Category Archives: livet

Vill må bra igen


Katten är död. Förändringar på jobbet. Saknad. Oro. Ångest. Nej, jag mår inte så bra just nu. Har sällan mått sämre, faktiskt.

Dåligt samvete
Samtidigt som jag medger det, ger det mig dåligt samvete. Har jag ens rätt att må dåligt, egentligen? När det finns andra som har eller har haft det mycket värre?

Vill må bra
Jag vill ju må bra igen. Vill att det ska gå snabbt. Jag brukar ju aldrig lida av ångest och oro. Vad är det här? Ska det vara så här nu?

Pallar inte
Det är mycket jag inte orkar med just nu. Simma till exempel. Pallar inte. Boka resor. Orkar inte. Listan kan göras lång.

Bäst mår jag när jag skriver egna eller läser andras blogginlägg. Eller läser en bok. Då kan jag fokusera på det och stänga ångesten ute. Läste två böcker parallellt när mitt dåliga mående drog igång. En roman och en faktabok. Men det är bara den senare jag orkar med just nu. Och då läser jag långsamt och tänker mycket på det jag läser.

Ta mig ur det här
Jag måste alltså ta mig ur det här. Och jag försöker så gott jag kan. Men hur? Fortsätta stänga ute och försöka fokusera på det positiva, som att det är vår och snart är sommar? Göra det jag orkar och tycker är roligt?

Eller måste jag kanske dyka djupare ner i ångesten och se mina demoner i ögonen innan jag kan besegra dem?

12 kommentarer

Filed under livet, personligt

Så gick det till när vi tog bort vår katt Drutten


Det gick inte längre. Idag blev vi tvungna att ta bort katten. Det var det bästa för alla inblandade och egentligen det enda möjliga.

Kissat ner sig
Vi fattar beslutet på måndagskvällen. Jag sitter med Drutten, som katten heter, i knät. Trots att han är lite fuktig på magen och luktar kiss. Katter är mycket renliga djur. De kissar inte ner sig. Det händer i princip inte. Men nu har det hänt. Jag tar ändå upp honom, klappar honom och låter honom vila i mitt knä en stund på kvällen, så som jag gjort allt oftare de senaste månaderna. Jeansen får åka ner i tvättkorgen sen. Just nu är det kärlek till katten som går före renlighet.

Blind
Katten har varit sjuk en längre tid. Det började i höstas med svårigheter att äta fast föda. Vid nyår fick han problem med synen. Blev blind, fick tillbaka synen och blev blind igen. Hela tiden har han tappat i vikt. Vi har varit hos veterinär och fått mediciner utskrivna. Men långsamt har han ändå blivit sämre; tunnare och mer passiv. Jag hade hoppats få behålla honom några månader till. Eller i alla fall en bit in i maj månad. Men de senaste dagarna har han blivit akut sämre. Kissat och bajsat på olika ställen i lägenheten. Det verkar inte som att han hinner, hittar eller orkar ta sig till kattlådan längre. Han verkar vara både trött och förvirrad. Rent av vinglig ibland. Det händer att han går i cirklar, men mest och helst ligger han under någon av barnens sängar och trycker. Det har blivit svårare att få i honom medicinen. Han äter mindre och mindre.

Droppen
Men att han kissat ner sig. Kissat och blivit liggande kvar i sin egen urin, det blir droppen. Så här kan vi inte ha det längre. Det är inte värdigt för vare sig honom eller oss.

Så jag tar en semesterdag och på morgonen ringer jag veterinären. De ringer tillbaka klockan nio. Då sitter jag med Drutten i knät. Han sover. Han är sjuk. Klockan tio får vi tid hos veterinären för att ta bort katten.

Himlen gråter
Anders kommer hem kvart i. Han lyfter bort Drutten från mitt knä och sätter honom i kattburen. Katten protesterar inte. Det brukar han alltid göra annars när han hamnar i buren. När vi bär ut honom till bilen gråter till och med himlen. Det regnar lätt.

Bedövningssprutan
Hos veterinären ställer vi kattburen på ett bord med en dubbelvikt grå filt. På ett annat bord i rummet brinner ett värmeljus i ett litet färgat glas. Jag får jag fylla i ett formulär som jag undertecknar att jag har godkänt att katten avlivas. Sedan kommer veterinären in och ställer några frågor om bakgrunden till beslutet. Jag berättar och veterinären informerar oss om vad som ska hända. Vi bekräftar att vi har bestämt att katten ska kremeras efteråt men att vi inte vill ta hand om askan själva. Vi öppnar buren och tar ut katten. Han är ganska lugn men börjar röra sig på bordet, lukta, och känna sig för var han hamnat. Jag tar tag i honom så att han inte ska röra på sig och kanske rent av trilla ner från bordet. Blind som han är. Veterinären tar tag i nackskinnet och ger honom en bedövningsspruta.

Somnar in i två steg
Jag tar upp Drutten och sätter mig på en stol med honom i knät. Jag får låna filten att ha i knät ifall katten skulle kräkas. Det händer att de gör det innan de somnar av bedövningsmedlet. Men Drutten kräks inte. Han låter sig klappas och tröstas medan han blir tröttare och tröttare. Efter några minuter orkar han inte hålla huvudet uppe längre och så somnar han. Än så länge sover han bara av vanlig bedövning.

Vi lägger filten på bordet igen och katten på filten. Veterinären kommer nu in i rummet med en stor spruta med blått medel i. Detta sprutar han in på två olika ställen i kattens buk. Han berättar att medlet omedelbart går upp i hjärnan och att katten därför i princip redan är död men att han kommer att andas i fem till tio minuter till. Veterinären lämnar oss att ta farväl av katten medan andningen avtar och hjärtat slutar slå. Jag klappar Drutten och pratar med honom trots att jag vet att han inte längre hör mig: ”Nu slipper du yra omkring utan att hitta, nu slipper du kissa ner dig. Du har varit världens finaste kisse, min allra allra bästa kattkompis, världens bästa kattkompis. …” Så där går jag på. Och berättar också att vi kommer att städa undan hans grejor när vi kommer hem.

”Hej då Drutten!”
Veterinären kommer in lyssnar och konstaterar att hjärtat har stannat. Han undrar om vi vill stanna en stund till med katten men jag konstaterar att vi redan tagit farväl. När vi lämnar rummet ligger Drutten kvar på bordet. Livlös. Död. Och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Som man fäster sig vid de små liven!

Efteråt betalar jag med kort. 1600 kronor kostade det.

32 kommentarer

Filed under livet, personligt

När bara ledsenheten är kvar


Tårarna rinner. Katten är gammal och sjuk. Det är sorgligt. Men jag visste redan när jag skaffade honom att den dagen skulle komma. Det som hände på jobbet, däremot, var jag inte alls beredd på och det har tagit hårdare.

Måste ta bort katten
Katten är sjuk och sjunger nog på sista versen. Han har blivit blind igen men framförallt tappar han i vikt. Det är snart bara skinn och ben kvar. Det är inte frågan om jag måste ta bort honom utan hur länge jag kan vänta. Vill gärna att han får med lite av solen och värmen som kommer nu, men vet inte om hans hälsotillstånd kommer att klara av att hänga i så länge till. Han verkar ändå må bra fortfarande. Det är mysigt att sitta med honom i knät ibland och höra honom spinna. Men just i morse uppträdde han lite märkligt när han åt. Slutade äta och la huvudet mot golvet. Som om batteriet började ta slut. Oroande och sorgligt. Du fäster dig vid de små liven.

Jobbet
På jobbet har jag min andra ledsamhet just nu. Där hände något som för mig kom som en blixt från en klar himmel torsdagen den 8 mars. På det kom sömnsvårigheter. Låg först vaken hela nätter. Hade sedan svårt att somna och vaknade tidigt. Men det fanns ett ljus i tunneln. Jag började hitta tillbaka till sömnen och må bättre. En andra smäll kom onsdagen den 21 mars. Ljuset i tunneln hade blåsts ut. Den andra smällen tog hårdare. Adrenalinet började pumpa i en andra omgång. Nya sömnsvårigheter. Låg igen vaken hela nätter. Hade sedan igen svårt att somna och vaknade tidigt.

Orkar inte
Saker har nu långsamt börjat falla på plats igen. Ny plats. Nytt mönster. Det som hände har lett fram till att jag inte är chef längre. Jag jobbar numera som utvecklingsstrateg på förvaltningsnivån. För mig har det aldrig legat någon prestige i att vara just chef. Jag vill göra samhällsnytta, utvecklas tillsammans med andra och ha roligt. Det kan man göra i många olika roller. Det kan bli bra det här. Ändå. Men hoppets låga flämtar fladdrande. Ska jag våga tro på det? Och när adrenalinet slutar pumpa är bara ledsenheten kvar. Jag har svårt att komma ur sängen på morgonen. Tårarna rinner vissa dagar under tågresan till jobbet. När jag väl är där är det lättare att hålla ihop och fungera. Men jag tröstäter. Och hoppar över simträningen. Orkar inte. Orkar bara inte.

(Och jo, jag vet att det finns många som har det värre. Jag vet att det ÄR synd om människorna. Men av någon anledning är det inte till någon tröst för mig. Har aldrig varit.)

21 kommentarer

Filed under livet, mitt jobb, personligt

Samtidigt på Porsön

På väg till jobbet lyssnar jag på Euskefeurat ”det är hit man kommer när man kommer hem”. Norrbotten. Jag googlar på ”webbkamera Luleå.”

Stadsparken fortfarande full av snö. Men asfalten syns på vägarna. Första vårtecknet där uppe. Det och ljuset. Dagarna är redan längre där. Tårana bränner i ögonvrån. Och det är inte bara för morgonsolen som skiner rakt in i ögonen. Vi bodde där uppe fem år. Mellan 20 och 25. Pluggade. Skulle kanske inte precis rädda världen. Men. Dra vårt strå till stacken. Vad gjorde jag av nitt enda liv? Kollar Instagram. Bilder geotaggade med ”Porsön”. Utanför tågfönstret börjar fälten bli gröna. Samtidigt i Norrbotten: vårvinter, planjaplåt och norrsken.

Inbäddade bilder frånInstagram (syns inte i alla läsare):

Norrskenet lyser upp en lägenhet på #porsön #photography #winter

A post shared by Sven Teglund (@sventeglund) on

Nog är det vackrast när det skymmer. #ljus #artofnature

A post shared by Marie Persson (@frykenpersson) on

Äkta Plannjaplåt på balkongerna #porsön #photography #beautiful

A post shared by Sven Teglund (@sventeglund) on

2 kommentarer

Filed under instagram, livet, resor

När jag tog chansen i VA-branschen

Det här är historien bakom hur jag kom in i VA-branschen och dessutom helt ostylad hamnade på affisch och reklamfodrar för denna min bransch.

Jag var bara 30 år när jag för drygt 20 år sedan blev VA-chef i Karlshamns kommun. Alltså chef för den av kommunens verksamheter som idag brukar kallas kommunala vattentjänster men som då oftast kallades VA-verket. Vatten och avlopp.

Ingen förstahandskandidat
Jag hade en stor smula tur som fick jobbet. Redan på intervjun kände jag utifrån de intervjuandes engagemang att jag inte var en förstahandskandidat. De fackliga representanterna verkade dock uppenbart vara mer intresserade av mig än vad arbetsgivarrepresentanterna verkade vara och jag höll så klart god min trots att jag kände vart åt det lutade.

Jag minns att den anställande chefen – som jag sedan kom att tycka var en mycket bra chef – till och med frågade kommunens personalchef om de verkligen behövde luncha med alla kandidater. Men jo, så skulle ske. Alla skulle behandlas lika. På luchen pratade förvaltningschefen och personalchefen mest med varandra. Mest pratade jag med de fackliga representanterna då också. Men jag lyckades vid något tillfälle komma in i samtalet mellan de båda cheferna genom att ställa följdfrågor om processen kring att ta fram investeringsbudgeten. Något som jag både var riktigt nyfiken på och också förstod att den anställande förvaltningschefen var uppfylld av just då. Hans nästa möte efter lunchen var med ekonomichefen i kommunen och skulle handla om just nästa års investeringsbudget och det var – utgår jag ifrån – en av anledningarna till att han helst hade sluppit lunchen med mig. Han hade velat förbereda sig mer inför det mötet.

Oegentligheter
Jag kan ha förståelse för det. Investeringsbudgetar är viktiga saker och jag har i efterhand förstått att de före mig intervjuat en kandidat med mycket mer erfarenhet som hade gjort ett mycket gott intryck. Men att det vid referenstagningen senare visade sig att han varit inblandad i någon typ av oegentligheter på sin förra arbetsplats. Och då stod jag näst på tur i listan över kandidater.

Och så kom det sig att jag redan vid så unga år blev ansvarig för att leda något så spännande som att producera och distribuera vårt viktigaste livsmedel – kranvattnet och dessutom ha hand om en av de allra viktigaste miljövårdsinsatserna i samhället: den kommunala avloppshanteringen.

Ännu mer tur
Nästa tursamhet i mitt yrkesliv var att jag ganska snabbt blev invald i branschorganisationen Svenskt Vattens styrelse. Organisationen hette för övrigt då fortfarande VAV (Svenska vatten- och avloppsverkföreningen) men den kom att byta namn under min tid i styrelsen. Att jag blev invald där berodde på att en av de andra VA-cheferna i Blekinge satt med i valberedningen och föreslog mitt namn. Att han hamnat i valberedningen berodde nog i sin tur på att han varit mycket aktiv och driftig i organisationens kommittéarbete. Så ledde det ena till det andra och jag kom att bli representant i styrelsen för de yngre förmågorna i branchen.

Infofolder
Något år senare, när jag hunnit bli 33 år, skulle Svenskt Vatten ta fram en informationsfolder i syfte att locka ungdomar till de utbildningar som kan leda in mot just VA-branschen.

Jag gick med på att bli intervjuad och fotograferad. Fotograferingen skulle ske i anslutning till ett av styrelsemötena så att jag skulle slippa åka upp till Stockholm två gånger eller de bli tvugna att skicka ner fotografen till Karlshamn.

Det var bara det att jag glömde bort fotograferingen inför resan. Så kom det sig att jag fotograferades i sliten tröja, slitet hår och utan make up. Den där tröjan var för övrigt min sommarfavorit i flera år och därför hade den blivit väl sliten.

När sedan fotografiet och mina citat slogs upp stort på en roll up och jag blev någon slags affisch-flicka på en stor VA-mässa kändes det faktiskt bara pinsamt.

Uppblåst
Där stod jag, både oerfaren och ostylad och såg ut som en uppblåst uppkomling som inte begrep sin egen litenhet. Det gjorde jag kan jag säga. Begrep min litenhet. Och skämdes som en hund inför branschens alla erfarna medarbetare som gjort så många stora insatser genom många år utan att någonsin lyftas fram på några affischer.

Dessutom tyckte jag att det var fruktansvärt pinsamt att jag inte ens hade försökt snygga till mig inför fotograferingen.

Nåväl. Så här långt senare kan jag tycka att jag i alla fall ser ung, glad och pigg ut på den där bilden.

10 kommentarer

Filed under Karlshamn, livet, mitt jobb, personligt

Halloj världen! Hej då!

Halloj världen!

Ni måste ha en idé

Om vad ni ska ha mig till

Om ni inte ska ha mig till

Det enda jag kan

 

Halloj världen!

Vad är det ni vill?

Av allt annat jag kan?

Vad tycker ni jag duger till?

I ett annat land?

 

Halloj världen!

Jag tar på mig läderjackan

Och går ensam

Och det finns en väg, en plats i solen

För denna människan

 

Halloj världen!

Jag går på tunn is

Vem vet om den bär?

Jag kan inte längre

Vara här

 

Halloj världen!

Det finns ett sammanhang

De som vill ha mig

De som förstår

Det är dit jag går

 

Hej då!

11 kommentarer

Filed under livet

Oro för katten


Den här lördagen har så här långt mest präglats av oro för katten. Jag väcktes av katten som slickade mig i ansiktet och som visade sig ha ett mycket rödsprängt öga som han kisade med.

Jag bestämde mig för att höja kortisondosen direkt till en tablett om dagen igen. Genom tvångsmatning har jag fått i honom en halv tablett. Jag har preparerat en tallrik med kattmat med ytterligare en halv tablett men den rör han knappt. Överhuvudtaget verkar han inte ha just någon aptit och ligger mest gömd i Antons bokhylla (!) och vilar.

10 kommentarer

Filed under livet

Kanin och Kojala


Anders rensade rejält bland pojkarnas kramdjur förra helgen. Kanin och Kojala fick dock bli kvar i minstingens säng. Idag fick de ett välbehövligt bad i tvättmaskinen på 30 grader.

Kanin har rest jorden runt. Kojala träffade han halvvägs, när minstingen, då tre år gammal, fått honom i julklapp i Sydney. Sedan dess är de som ler och långhalm. Här poserar de efter badet.

3 kommentarer

Filed under jorden runt, livet, resa med barn, resor

En backpackersjäl i en mellanchef

Jag älskar den långsamma resan! Den långa och långsamma. Den som tar mig till ständigt nya platser och som varar länge. Jag behöver inte leva lyxliv. Jag är hellre borta länge och ser och upplever mer än bor dyrt och vräkigt. Det har med klimatpåverkan att göra också. Att kunna resa och se mycket utan att behöva flyga mycket.

Drömmar
Jag fantiserar ibland om att jag kunde ta med mig min familj på en resa som varade i flera år. Där vi stannade på olika platser i veckor, eller månader i taget men där vi också ständigt bröt upp för att uppleva nya saker. Kanske åkte vi mest tåg mellan platserna. Vandrade mycket. Men det är ett önskemål som vare sig kan kombineras med mitt jobb som avdelningschef i en kommun eller med våra ungdomarnas skolgång. Det får det ibland att nästan skrika i mig. Är jag bortskämd? Javisst! Jag är mycket väl medveten om det. Och att det jag önskar dessutom är att både ha och äta kakan.

Reste jorden runt
Den längsta resa, i både avstånd och tid, som jag gjort är när barnen var små, de fyllde tre och fem år under resan, och vi reste jorden runt på 79 dagar. Vi besökte Kalifornien, Fiji, Nya Zeeland, Australien och Thailand på samma resa. Annars får vi gå tillbaka till min ungdoms resor för att hitta resor på runt månaden. Tågluffarna i Europa och ett par rundresor i Sydostasien. På senare år har det hänt att vi varit iväg som längst runt tre veckor. Men mycket vill ha mer!

Digitala nomader
Jag avundas dagens unga digitala nomader. På nätet umgås jag i resebloggarkretsar. De flesta har som jag ett fast jobb på hemmaplan och reser på semestrarna. Några är egna företagare där resebloggandet ingår som en del. Många tar sig tid att låta sig bjudas med på press- och bloggresor till olika resmål. Något som jag själv i dagsläget inte har någon tid alls över för att göra. Några tjänar pengar på samarbeten. Oftast småslantar. Men så har vi de digitala nomaderna. De som reser på heltid. Jobbar digitalt i sin bransch. Sitter uppkopplade på publik wi-fi i världens alla hörn. Eller som försörjer sig som dyk- och skidskolelärare och liknande. Några ytterligt få försörjer sig på att enbart resa och berätta om det. Med populära sidor på Facebook, stora konton på Instagram och välbesökta bloggar är de intressanta som marknadsförare för världens alla destinationer, varor och tjänster. Så klart är jag avundsjuk på dem.

Svår kombo
Men en av mina viktigaste drivkrafter är att få bidra och göra samhällsnytta. Men jag kan tycka att det borde gå att resa och jobba även i min bransch. Jag jobbar med kommunala vattentjänster. Vatten- och avlopp finns i hela världen. Men olika språk och olika regelverk i olika länder blir som en barriär som är svår att ta sig över även om tekniken många gånger är densamma. Ett alternativ vore att jobba mot den svenska VA-branschen men på distans. Som någon slags konsult. Problemet är att det jag kan i branschen är att vara chef, jag har jobbat som VA-chef i 20 år, och att vara chef på distans tror jag inte på. Inte ett smack. Ändå tror jag att det kanske kan finnas nischer. Sätt att jobba på distans där min kompetens och mina förmågor tas tillvara. Å andra sidan är mina andra två drivkrafter att få utvecklas och ha roligt tillsammans med andra. Och det blir ju lite klurigare på distans.

Inte nu
Det är hur som helst inte aktuellt just nu. Men någon gång i en avlägsen framtid skulle jag vilja leva ett liv betydligt mer på resande fot än idag. Eller bo utomlands en period.

Men i framtiden
Jag vet att framtiden alltid är osäker. Vem vet om jag och min familj får ha hälsan och må bra? Om det kommer att vara ekonomiskt möjligt? Om jag ens kommer att ha samma önskan då som nu? Jag kommer ju att vilja finnas där för mina barn också även sedan de flyttat hemifrån. Kan vi som föräldrar finnas där på distans?

Hur som helst. Jag vill inte ha några lyxprylar. Eller drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv. Jag vill bara vara på väg genom natten. Gärna med tåg. Ett långsamt tåg. Långsamt, långt och länge. Eller sitta på en stock på en tropisk sandstrand. Med min älskade sambo och se gryningen komma. Med diamanter i skyn.

Han och jag. Tänk att kunna få åldras så!

Bilden är dock inte från någon stock på en tropisk strand utan föreställer en brygga på Mallorca. Det kan också duga fint.

5 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

Katten är på bättringsvägen


Vår katt verkade ju vara blind när vi hämtade honom från kattpensionatet på nyårsdagen. Nu verkar det som att katten håller på att få synen tillbaka.

Näthinneavlossning
I onsdags fick vi tid hos en ögonspecialist som konstaterade att katten mycket riktigt var blind. På grund av näthinneavlossning. Fullgången på ena ögat pågående inflammation på andra. Veterinären ordinerade kortison.

Kortisonkur
Jag ger kortisonet på kvällarna. Krossar en tablett i mortel och blandar i ett par matskedar yoghurt, som är något som vår katt gillar att slicka i sig.

Pupillerna
I går morse, efter tre dagars behandling, kunde vi se att pupillerna börjat dra ihop sig lite och att de också reagerade på starkare ljuskälla (mobilen som ficklampa).

Köksbordet
Idag på morgonen har katten hoppat upp på köksbordet. Första gången lyfte jag ner honom. Andra gången lät jag honom hoppa ner själv. Han landade lite klumpigt men det gick bra. Han följer nu med blicken också. I vart fall i vissa lägen.

Det ser lovande ut! 😻

10 kommentarer

Filed under livet

Katten blind?

Det verkar som om vår katt, Drutten, kan ha blivit blind. Efter ett veterinärbesök ska vi nu ge honom kortison. Det kan rädda synen på höger öga och i bästa fall även på vänster öga.

Kattpensionatet
Regnet slår mot vindrutan. Torkarbladen går men lyckad inte helt hålla undan vattnet från rutan. Det är årets första dag. Ljuset från mötande bilar blänker i asfalten. Vi är på väg till kattpensionatet i Bräkne-Hoby.

Hämtar katten
Väl där ser jag genom fönstret hur katten ligger och vilar högt upp. Vi släpps in och får vi veta att allt gått bra under vistelsen utom att katten kaskadkräkte första dagen. Jag betalar 1 080 kronor och vi kör hem.

Märker först inget
Hemma släpper jag ut katten ur kattburen, ger honom mat och lagar sedan mat till oss. Utom att Drutten jamar mycket och är ganska ointresserad av maten märker jag inget särskilt just då.

Ser inget?
Men efter maten ser vi hur han går in i möbler och väggar och vi tittar då på hans ögon. Pupillerna är stora som hela ögonen. Det är svårt att avgöra om katten är helt blind eller väldigt, väldigt synsvag.

Tidbokning
Det är helgdags så jag väntar till nästa morgon med att ringa. Vi får tid dagen efter (idag) hos en veterinär som är ögonspecialist i Bromölla. Jag försökte få en tid redan samma dag i Karlshamn, Växjö eller Ljungby. Men inga ögonveterinärer var i tjänst på årets första vardag.

Hitta till Anicura
Det är inte helt enkelt att hitta till Anicura i Bromölla. Och eftersom tåget blev försenat får jag gå i regnet och blåsten. Google Maps visar en tokig väg också, så promenaden blir onödigt lång.

Diagnos
Men jag hinner ändå vara med om undersökningen där veterinären lyser katten i ögonen och konstaterar att vänster näthinna lossnat helt medan höger näthinna håller på att lossna. Vi får kortison utskrivet och ett litet hopp om att det kanske kan hjälpa. I alla fall för höger öga. Veterinärbesöket kostar 650 kronor och kortisontabletterna kostar 70.

Uppdaterad 2018-01-03

2018-01-07: Katten är nu på bättringsvägen.

5 kommentarer

Filed under Blekinge, livet, resor

Men vad är det ens?

Italienresan sjunker längre och längre bak i medvetandet. Ändå har jag mer kvar att berätta om. Som om Manarola. Men jag är splittrad. Tankarna far hit och dit. Jobbet, julen, barnens läxor och annat. Men mest av allt jobbet. Alldeles för lite julen. Jag jobbar och jobbar. Och tänker på jobbet där emellan. Jag är inte sån. Egentligen. Inte längre. Förr var jag. Och nu är jag där igen. (Julen brukar jag dock vara bra på att förtränga i det längsta. Men jag gillar den. Egentligen. Den kommer bara så snabbt varje år.)

Youtubefilmer och blogginlägg
Sociala medier blir ett sätt att koppla av. Att flytta fokus. På tåget till och från jobbet har jag börjat klippa ihop en film. Den ska handla om att fixa en safariresa till nationalparken Ngorongo på Tanzanias fastland på egen hand med utgångspunkt från Zanzibar. Och äntligen ska jag få användning för alla filmsnuttarna som jag filmade när vi gjorde den utflykten. Innan dess har jag också påbörjat en film om Milano på höstlovet som inte heller är mer än bara just påbörjad. En bloggtext med titeln ”backpackersjäl i en mellanchef” är nästan klar men jag får inte riktigt till den.

Linnea och Sofia
Och så surfar jag in på Twitter och Instagram om vart annat och läser ett blogginlägg här och ett blogginlägg där. För närvarande är jag närmast besatt av hur det går för Linnea i Mexico (de har fått in pengarna nu men behandlingen ska ju fortsätta fungera också, så jag fortsätter oroa mig) och Sofia OO i hennes sjukskrivning (hon har just firat sin mans födelsedag). Och så är det då alla bilder och intryck från Italienresan som vill ut men som sjunker längre och längre bak.

Som den här bilden från Manarola. Några pinnar och en sten som bildar en fisk i solnedgången. Men vad är det ens? Ett konstverk? Eller har det nån funktion? Vem vet?

7 kommentarer

Filed under livet, resor

Du kan ge en sexårig Karlskronatjej hopp om ett fortsatt liv i julklapp!

En sexårig flicka från Karlskrona får sjukvård utomlands. Hennes cancer hade av svenska läkare bedömts inte vara behandlingsbar längre men föräldrarna vägrade ge upp och startade en insamling. Behandlingen i Monterrey fungerar så bra som de någonsin kunnat hoppas på och minskar tumören vid varje tillfälle. Men de först insamlade pengarna är på väg att ta slut. Föräldrarna har därför startat en ny insamling för att rädda sin Linnea. Du kan vara med och bidra till hopp om ett gott nytt 2018 för Linnea och hennes föräldrar. Du kan bidra till julinsamlingen för Linneas fortsatta behandling.

I advent förra året
Jag har länge följt Linneas mamma på Twitter. Det är nu snart ett år sedan som hon skrev om en oro för dottern som bland annat börjat äta med ”fel” hand. De uppsökte läkare och en annorlunda och hemsk adventstid tog sin början för familjen. Orsaken till Linneas besvär visade sig vara en hjärntumör. Vi hoppades alla att den skulle visa sig vara godartad men så var inte fallet. Linneas operation verkade dock ha gått bra och dagarna innan julafton förra året såg allting ljust ut och Linnea med familj kunde lämna sjukhuset i Lund och fira jul hemma.

Ny operation
Men redan i januari visade det sig vara värre än befarat. Linnea fick genomgå en ny operation och fick även behandling med strålning och kemoterapi.

Men det hjälpte inte. Tumören gick inte att bli av med och diagnosen blev till sist att Linnea haft oturen att drabbas av en obotlig typ av hjärntumör. Föräldrarna hörde talas om ett sjukhus i London som behandlar den här sortens tumörer experimentellt. Eftersom svensk sjukvård endast bekostar behandling med validerade metoder och föräldrarna saknade pengar att själva bekosta behandlingen startade de en insamling i februari. En insamling som fick mycket stor spridning via sociala medier och snabbt fick in de pengar som föräldrarna då bedömde skulle räcka för behandlingen.

Mot London!
I samråd med de svenska läkarna slutfördes den påbörjade behandlingen i Lund och familjen åkte till London som planerat. Där visade det sig att de tyvärr, trots det första hoppet, inte kunde behandla Linnea. Familjen hittade då det sjukhus i Monterrey, Mexico, där Linnea faktiskt kunde få hjälp. Tumören minskar i storlek vid varje behandling, men eftersom den inte försvunnit helt och eftersom det är en aggressiv cancer där tumören dubblar sig snabbt i storlek om den inte behandlas så måste behandlingen fortsätta om Linnea ska kunna överleva.

Nuläget
Efter höstlovet var Linnea så bra att hon tillsammans med sin familj kunde återvända till Karlskrona och Linnea kunde äntligen börja nollan i skolan som hon så länge längtat efter. Men just nu befinner hon sig igen med sin mamma i Mexico för behandling mot cancern. Så har familjen planerat att Linneas liv ska fortsätta: skolveckor hemma varvat med behandlingsveckor i Mexico. Men en förutsättning är pengar. Julinsamlingen för Linnea är så här långt lyckad, 70% av målet för insamlingen är uppnått.

Du kan bidra här. Eller om du hellre vill använda Swish så använd Linneas pappa, Kristoffer Nordströms nummer: +46 723 58 09 53.

6 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, livet, resor, twitter

En bloggpaus – om dess orsak och verkan

Jag är en sådan människa som behöver ett visst mått av positiv stress för att må bra. Men. Det kan bli för mycket av det goda. Att jag tidigare i höstas pausade bloggen hade med stress att göra. Det var orsaken till pausen. Men verkan blev inte den avsedda vad gäller stressen. Men bloggens besöksstatistik påverkades dock negativt. Rejält negativt. Men med fördröjning.

Paus
Jag pausade bloggen den 22 september. Några veckor senare kraschlandade jag en kväll i fåtöljen hemma. Det hände en torsdagskväll. Hela veckan hade flutit på från det ena till det andra utan ställtid. Plötsligt satt jag bara och stirrade tomt framför mig. Ingen padda, ingen telefon, ingen bok, ingen tidning, ingen TV. Ingenting orkade jag med. Mer än att stirra tomt.

Vardagsrutiner
Gå upp. Dricka te. Sätta på sig smink, kläder och fixa håret. I den mån det hinns med. Gå till tåget. Surfa på nätet under resan. In på jobbet. Från möte till möte. Lite arbetstid framför datorn. Försöka komma ikapp med mejlen. Lunch. Och så fler möten. Några till mejl. Gå och simma om det är måndag eller onsdag. Tåget hem igen. Få iväg minstingen till fotbollsträningen om det är tisdag eller torsdag. (Gällde till för två månader sedan. Nu handlar det om att hitta en annan aktivitet åt honom sedan hans lag lagts ner. Om det inte återuppstår inom det närmaste, vilket ser mörkt ut. Utebliven fotbollsträning har dock öppnat upp för mer obetald övertid från min sida så att mitt schema är minst lika späckat i alla fall.) Sedan fixa mat eller ta hand om disken. Förhoppningsvis orka hjälpa till med läxförhör. Gå och lägga sig. Sova.

För mycket?
Och så börjar det om. Igen och igen. Och till helgen kanske någon rolig aktivitet. Eller bara slappa. Förutom några måsten. Och sedan är det ny vecka igen. I slutet av september hade vi dessutom en pågående kokningsrekommendation på jobbet och orsaksutredning pågick. Ledd av mig. Inte så underligt om du kraschlandar i soffan eller fåtöljen ibland. Det som hände den där torsdagen för någon månad sedan är inte första gången som jag kraschlandat så. Det händer då och då. Jag tror att det inte enbart är av ondo. Jag ser det som ett friskhetstecken att kroppen stänger av och vägrar låta mig fortsätta stressa när det är på väg att bli för mycket. Men lite orolig blir jag allt. Trycker jag in mer i tillvaron än jag egentligen orkar med? Det här hände ändå under perioden när jag redan pausat bloggandet. Borde jag sänka ambitionsnivån i något avseende? Till exempel sluta blogga?

Pausen bruten
Exakt en månad senare började jag ändå publicera inlägg här igen. Den 22 oktober. Det var en slump att jag både pausade och återupptog bloggandet just den 22:e i månaden. Jag upptäckte det först nu när jag gick tillbaka och kollade. Orsaken att jag började igen var dels att jag saknade det. Dels att jag inte såg någon direkt effekt av att avstå. Jag blev helt enkelt inte mindre stressad för det.

Inte lika ofta längre
Sedan jag återupptog bloggandet har jag publicerat inlägg med något lägre frekvens än tidigare. Om det också är tillfälligt återstår att se. Idag blev det ju faktiskt två inlägg samma dag, vilket är ovanligt.

Bloggstatistiken
Vad hände då med besöksstatistiken? Jo, den dök ganska rejält direkt från den ena veckan till den andra. Men låg sedan still över hela pausen. Däremot sedan jag börjat blogga igen har den fortsatt gå ner, vilket verkar märkligt. Det är nu mindre än hälften så många sidvisningar jämfört med före pausen och ännu större påverkan neråt på antalet besökare. Kanske har det något med Googles algoritmer och min aktivitet på sociala medier att göra? Jag vet inte. Och jag försöker att inte bry mig för mycket. Men lite brydd är jag allt.

30 kommentarer

Filed under blogg, livet, personligt

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Filed under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Varför väljer du inte bort ekorrhjulet?

Livet är inte vad du gör det till. I vart fall inte enbart. För många av oss kan det ibland upplevas som att vi traskar runt i ett ekorrhjul. Vi kämpar på. Hjulet snurrar och rör på sig. Men vi kommer ingenstans. I alla fall kan det kännas så ibland. Ekorrhjulet har onekligen sina sidor. Men för den som vill – och är beredd att ta konsekvenserna – kan det väljas bort. De flesta av oss gör ändå inte det. Jag till exempel. Därför att ekorrhjulet också har sina positiva sidor.

Morgon på stranden
Det är hemresedag på Sardinien. Klockan tio ska vi checka ut. Kvart över kommer taxin som ska ta oss till flygplatsen. Jag har gått upp tidigt och gått ut redan klockan sju för att fotografera stranden i det första morgonljuset. Det är delvis misslyckat. Solen har inte kommit upp så långt på himlen att den når över trädtopparna och därför ligger stranden ännu i skugga.

Lugnet före anstormningen
Promenaden längs Maria Pia, som stranden i utkanten av Alghero heter är ändå mysig. Det är skönt att gå där innan den fylls av badgäster. Några enstaka joggare rör sig i vattenbrynet. Några kvinnor springer i vattnet. Ett par tar ett morgondopp. Parasolluthyrarna plockar skräp, krattar och för i ordning inför dagen. Några enstaka personer anländer för att sätta upp de första egna parasollen på stranden. En fågel doppar sig blygt i havet. En dopping? Eller en skarv? Jag venne. Som mina barn säger.

Uteliggare
När jag går upp genom pinjeskogen igen, tillbaka mot staden ser jag en person som ligger och sover i sanden, bland träden. Lite senare ser jag ett par som också sover under träden. De ligger tätt tillsammans och har någon slags täcke över sig. Men någon packning eller andra tillhörigheter ser jag inte till. Det kan så klart finnas olika skäl till att de sover där. Kanske är det ett experiment? Kanske är de lågbudgetresenärer? Men mest troligt är nog tyvärr att de är uteliggare som av ett eller annat skäl, förmodligen flera olika, hamnat utanför samhället. Kanske har de medvetet valt bort ekorrhjulet? Kanske blev det bara så?

Budskap på t-shirt
Jag tänker på att jag i Porto San Paolo såg två olika personer med olika t-shirts men som båda hade varianter av budskapet ”Life is what you make it”, i tryck på framsidan. Men ingen gör ju sitt eget liv på egen hand. Ditt liv är alltid beroende också av andra människor och din omgivning i övrigt. Det är beroende av händelser du inte rår över.

De har fel
Jag lever ett privilegierat liv och är väl medveten om det. Tacksam över omständigheterna som har gjort att jag har det i huvudsak mycket bra. Men det verkar som att åtminstone två personer ur den italienska övre medelklass som semestrar strax söder om Olbia på Sardinien inte har kommit till samma insikt. De tycks tro att deras priviligierade liv enbart är ett verk av deras egen insats i livet. Vilket det ju inte är.

Många möjligheter
Men att välja bort ekorrhjulet är dock ett sånt val som alla kan göra som är beredda att ta konsekvenserna av det valet. Och att göra det valet behöver så klart inte innebära att du blir uteliggare. Tvärtom finna det många exempel på människor som valt ett annat liv än anställning eller eget företagande, som innebär ständig upprepning av arbetsuppgifter. Idag lever till exempel många unga som digitala nomader, de jobbar inom IT-sektorn men utan att ha ett fast kontor att gå till. Istället luffar de runt i världen och jobbar via sin laptop från caféer och liknande.

Avigsida
Andra reser och försörjer sig med olika typer av ströjobb. Kanske som dykinstruktörer, skidskolelärare, servitriser eller liknande. Andra, ytterligare, väljer ett mer flexibelt liv här hemma. Men hur det än är så finns det en avigsida. De flesta har sämre trygghet än vad vi har som lever och jobbar i en mer strukturerad tillvaro. Flertalet tjänar sämre. Dessutom är det så att inte alla typer av yrken kan utövas på det mer flexibla sättet. Du blir i viss mån begränsad i ditt yrkesval. Beroende på just dina omständigheter kan valet att hoppa av ekorrhjulet bli mer eller mindre tufft.

Mitt val och ditt val
Den som väljer att hoppa av det vi ofta kallar för ”ekorrhjulet”, alltså ett ”vanligt jobb” med 40-timmarsvecka måndag till fredag eller så, går en mer osäker framtid till mötes. Men visst är det möjligt. Och alla har vi ju en mer eller mindre osäker framtid i vilket fall. För egen del har jag ett intressant jobb som jag i nuläget inte skulle vilja vara utan. Men längre fram i livet kan jag mycket väl tänka mig att till exempel jobba några år utomlands, om omständigheterna skulle vilja ge mig den möjligheten. För livet är ju inte enbart vad jag gör det till. Det är också vad världen och omständigheterna runt mig vill. Den som lever får se! Men varför väljer du inte bort ekorrhjulet? (Om du nu inte har gjort det – i så fall lyder frågan: ”Varför valde du bort ekorrhjulet?” Eller om omständigheterna, så som sjukdom eller ålderspension, valt bort ekorrhjulet åt dig: ”Saknar du ekorrhjulet?”


11 kommentarer

Filed under livet, resor

Första arbetsdagen? 7 saker till tröst


1. Att sörja den nyss avslutade semestern är fullt normalt. Du är inte ensam. De flesta av oss tycker att det är jobbigt att ställa om till vardag efter semestern.

2. Semestern är en bubbla där du, i samråd med dina närmaste, rår över din egen tid och ändå har tillgång till frukterna av ditt och andras arbete. En slags drömtillvaro som egentligen inte finns, men som är väldigt lätt att vänja sig vid. Att denna bubbla alls finns är en tröst i sig.

3. Själva insikten om att omställningen efter semestern är priset du betalar för att alls ha semester, kan vara en tröst det också. Det här är baksidan av myntet. Tycker du att det inte är värt det kan du ju ta ett sommarjobb nästa semester för att slippa eftersemester-ångesten. Inte det? Ja, men då är ju ändå semestern värd de här dagarna av ångest efteråt!

4. Du behövs på jobbet! Du har ett jobb att gå tillbaka till efter semestern. Varför? Därför att din insats behövs. Du behövs på jobbet. Och att du gör något som är till nytta för andra är kanske den bästa trösten av alla?

5. Sommaren är inte slut bara därför att din semester är slut. Augusti är också en sommarmånad och i södra Sverige även halva september. Ta vara på kvällar och helger och njut av det som är kvar av sommaren. En härlig tröst!

6. Om du vill kan du fortsätta leva lite semesterliv, lightversion, i vardagen. Plocka hallon, blåbär eller svamp om du gillar att vara i naturen. Eller ta ett kvällsdopp om vädret tillåter det. Eller en glass på stan. Eller ät ute på kvällen. Gå på museum. Det finns många sätt att behålla lite av semesterlivet in i vardagen och ta vara på sommaren som är kvar!

7. Du kan alltid boka en resa. Tänka ut när du kan ta semester nästa gång? Om du inte redan har planerat nästa semester så gör det nu. Eller nästa igen. Boka en långresa till vintern eller en övernattning på hotell en lördag i grannstaden. Oavsett om du har möjlighet att resa långt bort och länge eller kort (eller både och) så är det alltid en tröst att ha en resa att se fram emot.

2 kommentarer

Filed under livet, resor

Är det rotlösheten som får mig att gråta?


Vi åker nattåg söderut. Ner mot Kiruna och vidare mot Gällivare. I väster skymtar en dalande kvällssol genom granskogen. Jag lyssnar igen på låten som fick mig att börja gråta häromkvällen. Den här gången på Spotify. Tårarna rinner igen. Jag kan inte riktigt förklara varför.

På långfredagskvällen åt vi tacobuffé på Gammelgården i Björkliden. Det var där allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem och restaurang. För den som äter på restaurangen finns det möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Vi satt längst in i timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar, spelade ett band. Musiken hördes genom väggen mellan rummen.

De spelade många olika covers som vi kände igen. Som ”take me home, country roads”, som för oss kommit att förknippas med Fiji snarare än med västra Virginia. En annan låt var Euskefeurats ”det är hit man kommer när man kommer hem”.


”Jag undrar vad Ronny Eriksson gör nuförtiden?” frågade Anders och jag googlade. Det visade sig att komikern, känd från TV, gjort slut med Piteå kommun och numera tar betalt för att de ska få använda sig av just frasen ”det är hit man kommer när man kommer hem”.

Senare, uppe på stugan som vi hyr för en vecka, tittar jag på ett klipp på Youtube där Euskefeurat själva framför låten. Och det är då jag börjar gråta. Men varför? Jag vet inte. Texten och musiken är sentimental. Men det är något mer. Det är något som träffar. Jag tror att det är något som har med Norrbotten att göra. Men än mer något som har att göra med rastlöshet.

Det fanns en tid i mitt liv när jag åkte hem både när jag åkte hem till Norrköpingstrakten och när jag sedan åkte hem till Luleå igen. Oftast åkte vi just nattåg. Jag var 20 år när jag flyttade dit upp. Till Norrbotten. Det var för övrigt under åren där som vi första gången besökte Björkliden. Det var vid midsommartid och vi körde i min vita Saab V4. Vi åt lunch på restaurang Lapporten. Sen åkte vi till Narvik, upp genom Norge och rundade Sverige innan vi åkte längs Tornedalen, både finska och svensk sidan, hem igen till Luleå. Jag var 25, snart 26 år, när jag flyttade därifrån.

Vi flyttade först till Gävle, sedan till Karlskrona. Och så hamnade vi då i Karlshamn. Året var 1997 och jag var 30 år. Jag – vi – har nu bott 20 år i Karlshamn och visst är det i någon mån ”hemma” nu. Men inte i samma utsträckning som vare sig Norrköping eller Luleå var. Och inte heller de städerna är mina numera.

Hemma är en plats där du ”känner vars stigarna går”, som det heter i sången. Men stigar förändras med åren. En dag har så mycket ändrats att du inte känner igen dig längre.

”Vem som är släkt med vem” har jag aldrig vetat någonstans där jag bott. Där jag växte upp, i Vilbergen och Krokek, båda i Norrköpings kommun, var bostäderna nybyggda och alla inflyttade. Ingen var släkt med nån. Kanske bidrog det till att göra mig rotlös?

När jag nu sitter här på nattåget och åker ner mot Norrbotten funderar jag på vad för slags sorg och saknad det är som sången väcker. Är det en sentimental längtan tillbaka till åren som ung vuxen i Norrbotten? Tillbakablickar på studietiden?

Eller är det rotlösheten som får mig att gråta? Den som gör att jag känner mig hemma överallt och ingenstans. Oftast ser jag det som en styrka. Jag älskar ju att resa och upptäcka!

Men i rotlösheten finns också en dubbel sorg. En sorg över att inte ha en given plats att återvända till. Men också en annan sorg. En som handlar om att känna sig fast i det som har kommit att bli barnens rötter. När du ännu inte har hittat den där platsen. Den där platsen, som ju måste finnas någonstans, där du vill leva tills du dör. Utom att du också har platsen som som bas för ständiga utfärder. Dit du då äntligen kommer när du kommer hem.

Och när ditt innersta väsen längtar efter att ge sig ut och leta efter just den platsen?

8 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

Glöm aldrig!


Det finns en hel värld där utanför full av gott och ont och allt däremellan. Och mest gott ändå.

Vi kommer sannolikt aldrig att glömma fredagseftermiddagen den 7 april 2017. Lika lite som vi någonsin glömmer den 1 mars 1986 eller den 11 september 2001.

Själv satt jag på jobbet i Kristianstad igår, avslutade inför en sedan länge inplanerad ledighet och väntade in kvällens överraskningsfest för tre blivande pensionärer. Jag gick för att hämta en kopp te när jag lite snabbt kollade Twitter i telefonen: ”I kris: Sprid inga rykten!”, twittrade någon. Jag bläddrade så klart vidare i mina sociala medier och förstod snart vad som just hänt: ett förmodat terrorattentat i centrala Stockholm.

Lite senare la Facebook upp en funktion där jag kunde se mina vänner i området en efter en rapportera att de var oskadda. Skönt, så klart, att få det bekräftat.

Det är lätt att sådana här gånger, när outhärdliga nyheter når oss, tänka att allting bara blir värre hela tiden. Men så är det inte.

Och andra gånger, när alls inget stort händer, vare sig ont eller gott, och vardagen kanske istället känns allt för grå är det lätt att istället tro att det är det grå som dominerar. Men så är det inte heller.

Ibland när jag gnetar på i vardagen med att försöka leda och styra för att rädda världen steg för steg i mitt hörn av verkligheten så händer det att jag lyfter blicken och tittar ut genom ett fönster. Och att det då slår mig: det finns en hel värld därutanför! Och där finns så mycket att se och upptäcka!

Och det är just så det är. Därute finns en hel värld full av både ont och gott. Och: Min upplevelse är att det är det goda som dominerar.

Varje ond handling som syftar till att döda och förstöra vägs upp av tusen goda handlingar som syftar till att rädda liv, hjälpa andra och bygga en ny och bättre värld i stort och smått. Vi såg också mycket av just det väldigt tydligt igår i Stockholm.

För de av oss som inte i detta, eller av någon annan orsak, just nu drabbats av en stor personlig sorg finns det så mycket att glädja sig åt. Trots allt. Även om vi så klart tänker på dem som drabbats och sörjer med dem. Vi kan till exempel glädja oss åt att våren är på väg och körsbärsträden blommar. I Stockholm lika väl som på andra håll. 

Det är överhuvudtaget det goda som dominerar i världen. Faktiskt. Och det är just det vi aldrig får glömma.

Bilden föreställer en kvinna som fotograferade körsbärsträden i Kungsträden förra året.

Lämna en kommentar

Filed under årstider, livet, resor, sociala media, världen

När du reser bort fångar du tiden

Jag sitter på pågatåget på väg hem till Karlshamn. På tisdagarna åker jag hem tidigare för att ta minstingen till hans fotbollsträning. Det regnar utanför fönstren. Vattendroppar på rutorna. Var är vi? Redan i Mörrum? Det känns som om tiden rinner som sand mellan mina fingrar. Vardagens pendlingsresor förmår inte fånga tiden.  En avbrotten i vardagen däremot. När jag reser till nya platser. Då blir jag nyfiken. Då står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till. Som det heter i sången.

Inget fungerar så bra som resor till platser du aldrig förut varit på om du verkligen vill känna att du tar till vara på tiden. Du känner att du lever. Att du är. Att du är där. Och då.

Och minnena. Minnena! Du minns mer från en enda dag i lagunen på Aitutaki i början av september 2001 än av en hel vardagsmånad här hemma. Du minns det turkosa vattnet och de vackra öarna med kokospalmer och vit sand. Du minns utflyktbåtens kapten som kallar sig Captain Cook men antagligen heter något helt annat. Du minns lunchstoppet och kaptenen med rastaflätorna på grannbåten som rengjorde ugnsplåtarna dykandes under vattnet. Du minns snorklingen med fiskar i glada färger och hur ni fotograferade varandra med den då nya undervattenskameran. Och ön som heter One Foot Island och som har en egen stämpel att sätta i passet för den som vill. Och du minns karavanen av medresenärer som vadar genom vattnet till nästa ö. Och…

Och du minns mer från ett par dagar i Sevilla sommaren 2015 än från två månader här hemma. Du minns poolen på hotellets tak och stadsmuren nedanför. Du minns palatset Alcazar och tjurfäktningsarenan. Du minns hur kuskarna vid katedralen hällde vatten på hästarna och varandra i hettan. Och restaurangerna som sprayade vattendimma över gästerna för svalka. Och du minns hur ni åkte häst och vagn genom staden när den blå timmen var slagen och hettan var mer uthärdlig för både människor och djur. Du minns en ros, kanske var den röd i månens sken?

Men jag tycker om tisdagskvällarna i vardagen också. Det är skönt att komma hem tidigt även om jag måste jobba ikapp andra kvällar i veckan. Och det är mysigt att gå med Albin till fotbollsträningen och prata om det ena och det andra. Jag frågar om han minns när vi åkte häst och vagn i Sevilla. Det gör han. Jag undrar om han minns något särskilt från åkturen. Ja, det gör han, det med. Han pratar om det vita tornet som vi åkte förbi. 

Sedan, på tal om djur och resor, pratar vi om dromedaren som vi red på i Egypten. Albin minns att dromedaren hette Doctor Alban. Den gången var Albin knappt fem år. Nu är han elva. Minnena från resorna stannar kvar. Länge.

Och visst minns väl du också dina resor bättre än alla vardagarna?

Ovan: Torre del Oro, på en något skakig bild fotograferad från hästdragen vagn i Sevilla.

6 kommentarer

Filed under barn, livet, resor