Djuren vi mötte på Bornean Sun Bear Conservation Centre

Jag skrev igår om det björncenter som ligger vid Sepilok på norra Borneo, som tar hand om och rehabiliterar unga malajbjörnar som hamnat i fångenskap. Såklart såg vi ett antal av dessa björnar på centret, men vi såg några andra djur också. Och dem tänkte jag berätta om nu.

Direkt när vi kommer in mot björncentret, före själva entrén, kommer vi på en orangutang som ligger på gångbron med ryggen mot oss. Ganska direkt vänder hon sig om men ligger sedan bara där, alldeles stilla och ser på oss med trött blick. Vår guide tror att orangutangen är sjuk och har sökt upp platsen för att få hjälp. Parkernas gemensamma veterinärmottagning ska ligga i närheten. Efter en stund kommer en parkvakt och visar orangutangen vägen, bort från oss turister. Långsamt, långsamt rör de sig framåt och lika långsamt följer vi efter på behörigt avstånd. Tills de svänger vänster och vi fortsätter mot entrébyggnaden där vi ser en film och äter var sin glass.

Vad som hände med orangutangen vet jag inte men jag hoppas att hon fick hjälp av veterinärerna.

Väl inne bland björnarna ser vi två ormar i ett träd. De är båda gröna och ganska små, men ser giftiga ut.

Sedan ser vi också en svinmakak som går omkring på räckena där inne. På magen hänger en unge.

En orangutang ligger plötsligt vägen.

Förmodligen är den både trött och sjuk.

Orangutangen lunkar iväg.

En annan grön orm.

Den första ormen i annan vinkel.

Svinmakak med unge.

1 kommentar

Under djur, resor

Möt Borneos björnar – världens minsta

Precis intill rehabiliteringscentret för orangutanger i Sepilok på norra Borneo ligger Bornean Sun Bear Conservation Centre. Centret har ett liknande syfte som rehabiliteringscentret för orangutanger som det ligger granne med, men känns något lite mer som en djurpark.

När vi är här träffar vi på fler spännande djur än björnarna, vilda djur som rör sig fritt bland björnarna, något som jag tänkt återkomma till. Men först lite om solbjörnarna, eller som de oftare kallas på svenska malajbjörnarna. Dessa malaysiska solbjörnar är de minsta björnarna i världen och de finns bara i Sydostasien.

Hot
De hotas fortfarande av utrotning på grund av avskogning, olaglig jakt och fångst av ungar som säljs som husdjur. Resultaten av dessa hot är att många unga solbjörnar lever under onaturliga fångstförhållanden, inomhus, bland annat i provincen Sabah på Borneo.

Det finns för närvarande 43 räddade malajbjörnar som bor på BSBCC, som är det enda centrat i världen för att rädda malajbjörnar. Anläggningen består av stora skogsområden för att ge en naturlig miljö anpassad till björnarnas behov och för underlätta deras rehabilitering tillbaka till naturen.

Centret
2014 öppnade centrat för allmänheten. Besökarna som sedan dess ökat i antal, från 50 000 personer det första året till idag runt 80 000 per år, kan här lära sig mer om malajbjörnarna och observera dem i en livsmiljö som liknar deras naturliga. Centret grundades 2008, började byggas 2010 och hittills har 7 malajbjörnar återförts till vilt tillstånd tillbaka till den oinhägnade regnskogen.

Besökarna rör sig på spänger som byggts i regnskogen, men här finns också staket mellan besökarna och björnarna. Då björnarna kan klättra i träd vet jag inte hur ”absolut” inhägnade de är, men staketet bidrar onekligen till känslan av djurpark här. Inte för att jag är någon motståndare till djurparker där djuren har det bra. Men ändå.

Björnarna
Solbjörnarna blir mellan en meter och 1,40 meter långa och mankhöjden är 70 centimter. De är normalt nattaktiva och sover på dagen, uppe i träden. Däremot går de inte i ide, som andra björnar, eftersom de endast lever i tropikerna där det finns både värme och mat året runt. Malajbjörnarna är allätare men äter helst insekter och honung.

1 kommentar

Under djur, natur, resor

Det finns pepparkakor som inte dödar orangutanger!


Kan man säga att de vanliga fabrikstillverkade pepparkakor som säljs i stora lass just nu dödar orangutanger? Jo, tyvärr kan man nog det.

Väldigt många fabrikstillverkade pepparkakor innehåller nämligen palmolja. Och palmoljan är just nu det största hotet mot denna människoapa som bara finns på öarna Borneo och Sumatra i Sydostasien.

Orangutangerna är människans fjärde närmaste släkting efter två arter schimpanser och gorillorna. Orangutangerna är dessutom utrotningshotade.

När regnskog huggs ner för att ge plats åt palmoljeplantager försvinner orangutangernas möjlighet att söka mat. Ibland tar de sig istället in på plantagerna för att äta palmoljeträdets frukter och dödas då av plantageägarna.

Vi har nyligen varit på Borneo och sett flera orangutanger. Mitt engagemang för dem har inte precis minskat av de mötena.

Jag har skrivit förut om hur det inte är säkert att regnskogen bevaras även om all palmolja skulle bojkottas, och att turismen kan bidra till att sätta ett värde på att bevara regnskogen, men det innebär ju i sig inget försvar för själva palmoljan. Faktiskt.

Palmolja dödar orangutanger. Så är det. Utom den ekologiska, KRAV-märkta palmoljan som är okej.

Och palmolja används i en stor mängd produkter som konsumeras runt om i världen. Däribland alltså i många svenska pepparkakor. Råd och Rön har listat vilka pepparkakor som innehåller palmolja som inte är KRAV-märkt. Och som alltså – om vi ska vara helt ärliga – just här och nu – bidrar till att utrota orangutangerna.

Däribland finns alla Annas pepparkakor, utom deras ekologiska, som finns i gröna, istället för röda burkar. Där finns också de flesta av Nyåkers pepparkakor, utom några ekologiska och en palmfri sort. Även Ica:s pepparkakor innehåller dålig palmolja.

Gille, Göteborgs Kex, Eldorado och Coop gör däremot sina pepparkakor med andra matfetter, som inte bidrar till avskogningen på Borneo.

Behöver jag säga att jag gärna ser att du köper någon av de sorter som inte dödar orangutanger? En sådan bra sort är de pepparkakor som finns i Annas gröna burkar.

9 kommentarer

Under djur, natur, resor

Se orangutang på Borneo – Sepilok rehabiliteringscenter

Under vår resa till Borneo hade vi turen att få se vilda orangutanger vid två olika tillfällen. Först såg vi en utanför grottan Gomantong och sedan såg vi en annan från båt vid Kinabatangan. Men störst chans att se orangutang har du om du besöker något av de rehabiliteringscenter som finns på ön.

Vi besöker det center som finns vid Sepilok utanför Sandakan på norra Borneo.

Centret tar hand om unga orangutangungar som blivit föräldralösa på grund av den pågående avskogningen av Borneo och de tar även hand om ungar som olagligt har fångats och hållits som husdjur. På Sepilok får de nyanlända en fullständig hälsokontroll innan den långa processen för att rehabilitera dem tillbaka till naturen börjar. Rehabiliteringen tar upp till sju år, vilket är lika lång tid som vilda orangutangungar normalt stannar hos sin mamma. Spädbarnsorangutanger vårdas dygnet runt, precis som ett mänskligt barn och när de blir äldre går de med sina kamrater i ”förskolan”. På natten hålls de inomhus, i burar, av sökerhetsskäl.

Vi går på breda spänger av trä genom regnskogen. Det här är ett naturreservat som heter Kabili Sepilok skogsreservat och är 43 kvadratkilometer stort. Plötsligt blir det tvärstopp. Massor av turister. Köbildning. Efter en stund förstår vi varför. Det sitter en orangutang i vägen. När den klättrar upp och befinner sig precis bredvid spången får vi lov att gå förbi. Personalen vill inte att vi stannar och fotograferar den men jag hinner fånga några bilder i flykten. Så här nära en (relativt) vild orangutang är det inte många besökare som får chansen att komma.

Träningsanläggningen
Vi hoppar över informationsfilmen eftersom vi sett en motsvarande film kvällen innan. Istället går vi raka vägen till den relativt nya del av träningsanläggningen som kan ses av besökare. Vi går in i en luftkonditionerad byggnad och ser aporna genom stora glasfönster.

Här vistas apor som har kommit en bit i sin rehabilitering. Här finns ställningar att klättra på och de matas också här. Äldre ungar tar hand om yngre som en slags ställföreträdande mammor.

Matningen av fria apor
När klockan närmar sig 10 är det dags att förflytta sig till den plats där aporna i det fria utfordras två gånger per dag. Det är dock bara ett fåtal orangutanger (och en svinmakak) som kommer hit för att äta idag. Och så är det oftast, berättar vår guide. De flesta orangutanger hittar tillräckligt med frukt i naturreservatet på egen hand. Efter som orangutanger och övriga apor i reservatet är fria att komma och gå som de vill kan du aldrig garanteras att se några apor vid utfodringen.

Särskilt om det regnar finns det en viss risk att samtliga håller sig undan. Men du har ändå väldigt goda chanser att få se orangutang om du besöker det här rehabiliteringscentret.

Här sitter du inomhus och tittar på orangutanger som tränar på att klättra och som äter.

Äldre apor tar hand om yngre.

Människor som tittar på apor. Alla är primater.

Till matningen i det fria kommer orangutangerna klättrandes på rep.

Även en svinmakak tar för sig av det som bjuds.

Ett par orangutanger samsas om maten.

Hyggligt lång arm.

Alla orangutangerna har ett individuellt utseende.

Den här kom vi riktigt nära vid början av vårt besök.

14 kommentarer

Under djur, natur, resor

Vintrig julstämning i Östersund


Här avbryter jag min berättelse om Borneo för ett kort inspel om Östersund. Jag var nämligen där i torsdags för att hålla i ett pass på branschorganisationen Svenskt Vattens kurs för arbetsledare inom rörnät. Jag hann med en liten fotorunda också.

Här är några av bilderna.

19 kommentarer

Under mitt jobb, resor

Är det ens en blomma?


Den här blomman växte vid entrén till Gomatong-grottan på norra Borneo. Eller är det en blomma? Det ser mer ut som frökapslar som öppnat sig. Men knopparna där bakom? Kanske är det de som är blommor?

Jag har försökt googla på vad det här kan vara för växt. Men har inte hittat något svar. Tycker att det finns vissa likheter med några växter i den stora banan-familjen. Vet du möjligen vad det är för växt?

Det här är mitt bidrag för denna veckan till utmaningen och temat ”Flowers on fridays”.

15 kommentarer

Under blommor, Flowers on Fridays, resor

Snygg upphämtning


Igår visade jag en bild på en apa som faller. Jag lovade att berätta hur det gick sedan.

Jo, det gick bra. Med bara en hand kvar ytterst på en tunn gren och mitt i en ofrivillig fallrörelse lyckas apan vända på händelseutvecklingen och svinga sig upp på grenen igen.

Efter den snygga upphämtningen sitter apan stilla en stund och funderar på vad som hände. Och visst ser det ut som att den suger på tummen för att lugna ner sig?

13 kommentarer

Under djur, natur, resor

Apan faller!


En apa klättrar längst ut på en gren på ett träd. Vi befinner oss på Bilit Rainforest Lodge på Borneo. Jag riktar kameran mot den långsvansade makaken. Just då tappar den greppet med ena handen och båda fötterna, och en fallrörelse inleds. Några löv virvlar i luften.

Vad ska nu hända? Det får du veta i morgon. Fortsättning följer…

15 kommentarer

Under djur, natur, resor

Sista chansen – skulle vi få se elefant vid Kinabatangan?

Det ska mycket till för att du ska se vilda elefanter på Borneo. De är inte så många och de är skygga. Men redan när vi kom till Bilit Rainforest Lodge vid Kinabatanganfloden fick vi höra att elefanter synts till i närheten för fyra dagar sedan. Så det fanns viss chans. Innan dess var det ett halvår sedan de siktats här senast. Men varken den första dagen eller på morgonturen den andra dagen hade vi sett några. Det var nu dags för vår sista safari-tur i båt på floden. Skulle vi få se någon elefant?

Kakorna till eftermiddagsfikat ser läckra ut men smakar inte alls lika bra som de vi fick igår. Det gör inget. Snart ska vi ut på floden för en sista safari. Vad ska vi få se den här gången?

Vårt sällskap på åtta personer är på den här turen utökat med det brittiska par på smekmånad som vi träffade redan på sköldpaddsön. De som så gärna vill se elefanter. Så vår guide lovar att göra ett ytterligare försök. Båtens förare sätter kurs mot vattnets flödesriktning.

Vi passerar nästan direkt en liten by med en moské med en gul lökkupol med en stjärna och en månskära på toppen. Vi vet sedan tidigare att denna lilla by, tillsammans med några hus intill vår lodge, är några av de få bostadshus som finns i området.

Sedan åker vi i ganska hög hastighet i tio minuter innan båtföraren saktar ner vid ett träd med näshornsfåglar.

Noshörningsnäshornsfågel
Guiden berättar att det här är Borneos mest kända fågel. Den som ofta får symbolisera fågellivet på ön. Han pekar och visar hur den pryder framsidan på en bok om fåglar på Borneo som han har med sig. Noshörningsnäshornsfågel. Bara namnet! Fågeln är stor, stjärten är svart- och vitrandig, näbben är vit och näshornet är rödgult och uppåtböjt. Fåglarna lyfter och guiden pekar och berättar. Först flyger hannen, sedan två ungar, en i taget och sist lättar honan.

Vi fortsätter i högt tempo och stannar bara till för att titta på en krokodil innan vår båtförare gör ett stopp vid en ensam man som fiskar i floden med något slags metspö. Både båtföraren och vår guide pratar en lång stund med mannen på malajiska. Guiden översätter något av det som sagts till engelska och berättar att fiskaren sett elefanterna här, på andra sidan floden sent föregående kväll. De fortsatte därefter uppströms.

En falsk elefant
Så då gör vi också det. Fortsätter uppströms. Jag fotograferar en gammal gren, eller trädstam, som är övervuxen av grönska och har två ”fötter” (grenar) på land och två i vattnet. I min fantasi liknar den en elefant. Ytterligare en gren är en bete och sammanflätade lianer av grönska är snabeln.

Ett till träd med näshornsfåglar. En annan sort. Vi pausar färden här ett kort ögonblick.

Lite senare svänger båten in på en smal bäck som rinner ut i floden. En bit in ser vi spåren. Här har elefanterna passerat. ”Förmodligen i morse”, svarar guiden på vår fråga om hur länge sedan det kan vara. Elefanterna har alltså fortsatt uppströms. Så då gör vi också det. Igen.

Och en äkta
Några minuter senare får båtföraren syn på en båt en bit fram som ligger still i vattnet. Ett par – tre turister står upp i båten och spanar in mot skogen. Vår båtförare ökar snabbt farten innan han slår av på den igen och stannar precis bakom den andra båten. Och där är något! En stor grå figur kan anas bakom grönskan. Och så ett lika grått öra som rör sig fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Åh! Det ÄR en elefant. I vad som tycks som en evighet men som av tidstämplarna på mina foton avslöjas som fem minuter står vi där och ser örat röra sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. Utan att jag ens ser vad som är bak och vad som är fram på elefanten.

Borneoelefanten räknas som en egen underart till den asiatiska elefanten. Så sent som vid början av 2000-talet visade DNA-analyser att den här underarten har varit isolerad från övriga elefanter i tre hundratusen år. Tidigare trodde man att de härstammade från förvildade arbetselefanter som tagits till ön av människor. Men det var alltså helt fel! Tyvärr är dessa unika elefanter, som också kallas pygméelefanter trots att de kan bli 1,8 meter i mankhöjd, starkt hotade. Det finns bara runt 1500 individer kvar. Och av dessa ser vi alltså en. Eller snarare ett öra på en.

Så rör den sig. På ett ögonblick är elefanten helt osynlig. Jag hinner tänka att även om det var kul att få se en elefant så var det synd att vi inte fick se mer. Då tar hon några rejäla kliv och kommer ut ur grönskan. Men när hon får syn på oss, tror jag, kliver hon in i buskaget igen.

Men så ett ögonblick senare är hon tillbaka, bara några meter längre uppströms, en lite, lite längre bit från den närmaste båten än förra gången. Och nu går hon hela vägen ner till floden, doppar snabeln i vattnet och dricker. Hon står där i flera minuter, lyfter snabeln upp och ner, viftar med öronen och är bara så fantastiskt häftig att se.

Så. Lika plötsligt som hon kom, vänder hon sig om, tar några steg och slukas upp av regnskogen igen.

Skyndar tillbaka
Men vi stannar en bra stund. Lyssnar på grenar som knäcks och elefanter som trumpetar dovt. De är en hel flock. Men vi ser inga fler och nu måste vi ge oss. Vi är långt uppströms och snart kommer det att mörkna. Solnedgången målar redan himlen i vackra färger.

Stämningen i båten är uppsluppen. Inte bara det brittiska paret är mycket nöjda. Alla i båten är upprymda. Ett par av oss tecknar ”elefanterna är lustiga att se” till mötande båtar. ”I love your body language”, säger britten och skrattar.

Vi ser många apor i träden nu, men vi hinner inte stanna, bara sakta ner lite på ett par ställen. Det är egentligen inte lönt att fotografera men jag gör ett par tappra försök innan jag ger upp.

Nu fortsätter vi snabbare än någonsin tillbaka till vår lodge, medan solnedgången färgar himlen i allt mer intensiva färger.

Kakor till eftermiddagsfika.

En näshornsfågel gömmer sig bland grenarna.

En krokodil och vattenhyacinter.

En man som fiskar.

En gren som påminner om en elefant till formen.

En häger som lyfter.

Näshornsfåglar växer inte på träd?

13-åring spanar efter elefant.

Här har elefanterna korsat vattendraget.

Och kasat ner i leran.

Plötsligt kliver elefanten fram ur grönskan.

Hon dricker vatten ur floden.

Står där i flera minuter.

Solnedgång över Kinabatangan.

Hög stämning i båten.

En lätt suddig näsapa.

En regnbåge skymtas.

Vi skyndar hem innan det mörknar helt.

11 kommentarer

Under djur, natur, resa med ungdomar, resor

Morgonsafari på floden Kinabatangan

Det här är den andra delen av min berättelse om att åka på båt-safari på Kinabatangfloden i den malaysiska provinsen Sabah, på norra Borneo. Föregående kväll har vi redan sett en hel del djurliv längs med floden. Men vi är inte mätta på upplevelser.

Vi börjar dagen mycket tidig. Vi ska iväg på en tidig morgontur på floden redan innan frukost. Vi bjuds på te och kaffe på Bilit Rainforest Lodge innan båtturen som börjar klockan halv sju. Precis på utsatt klockslag sätter vi oss i båten och sedan bär det iväg genom morgondimman.

Nedströms
Den här gången går färden nedströms. Den här morgonens tur är tänkt att fokusera på fågellivet längs floden. Och så har vår guide fått med sig från oss att vi hoppas få se vild orangutang. Även om vi redan har sett en utanför en grotta, så vore det roligt att få se mer av dessa våra nära släktingar.

Till att börja med ser vi inte så många djur alls på grund av dimman, men efterhand som den lättar ser vi fler och fler. Apor och näshornsfåglar, bland annat. Till slut har vi också turen att få se ännu en vild orangutang i ett träd. Den här ser vi bättre än den första, vid grottan. Den håller på att bygga ett bo högt upp i trädet där den ska sova i natt. Orangutanger lever ensamma, får vi veta, utom honorna när de har en unge, och de bygger ständigt nya bon på olika platser i regnskogen. De har mycket långa armar och korta ben och är skickliga på att klättra i träd, där de lever hela sina liv.

Orangutanger kan bli 35-50 år gammla. Honorna får en unge åt gången vart 8:e år. Ungen stannar hos mamman till 6-7 års ålder. Honor blir sedan könsmogna från 9-12 års ålder och hannar från 9-15 år. Då får båda könen skägg och på hannarna växer också oftast kinderna ut med stora mörka svullnader som blir enorma. Hannarna kan bli 180 cm långa och väga upp till 100 kg. Honorna är mindre.

Det är fantastiskt att få se en orangutang högt däruppe bland trädtopparna i färd med att äta och bygga sig ett bo.

Korvsjö
Precis intill platsen där orangutangen rör sig bland trädtopparna rinner en tunnare flodarm ut i den bredare floden. Vi följer detta smalare vattendrag uppströms och jag frågar om en gul blomma vid vattenbrynet. Vår guide berättar att det är Bruneis nationalblomma. Brunei är det lilla konungarike på Borneo som ligger mellan de malaysiska provinserna Sabah och Sarawak, och som har måttligt bra rykte vad gäller mänskliga rättigheter.

När vi möter en proppfull båt skojar guiden och säger att det är en stor grupp homo sapiens sapiens som vi kan se där.

Vattendraget vidgas och vi befinner oss i en sjö. Det är en korvsjö som invaderats av blå blommor från Sydamerika, som inte hör hemma här, men som myndigheterna nu gett upp hoppet om att en dag lyckas utrota från dessa trakter. De togs en gång hit som föda till grisar och nu är de överallt. Men vackra är de trots att de betraktas som ogräs och inte borde vara här. Vattenhyacint kallas de på svenska och namnet är mycket träffande.

En korvsjö är en bågformad insjö som bildats av en meandrande, ringlande, flod som brutit igenom och valt en rakarare sträckning. Den tidigare meanderkröken blir kvar som en korvformad sjö. På engelska kallas det oxbowe lake.

Nu återstår bara återresan till lodgen. Vi åker i ganska hög hastighet tillbaka samma väg som vi kom. Håret fladdrar i vinden, solen lyser från en nästan helt klar himmel, växtligheten speglar sig i vattnet och jag känner att det har börjat kurra i magen. Två timmar har vi varit i väg. Nu ska det bli gott med en stadig frukost!

Morgonen börjar i dimma.

En häger står lugnt på en flytande tuva.

Efterhand lättar dimman.

En storknäbbskungsfiskare ger sig av.

En örn sitter högt uppe i ett träd.

Silver leaf monkey heter den på engelska, budeng på svenska.

En orientnäshornsfågel sitter på en gren.

Vi möter en båt på floden.

En orangutang äter och ordnar sig ett bo för dagen.

En häger står i vattenbrynet nedanför.

Vi åker in i en smalare flodarm.

Hägern flyttar sig gång på gång för att stå framför båten.

Bruneis nationalblomma. Simpor kallas den lokalt, Dillenia beccariana på latin.

Vattenhyacinten hör egentligen inte hemma här.

En ormhalsfågel spanar från sitt träd.

En lodge i regnskogen.

Vi är snart tillbaka på vår lodge.

12 kommentarer

Under båt, djur, natur, resor

Båt-safari i kvällningen längs Kinabatanganfloden


Vi upplevde så otroligt mycket djurliv längs Kinabatanganfloden på norra Borneo att jag måste dela upp min berättelse om safariturerna på floden i flera blogginlägg. I det här första inlägget berättar jag om våra två första kvällsturer. En före och en efter mörkets inbrott.

Vid halv fyra serveras eftermiddagsfika på Bilit Rainforest Lodge. Vid fyratiden går vi sedan ner till lodgens brygga och den gula båt vi ska åka med. Vattnet i floden är närmast mjölkchokladbrunt.

Så bär det iväg
Vi får var sin blå flytväst med bokstäverna BRL i vitt tryck på ryggen att sätta på oss. Sedan puttrar motorn igång och så bär det iväg uppströms längs floden för en två timmar lång safari.

Elefanter har setts i området några dagar tidigare. Dessförinnan var det sex månader sedan de var här så vår guide har visst hopp om att vi ska kunna få se dem om vi har en stor portion tur. Det är därför vi åker uppströms. Det är på det hållet som de har setts.

Båten åker en liten bit innan den stannar till. Där sitter en apa i ett träd. Vår guide pratar om den som ”asian baboon”, alltså asiatisk babian, men jag har googlat och hittar inget sådant djur. Troligtvis är det ett smeknamn. När jag tittar på mina bilder i efterhand och jämför med vad jag kan hitta på nätet kommer jag fram till att det är en svinmakak.

Näsapor
Efter en kort paus fortsätter vi uppströms. Snart ser vi några apor uppe i ett träd. Det är näsapor! som jag så gärna velat se. Det här börjar bra.

Om näsaporna får vi lära oss att det endast är flockens alfahanne som har en sådär stor röd näsa. Övriga apor i flocken har en något mindre grå variant. Näsaporna är mest aktiva på eftermiddagen och kvällen.

Vi ser sedan en apa med ordet ”silver” i det engelska namnet. Vi stannar till lite extra på den plats där elefanterna dykt upp några dagar tidigare, men nu vill de inte visa sig. Däremot ser vi en krokodil.

Fåglar
Vi ser även fåglar; massor av vita hägrar, svalor, en uggla och två arter kungsfiskare. Dels en som liknar ”vanliga” kungsfiskare som finns här hemma i Sverige och så en lite större variant. En fantastisk första tur på floden!

Nattur
Efter middagen får vi också en kortare nattur på floden i mörker där guiden lyser med ficklampa på olika djur. Bland annat ser vi flygande hundar, en slags stora fladdermöss. Den här gången åker jag på safari i klänning, klackskor (om än inte högklackade) och utan kamera. Det fungerar också bra. Jag tänker att det ändå är svårt att få till bra bilder i mörkret och utan kamera är det lättare att fokusera på andra sinnesintryck utöver synen som ljud och dofter. Djuren låter i natten.

Och det finns blommande träd i djungeln som doftar mycket gott.

En svinmakak sitter i ett träd.

Kvällsljus över floden.

Pojkarnas 11-åriga kusin använder kikaren.

En näsapa.

Vattnet i Kinabatanganfloden är mjölkchokladfärgat.

Ugglan sitter länge och poserar. Det är ovanligt att se ugglor på dagtid.

En kungsfiskare spanar efter byten.

En krokodilrygg skymtar i vattnet.

Huvudet på samma krokodil.

Albin, då 13 år, spanar efter djur.

Vi möter båtar då och då på floden.

En storknäbbskungsfiskare.

Mörkret faller över floden. Här och där ligger en lodge.

En näsapa.

15 kommentarer

Under djur, natur, resor

Aporna på Bilit Rainforest Lodge, Borneo

Under vår resa på Borneo nyligen bodde vi bland annat på Bilit Rainforest Lodge vid Kinabatanganfloden där vi tillbringade två dagar och två nätter. På lodgen vistades då och då en grupp långsvansade makaker bland husen. Här beskriver jag mitt första möte med dem, strax efter vår ankomst och första lunch på platsen.

Jag har bytt objektiv på kameran inför vår första safari på Kinabatanganfloden. Jag går ut på verandan för att testa inställningarna. Fotograferar ett par bilder på växtligheten.

Då kommer min bror ut från en av de andra stugorna på området. Det är han som får syn på aporna. Först en. Sedan ser vi att det är en hel flock som försiktigt närmar sig området med hus där vi bor. De rör sig både uppe bland träden och nere på marken. Sedan också på de gångbryggor som finns mellan husen och uppe på taken.

Vi tycker oss ana att de har en inbördes arbetsfördelning inom gruppen. En äldre hanne, som sannolikt är flockens ledare, vaktar flocken och oss människor, mestadels sittandes nere på marken. Ett par unga hannar sitter på räckena vid gångbroarna och verkar också hålla vakt. Andra halvstora ungar rör sig mellan träden och plockar någon slags stora mörka frökapslar från träden, som kastas ner till aporna på marken, som äter av dem.

Efter hand kommer flera av våra familjemedlemmar ut ur stugorna för att titta på aporna.

Vi ser bland annat ett par ungar som klättrar på ett tak, där dena ena ungen hänger i den andras svans. Något som inte uppskattas helt av den apan som blir den andres klätterredskap.

Och jag får för min del mycket övning med det Tamron-objektiv (70 – 300 mm) som jag köpte inför en safariresa till Afrika för snart tre år sedan.

Den här apan uppfattar vi som flockens ledare.

Ett ungdjur som håller vakt.

Två ungar klättrar på ett tak.

Mammor med små ungar håller större distans.

Apor uppe i träden skördar frökapslar.

10 kommentarer

Under djur, natur, resor

En grotta full med fladdermusbajs och stora insekter – kan det vara nåt? Gomantong på Borneo

Precis som rubriken på detta inlägg anger är Gomatong-grottan på norra Borneo full av både fladdermusbajs och stora insekter. Skalbaggar närmare bestämt. Möjligen är det kackerlackor. Fågelbajs är där också. Svalbajs närmare bestämt. Utifrån den beskrivningen kan det synas märkligt att grottan inte bara är en känd sevärdhet utan dessutom får över fyra stjärnor i betyg på Google. Vad är grejen liksom?

”Allting går att sälja med mördande reklam”, heter det i en svensk visa från 1940-talet. Den gången handlade det om konserverad gröt. Av sågspån, tror jag. Men. En grotta full med bajs? Hur säljer man in den? Inte vet jag hur det gått till från början. Men nu är vi alltså här.

Gomantong-grottorna är ett stort grott-system inuti Gomantong-berget i Sabah-delen av Borneo, Malaysia. Berget är den största kalkformationen i nedre Kinabatangan-området. Grottorna och det omgivande området ligger i naturreservatet Sabah Forestry Department, ett skyddat område för djurliv, särskilt orangutanger. Det här är också den enda kända platsen för den utrotningshotade snigeln Plectostoma mirabile.

När vi anländer med minibuss till Gomatong avråder vår guide ifrån att ta med kameran in på området. Han tycker att eftersom avgiften för att fotografera här är lika hög som för att hyra kikare i två dygn på lodgen vi ska till är detta onödiga pengar att lägga ut. Jag stoppar därför ner min systemkamera i ryggsäcken innan vi går in på området.

Regnskog
Vi får låna var sin hjälm och vandrar sedan på fuktiga och lätt hala bryggor, kanske 500 meter, genom regnskogen, innan vi kommer till berget med grottan. Väl där upptäcker vår guide något bland träden på berget. Det är en vild orangutang! Vi står en stund och tittar på den där den mest sitter stilla men ibland rör sig i trädet. Det tar en stund innan alla i sällskapet är med på vilket träd det är vi pratar om. Det finns många träd på berget!

Jag kan så klart inte motstå frestelsen att plocka upp kameran och fotografera. Bästa bild blir en där den stora apans rygg och kropp skymtar lite mer än på övriga bilder. Men nu när kameran är uppe, och jag ändå kommer att få betala tilläggsavgiften, kan jag lika bra använda den i grottan också.

Vår guide avbryter nämligen vårt orangutang-skådande och drar med oss in i grottan.

Fladdermöss
Utforskningar av guanoavsättningarna gjordes första gången 1889 av en JH Allard. Guano är namnet på djurspillning som används som gödsel. Själva grottststemet kartlades först senare av P. Orolfo, 1930. En detaljerad omkartering och laserskanning av grottorna genomfördes 2012 och 2014.

Fladdermuspopulationen domineras av en koloni av Chaerephon plicatus, vars nattliga utflygning är en populär turistattraktion. Vi var dock inte här på kvällen utan på dagtid. Men fick en skymt av faddermössen ändå. Här finns också Rhinolophus acuminatus, som är en annan fladdermusart.

Antalet fladdermöss, som har överdrivits tidigare, räknades till runt 275 000 år 2012. Det finns också fladdermusvråkar i och kring grottan som jagar fladdermössen.

Svalbon
Ätliga svalbon finns också och skördas i grottan. Det är reden av den i Asien och Australien levande svalbosalanganen, Aerodramus fuciphagus, som är en fågel i familjen seglare och som bygger sina bon i klippväggar och berghålor av sekret, som utsöndras av deras starkt utvecklade spottkörtlar.

Sekretet stelnar till en genomskinlig gummiliknande massa. Redena har en storlek av ett halvt hönsägg och väger ca 10 gram. Då fågelboet upplöses i vatten blir massan geléaktig. Den svalbosoppa som tillreds av denna massa har månghundraåriga traditioner i det kinesiska köket och är idag en exklusiv och mycket dyr delikatess. I Hongkong kostar en skål äkta svalbosoppa mellan 200 och 700 kr.

Simud Hitam (”Black Cave”) är den mer tillgängliga av de två grottorna och det är den som är öppen för allmänheten. Här skördas de ”svarta” svalbon, som är mindre värdefulla. Dessa innehåller både fjädrar och saliv och kräver rengöring efteråt.Efter fåglarnas häckningsperiod samlas boredena in och säljs efter rensning till restauranger, som tillreder soppa på kycklingbuljong och svalbo.

I den övre ”vita” grottan, som inte är öppen för allmänheten skördas de mer värdefulla ”vita” svalbon som är mer rena som de är.

Örn och bajs
Men vi kliver alltså in i den grotta som kallas ”svart” därför att här skördas ”svarta” fågelbon. Direkt innanför ingången sitter en rovfågel en bit upp. Kanske en örn?

Det är nu som vi ser allt bajs från fladdermöss och svalor som täcker gångbroarna genom grottan, inklusive ledstänger. Det är också nu jag upptäcker insekterna. Möjligen är det kackerlackor?

Grottan är annars fin, flera tiotals meter i ”takhöjd” och på ett par ställen finns det öppningar i ”taket” som fungerar som ljusinsläpp och där fladdermössen rör sig ut och in ur grottan.

Mitt i grottan ligger ett boningshus där personer bor som vaktar de dyrbara svalbon som finns i grottan. Just när vi är här pågår ingen skörd av bon men vi kan se de stegar som används när bona skördas (och som ser helt livsfarliga ut).

Sevärd?
Så vad säger jag? Är grottan med bajs och insekter sevärd? Jo, faktiskt! Jag tycker att den är intressant. Det är ingen grej som du åker hela vägen till Borneo för att få uppleva, men när du väl är i Kinabatangan är grottan värd att svänga förbi. Även om du inte skulle ha turen att få se en vild orangutang.

Spång genom djungeln.

En fjäril utanför grottan.

Ser du orangutangen?

Bajs och insekter.

Fladdermöss syns vid ljusinsläppet i grottans tak.

Det är högt i tak.

Källor till texten: informationsskyltar på plats, vår guide och egna upplevelser samt svenska och engelska Wikipedia.

17 kommentarer

Under natur, resor

En blomma på stranden på ön Selingann


I går skrev jag om en mitt-i-naturen-upplevelse på sköldpaddsön Selingann precis utanför Borneos norra kust. Till den upplevelsen hörde de blommor som växte på stranden. Som den här lila saken. Jag fick googla mig halv fördärvad för att hitta att den heter något så märkligt som getfotsipomea.

Det är en art i familjen vindeväxter som mest växer på sandiga stränder i tropikerna. Arten är salttålig och dess frön sprids med havet. De växer ofta i långa rankor och täcker stora ytor på tropiska stränder.

Det här är mitt bidrag för denna veckan till utmaningen och temat ”Flowers on fridays”.

6 kommentarer

Under blommor, Flowers on Fridays, resor

Sköldpaddsön Selingaan- ”Turtle Island” – Borneo – en mitt-i-naturen-upplevelse utöver det vanliga

Som en del av en fyradagarsutflykt på norra Borneo besöker vi den berömda ”Turtle Island” utanför staden Sandakan i den malaysiska provinsen Sabah. Det är en spännande utflykt som jag inte skulle vilja ha varit utan.

Det är något speciellt med sköldpaddor. De har funnits på jorden så länge. Varit samtida med dinosaurierna. Men när dessa stora jättar dog ut överlevde sköldisarna. Och det finns minsann stora exemplar av dessa också. Grön havssköldpadda som förr kallades soppsköldpadda, eftersom den användes till sköldpaddssoppa, är en art i familjen havssköldpaddor som förekommer i tropiska och subtropiska havsområden över hela världen. Den kan bli över två meter lång och är starkt hotad. Karettsköldpadda är ännu mer utsatt och räknas som akut hotad. Det är den enda arten i sitt släkte. Den kan bli upp till 90 cm lång. Båda dessa sköldpaddor förekommer på Palau Selingaan, som sköldpaddsön, ”Turtle Island”, heter på malajiska. Och det är dit vi är på väg när vi checkar ut från vårt hotell i Sandakan. Four Points by Sheraton. Vi ska bli hämtade 9:30 vid hotellets entré.

Oro för bagaget
Vi har packat om våra väskor och lämnat både packning och tvätt på hotellet, som vi ska återvända till senare. Ändå blir det några väskor och ryggsäckar när det är fråga om packning för åtta personer. Det är en stund kvar och de andra försvinner iväg på olika håll för att uträtta olika ärenden. När minibussen kommer strax före utsatt tid, står jag ensam och vaktar väskorna. Guiden gör stora ögon och undrar om vi inte fått veta att båten endast kan ta en begränsad mängd packning. Han blir dock uppenbart lättad när jag berättar att packningen är för alla åtta och inte bara för mig.

Han presenterar sig som Azman, ”men ni kan kalla mig Man”. När han hälsar på ungdomarna är han noga med att memorera deras namn. ”Som i iPhone” säger han när pojkarnas yngsta kusin Siri, 11 år, presenterar sig.

Blöt båtresa – död iPhone
Båten avgår klockan tio och resan tar ungefär en timme. Mot slutet blir båtresan mycket blöt, särskilt för 13-åringen som sitter längst bak i båten och som mest skrattar åt det hela. Men när det senare visar sig att det nästan nya iPhone han hade i bakfickan är död är det verkligen inte roligt längre.

När vi är framme på ön får vi våra rum som är små och enkla, men rena, och serveras sedan lunch. Därefter är det tid för bad och snorkling. Tyvärr är vädret mulet den här dagen men snorklingen är bra.

På väg mot boendet.

Lummig miljö.

Rummen är små men funktionella.

Stranden är fin men vi har lite otur med vädret.

Vattnet är ändå alltid varmt och skönt.

Och snorklingen är bra.

En blå sjöstjärna.

Ungefär här kommer vi senare få se en sköldpadda lägga ägg.

Spår i sanden från en sköldpadda och föregående natt.

En blomma som växer i sanden.

Efter solnedgången får turister inte vistas fritt på stränderna.

Nu börjar det spännande
Efter solnedgången får vi inte längre vistas fritt på stränderna runt ön. Det är för både vår och sköldpaddornas säkerhets skull. Och efter middagen börjar det spännande. Vi får först en guidning om sköldpaddorna och verksamheten på ön, med filmvisning innanför ett litet museum.

Vi får balnd annat veta verksamheten med att skydda sköldpaddorna på den här ön började redan på 1920-talet. Men att sedan kom andra världskriget emellan. På 1950-talet återupptogs åtgärder och aktiviteter för att skydda sköldpaddorna. Och på 1960-talet utökades skyddet till flera öar i området.

Det var också på 60-talet som människorna började hjälpa till med äggkläckningen. När sköldpaddorna lägger ägg plockas de upp av personalen på ön och sedan flyttas de till en säkrare plats, längre upp på ön, där de också skyddas av ett plastnät. Det håller både rovdjur borta och sköldpaddsungarna på plats när de väl kläckts. Det tar ungefär 60 dagar för äggen att kläckas. Temperaturen under denna tid bestämmer ungarnas kön; vid 28 °C uppstår enbart hannar och vid 32 °C endast honor. Däremellan blir det en blandning där den procentuella fördelningen också beror på temperaturen. För att få till en lagom blandning av hannar och honor finns det ägg som förvaras i sand som skuggas av träd och andra som är i sand som är direkt belyst av solen.

När äggen kläcks samlas ungarna ihop och bärs ner till stranden där de själva får springa ner till vattnet. Med de här åtgärderna ökar antalet ungar som når havet till ungefär det dubbla jämfört med om naturen får ha sin gång. Fram till 2011 ökade antalet sköldpaddor som kom till ön för att lägga ägg år för år men sedan dess har kurvan planat ut. Vår guide förklara det med att eftersom det dröjer lång tid för sköldpaddorna att bli könsmogna, ofta 25-30 år, och runt 2011 hade det gått ett par generationer sedan verksamheten startade och den hade därmed då nått full verkan.

Vi får också veta att sköldpaddor kommer i land varje natt här, inte bara under vissa säsonger som på de flesta andra håll i världen, och att man därmed är i princip garanterad att se dem. Men vissa nätter kan det dröja långt in på småtimmarna innan den första kommer. Under högsäsongen (oktober) kommer upp till 50 sköldpaddor hit per natt för att lägga ägg och då hinner personalen långt ifrån ta hand om alla ägg. Många ägg får då ligga kvar där sköldpaddorna lagt dem. Nu har det precis hunnit bli november och antalet landningar per natt har redan avtagit något, berättar guiden vidare.

Äggläggningen
Och sedan börjar vår väntan. Ingen kan säga exakt vid vilket klockslag den första sköldpaddan kommer att dyka upp. Så vi sitter och pratar. Med varandra och med ett engelskt par från London som är på bröllopsresa. Vi pratar bland annat om Brexit. Det här var dagen det var sagt att det skulle bli en hård Brexit. Men ingen av oss har koll på dagsnoteringen i Storbritanniens relation till EU.

De pratar också om att de också, precis som vi, ska direkt till Bilit Rainforest Lodge efter den här ön och hur gärna de vill se elefant där, eftersom de redan hunnit se många av de övriga djur som Borneo är känd för.

Och så. Plötsligt händer det!

Guiden kommer in och berättar att kvällens första sköldpadda lägger ägg. Nu blir det bråttom. Vi skyndar efter guiden i mörkret. Gå snabbt, men inte springa. Det är inte helt enkelt. Men efter några minuter är vi framme vid sköldpaddan. En ”ranger”, naturvårdare som arbetar på anläggningen på ön, lyser med en ficklampa på äggen som sköldpaddan lägger. Vi har fått stränga tillsägelser att hålla oss bakom henne, att cirkulera så att alla får se och så att en person i varje familj får möjlighet att fotografera. Ingen videofilmning är tillåten.

Efterhand som sköldpaddan lägger ägg i den grop som hon grävt plockar rangern upp dem och lägger dem i en hink. När hon är klar mäter han henne. Hennes skal är 90 cm långt och hon är tidigare omärkt. Det betyder att det är första gången som hon lägger ägg här. Mest sannolikt är det hennes första äggläggning någonsin eftersom sköldpaddorna i regel kommer tillbaka till den ö där de föddes och lägger ägg där. Endast några få procent överlever hela vägen och får, som den här honan, en möjlighet att komma tillbaka och sluta cirkeln.

Den här gången blev det 61 ägg, vilket är bra för en nybörjare men lägre än det snitt på en bit över 100 som gäller för mer erfarna honor. Efteråt får vi en stund att titta på sköldpaddan, även framifrån, innan det är dags för oss att säga hejdå till henne och för rangern att märka henne innan hon får återvända till havet.

Nedgrävningen
Vi går tillbaka till området med gröna cylindrar av plast där ägg ligger i sanden och väntar på att kläckas. Vi får se hur en ranger gräver en drygt halvmeter djup grop i sanden, hur äggen läggs ner och försiktigt täcks med sand innan platsnätet sätts på plats. Slutligen skrivs en skylt som sticks ner i sanden med information om datum och antal ägg samt ett löpnummer. Och så var det hela klart för idag. Nu dröjer det två månader till äggen ska kläckas.

Men likt en väl förberedd TV-kock som tar fram den färdiga anrättningen strax efter att hon har stuckit in den i ugnen, trollar vår guide nu fram en korg med ungefär 20 nykläckta ungar som vi ska få vara med om att släppa ut i havet.

Utsläppet
Vi går ner till stranden igen och vår guide ritar en halvcirkel i sanden som vi måste hålla oss bakom. Vi får strikta order att inte röra ungarna. Endast om någon av dem springer åt fel håll får vi lov att peta till den så att den vänder ner mot havet. En av ungarna gör just detta, sätter fart in mot land. Och vår grupps yngsta deltagare, Siri, 11 år, som älskar djur, blir den lyckliga som får röra vid den lilla sköldpaddsungen och fösa den åt rätt håll. Lyckliga hon!

Och så springer då alla de tjugo små sköldpaddorna ner mot havet, fångas upp av vågorna och simmar iväg ut i mörkret.

Det här är ”Mitt i naturen” på riktigt. Det är nästan så att man förväntar sig att David Attenborough nu ska kliva fram ur buskarna och berätta om alla återstående hot mot de stora havssköldpaddorna. Men det gör han märkligt nog inte.

Istället får vi gå och lägga oss, mäktigt upprymda och upplyfta, av det fantastiska vi fått vara med om den här kvällen.

Äggkläckningsanläggning, det kallas ”hatchery” på engelska.

En havssköldpadda lägger ägg i sanden.

Våra ungdomar tittar på.

Sköldpaddans skal är 90 cm långt.

Äggen grävs ner i sanden.

Platsen där äggen lagts märks ut med en skylt.

Små sköldpaddsungar i en korg.

Liten sköldpadda möter stora havet. Om 30 år kommer den kanske tillbaka.

15 kommentarer

Under boende, natur, resor

Så ordnar du en 4-dagars utflykt till sköldpaddor, orangutanger och regnskog på norra Borneo


Att resa i huvudsak på egen hand behöver inte innebära att du helt och hållet avstår paketresans fördelar med ordnade transporter, måltider, övernattning och – inte minst – bra guidning. Särskilt gäller detta kanske för natur-resmål där en ordnad safari i regel ger så mycket mer än att försöka se djuren på egen hand, om det ens är möjligt. Men för den skull behöver du inte nödvändigtvis boka hela resan med en svensk resebyrå som ett paket. Det finns andra varianter. Här berättar jag om hur du i förväg kan ordna en häftig naturutflykt på fyra dagar och tre nätter på norra Borneo.

Hur vet du att en aktör som du hittar på internet är seriös? Jag har tidigare berättat om hur du kan spara en hel del pengar genom att själv boka en kombinationsresa med sol och bad på Zanzibar och en safari till Ngorongoro på Tanzanias fastland i östra Afrika. Den gången använde jag Tripadvisor och ett offertförfarande för att hitta bästa alternativet för oss.

Den här gången gjorde jag på ett annat sätt. En klassiker, kan man säga, men i ny tappning.

Resekatalogerna
I min ungdom hände det mer än en gång att jag gick in på en resebyrå och hämtade en katalog från Temaresor som jag sedan använde som inspiration inför mina tågluffar och inför våra första långresor i Asien.

Internet
Den här gången gick jag istället in på nätet för att kolla in samma researrangörs upplägg på Borneo. Det visade sig att den lodge de använder sig av vid Kinabatanganfloden heter Bilit Rainforest Lodge.

När jag gick in på lodgens hemsida i somras hänvisade de till researrangören Amazing Borneo för att göra bokningar. Numera ser jag att det direkt på lodgens hemsida är möjligt att boka exakt samma utflykt som den jag bokade, men jag bokade alltså då på Amazing Borneo.

Utflykten
Jag hittade där en utflykt som utgick från staden Sandakan i provinsen Sabah och som både innehöll ett besök, en dag och en natt, på en sköldpaddsö, som vi visste sedan innan att vi också ville besöka. Och så två nätter på den där lodgen i regnskogen, med tillhörande safariresor med båtfloden. Därtill ingick besök på ett rehabiliteringscenter för orangutanger och ett besök i en park med malajbjörnar. Samt ett besök i en grotta med svalor och fladdermöss.

Betygen
Jag dubbelkollade så att både lodgen (trots att den formellt endast är ett tvåstjärnigt hotell) och resebyrån samt även den specifika utflykten jag var intresserade av alla hade mycket höga betyg på både Google och TripAdvisor.

Priset
Efter att också ha kollat med min svägerska bokade jag så in oss alla åtta på utflykten med koden ABSK-WA1508. Hela paketet kostade ca 5 500 kr (2370 MYR) per person i delat dubbelrum. Det kan tyckas mycket för fyra dagar och tre nätter men man ska då komma ihåg att det som erbjuds är naturupplevelser i världsklass. Jag betalade hälften av priset med kontokort dagarna efter bokningen och resten en månad innan resan.

Vissa ändringar
Det slutgiltiga programmet med exakta tider för alla moment fick jag sedan på mejl tre veckor innan utflykten. Det framgick då att efter sköldpaddsön skulle vi besöka grottan före besöket vid floden och sedan avsluta med orangutangerna och björnarna. Att det blev en viss omkastning i schemat i och med detta gjorde inget. Det var om något närmast en fördel, som jag ser det.

Alternativen
Det finns både billigare och dyrare lodger i området för den som söker andra alternativ, och en mängd olika varianter på utflykter. En liknande utflykt kan till exempel göras med en annan arrangör, men då till en trestjärnig, och därmed något finare lodge, vid floden. Men priset för de fyra dagarna blir då nära 50 % högre.

Tipset
Nästan oavsett vilken rundresa du funderar på att göra, nästan var som helst i världen, vill jag plusa för tipset att kika på vilka besöksmål, boenden och safari-arrangörer som de etablerade resebolagen använder sig av. Temaresor gör till exempel ofta bra val.

När vi var på Bilit Rainforest Lodge, sista kvällen, skulle det dessutom visa sig att just den här lodgen även används av de Rosa Bussarna, en annan svensk researrangör. Ett gäng av deras resenärer dök nämligen upp då.

En lodge som används av både Temaresor och Rosa Bussarna kan väl knappast vara helt fel? Och det var den inte heller! Själva stället var kanske inte mycket mer än helt okej, men det är inte för hotellet du reser hit, det är för naturen. Och lodgens båtförare var helt fantastiskt skicklig på att hitta de mest spännande djuren och naturupplevelserna.

Rekommendationen
Dessutom var vår guide som följde med på hela resan också duktig och pratade tillräckligt bra engelska. Och både sköldpaddsön och orangutangcentret var fantastiska upplevelser. Grottan och malajbjörnarna var också intressanta.

Så sammantaget är detta en utflykt jag verkligen kan rekommendera!

Apan på bilden är ett ungdjur av sorten långsvansad makak. Den tillhörde den flock som delvis höll till inne bland husen på Bilit Rainforest Lodge.

5 kommentarer

Under natur, resor

Utflykt på Gunung Kinabalu

Mount Kinabalu, eller som det egentligen heter lokalt; Gunung Kinabalu, är både Borneos och Malaysias högsta berg med en höjd på drygt fyra tusen meter över havet. Berget ligger i Kinabalus nationalpark som är med på Unescos lista över världsarv. Hit gör vi en heldagsutflykt. Att bestiga toppen är det inte tal om, vi håller oss till bergets sluttningar.

Jag har varit klar över att jag ville göra en utflykt till det här berget redan innan vi reser iväg hemifrån och jag har tittat på olika alternativ, men inte blivit färdig att boka något. Det finns flera olika upplägg att välja på och det är inte helt lätt att veta vilket som är bäst.

Bokar på plats
Istället blir det så att vi bokar kvällen innan vid utflyktsdesken på det hotell där min bror med familj bor.

När jag nu kollar i efterhand så blev det endast marginellt dyrare än de billigaste alternativen för motsvarande utflykt, som jag hittar på nätet, och billigare än de dyraste alternativen. Så att vänta med att boka den här heldagsutflykten till kvällen före är alltså inget problem ivårt fall. Möjligen har det att göra med att vi är åtta personer och fyller en minibuss själva. Priset är 450 kr per vuxen översatt till svenska pengar, där alla över 11 år räknas som vuxna, men då ingår lunch och samtliga entréer utom till världens största blomma (som vi får veta att vi har möjlighet att se OM vi har sådan tur att den blommar, och som i så fall kosta ytterligare 70 kr per person).

Tidig morgon
Vi blir upphämtade vid respektive boende vid åttatiden på morgonen och åker minibuss genom regnskog i ett vackert bergslandskap där vi då och då ser bergets topp skymta i bakgrunden. Vyerna är bitvis mycket vackra och jag gör några försök att filma och fotografera med mobilen, men resultatet blir inte så bra. Jag längtar tills vi är framme vid den utlovade utsiktsplatsen där jag ska få möjlighet att fånga vyerna med min kamera.

Vacker utsikt
En och en halv timme tar bilresan till utsiktsplatsen i byn Nabalu, där det också finns en marknad med möjlighet till shopping, samt toaletter. Vi får en halvtimme på platsen som jag nästan uteslutande ägnar åt utsikten. Den här platsen är sannolikt den främsta orsaken till att utflykten avgår så tidigt på morgonen. Fram till klockan 10:30 är chanserna störst att du ser toppen och ju tidigare desto bättre. Vi har tur. Himlen är blå när vi är här och toppen omges endast av tunna dim-skyar.

Äntligen framme vid utsiktsplatsen!

Vandring i nationalparken
Vi åker ungefär 20 minuter vidare mot nationalparken Mount Kinabalu för en kort promenad i regnskogen. Vi får först lite information om hur det går till att bestiga toppen i vanliga fall, men också vilka hastighetsrekord som gäller. Det är en viss skillnad, om man säger så. Vanliga turister tar normalt ett par dagar på sig att bestiga berget med en övernattning längs vägen. Dels för att anpassa sig till den höga höjden men också för att få möjlighet att bestiga toppen på morgonen, både för temperaturens och utsiktens skull. Hastighetsrekordet, däremot, är på under tre timmar.

Vi får också veta att det är ovanligt att man ser djur här, på grund av de många besökarna, innan vi vandrar uppför och nerför trappsteg, ungefär en kilometer på en halvtimme. Stigen vi går heter Silau Silau. Guiden stannar ofta och berättar om olika växter och hur de används i traditionell medicin. Han visar oss också ett exemplar av världens näst minsta orkidé. Den allra minsta ska tydligen finnas i Sydafrika och inte vara större än ett knappnålshuvud. Vi får också se en blodigel.

Vandring i regnskogen.

Många spännande växter.

Världens näst minsta orkidé.

Värdens största blomma
Från världens näst minsta orkidé till världens största blomma. Vi åker vidare mot de varma källorna i Ranau. Efter ungefär en timme, strax innan vi är framme, stannar minibussen till vid en skylt som berättar att rafflesian blommar och att parken här är öppen. Vi förstår inte just då exakt hur lyckosamt det är att det finns en frisk blomma just när vi passerar, men vi väljer ändå att betala entré för att se blommorna. (Utom pojkarnas kusiner som är trötta och hellre stannar i minibussen för att vila.)

Vi får veta att de här ovanliga växterna blommar här endast fem gånger om året och att varje enskild blomma blommar i endast tre dagar. De växer mer eller mindre direkt på marken. De är mycket känsliga för beröring och blomman börjar vissna direkt om någon råkar nudda den. Därför är växtplatserna inhägnade och skyddade med enkla tak av svart plast.

På dag tre, den sista dagen de blommar, luktar de ruttna ägg. Vi ser en blomma som är på dag två och som inte börjat lukta än och en som är på dag fem, som börjat vissna. Där kan jag känna en lätt förnimmelse av den ruttna doften.

Blomman som är på dag två har sex kronblad. Det är mycket ovanligt. Vår guide tar upp sin egen mobil för att fotografera blomman. Då förstår jag att det vi fått se är ganska unikt. Blommorna kan bli upp till en meter i diameter. Den här är inte riktigt så stor, kanske drygt en halvmeter. Men den är imponerande ändå..

Vi får även se guiden demonstrera hur blåsrör fungerar och även plocka en frukt som vi får smaka på till lunchen. Den heter soursop på engelska och jag har aldrig smakat eller ens sett den förut. Fruktköttet är vitt, sött och krämigt med stora oätliga svarta kärnor i. En riktig delikatess.

Rafflesia, heter världens största blomma.

Demonstration av blåsrör.

Köttätande växt.

Vår guide plockar en frukt.

Vi får smaka frukten till lunchen.

Lunch och äventyr i Ranau
Äter gör vi på en restaurang inne i byn Ranau där vi får in olika fat med kött, grönsaker och ris. Alltsammans smakar riktigt bra.

När vi ätit regnar det en stund, men det upphör strax. Vi går till området med den heta källan. Där går vi en promenad på smala hängbroar högt uppe bland träden i regnskogen. En så kallad canopy walk. Det är häftigt och precis lagom nervkittlande. Att fotografera med mobilen kostar en liten slant extra. Efteråt kan vi välja mellan att gå och titta på ett vattenfall, bada i badkar med vatten från den varma källan eller betala extra entré och titta på en fjärilsträdgård. Jag och Anton, som är 15 år, väljer fjärilträdgården. De andra delar också på sig och går på olika håll.

Fjärilsträdgården består av tre delar. En med växter som lockar till sig fjärilar från det fria, en del med döda fjärilar och andra insekter som spänts upp med nålar och en del där fjärilarna är inhängnade av ett stort nät med tropiska växter i. Den fria delen är mysigast, även om det är färre fjärilar där.

En så kallad canopy walk uppe bland trädtopparna.

En fjäril som jag fotograferar precis utanför fjärilsträdgården.

Sist en avslutande vinjettbild från utsiktsplatsen:

10 kommentarer

Under natur, resor

Snorkling vid Pulau Manukan och Pulau Sapi utanför Kota Kinabalu, Borneo


Precis utanför staden Kota Kinabalu på ön Borneo, den malaysiska delen, ligger Tanuku Abdul Rahmans nationalpark som består av fem öar och korallreven runt dem. Men vilken ska man välja för bästa snorkling och vackrast vyer? De två öar vi besökte var faktiskt väldigt olika. Den ena ger jag två stjärnor på Google och den andra ger jag fem. Men vilken är vilken? Häng med!

Vi har bestämt oss för att komma iväg hyggligt tidigt på förmiddagen, men innan vi ordnat med frukost, taxi, köpt båtbiljetter och hämtat ut kontanter hinner klockan ändå bli 11 innan vi till slut kommer iväg med båten.

Tar oss till färjeterminalen
Det tar till att börja med en stund för oss att få tag på taxi. (Detta är innan jag har upptäckt hur bra, billig och smidig appen Grab är här.) Så när vi kommer fram till Jesselton Point, som också kallas the Jetty, är vi inställda på att min bror med familj, som kom iväg före oss, ska ha väntat på oss en stund. Men vi ser inte till dem. Så vi går in i vänthallen som är fylld med försäljnngsbås för mängder av olika företag längs två väggar. Alla, eller i vart fall flertalet, säljer olika typer av båtbiljetter. I samma stund som jag sätter in så mycket som en fot i lokalen blir ljudnivån öronbedövande av alla försäljare som söker min uppmärksamhet. Men min brors familj syns inte till. Vi går ut igen och ner mot båtarna. Men inte heller där är vårt resesällskap. Så jag ringer brorsan. Tydligen har de blivit avsläppta på fel plats och är på väg till fots.

Mycket riktigt kommer de gåendes alldeles strax och jag går tillsammans med min svägerska in i väntsalen för att köpa båtbiljetter. Igen blir ljudvolymen öronbedövande och vi väljer det första, eller möjligen det andra biljettbåset till höger, direkt innanför dörren. En kvinna berättar om alternativen. Vi väljer att åka till två öar, Pulau Manukan och Pulau Sapi, med chatrad båt. Det betyder att vi bestämmer en tid när vi ska bli skjutsade från Manukan till Sapi och en tid när vi ska åka tillbaka. Jag får en biljett för fyra vuxna och fyra barn. Det är möjligt att hyra mask, snorkel och fenor men vi har med egen utrustning för att kunna se under vattenytan. (Mina pojkar använder hellre simglasögon än mask.)

Vi är ganska nyanlända till Malaysia och behöver kontanter. Min sambo och min bror går för att leta efter en ATM och hämta ut. Under tiden handlar min svägerska ett par solhattar till sina flickor. När alla är samlade igen är det dags att ge sig av.

Här köpte vi båtresan.

Första ön
Det är härligt att vara på väg ut på havet. Vindarna är ljumma. Vårt första stopp är vid ön Manukan. När vi går iland är det fullt av vad som ser ut att vara kinesiska turister som snorklar med flytvästar på sig, vid stranden till vänster om bryggan. Vi rekommenderades att istället gå till en strand som ligger ett stycke bort, åt höger. Efter att ha betalt entré för att besöka ön går vi till den strand som pekats ut åt oss. Det är en liten fin sandstrand med turkost vatten och en gunga vid vattnet. Under gungan ligger av någon anledning vad som ser ut att vara sandsäckar gjorda av vävd plast.

Vid den här stranden badar vi och snorklar lite innan vi äter lunch. Vattnet är behagligt varmt men snorklingen är verkligen inget extra. På gränsen till dålig, faktiskt. Vattnet visar sig vara ganska grumligt och nästan alla koraller är döda och trasiga. Där finns i alla fall några tropiska fiskar att titta på. Som tur är, så är detta vår första snorkling på Borneo-resan och därför är det ganska kul ändå att snorkla här en stund.

Längre bort på stranden, bortanför ett träd som lutar över vattnet, visar det sig vara ganska skräpigt, med en del plast på standen. Men den lilla stranden hitom trädet är ändå fin och fri från plastskräp utöver de där sandsäckarna. Våra ungdomar ställer upp för en gruppbild.

Vi ser också någon typ av varaner – stora ödlor – på ön, som är häftiga att se och äter en lunch som smakar bra.

Det här är en helt okej ö att besöka, fina stränder, turkost vatten och bra mat, men ändå obegripligt för mig att så många turister besöker just denna ö och dessutom ger den så höga betyg. Ön är helt klart inte värd några fyra stjärnor (som den har på Google), när det är snorkligen som marknadsförs här, i första hand. Jag sätter två stjärnor på Google.

Alla fyra kusinerna går med på att posera för en bild.

Resterna av en blomma ligger i sanden.

Stranden är fin.

Men snorklingen får inga höga poäng.

Andra ön
Vår båt anländer på utsatt tid och vi åker vidare mot nästa ö. Redan när vi närmar oss ön är intrycket bättre, och det beror inte enbart på att solen nu tittar fram. Ön Sapi ligger alldeles intill den större ön Gaya och de båda regnskogsklädda öarna möts i en turkos lagun. Precis intill denna lagun ligger på den mindre ön Sapi en fin sandstrand. Och här är också snorklingen betydligt bättre. Vi ser bland annat havsanemoner med ”Nemo-fiskar”, alltså clown-fiskar. Vi ser också ett jättestim med papegoj-fiskar och blå sjöstjärnor, bland annat.

Här är stranden också vackrare och vi ser en flock apor i regnskogen precis vid kanten av stranden. Och även här ser vi en varan. Funderar du på att resa hit kan jag verkligen rekommendera ön Sapi. Vi är här en stund efter lunchtid så jag ser ingen som äter, men här finns bord och stolar så det är inte omöjligt att det går att äta även här. Hör efter vid biljettförsäljningen om du vill försäkra dig om att det går att äta på ön. Annars kan du ju göra som vi gjorde, först bada och äta lunch på Manukan och sedan fokusera på att snorkla vid Sapi.

Ska du bara välja en av dessa två öar så välj denna! Jag ger den fem stjärnor på Google. Men andra har gett de båda öarna nära nog samma betyg.

Med allt detta sagt vill jag ändå reservera mig för att grumlighet och nedskräpning påverkas av väder och vind. Men döda koraller är döda och levande är levande, så i den delen bör jämförelsen alltid falla ut till Sapis fördel.

En vacker lagun med turkost vatten.

Badar vid en fin strand.

Betydligt bättre snorkling här.

Här finns bland annat clown-fiskar.

Ett stim med papegojfiskar i olika färger.

Härlig färg på vattnet.

5 kommentarer

Under natur, resor, snorkling, vackra platser

Att äta på nattmarknaden i Kota Kinabalu

När vi kommer till Borneo är det kväll och mörkt. Vi checkar in på det Airbnb som jag hyrt och åker sedan till nattmarknaden inne i centrala Kota Kinabalu för att äta.

Jag och min Anders delar på en hummer som är fantastiskt billig och smakar som hummer ska. Gott, med andra ord.

Äter inget
Våra ungdomar väljer stekta räkor, men äter ingenting. Så vi sätter i oss gott och väl hälften av deras räkor utöver hummern.

Miljöombytet – från lyxhotell i välordnade Singapore till kaotisk nattmarknad på Borneo, med enklaste möjliga matlagningsmöjligheter, transvestiter som serverar maten och fattiga småbarn som leker i mörkret bland marknadsstånden som saluför allt från färsk fisk, skaldjur och läbbiga jättesnäckor till rått kött, grönsaker och frukt i ett enda virrvarr – blir nog helt enkelt bara för mycket för våra pojkar.

Doften av torkad fisk.

Barn som leker bland marknadsstånden.

Läbbiga jättesnäckor.

Matlagning pågår.

Färsk hummer (egentligen languster) till salu.

Grillad hummer i vitlökssmör.

8 kommentarer

Under mat, resor

Växthuset i Singapore med både molnskog och världens högsta vattenfall inomhus

Molnskog (engelska: cloud forest) är en typ av bergsregnskogar i tropiskt klimat. I en molnskog förekommer nästan alltid moln eller dimma i höjd med trädkronorna. Cloud Forest är också namnet på ett av de två växthusen i parken Garden by the Bay.

Jag hade gärna sett båda men vi har kort om tid innan vi ska vidare mot Borneo så istället för att ens försöka skynda oss genom båda nöjer vi oss med att skynda igenom det ena. Det fick bli detta.

Cloud Forest ska påminna om de svala och fuktiga förhållandena som finns i tropiska bergsområden mellan 1 000 meter och 3 000 meter över havet, i Sydostasien, Mellan- och Sydamerika. Växthuset har ett ”Cloud Mountain”, ett konstgjort berg, i mitten som är 42-meter högt, och som du når toppen av med en hiss. Sedan går du ner runt berget via en spiralformad gångbana.

Ett 35 meter högt konstgjort vattenfall påstås vara världens högsta inomhus. På berget finns utplacerat tropiska växter och olika statyer. Här finns också ett rum om kristaller och grottor, en utställning och en film visas om regnskogen och klimatförändringarna och här finns en ”hemlig” trädgård.

Syftet med anläggningen är uppenbart att väcka engagemang för regnskogen och för miljön. Men jag kan i mitt stilla sinne fundera över hur miljövänlig en sådan här anläggning är. Egentligen. Å andra sidan. Om utställningen på riktigt får människor att tänka till och tänka om, är den antagligen ändå värd sitt eget klimatavtryck.

Och en sval, behaglig och vacker upplevelse är det hur som helst, för oss som besökare. Men vi skyndar ändå vidare mot nästa resmål.

Någon typ av kinesiskt sagoväsen.

Världens högsta inomhusvattenfall. Påstås det.

Många växter trängs på berget.

Människorna ser ut som myror långt där nere.

Statyer sätter fantasin i rörelse. Den här får mig att tänka på Sulawesi. Där jag aldrig varit.

14 kommentarer

Under resor, trädgård