Bara en gatubild från NY


Gatabild från Södra Manhattan. Från korsningen John Street / William Street. Byggnaden som syns i bakgrunden är One World Trade Center. Människorna som skymtas längst ner till vänster vet jag inte vilka de är, däremot.

Lämna en kommentar

Filed under resor

Vardag igen – pekar pilarna uppåt eller neråt?


Vardag igen. Bilden är ifrån stolsryggen mittemot. På det lila Pågatåget, Skånetrafikens pendeltåg.

Men pekar pilarna uppåt eller nedåt? Är det kanske lite som den där om färgen på klänningen? Att det sitter i betraktarens ögon.

Jetlag
Jag är nog minst en smula jetlagad. I natt klockan två vaknade jag och undrade i vilket hotellrum jag befann mig. Dörr, fönster, skåp hyllor och en strykbräda som stod framme. ”Var är jag?”, tänkte jag. Innan jag insåg att jag var hemma igen. Strax efteråt vaknar min sambo till och mumlar något om att han inte känner igen sig, men att vi är ju hemma.

Tyngsta måndagen
Regndroppar mot rågfönstrets ruta. Kyla i vinddraget när dörrarna öppnas. På väg till jobbet igen. ”Det är måndag mina bekanta”, som Grodan Boll skulle ha sagt. Den tyngsta måndagen på hela året. Måndagen efter sommarsemestern.

Vardagens pilar
Det tar alltid lite tid att ställa om. Den här gången lär jetlagen bidra. Men går vardagens pilar uppåt eller neråt? Framåt eller bakåt? Jag tänker att det är som med Skånetrafikens pilar. Det sitter i betraktarens ögon. Och att i viss mån kan du välja vilket perspektiv du väljer. Semester är behagligare än vardag, men vardagen är en förutsättning för semestern.

Uppåt
Jag väljer att försöka se det som att vardagens pilar bygger uppåt. I riktning mot samhällsnytta. Och mot nya semestrar och nya äventyr. Även om det känns lite tungt just nu.

Lämna en kommentar

Filed under mitt jobb, resor

Vilken resa!


Gryning över Färöarna i morse. Jag har aldrig besökt Färöarna. Det finns så mycket kvar att se och uppleva i världen. Men bara på den här resan har vi redan upplevt fantastiskt mycket.

Vi varit på en generationsresa, 17 personer i New York, som min pappa och hans sambo bjöd med oss på. Helt fantastiskt!

Vi åkte också tåg till Washington DC för en heldags promenerande. Även Niagarafallen hann vi med. Som om inte det vore nog: Jag och min närmaste familj la till några dagar i New Orleans.

Tidigt i fredags morse vaknade vi i New Orleans, igår morse i New York och idag på morgonen landade vi på Arlanda. Nu är vi hemma i Karlshamn igen. Vi har upplevt så mycket häftigt. Kommer ta tid att smälta allt. Bra sak med att reseblogga: det blir en anledning att gå tillbaka och återuppleva det vi varit med om. Finns mycket kvar att berätta!






1 kommentar

Filed under blogg, resor

Mina franska kvarter i New Orleans

Vi har fem kvällar, fem nätter och fyra dagar i New Orleans. Vi lämnar nämligen staden med ett mycket tidigt morgonflyg på fredag. Det har varit en intensiv sommar. Vi är här för att ta det lugnt, se stadens franska kvarter och göra en naturutflykt till de berömda träskmarkerna.

New Orleans, är den största staden i delstaten Louisiana i USA. Den ligger vid Mississippi, tio mil uppströms flodens mynning i Mexikanska golfen vid Lake Pontchartrain. Mest känd är staden kanske för sin jazz och för stadsdelen ”French Quarter”. Så särskilt franska är nu inte dessa kvarter, egentligen. Husen är till största delen byggda under den tidsepok från 1762 – 1803 när New Orleans var huvudstad i den spanska provinsen Luisiana.

Bra läge
New Orleans anlades däremot av fransmännen redan 1718. Läget var perfekt för att skapa en handelsstad. Staden anlades på ett av de få ställen med hög mark, då översvämningar är vanliga i området. Detta är orsaken till att de ”franska” kvarteren klarade sig relativt bra under översvämningen till följd av orkande Katarina 2005. Staden fick när den anlades namnet La Nouvelle Orléans (Nya Orléans) för att hedra hertig Filip av Orléans som var regent åt den då omyndige Ludvig XV av Frankrike.

Rutmönster
1722 blev Nouvelle Orléans huvudstad i franska Louisiana. I september samma år drabbades staden av sin första allvarliga orkan, vilken förstörde större delen av stadens byggnader. När staden återuppbyggdes användes det rutmönster som fortfarande finns kvar i French Quarter.

Plågor
1763, efter sjuårskriget kom Louisiana inklusive New Orleans under spansk kontroll. Detta retade upp invånarna, och franska och tyska Louisianabor gjorde uppror 1768, men detta slogs ner och fem av upprorsledarna avrättades. Orsaken till att de flesta av byggnaderna i de ”franska” kvarteren byggdes under den spanska perioden är att de ursprungliga, enklare byggnaderna till största delen förstördes vid stora eldsvådor 1788 och 1794. Totalt brann drygt 1 000 hus ner. Förutom eldsvådorna plågades New Orleans invånare även av sjukdomarna gula febern, malaria och smittkoppor. Det sista större utbrottet av gula febern var 1905.

Lugnt och livligt
Vi bor på hotell Le Richelieu som ligger ett par kvarter ifrån French Quarters sydöstra hörn där Esplanade Avenue möter Mississippi-floden och spårvagnshållplatsen ”French Market Station” ligger. I de här delarna är de franska kvarteren mycket lugna. Bourbon Street däremot är betydligt livligare. Eller vad man ska kalla trängseln, fyllan och galenskapen. ”Som bargatan på en brittisk charterort på Mallorca”, som min sambo Anders säger. Inte för att det är något fel på brittiska turister, och de turister som är här kommer ändå inte ifrån Storbritannien, de är mest amerikaner. Men du fattar bilden. Fast Bourbon Street har fler strippklubbar än någon charterort i Europa. Sedan vi sett den gatan undviker vi den.

Trevligare gator
Royal Street är betydligt trevligare. Och alla andra gator också. Vi strosar omkring mycket under våra fyra dagar i staden. När vi inte slappar vid hotellpoolen. Här är ett litet smakprov på det vi sett längs gatorna.








2 kommentarer

Filed under resor

Alligatorer och tvättbjörnar i New Orleans träskmarker

Två saker ville jag uppleva i New Orleans. Dels stadens berömda ”French Quarter”. Och dels en så kallad ”Swamp Tour” i Louisianas träskmarker. I övrigt är vi här för att ta det lugnt och vila upp oss innan jobb och skola drar igång igen. Träskturen blev av i går.

Det var inte helt lätt att välja arrangör för turen. Det ligger en hel mängd foldrar i hotellets foajé från företag som erbjuder olika upplägg. Till slut föll vårt val på Pearl River Eco-Tours eftersom de erbjuder turer i hyggligt små båtar, hämtar direkt vid vårt hotell och har rykte om sig att vara den av arrangörerna som gör minst åverkan på miljön.

Bussen
Vi hämtas vid hotellet klockan 8:30. Bussfärden ut till bolagets anläggning vid Pearl River tar ungefär 40 minuter sedan även övriga deltagare hämtats på sina hotell. Väl på plats betalar vi återstående 114 dollar utöver de 77 som vårt hotell redan tagit betalt som deposition. Det är för tre ”vuxna” och ett barn på 12 år. Vid anläggningen finns toaletter som vi passar på att besöka innan turen.

Båten
Själva båtturen är på ungefär en timme. Direkt vid bolagets anläggning ser vi flera alligatorer. Dessa lockas att hoppa efter marshmallow på pinne. Alligatorerna äter inte detta godis för människor mer än av misstag, och de passerar då bara igenom kroppen. Att de alls lockas att hoppa efter dem beror på att de liknar ägg som de gärna äter.

Växterna
Pearl River utgör i de här delarna gränsflod mellan delstaterna Louisiana och Mississippi. En bit upp från havet är vattnet bräckt men vi fortsätter upp i det rena sötvattnet. Här heter träsket ”Honey Island Swamp”, efter de honungsbin som förr fanns här. Alla träd och växter som växer här är sådana som tål att översvämmas. I träden växer en ananasväxt som påminner om skägglav till växtsättet och kallas ”spanish moss”.

Djuren
Under turen ser vi utöver alligatorer flera fåglar, mest ett par sorters häger, någon sköldpadda och ett helt gäng tvättbjörnar. Även dessa matas med marshmallow på pinne. Vi ser även en Cajun-by. Cajunerna är så klart människor, en etnisk grupp som från början var fransktalande och bodde i Kanada, men som fördrevs därifrån av engelsmännen.

”The Honey Island Monster” som guiden berättar om tror jag dock inte ett smack på.

Dricksen
Efter båtturen får vår guide 20 dollar i dricks men tyvärr har vi bara fyra dollar kvar i kontanter att ge till busschauffören, som också hon guidade en del och bland annat berättade om orkanen Katarina 2005.

Betyget
Totalt sett är det här en väldigt lyckat utflykt som du absolut bör göra när du besöker New Orleans. Ofoget att mata djuren med godis tycks tillämpas av alla arrangörer här så det får man tyvärr leva med. Men annars är det ett fantastiskt och alldeles kagom äventyrligt äventyr som jag inte skulle ha velat vara utan. Fyra och en halv stjärna av fem möjliga.














3 kommentarer

Filed under miljö, natur, resa med barn, resor, vackra platser, vatten

Med båt till Niagarafallen

Att åka i en tunna nedför Niagarafallet är numera strikt förbjudet. Däremot är det mycket vanligt att åka båt uppströms fram till Hästskofallen. Antingen åker du i en röd båt från den Kanadensiska sidan eller så gör du som vi och tar den blå båten från den amerikanska sidan.

Den första glimt vi får av de berömda vattenfallen är vyerna på vår vänstra sida när vi promenerar över gångbron till den hiss som ska ta oss ner till Maid of the Mist, båten vi ska åka med till Niagarafallen. Utsikten är hänförande trots gråvädret. Men vår guide manar på oss. Vi ska inte stanna och fotografera nu. Det blir det tillfälle till senare. Nu ska vi skynda oss ner innan det hinner bli några köer.

Utflykt från New York
Vi är 17 personer som är på en heldagsutflykt från New York. Det är min svägerska som har ordnat utflykten och bokat en minibuss från Grey Line Niagara Falls som tar oss runt under dagen. Ross är vår chaufför och guide. Han mötte oss på flygplatsen i Buffalo och har under den halvtimmes långa färden till Niagara bjudit oss på kola gjord på lönnsirap och berättat om dagen vi har framför oss och om det vi ser längs vägen. Bland annat berättade han att Niagarafallen är USA:s äldsta ”State Park” och när vi åkte över den östliga armen av Niagarafloden till Grand Island att det bara är 10 % av vattnet som rinner det hållet.

Goda råd
På väg in i hissen ger han oss rådet att vänta med att ta på de blå regnkappor vi får där nere tills vi går ombord på båten. Det kan bli varmt att stå och vänta med dem på. Och vi får också rådet att inte gå upp på båtens övre däck utan istället stanna på nedre däckets vänstra sida där vi kommer att få se de bästa vyerna.

Vattenfallen
Runt båten dyker svarta skarvar när den avgår mot Amerikanska fallen. Dessa ser vi också mycket bra där vi står på båtens vänstra sida, även om vattnet redan nu skummar så pass att jag väljer att ta av mig glasögonen och lägga ner dem i den lilla orangea ryggsäck jag har med mig som kameraväska. Amerikanska fallen är 325 meter breda och sedan är det kanske ungefär den dubbla sträckan innan vi är framme vid Hästskofallen som är 920 meter breda. Båda fallen är 54 meter höga. Nu skummar vattnet så pass att vi dels blir rejält blöta, dels knappt ser någonting. Men kul är det! Vi skrattar mycket. :D

Entré
Väl tillbaka tar vi hissen upp igen och får mycket riktigt gott om tid att fotografera vyerna från plattformen som är i höjd med den övre vattenytans nivå. I vårt heldagspaket ingick inträdet men annars kostar det 19,25 dollar per vuxen, i 2018 års prisläge, att åka med båten .

Senare under dagen kommer vi att få flera möjligheter att fotografera de blå båtarna från olika vinklar.








4 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Rapport från en veranda i New Orleans


Jag sitter insvept i badhandduken vi köpte på Rockaway Beach, New York. Just nu sitter jag på verandan utanför hotellrummet. Verandan löper runt hela andra våningen på hotellet. Ljudet från ett byggarbete i närheten. Annars är det lugnt i den här delen av de franska kvarteren. En och annan bil kör förbi. Då och då ljudet av hovar som kloppittikloppar mot den slitna asfalten. Snart tjuter kanske en tågvissla.

Nyss satt vi vid poolen. Vi chillar för andra dagen i rad. Här i Louisiana. Några snabba, slarviga, bilder, direkt från paddan:



Lämna en kommentar

Filed under resor

Rock, rock, Rockaway Beach

Visste du att det finns badstränder i New York? Det visste jag. Men jag hade aldrig besökt någon av dem. ”Rock, rock, Rockaway Beach”, är en strof ur en sång. Jag ville åka dit en gång. Så då gjorde vi det. Vi provade berömda Rockaway Beach på resans andra dag.

Det är en måndag i slutet av juli månad. Termometrarna på Manhattan visar mest obegripliga Fahrenheit, men en och annan visar också 28 grader Celsius. Det är soldis. Vi har beslutat oss för att ta båten ut till Rockaway för att bada. Och tunnelbanan tillbaka till Manhattan.

Ta båten från Manhattan
Båten går från Pier 11, som ligger på södra Manhattans östra strand, ungefär mitt mellan halvöns södra spets och Brooklynbron. Jag köper fyra biljetter i en automat. 11 dollar kostar de tillsammans. Vi får inte sittplats uppe på däck men jag och min sambo Anders sätter oss tillsammans med ett par andra turister på en låda med flytvästar. Om det är tillåtet vet jag inte. Men det fungerar. Våra pojkar väljer sittplats inomhus, på nedre däck. Uppe hos oss är fartvinden ljum.

När båten har gått genom Buttermilk Chanel, förbi Govenors Island, ser vi frihetsgudinnan på håll. Innan det första stoppet, vid Brooklyn Army Terminal, passerar färjan en lång pir som fungerar som parkeringsplats för en stor mängd bilar. Så rundar vi udden och åker under den ljusblå Verrazano-Narrows Bridge, en hängbro som, utom färgen då, till utseendet påminner om den berömda Golden Gate i San Fransisco. Det går mellan Staten Island och Brooklyn. Från båten ser vi också Coney Island med sina karuseller innan vi fortsätter längs Rockaway-halvöns norra sida. På avstånd ser vi typiskt amerikanska strandvillor i en lång rad. Färjeterminalen Rockaway ligger ungefär två tredjedelar in på halvön.

Och sedan gratis buss
När vi går i land väntar två små röda bussar vid den ganska tungt trafikerade vägen. Jag frågar den ena busschauffören om bussen går till stranden. ”Ja, men till Jacob Riis Parc”, svarar han. Jag uppfattat det då som att det inte är den huvudsakliga stranden. Särskilt som inga personer går på den bussen. Däremot är det flera sällskap som kliver på den andra bussen. Så jag frågar den busschaffören om bussen går till stranden. ”Ja, det gör den.” Jag frågar om våra tunnelbanelinjer gäller på bussen. ”Nej”, svarar han. Jag vänder mig om för att gå av bussen när en annan passagerare berättar att bussen är gratis (!). Så då kliver vi alla på. Bebyggelsen på ön är typiska amerikanska trähus med trappor och verandor. Mellan husen löper, som brukligt i USA, obegripligt trassliga luftledningar.

Beach 97th Street
När bussen gör ett första stopp går de flesta av passagerarna av, så då gör vi det också. Vi promenerar söder ut mot stranden. Vi kommer fram till Beach 97th Street strax innan klockan 12. Stranden är stängd för badande fram till det klockslaget. Så då passar vi på att äta lunch. Det blir var sin Lobster Roll – hummer i korvbröd med en hel saltgurka till, för 19 dollar stycket. Jag passar också på att köpa ett badlakan att sitta på. 11 dollar kostar det. Handdukar att torka oss på har vi lånat med oss två stycken från hotellet, men det känns inte rätt att lägga hotellets handdukar i sanden.

Badremperatur
Soldiset är ganska tjockt och solljuset tränger bara knappt igenom. Men det är hygglig badtemperatur, varmare än i havet hemma och mer som en svensk insjö en normal sommar (just i år är det ju varmare i vattnet hemma). Vi doppar oss alla fyra och tillbringar en stund på stranden innan vi promenerar norr ut för att ta tunnelbanan från närmaste station, som heter ”Beach 98th Street – Playland”, tillbaka mot Manhattan. Vårt veckokort på tunnelbanan gäller. Den första sträckan går tåget ovan mark och vi ser bland annat flygplatsen John F Kennedy på håll. Ungefär en timme tar resan. Jag tror att båtresan tog ungefär lika lång tid.















2 kommentarer

Filed under resor

Niagarafallen



Finns massor att berätta. Återkommer.

Lämna en kommentar

Filed under resor

Gratis fredagskväll på Museum of Modern Art = trångt


Fredagar efter klockan 16 är det fri entré till moderna museet i New York. MoMA. Det är inte exakt kaos. Det är ganska välordnat. Men trångt är det.

Kön ringlar sig runt halva kvarteret. Men den rinner på snabbt. Precis innan dörren får vi var sin gratisbiljett. Väl inne är det mycket folk. Väldigt mycket. Vi möter upp med min bror och hans familj här. Min pappa med sambo är också med. Mest trängsel är det på våning fem av de tre våningar vi besöker: fem, fyra och tre.

Jag gillar Van Goghs stjärnhimmel och Monets näckrosor bäst. Det är jag inte precis ensam om att göra. Andy Warhol har målat en version av nattvarden som jag tycker är intressant och som jag tolkar som kritik mot kommersialismen. En biljettkur, en snöskyffel och en helikopter är tre av utställningsföremålen som man kan fundera över verkshöjden på. Var och en tycker vad den vill.

En tavla föreställer ett ansikte från en staty. Jag tycker mig känna igen ansiktet. Men vilken är statyn? Jag kan inte komma på det.

Det blev en fika också. De har mycket goda kakor.







Lämna en kommentar

Filed under resor

New York, New York…

2 kommentarer

Filed under resor

Solsemester och blodmåne i Östergötland


Vi väntade länge på blodmånen igår kväll. Antagligen var det till att börja med för ljust för att vi skulle se den. Annars har vi haft en fin vecka hemma hos pappa i Östergötland. Sol och bad. Har nog aldrig varit så varmt, så länge, i sjön Näknen. Badtemperaturer som i Thailand.

Dessutom har vi hunnit fira min mamma som fyllde 75 år igår. Bland annat med en konsert på Husby Säteri. (Första bilden nedan är därifrån.) Grattis igen!

Nu fortsätter vi på nya äventyr. Men först lite bilder från en solsemester i Östergötland där samtliga, utom den första nedan, är hemifrån pappa och Anitas trädgård vid sjön Näknen.













3 kommentarer

Filed under resor

En by och ett slott i Gorey på Jersey

Här hemma i Karlshamn pågår Östersjöfestivalen för fullt. Runt om i landet härjar skogsbränder. Det första roar mig något. Det andra oroar mig mycket. Men just nu tänker jag tillbaka en stund på Jersey.

Jag har berättat förut om att vi gjorde en improviserad utflykt med buss från Saint Hellier när vi var på Jersey. Vi hade letat reda på stadens busstation, Liberation Station – som inte var helt lätt att hitta – när vi konstaterade att vi hade ett par timmar kvar innan Sverige skulle spela åttondelsfinal i fotbolls-VM för herrar. Busstationen hade vi letat reda på inför en utflykt till en vacker strand, nästa dag.

Symbol på kartan
Så vi tog första bästa buss – det blev den med nummer 1 – och på busskartan vi plockat åt oss på Liberation station tittade vi ut en ort som heter Gorey. På kartan var den symboliserad med ett stiliserat medeltida torn och det tyckte vi såg spännande ut.

Det blev en trevlig men kort utflykt.

Husen
Byn Gorey visade sig ligga vid foten av ett berg med en stor medeltida borg. Husen i byn ligger uppradade längs en väg mellan hamnen och berget och de ser väldigt gulliga ut där de ligger på rad. Många innehåller restauranger.

Slottet
Mont Orgueil heter slottet som tronar över byn. Det kallas också Gorey Castle av engelsktalande, och lé Vièr Châté (det gamla slottet) av jèrriais-talande. Det senare är en lokal normandisk dialekt men som talas av allt färre på Jersey.

Slottet byggdes efter uppdelningen av hertigdömet Normandiet år 1204.

Bakgrund
Från 1066 till 1204 tillhörde Normandiet kungarna i England. Men 1202 förklarade Philip II av Frankrike Normandie för förlorat till honom och övertog det med våld år 1204. Det förblev omtvistat territorium fram till Parisfördraget år 1259, när det engelska kungahuset frånträdde sina anspråk på Normandie, utom för Kanalöarna; de så kallade bailiwicks: Jersey och Guernsey, inklusive Sark.

Fängelse
Slottet Mont Orgueil nämns första gången 1212. Det var den primära försvarsanläggningen för Jersey fram till utvecklingen av krut som till slut gjorde slottet omöjligt att försvara. Vid slutet av 1500-talet påbörjades bygget av ett nytt slott i St Helier. Det gamla slottet fortsatte att användas, nu som öns enda fängelse, tills byggandet av ett fängelse i St Helier i slutet av 1700-talet.

Lunch
Vi hann aldrig se slottet annat än från utsidan. Däremot hann vi äta lunch innan vi tog bussen tillbaka till St Helier. Jag åt fish and chips. Med mosade ärtor.






1 kommentar

Filed under historia, resor

Normandies vita klippor – en utflykt med förvecklingar


Ser du de två röda prickarna på stranden? Det är människor! (Min sambo och vår yngsta son, 12-åringen.) Vi har besökt två platser vid Alabasterkusten. Även om det inte riktigt var meningen att besöka båda två så kan jag så här i efterhand konstatera att bägge platserna var både sevärda och vackra.

Som Dovers vita klippor
Inför dagens utflykt kollar jag i guideboken. Det är bok tjock som hela Frankrike. Om hela Frankrike. Den har sedan långt innan avresan fått några få invikta hörn. Det är jag som har vikt in dem när jag rekognoserade inför vår resa till Normandie, i norra Frankrike. En av de markerade sidorna är den där det står att läsa om motsvarigheten till Dovers vita klippor, men på denna sidan Engelska kanalen, Côte d’Albâtre. Eller Alabasterkusten som den heter på svenska. Det är en kust längs kalkstensplatån Pays de Caux, som ligger en bit bort, här i Normandie. Kusten sägs domineras av ljusa kalkstensklippor, som gett den dess namn. Klipporna är upp till 105 meter höga. Det är en 13 mil lång kuststräcka som ska vara belägen mellan utloppen för floderna Seine och Somme. Den största staden längs kusten är Dieppe. Klippornas kalksten avsattes på dinosauriernas tid, under Yngre krita.

Elefantklippan
I guideboken står det särskilt att läsa om Falaise d’Aval som liknas vid en elefant som sticker sin snabel i vattnet. Platsen är omnämnd både i löpande text och i en bildtext. Den vill jag se! Jag letar upp platsen i Google Maps och vi ger oss av på eftermiddagen efter att på förmiddagen ha badat i den ljumma utomhuspoolen på hotellet i Houlgate. Det tar drygt en och en halv timme att köra. När vi kommer fram passerar vi först genom en by som heter Saint-Valery-en-Caux, kör ner längs en kajkant mot havet, förbi en husbilscamping (eller möjligen bara ställplats) och därefter in på en parkering för personbilar. Vi ställer bilen där. Kusten är mäktig med havet, stranden och den branta bergväggen och liknar i stora drag den på bilden i guideboken. Utom det att någon elefantklippa kan jag inte se.

Bortom kröken?
Kusten kröker något en bit bort och jag tänker att elefantklippan kanske finns bortom den kröken. Jag börjar gå. De andra hänger inte på men jag tänker att de kommer väl. Jag går och går. Det är längre än jag trodde. Precis vid parkeringen var det fler turister på stenstranden. Någon simmade till och med i vattnet trots att det inte verkade vara en plats där det var helt lätt att ta sig i för att bada. Men ganska snart är jag ensam. Det börjar bli skräpigt på stranden. Plastskräp från havet. Bland runda fina kalkstenar. Och många mer oregelbundna stenar av flinta.

Avloppsvattenfall
Jag kommer fram till en rostig spont som är nedslagen mellan strandens stenar i en vinkelrät linje nästan ända från klippväggen och ut i vattnet. Precis in mot bergväggen kan jag ta mig förbi. På andra sidan ser jag en av de mer ”intressanta” avloppslösningar jag sett. En avloppstunnel mynnar en bit upp på bergväggen. Avloppsvattnet faller likt ett vattenfall ner på stranden och ”infiltrerar” bland de ganska stora stenarna på stranden. Knappast en lösning som överhuvudtaget renar spillvattnet innan det når havet. Men det kan ju vara renat nnan det släppts ut i tunneln, det vet jag ju inte. Men att det är avlopp känns på lukten.

En ny klippkrök
Jag har fortfarande inte rundat den där kröken så jag fortsätter. Om det här är rätt plats kan detta inte vara sättet att ta sig till den berömda klippformationen, tänker jag, när jag går där, och undrar om det istället finns en gångstig ovanför klippkanten. Väl framme där klippväggen kröker kan jag konstatera att det finns en ny krök längre bort. Men jag vågar inte vandra vidare. Har ingen koll på tidvattnet här. Vill inte gärna bli fast mellan branten och ett stigande tidvatten… Dessutom undrar jag om de andra kanske börjar bli irriterade på mig.

Så jag vänder tillbaka. Min sambo Anders och yngsta sonen har följt efter mig men de vänder vid sponten. (Lägg märke till att de syns i sista bildens högra hörn:)




Fem mil
Väl tillbaka kommer jag överens med de övriga att vi ska köra med bilen upp så att vi kommer upp på klippkanten för att se om vi kan promenera där mot elefantklippan. Vi kör uppåt genom byn och kör runt lite. Men vi hittar aldrig någon skyltning eller rimlig väg ut mot klippkusten. Så vi ger upp att hitta elefantklippan genom att köra på måfå. Jag googlar ”elephant cliff Normandie”. Det visar sig snabbt att platsen istället ska ligga vid Étretat. Dit är det fem mil och nästan en timme i bil.

Jag är glad att jag inte fortsatte gå längs stranden krök efter krök…

Nya hinder
Väl i Étretat är vägen ner mot stranden, som Google visar att vi ska köra, avstängd. Vi parkerar bilen på en p-plats i en backe en bit ovanför byn. Vi söker ut närmaste gångväg mot elefantklippan och följer den. Vi ser en klippa på håll som påminner något om den berömda. Men jag som sett bilder ser att det inte är den. Vi går vidare. Kommer till en vägbom. Skylten på platsen är på franska. Vi förstår att det är privat mark, en golfbana, men är inte helt säkra på om det bara är bilar som förbjudits att passera. Eller om det även gäller gående. Jag väljer att gå vidare. De övriga stannar. När jag gått igenom messar jag till de andra att det inte var någon fara att gå igenom men de väljer att gå runt.

Upplösningen
Jag hittar fortfarande inte rätt klippa. Får mess från resten av familjen att de ser den nerifrån byn. Den måste vara synlig här uppifrån också, tänker jag och följer stigen uppåt. Går ut på en klippa och ser raukar, stranden, byn, andra vackra klippformationer, en kyrka högt upp på klippkanten på andra sidan byn, det lätt turkosa havet… Men ingen elefantklippa. Jag ger upp och går ner till de andra. Det visar sig att elefantklippan var den jag stod på. Inte för att den ser ut som en elefant heller. Den ska väl likna en snabel tänker jag, klippan som skymtas på sista bilden, bakom båtarna i hamnen. Men inte ens det håller jag med om. Kanske ska den ses från andra hållet? Men nåja. En utflykt blev det. Till två vackra platser längs Alabasterkusten. Även om det var en del förvecklingar på vägen. Och även om jag fortfarande inte vet vilken av dem som heter Falaise d’Aval egentligen. Om det var guideboken eller Google som hade fel.




2 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Grattis Frankrike!

Grattis till VM-guld i fotboll för herrlandslag, Frankrike! Bilder från Cabourg under åttondelsfinalen och Paris efter kvarten. Tror att ni alla, på dessa bilder, är ännu gladare nu. Än en gång: Grattis!



Lämna en kommentar

Filed under resor

Staden Houlgate i Normandie och hotellet vi bodde på

Att vi hamnar just i Houlgate i departementet Calvados är mest en slump. När jag letar ett hotell att ha som bas tre nätter för utflykter i Normandie fastnar jag för Pierre & Vacances strax utanför Houlgate på en höjd med utsikt över turistorten och havet på håll.

Lägenhetshotellet
När vi kommer hit är receptionen stängd. Det här är turistindustri. Det märks att anläggningen, som är större än jag föreställt mig, ingår i en jättekedja. Det märks bland annat på sen incheckning och tidig utcheckning. Vi kommer hit runt klockan två, men receptionen öppnar först klockan 15 så det är lika bra att ta bilen in till stan för en lunch och för att bekanta oss lite med staden samt köpa frukostmat till de kommande dagarna. När klockan väl passerat tre är vi tillbaka och det är rejäl kö till incheckningen. Vi har tur som får vår lägenhet direkt. Somliga får vänta till klockan 17. Det rationella upplägget bidrar dock till att hålla priset nere på en hyggligt stor lägenhet i två plan med både kök och balkong. Och den uppvärmda utomhuspoolen med nästan ljummet vatten förlåter mycket. Dessutom vinner de extrapoäng på att utseendet på byggnaderna har anpassats till stadens karakteristiska och lekfull stil. Det här är ändå ett prisvärt boende som är värt sin fyra på en femgradig skala i betyg.

Turistorten
Småstaden Houlgate är en turistort vid Engelska Kanalen med en strand och ett kasino. Fram till 1800-talet bodde bara ett par tre hundra personer i byn. Men vid mitten av 1800-talet började havsbad bli ett populärt nöje för turister och under La belle époque från 1870-talet till första värdskrigets utbrott hade turistorten sin storhetstid och många strandvillor och hotell byggdes för turisterna. Många ser ut som kråkslott och fasaderna har ofta detaljer i både korsvirke, puts och tegel. Befolkningen ökade samtidigt med tusen personer. Efter första och andra världskriget är storhetstiden över men turisterna fortsätter ändå att komma och orten att långsamt växa. Idag bor här knappt två tusen personer.

Det är gott om restauranger i stan och vid huvudgatan ligger också en godisaffär där en liten påse kolor kostar ett par hundra kronor. Men vi får med en liten souvenir-plåtburk på köpet. Stranden är lång och väääldigt bred vid lågvatten. Badbodarna längs strandpromenaden är målade randigt i orangegult och vitt. Snäckor finns det gott om på stranden. Jag kan inte motstå att plocka med mig några hem.








Lämna en kommentar

Filed under resor

En dag för D-day

Den 6 juni 1944 landsteg andra världskrigets allierade trupper på fem stränder i Normandie, Frankrike. Syftet var att befria Europa från Nazisternas skräckvälde. Vi ägnade en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna gick i land.

Utah Beach
När vi lämnar lägenhetshotellet i utkanten av Houlgate visar hyrbilens display att temperaturen utanför är 28 grader. Och solen skiner. Vi har klätt oss i t-shirts och shorts och har med oss badkläder. Pojkarna har med sina hoodies men varken jag eller min sambo Anders har tagit med oss mer att ta på oss. Men ju närmre Utah Beach vi kommer desto kallare blir det. 17 grader när vi parkerar bilen vid museet på platsen. Och solen har försvunnit in i ett soldis. Det är bara en och en halv timmes bilresa så vi kunde inte ens föreställa oss att det just den här dagen skulle kunna vara så olika väder på platserna.

Vi skyndar oss in på museet som är helt och hållet tillägnat den delen av ”Operation Overlord” som utspelades på just den här stranden. Som hette något helt annat före dagen D. Men alla fem stränderna, förutom Utah och Omaha heter de Gold, Juno och Sword, har fått behålla sina kodnamn från andra världskriget.

Fel men rätt
Museet är intressant och i korthet kan man säga att det blev helt fel, trupperna landsteg på fel plats men tack vare bra improvisationsförmåga och färre tyskar jämfört med vid Omaha så blev förlusterna ändå betydligt mindre. ”Bara” 200 av de 32000 amerikanska soldater som landsteg här dog.

Theodore Roosevelt Jr, son till USA:s 26:e president Theodore Roosevelt, blev något av en hjälte under dagen som han också överlevde. Men han dog bara en dryg månad senare i en hjärtattack, 56 år gammal.

”We are going to start the war from right here.” (Theodore Roosevelt Jr, Utah Beach, Normandie, 6 juni 1944)

Berättelsen om de tyska fångar som hölls i läger från D-day till krigsslutet tyckte jag också var intressant.

Utomhus tittade vi lite snabbt på en staty föreställande tre landstigande soldater, själva stranden och en pansarvagn som stod utomhus innan vi skyndade in i värmen i bilen.


Omaha Beach
Här utsattes de amerikanska trupperna för landstigningens största prövningar. Hela 3000 amerikaner och 1200 tyskar dog i striderna här på D-day.

Här hoppar vi över museet på platsen och nöjer oss med att titta på statyerna och stranden. Och äta lunch. Vi sitter utomhus. Jag dricker en Coca Cola till min hamburgare. Nåt tack ska väl amerikanerna ha en sån här dag, tänker jag, för att de befriade Frankrike den där gången. Här är det inte alls lika kallt. Men badkläderna använder vi inte här heller.



Den amerikanska kyrkogården
Vi fortsätter till Cimetière américain de Normandie i Colleville-sur-Mer. Den amerikanska krigskyrkogården. När vi kommer till platsen spelas den amerikanska nationalsången med något slags klockspel och en kransnedläggning pågår. Vi tittar sedan på alla gravarna. Kors i mängder och en och annan davidsstjärna. Vi tar in vidden av dödandet. Och sedan åker vi tillbaka till Houlgate. Vad mer kan vi göra?




2 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor

Beauvoir – by nära Mont Saint-Michel

Ungefär en halvmil från den vackra klosterön Mont Saint-Michel i Normandie ligger den lilla byn Beauvoir. Den har bara 410 invånare och är, trots närheten till en av Frankrikes mest berömda sevärdheter, en ganska sömnig liten bondby.

Den finns belagd från 1100-talet och namnet betyder ungefär ”vacker utsikt”. Och vacker utsikt är det ju onekligen här. Husen är byggda av grå sten och bland husen syns höns, får, kor och blommor. Och i utkanten av samhället anas Mont Saint-Michel på håll. Byns kyrka heter för övrigt också Saint-Michel.

Bo och äta
Inför vårt besök vid Mont Saint-Michel valde jag att inte boka in oss på något av hotellen på eller allra närmast den berömda ön. Istället bokade jag in oss på ett lägenhetshotell som har en liten pool och ligger just i den här närbelägna byn – Beauvoir. Trots att den utlovade gratis wi-fi:n inte fungerade i den lilla lägenheten, men bara utomhus, är Recidence Appart’hôtel FleurduMont ett prisvärt boendealternativ i området. Inte minst för barnfamiljer. Dock var madrasserna i sängarna i köket väl hårda.

Den första kvällen här valde vi att äta i byn, ute vid stora vägen som går mot klostret, på en restaurang som heter La Fermette, där min sambo, Anders, var mycket nöjd med ostronen till förrätt och jag åt en galette, bovetepannkaka, med chèvreost till huvudrätt. Mums!








4 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

Saint-Malo – en pärla i Bretagne med Europas häftigaste tidvatten

Vi åker tåg norrut genom Europa. Vi är på väg hem från en tågsemester där vi haft staden Saint-Malo som bas. Ännu en fransk pärla, som till exempel La Rochelle och Menton, som är kända turistorter för fransmännen själva, men som är relativt okända i Sverige.

Något som inte stämmer
Vi anländer första gången till Saint-Malo med ett försenat tåg en sen kväll i slutet av juni. Det är en och en halv kilometer att gå från järnvägsstationen till gamla stan. Väl framme följer vi vattnet en bit innan vi går in genom en av portarna i ringmuren, som ger ett välbevarat intryck. Det är lugnt i stan. De höga grå stenhusen ger ett stramt intryck. Och det känns på en gång att det är något som inte stämmer. Husen ser nyare ut än vad byggnadsstilen antyder.

Bombades sönder
Jag googlar när vi kommit fram till lägenheten vi ska bo i och finner förklaringen: staden bombades svårt under andra världskriget. Hela 80 % av byggnaderna i gamla stan förstördes i september 1944. De allierade hade – som det skulle visa sig – felaktiga uppgifter om att nazisterna hade trupper gömda innanför ringmurarna. Amerikanerna använde här napalm för första gången. Staden återuppbyggdes mellan 1948 och 1960 i en stil som anknyter till hur staden såg ut före bombningarna utan att för den skull vara en identisk kopia. Ringmuren ska dock ha klarat sig bra.

Självständig republik
Staden som grundades av gallerna under det första århundradet efter vår tideräknings början fick sitt namn efter en munk från Wales och hade sin storhetstid under medeltiden. Från 1590 till 1594 var staden till och med en självständig republik med mottot: ”inte fransk, inte bretonsk – men malouinsk”.

Häftigaste tidvattnet
Saint-Malo ligger vid Engelska kanalen i Bretagne, nära gränsen till Normandie. Här finns Europas häftigaste tidvatten och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara så stor som 13 meter. När vi är här når vattnet aldrig ens upp till ringmurens bas men populära tavlor till försäljning visar hur vågorna, när tidvattnet och vädret är som mest extremt, slår in över muren. Och tidvattnet rör sig snabbt ut och snabbt in. Det gäller att vara uppmärksam så att du inte blir fast på någon av de öar som du kan promenera till vid lågvatten.

Vakt motar bort mig
Men det finns vakter som hjälper till. Jag promenerar ut en eftermiddag på en stenlagd gångväg på havsbotten när havet är på väg in. Vågorna är små men slår emot stenarna. Vattnet är turkost. Jag tar av mig skorna och går barfotad men när jag kommer över till ön möts jag av en vakt i gul väst som likt en fåraherde föser i land de sista turisterna över den stenlagda gångvägen. Så det är bara för mig att gå tillbaka igen. Bakom mig väller vattnet in över gångvägen. En annan dag kommer jag istället över till den första av öarna innan tidvattnet ens har hunnit ut helt, genom att vada över. Det känns lite speciellt att gå på en gångväg i havet.



Vädret
Temperaturen ligger normalt under sommarmånaderna runt 22 grader men vi har tur och har några grader högre temperaturer som högsta dagsnoteringar. Området är inte lika solsäkert som Medelhavet utan snarare något lite, lite mindre solsäkert än Sverige, så vi har tur med vädret som har nästan bara solsken när vi är här.

Stränder och öar
Stränderna är en blandning av fina sandstränder och karga klippor som ger ett vulkaniskt intryck. På några av klippöarna finns medeltida borgar. Vid en av sandstränderna finns en havspool som håller vattnet innestängt när stranden drar sig långt, långt ut. Vattnet är svalt ungefär som ett svenskt sommarhav och det går bra att doppa sig även om man kanske inte ligger i så länge.

Turism
Saint-Malo har cirka 50 000 invånare men sommartid kan det med sommargäster och turister bli så många som 200 000 personer som vistas här samtidigt. Väldigt många av besökarna är seniorer. Härifrån går färjor till både Storbritannien och Jersey så utöver franska besökare är här en hel del britter.

Att äta ute
På restaurangerna i Saint-Malo kan du äta av det vanliga turistortsutbudet som hamburgare och pizzor. Här finns också en speciell variant av crêpes som kallas galettes och görs på bovete. Men populärast är nog skaldjur som ostron, musslor och havskräftor. Mums!












4 kommentarer

Filed under historia, natur, resor, tåg, vackra platser

Första testen att bo via Airbnb – få rabatt du också

Trots att vi reser mycket har vi aldrig förut bokat via Airbnb som erbjuder uthyrning av rum, hela lägenheter eller hus som tillhör privatpersoner. Det här är alltså vår allra första test av appen och tjänsten.

När vi anländer till den franska staden Saint-Malo är det med ett försenat tåg. Att tåget skulle bli försenat har vi vetat länge. Jag fick ett mejl för flera veckor sedan att trafiken på banan mellan Paris och den här delen av Atlantkusten fördröjs i sommar på grund av banarbete.

Vår värdinna
Jag har också haft kontakt med Heidi, som vi hyrt en lägenhet av, att vi ska bli försenade och hon har i sin tur meddelat Janick som är hennes kontaktperson på platsen. När vi kommer ut ur stationsbyggnaden ringer jag Janick på numret jag fått av Heidi. När jag väl hittat numret vill säga. Det visar sig nämligen att jag endast har tillgång till det i Airbnb-appen som jag har på ipaden men inte telefonen. Så jag får plocka upp paddan, öppna konversationen med Heidi i appen och sedan knappa in numret på telefonen.

Janick ger ett blygt intryck och pratar lite knackig engelska och jag pratar knackig franska men jag får intrycket att vi förstår varandra. Vi har bestämt oss för att gå från stationen i Saint-Malo trots att den ligger en bra bit från den gamla stan, där lägenheten finns. Vi har ju suttit still mycket när vi åkt tåg i ett par dagar. Och så slipper vi leta reda på en taxi.

Rabatterad bokning
Det är första gången som jag bokat via Airbnb så det är lite spännande att se hur det kommer att bli. Jag har bokat via appen med en rabattlänk som jag hittade hos en av mina resebloggarkollegor. Jag hade hoppats hitta fler boenden på Airbnb till denna resan men i slutändan blev det endast detta. Hade jag uppmärksammat att lägenheten saknar wi-fi innan jag bokade så skulle inte heller denna bokningen blivit av. Det är nämligen ett starkt önskemål från barnen att det finns wi-fi. Men nu är de förvarnade och de har EU-surf på sina telefoner. Så det är ingen katastrof.

Annorlunda utbud
Men. Jag upptäckte att det generellt är svårare att hitta Airbnb-boenden med alla de önskemål jag har på hotell och lägenheter som jag annars brukar boka via hotels eller Booking. Viktigast är läget. Därefter gratis wi-fi. Finns det pool uppskattas det av barnen och är det ett hotell är det trevligt om frukost ingår. I varmare delar av världen, typ från Medelhavet och söderut, brukar jag också kolla efter luftkonditionering. Här ingår alltså inte wi-fi. Och inte pool, men det hittar jag inga lediga hotell heller som har i Saint-Malo, så det blir inget minus för det. Frukost ingår så klart inte och inte heller luftkonditionering, men läget är fantastiskt. Havsutsikt mot ringmuren och en av stadens stränder med turkost vatten, utanför den.

Kostnad
Lägenheten kostade oss 1669 kr för två nätter inklusive avgift för städning och med rabatten avdragen. Då tillkommer 10 Euro för lakan och handdukar som vi ska betala direkt till Janick vid avresan. Alltså cirka 1800 kr totalt vilket motsvarar 225 kr per person och natt. Utan rabatten hade det så klart blivit lite dyrare. 300 kr om jag minns rätt.

Incheckning
När vi har kommit ungefär halvvägs ringer Janick tillbaka. Hon undrar var vi är. När hon förstår att vi går från stationen blir hon lugnare. Väl framme vid gamla stan följer vi vattnet en bit söderut innan vi går in genom en av portarna i ringmuren och fortsätter följa den på insidan. Det är sen kväll och lugnt i stan. De höga grå stenhusen ger ett stramt intryck. Vi svänger höger in på näst sista gatan, Rue de Toulouse, och går också på den nästan ända tills den tar slut. Där i gathörnet väntar Janick som visar oss in i lägenheten. Vi tar först hissen upp till sjätte våningen och går därefter en trappa upp till vindsvåningen. Pojkarna tycker att doften i trapphallen påminner om den hemma hos morfar.

Lägenheten
När vi kommer in i lägenheten säger min sambo Anders ”Wow!” Och lägenheten är verkligen fin. En liten kökshörna i entrén som också är vardagsrum med TV. I kökshörnan ligger en lapp med info – tyvärr enbart på franska och där finns en flaska cider som ingår. Lägenheten har också tre sovrum och två toaletter. Barnens sovrum och toalett ligger en trappa upp. Janick visar oss runt innan hon lämnar över nyckel och lägenhet till oss.

Där finns också en tvättmaskin som jag använder nästa morgon för att komma tillbaka på noll med smutstvätten. Fönstren är små, men utsikten lika fin som på bild. Eftersom det är varmt behöver vi ha öppet en del för att vädra. Bädda sängarna får vi göra själva. När båda barnens sängar är bäddade i var sitt rum kommer de på att de tvunget vill sova i samma rum där uppe och jag får lov att bädda om. Pust!

Betyg
Det är svårt, ja, egentligen omöjligt, att värdera ett boende jämfört med andra när det är första gången vi använder en sådan här tjänst. Jag väljer ändå att ge detta boendet högsta betyg. Lägenheten är personligt inredd utan att den allt för mycket känns som någons privata semesterboende som den ändå är. De personliga tillhörigheterna har plockats undan. Enligt informationen ska de ligga i lådor under sängarna – som vi självklart inte rotar i.

Det känns ändå lite kluvet att vara i någons privata hem. Om en olycka skett – som i hotellrummet på Jersey (se tidigare bloggpost) – skulle det ha känts mycket jobbigare om det hände i någons privata bostad. Alldeles oavsett var ansvaret hade landat.

Samtidigt går det inte att förneka att du kommer staden närmare på det här sättet och att det är prisvärt jämfört med att bo på på traditionellt hotell eller lägenhetshotell.

Första testen gav alltså sammantaget mersmak. Jag är övertygad att jag kommer att använda appen många fler gånger i framtiden.

Få rabatt – du också
Vill du också prova Airbnb för första gången och få 360 kr i rabatt på första bokningen? Använd då den här länken.










2 kommentarer

Filed under resor