Halloj världen!

Vi hyrde bil och körde från Narvik till Hauklandstranden där vi hyrt hus och dagen efter vidare mot Å i Lofoten som måste vara den plats på jorden ”där alla vägar tar slut”.

Men resan började på sätt och vis redan 1990. Jag var tjugo och några år gammal. Vi rundade Sverige i Norge. Från Narvik och upp. I en vit Saab V4. Alla sa efteråt: var ni på Lofoten? Men vi hade aldrig tid då, att se var vägen tar slut. Eller tog oss aldrig tid. Vi bodde trots allt fem år i Luleå. Och den hette inte ens E10 då, vägen som går från Lule med å till Å med bara Å.

Hyra bil
Men åren går och en dag finns det tid. Vi har åkt tåg från Blekinge, där vi nu bor, tillsammans med våra två barn, via Norrköping, Stockholm, Abisko och Björkliden. Sedan lämnat Narvik i en Kia, en hyrbil. Det går nämligen bra att hyra bil i Narvik som vi gjorde och sedan lämna bilen på Evenes flygplats. Eftersom jag ville lämna bilen just där var det en smidig lösning som inte blev dyrare för oss än om vi hyrt bil i Kiruna och lämnat den bilen just på Narviks flygplats. Hade vi däremot velat resa hem via Kiruna också skulle det ha varit billigare om vi både hämtat och lämnat bilen där – trots fler mil och dagar. Värt att tänka på för den som planerar en resa i hyrbil till Lofoten. Norge är väldigt mycket dyrare än Sverige.

Mot Lofoten
Från Narvik är det 19 mil till Raftsundbrua (Raftsundsbron) som är gränsen mot själva Lofoten längs Kong Olavs vei (Kung Olavs väg), som E10:an också kallas här på den norska sidan. Redan innan du är där är landskapet vackert och vyerna hänförande. Det finns ingen magisk gräns i naturen som gör vyerna vackrare på Lofoten än i trakterna runt omkring. Stora delar av Norge är lika fantastiskt vackert. Så också här runt Narvik på väg mot Lofoten. Vi har tur med vädret och har strålande solsken – och det gör sitt till!

Få och felplacerade rastplatser
Lofoten har varit ett relativt stort internationellt resmål allt sedan 1980-talet eller så. Därför tycker jag att det är märkligt att det längs vägen finns så få rastplatser och andra ställen att parkera bilen. De som finns är dessutom ofta placerade i en buske utan vyer mot det vackra landskapet. Obegripligt. Jag begär och får ändå ett och annat fotostopp längs vägen. Ibland får jag traska en bit för att få fatt i en vy. Trots fantastiska vyer nästan överallt längs vägen. Jag fotograferar och filmar därför en del direkt från bilen också. Men Norge! Så här kan ni inte ha det. Inte om ni vill kunna locka ännu fler turister. Som det nu är stannar många här och där längs vägen, men ofta står det redan en eller två bilar på de få platserna. Fler rast- och fotoplatser behövs. Självklart i de vackraste lägena. Hur svårt kan det vara?

Samisk restaurang
Ungefär en halvtimme innan du är ute på själva Lofoten ligger ett samiskt café, restaurang och hotell som heter Boazovazzi och som finns i ett hus som är målat i glada färger. När vi kommer hit har vi spanat efter någonstans att äta ett tag. Restauranger finns det inte heller så många. Så vi stannar så klart här och äter. Jag och Anders delar på dels en macka med älgkött och dels en pannkaka med grädde och hjortron. Det smakar mycket bra. Vi sitter ute på baksidan där vi har utsikt mot en kåta i förgrunden och en sjö och fjäll i bakgrunden. Stället är så klart tillrättalagt för oss turister men jag gillar det ändå. För den som vill finns det också möjlighet att köpa samiskt konsthantverk. Och fungerande wi-fi har de också.

Haukland
Till Haukland är det ytterligare en bit. Hela resan tar 4,5 timme effektiv körtid och lägg därtill valfri tid för olika stopp längs vägen. Hauklandstranda, som den heter på norska, är delad i två. Längs den första delen står långliggande husvagnar uppställda på privata, inhägnade gräsplättar. Här finns utöver det inga bra parkeringsmöjligheter. Men kör vidare en kort bit på vägen som går mot Uttakleiv och precis innan tunneln kommer du till själva byn Haukland, som inte är stor, och den andra delen av stranden med turkost vatten. Och här är parkeringsmöjligheterna betydligt bättre. Stora skyltar berättar att camping är förbjuden. Men möjligen gäller det bara själva sandstranden. För på parkeringen står många husbilar och på gräset hitom sandstranden står minst lika många tält. Camparna sitter i små grupper vid sina tält. Flera har tänt små lägereldar.

Haukland Beach House
Vi slipper campa. Jag har hyrt en liten stuga som heter Haukland Beach House och som ligger en liten bit från själva stranden, inne i byn. Eller by och by, det är några hus bara. Huset vi hyr är i två våningar med ett sovrum, tvättstuga och toalett med dusch på bottengången samt kök, vardagsrum och ett sovrum på övervåningen. Köket är utrustat med både riktig spis, med vanlig ugn, mikrovågsugn och diskmaskin. Där finns också en brödrost. Andra gäster har lämnat efter sig salt och kryddor så det är lite överflödigt att vi också köpt det med oss. Men det visste vi ju inte i förväg. Vi har stannat i Svolvaer och handlat. Kryddblandningen jag tog ur högen gör i och för sig att pastasåsen smakar mycket gott.

Caféet i Haukland
Husägarna driver också ett litet café med konstutställning och försäljning. Det ligger i en nedlagd kraftstation. Det finns en gångstig dit direkt från stranden. En av ytterväggarna täcks av två barnporträtt. Andra verk av samma konstnär finns till försäljningsingenjör i kraftstationen. Jag och Anders fikar där en dag. Betalar stughyran också. Och jag köper ett par örhängen. De föreställer ett par snäckor är gjorda i porslin av en konstnär i närheten som ägarinnan känner. Jag frågar vilken metall de är gjorda av. Vill inte gärna använda örhängen med nickel i. Hon ringer upp konstnären och får bekräftat att det är silver. Så då köper vi dem. Vi pratar om lite allt möjligt. Bland annat om den ökande turismen och sociala medier. Kvinnan som är född och uppvuxen på Lofoten berättar att Reinebrinken har blivit ”the place to be” på Lofoten tack vare bilder på sociala medier. Utsikten ska vara fantastisk. Men stigen upp har blivit så söndertrampad att det rent av blivit farligt att gå upp där.

Uttakleiv
Vid Haukland börjar en vägtunnel som leder till Uttakleiv. Tunneln har bara ett körfält men här och var finns mötesplatser för mötande trafik. Uttakleivs strand är lika vackert som den i Haukland, men på ett annat sätt, och dessutom kan du se solen gå ner i havet här om du har tur med vädret. Det är också möjligt att promenera runt berget, längs havet, mellan Haukland och Uttakleiv, på den gamla grusvägen. Då kan du också, hela vägen, höra fårens bjällror och se dem beta på sluttningarna. I Haukland är det ett staket mellan fåren och stranden men vid Uttakleiv kommer djuren ännu närmare vattnet.

Tråkiga Leknes
En dag åker vi in till Leknes för att äta lunch och handla. Leknes är en ganska tråkig by och är inte mycket att se. Egentligen. Men maten på Johnsens fiskerestaurang smakar bra. När jag ätit min fisksoppa kollar jag väderprognoserna i telefonen. Det ser ut att bli hyggligt väder resten av dagen men sämre väder nästa dag. Därför föreslår jag att vi direkt efter lunchen kör vidare mot Å vilket jag får med de andra på. Handla kan vi göra på Coop i Reine på vägen tillbaka.

Vägen mot Å
Så vi kör vidare på E10 och passerar de vackraste vyer som vi ser på hela Lofoten. Särskilt i Reine är det otroligt vackert. Även om det har börjat mulna på lite nu. Vattenytan på fjorden ligger stilla och bergen är dramatiska. De små röda och gula fiskebodarna på pelare, som kallas rorbuer, speglar sig i vattnet. Jag bestämmer mig för att stanna här och fotografera när vi handlat kvällsmat och mer mjölk på tillbakavägen.

Där alla vägar tar slut
Så passerar vi Å, som är den sista byn längs vägen. Den är också fin, men inte riktigt lika hänförande som Reine. Men vägen, som blivit smalare efter hand, fortsätter genom en tunnel till. Men sedan är det tvärstopp. Vägen avslutas med en stor parkeringsplats. Från parkeringsplatsen leder en asfalterad gångväg vidare. Vi promenerar ut på den. Men så tar den plötsligt också slut mitt uppe på berghällen. Och det är då jag kommer att tänka på textraden ”för jag vill se var alla vägar tar slut” i en låt av Peter Le Marc. ”Å, låt mig höra den en sista gång, spela hennes älsklingssång.” Och vi vandrar vidare ut på berghällarna. Hav och båtar. Öar på avstånd. Ännu längre ut. Sjöfågel som häckar. Hjortron. Och några bär som jag tror kan vara tranbär. Berghällar. Motljus. Och jag tänker ”Nu har jag sett var alla vägar tar slut!”

Avslutningsvis
Du kan också se den här berättelsen i form av en roadmovie på Youtube. Jag har tidigare länkat till en längre version. Men jag har också gjort en kortare på en minut som jag också lagt ut på den här bloggens sida på Facebook där den har setts av över 2 000 personer:

I går vaknade vi och åt frukost i Nordnorge, åt lunch inne i centrala Oslo, middag i ett flygplan och en sen kvällsglass i en by på Sardinien. Idag har vi bara badat och tagit det lugnt. Det kändes väldigt rimligt.

Hur tänkte jag?
Natten till i förrgår började det regna vid Haukland Beach där vi bodde i ett hus vi hyrt för tre nätter. Regnandet fortsatte hela vägen tillbaka mot Narvik (nästan) från Lofoten. När vi kom till hotellet i Bjerkvik, en halvtimme från Evenes flygplats, plockade jag upp pappershögen med mina bokningar ur väskan. Jag påmindes då om att flyget mot Oslo skulle gå 11:15 men bilen kunde lämnas tidigast 10:00. ”Hur tänkte jag där?” utbrast jag då.

Små marginaler
Men efter efter att ha kört till flygplatsen och tankat upp bilen parkerade vi den på en av Avis p-platser vid flygplatsen. Sedan hämtade vi ut boardingkort och lämnade in väskorna på ”bagdrop” och strax innan klockan slagit 10 kunde jag faktiskt lämna tillbaka bilnycklarna innan vi gick genom säkerhetskontrollen. Det fungerade ju utmärkt trots små marginaler! Ofta är det ju så att det behövs mindre marginaler på mindre flygplatser.

Kul detalj
En rolig detalj på flygplatsen utanför Narvik var att på en vägg har de en jätteplansch över Hauklandstranden. Stugan vi bott i fanns bakom en papperskorg. Vi flyttade undan den en bit för att återse stugan.

Lunch i Oslo
På Gardemoens flygplats hade vi fem timmar mellan flyg. Efter snabb omröstning – tre mot en – bestämdes att vi skulle lämna flygplatsen för lunch inne i Oslo. Pojkarna delade på en lasagne och jag och Anders på en pizza Norge – med renkött och ruccola (!) Vi hann också gå Karl Johans gate fram och tillbaka innan det var dags stt ta snabbtåget tillbaka till flygplatsen igen.

Långsam säkerhetskontroll
Här var det en betydligt långsammare och krångligare säkerhetskontroll där flera av våra väskor skulle letas igenom och stökas runt i efter föremål i metall. Suck.

Lugn dag idag
Nåja. Sedan igår kväll är vi på Sardinien och idag tyckte vi att vi förtjänade att bara ta det lugnt på stranden här i Porto San Paolo. Här är vattnet väl så turkost som på Lofoten men betydligt varmare!

Hur sammanfattas tre dagar på Lofoten? Jag vet inte. Bearbetning pågår. Vi har kört. Stannat till vid vackra platser, som här.  Kört och kört och kört vidare till Haukland Beach där vi bor tre nätter, doppat oss i havet som kanske inte var varmare än 12 grader, promenerat, men inga längre sträckor. Kört vidare dit där vägen tar slut. Åh, säger man då. I Å. Men allra mest åh! säger man kanske strax innan,  i Reine? Sen har vi softat lite. Åkt till Nusfjord. Ätit fisk. Både som soppa samt både torkad och grillad. Ätit val av misstag. Det var gott. Men det handlar inte om det.

Flera sorters väder har vi också provat på. Kanske sammanfattar man lite så? 

Vi har fyra timmar mellan tåg i Stockholm. Vi väljer att tillbringa en del av den tiden i en annan tid. I medeltiden. Besöket kostar gratis.

Medeltidsmuseet
Museet ligger på samma holme som riksdagshuset och är resultatet av ett garageprojekt som aldrig blev färdigt, i och med att resterna av Stockholms medeltida stadsmur hittades här. Runt stadsmuren har miljöer från medeltiden byggts upp och vi möter kvinnan som drabbats av pesten, tittar in på en krog, och in i en klosterträdgård, köpslår om dagspriset på kringlor med en bagare, ser hantverkare i arbete, tittar ut över galgbacken och studerar en riddare på en häst. Bland annat.

Barnskor
Det finns så klart mycket att tänka och tycka om det som ställts ut. Mest rörande ändå, tycker jag, är ett par barnskor. Så lika oss de var ändå. De där människorna som trampade Stockholms gator först av alla. Stora och små. Då som nu.

Den 30 juli 2017

Halloj!

Vi är på semester i Sverige. Vi har det bra. Idag har vi haft fint väder. Vi har badat. Och pojkarna har fiskat med sin morfar och sina kusiner. De fick ingen fisk. Senare fiskade Albin och Anders. De fick en mört. 

Med somriga hälsningar

Inger

Sveriges Radio har rapporterat att beredskapen att hantera akut sjuka ombord på ett passagerarflygplan kan variera stort mellan olika flygningar och flygbolag. Ekot berättar att man inte sällan beroende av sjukvårdskunniga resenärer som råkar finnas med på planet.

Doktor ombord?
Jag har varit med om ett par sådana incidenter som barn, men minns dem bara vagt. En händelse har etsat sig fast. Även om jag inte ens säkert minns om jag var med ombord eller bara fått händelsen återberättad för mig. Och det var att kabinpersonal på flyg i USA ropade ut fråga om det fanns en ”doctor” ombord. En person som doktorerat i något annat än medicin anmälde sig och ställde sedan till en scen om ordvalet. Kanske inte det lämpligaste tillfället att ta en sådan strid… 😱

Dagens bristande krav
Ekot rapporterar att inom EU finns inget krav på flygbolagen att till exempel ha liggplats på flyget om någon blir allvarligt sjuk. Det finns krav på akutmedicinsk utrustning, men enligt artikeln har inte kabinpersonalen behörighet att använda allt i den. Det har bara läkare. Och där förlitar sig flygbolagen på att det finns minst en läkare bland passagerarna. Läkaren behövs främst för att få använda receptbelagd medicin som redan finns ombord.

Varför inte använda internet?
Jag tänker så här. Idag finns det företag som har specialiserat sig på att hålla läkare tillgängliga digitalt via appar. Det går säkert att få till andra lösningar också med läkare via Internet. Varför köper inte flygbolagen en sådan tjänst för att ha tillgänglig vid incidenter istället för att bara förlita sig på att någon av passagerarna råkar vara läkare?

Hjärt- och lungräddning
Sedan vet jag inte om det finns lagkrav på att all ombordpersonal regelbundet ska tränas i hjärt- och lungräddning, men om så inte är fallet redan bör en sådan regel införas omgående! Tror dock att detta i praktiken fungerar bra på de flesta seriösa flygbolag redan.

Sjuksköterskor som flygvärdinnor
På Twitter erinrade sig bloggaren bakom bloggen Resedrömmen: ”Förr i tiden var väl flygvärdinnorna sjuksköterskor i grunden?” och föreslog i samma tweet ”Kanske dags att återinföra det?”

Och det är ju ingen dum idé. I vart fall vore det ju bra om åtminstonne en i ombordpersonalen på långflygningar i större flygplan hade en sjukvårdsutbildning i botten…

Dina erfarenheter?
Har du råkat ut för att någon medpassagerare har hamnat i ett sjukdomstillstånd ombord på ett flyg? Eller kanske rent av du själv?

Varje resa har sina missöden. Den här resans inträffar inom loppet av mindre än ett dygn: Först blir jag av med både mitt Mastercard och mitt körkort på kvällen och nästa morgon går vi en oplanerad och onödig långpromenad för att hämta ut den förbokade hyrbilen.

Det är när vi ska gå och lägga oss som jag upptäcker det. Alla tre kort som jag numera förvarar i plånboksfodralet till min iPhone är borta! Varför jag haft ett använt liftkort från Björkliden där är jag inte själv klar över. Även om det kan återanvändas behöver det ju inte precis följa med mig till Mallorca och överallt annars. Användningsområdena utanför skidsäsongen och Lappland Resorts är begränsade. Och jag det är därmed måttligt bekymrad över att det kommit bort.

Däremot körkortet och betalkortet är det värre med. Har de kommit i orätta händer? Det vore självklart inte alls bra.

Var är korten?
Efter att ha frågat de andra i familjen om de sett korten och fått nekande svar klarnar bilden över hur jag blivit av med korten ganska omgående. Efter middagen var vi nere på stranden. Jag öppnade plånboksfodralet för att fotografera med mobilen. Bryggan vid Playa de Muro i skymningsljuset full av människor: de som fiskade, de som fotograferade porträttbilder och de som bara njöt av den fina kvällen och de som väntade på någon annan som fiskade, fotograferade eller njöt av kvällen.

Eftersökning på stranden
Det har hunnit mörkna nu men jag och min reskamrat i livet, Anders, skyndar ner till stranden för att söka i sanden vid den solstol där vi suttit någon timme tidigare och tittat på havet i skymningsljuset. Ja, vilken solstol var det egentligen? Jag använder mobilens ficklampa men några kort hittar vi inte. Däremot lyckas jag gräva fram det örhänge som jag tappar i sanden när jag letar efter korten och som Anders av misstag trampar ner i sanden.

Korten spärrade
Tillbaka på hotellrummet noterar jag att jag har ett par meddelanden på messenger. Men jag tänker att de får vänta. Nu måste jag spärra korten innan jag ägnar mig åt något annat.

Via bankens spärrtjänst kan jag både spärra mitt Mastercard och bli kopplad till Transportstyrelsen för att spärra körkortet. Skönt! Då var det fixat.

Korten upphittade
Nu kan jag kolla vem det är som messat. Det visar sig vara en för mig okänd kvinna som heter Marisa och som har hittat mina kort på stranden: ”Hello, I have your Credit card and driving licence. I am photographer in Playa Gardens.” Så lite senare får jag tillbaka korten, vilket känns jätteskönt även om de nu är spärrade. Ja, utom liftkortet då. Återstoden av resan får vi använda Anders betalkort. Ja, ja. Inte mig emot. ;)

Hämta hyrbil
Nästa dag ska jag och Anders gå och hämta den bil jag bokat hemifrån. Bilfirman heter Vanrell och var den biluthyrare som låg närmast hotellet som jag kunde hitta via Google Maps. Bra betyg hade de också. Och helt okej prisläge. Nu tar jag på nytt ut vägen dit i Google Maps och det verkar vara lite längre än jag hade för mig men vi börjar gå. Det tar betydligt längre tid än jag föreställt mig men till slut kommer vi fram. När jag plockar fram min utskrivna reservation säger killen bakom disken: ”Jaha, det var ni som bokat via nätet? Det är på nästa kontor. Efter den andra rondellen.”

Gå för långt
Så vi fortsätter gå. När vi kommer dit hjälper kvinnan bakom disken där en annan kund så vi sätter oss ner att vänta. När det blir vår tur har inte heller hon någon bil åt oss. Men hon ringer och tar reda på var bilen finns. Den visar sig vara på ett helt nyöppnat kontor alldeles intill vårt hotell! Kvinnan ordnar så att vi får skjuts tillbaka dit. Och vi kan äntligen hämta ut bilen. Anders får köra eftersom mitt körkort är spärrat. (Även om jag visar upp det i samband med att jag hämtar bilen.) Vi plockar upp pojkarna och den packning vi ska ha med oss men så uppräcker jag en sak: Min solhatt är borta.

Solhatt eftersöks
Jag går till kontoret där vi hämtat bilen. Men där är den inte. Vi kör till kontoret längst bort med den hjälpsamma kvinnan. Där är inte heller hatten. Hon ringer mannen som skjutsade oss, men han har den inte heller. Först när vi är tillbaka på det första biluthyrningskontoret blir det bingo och jag får tillbaka min hatt. Dock efter att vi en stund har suttit fast i kö bakom en hästdroska.

Slutet
Nåväl. Slutet gott, allting gott. Vi fick lite gratis motion och ett nytt betalkort kom med posten en knapp vecka efter hemkomsten. Och spärrningen av körkortet gick att häva med ett enkelt samtal till Transportstyrelsen och identifiering via Mobilt BankID.

Sensmoral
Det vi kan lära av denna lilla historia är sex ting:
1. Kolla mess innan du spärrar kort
2. De flesta människor är ärliga
3. Ta med mer än ett betalkort på resan
4. Kolla Google Maps och bokningen noga innan du börjar gå
5. Håll i hatten
och
6. De flesta missöden slutar bra