Det här päronet växer hemma hos ett av mina päron. Det päronet är dock inget päron. Päronet på bild däremot. Det är ett päron till päron. Omoget. Jag fotograferade det när jag var hemma i Östergötland, i helgen som gick.
Nu är det snart helg igen. En vecka går så fort. Bara rinner iväg. Det är fredag, mina bekanta!
Ha en bra dag alla!
Det finns gott om restauranger i Chora på Folegandros. Många har anpassat sig till vad en internationell publik kan tänkas efterfråga både vad gäller mat och inredning. Och många av restaurangerna vet att ta betalt. Prisläget är ungefär som hemma i Sverige. Vi provade tre restauranger under vårt korta besök på ön. Två att rekomendera för god mat och en för vacker plats.
Blue Cuisine
Första kvällen åt vi på Blue Cuisine som ligger lite i utkanten av Chora och där du, som vi, kan välja att sitta i deras lilla trädgård. Där serveras medelhavsmat med internationell touch och modernt snitt. Till förrätt tog vi in hårt bröd med tre olika dippsåser. Spännande och gott. Jag åt sedan en saffransrisotto som smakade bra och serverades i riklig mängd.
Utsikt från den yttre trädgården på Blue Cuisine.
Bröd och tre dippsåser.
Jag åt saffransrisotto.
Femtonåringen valde en rejäl köttbit.
Pounta
Till lunch andra dagen åt vi på Pounta som jag fått för mig skulle vara en typiskt grekisk restaurang men som visade sig vara ännu en med ett mer internationellt snitt. Restaurangen ligger långt norrut i byn vid samma torg där byns skola ligger och där det också finns en utsiktsplats över branten och ut mot havet. Vi satt i deras trädgård på baksidan av huset. Här åt vi först grekisk sallad och sedan tog jag carpaccio gjord på tonfisk och till det så kallade zuccini balls. Det smakade mycket bra!
Det ser väldigt grekiskt ut på usidan…
…och mysigt ut på insidan…
…med vackra blommor…
…och god mat.
Piatsa
Den andra kvällen satte vi oss ner vid första bästa lediga bord – det fanns inte så många – på ett av torgen inne i byn. Miljön var jättemysig men maten inte så mycket att hurra för. Vi tog souvlaki av kyckling. Kanske ska du hellre välja något annat om du äter här?
Rikligt med mat som smakade okej, men inte mer.
Fantastiskt mysig miljö på ett av Choras torg.
Texten i detta inlägg är ett utdrag ur:
11 saker du behöver veta om grekiska ön Folegandros
En gång om året förvandlas det gulliga fiskeläget Hällevik på Listerlandet i Blekinge till en lightvariant av New Orleans. Det är i alla fall vad vi hört sägas. I går var nämligen första gången som vi själva var med på jazzfestivalen i Hällevik.
Över 20 band har den här helgen underhållit publiken på 5 olika scener på gångavstånd från varandra.
Jazz och trerätters
Vi följde skylningen mot jazzfestivalen och parkerade där det var skyltat på ett gärde strax utanför Hälleviks Havsbad. Sedan strosade vi igenom festivalområdet, förbi ett par av scenerna innan vi betalade 300 kr var för att komma in till huvudscenen. Väl inne i tältet bestämde vi oss för att äta trerättersmiddagen som också kostade 300 kr per person. Till förrätt fick vi rödbetor med kantareller och mandelbitar. Till huvudrätt flankstek, tunt skivad färskpotatis och vattenkrasse och till efterrätt glass, hallon och blåbär, lemon curd, mandelbitar igen och något som påminde om tunna skivor av maräng. Alltihop smakade fantastiskt gott!
Under måltiden samtalade vi med varandra och med nya och gamla bekantskaper – mycket trevligt – och lyssnade på jazz så klart. En belgisk kvartett, Renault Crois Quartet, spelade och improviserade musikaliska lösningar när deras elpiano la av under ett skyfall som plötsligt drog in över festivalen. Pianisten improviserade då sång istället tills de fick igång pianot igen.
Det är nog inte fel att säga att det regnet måste ha känt av stämningen i Hällevik den kvällen. För nog var det neworleanskt alltid. Regnet också.
Härliga hällevik
Efter maten promenerade vi en runda i härliga Hällevik, lyssnade en stund till på det svängiga bandet på huvudscenen igen och gav oss sedan av hemåt.
I Hällevik finns flera fiskrökerier och Hälleviks fiskemuseum. Vid Hällevik ligger också Hällevikslägret, en anläggning där årligen sedan 1920-talet barnläger ordnas med gymnastik, lek och idrott som huvudprogram. Och i Hällevik ligger också den berömda Strandvallen, hemmaplan för fotbollsklubben Mjällby AIF.
Och varje år kommer det en helg på sommaren 10-15000 människor till Hällevik för att lyssna på musik, äta, dricka och umgås. Tradjazzfestivalen drivs av föreningen Jazz i Hällevik. 2019 var den 16:e gången i ordningen som den genomfördes.
Hälleviks badstrand.
Scenen vid Hanöhus.
En björk och Helleviks ledfyr.
Kristianstads storband spelade när vi kom till tältet.
Förrätt.
Himlen öppnade sig. Tur att vi var inne i tältet.
Efter regnet klarnade det upp igen.
Solnedgång i Hällevik.
Hennings rökeri har rejäla vedtravar vid parkeringen.
Månen och småbåtshamnen.
Segelbåtarnas vimplar speglade sig i havet.
I en liten fiskebod.
Ålen är nog tyvärr rökt i dubbel bemärkelse.
Renault Crois Quartet spelade på huvudscenen.
Utanför grindarna.
Amerikanska godsaker till försäljning.
Helleviks ledfyr.
Hanöhus.
Restaurang Hällevik Havsbad
Jag har fått ett tips om en restaurang på ön Donousa. Den har vad som måste vara öns bästa betyg på Google. Det får bli en lunchutflykt dit.
Vi tar bussen som avgår klockan 12 från hamnen. Min sambo Anders håller koll på kartan i mobilen, som han har tillgång till även så här Off-Line, när det är dags att kliva av. Det finns bara några få hållplatser på den lilla ön. När vi kommer till en kyrka där bussen kör in och vänder, innan den stannar, är det dags. Resan har tagit en kvart.
Friskt och gott
Restaurang Tzi Tzi ligger ungefär mitt ute i ingenting. Utsikten är vacker. På golvet ligger en katt och sover. Vi beställer in tzatziki, en sommarsallad med avokado och mango till att börja med. Tzatzikin innehåller lite riven morot utöver gurkan och smakar som tzatziki ska. Sommarsalladen smakar friskt och gott och är en pigg omväxling till alla grekiska sallader vi ätit den senaste dryga veckan.
Jag väljer huvudrätt från det instuckna bladet med dagens specialitéer. Det är en gryta med fläskkött, potatis, grönsaker med saffran i såsen. Annorlunda och gott!
Rolig katt
Katten som först bytt sovplats till en stol hoppar nu upp på muren och sätter sig intill Anders. Jag och pojkarna tycker att katten ser ut som en sur gammal gubbe och Anders frågar katten: ”Var det bättre förr, tycker du?” Då stryker katten sitt huvud mot Anders axel. Det är precis som om den äntligen har hittat någon som förstår. Vi skrattar gott.
Om du någon gång kommer till den grekiska ön Donousa i Kykladerna tycker jag absolut att du ska göra en utflykt till den här restaurangen. Tack för tipset, Sofia!
Trodde du att Världens ände ligger i Trosa? Fel! Kolla Google Maps så får du se! Det är i Arkösund som världens alla platser tar slut. Och här ligger lämpligt nog ett hotell. Vi har ätit här en gång förut. Vad jag missade den gången är att Arkösunds hotell ligger just vid Världens Ände. Närmare bestämt är adressen Världens Ände 3.
Att platsen heter just så upptäcker jag när jag en lördag i mitten av juni från baksätet av bilen följer Google Maps vägbeskrivning på väg till en fest för min bror som fyllt 50 år för en och en halv månad sedan. Om 49 km ska vi svänga höger mot Världens Ände!
Yttersta spetsen
Spännande! Jag googlar. Namnet syftar på att vägen ligger vid Vikbolandets yttersta spets. När stadsingenjörskontoret ville ge vägen ett annat officiellt namn protesterade samfällighetsföreningarna eftersom vägen sedan lång tid kallades Världensändevägen. Och så fick namnet på vägen bli kort och gott Världens Ände.
Öppet hav och skärgård
Arkösunds Hotell ligger alltså längst ut på fastlandet innan östgötaskärgården, med Arkö som närmaste granne, tar vid. På andra sidan den smala ön är det öppet hav med Baltikum som första stopp drygt 20 mil österut. Medan havet söderut är fullt av skärgårdsöar.
Järnvägen skapade platsen
Hotellet öppnade, enligt deras egen hemsida, år 1895. Samma år som järnvägen drogs ut till Arkösund. Vid den tiden tillkom också Arkösund som samhälle. Innan järnvägen kom ut hit var orten en stillsam och otillgänglig plats. Här bodde fiskare som lotsade de större fartygen in till Norrköpings hamn, som ligger djupt inne i Bråviken, från denna utpost i skärgården. Med järnvägens ankomst blomstrade en helt ny semesterort upp i Arkösund.
Tre timmar tog tågresan från Norrköpings Östra Station. Idag tar det en knapp timme att köra. De som lät bygga sommarhus åt sig i Arkösund var mestadels handelsmän från Norrköping. Och husen går än idag under namnet ”grosshandlarvillor”. Arkitekt till många av husen var Werner Northun.
Badgäster från Norrköping
Sommargästerna vid 1900-talets början och framåt var oftast personer med anknytnig till Norrköping stad. Vid denna tid var staden en förorenad plats. Detta gjorde att fint folk sökte sig ut på landsbygden för att förbättra sin hälsa och njuta av lugnet. Att bada var det främsta nöjet i Arkösund. Och än idag kallas sommargäster i Arkösund för ”badgäster”, som alltså är ett muntligt arv från sekelskiftet.
Restaurangen
Från att från början enbart ha erbjudit boende har Arkösunds hotell utvecklats till ett modernt skärgårdshotell som även har en fin restaurang. De serverar gästerna mat både inomhus och på en stor altan med utsikten över sundet mellan fastlandet och Arkö. Mestadels har de fantastiskt nöjda gäster enligt betygssättningen på Google. Det är lätt att förstå varför.
Vi blir alltså bjudna på lunch här och får först, som en aptitretare, flatbread med goda pålägg i två varianter. En med rökt lax och en annan med lufttorkad skinka och marinerade kronärtskockor.
Därefter bjuds vi på en tomatsallad med mozzarella och en mycket god olja smaksatt med basilika. Till huvudrätt får vi gös med räkor, potatis, rotfrukter och en fantastiskt god vitvinssås. Ja, allt sammans är underbart gott!
Ett stort tack till min bror med familj för en fantastisk måltid!
Sill säger vi i Blekinge om det som längre uppåt Östersjökusten kallas ströming. Sillen är oftast lite större också och kan med fördel ätas som ”sillamacka”. Det är stekt sill som serveras med hovmästarsås och rå lök. Gärna rödlök. Och kanske får du också ett litet salladsblad till.
I Karlshamn kan du köpa din sillamacka på restaurangen vid Vägga rökeri. Då får du, om jag minns rätt, en som görs på mörkt bröd. Det är hur som helst det vanligaste.
Nere vid hamnen inne i själva stan finns en så kallad ”food truck”. Närmaste adress är Hamngatan 5. Du kan också söka på ”Sillavagnen” på Google. Här får du den istället serverad som på bilden ovan, på limpa. Det tycker jag är godare. Men båda funkar.
Nu har Sjölands, som är ett klassiskt café i Karlshamn som har varit stängt en tid, precis öppnat igen.
När vi tittade in igår, lördag, var där fullsatt. Men idag söndag fanns det platser lediga. För ja, de har även söndagsöppet!
Vi åt var sin bit smörgåstårta. Bitarna var lite väl stora och brödet kanske lite torrt, men annars smakade det bra.
Väldigt kul att detta fina café är igång igen!
På väg tillbaka i hyrbil från Houlgate i Normandie till Saint-Malo i Bretagne stannar vi till och äter en trerätterslunch på en lantlig restaurang en bit från stora vägen. Den heter Restaurant LES BRUYERES och har fått 4,5 stjärnor på Google.
Det var väl inte riktigt meningen att det skulle bli en trerätters, egentligen. Men så fick det bli. Maten påminde märkligt nog om någonting du skulle kunna bli serverad i Skåne. Eller kanske inte så märkligt, egentligen, eftersom Normandie bitvis påminner om Österlen.
Restaurangen ligger i princip mitt ute i ingenting och adressen är AIRE DE GOUVETS, rd 975, 50420 Gouvets, Frankrike.
Manarola är en by i Ligurien, Italien. Den är en av de fem byar som tillsammans kallas Cinque Terre. Här finns restaurangen Nessun Dorma som har 4,6 stjärnor på Google. Förmodligen delvis tack vare den fantastiska utsikten.
Trots att det var på höstlovet som vi var här så fick vi köa en stund för att få plats. Jag åt bruchetta. Det smakade bra. Och utsikten går ju inte av för hackor!
Under mat, resor, vackra platser
Nära det stora torget, Plaza Mayor, i centrala Madrid ligger den här härliga saluhallen med namnet mercado de San Miguel från 1916.
Vi smakade aldrig på läckerheterna här, men allt såg otroligt gott ut.
Vi befinner oss i Madrid. Det är eftermiddag och vi strosar omkring lite lagom planlöst när vi kommer in på Plaza Mayor. Vi sätter oss ner på ett café och tar en liten paus. Det här är klassisk spansk mark.
Ursprunget till torget går tillbaka till 1400-talet då man utanför den medeltida staden, i korsningen mellan vägarna Toledo och Atocha, höll en större marknad, känd som Plaza del Arrabal. Ett första magasin med arkader byggdes för att reglera handeln på platsen.
År 1580, efter att hovet hade flyttat till Madrid 1561, fick arkitekten Juan de Herrera i uppdrag av Filip II att bygga om platsen och arbetena påbörjades. År 1617 gav Filip III uppdraget att slutföra arbetena till Juan Gómez de Mora. Torget blev klart 1619.
Paus i solen
Nu är det höstlov 2018 och det är vår sista dag i Spanien för den här gången. Vi har ett knappt dygn kvar innan det är dags att åka hem. Vi slår oss ner vid ett bord i solen för en eftermiddagspaus innan solen försvinner ner bakom hustaken.
Vi tar var sin dricka, lite bröd och oliver. Solens sista strålar för idag belyser apelsinskivorna i Anders sangria.
På torget pågår handel med någon slags hårt rullat bröd. Kanske är det bakverk? Jag funderar på om de är typiska för årstiden, för Madrid eller för båda samtidigt?
Har du sett TV-komedin ”Andra åket” på TV i vinter? (Om inte: gör det!) Är du nyfiken på platsen där den spelades in? Jo, det stämmer. TV-seriens ”Björkfjället” är samma Björkliden som vi brukar åka på fjällsemester till fram på vårvintern. En underbar plats!
TV-seriens huvudperson är Madde som har bott i Stockholm men är född och uppvuxen i Björkfjället, en liten skidort allra längst upp i norr. När serien börjar tar hon tillsammans med sin man och tonårsdotter över Gammelgården, ett mindre hotell som hennes mamma förut drivit.
Verklighetens Gammelgården
Björkliden ligger i Lappland, ungefär tio mil nordost om Kiruna. Och ”Gammelgården” heter Gammelgården. Även i verkligheten. Det var här allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som ligger nästgårds och öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem (eller ”SKI LODGE” som de själva kallar det) och restaurang. Här kan du också äta pizza.
Du behöver inte bo här för att äta på restaurangen där det finns möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Längst in finns timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar är det ofta ganska tomt, utom när där är ett band som spelar. Gammelgården drivs i verkligheten av Laplands Resorts. Ett aktiebolag som ingår i en hel koncern som ägs genom ett par olika moderbolag av affärsmannen Olle Isberg. Alltså ganska långt ifrån det gulliga lilla familjeföretaget i TV-serien. Men gulligt är Gammelgården ändå.
I år är detta logi-alternativ bara öppet 13-22 april. Mycket tycks redan vara fullbokat, men du kan du kan fortfarande boka ett dubbelrum från den 14-17 april för 750 kr/natt.
Gammelgården skymtar bakom snödrivorna.
Elden brinner i timmerstugan.
Verklighetsens ”Högfjällshotellet”
I TV-serien drivs det större, fräsigare och modernare ”Högfjällshotellet” av en odräglig tidigare skolkamrat till Madde. I verkligheten drivs Hotell Fjället, som det egentligen heter, av samma Lapland Resorts som driver Gammelgården.
I verkligheten är Hotell Fjället inte heller särskilt nytt. På en av väggarna i lobbyn hänger ett foto från 1949 och redan då fanns hotellet på plats.
Men det är ändå något piffigare än Gammelgården. Här finns receptionen för hela fjällbyn, en liten affär som kallas ”lanthandel”, lobbybar, baren Rallaren i källaren med After ski och restaurang Lapporten med utsikt mot just den. Lapporten, alltså.
Hotell Fjället har enkel-, dubbel- och familjerum. Här kostar det någon tusenlapp mer per natt för ett dubbelrum jämfört med prisläget på Gammelgården.
Varm choklad utanför Hotell Fjället
Planka med delikatesser i lobbybaren.
Elden brinner i lobbyn.
Kalixlöjrom i restaurang Lapporten.
Skidbackarna
I ”Andra åket” ägs liftsystemet av kommunen, men i verkligheten så. Ja, just det; Lapland Resorts igen.
Grejen med skidåkningen här är dels att det finns allt från barnbacken till svarta pister, men också att naturupplevelsen är så fantastiskt storslagen med utsikt mot Torne träsk och i vissa vinklar även Lapporten.
Här finns fem liftar varav den längsta är Kåppasliften, 1675 km lång och med en fallhöjd på drygt 400 meter. Åker du först ner en bit kan du sedan fortsätta ännu högre upp med Kittedalsliften och få ännu mer fallhöjd ner; 540 meter. Den tredje högsta i Sverige efter Åre/Duved och Hemavan. Totalt kan du i Björkliden välja mellan 23 pister eller hitta din egen väg i ett ospecificerat antal off-pist-stråk.
Liftkort för en dag kostar 315 kr, för tre dagar 815 kr och för fem dagar 1235 kr. Det finns dock fler varianter för den som så önskar. Liftkortet gäller även i Riksgränsen, som har tuffare skidåkning, och det finns en transferbuss som avgår vid kvart över åtta på morgonen och är framme vid Riksgränsen klockan nio. Tillbakaresan avgår kvart över tre.
På väg uppåt i Kittedalsliften.
Nu sätter vi fart!
Alpin skidåkning i riktigt fjäll-landskap.
Fler logimöjligheter
Laplandsresorts erbjuder även boende i stugor, där några har utsikt mot Lapporten, och en campingplats. Uppe på fjället, i väglöst land ligger även Låkratjåkko fjällstation med vissa övernattningsmöjligheter.
Därutöver finns ett fristående vandrarhem som heter Davvi Dállu.
Säsonger
Skidsäsongen varar i år från den 8 februari till den 12 maj. Sommaren börjar runt midsommartid. Då är det vandring som gäller. Och golf. Och paddling. Och cykling. Och att besöka det vackra Silverfallet. Platsen där Rakkasjokk rinner ut i Torne träsk är mycket vacker. Den ser mer ut som om den vore placerad i ett tropiskt land än i Lappland. Men det är här i norr som det klaraste vatten faller ner som ett vitt skum mellan klippkanterna ner i en turkos lagun där det möter sjön vid en klapperstensstrand.
Hösten kommer tidigt med vackra färger. Runt jul och nyår är det populärt med hundspann och norrskens-spaning. Däremot är inte skidbackarna öppna än på grund av mörkret och kylan.
Silverfallet i början av augusti.
Byn Björkliden
20 permanent boende invånare har byn. Antagligen något fler säsongsboende. Och så alla turister då. De flesta turisterna bor dock på andra sidan järnvägen. På hotellet, i stugbyn eller på husvagnscampingen. På den sidan ligger också lanthandeln i järnvägsstationen. Men i själva byn finns i alla fall Gammelgårdens vandrarhem.
Ta sig hit
Att åka bil från södra Sverige är en väldigt lång resa. Redan från Stockholm är det 16 timmar effektiv körtid. Och med den restiden lär du behöva stanna flera gånger med ytterligare tidpåslag som följd. Om du väljer att flyga är det Kiruna flygplats som gäller och då är det ändå tio mil kvar i tranferbuss (kolla upp tidtabellen) eller taxi. Därtill kommer dina eventuella funderingar kring klimatpåverkan från flyget.
Det jag rekommenderar är att ta tåget. Från Stockholms central avgår dagligen ett nattåg klockan 18:11 som utan byten är i Björkliden klockan 11:24. Ett annat nattåg avgår klockan 21:12. Då blir det byte i Boden och du är sedan framme klockan 16:08.
Hemresor finns det också två avgångar per dag att välja på. Men vill åka hem härifrån? ;)
Underbara vyer!
Under hållbart resande, mat, media, resor, tåg
New Orleans i Louisiana, USA är känt för sin cajun-kryddade mat i allmänhet och för sina skaldjur i synnerhet. Här tipsar jag lite allmänt om maten i stadens gamla kärna, French Quarter och särskilt då tre restauranger som vi gillar. Men berättar först också om en som vi tycker är lite överskattad.
Maten är generellt god och lite annorlunda. Cajunköket särpräglat. Typiska rätter är grytan gumbo och risrätten jambalaya. Och typiska ingredienser är kyckling, skaldjur och kryddstark korv.
Men det finns fällor att falla i. I alla fall om du frågar mig. Tricket är att undvika all mat som är ”fried” utom möjligtvis frukostägget. I alla andra sammanhang betyder det panerad mat här. Och panerade skaldjur smakar i stort sett bara just panering. Och tja. Det är ju lite att förstöra det goda. Tycker jag. Vill du ha mat som är stekt ska du istället leta efter rätter som heter ”blackened”. Med det i minnet är det bara att gå loss på menyerna och testa sig fram.
Överskattad
Vi börjar med den överskattade restaurangen först. Vårt hotell tipsar om Oceana Grill på andra sidan av French Quarter, som också får fina betyg på nätet. 4,4 på Google och 4,5 på TripAdvisor. Så vi går dit med höga förväntningar redan första kvällen. Men vänder när vi kommer fram och ser är det är lång kö för att få bord. Vi letar då reda på något annat.
Men vi återvänder för en sen lunch mot slutet av vårt besök i staden. Då är det inga köer. Vi provar att äta aligator till förrätt. Och det är inte så tokigt. Smakar som – håll i er – kyckling. På riktigt, faktiskt.
Men sedan gör jag missen att välja panerade skaldjur igen. Mycket mat. Men det är helt enkelt inte särskilt gott. Så Oceana Grill blir en besvikelse. Det är möjligt att vi bara hade otur i våra val, men det här är tyvärr ingen restaurang jag kan rekommendera utifrån våra erfarenheter.
Stekt alligator med sås.
Panerade skaldjur
Men det finns andra! Nu till de tre restauranger jag istället tycker är bättre. Jag har numrerat dem i den ordning som jag tycker att de kan rekommenderas. Med den bästa först:
1. Royal House
Här äter vi kvällsmat första kvällen i New Orleans. Restaurangen ligger på adressen 441 Royal Street. Det är i hörnet där Royal Street korsar St Louis Street. Restaurangen har betyg 4,2 på Google och 4,0 på TripAdvisor.
Jag beställer in ”Crawfish Etouffee”. Det är en cajun-kryddad gryta med vit ris. De kräftor som fiskas och äts här i Louisiana är röda sumpkräftor som också kallas louisianakräftor när de säljs i Sverige. Hemma kryddas de med dill. Det gör de inte här. Kräftstjärtarna är ”fried”, alltså panerade, men i det här sammanhanget gör det inget. Den bruna såsen ger smak åt anrättningen och paneringen gör skaldjursbitarna lite krispiga. Anders, min sambo, provar en avsmakningsmeny som bland annat innehåller en jambalaya med den kryddiga korven Andouille och kyckling.
Här äter vi också lunch sista dagen i Louisiana. Jag är inte så hungrig och väljer därför endast en förrätt: ”Crab Claws”. Krabbklorna har kokats i en sås baserad på citron, vitlök och smör och serveras med vitt bröd. Det är den maträtt som syns på bilden överst i inlägget. Det är det godaste jag ätit under vår knappa vecka i New Orleans.
2. Louisiana Pizza Kitchen
Den här pizzerian ligger vid French Market Place. Den har 4,4 i betyg på Google och 4,5 på TripAdvisor.
Här hamnar vi en kväll när vi tröttnat på all panerad mat. Det är lite rörigt eftersom både vår servitör och kökspersonalen är nya. De vet inte hur de tar sig in i det kylskåp där Coca Colan förvaras och vår yngste son får välja en annan dryck.
Men restaurangen är mysig och pizzorna är jättegoda.
3. Cafe Pontalba
Denna restaurang ligger centralt, precis vid Jackson Square och St Louis Cathedral, på adressen 546 St Peter. Det är i hörnet med Chartres Street. Den har 3,8 i betyg på Google och 3,5 på Tripadvisor.
Här äter vi ett par gånger. Bland annat provar jag en kryddig pasta med kräftstjärtar i början av vårt besök. Det smakar mycket bra. Miljön känns väldigt genuin.
En andra gång provar vi ”Po-boys”, mackor med panerade skaldjur (igen!) men de är inte så jättegoda. Så hoppa gärna över dem.
Det fick bli en runda till skogen idag. Till skogens skafferi. Svampskogen. Trattkantareller hittade vi. Och två gula kantareller. Det blev till en påse för frysen. Det passade ju bra eftersom jag plockade ut den sista till en svampsoppa i fredags. Så nu har vi en ny sista svamppåse i frysen. Det var nog sista rundan till svampskogen för i år. Som inte varit mycket till svampår.
På tal om Paris så är det alltid trevligt att ha vägarna förbi den franska huvudstaden. Och det där är en sak som är bra med att välja tåget för semestern. Att du får vägarna förbi olika städer på resan. Den här gången blev det alltså Paris som vi fick anledning att återuppleva för några timmar en sommarkväll i juli.
Vi hade lämnat det billiga och prisvärda Hôtel de la Cité Rougemont som jag valt för närheten till järnvägsstationen Paris Nord, varifrån vi skulle åka vidare mot Bryssel nästa dag, för att ge oss ut för att hitta något att äta.
Efter att ha stannat en stund för att studerna de galna scenerna på Paris gator efter den franska segern i kvartsfinalen i fotbolls-VM för herrar hamnade vi på Café le Brebant på adressen 32 Boulevard Poissonnière.
Jag valde att äta sniglar för första gången på många år. Kanske sedan 80-talet? Eller i vart fall sedan 90-talet. De smakade ungefär som jag mindes, men kunde gott ha kryddats med mer vitlök. Sedan slog jag till på hummer till huvudrätt. Billigt var det inte. Men gott.
En restaurang bland många i Paris. Trottoarservering. God mat utan att vara alldeles fantastiskt extraordinär. Trevlig miljö. Trevligt sällskap.
Kvällsmat i Paris.
Under mat, resa med ungdomar, resor, tåg, ungdomar
Det är snart två år sedan vi var där, men jag har just upptäckt att jag aldrig skrev ett separat inlägg om maten på Zanzibar. Så det kommer här:
Maten på Zanzibar är överlag god utan att vara något alldeles, alldeles extra. Kryddig men ofta lätt kryddad. Lite osalt. Be att få in salt om det inte redan finns på bordet. Vad gäller maten skiljer det sig mer mellan de olika restaurangerna och hotellen än mellan orterna. Ofta är maten internationell med rätter som pizza, pasta och hamburgare. Bland de inhemska rätterna finns lokala grytor och eller grillat med nån lokal sås.
Prova ”slippery lobster”!
Annars rekommenderas att prova skaldjursrätter och fisk. Gott och prisvärt är det skaldjur som säljs under namnet ”slippery lobster” eller ”rock lobster” (bilden ovan). Det senare namnet är nog egentligen fel eftersom det nog snarare är de kräftdjur som på Zanzibar säljs som ”lobster” (bilden nedan) som i resten av världen kallas ”rock lobster”. Dessa ser ut som hummer men har en slags spröt istället för klor. ”Slippery lobster” har ett helt annat utseende, är lite mindre men minst lika goda och betydligt billigare. Grillade skaldjur rekommenderas varmt!
Att vänta på maten
Var medveten om att många restauranger tillämpar principen att laga maten från grunden och att påbörja matlagningen först efter beställningen. Tänk därför på att du ofta kan behöva beställa maten en timme eller så i förväg. Det första hotellet vi bodde på tillämpade den principen. Sea View Lodge Boutique Hotel i Jambiani. Vi valde då ofta att beställa när vi. gick förbi restaurangen på väg från stranden på väg mot rummet.
Maten var då klar ungefär när vi själva var klara att äta. Första kvällen hade jag beställt grillad barracuda med kokosnötsås och när den väl kom in smakade den ljuvligt.
Vad kostar det att äta?
De flesta luncher och kvällsmål vi åt kostade runt 125 kr per person. Några gånger lyxade vi till med dyrare rätter som hummer, efterrätt eller så och då blev det så klart lite dyrare. Mellan målen tillkommer dryck och eventuella mellanmål efter smak och behov.
På den berömda restaurangen The Rock, som ligger på en liten, liten ö på ostkusten är det lite dyrare att äta men den rekommenderar jag ändå. På denna restaurang, som ligger på en liten, liten ö på ostkusten kan du beställa pasta med vaniljsås! Och det var faktiskt riktigt gott och inte alls efterrättigt, som man skulle kunna tro. Jag valde dock att fotografera en av de andra pastarätterna:
Färsk frukt
Detta är något du inte får missa! Alla goda färska frukter. Till frukost, som efterrätt eller som mellanmål. Själv är jag mycket förtjust i mango, de små bananerna (fick någon med kärnor i – har jag annars bara varit med om på Bali) och passionsfrukt.
När jag nu så här i efterhand går igenom mina matbilder från Zanzibar upptäcker jag att det är frukträtter som jag fotograferat mest av allt. Helst frukostar.
Gammaldags rustik inredning. Schnitzel med grön- och rosépepparsås (kanske innehöll den även vit- och svartpeppar). Till det stekt potatis. Genuint tyskt och mycket gott. Restaurang Töddenhoek i Münster.
Bil i Europa eller kryssning i Amerika?
Igår såg jag en fråga på Facebook i en grupp för personer som gillar att resa: ”Vad skulle ni välja? Att åka till LA eller Miami tre dagar och kryssning fyra till fem? Eller att bila i Europa tre veckor?”
Som frågan är ställd väljer jag helt klart att bila i Europa tre veckor. Om inte annat för att det blir en längre resa i tid. För långa resor i avstånd vill jag ännu hellre ha tillgång till just tid, än för kortare. Vi bilade i Europa sommaren 2016 så jag började titta på bilder från den resan. Och kom på att jag aldrig riktigt skrev något sammanfattande inlägg om den. Det tänkte jag göra. Men sånt tar tid.
Restaurang Töddenhoek i Münster ⭐️⭐️⭐️⭐️
Jag kom också på att även om jag skrev några ord då om Restaurang Töddenhoek i Münster så visade jag aldrig några bilder. Så jag tänkte att det får bli nu istället. Och om du nån gång ska ta dig från Stade i Tyskland till Gent i Belgien med bil, eller annars har vägarna förbi, och behöver ett trevligt lunchstopp på vägen så kan den här restaurangen rekommenderas. På Google får restaurangen 4,2 i betyg och på TripAdvisor 3,7. På Facebook är betyget 4,9. De som inte gillar stället verkar oftast vara måttligt förtjusta i traditionell tysk mat, som stor schnitzel och stekt potatis. Och gillar du inte sånt ska du inte äta här. Det är helt klart. Någon var missnöjd med servicen men det var inget vi reagerade på. Tvärt om tyckte vi att det var ett mysigt ställe. Runt fyra stjärnor är ett helt rimligt betyg.
Andra universitetsstaden
Staden Münster är annars en stor universitetsstad. Tysklands andra efter Hamburg. Säkert är det en av orsakerna till att den även är känd som cykelstad. Och det är inget hittepå. Cyklar syns i mängder överallt. Staden är också känd för att freden efter det trettioåriga kriget slöts här. Och för sin medeltida historia.
Smaken av varma hjortron som möter kall men smältande vaniljglass är den närmast perfekta avslutningen på en dag i Abisko nationalpark. Och också avslut på en fantastisk middag med utsikt över Torne träsk. Vi har tidigare på dagen vandrat en och en halv mil och jag tycker att jag därmed förtjänat detta.
STF:s fjällstation
Vi befinner oss på restaurang Kungsleden i STF:s fjällstation i Abisko. Träbord, blåa pinnstolar och tavlor med fjällmotiv. Men den vackraste tavlan är ändå fönstren med vyn över den plats där Abiskojokk rinner ut i den blåa sjö som är fjällvärldens största och Sveriges sjunde i storlek och andra i djup. Torne träsk. När måltiden är över börjar solnedgången skymta bakom fjället Slåttatjåkka och det är också en minst sagt vacker syn.
Boka i förväg
Det är ingen stor matsal och det är många vandrare och andra naturälskare på besök här, så du gör klokt i att boka bord i förväg. Fixa det gärna redan vid frukost eller när du just anlänt med tåget vid lunchtid.
Långt borta
Det är en nordkalottenljus augustikväll 2017 och jag har ätit kalixlöjrom till förrätt och fjällröding till varmrätt. Relativt lokala råvaror och restaurangen använder sig och serverar dessutom mycket KRAV-märkt. Fantastiska smaker. Det är riktig gourmetmat som serveras här, nästan så långt bort från världen som du kan komma i vårt land. På ett vandrarhem! Ända uppe i Arktis. Här är du nämligen norr om Polcirkeln med bred marginal.
Fler restauranger
Det här är ändå inte den enda gourmetrestaurangen i Kirunas fjällvärld. Tvärtom. Jag har själv besökt flera: Ishotellets restaurang, Björklidens restaurang Lapporten och Rikgsgränsens finrestaurang, som alla finns i samma kommun.
Dyrt
Smakar det så kostar det. För ja, det är dyrt. Vi äter alla fyra i familjen tre rätter var, varav ett av barnen har valt barnmeny med köttbullar och glass utöver löjrommen till förrätt. I övrigt har vi kombinerat ihop från den vanliga a la carte menyn. Och det kostar. Men det är det värt! Dock är det inte alls lika dyrt som på ishotellet, ändå. Här på turiststationen finns som alternativ en dagens trerättersmeny som du också har att välja på. Olika rätter olika kvällar. Jag provade dagens trerätters kvällen innan. Den kvällen bestod menyn av skaldjurssallad, renkött och glass med bär. Det smakade också mycket bra.
Extra lyxigt
Men både löjrom, röding och hjortron, som jag ätit den här kvällen: Det är verkligen något extra det. Något extra lyxigt som smakar Arktis!
Idag har vi hittat årets första trattkantareller. Det måste nästan vara rekordtidigt?
Om du googlar på trattkantarell så kommer du att kunna läsa att den hittas från september till november. Men i min kalender står det fortfarande augusti. Ändå hittade vi en hel del teattisar idag när vi var på jakt efter nya svampmarker.
Förra veckan hittade vi en hel del gula kantareller på ett ställe vi kännt till i flera år. Idag återvände vi och hittade några till, som vuxit som svamoar ur jorden.
Sedan körde vi vidare i jakt på ny svampskog. Vi har nämligen just inga fler bra ställen längre.
Första skogsvägen vi tog in på resulterade i att vi hittade en fin, spegelblank insjö. Men ingen svamp. Vi hittade inte ens något bra ställe att parkera bilen.
Nästa skogsväg vi försökte med gav bättre utdelning. Till att börja med hittade vi en plats att ställa ifrån oss bilen.
Och jag blev riktigt förvånad när jag hittade de första trattisarna! Men vi hittade gula kantareller också. Rätt som det var började det pska och vi fick skynda oss hem. På väg tillbaka till bilen såg vi några små grodor. På vägen hem smattrade regnet mot framrutan så att det knappt gick att se vägen. Den medhavda matsäcken åt vi på altanen hemma.
Några timmar senare återvände vi och hittade mer svamp. Sammanlagt fick vi ihop till ungefär ett och ett halvt durkslag. Det räckte till både kvällsmackor och en liten påse till frysen.
Så om du bor i Blekinge är det inte för tidigt att ge dig ut i skogen på jakt efter trattkantareller!
Jag läste ett inlägg om Luke’s Lobster idag. Kom då att tänka på när vi förra höstlovet åt hummer i korvbröd under Brooklynbron. Var säker på att jag bloggat om det så jag googlade men hittade inget inlägg. Blandar väl ihop det med att jag pratade om stället i min film om New York på höstlovet? Nåväl, då skriver jag väl nu, tänker jag.
Vi hade promenerat från Manhattan till Brooklyn, över just Brooklynbron när vi slog oss ner vid ett bord på Luke’s Lobster under samma bro. Vi beställde var sin ”Lobster roll” som de kallar sin hummer i korvbröd.
Jag gillade den skarpt! Anton, som då snart skulle fylla 13 år gillade den också. Anders gillade den sådär och Albin som då skulle fylla 11 år bara några dagar senare gillade den inte alls. Men som sagt, jag tyckte att det smakade jättegott och tycker absolut att du ska prova att äta hummer i korvbröd på någon av snabbmatskedjan restauranger när du är i New York.
Visst är det möjligt att som privatperson kompensera sina flygresor genom vi-skogen. Läs om hur jag gör!
