Category Archives: historia

Blekinges svar på Egyptens pyramider



Höga rör heter den nära fem meter höga gravhög som ligger på Sternös högsta punkt. Den är Blekinges största bronsåldersgrav från den äldre bronsåldern. (Den lilla röda pricken till höger om högen är jag.) 

Nu står här höga tallar runt omkring men när den anlades någon gång kring 1500 – 1000 år f.k. var nog utsikten över Blekinge skärgård hänförande.

Enligt legenden är det en stor hövding vid namn Stie som ligger begravd här.

Hur det än är med den saken så kan väl sådana här gravhögar från bronsåldern sägas vara vår del av världens svar på Egyptens pyramider?

Höggravskulturen var en bronsålderskultur som existerade i Centraleuropa mellan 1800 och 1300 f.Kr. De begravde som namnet antyder sina döda i stora gravhögar. Ofta var det kungar som begravdes med personlig utrustning som vapen och smycken i kista och på det en stor hög med sten. Inte är det en slump att det liknar Egyptens pyramider? 

Pyramiderna i Afrika är i och för sig 700 till 1200 år äldre än de centraleuropeiska högarna och 1000 till 1500 år äldre än gravhögen vid Höga rör, men tycks mig ändå vara en del av samma kultur i någon mening. Dock något förändrad på vägen innan den blev till den europeiska höggravskulturen. Eller om dessa kulturer är två grenar på samma träd med en gemenam källa ännu längre bakåt i tiden? I Egypten föregicks pyramiderna av mastabor, enklare varianter av gravhögar jämfört med pyramiderna. Och ännu tidigare hade de kanske gravar som påminde om våra stenåldersgravar? Eller snarare att våra påminde om deras? De var ju långt före oss i utvecklingen där nere.

Bronsåldern var den första globaliserade tiden med handel över stora geografiska områden. Så helt omöjligt är det kanske inte att gravsättningstraditioner spred sig över stora avstånd?

Jo, jag medger att jag är ute i tassemarkerna och spekulerar en hel del här, där andra förmodligen sitter på fakta. Så ta mina spekulationer för vad de är. Spännande är det hur som helst att fundera över dem som trampat den här jorden före oss! 

Vill du besöka Höga rör, som ligger i Karlshamns kommun, parkerar du lämpligen vid Sternö Sandvik och promenerar tillbaka upp för backen där du kom med bilen. När du är uppe där vägen ner mot Sternö Vindhamn tar av åt höger (när du kommer nerifrån) tar du istället av mot vänster och följer en stig genom skogen och upp på berget ca 500 m.

Lämna en kommentar

Filed under Blekinge, historia, Karlshamn, resor

Vad kan vi lära av Venedigs uppgång och fall?


Idag är det fettisdagen och medan vi äter semla är det idag final på karnevalen i Venedig. Jag har ju skrivit ett par inlägg om Venedigs historia under årets karneval och tänkte här att jag ska sammanfatta mina slutsatser om paralleller till vår tid.

Jag tänker att när Venedigs åldrige och blinde härskare ställde sig i täten för det korståg som i förlängningen kom att innebära slutet för det kristna Konstantinopels tusenåriga romarrike så handlade det kanske inte så mycket om religion för hans del som om makten över handeln och om att bygga personliga förmögenheter åt Venedigs aristokrati. Kampen mot islam blev den förevändning som gjorde det möjligt att få korsriddare att gå i döden för att Venedig skulle få monopol på den värdefulla pepparhandeln med araberna. Det senare blev i alla fall resultatet. 

Kampen mot islam för att lura de lättlurade att slåss så att de rikaste ska bli ännu rikare. Där har vi något att lära. Att inte upprepa det misstaget. Men frågan är hur mycket de lättlurade läser på om Venedigs historia? Och pepparhandeln med araberna på den tiden skulle kunna sägas motsvara dagens handel med olja.

Jag tänker också på 1700-talet när portugiserna hittat sjövägen till Indien och tagit över pepparhandeln. Då fortsatte Venedig festa som om ingenting hänt i ytterligare hundra år innan det till slut blev ett lätt offer i omvälvningarna i samband med den franska revolutionen. Parallellerna finns här också. Industriproduktionen som flyttat från Europa och USA till Asien till exempel. Men jag ser också en annan parallell som kan vara dagens motsvarighet till 1600-talets sjöväg till Indien: Solkraften som ersättare för oljan hotar oljeolikarker i både Ryssland och USA. 

Något kan vi lära av allt detta. Frågan är bara vad?

Lämna en kommentar

Filed under historia, resor, Samhälle och politik, världen

Är det Venedigs fel att ryssarna misstror väst?

Öst är öst och väst är väst. Men har du någon gång läst om det fjärde korståget som förklarar en hel del om hur det blev som det blev? Det var det korståget som istället för att stärka kristenheten kom att spåra ut till den grad att det försvagade det kristna Bysantinska riket på ett så avgörande sätt att det i förlängningen ledde till att Turkiet idag är muslimskt. Venedig både ledde och drog fördel av korståget som kraftigt kom att förstärka den spricka av misstro som redan fanns mellan ortodoxa och katoliker.

Jag publicerade i helgen ett inlägg om Venedig med anledning av karnevalen som pågår där just nu. Inlägget handlade om dekadens, Casanova, en kloakråtta och andra historier från den italienska staden. En historia lyckades jag dock inte riktigt med att trycka in i det inlägget och det är den om Enrico Dandolo och det fjärde korståget.

85-åring valdes till härskare
Enrico föddes cirka 1107 i Venedig och valdes vid en ålder av 85 år till doge av samma stad 1192. Doge var titeln på den person som hade den högsta positionen i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua. I Venedig valdes han alltsedan 697 av folket men det var bara män från Venedigs mäktigaste familjer som fick lov att kandidera till ämbetet. Dogen valdes på livstid och när Enrico valdes delades makten med sex rådgivare. Innan han blev vald till doge hade Enrico bland annat arbetat som diplomat för Venedig i olika främmande länder.

Blind korsriddare
Han var både blind och över 90 år när han hamnade i ledningen för det fjärde korståget som på uppdrag av påven i Rom skulle ha gått till Egypten i syfte att frigöra kristna där och sedan vidare mot Jerusalem för att ”befria” staden från muslimerna, men som Enrico istället bidrog till att göra till ett rövartåg mot det kristna Konstantinopel. Bakgrunden var att pengarna som samlats in till korståget inte räckte hela vägen till det ursprungliga syftet.

Den som är satt i skuld
Korsriddarna hade beställt båtar på krita i Venedig för den tänkta överfarten till Egypten. Venedig var vid den här tiden Europas bästa skeppsbyggare. Men när färre korsriddare än väntat anslöt sig till uppdraget fick de svårigheter att betala. I det läget lät Enrico viga sig till korsriddare i Markuskyrkan i Venedig för att sedan vara med och leda korståget i syfte att både ordna med betalningen och sedan genomföra det ursprungliga uppdraget. För att ordna pengar till återbetalningen användes trupperna först till ett anfall på staden Zadar som då var Ungerskt och i konflikt med Venedig sedan tidigare.

Prinsen som lovade betala
Och när Alexios Angelos, den landsflyktige prinsen av Bysans, sökt upp korsriddarna i Zadar och lovat att de skulle få en riklig belöning så snart han kommit till makten i Konstantinopel nappade Enrico och de andra på erbjudandet om att hjälpa prinsen till tronen.

Konstantinopel hade då varit romarrikets huvudstad i nära 900 år. Staden var vid den tidpunkten också den största och mest sofistikerade i kristenheten. Dagens Istanbul var under namnet Konstantinopel alltså huvudstad i det kristna Östrom, eller som det också kom att heta: det Bysantinska riket, som var vad som fanns kvar av romarriket under medeltiden. Konstantinopel var i princip den enda av de stora medeltida städerna som hade behållit samhällsstrukturer, badhus, forum, monument och akvedukter från den klassiska romartiden.

Korsriddarna gav sig alltså av mot Konstantinopel. Men när prins Alexios väl med korsriddarna hjälp blivit kejsare fick han problem med att betala det han lovat för tjänsten. Korstågsriddarna blev därför kvar i Konstantinopel i väntan på lön för mödan. När prinsen sedan något halvår senare oväntat blev avsatt av ett folkligt uppror och dödad av en rival härsknade korsriddarna till. Utsikten att få betalt på laglig väg var nu noll. Att plundra staden var ett sätt att ändå skaffa sig betalning.

Brand och plundring
Konstantinopel var fram till den här tidpunkten också ett kommersiellt centrum som dominerade handelsvägar mellan Medelhavet och Svarta havet, Persien, Indien och Kina. Staden var alltså i högsta grad en konkurrent till Venedig och man kan tänka sig att även detta faktum bidrog till att staden var ett frestelse för Enrico att inta och försvaga.

Genom brand och plundring i april 1204 förstördes stora delar av staden och många ovärderliga kulturskatter. Det bysantinska riket upplöstes och istället upprättandes det så kallade latinska kejsardömet. Som belöning för den kraftiga hjälp Venedig lämnat korsfararna fick Venedig betydande delar av det Bysantinska riket, bland annat Morea och Kreta samt kvarteret Pera i Konstantinopel. Detta gjorde venetianerna till herrar över handeln med Mellanöstern. Inte minst kryddor, och då särskilt peppar var eftertraktade varor där araberna kände till hemligheten om ursprung och handelsvägar. Peppar hade odlats på Pepparkusten, i Kerala, Indien i tusentals år. Kryddan skeppades från Indien och fördes med karavan över den Arabiska halvön. Venedig fick nu ensamrätt i Europa på pepparhandeln med araberna.

Slutet på historien
Någon resa mot Egypten och Jerusalem blev däremot aldrig av. Det fjärde korståget slutade med förstörelsen av Konstantinopel. Enrico Dandolo själv stannade i Konstantinopel men hann också delta i en misslyckad räd mot bulgarerna innan han dog i den plundrade metropolen i maj 1205. Han var då 98 år gammal.

Redan under tredje korståget på slutet av 1100-talet hade misstron ökat mellan öster- och västerländska kristna. Efter det fjärde korståget och plundringen av Konstantinopel blev det inte precis bättre.

Det latinska kejsardömet blev kortlivat men det Bysantinska riket var nu så försvagat att det gradvis föll sönder under 12- och 1300-talen. Venedig och Genua avtvingade efterhand det utarmade landet alltmer frikostiga handelsavtal.

I ett försök att förbättra kontakterna med väst gick det Bysantinska riket med på att erkänna katolska kyrkan i Rom som överhöghet. Det ledde dock endast till motstånd och konflikter inom den ortodoxa kyrkan utan att för den sakens skull förbättra relationerna med väst.

Muslimer och ryssar
Och på 1400-talet föll så Konstantinopel slutligen i händerna på muslimska härskare och det som fanns kvar av det Bysantinska riket omvandlades då till det Osmanska riket.

Överhögheten över den ortodoxa kyrkan menade sig därefter ryssarna ha och tsaren av Ryssland menade sig vara kejsare av det tredje romerska riket.

Och så stärktes den klyfta av ömsesidig misstro mellan Östeuropa och Västeuropa som lever än idag.

3 kommentarer

Filed under historia, resor, Samhälle och politik, världen

Dekadens, karneval, kloakråttan och andra historier från Venedig


Det är något alldeles speciellt med Venedig! Just nu är det åter dags för den årliga karnevalen. Jag har ännu inte besökt Venedig under karnevalen men skulle gärna göra det någon gång även om jag förstår att det är ett turistjippo utan like när jag läser att det brukar vara ungefär 100 000 personer som deltar i karnevalen som inte heller är så äkta som man kanske tror. Men däremot har jag en del andra minnen från Venedig. De flesta av dessa har jag dock läst mig till.

Kloakråttan i Venedig
Under en av 80-talets tågluffar tillbringade jag och min dåvarande reskamrat en dag i Venedig. Efter att ha promenerat runt i sommarhetta i flera timmar satte vi oss ner vid en kanalkant för att svalka de ömma fötterna i vattnet. Men när en jättelik kloakråtta kom simmandes rakt emot oss och med hög hastighet for vi kvickt upp igen!

Mina färskaste minnen från Venedig är annars ifrån höstlovet 2013 då min familj och jag tillbringade några dagar i den italienska staden som numera känns mer som ett stort utomhusmuseum än som en levande stad. Vi fick då uppleva Venedig i det vackra dis som man ofta ser i fotografier från karnevalen. 

En festival som i övrigt kanske inte är så genuin som jag förut trodde. Jag har nämligen läst på nu och vet därför att karnevalen hade ett långt uppehåll mellan 1798 och 1979.

Karnevalen
Karnevalen i Venedig arrangeras i år 11-28 februari. Du kan räkna ut när karnevalen infaller nästa gång genom att utgå ifrån fettisdagen. De två sista helgerna innan och under själva fettisdagen äger festivalens flesta aktiviteter rum. Jag kikar på filmklipp på Youtube från tidigare års karnevaler och konstaterar att de flesta som deltar inte är utklädda utan går omkring och fotograferar de ändå hyggligt många som orkat fixa en dräkt. Känslan tycks vara mer teater, kuliss och just utomhusmuseum än en riktig fest. Jag kan nog tycka att om man nu ska åka dit och trängas med alla människor under karnevalen så kan man väl kosta på att klä ut sig? Men kanske är det krångligt, besvärligt och dyrt? Olika år har olika teman men dräkterna är alltid inspirerade av 1700-talet.

Dekadensens Venedig
1700-talet var dekadensens tid i Venedig. Den egentliga storhetstiden var över men festen fortsatte. Venedig var vid den tiden inte bara känt för fin konst och annan kultur utan kanske i än högre grad för ett lättsamt leverne med mycket alkohol, spel och dobbel. Det ska också ha funnits tusentals, ja kanske till och med tiotusentals prostituerade i staden som nu också för första gången började bli en turistort i och med att den var ett givet stopp på den stora Europaresa som många unga rika män från England och andra länder i norra Europa gärna företog sig under den här perioden.

Som souvenirer köpte dessa första turister med sig så kallade vedutor. Det var målade, detaljerade stadsbilder föreställande Canal Grande vid inloppet eller vid Rialtobron. Eller någon av de andra kanalerna. San Marco-platsen eller någon av Venedigs många kyrkor och palats var andra populära motiv. Det är samma motiv som senare blev vanliga på vykort från staden. Och samma motiv som idag dyker upp på Instagram eller Facebook när någon bekant besöker staden.

Jag har googlat en del för att försöka få ett grepp om dekadensens Venedig och det tycks mig som att mycket av 1700-talets dekadens fanns dold under ytan av en katolsk präktighet. Jag läser till exempel om poeten Giorgio Baffo som var lågadlig och gjorde karriär som domare i staden men som också skrev dikter. Många av dikterna var ekivoka och Giorgios verk föraktades officiellt av både samtida poeter och samhället i stort. Men samtidigt sålde de bra och det tryckeri i London som låtit trycka hans serenader på originalspråket, venetianska, tjänade stora pengar på försäljningen.

Redan under den första halvan av 1600-talet hade världens första kasino som var öppet för allmänheten öppnat i Venedig. Kortspel om pengar var verksamhetens huvudsakliga inriktning men där förekom även andra äventyr. Så här beskrev Casanova kasinot i Venedig: ”kasinot hade fem rum, inredda med yppersta smakfullhet. Allt därinne var gjort enkom för kärlek, god mat, och sinnenas njutning”.

Det var också just under 1700-talet som karnevalen blev den storslagna, internationella tillställning som den är idag. Mask bar adeln för att kunna delta fullt ut i all denna dekadens utan att behöva bli igenkända. Självaste Casanova har kommit att bli en symbol för 1700-talets Venedig och även för nutidens karnevaler.

Casanova
Giacomo Casanova var från Venedig. Han föddes den 2 april 1725. Båda hans föräldrar var skådespelare. Vid 16 års ålder disputerade han som juridicae doktor på en avhandling om judarnas rätt att bygga synagogor. Han blev sedan först präst och därefter militär, deserterade i Istanbul och råkade i svårigheter som fiolspelare på en teater innan han lät sig adopteras till ett liv i lyx. Men år 1755 blev han häktad och förpassad till dogepalatsets fruktade blykamrar i sin hemstad Venedig. Från dessa rymde han 31 oktober samma år på ett så våghalsigt och ryktbart sätt att han snabbt blev känd över Europa. 

Detta kändisskap drog han nytta av och bryggde vidare på när han reste runt, förförde damer och nästan överallt skaffade sig tillträde till hoven. Där gjorde han bekantskap med tidens förnämsta personligheter som Voltaire och Rousseau. Överallt var han hjälten i kärleksäventyr, dueller och intriger; i Paris, Berlin, London, Madrid, Sankt Petersburg, Warszawa och flera italienska huvudstäder, tills mot 1770-talet då hans stjärna började dala.

Franska revolutionen inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli år 1789. Napoleon var då Frankrikes befälhavare i Italien och 1797 invaderade han Venedig och revolutionen firades på Markusplatsen.

Casanova skrev då till en vän i staden: ”Vad kommer att hända nu med staden Venedig? Denna stad kan existera i all sin rikedom, prakt och skönhet endast när den är huvudstad och bebos av aristokratin som styrde republiken. När alla patricier flyttat till fastlandet kommer Venedig tyna bort. Och är det inte sant att du lämnar? Vad skulle du göra i Venedig, när du ingenting längre har att göra? Det är synd att du inte kommer att kunna ta med dig dina vackra byggnader, men stanna ändå inte, eftersom luften på fastlandet är bättre än den i lagunen, vagnar är trevligare än gondoler, och hästar är värda mer än gondoljärer, även om de förstnämnda är mindre humoristiska än de senare.”

Den sista ”riktiga” karnevalen hölls 1798 strax efter att österrikarna tagit över staden i januari samma år. Adeln lämnade mycket riktigt staden därefter och en hundraårig efterfest var över. Venedig kom under en tid att närmast glömmas bort innan turismen på 1800-talet tog fart på nytt. 

Handeln som hade gjort staden rik
Venedig är från början byggd på ett antal små och låglänta öar som ligger i en träskliknande lagun vid Italiens ostkust, i den norra änden av Adriatiska havet. Staden befolkades först av flyktingar från övre Italien som här sökte skydd från hunnernas invasion år 452 och senare från langobarderna 568.

Kanske var det den annorlunda konstruktionen av staden med kanaler istället för gator som bidrog till att Venedig fungerade så väl som handelscentrum? De viktigaste varutransporterna skedde ju vid den här tiden med båt. Under högmedeltiden kom staden att bli mycket rikt tack vare kontrollen av handeln med Levanten och stadsstaten började att expandera längs Adriatiska havets kuster. Venedig hade mot slutet av 1300-talet lyckats skaffa sig handelsmonopol som bland annat omfattade den lukrativa kryddimporten från Orienten till Europa. Permanenta venetianska handelskolonier hade vid det här laget etablerats i de flesta av Levantens och den muslimiska världens viktigaste hamnar – Akko, Alexandria, Kairo, Damaskus, och Aleppo.

Republiken Venedig var en riktig stormakt under senmedeltiden. Staden Venedig var då en av Europas största städer och hade runt hundra tusen invånare.

Det pågick fortfarande flitig handel mellan Venedig och egyptiska hamnar på 1600-talet och det var genom den handeln som kaffebönan introducerades till Europa. Drycken blev snabbt populär och även handeln med kaffebönor genererade stora inkomster. Det första europeiska kaffehuset öppnades i Venedig år 1600.

Men fram mot 1700-talet hade handeln börjat ta nya vägar sedan sjövägen till Indien hade upptäckts och handeln med Amerika tagit fart. Venedig befann sig plötsligt i bakvattnet men festen kom som sagt att fortsätta i ytterligare ett sekel. 

Och idag börjar alltså en annan slags efterfest, karnevalen, som längtansfullt blickar bakåt mot det 1700-tal i Venedig som redan i sig var en slags efterfest i kölvattnet av den redan då svunna storhetstiden. Lager på lager av nostalgiskt bakåtblickande som aldrig tycks ta slut. Kanske är det det som är turismens innersta själ?

.

4 kommentarer

Filed under historia, resor

Slavmarknaden på Zanzibar


När vi går genom stadens gränder mot den Anglikanska katedralen och slavmarknaden kan vi se på anletsdrag, hudfärg och klädsel hos människorna vi möter att de sannolikt har olika geografisk bakgrund. (Förutom då att vi alla kommer från Afrika från första början.) Några är säkert som vi själva turister från olika delar av världen. Men de flesta vi möter har mest troligt bott i generationer på Zanzibar. Det är på resans sista dag och vi är på väg mot slavmarknaden i Stonetown.

Det är i mångt och mycket slavhandeln som har gjort Zanzibar till den ö den är idag. Med slavhandlarna kom befolkning, arkitektur, kultur och religion från olika delar av Mellanöstern. Och delar av befolkningen är också ättlingar till slavar från olika delar av Afrika och har med sig traditioner därifrån. Slavhanteringen har skapat förmögenheter åt några familjer och ett relativt välstånd åt många på ön. Och det myller av etniciteter som är dagens Zanzibar. Men orsakade också de djupaste tradgedier för de drabbade.

Det är inte möjligt att tänka bort slavhandeln från vare sig Zanzibars eller mänsklighetens historia. Hur långt tillbaka i mänsklighetens historia som människor tagits tillfånga som slavar är det ingen som vet, men det går åtminstone tusentals år bakåt i tiden. Att slaveriet finns kvar än i våra dagar vet vi däremot säkert.

Katerdralen står inte på den plats den gör trots att slavmarknaden tidigare låg där utan just därför att den gjorde det. Den är byggd som en hyllning till friheten sedan slaveriet förbjudits även på Zanzibar som hade Afrikas sista lagliga slavmarknad. På platsen finns också ett litet museum om slaveriets historia och ett gripande konstverk av en svensk konstnär.

Vi betalar entré för att besöka muséet. Tio för de stora och noll för de små. Dollar alltså. Anton som är 13 år räknas här som stor och honom får vi betala för medan Albin som är 11 år går in gratis.

Utställningen består av gammaldags skärmar med tryckt text och bild på som berättar om slaveriets historia. De första skärmarna berättar om varifrån slavarna kom. Det var en bra bit av östra Afrika som var upptagningsområde för slavhandeln på Zanzibar. Skärmarna berättar om hur människor rövades bort med våld och hur hela byar förstördes. Ett fotografi föreställer en swahilisk sultan med namnet Rumaliza som under den andra halvan av 1800-talet handlade med både järn och slavar och tillsammans med en Tippu Tip, som inte presenteras närmare, dominerade handeln i hela Tanganyika, det vill säga nuvarande Tanzanias fastland.


Nästa del berättar om hur slavarna tvingades till Zanzibar. Sista biten fraktades de med slavskepp där de satt tätt ihoptryckta i trånga utrymmen under däck. För många av de tillfångatagna var det den första upplevelsen av havet.

Sedan följer berättelsen om själva slavhandeln på Zanzibar. Det fungerade ungefär som en kreatursmarknad, där hälso- och åldersbedömningar gjordes bland annat genom att tänderna inspekterades. Äldre slavar var mindre värda då de kunde befaras dö snabbare. Slavarna delades också in i kategorier efter tilltänkt användningsområde. Några ansågs lämpade för hårt kroppsarbete på plantager, andra som betjänter, några behärskade ett särskilt hanterverk och så vidare. Kvinnorna såldes ofta som sexslavar. Budgivningen var livlig. Flera hundra slavar kunde byta ägare på en och samma dag. Den som köpte flera slavar kunde få med ett eller ett par barn på köpet.

En ögonvittnesskildring berättar om en kvinna som kom in i en rättssal och anklagade en man för att orättfärdigt ha förslavat henne. Bevis lades fram och kvinnan frigavs. Mannen tvingades betala 40 rupier i böter och 20 rupier i skadestånd till kvinnan. När summan räckts över tillfrågades den frigivna kvinnan vad hon skulle göra för pengarna. Hon svarade genast: ”Jag ska köpa mig en slav”.

Flera andra berättelser handlar om slavar som själva ägde slavar. Bättre lottade slavar kunde få lön för sitt arbete och det hände att dessa hade en egen slav.

Nästa del i utställningen berättar om vart slavarna fördes sedan de sålts. Några blev kvar på Zanzibar (ungeför en tredjedel) och några hamnade som plantagearbetare på de franska ö-kolonierna i Indiska oceanen (som Mauritius och Réunion). Men de allra flesta hamnade i olika delar av Mellanöstern.

Sista delen handlar om hur slaveriet förbjöds i olika delar av världen och till sist också på Zanzibar (1897). Hur frigörelsen från de tidigare ägarna ofta skedde gradvis då många inte var medvetna om sina rättigheter eller visste vart de skulle bli av. Och att slaveriet på Zanzibar därför i praktiken pågick in på 1900-talet. Och också om att slaveriet, trots att det är förbjudet, fortfarande är utbrett i stora delar av världen. Inte minst i delar av Asien används förslavade människor än i dag som arbetskraft i jordbruk och industri samt även som sexslavar.

Konstverket av den svenska konstnären Clara Sörnäs står utomhus intill kyrkan under en palm och föreställer fem fastkedjade slavar i ett nedsänkt utrymme. Kedjorna som använts i konstverket är riktiga slavkedjor. Clara själv ska ha sagt: ”Mitt slavmonument i Zanzibar har blivit en stor turistattraktion. De kallar det för Tanzanias tredje underverk.” (Översta bilden.) När jag står där och fotograferar de förstenade slavarna kan jag nästan se dem komma till liv och jag förflyttas i tiden, kan höra sorlet av budgivningen och se slavarnas uppgivna blickar och blödande sår efter piskan. Det är omöjligt att inte bli illa berörd.

10 kommentarer

Filed under historia, resor

Från Afrika, via vikingar och tillbaka till Afrika igen

Jag har afrikanska rytmer i hörlurarna när jag åker till och från jobbet. Samtidigt läser jag om ”svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren”. En bok jag fick i julklapp.

Jag läser bland annat att under vikingatiden innebar det hög status att resa långt, precis som det hade gjort under hela bronsåldern. Vikingatiden var den sista delen av järnåldern och jag läser vidare att hela järnåldern tycks som en glidande övergång från bronsåldern i dessa avseenden.

Vikingarna var både handelsresande och rövare från Skandinavien som särskilt gärna gav sig på kyrkor och kloster där det fanns gott om värdefulla föremål men dålig försvarsförmåga. Själva ordet ”viking” kommer från uttrycket ”dra i vinking” som betydde att ge sig ut på resa.

I västerled gick färderna till brittiska öarna, Island och Grönland. Ända till nuvarande Kanade hittade vikingarna. Till Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna kom hela familjer för att bosätta sig och i österled gick färderna till Finland, Baltikum och Ryssland. Och ända bort mot Samarkand.

Samarkand. Jag smakar på namnet. Den som nån gång kommer fram till Samarkand…

Men det är inte dit jag ska nu snart. Nästa resmål är Zanzibar. Och Tanzanias fastland. Låter inte så tokigt det heller. Kanske bättre rent av. Och där, på Tanzanias fastland, bodde förmänniskor redan för två miljoner år sedan. Långt innan någon satt sin fot i Samarkand. 

Exakt var den människoart som vi alla idag tillhör uppstod vet vi inte. Men att det var senare än för två miljoner år sedan men någonstans i Afrika, det är i stort sett alla forskare överens om. Kanske att just dina och mina förfäder bodde i Tanzania långt innan de påbörjade sin utvandring mot Europa och långt innan några av dem, efter många och långa irrfärder, hamnade i Skandinavien och blev ”vikingar”, alltså sådana som reser. Sådana som du och jag.

Och nu ska jag alltså tillbaka till rötterna och hälsa på en kort sväng.

Bilden ovan är ett utsnitt av omslaget till boken jag just läst ut av Karin Bojs och Peter Sjölund. Den kan rekommenderas.

Lämna en kommentar

Filed under historia, resor

När nya tider kommer faller gamla maktstrukturer sönder

Stenåldern tog inte slut därför att stenarna tog slut. Gamla makthavare har alltid fallit när ny teknik gjort entré. Och nu står vi inför ett nytt teknikskifte.

Stenåldern tog inte slut därför att stenarna tog slut. Stenåldern tog slut därför att brons fungerade så mycket bättre att göra svärd och yxor av. Några invandrare tog med sig tekniken. Andra invandrare utvecklade handeln. Under bronsåldern exporterades bland annat bärnsten för att finansiera importen av brons. De familjer som kontrollerade handeln blev samhällets nya elit och blev omåttligt rika. Klyftorna växte. Många förblev fattiga och några blev till och med slavar.

När väl hemligheten om hur järn tillverkas nådde Skandinavien behövde ingen längre vara beroende av de stormän på andra sidan havet som kontrollerade tenn- och koppartillgångarna i Europa. Järnmalmen fanns lokalt. Kolet togs från skogen. Gamla maktstrukturer föll åter sönder. Nya släkter blev rikare och mäktigare än andra. Förbättringar inom jordbruket som att ta tillvara djurens gödsel, bidrog till att befolkningen växte och husen blev större. Särskilt de rikastes hus växte.

Nya tider kom och gick.Släkten följde på släktens gång. Och oräkneliga är de gamla makthavare som föll när nya tog vid.

Vi står inför ett nytt teknikskifte nu. Hållbara energikällor måste ta över efter de fossila bränslena. Inte därför att de fossila bränslena håller på att ta slut. Det finns lika mycket fossilt kol i jordens inre som det finns syre i luften. Först när syret är slut är det fossila kolet slut. Det är en lång väg dit. En lång och oframkomlig väg. Långt innan syret tar slut har nämligen klimatet på den här planeten pajat fullständigt.

Inga förmögenheter kan byggas på lång sikt om planeten slutar fungera. Allt fler kommer till insikt om detta. Och ser också möjligheterna att bygga nya förmögenheter i en ny tid. Samtidigt hotar det här de gamla maktstrukturerna. De som är beroende av oljan och de fossila bränslena för sin maktbas. Fundera ett slag över vilka de är. Och varför de nu agerar som de gör i världspolitiken.

Bilden: Ett stearinljus som brinner. Äkta stearin är en förnybar energikälla.

2 kommentarer

Filed under historia, miljö, Samhälle och politik

Stjärnorna berättar historier

Stjärnorna gnistra och glimma. I tidig morgontimma. Och i tidig kväll. Stjärnorna. Jag tycker om dem. Jag tycker om att blicka upp mot dem i decembermörkret en klar vardag och jag tycker ännu mer om att från stranden se dem tändas över havet en sammetslen natt på semester i främmande land. Jag tycker om stjärnorna. De berättar historier om svunna tider.

De berättar om hur det började med en stor smäll för nästan 14 miljarder år sedan. Om hur stjärnstoff slungades ut och bildade galaxer. Som Vintergatan. De berättar att vår galax föddes för 13 miljarder år sedan ur ett nästan sfäriskt och roterande gasmoln bestående av väte och helium. De berättar att under tidens lopp har gasen sedan samlats i en roterande skiva där yngre stjärnor bildats och bildas än idag och där vår sol bildades för 4,6 miljarder år sedan. En ganska vanlig stjärna ändå. Säger stjärnorna.

Och under den stjärnan vandrar vi som våra förfäder och förmödrar vandrat före oss. Och om natten har också urtidens människor blickat upp mot stjärnorna och undrat vad de har att säga till oss. Och stjärnorna har berättat dem historier. De har under jägarstenåldern berättat om hur båtar ska navigeras i natten i sökandet efter nya jaktmarker när den kontinent som idag heter Afrika inte längre räckte till.

Och de har för oss som lever idag berättat hur en grupp av dessa människor för kanske 70 000 år sedan via nuvarande Eritrea lyckades ta sig över Röda havet till nuvarande Jemen. Och hur ättlingarna till dem nådde Sydostasien för kanske 50 000 år sedan och sedan Australien för minst 40 000 år sedan. Och stjärnorna över södra halvklotet berättade en kväll i trettondagshelgen 2013 om drömtidens sånger för oss när vi vandrade tillbaka till hotellrummet genom ett fortfarande hett Yulara efter att ha sett på deras ättlingars dans och sedan ätit kvällsmat. Vi hade den gången ätit pizza med kängerukött.

Stjärnorna har glittrat över den bondestenålder, som i trakterna av norra Syrien utvecklade världens första jordbruk för ungefär 11 500 år sedan. Och stjärnorna har då börjat berätta för våra förfäder när det var dags att så och skörda. Till Cypern har stjärnorna sedan sett de första bönderna komma i båt med utsäde och husdjur två tusen år senare. Och ännu senare på samma ö har jag i oktober 2015 blickat ut över havet, fullmånen och stjärnorna. Och läst Karin Bojs.

Till vår del av världen kom jordbruket med de invandrare som skulle bli våra förfäder och förmödrar 4 000 år efter det att deras förfäder anlänt till Cypern. Och vid Haväng har jag tidigt i höstas sett solen tränga undan natthimlen och gå upp över havet och stenåldersstenarna.

Från bronsåldern kommer himmelsskivan som hittades i Nebra i Tyskland och solvagnen som hittades på Jylland. Dessa skvallrar om hur viktiga sol, måne och stjärnor var för den tidens präster och deras undersåtar. Plejaderna mellan sol och måne. Och hällristningarna. Intill dem på Himmelstadslundsfältet i Norrköping har jag sett bronsåldersdans under stjärnorna. För tretusen år sedan började också Polynesien befolkas som det sista stora geografiska regionen på jorden. Utriggare på deras kanoter än idag så som på våra hällristningars båtar. Och invid stränder av blånande slätter har jag skådat Samoastjärnornas sken. Och innan dess hade jag och min älskade vandrat hem till vår hydda på Aitutaki med fullmånen som enda ljuskälla utöver stjärnorna.

Sen kom järnåldern och vid vår tideräknings början, berättar stjärnorna att det kom några österländska stjärntydare till Jerusalem. Stjärnorna säger att de var präster från Persien som också fungerade som vetenskapsmän, diplomater och rådgivare vid hovet, som hade tyckt sig se en ny konungs stjärna gå upp och att de kom­mit för att hyl­la ho­nom. Stjärnorna säger också att de visa männens tro var och är samtida med judendomen och tillsammans med den föregångare både till kristendom och islam. Prästernas titel var ”mager”. Ett ord som senare blivit till vår tids ”magiker”.

Och vid den tiden var Rom hela världens huvudstad och Medelhavet var Mare Nostrum och oräkneliga är de gånger jag hänförts av dess stjärnhimmel. Som under en kvällspromenad i Menton i somras (bilden). Eller när jag efter kvällsmaten några kvällar i september låg på en solstol på en hotellbalkong på Amalfikusten. Och skådade stjärnorna.

Och så hänger allting samman i en enda lång historia från tidernas början, genom nuet och rakt in i framtiden. Och människor har i alla tider färdats och sökt det goda livet någon annanstans. Säger stjärnorna som tindra så klara. Som diamanter i skyn.

3 kommentarer

Filed under historia, resor, Samhälle och politik, världen

Forskare i Lund har möjliggjort hembesök i Pompeji år 79

Vill du resa i tiden? Kliva in i ett av husen i Pompeji strax före vulkanutbrottet som år 79 samtidigt både ödelade staden och bevarade den åt eftervärlden?

Forskare i Lund har tagit fram en 3D-modell som gör det möjligt att göra ett hembesök hos en av stadens mer välbärgade medborgare. Kolla på det här klippet:

4 kommentarer

Filed under historia, resor, Skåne

Vad är grejen med Pompeji? 16 saker som du inte bör missa

Det är en av världens riktigt stora sevärdheter. Ett självklart världsarv. Men vad är det som är grejen? Jag skulle säga att grejen är två. Varandras motsats och ändå intimt förknippade med varandra. Grejen med Pompeji är nämligen livet och döden. Livet i Romarriket och döden i naturkatastrofer.

För å ena sidan: ingen annanstans finns en hel stad bevarad på det här sättet, mitt i livet. En småstad i Romarriket. Det är i mångt och mycket helheten som är det häftiga. Inga enskilda sevärdheter kan mäta sig med det samlade intrycket av stadens bebyggelse med sina gator i rutnät, trottoarer och farthinder och kvarter med hus. Jag tycker att det mest spännande med Pompeji är att det är så mycket i stadsbyggnaden som är så likt hur det är än i våra dagar. Men också det som var olikt är intressant. Samtidigt: den oerhörda katastrof som var förutsättningen för att vi idag ska kunna vandra omkring i en stad där tiden stannat på år 79 e.kr.

Det var en solig sommardag den 24 augusti det året. I den lilla romerska landsortsstaden med 20 000 invånare hade en lättare jordbävning skakat marken och husen i de tidiga morgontimmarna. Men det var inte värre än att de flesta lugnt sov vidare tills det var dags att gå upp och påbörja dagens sysslor. Pompeji var till vardags inriktad mest på sjöfart och handel. Just den här dagen skulle en festival hållas till guden Vulcanus ära.

Ganska ironiskt kan man tycka eftersom vulkanen Vesuvius istället började spy ut pimpsten och aska strax före lunch. Ett ögonvittne jämförde senare formen på askpelaren som kom ut ur vulkanen med ett pinjeträd. Som en hög stam och en bullig barrtopp såg den ut. Snart nog gjorde tyngdlagen sitt och stenarna och askan började falla ner i omgivningarna. De första dödsfallen berodde på nedfallande stenar, sedan rasade många byggnader, vilket också dödade många och mot slutet var det kvävning på grund av gaser, som koldioxid, och inandad aska som återstoden av befolkningen dog av.

Ett knappt dygn varade katastrofen som dödade alla de som inte hann fly i tid och som sedan täckte staden med flera meter sten och aska och flyttade havslinjen nästan 500 meter längre ut.

Alla räddningsförsök var förgäves och inte heller lyckades det Rom att återuppbygga staden. Istället glömdes den bort och hittades igen först på 1500-talet då enstaka skatter hittades. Utgrävningarna började på 1750-talet och mer systematiskt på 1800-talet och de pågår än idag.

Vi vandrar genom staden som har sovit i nästan 2000 år. Häng med till 16 sevärdheter som du inte bör missa. Inom parentes anger jag också zon (regio) och nummer på respektive sevärdhet i den lilla guidebok som du får i entrén när du löser biljett och som de är skyltade med på plats:


1. Huvudgatan – Via Abbondanza
(Gräns mellan regio II och III, I och IX samt VI och VII.)
Vi börjar vid den mindre ingången närmast centrum och vandrar mot den andra, Porta Marina, via huvudgatan Via Abbondanza och över Forum mot basilikan. Huvudgatan är belagd med stora stenar och i dessa syns vagnspår som ett resultat av trafiken som kört på dem. Farthinder finns också innan korsningarna. Pompeji hade också ett allmänt vattennät som fick vatten via akvedukter och där vatten kunde hämtas i brunnar som kan ses längs gatan. Husen upp och gatan ner, trottoarer och vattenledningar. Känns konceptet möjligen igen? 


2. Venus i snäckans hus
(Regio II, nr 2)
På vägen till Forum passade vi på att se det här huset från det första århundradet före vår tidräkning som är berömt för sin freskomålning av Venus i en snäcka. Här finns också både ett atrium och en innerträdgård som i så många av Pompejis hus.


3. Basilikan – Basilica
(Regio VIII, nr 2)
Vi kikar in i ytterligare ett par hus innan vi skyndar vidare över Forum och bort till basilikan som ligger nära huvudingången. Basilikan var en slags handelskammare och inte alls en kyrka som man skulle kunna förledas att tro av namnet. Statyerna som just nu finns på området tillhör en tillfällig utställning som pågår just i år. De är inte från Pompeji.


4. Forum
(Regio VII, nr 5)
Vi går vidare till kommunkontoret vid forums södra kant. Forum var torget och en mötesplats för handel, politiska möten och religiösa ceremonier. I stora drag samma funktion som städernas torg har haft i alla tider och har ännu idag. Kommunkontoret bestod av tre hus vid Forum-torgets södra kant. Kommunkontoret som ligger vid stadens torg. Känns konceptet möjligen igen av någon?

Jättehuvudena som just nu pryder Forum tillhör en tillfällig utställning.

Vid Forum ligger också Apollos tempel. Det ligger i väster, ungefär mitt på det långsmala torgets ena långsida, mitt emot basilikan. Konsten, dikten, vetenskapens och ljusets gud, Apollo, tillbads här. Tyvärr är det staket runt så vi kan inte gå in och titta.


5. Spannmålsmagasinet – Granai del Foro
(Regio VII, nr 7)
Spannmålsmagasinet är en byggnad försedd med tak som ligger intill Forums nordvästra hörn. Vid tiden för Vesuvius utbrott låg det en grönsaksmarknad här. Här finns numera lerkärl, vagnar, konstföremål och andra fynd som vi kan se bakom galler. Här finns också gipsavgjutningar av en människa och en hund som båda dog under katastrofen år 79. Vid utgrävningarna av den antika staden upptäcktes hålrum i stenmaterialet där en gång döda människor och djur hade legat. Kropparna hade förmultnat, men hålrummen hade blivit kvar. Dessa hålrum fylldes med gips, med början på 1800-talet, och kvar blev avbildningar av många dödsögonblick detta ödesdigra dygn i världshistorien. Och två av dessa kan alltså beskådas i spannmålsmagasinet tillsammans med en stor mängd föremål från staden.


6. Saluhallen – Macellum
(Regio VII, nr 12)
Vid nordöstra hörnet av Forum låg den täckta kött- och fiskmarknaden Macellum. I närheten fanns också ett växlingskontor och en inrättning för vikt och mått.


7. Forumbaden – Terme del Foro
(Regio VII, nr 10)
Från Forum går vi till Forumbaden som ligger strax norr om torget. Vi äter lite lunch på en restaurang på vägen hit. Forumbaden var ett av stadens badhus och det hade olika avdelningar för män och kvinnor. Männens avdelning var större än kvinnornas, som inte heller hade hunnit restaureras efter en jordbävning som inträffade år 62. Männens avdelning hade både kalla, medelvarma och heta bad. En av bassängerna påminner mycket om moderna lugn- och robassänget med en avsatts att sitta på längs kanten. I badhuset hittades på 1800-talet 500 lampor som använts för att lysa upp det när det hölls kvällsöppet. 


8. Thermopolium Caupona
(Regio VI,nr 5)
Det här var en liten bar som låg en bit norr om Forum. Vinet serverades kylt ur urnor som stod i vattenfyllda håligheter uthuggna direkt ur barborden. Här finns också rejäla lerkärl att titta på. Intill ligger den tragiska poetens hus där vi såg den berömda mosaiken ”varning för hunden” genom en glasskiva.


9. Mysterievillan – Villa dei Misteri
(Regio VI, nr 22)
Det tar en liten stund att promenera till sevärdhet nummer åtta på vår lista. Den här villan ligger nämligen en bit utanför Pompejis stadsmur. De färgrika väggmålningarna i det stora huset och särskilt den som föreställer människor i naturlig storlek mot röd bakgrund gör att Mysterievillan är värd den extra promenaden. Ett av motiven ska vara en brud som invigs i de dionysiska mysterierna. Därav namnet på mysteriehuset.


10. Faunens hus – Casa del Fauno
(Regio VI, nr 1)
Det här är ett av de största privata boningshusen i Pompeji. Det är döpt efter den bronsstaty som finns på en av innergårdarna. Välbärgade familjer hade hus som upptog hela kvarter och var byggda runt två öppna innergårdar, det italienska atriet och den mer grekiska trädgården. I atriet fanns ofta en bassäng som fungerade både som prydnad och för uppsamlande av regnvatten som sedan förvarades under bassängen. Impluvium kallades konstruktionen. 

I Faunens hus finns också en berömd bild föreställande en krigsscen med Alexander den store.

11. Bordellen – Lupanar
(Regio VII, nr 18)
Bordeller fanns det också i staden. Den här var dekorerad med antik porr i form av mosaik. Här köar vi i Pompejis längsta kö för att komma in och se små,blekta bilder som sitter högt upp. 

12. Stabianska baden
(Regio VII, nr 16)
Här är det också lite kö för att komma in. Det här är Pompejis äldsta badanläggning. Takmålningarna är behållningen. Men ska du välja bara ett badhus tycker jag att du ska se Forumbaden istället.


13. Stora teatern
(Regio VIII, nr 10)
Teatern är inte helt lätt att hitta till där den ligger mitt inne i ett kvarter men den är mycket väl bevarad och värd att se. Här hölls gladiatorspel när det begav sig.


14. Gladiatorbarackerna
(Regio VIII, nr 11)
Här bodde gladiatorerna. Pinjeträden och bergen i bakgrunden bidrar till en vacker vy.


15. Lilla teatern

(Regio VIII, nr 12)
Den lilla teatern hade före katastrofen tak och här hölls konserter och liknande arrangemang.


16. Flyktingarnas trädgård – orto dei fuggiaschi
(Regio I, nr 14)
I en liten glasmonter har några gipsavgjutningar av några av katastrofens offer samlats. Flera är barn. Här kan vi något ana hur hemsk denna katastrof måste ha varit för dem som drabbades. Vår minsting blir upprörd och säger ”Nu går jag här ifrån!” Och det gör vi också. Mätta på intryck,

7 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor

Carcassonne – en sagoblandning av lyckat fejk och äkta vara

På håll ser den gamla befästningen ut som en vy ur en medeltida saga. Carcasonne heter staden i södra Frankrike som kanske just därför är så känd för sin världsarvsklassade gamla stad och ringmur. Som är en blandning av lyckat fejk och äkta vara. Vi besökte staden på ett kort lunchstopp på vägen mellan Andorra och Provence. 

I förväg har jag sett ut en parkeringsplats utanför ringmuren och en restaurang innanför. I verkligheten visar sig parkeringen vara fullbelagd och det tar en stund innan vi hittar en annan. 

Väl innanför muren upphör telefonens gps att fungera och vi är snart lost. Vi får helt enkelt välja en restaurang på slump istället. Och det går ju också bra. När vi sitter och väntar på maten läser jag om stadsmuren att den var nära att rivas vid mitten av 1800-talet. Det var beslutat så på grund av att muren då till stora delar var nedgången. Men det bev opinion mot rivningen och istället påbörjades en restaurering som pågick till 1960-talet. Även om restaureringen anses arkitektoniskt lyckad avviker den en del från originalet. Särskilt tornen. ”Fejk alltså”, dömer jag i det läget.

Det blev bara ett kort lunchstopp i Carcasonne därför att det inte är möjligt att få in hur mycket som helst i en rundresa i Europa. Annars hade jag gärna stannat över natten. Jag kan nämligen tänka mig att den värsta turistrusningen avtar något på kvällarna. Men även om besökarna var många så där mitt på dagen i juli så var stan ändå klart sevärd. Och jag hade gärna stannat längre, som sagt.

Och när jag nu i efterhand läser på lite noggrannare om stadens historia, inser jag att ringmuren inte alls bara är fejk. Tvärtom är de nedersta delarna av muren och det äldsta tornet från romartiden och sedan har anläggningen byggts till och byggts om i så många historiska vindlingar att det inte går att hålla reda på allt. Det är kungar och krig mellan olika kristna inriktningar och belägringar och en gris som kastad ut över muren och… Det går som sagt inte att hålla reda på allt.

Carcasonne är inte bara en utan många medeltida sagor. I en skön blandning av fejk och verklighet. 

Efter besöket söker vi efter en utsiktsplats där jag ska kunna fotografera staden på håll. Men vi är för långt ifrån för att bilderna ska bli lyckade. Mitt tips till dig som vill fotografera en snygg vy över staden är därför att stanna till en eller flera gånger på vägen in mot staden. I alla fall om du kommer söderifrån.







7 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor

Stenålderstenarna på Haväng


Soluppgång vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Den är rest av människor som var en del av det som i vår tid har fått benämningen trattbägarkulturen.

De var invandrarna som tog med sig jordbruket hit. Man kan nämligen, enligt vetenskapsjournalisten Karin Bojs, mycket tydligt se på dna, att jordbruket spreds från Mellanöstern till hela Europa och vår del av världen med hjälp av det vi skulle kalla för invandrare. De kom med djur och utsäde och ett helt nytt sätt att leva. En helt ny syn på världen. När de reste den här graven vid Haväng hade de redan funnits här i 500 år.

Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel.

Det var endast ett fåtal människor som begravdes på det här sättet. Vilka de var vet vi inte. Kanske kungar eller varför inte präster? Med jordbruket kom en ny religion. Nu blev årscykeln viktig. Vårdagjämning och höstdagjämning. Sommar- och vintersolstånd. Den senare viktigast av dem alla. Måne och stjärnor användes också som stöd för att räkna ut när våra förfäder skulle så och skörda. Så småningom fick himlen ge svar på det mesta i livet. Och än idag frågar många stjärnorna om svar…

Hur vanligt folk begravdes vet vi inte heller. Det är mycket som vi inte vet. Det känns tydligt också för den som i skymningen betraktar de här stenålderstenarna vid Hanöbuktens strand.

2 kommentarer

Filed under historia, livet, resor, Samhälle och politik, Skåne, vackra platser