– Krönika –
Första gången jag hörde talas om växthuseffekten och klimatfrågan var 1988 på hösten, eller möjligen på vårterminen samma år. Jag läste till civilingenjör i Samhällsbyggnadsteknik i Luleå. Kursen hette ”ekologi och miljövård I”. Det är över 30 år sedan.
Frågan var alltså redan då avgjord rent vetenskapligt. Däremot var prognoserna lite fel. Enligt mina läroböcker skulle vi, om ingenting gjordes åt saken, vara ungefär där vi är idag om ytterligare 20 år. Alltså runt 2040. Jag skulle då vara runt 70 år gammal.
Jag såg det som att den tidsperiod mänskligheten hade på sig att proaktivt förebygga allvarliga klimatförändringar sammanföll med den där jag skulle tillbringa mitt yrkesliv. Detta ville jag jobba med!
Det blev inte riktigt så. Trots att jag jobbat med miljöfrågor hela mitt yrkesliv så här långt. Jag hade tänkt mig att jobba direkt i industrin, eller som konsult, för att hjälpa till med den nödvändiga omställningen. Samtidigt hoppades jag kunna hjälp till lite i andra miljöfrågor som ozonhålet, försurning, miljögifter och övergödning.
Det var en bra utbildning. Vi lärde oss om kretsloppsteknik och energifrågornas koppling till miljöfrågorna. Om entropi och exergi. Jag gjorde min praktik på LKAB:s malmhamn i Luleå men begrep ju att gruvindustrin inte kan ha en stor roll i ett cirkulärt samhälle.
Jag var färdig civilingenjör med inriktning mot teknisk miljövård 1992. Det var lågkonjunktur. Det var bara staten som anställde. Och knappt det. Det blev först länsstyrelsen i Gävle för min del. Och sedan Karlskrona. På den tiden fick man inte ta upp energi- och klimatfrågorna vid miljöprövning och tillsyn. Det ansågs vara ett för storskaligt problem för att lösas av enskilda företag i Sverige.
Jag skänkte 20 kr/månad till Greenpeace. De ringde upp och ville ha mer pengar. Jag påpekade att jag ville att de inte bara skulle köra runt i gummibåtar mot oljeindustrin utan jobba med systemnivån. Jobba för högre bensinpriser. Den person som pratade med mig hävdade att de haft frågan uppe men inte kunde ta tag i den eftersom det skulle bli impopulärt bland allmänheten och de då skulle förlora i stöd. De fick då inte heller mer pengar av mig.
Några år in på 1990-talet kom en period när media började skriva om växthuseffekten. Nu händer det! Tänkte jag. Men det gjorde det inte. ”Business as usual” fortsatte i stort. Biogasen kom dock och en del kommunal verksamhet började köras på den. Och fjärrvärmesystemen i några svenska städer gick över till förnybart. Annars inget. Jag började jobba som VA-chef.
Under en period i slutet på 00-talet blev det populärt med etanolbilar som en del-lösning på problemet. Vi köpte en privat som vi fortfarande kör med. Men sedan sablades den tekniken ner och ”alla” började köra på fossil diesel istället under etiketten ”miljöbil”. Så dumt! Sen hette det att elbilar är det nya gröna som kommer att komma stort. Men inte mycket hände i verkligheten.
Och där ungefär är vi nu. Jag har precis börjat jobba som utvecklingsstrateg på en teknisk förvaltning. Och så kommer då anti-flyg-rörelsen och nu också Greta Thunberg. Och det är i mångt och mycket så oerhört hoppingivande.
Samtidigt måste jag erkänna att jag är luttrad. Jag hoppas, hoppas verkligen att något ändras på riktigt den här gången! Och ändå flyger jag. Hur går det ihop?
Ja för det första är inte flyget den största boven när det gäller klimatfrågan – egentligen. Men bidrar så klart. Och jag bestämde mig därför att inte flyga inrikes redan på 80-talet. Och det löftet till mig själv har jag i stort sett kunnat hålla. Utom en period när barnen var riktigt små och jag såg det som värdefullt att kunna vara hemma och natta, har jag inte flugit inrikes. Oftast blir det tåg och övernattning istället i tjänsten. Och privat kör vi mycket med etanol-bilen när vi reser inrikes. Eller tar tåget. En gång per år brukar vi åka tåg från Blekinge till Lappland.
Utrikes blir det inte lika ofta tåg. Till Danmark, så klart. Och tre tågsemestrar bortom Norden det blivit sedan 80-talet. Annars har det tyvärr blivit mycket flyg. Det har att göra med hur transportsystemet förändrats. Pris. Bokningssystem. Tidtabeller. Att resa med tåg i Europa var enkelt på 80-talet. Det blev efterhand svårare och svårare. Och flyget billigare.
Ett par gånger genom alla år har jag erbjudits att klimatkompensera flygresan när jag bokat, och har då gjort det. Men de allra, allra flesta gånger har inte alternativet funnits. Från och med 2016 har jag tagit saken i egna händer och sett till att klimatkompensera alla våra flygresor på egen hand. Genom att låta plantera träd i VI-skogen.
Till den som undrar varför jag inte bara slutar flyga istället när jag vetat om det här sedan 80-talet? Just därför! Att resa har varit mitt största intresse i livet. Och mitt liv passerar medan transportsystemen ställs om (eller inte ställs om). Det kommer säkert ta 20 år eller mer innan tåget på riktigt är ett alternativ för det stora flertalet semesterresor inom Europa. Hittills har utvecklingen gått åt fel håll.
Och jag är inte en sådan person som lovar att sluta flyga i januari för att börja smygflyga igen i mars. Eller som postar en debattartikel från ett flygplan där jag ber statsministern höja priset på flygresor så att vanliga människor inte ska få råd att resa.
Självklart brottas mitt samvete med hur mycket jag ska tillåta mig att flyga. Trots att jag klimatkompenserar.
Men det som oroar mig allra mest just nu är att alla de här influerarna som nu slåss om att bli en ny ”Greta Senior” och dra trafik till sina plattformar, redan innan detta året är slut ska sucka, himla med ögonen, och säga: ”Klimatfrågan – är inte den sååå 2018?” 🙄
För den är inte det. Den är inte ”sååå 2018” eller ens ”sååå 2019”. Klimatfrågan är inte en fluga. Antingen löser vi den. Eller så går vi under.
Så sluta gärna flyga. Men se då till att du verkligen menar det. Och skulle du börja smygflyga igen – kanske redan i mars, se då i alla fall till att klimatkompensera. Och kräv gärna av våra politiker att de höjer skatten på flyget. Men var då beredd att ta konsekvenserna. Utgår du ifrån att det ändå inte blir av eller att det är någon annan som betalar dina fortsatta flygresor, som du inte heller tänker dra ner på, kan du faktiskt lika bra hålla tyst om att du anser att ”vanligt folk” inte borde få lov att resa.
Men framförallt. Tappa inte fokus. Fortsätt engagera dig i klimatfrågan. Fortsätt stötta Greta Thunberg och hennes likar – även när media skriver mindre om frågan och mer om Melodifestivalen. För vi har faktiskt inte råd med att denna ödesfråga för mänskligheten ännu en gång blir nästan helt bortglömd. Vi kunde ha löst frågan redan på 80-talet, men vi lät bli – för ingen ville betala oss ingenjörer som gärna hade velat jobba med frågan redan då. Nu är klockan fem i tolv. Som tur är finns det nya pigga människor med olika utbildningar som behövs för att lösa klimatfrågan. Någon måste anställa dem för att jobba med detta. För vi måste lösa frågan nu.
Och att lösa den kräver uthållighet. Och ständigt närvarande opinion. Så håll ut. Glöm inte inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen så snart Mellon drar igång. Lova mig det!
Det är nu 10 år och några dagar sedan vi landade på Arlanda efter att ha rest jorden runt med två små barn, då tre och fem år gamla. Om själva resan har jag skrivit 
Jag ställde en fråga i en grupp på Facebook: ”Vart reser ni på årets jullov?” Trots att detta var i en grupp för folk som gillar att resa så ska drygt hälften av de 426 som svarat på enkäten inte resa någonstans. Populärast är annars att resa inom Sverige. Jag gissar att många reser hem till sina föräldrar som bor på annat håll i landet. Därefter kommer Thailand. Hela 11 % av de som svarat på enkäten reser till detta sydostasiatiska land. 
I veckan har frågan om flyget och klimatångesten varit på tapeten. Mer och mindre begåvade förslag på hur individer kan och bör hantera frågan har framställts. Jag har här sammanstäält en lista på sju olika strategier som du kan använda om du vill undvika klimatångest för flyget. 
Behöver du tips på nya annorlunda destinationer för höstlovet? Varför inte hämta inspiration från olika resebloggare? Här är några exempel på vart de ska resa vecka 44 och däromkring just i år:
Vad det kostar att semestra i olika städer är väldigt olika. I den billigaste staden på listan får du mellan fyra och fem gånger så mycket för pengarna jämfört med i den dyraste staden. En eller ett par gånger om året publiceras det en lista över de dyraste och billigaste semesterstäderna. Här är hela listan för våren 2018.
Jag skrev för ett år sedan ett 
Läser en 
Jag älskar den långsamma resan! Den långa och långsamma. Den som tar mig till ständigt nya platser och som varar länge. Jag behöver inte leva lyxliv. Jag är hellre borta länge och ser och upplever mer än bor dyrt och vräkigt. Det har med klimatpåverkan att göra också. Att kunna resa och se mycket utan att behöva flyga mycket. 
