När kroppen inte riktigt orkar utförsåkning längre

Vi är nyligen hemkomna från en kortare sportlovsresa till Bad Gastein i Österrike. Den ursprungliga planen var fyra dagars skidåkning, men det blev en och en halv. Vädret var en orsak, men minst lika viktigt var att det inte riktigt funkade med skidåkningen för oss, och särskilt då inte för mig. Det är kanske dags att lägga det här med utförsåkning på hyllan nu för min del?

Det är onsdag i vecka 8 och det är vår första skiddag under vår kortvecka i Alperna den här gången. Vädret blir denna dag betydligt bättre än prognosen visat och vi får mest solsken hela dagen.

Men det går inte något vidare med skidåkningen för min del. Jag måste stanna för att vila och hämta andan ofta, ofta och jag vågar inte riktigt släppa efter i skidåkningen eftersom jag inte har den förmåga att bromsa som jag brukar ha. Det är något med benstyrkan som saknas.

Jag har märkt det hemma också de senaste månaderna. Lite till och från. Att jag får problem att gå uppför trappor på ett sätt som jag aldrig haft tidigare. Att jag får liksom ingen kraft i steget och jag måste stå på hela foten och ta i för att ta mig uppför ett steg i taget. Det har hänt att det hugger till och gör ont, men vanligast är att det inte handlar om någon särskild smärta. Mest bara brist på utväxling.

Börjar bli gammal?

Jag kan inte alls förstå vad bristen på kraft beror på. Kanske börjar jag bara bli gammal? Eller får jag mindre vardagsmotion numera eftersom jag inte går uppför lika många trappor längre sedan jag bytt jobb?

De tre gånger vi förut åkt skidor efter pandemin har jag förberett mig genom att göra regelbundna knäböjningar en tid innan resan. Det har jag hoppat över den här gången. Men det förklarar inte varför jag har problem att gå uppför trappor hemma. Det är något nytt och helt oväntat.

Och även om jag hade hoppats på det går det inte bättre att åka skidor.

Det är i och för sig långt ifrån perfekt underlag. Det är flera plusgrader. Högst upp är det fläckvis isigt i backarna och en liten bit ner börjar modden som sedan tilltar hela vägen ner mot dalen där det utanför pisterna är helt snöfritt. Möjligen är mina hyrda kängor också för trånga. Jag har hyrt samma storlek som jag brukar, men modellerna kan ju vara olika. Jag har hur som helst problem också med att fötterna domnar.

Inte vet jag om det var taktiskt rätt att välja nybörjarskidor heller. Jag brukar växla mellan sådana och mellan-varianten och vet faktiskt inte vilka som är bäst när det är benstyrkan och konditionen snarare än grundtekniken som fallerar. Men något riktigt ess i backarna har jag i och för sig aldrig varit.

Ännu sämre

Nästa dag väljer vi att ta sovmorgon eftersom det ska regna på morgonen. Anton, vår äldsta son som nu är 20 år har fått problem med sitt knä och avstår skidåkningen den här dagen.

(Jag får faktiskt tillbaka pengarna för skidhyran dag 2 för hans skidor trots att jag egentligen lämnar tillbaka dem för sent. Före kl. 10 är tydligen tidsgränsen som jag inte hade koll på.)

Vi övriga tre köper liftkort som är giltigt från kl. 12 och så ger vi oss upp i backarna igen.

Den här dagen blåser det rejält, vilket gör att det är ännu isigare högt uppe i backarna. Och så fort isen och blåsten avtar kommer istället modden. Och jag åker om möjligt ännu sämre än dagen innan. Jag kasar på sidan, plogar och åker för långsamt för att få till nästan några svängar. Jag vågar helt enkelt inte åka med riktig styrfart när jag känner att jag saknar kraft att bromsa.

Konditionen är också ojämn. Att puls och andning går upp är en sak. Så ska det väl vara tänker jag. Men att det ibland behövs orimligt långa pauser för att jag ska få ner andningen igen känns inte alls bra.

Den här dagen har jag i alla fall spänt pjäxorna lösare och har inte samma problem med att fötterna domnar.

Båda dagarna har vi dessutom fått soligt väder, trots betydligt sämre prognoser. Det är härligt att vara utomhus och vyerna över de österrikiska Alperna är underbara. Men. Det är inte roligt att det funkar så dåligt med min skidåkning.

Utebliven skidåkning

Dag tre på vår vistelse i Bad Gastein är fredag och då har metrologerna spått 44 mm regn på skidorten, så att åka skidor den dagen hade vi nära nog gett upp redan innan resan. Det är den prognosen som är orsaken till att vi endast hyr skidor för två dagar och köper liftkort för en dag i taget. Det och att Anton vid några tillfällen tidigare fått problem med knät vid skidåkning. Plus den allmänna osäkerheten kring vädret och underlaget i backarna.

På fredagen gör vi istället en utflykt med tåg till Salzburg.

Men min tanke var – sedan jag förstått hur vädret sannolikt skulle bli på fredagen – att vi ändå skulle åka skidor igen på lördagen, innan det var dags att påbörja hemfärden med tåg på kvällen.

Men. De andra är inte jättesugna på att sätta sig i klibbiga skidkläderna på tåget i tre timmar till München där vi ska övernatta. Och jag, som inte haft något emot att göra så för att få en sista dag i backarna, särskilt som det under fredagen istället för regn kommit en halvmeter nysnö, känner att det faktiskt vore helt meningslöst att försöka en dag till med mina kraftlösa ben.

Som tur är finns det ett fint badhus mitt emot järnvägsstationen med varma bassänger både inomhus och utomhus. Vi tillbringar några timmar där och det är härligt att vara utomhus i den snöiga och soliga alpmiljön, där vi till och med ser skidåkarna i backarna, samtidigt som vi omsluts av det vänligt varma vattnet.

Det blir sammantaget en bra resa trots allt, men ska jag någonsin boka en skidresa igen måste jag först komma tillrätta med min benstyrka.

Gör jag inte det, så var det här den sista svängen i backarna för min del.

Läs mer: 10 saker du behöver veta om att fira påsk med utförsåkning i Lapplandsfjällen – i Björkliden och Riksgränsen