda platsen i Paris där du slipper se det fula tornet”. För mig är det lite tvärt om. För även om jag tycker vyerna från Eiffeltornet är fina så känns de liksom aldrig riktigt som Paris. Eftersom du självklart inte kan se det torn du står uppe i, i någon riktning. Att se Eiffeltornet hör nämligen vyer över Paris till. Sen är det ju inte heller så roligt att dels behöva slå sig fram, för att kunna fotografera och dels stoppa upp kön när du gör det. Så det blir inte så jättemånga bilder. Och bilderna som blir, blir inte särskilt bra.


Anledningar till besök
Jag har förståelse för att de flesta som kommer till Paris vill besöka Eiffeltornet. Sedan det invigdes den 31 mars 1889 till världsutställningen har det varit den främsta symbolen för den franska huvudstaden. Det var världens högsta byggnadsverk fram till 1930. 300 meter högt. Plus masten. Och världens förmodligen vackraste fackverkskonstruktion är det också. I vart fall den mest kända. Det finns alltså all anledning att vilja besöka och uppleva den här sevärdheten.

Aldrig mer!
Men problemet är ju just att så många vill göra det och också gör det. Besöker tornet, alltså. Vi var alltså där för sex år sedan. Jag kan inte drömma om att det blivit bättre sedan dess. Snarare gissar jag på värre. Betydligt värre. Igår läste jag att priset ska höjas till 240 kronor för en vuxen ifrån dagens 162 kronor i syfte att minska trängseln. Det lär inte göra någon större skillnad på köerna tyvärr. Jag är glad att ha fått chansen att besöka Eiffeltornet på 80-talet medan köerna var rimliga och det gick att strosa omkring på plattformarna uppe i tornet. Jag är inte lika nöjd med upplevelsen 2011 även om minstingen var väldigt glad över att ha fått besöka ”parisertornet”. I sommar funderar jag på att besöka Frankrike igen med familjen. Minstingens storebror har då hunnit fylla fjorton år och kan ha nytta av att öva på sin franska mellan åttan och nian. Helst vill jag resa med tåg. Säkert kommer vi i så fall till Paris igen. Men Eiffeltornet kommer jag inte åka upp i igen. Inte då och aldrig mer! Och jag skulle råda även den som aldrig förut varit i Paris att göra samma sak: strunta i att åka upp i Eiffeltornet. Du kan ändå åka dit och titta på hur stort tornet är. Men ägna din dyrbara tid i Paris till något vettigare än att köa bort flera timmar.

Tillbaka
Tillbaka till den där kvällen i juli 2011: När vi kliver ut ur hissen nere på marknivån igen har det hunnit bli bäckmörkt. Jag tittar uppåt. Tornet är vackert. ”Äntligen”, tänker jag. ”Äntligen är det över!”





11 kommentarer

Filed under resa med barn, resor

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Filed under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Skandal Pågatågen, Öresundstågen och Blekingetrafiken! Och Trafikverket!

Det blev ingen storm. Men tågen ställdes in ändå. Jag har nu väntat på stationen i Karlshamn i över en och en halv timme på en ersättningsbuss som inte kommer. Bussar mot Karlskrona kommer med jämna mellanrum. Men inga bussar mot Kristianstad.

Fint väder
Tur ändå att det är fint väder. Synd att varken Arriva som kör Pågatågen, Transdev som kör Öresundstågen, Blekingetrafiken eller Skånetrafiken har noterat det. I högtalarna ropas det ut att tågen är inställda och ersättningsbussar ska komma. ”Vid hållplatsläge A”. Det är där jag tillbringar min morgon. Ingen information får vi om varför bussarna inte dyker upp. Trafikverket infoskyltar på stationen fungerar inte. ”Tillfälligt avbrott”, står det på dem. Blekingetrafiken hemsida ligger nere. Inte svarar de i telefon heller. De kunde ställa in dagens morgontågtrafik redan vid lunch i går men manna upp växeln klarade de inte av.

Ordnar själva
Här står många pendlare hela morgonen. Efterhand droppar de av. Ordnar transport själva. De flesta tar väl bilen gissar jag. Min familj har bara en bil och den är med min sambo på hans jobb i Ronneby.

Missar flyget?
Nya resenärer kommer till efterhand som andra droppar av. Det står en grupp resenärer med resväskor som gissningsvis ska med flyg från Kastrup. En i sällskapet med de stora väskorna pratar i telefon. En bil dyker upp. Det verkar som att de fått tag på skjuts. Jag hoppas att de hinner med sitt flyg.

Skandal
Det har nästan gått nära två timmar timme när det äntligen dyker upp en buss mot Kristianstad. Då har minst fem, kanske sex bussar stannat till på väg mot Karlskrona. En mindre skandal, är det faktiskt, att det är så här med tågtrafiken i Blekinge efter varje vädervarning.

Gräv!
Någon journalist borde gräva i vem på Blekingetrafiken som gått med på att vädervarning ska räknas som force majeure. Dåligt väder är så klart orsak att ställa in trafiken. Men en väderprognos som inte slår in kan knappat vara det! Och samma journalist borde gräva i vem som tjänar pengar på att inte skicka tillräckligt med bussar istället för att köra med tågen som vanligt.

Hur många timmars försening blir det?
Återstår nu att se hur lång tid det tar att komma till Kristianstad. Jag var på stationen klockan sju i morse. Det är tveksamt om jag hinner till det möte som börjar klockan 10. Frågan är väl närmast hur mycket efter mötets start som jag kommer. Normalt är jag på jobbet klockan åtta. Suck.

Uppdatering: Det har nu visat sig att det som händer är Trafikverkets fel. Jag tycker ändå att detta med ersättningsbussar kunde fungera betydligt bättre. Och inte minst informationen. Om nu trafikverket ställer till med detta tycker jag att de borde lägga in ersättningsbussarna i sitt informationssystem, så att resenärerna får veta, säg plus minus tio minuter, när de kommer. Att stå och vänta två timmar utan att få någon mer info än ”ersättningsbuss” är väldigt drygt.

6 kommentarer

Filed under Blekinge, Karlshamn, resor

Lyxmat i svenska Arktis

Smaken av varma hjortron som möter kall men smältande vaniljglass är den närmast perfekta avslutningen på en dag i Abisko nationalpark. Och också avslut på en fantastisk middag med utsikt över Torne träsk. Vi har tidigare på dagen vandrat en och en halv mil och jag tycker att jag därmed förtjänat detta.

STF:s fjällstation
Vi befinner oss på restaurang Kungsleden i STF:s fjällstation i Abisko. Träbord, blåa pinnstolar och tavlor med fjällmotiv. Men den vackraste tavlan är ändå fönstren med vyn över den plats där Abiskojokk rinner ut i den blåa sjö som är fjällvärldens största och Sveriges sjunde i storlek och andra i djup. Torne träsk. När måltiden är över börjar solnedgången skymta bakom fjället Slåttatjåkka och det är också en minst sagt vacker syn.

Boka i förväg
Det är ingen stor matsal och det är många vandrare och andra naturälskare på besök här, så du gör klokt i att boka bord i förväg. Fixa det gärna redan vid frukost eller när du just anlänt med tåget vid lunchtid.

Långt borta
Det är en nordkalottenljus augustikväll 2017 och jag har ätit kalixlöjrom till förrätt och fjällröding till varmrätt. Relativt lokala råvaror och restaurangen använder sig och serverar dessutom mycket KRAV-märkt. Fantastiska smaker. Det är riktig gourmetmat som serveras här, nästan så långt bort från världen som du kan komma i vårt land. På ett vandrarhem! Ända uppe i Arktis. Här är du nämligen norr om Polcirkeln med bred marginal.

Fler restauranger
Det här är ändå inte den enda gourmetrestaurangen i Kirunas fjällvärld. Tvärtom. Jag har själv besökt flera: Ishotellets restaurang, Björklidens restaurang Lapporten och Rikgsgränsens finrestaurang, som alla finns i samma kommun.

Dyrt
Smakar det så kostar det. För ja, det är dyrt. Vi äter alla fyra i familjen tre rätter var, varav ett av barnen har valt barnmeny med köttbullar och glass utöver löjrommen till förrätt. I övrigt har vi kombinerat ihop från den vanliga a la carte menyn. Och det kostar. Men det är det värt! Dock är det inte alls lika dyrt som på ishotellet, ändå. Här på turiststationen finns som alternativ en dagens trerättersmeny som du också har att välja på. Olika rätter olika kvällar. Jag provade dagens trerätters kvällen innan. Den kvällen bestod menyn av skaldjurssallad, renkött och glass med bär. Det smakade också mycket bra.

Extra lyxigt
Men både löjrom, röding och hjortron, som jag ätit den här kvällen: Det är verkligen något extra det. Något extra lyxigt som smakar Arktis!




3 kommentarer

Filed under mat, natur, resor

Finns det hopp för världen?


Houston, Indien, Nepal, Bangladesh, Burma, Nordkorea, Västindien och Irma samt jordbävning i Mexico. Det har inte varit någon bra vecka för världen.

Kan vi ens hoppas på en bättre framtid när det är så här? 

Vetenskap
Ja, menar jag. Det finns all anledning att hoppas. Med ett vetenskapligt förhållningssätt kan vi hitta fram till ett långsiktigt hållbart samhälle där vi kan lära oss hantera konflikter mellan människor och mellan länder. Där vi kan bromsa och kanske till och med stoppa klimatförändringarna. Och på lång sikt kan vi lära oss förutsäga jordbävningar och evakuera i tid.

Jag tycker att vi som förstår vad ett vetenskapligt förhållningssätt är har ett ansvar här. Att inte spela dumma och spela med i olika sammanhang för lajkningar och klick i sociala medier. Utan istället stå upp för sans och måtta. Och vetenskap! 

Ändå. En sådan här vecka går det inte att låta bli att känna oro för vart världen är på väg… 😢

11 kommentarer

Filed under Samhälle och politik, världen