Idag är det 30 år sedan vi blev ett par. Det var i Luleå 1988. Du blev och är mitt livs stora kärlek. ❤️ Två fina pojkar har vi fått tillsammans. 💕 Sett världen har vi också gjort. Här är några bilder från de senaste 28 åren. På Malta, på Cooköarna, hemma i Karlshamn, i Newport Beach utanför Los Angeles, på Tjärö, vid Stenshuvud och i Milano.
Anders, som jag älskar dig!
Under livet, personligt, resor
En dag har jag rest färdigt
En dag är jag nöjd
En dag har jag sett alla solnedgångar,
alla berg och hav,
korallerna och fiskarna,
det ljumma vattnet mot min kind,
känt alla storstäders puls,
och alla småbyars lugn,
vandrat genom alla skogar och bland alla ruiner,
fotograferat alla djur,
doftat på alla blommor
och smakat på alla kök
Alla som behövs
för att jag ska hitta hem
Vi är bara inte där än
Jag kom att tänka på en dikt av Karin Boye idag. Och visst är det vägen som är mödan värd!
Idag har jag jobbat hemifrån. Det berodde på att jag hade en tid hos sjukgymnasten. Äntligen hade jag tagit mig tid!
Sjukgymnast från Luleå
Landstingets sjukgymnastik i Karlshamn finns i Asarum. Min sjukgymnast visade sig för övrigt vara från Luleå, där jag bodde fem år som student. Så vi hade en del att prata om utöver min onda rygg. Om snö, åkerbär, mygg och sånt som hör Norrbotten till. Och om våren som aldrig kommer. Där. Men som är så mycket finare här nere i Blekinge. Och bokskogarna som vi har här. Med vitsippor och kaprifol. Och skärgården som finns på båda platserna. Jag fick för övrigt diagnosen ”gamnacke” och påbörjad ”likstelhet”. Jo; han skojade så klart. Diagnosen hade ett fint namn på latin, som jag redan glömt.
I rörelse
Jag cyklade dit. På vägen stannade jag till för att fotografera cykelvägen. Och grönskan. Och jag kom då att tänka på ett par strofer ur dikten ”I rörelse” av Karin Boye:
”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Jag älskar den dikten. Bara rubriken är underbar. Att vara i rörelse är bland det bästa som finns. Särskilt att vandra eller åka tåg.
Nu ska väl diktens färd snarare tolkas som en metafor för livet, än som en fysisk resa i geografin, tänker jag.
Men för mig är det just det som är så fint med den här dikten, och inte minst just de här stroferna. Att jag gillar budskapet i både den bokstavliga och den överförda betydelsen av orden.
När vägen är målet
Resor som är rundresor tycker jag är de bästa resorna; som tågluffar, bilsemestrar, båtluffar eller jordenruntresor (ja, ja, jag har ”bara” gjort en, men ändå). Att ända in i mål ha något nytt att se fram emot att få upptäcka. Att ha så många mål längs vägen att vägen blir målet som är mödan värd.
Resten av färden
Och ska jag orka med alla sådana resor jag vill göra under resten av färden, ja då får jag se till att göra de där övningarna med armarna i kors, sittandes på en bok som är exakt två centimeter tjock, tre gånger om dagen och därtill promenera varje dag. Så att inte den där fysiska ”likstelheten” övergår i en psykisk. Men att jag tvärtom blir rörligare och har mindre ont. Ett mål om något att ha med sig längs vägen.
Mieån, vid Janneberg, sedd från cykelbron. En bit av Blekinges frodiga natur.
Jag har berättat förut om Linnea som är sex år och från Karlskrona och som får sjukvård utomlands. Hennes cancer hade av svenska läkare bedömts inte vara behandlingsbar längre men föräldrarna vägrade ge upp och startade en insamling. Behandlingen i Monterrey fungerar och minskar tumören vid varje tillfälle. Men Linnea behöver mer vård och de insamlade pengarna är igen på väg att ta slut. Föräldrarna har därför igång en ny insamling för att kunna fortsätta rädda sin Linnea.
Trots att det bara är maj månad åt vi årets första färskpotatis med sill, gräddfil och hemodlad gräslök ute på altanen ikväll. Det är redan sommar och snart börjar sommarlov och semestrar. Många barnfamiljer planerar föratt åka iväg på semester. Några av oss till utlandet.
Missar skolavslutningen
Linnea är redan med sin mamma, pappa och bror utomlans. I Mexico närmare bestämt. Men inte på semester. Linnea som missar skolavslutningen i Sverige skulle nog mycket hellre ha varit hemma med sina klasskompisar nu, men hoppas och tror på skolstart och skolavslutning hemma i Karlskrona nästa läsår. Det är bara ett problem. Och det stavas pengar.
Tillsammans igen
Hela familjen är nu för första gången på länge på samma plats, om än på andra sidan jordklotet. Linnea och hennes bror Kristian är så glada att vara tillsammans igen. Innan Linneas pappa Kristoffer Nordström och hennes bror Kristian for över till Mexico från Sverige brukade barnen spela dator tillsammans online, Kristian i Sverige och Linnea i Mexiko. De öppnade en videochatt i båda ändarna på föräldrarnas telefoner och barnen brukade skratta högt och prata om vart de skulle gå näst i spelet. Glädjen hos deras föräldrar över att se dem tillsammans igen, på riktigt, beskriver de som obeskrivlig. Alla har längtat så.
Mår bra
Kristoffer skriver om Linnea på familjens blogg: ”Att hon mår så pass bra är otroligt, och om man skulle se henne idag, och inte vet om hennes historia, skulle man inte kunna säga att hon har en hjärntumör. Hon är precis som vilken annan 6-årig tjej som helst, springer, hoppar och dansar.”
Banbrytande behandlingar
Men Linnea är fortfarande inte helt friskförklarad. Hennes läkare i Mexico vill nu att Linnea får två stycken nya immunterapibehandlingar då det gått ett år sedan dom första fyra immunbehandlingarna. Linnea var det första barnet i världen som fick en kombinerad denditrisk immunterapi och adaptiv T-Cells-terapi baserat på sitt eget tumör-material. Nu har tre ytterligare barn fått samma behandling. Linnea och hennes föräldrar bryter verkligen ny mark i praktiken. ”Förra året såg vi väldigt starka resultat efter just immunterapierna som baserades på Linneas egen biopsi och vi hoppas se det igen nu”, skriver hennes pappa.
I advent 2016
Jag har länge följt Linneas mamma på Twitter. Det är nu snart ett och ett halvt år sedan som hon första gången skrev om en oro för dottern som bland annat börjat äta med ”fel” hand. De uppsökte läkare och en annorlunda och hemsk adventstid tog sin början för familjen. Orsaken till Linneas besvär visade sig vara en hjärntumör. Vi hoppades alla att den skulle visa sig vara godartad men så var inte fallet. Linneas operation verkade dock ha gått bra och dagarna innan julafton 2016 såg allting ljust ut och Linnea med familj kunde lämna sjukhuset i Lund och fira jul hemma i Karlskrona.
Ny operation
Men redan i januari 2017 visade det sig vara värre än befarat. Linnea fick genomgå en ny operation och fick även behandling med strålning och kemoterapi.
Men det hjälpte inte. Tumören gick inte att bli av med och diagnosen blev till sist att Linnea haft oturen att drabbas av en obotlig typ av hjärntumör. Föräldrarna hittade till slut det sjukhus i Monterrey, Mexico, där Linnea faktiskt kunde få hjälp. Efter höstlovet 2017 var Linnea så bra att hon tillsammans med sin familj kunde återvända till Karlskrona och Linnea kunde äntligen börja nollan i skolan som hon så länge längtat efter. Därefter har skolveckor hemma varvats med behandlingsveckor i Mexico. Varannan vända med mamma och varannan vända med pappa som sällskap.
Den senaste månaden
I mitten av april i år var det Linneas mammas tur att följa med till Mexico. Hon skrev på Twitter: ”Nu har Linnea skrivits in & jag har betalat i kassan. Jag får kvittot & stoppar snabbt in det i plånboken. Jag vet summan som jag betalade & det ger mig ångest. Varje gång jag sitter här i kassan tänker jag på allas generositet. Tack att ni hjälper vår Linnea.”
Berg- och dalbana
Exakt en eftermiddag, närmare bestämt den 18 april, fick familjen leva i glädjen att Linneas DIPG-tumör blivit mindre aktiv. Dagen efter den goda nyheten sade läkare att de misstänkte att Linnea har fått en annan sorts tumör som konsekvens av strålningen. En sort som oftast är godartad, växer långsamt och som kan kan behandlas.
Det blev en känslomässig berg- och dalbana för familjen men nu har Linnea genomgått denna behandling och det är dags att ta tag i den ursprungliga hjärntumören igen.
Behandlingen fungerar
Hjärntumören fortsätter att minska i storlek vid varje behandling, men eftersom den inte försvunnit helt och eftersom det är en aggressiv cancer där tumören dubblar sig snabbt i storlek om den inte behandlas så måste behandlingen fortsätta om Linnea ska kunna överleva. Och just nu befinner sig Linnea alltså med hela sin familj i Mexico för denna fortsatta behandling mot cancern.
Du kan bidra
Men en förutsättning är pengar. Insamlingen för Linnea är även den här gången är så här långt lyckad, 74% av målet för insamlingen är uppnått. Ändå räknar föräldrarna att pengarna inte räcker längre än till juni månad ut om inte fler bidrag kommer in nu.
Jag har lämnat mitt bidrag den här gången också. Du kan också bidra genom att använda Swish till Linneas pappa, Kristoffer Nordströms nummer: +46 723 58 09 53.
Och kanske ännu viktigare: sprid buskapet så att fler får möjlighet att hjälpa till. Dela därför gärna Linneas berättelse på dina sociala medier!
– Krönika –
Det finns människor som finner tröst i att det som händer här och nu inte har någon betydelse långt in i framtiden. ”Vad gör det om hundra år”, typ. Jag har aldrig kännt så. Däremot kan det ibland kännas skönt att på andra sidan jorden finns det länder där allt det här som du och jag har omkring oss inte betyder ett smack.
För det första är det inte sant att det som händer här och nu saknar betydelse i framtiden. Inte på andra sidan jorden heller i och för sig. Det ena leder hela tiden till det andra.
Fjäril
En fjäril som slår med vingarna sägs enligt kaosteorin kunna förändra först de närmaste luftmolekylerernas rörelse, vilket kan leda till att vindens riktning ändras minimalt och till sist, i förlängningen orsaka att en orkan skulle kunna byta riktning och slå till någon annanstans än den annars skulle ha gjort.
Räddar världen
Orkanen kan leda till ett strömavbrott som leder till att batterierna i mobilerna laddas ur. Vilket i förlängningen leder till att ett barn föds på denna andra plats nio månader senare, som inte annars skulle ha fötts. Detta barn får sedan kanske många år senare en sondotter som en bra bit in i vuxen ålder uppfinner ett energisystem som slutgiltigt löser klimatkrisen. En enda fjärils vingslag kan förändra världen.
Vill påverka
För det andra vill jag kunna påverka framtiden. Heslt till det bättre då i och för sig. Men om ingenting som händer nu skulle ha någon betydelse om hundra år skulle ju den viljan vara bortkastad. Och det vill vi ju inte. Eller hur?
Samoa
I Söderhavet finns ett land som heter Samoa. Mellan ön Upolu, där huvudstaden Apia ligger och den större ön Savaii finns det en mindre ö. Den heter Manono. På Manono bor ingen som vet var Blekinge ligger. Tänker jag mig. Och den tanken har ofta skänkt mig tröst. Ibland när jag blickar ut över havet här hemma och ser Hanö på håll tänker jag att de båda öarna sådär på håll påminner om varandra.
11 september
Från Samoa reste vi en gång till Fiji. Det var den 11 september 2001. Som blev till den 10 september. Som blev till den 11 igen. Datumlinjen, du vet. Och så gick dagarna efter varandra i vanlig ordning, fastän världen var förändrad för alltid, och så småningom fick vi två barn. Två små pojkar.
Jorden runt
Ytterligare ett par tre år senare var vi tillbaka på Fiji. Den här gången på jordenruntresa med våra två små. Minstingen fyllde tre år när vi var där. I november är det tio år sedan. Åren går.
Och Fiji är också en tröst. Att det finns. Att vi var där.
Student från Fiji
Det är en ljummen sommarkväll under månen och stjärnorna i Blekinge. Fastän det bara är maj månad än. På bordet brinner ett rött blockljus i en lykta. Tidigare i kväll berättade min Anders vid samma bord om en kille från Fiji som studerade i Sverige och som besökte hans jobb en gång. Han skulle göra ett skolarbete om pumpstationer och Anders skulle visa honom runt. ”Bula!”, hälsade Anders, som man hälsar på Fiji. ”Har du varit på Fiji?”, undrade killen. ”Ja. Två gånger”, svarade Anders. Den här killen berättade att det var ovanligt att människor han mötte i Sverige varit på Fiji. Men det hände ibland. Men han hade aldrig förut träffat någon här som varit på Fiji två gånger.
Oförrätter
När jag tänker på mina misslyckanden, tillkortakommanden och oförrätter, som jag gör ganska intensivt ikväll, särskilt de senare, och det gör ont, som det gör ikväll, tänker jag att det är tur att Fiji finns.
Och att nästan ingen där vet var Blekinge ligger. Eller Skåne.
Utom kanske den där killen då. Om han nu är hemma igen.
Bilden: First Landing Resort, november 2008.
– Kortkrönika –
Det är lätt att fuska med att ta hand om sig själv och sin egen hälsa. Inte minst på jobbet. Det gäller kanske allra helst om du jobbar med något som du tycker är både roligt och viktigt. Jag har nu bestämt mig för att sluta fuska med min egen hälsa. Och tycker att du också ska lova dig själv att ta hand om dig.
Inte tid
Jag har länge haft problem med smärta vid vänster skulderblad till och från. En teori är att jag fladdrat för mycket med mina osynliga änglavingar ;) En annan att det är en kombination av att ha hängt för mycket på armbågen i alla år, burit runt på systemkameran i handväskan som sedan hängt på den armen nästan jämt i ett år och sedan att ha surfat för mycket på mobilen utan att ha stöd för armen.
Hur som helst har jag aldrig tagit tag i detta förrän nu.
Har inte tyckt att jag haft tid. Så korkat!
Företagshälsan
Men idag har jag äntligen sett till att en ergonom från kommunens arbetsmiljöenhet, vår egen interna företagshälsovård, varit och tittat på min arbetsplats. Det fanns massor att göra. Bordets höjd. Stolens inställningar. Och så behöver jag ha särskilda terminalglasögon! Det sista hade jag inte alls kunnat räkna ut att det skulle kunna påverka ryggen. Men nu vet jag!
Vårdcentralen
Nästa vecka har jag nu bokat en tid hos optikern. Jag har också sedan tidigare bokat en läkartid på vårdcentralen. Jag har en knöl på vänster långfinger som jag vill ha undersökt. Men jag tänker också ta upp detta med ryggvärken.
TBE
Jag har också – äntligen – sett till att ta med familjen till apotektet för en första spruta mot TBE. Den fästingsburna sjukdom som kan orsaka hjärnhinneinflamation och som inte kan medicineras om du skulle få den.
Bestämt mig
Ja. Jag har bestämt mig. Jag tänker ta hand om min hälsa. Även småkrämpor som kan bli till större problem med tiden.
Du då?
Hur är det med dig? Har du tid att ta hand om dig? Om inte tycker jag att du också ska prioritera om.
Tid är något som alla har. Frågan är hur vi använder den. Se till att använda din tid rätt. Se till att ta dig tid till att ta hand om dig!
Katten är död. Förändringar på jobbet. Saknad. Oro. Ångest. Nej, jag mår inte så bra just nu. Har sällan mått sämre, faktiskt.
Dåligt samvete
Samtidigt som jag medger det, ger det mig dåligt samvete. Har jag ens rätt att må dåligt, egentligen? När det finns andra som har eller har haft det mycket värre?
Vill må bra
Jag vill ju må bra igen. Vill att det ska gå snabbt. Jag brukar ju aldrig lida av ångest och oro. Vad är det här? Ska det vara så här nu?
Pallar inte
Det är mycket jag inte orkar med just nu. Simma till exempel. Pallar inte. Boka resor. Orkar inte. Listan kan göras lång.
Bäst mår jag när jag skriver egna eller läser andras blogginlägg. Eller läser en bok. Då kan jag fokusera på det och stänga ångesten ute. Läste två böcker parallellt när mitt dåliga mående drog igång. En roman och en faktabok. Men det är bara den senare jag orkar med just nu. Och då läser jag långsamt och tänker mycket på det jag läser.
Ta mig ur det här
Jag måste alltså ta mig ur det här. Och jag försöker så gott jag kan. Men hur? Fortsätta stänga ute och försöka fokusera på det positiva, som att det är vår och snart är sommar? Göra det jag orkar och tycker är roligt?
Eller måste jag kanske dyka djupare ner i ångesten och se mina demoner i ögonen innan jag kan besegra dem?
Under livet, personligt
Det gick inte längre. Idag blev vi tvungna att ta bort katten. Det var det bästa för alla inblandade och egentligen det enda möjliga.
Kissat ner sig
Vi fattar beslutet på måndagskvällen. Jag sitter med Drutten, som katten heter, i knät. Trots att han är lite fuktig på magen och luktar kiss. Katter är mycket renliga djur. De kissar inte ner sig. Det händer i princip inte. Men nu har det hänt. Jag tar ändå upp honom, klappar honom och låter honom vila i mitt knä en stund på kvällen, så som jag gjort allt oftare de senaste månaderna. Jeansen får åka ner i tvättkorgen sen. Just nu är det kärlek till katten som går före renlighet.
Blind
Katten har varit sjuk en längre tid. Det började i höstas med svårigheter att äta fast föda. Vid nyår fick han problem med synen. Blev blind, fick tillbaka synen och blev blind igen. Hela tiden har han tappat i vikt. Vi har varit hos veterinär och fått mediciner utskrivna. Men långsamt har han ändå blivit sämre; tunnare och mer passiv. Jag hade hoppats få behålla honom några månader till. Eller i alla fall en bit in i maj månad. Men de senaste dagarna har han blivit akut sämre. Kissat och bajsat på olika ställen i lägenheten. Det verkar inte som att han hinner, hittar eller orkar ta sig till kattlådan längre. Han verkar vara både trött och förvirrad. Rent av vinglig ibland. Det händer att han går i cirklar, men mest och helst ligger han under någon av barnens sängar och trycker. Det har blivit svårare att få i honom medicinen. Han äter mindre och mindre.
Droppen
Men att han kissat ner sig. Kissat och blivit liggande kvar i sin egen urin, det blir droppen. Så här kan vi inte ha det längre. Det är inte värdigt för vare sig honom eller oss.
Så jag tar en semesterdag och på morgonen ringer jag veterinären. De ringer tillbaka klockan nio. Då sitter jag med Drutten i knät. Han sover. Han är sjuk. Klockan tio får vi tid hos veterinären för att ta bort katten.
Himlen gråter
Anders kommer hem kvart i. Han lyfter bort Drutten från mitt knä och sätter honom i kattburen. Katten protesterar inte. Det brukar han alltid göra annars när han hamnar i buren. När vi bär ut honom till bilen gråter till och med himlen. Det regnar lätt.
Bedövningssprutan
Hos veterinären ställer vi kattburen på ett bord med en dubbelvikt grå filt. På ett annat bord i rummet brinner ett värmeljus i ett litet färgat glas. Jag får jag fylla i ett formulär som jag undertecknar att jag har godkänt att katten avlivas. Sedan kommer veterinären in och ställer några frågor om bakgrunden till beslutet. Jag berättar och veterinären informerar oss om vad som ska hända. Vi bekräftar att vi har bestämt att katten ska kremeras efteråt men att vi inte vill ta hand om askan själva. Vi öppnar buren och tar ut katten. Han är ganska lugn men börjar röra sig på bordet, lukta, och känna sig för var han hamnat. Jag tar tag i honom så att han inte ska röra på sig och kanske rent av trilla ner från bordet. Blind som han är. Veterinären tar tag i nackskinnet och ger honom en bedövningsspruta.
Somnar in i två steg
Jag tar upp Drutten och sätter mig på en stol med honom i knät. Jag får låna filten att ha i knät ifall katten skulle kräkas. Det händer att de gör det innan de somnar av bedövningsmedlet. Men Drutten kräks inte. Han låter sig klappas och tröstas medan han blir tröttare och tröttare. Efter några minuter orkar han inte hålla huvudet uppe längre och så somnar han. Än så länge sover han bara av vanlig bedövning.
Vi lägger filten på bordet igen och katten på filten. Veterinären kommer nu in i rummet med en stor spruta med blått medel i. Detta sprutar han in på två olika ställen i kattens buk. Han berättar att medlet omedelbart går upp i hjärnan och att katten därför i princip redan är död men att han kommer att andas i fem till tio minuter till. Veterinären lämnar oss att ta farväl av katten medan andningen avtar och hjärtat slutar slå. Jag klappar Drutten och pratar med honom trots att jag vet att han inte längre hör mig: ”Nu slipper du yra omkring utan att hitta, nu slipper du kissa ner dig. Du har varit världens finaste kisse, min allra allra bästa kattkompis, världens bästa kattkompis. …” Så där går jag på. Och berättar också att vi kommer att städa undan hans grejor när vi kommer hem.
”Hej då Drutten!”
Veterinären kommer in lyssnar och konstaterar att hjärtat har stannat. Han undrar om vi vill stanna en stund till med katten men jag konstaterar att vi redan tagit farväl. När vi lämnar rummet ligger Drutten kvar på bordet. Livlös. Död. Och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Som man fäster sig vid de små liven!
Efteråt betalar jag med kort. 1600 kronor kostade det.
Under livet, personligt
Tårarna rinner. Katten är gammal och sjuk. Det är sorgligt. Men jag visste redan när jag skaffade honom att den dagen skulle komma. Det som hände på jobbet, däremot, var jag inte alls beredd på och det har tagit hårdare.
Måste ta bort katten
Katten är sjuk och sjunger nog på sista versen. Han har blivit blind igen men framförallt tappar han i vikt. Det är snart bara skinn och ben kvar. Det är inte frågan om jag måste ta bort honom utan hur länge jag kan vänta. Vill gärna att han får med lite av solen och värmen som kommer nu, men vet inte om hans hälsotillstånd kommer att klara av att hänga i så länge till. Han verkar ändå må bra fortfarande. Det är mysigt att sitta med honom i knät ibland och höra honom spinna. Men just i morse uppträdde han lite märkligt när han åt. Slutade äta och la huvudet mot golvet. Som om batteriet började ta slut. Oroande och sorgligt. Du fäster dig vid de små liven.
Jobbet
På jobbet har jag min andra ledsamhet just nu. Där hände något som för mig kom som en blixt från en klar himmel torsdagen den 8 mars. På det kom sömnsvårigheter. Låg först vaken hela nätter. Hade sedan svårt att somna och vaknade tidigt. Men det fanns ett ljus i tunneln. Jag började hitta tillbaka till sömnen och må bättre. En andra smäll kom onsdagen den 21 mars. Ljuset i tunneln hade blåsts ut. Den andra smällen tog hårdare. Adrenalinet började pumpa i en andra omgång. Nya sömnsvårigheter. Låg igen vaken hela nätter. Hade sedan igen svårt att somna och vaknade tidigt.
Orkar inte
Saker har nu långsamt börjat falla på plats igen. Ny plats. Nytt mönster. Det som hände har lett fram till att jag inte är chef längre. Jag jobbar numera som utvecklingsstrateg på förvaltningsnivån. För mig har det aldrig legat någon prestige i att vara just chef. Jag vill göra samhällsnytta, utvecklas tillsammans med andra och ha roligt. Det kan man göra i många olika roller. Det kan bli bra det här. Ändå. Men hoppets låga flämtar fladdrande. Ska jag våga tro på det? Och när adrenalinet slutar pumpa är bara ledsenheten kvar. Jag har svårt att komma ur sängen på morgonen. Tårarna rinner vissa dagar under tågresan till jobbet. När jag väl är där är det lättare att hålla ihop och fungera. Men jag tröstäter. Och hoppar över simträningen. Orkar inte. Orkar bara inte.
(Och jo, jag vet att det finns många som har det värre. Jag vet att det ÄR synd om människorna. Men av någon anledning är det inte till någon tröst för mig. Har aldrig varit.)
Under livet, mitt jobb, personligt
På väg till jobbet lyssnar jag på Euskefeurat ”det är hit man kommer när man kommer hem”. Norrbotten. Jag googlar på ”webbkamera Luleå.”
Stadsparken fortfarande full av snö. Men asfalten syns på vägarna. Första vårtecknet där uppe. Det och ljuset. Dagarna är redan längre där. Tårana bränner i ögonvrån. Och det är inte bara för morgonsolen som skiner rakt in i ögonen. Vi bodde där uppe fem år. Mellan 20 och 25. Pluggade. Skulle kanske inte precis rädda världen. Men. Dra vårt strå till stacken. Vad gjorde jag av nitt enda liv? Kollar Instagram. Bilder geotaggade med ”Porsön”. Utanför tågfönstret börjar fälten bli gröna. Samtidigt i Norrbotten: vårvinter, planjaplåt och norrsken.
Inbäddade bilder frånInstagram (syns inte i alla läsare):
Det här är historien bakom hur jag kom in i VA-branschen och dessutom helt ostylad hamnade på affisch och reklamfodrar för denna min bransch.
Jag var bara 30 år när jag för drygt 20 år sedan blev VA-chef i Karlshamns kommun. Alltså chef för den av kommunens verksamheter som idag brukar kallas kommunala vattentjänster men som då oftast kallades VA-verket. Vatten och avlopp.
Ingen förstahandskandidat
Jag hade en stor smula tur som fick jobbet. Redan på intervjun kände jag utifrån de intervjuandes engagemang att jag inte var en förstahandskandidat. De fackliga representanterna verkade dock uppenbart vara mer intresserade av mig än vad arbetsgivarrepresentanterna verkade vara och jag höll så klart god min trots att jag kände vart åt det lutade.
Jag minns att den anställande chefen – som jag sedan kom att tycka var en mycket bra chef – till och med frågade kommunens personalchef om de verkligen behövde luncha med alla kandidater. Men jo, så skulle ske. Alla skulle behandlas lika. På luchen pratade förvaltningschefen och personalchefen mest med varandra. Mest pratade jag med de fackliga representanterna då också. Men jag lyckades vid något tillfälle komma in i samtalet mellan de båda cheferna genom att ställa följdfrågor om processen kring att ta fram investeringsbudgeten. Något som jag både var riktigt nyfiken på och också förstod att den anställande förvaltningschefen var uppfylld av just då. Hans nästa möte efter lunchen var med ekonomichefen i kommunen och skulle handla om just nästa års investeringsbudget och det var – utgår jag ifrån – en av anledningarna till att han helst hade sluppit lunchen med mig. Han hade velat förbereda sig mer inför det mötet.
Oegentligheter
Jag kan ha förståelse för det. Investeringsbudgetar är viktiga saker och jag har i efterhand förstått att de före mig intervjuat en kandidat med mycket mer erfarenhet som hade gjort ett mycket gott intryck. Men att det vid referenstagningen senare visade sig att han varit inblandad i någon typ av oegentligheter på sin förra arbetsplats. Och då stod jag näst på tur i listan över kandidater.
Och så kom det sig att jag redan vid så unga år blev ansvarig för att leda något så spännande som att producera och distribuera vårt viktigaste livsmedel – kranvattnet och dessutom ha hand om en av de allra viktigaste miljövårdsinsatserna i samhället: den kommunala avloppshanteringen.
Ännu mer tur
Nästa tursamhet i mitt yrkesliv var att jag ganska snabbt blev invald i branschorganisationen Svenskt Vattens styrelse. Organisationen hette för övrigt då fortfarande VAV (Svenska vatten- och avloppsverkföreningen) men den kom att byta namn under min tid i styrelsen. Att jag blev invald där berodde på att en av de andra VA-cheferna i Blekinge satt med i valberedningen och föreslog mitt namn. Att han hamnat i valberedningen berodde nog i sin tur på att han varit mycket aktiv och driftig i organisationens kommittéarbete. Så ledde det ena till det andra och jag kom att bli representant i styrelsen för de yngre förmågorna i branchen.
Infofolder
Något år senare, när jag hunnit bli 33 år, skulle Svenskt Vatten ta fram en informationsfolder i syfte att locka ungdomar till de utbildningar som kan leda in mot just VA-branschen.
Jag gick med på att bli intervjuad och fotograferad. Fotograferingen skulle ske i anslutning till ett av styrelsemötena så att jag skulle slippa åka upp till Stockholm två gånger eller de bli tvugna att skicka ner fotografen till Karlshamn.
Det var bara det att jag glömde bort fotograferingen inför resan. Så kom det sig att jag fotograferades i sliten tröja, slitet hår och utan make up. Den där tröjan var för övrigt min sommarfavorit i flera år och därför hade den blivit väl sliten.
När sedan fotografiet och mina citat slogs upp stort på en roll up och jag blev någon slags affisch-flicka på en stor VA-mässa kändes det faktiskt bara pinsamt.
Uppblåst
Där stod jag, både oerfaren och ostylad och såg ut som en uppblåst uppkomling som inte begrep sin egen litenhet. Det gjorde jag kan jag säga. Begrep min litenhet. Och skämdes som en hund inför branschens alla erfarna medarbetare som gjort så många stora insatser genom många år utan att någonsin lyftas fram på några affischer.
Dessutom tyckte jag att det var fruktansvärt pinsamt att jag inte ens hade försökt snygga till mig inför fotograferingen.
Nåväl. Så här långt senare kan jag tycka att jag i alla fall ser ung, glad och pigg ut på den där bilden.
Under Karlshamn, livet, mitt jobb, personligt
Halloj världen!
Ni måste ha en idé
Om vad ni ska ha mig till
Om ni inte ska ha mig till
Det enda jag kan
Halloj världen!
Vad är det ni vill?
Av allt annat jag kan?
Vad tycker ni jag duger till?
I ett annat land?
Halloj världen!
Jag tar på mig läderjackan
Och går ensam
Och det finns en väg, en plats i solen
För denna människan
Halloj världen!
Jag går på tunn is
Vem vet om den bär?
Jag kan inte längre
Vara här
Halloj världen!
Det finns ett sammanhang
De som vill ha mig
De som förstår
Det är dit jag går
Hej då!
Under livet
Den här lördagen har så här långt mest präglats av oro för katten. Jag väcktes av katten som slickade mig i ansiktet och som visade sig ha ett mycket rödsprängt öga som han kisade med.
Jag bestämde mig för att höja kortisondosen direkt till en tablett om dagen igen. Genom tvångsmatning har jag fått i honom en halv tablett. Jag har preparerat en tallrik med kattmat med ytterligare en halv tablett men den rör han knappt. Överhuvudtaget verkar han inte ha just någon aptit och ligger mest gömd i Antons bokhylla (!) och vilar.
Under livet
Anders rensade rejält bland pojkarnas kramdjur förra helgen. Kanin och Kojala fick dock bli kvar i minstingens säng. Idag fick de ett välbehövligt bad i tvättmaskinen på 30 grader.
Kanin har rest jorden runt. Kojala träffade han halvvägs, när minstingen, då tre år gammal, fått honom i julklapp i Sydney. Sedan dess är de som ler och långhalm. Här poserar de efter badet.
Under jorden runt, livet, resa med barn, resor
Jag älskar den långsamma resan! Den långa och långsamma. Den som tar mig till ständigt nya platser och som varar länge. Jag behöver inte leva lyxliv. Jag är hellre borta länge och ser och upplever mer än bor dyrt och vräkigt. Det har med klimatpåverkan att göra också. Att kunna resa och se mycket utan att behöva flyga mycket.
Drömmar
Jag fantiserar ibland om att jag kunde ta med mig min familj på en resa som varade i flera år. Där vi stannade på olika platser i veckor, eller månader i taget men där vi också ständigt bröt upp för att uppleva nya saker. Kanske åkte vi mest tåg mellan platserna. Vandrade mycket. Men det är ett önskemål som vare sig kan kombineras med mitt jobb som avdelningschef i en kommun eller med våra ungdomarnas skolgång. Det får det ibland att nästan skrika i mig. Är jag bortskämd? Javisst! Jag är mycket väl medveten om det. Och att det jag önskar dessutom är att både ha och äta kakan.
Reste jorden runt
Den längsta resa, i både avstånd och tid, som jag gjort är när barnen var små, de fyllde tre och fem år under resan, och vi reste jorden runt på 79 dagar. Vi besökte Kalifornien, Fiji, Nya Zeeland, Australien och Thailand på samma resa. Annars får vi gå tillbaka till min ungdoms resor för att hitta resor på runt månaden. Tågluffarna i Europa och ett par rundresor i Sydostasien. På senare år har det hänt att vi varit iväg som längst runt tre veckor. Men mycket vill ha mer!
Digitala nomader
Jag avundas dagens unga digitala nomader. På nätet umgås jag i resebloggarkretsar. De flesta har som jag ett fast jobb på hemmaplan och reser på semestrarna. Några är egna företagare där resebloggandet ingår som en del. Många tar sig tid att låta sig bjudas med på press- och bloggresor till olika resmål. Något som jag själv i dagsläget inte har någon tid alls över för att göra. Några tjänar pengar på samarbeten. Oftast småslantar. Men så har vi de digitala nomaderna. De som reser på heltid. Jobbar digitalt i sin bransch. Sitter uppkopplade på publik wi-fi i världens alla hörn. Eller som försörjer sig som dyk- och skidskolelärare och liknande. Några ytterligt få försörjer sig på att enbart resa och berätta om det. Med populära sidor på Facebook, stora konton på Instagram och välbesökta bloggar är de intressanta som marknadsförare för världens alla destinationer, varor och tjänster. Så klart är jag avundsjuk på dem.
Svår kombo
Men en av mina viktigaste drivkrafter är att få bidra och göra samhällsnytta. Men jag kan tycka att det borde gå att resa och jobba även i min bransch. Jag jobbar med kommunala vattentjänster. Vatten- och avlopp finns i hela världen. Men olika språk och olika regelverk i olika länder blir som en barriär som är svår att ta sig över även om tekniken många gånger är densamma. Ett alternativ vore att jobba mot den svenska VA-branschen men på distans. Som någon slags konsult. Problemet är att det jag kan i branschen är att vara chef, jag har jobbat som VA-chef i 20 år, och att vara chef på distans tror jag inte på. Inte ett smack. Ändå tror jag att det kanske kan finnas nischer. Sätt att jobba på distans där min kompetens och mina förmågor tas tillvara. Å andra sidan är mina andra två drivkrafter att få utvecklas och ha roligt tillsammans med andra. Och det blir ju lite klurigare på distans.
Inte nu
Det är hur som helst inte aktuellt just nu. Men någon gång i en avlägsen framtid skulle jag vilja leva ett liv betydligt mer på resande fot än idag. Eller bo utomlands en period.
Men i framtiden
Jag vet att framtiden alltid är osäker. Vem vet om jag och min familj får ha hälsan och må bra? Om det kommer att vara ekonomiskt möjligt? Om jag ens kommer att ha samma önskan då som nu? Jag kommer ju att vilja finnas där för mina barn också även sedan de flyttat hemifrån. Kan vi som föräldrar finnas där på distans?
Hur som helst. Jag vill inte ha några lyxprylar. Eller drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv. Jag vill bara vara på väg genom natten. Gärna med tåg. Ett långsamt tåg. Långsamt, långt och länge. Eller sitta på en stock på en tropisk sandstrand. Med min älskade sambo och se gryningen komma. Med diamanter i skyn.
Han och jag. Tänk att kunna få åldras så!
Bilden är dock inte från någon stock på en tropisk strand utan föreställer en brygga på Mallorca. Det kan också duga fint.
Under livet, personligt, resor
Vår katt verkade ju vara blind när vi hämtade honom från kattpensionatet på nyårsdagen. Nu verkar det som att katten håller på att få synen tillbaka.
Näthinneavlossning
I onsdags fick vi tid hos en ögonspecialist som konstaterade att katten mycket riktigt var blind. På grund av näthinneavlossning. Fullgången på ena ögat pågående inflammation på andra. Veterinären ordinerade kortison.
Kortisonkur
Jag ger kortisonet på kvällarna. Krossar en tablett i mortel och blandar i ett par matskedar yoghurt, som är något som vår katt gillar att slicka i sig.
Pupillerna
I går morse, efter tre dagars behandling, kunde vi se att pupillerna börjat dra ihop sig lite och att de också reagerade på starkare ljuskälla (mobilen som ficklampa).
Köksbordet
Idag på morgonen har katten hoppat upp på köksbordet. Första gången lyfte jag ner honom. Andra gången lät jag honom hoppa ner själv. Han landade lite klumpigt men det gick bra. Han följer nu med blicken också. I vart fall i vissa lägen.
Det ser lovande ut! 😻
Under livet
Det verkar som om vår katt, Drutten, kan ha blivit blind. Efter ett veterinärbesök ska vi nu ge honom kortison. Det kan rädda synen på höger öga och i bästa fall även på vänster öga.
Kattpensionatet
Regnet slår mot vindrutan. Torkarbladen går men lyckad inte helt hålla undan vattnet från rutan. Det är årets första dag. Ljuset från mötande bilar blänker i asfalten. Vi är på väg till kattpensionatet i Bräkne-Hoby.
Hämtar katten
Väl där ser jag genom fönstret hur katten ligger och vilar högt upp. Vi släpps in och får vi veta att allt gått bra under vistelsen utom att katten kaskadkräkte första dagen. Jag betalar 1 080 kronor och vi kör hem.
Märker först inget
Hemma släpper jag ut katten ur kattburen, ger honom mat och lagar sedan mat till oss. Utom att Drutten jamar mycket och är ganska ointresserad av maten märker jag inget särskilt just då.
Ser inget?
Men efter maten ser vi hur han går in i möbler och väggar och vi tittar då på hans ögon. Pupillerna är stora som hela ögonen. Det är svårt att avgöra om katten är helt blind eller väldigt, väldigt synsvag.
Tidbokning
Det är helgdags så jag väntar till nästa morgon med att ringa. Vi får tid dagen efter (idag) hos en veterinär som är ögonspecialist i Bromölla. Jag försökte få en tid redan samma dag i Karlshamn, Växjö eller Ljungby. Men inga ögonveterinärer var i tjänst på årets första vardag.
Hitta till Anicura
Det är inte helt enkelt att hitta till Anicura i Bromölla. Och eftersom tåget blev försenat får jag gå i regnet och blåsten. Google Maps visar en tokig väg också, så promenaden blir onödigt lång.
Diagnos
Men jag hinner ändå vara med om undersökningen där veterinären lyser katten i ögonen och konstaterar att vänster näthinna lossnat helt medan höger näthinna håller på att lossna. Vi får kortison utskrivet och ett litet hopp om att det kanske kan hjälpa. I alla fall för höger öga. Veterinärbesöket kostar 650 kronor och kortisontabletterna kostar 70.
Uppdaterad 2018-01-03
2018-01-07: Katten är nu på bättringsvägen.
Italienresan sjunker längre och längre bak i medvetandet. Ändå har jag mer kvar att berätta om. Som om Manarola. Men jag är splittrad. Tankarna far hit och dit. Jobbet, julen, barnens läxor och annat. Men mest av allt jobbet. Alldeles för lite julen. Jag jobbar och jobbar. Och tänker på jobbet där emellan. Jag är inte sån. Egentligen. Inte längre. Förr var jag. Och nu är jag där igen. (Julen brukar jag dock vara bra på att förtränga i det längsta. Men jag gillar den. Egentligen. Den kommer bara så snabbt varje år.)
Youtubefilmer och blogginlägg
Sociala medier blir ett sätt att koppla av. Att flytta fokus. På tåget till och från jobbet har jag börjat klippa ihop en film. Den ska handla om att fixa en safariresa till nationalparken Ngorongo på Tanzanias fastland på egen hand med utgångspunkt från Zanzibar. Och äntligen ska jag få användning för alla filmsnuttarna som jag filmade när vi gjorde den utflykten. Innan dess har jag också påbörjat en film om Milano på höstlovet som inte heller är mer än bara just påbörjad. En bloggtext med titeln ”backpackersjäl i en mellanchef” är nästan klar men jag får inte riktigt till den.
Linnea och Sofia
Och så surfar jag in på Twitter och Instagram om vart annat och läser ett blogginlägg här och ett blogginlägg där. För närvarande är jag närmast besatt av hur det går för Linnea i Mexico (de har fått in pengarna nu men behandlingen ska ju fortsätta fungera också, så jag fortsätter oroa mig) och Sofia OO i hennes sjukskrivning (hon har just firat sin mans födelsedag). Och så är det då alla bilder och intryck från Italienresan som vill ut men som sjunker längre och längre bak.
Som den här bilden från Manarola. Några pinnar och en sten som bildar en fisk i solnedgången. Men vad är det ens? Ett konstverk? Eller har det nån funktion? Vem vet?
En sexårig flicka från Karlskrona får sjukvård utomlands. Hennes cancer hade av svenska läkare bedömts inte vara behandlingsbar längre men föräldrarna vägrade ge upp och startade en insamling. Behandlingen i Monterrey fungerar så bra som de någonsin kunnat hoppas på och minskar tumören vid varje tillfälle. Men de först insamlade pengarna är på väg att ta slut. Föräldrarna har därför startat en ny insamling för att rädda sin Linnea. Du kan vara med och bidra till hopp om ett gott nytt 2018 för Linnea och hennes föräldrar. Du kan bidra till julinsamlingen för Linneas fortsatta behandling.
I advent förra året
Jag har länge följt Linneas mamma på Twitter. Det är nu snart ett år sedan som hon skrev om en oro för dottern som bland annat börjat äta med ”fel” hand. De uppsökte läkare och en annorlunda och hemsk adventstid tog sin början för familjen. Orsaken till Linneas besvär visade sig vara en hjärntumör. Vi hoppades alla att den skulle visa sig vara godartad men så var inte fallet. Linneas operation verkade dock ha gått bra och dagarna innan julafton förra året såg allting ljust ut och Linnea med familj kunde lämna sjukhuset i Lund och fira jul hemma.
Ny operation
Men redan i januari visade det sig vara värre än befarat. Linnea fick genomgå en ny operation och fick även behandling med strålning och kemoterapi.
Men det hjälpte inte. Tumören gick inte att bli av med och diagnosen blev till sist att Linnea haft oturen att drabbas av en obotlig typ av hjärntumör. Föräldrarna hörde talas om ett sjukhus i London som behandlar den här sortens tumörer experimentellt. Eftersom svensk sjukvård endast bekostar behandling med validerade metoder och föräldrarna saknade pengar att själva bekosta behandlingen startade de en insamling i februari. En insamling som fick mycket stor spridning via sociala medier och snabbt fick in de pengar som föräldrarna då bedömde skulle räcka för behandlingen.
Mot London!
I samråd med de svenska läkarna slutfördes den påbörjade behandlingen i Lund och familjen åkte till London som planerat. Där visade det sig att de tyvärr, trots det första hoppet, inte kunde behandla Linnea. Familjen hittade då det sjukhus i Monterrey, Mexico, där Linnea faktiskt kunde få hjälp. Tumören minskar i storlek vid varje behandling, men eftersom den inte försvunnit helt och eftersom det är en aggressiv cancer där tumören dubblar sig snabbt i storlek om den inte behandlas så måste behandlingen fortsätta om Linnea ska kunna överleva.
Nuläget
Efter höstlovet var Linnea så bra att hon tillsammans med sin familj kunde återvända till Karlskrona och Linnea kunde äntligen börja nollan i skolan som hon så länge längtat efter. Men just nu befinner hon sig igen med sin mamma i Mexico för behandling mot cancern. Så har familjen planerat att Linneas liv ska fortsätta: skolveckor hemma varvat med behandlingsveckor i Mexico. Men en förutsättning är pengar. Julinsamlingen för Linnea är så här långt lyckad, 70% av målet för insamlingen är uppnått.
Du kan bidra här. Eller om du hellre vill använda Swish så använd Linneas pappa, Kristoffer Nordströms nummer: +46 723 58 09 53.
Jag är en sådan människa som behöver ett visst mått av positiv stress för att må bra. Men. Det kan bli för mycket av det goda. Att jag tidigare i höstas pausade bloggen hade med stress att göra. Det var orsaken till pausen. Men verkan blev inte den avsedda vad gäller stressen. Men bloggens besöksstatistik påverkades dock negativt. Rejält negativt. Men med fördröjning.
Paus
Jag pausade bloggen den 22 september. Några veckor senare kraschlandade jag en kväll i fåtöljen hemma. Det hände en torsdagskväll. Hela veckan hade flutit på från det ena till det andra utan ställtid. Plötsligt satt jag bara och stirrade tomt framför mig. Ingen padda, ingen telefon, ingen bok, ingen tidning, ingen TV. Ingenting orkade jag med. Mer än att stirra tomt.
Vardagsrutiner
Gå upp. Dricka te. Sätta på sig smink, kläder och fixa håret. I den mån det hinns med. Gå till tåget. Surfa på nätet under resan. In på jobbet. Från möte till möte. Lite arbetstid framför datorn. Försöka komma ikapp med mejlen. Lunch. Och så fler möten. Några till mejl. Gå och simma om det är måndag eller onsdag. Tåget hem igen. Få iväg minstingen till fotbollsträningen om det är tisdag eller torsdag. (Gällde till för två månader sedan. Nu handlar det om att hitta en annan aktivitet åt honom sedan hans lag lagts ner. Om det inte återuppstår inom det närmaste, vilket ser mörkt ut. Utebliven fotbollsträning har dock öppnat upp för mer obetald övertid från min sida så att mitt schema är minst lika späckat i alla fall.) Sedan fixa mat eller ta hand om disken. Förhoppningsvis orka hjälpa till med läxförhör. Gå och lägga sig. Sova.
För mycket?
Och så börjar det om. Igen och igen. Och till helgen kanske någon rolig aktivitet. Eller bara slappa. Förutom några måsten. Och sedan är det ny vecka igen. I slutet av september hade vi dessutom en pågående kokningsrekommendation på jobbet och orsaksutredning pågick. Ledd av mig. Inte så underligt om du kraschlandar i soffan eller fåtöljen ibland. Det som hände den där torsdagen för någon månad sedan är inte första gången som jag kraschlandat så. Det händer då och då. Jag tror att det inte enbart är av ondo. Jag ser det som ett friskhetstecken att kroppen stänger av och vägrar låta mig fortsätta stressa när det är på väg att bli för mycket. Men lite orolig blir jag allt. Trycker jag in mer i tillvaron än jag egentligen orkar med? Det här hände ändå under perioden när jag redan pausat bloggandet. Borde jag sänka ambitionsnivån i något avseende? Till exempel sluta blogga?
Pausen bruten
Exakt en månad senare började jag ändå publicera inlägg här igen. Den 22 oktober. Det var en slump att jag både pausade och återupptog bloggandet just den 22:e i månaden. Jag upptäckte det först nu när jag gick tillbaka och kollade. Orsaken att jag började igen var dels att jag saknade det. Dels att jag inte såg någon direkt effekt av att avstå. Jag blev helt enkelt inte mindre stressad för det.
Inte lika ofta längre
Sedan jag återupptog bloggandet har jag publicerat inlägg med något lägre frekvens än tidigare. Om det också är tillfälligt återstår att se. Idag blev det ju faktiskt två inlägg samma dag, vilket är ovanligt.
Bloggstatistiken
Vad hände då med besöksstatistiken? Jo, den dök ganska rejält direkt från den ena veckan till den andra. Men låg sedan still över hela pausen. Däremot sedan jag börjat blogga igen har den fortsatt gå ner, vilket verkar märkligt. Det är nu mindre än hälften så många sidvisningar jämfört med före pausen och ännu större påverkan neråt på antalet besökare. Kanske har det något med Googles algoritmer och min aktivitet på sociala medier att göra? Jag vet inte. Och jag försöker att inte bry mig för mycket. Men lite brydd är jag allt.
Under blogg, livet, personligt
