Kategoriarkiv: historia

7 saker du behöver veta om ön Tabarca utanför Alicante och Torrevieja

Utanför den spanska semesterorten Alicante, och ungefär lika långt ifrån många svenskars andra hemort Torrevieja, finns en vacker liten ö med ett spännande förflutet. Ön kallas oftast bara ”Illa de Tabarca” men heter egentligen Nova Tabarca på valenciska, vilket förklaras av öns historia.

Här är 7 saker som du har glädje och nytta av att veta om du vill göra ett besök här:

1. Båtresan hit
Tabarca tillhör administrativt Alicante. Sommartid finns det båttrafik direkt ifrån denna turistort liksom från Torrevieja. Men närmast och med mest frekvent båttrafik till Tabarca finns den mindre orten Santa Pola.

Här finns flera båtbolag vars biljettbodar ligger på rad, intill varandra, i den lilla hamnen. Överfarten kostar cirka 10 Euro tur och retur per person. Priset är ungefär samma oavsett vilken båt du väljer så du gör klokast i att välja det bolag som har bäst avgångstider för just dig, för både resan ut till ön och resan tillbaka.

Båtarna finns i olika storlek och form. Vi åkte över med en mindre snabbgående blå båt med färgglada fiskar på och tillbaka med en något större blå och orange katamaran. Båda resorna tog ungefär en halvtimme. Med andra båtar kan det ta något längre tid. Kanske upp emot 45 minuter.

2. Var parkera i Santa Pola?
Du kommer alltså antagligen att välja att åka båt från Santa Pola, särskilt om du har tillgång till hyrbil. Men var parkera bilen? Marina Miramar heter en småbåtshamn som ligger mycket nära den hamn som båtarna avgår ifrån och här finns en relativt stor parkeringsplats. Vi parkerade här från 11 till 17 en helgdagsafton i oktober och det kostade oss 11 Euro.

3. Hur mycket tid behöver du?
Hur mycket tid du behöver beror så klart på vad du vill göra. Det finns ett par hotell på ön så det är fullt möjligt att tillbringa flera dagar här. Det kan nog vara lugnt och mysigt här när den sista båten lämnat för dagen. Under högsäsong och mitt på dagen kan du dock behöva räkna med trängsel och en del köande då så många som 3000 turister kan komma på besök varje dag.

Vi var här på höstlovet 2018 och hade fem timmar på ön. Även om det var soligt och fint väder så hade det behövt blåsa lite mindre eller vara ett par grader varmare i luften för att vi skulle ha blivit sugna på att bada. Men vi vandrade runt hela ön, strosade runt ganska länge i den lilla staden, fotograferade massor, åt lunch och satt länge och njöt i solen. Ändå hann vi med en extra foto- och pokemonpromenad och en fika utanför ringmuren innan det var dags att ta båten tillbaka igen. Fem timmar var väl tilltagen tid men om du vill bada, snorkla eller dyka, åka trampbåt (under högsäsong), shoppa eller besöka det lilla muséet på ön behöver du kanske lite mer tid. Och det är ju alltid skönt att inte behöva stressa.

4. Öns historia
Tabarca har som jag tidigare nämnde en spännande historia. Fram till 1700-talet var ön känd som ett piratnäste för så kallade ”berbiska pirater” som hade ön som bas när de gjorde räder mot det spanska fastlandet. Så särskilt berbiska var nog inte piraterna i verkligheten, men väl nordafrikanska, och illa beryktade.

Vid den här tiden hette ön Illa de Sant Pau efter aposteln Paulus som man trodde avreste härifrån. Den kallades också Illa Plana, ”den platta ön”, på grund av sitt utseende.

Namnet Nova Tabarca, eller på riks-spanska Nueva Tabarca, fick ön 1770 i och med att en italiensk befolkning kom dit som flyktingar. Men de kom inte direkt från Italien. Tvärt om. De kom från Tunisien. Utanför den tunisiska staden Tabarka finns en liten ö som också kallas Tabarka som från 1500-talet tillhört republiken Genua i nuvarande Italien. Men tunisierna hade återtagit ön 1741 och höll sedan dess dess genuanska invånare som slavar.

Carlos III lyckades 1768 förhandla loss Tabarquinerna och från den 14 oktober till den 8 december samma år flyttades några av dem först till Alicante för att senare flyttas vidare tillsammans med en nyinrättad spansk militärganison till ”nya Tabarca”. Syftet var förutom att rädda Tabarquinerna från slaveriet även att få en bofast befolkning på ön och på så sätt hålla piraterna borta för alltid.

Totalt flyttade 296 Tabarquiner till ön 1770, varav 31 var födda i Italien , 137 i Genoesiska Tabarka i Tunisien , 70 under fångenskapen i Tunisien och 58 under fångenskap i Alger. Staden på ön började byggas 1770 och redan 1779 stod kyrkan färdig.

På bara några få år lärde sig de tidigare italienarna att prata valenciska och det är det språk som fortfarande talas av öns numera knappa 70 invånare, tillsammans med riks-spanskan, katalanska. Men bybornas italienska ursprung avslöjas av att de än idag bär italienska efternamn. Byborna kom länge att fortsätta livnära sig på fiske, precis som de hade gjort på ”gamla” Tabarka. Men sedan 1960-talet är istället turismen den viktigaste inkomstkällan på ön.

5. Sevärdheter
Ön är 1750 meter från sydost till nordväst och som mest 300 meter tvärs över på andra hållet. Om du inte är här en allt för het sommardag fungerar det därför utmärkt att promenera runt ön som är ganska karg och saknar träd, utöver ett antal planterade palmer.

Den första byggnad du stöter på om du går mot sydost från hamnen är försvarsfästningen på ön. Den heter Torre San José. Det är möjligt att den framöver kommer att öppnas upp för besökare men än så länge kan den bara ses från utsidan.

Nästa byggnad om du fortsätter i samma riktning är fyren på ön. Den byggdes 1854. Fyren ersattes 1971 av en nyare men denna revs igen sedan den gamla restaurerats och åter togs i bruk 1998.

Ännu längre österut ligger öns kyrkogård, nästan så långt från staden som du kan komma.

När vi var här den 31 oktober var några kvinnor från byn på plats och pyntade alla gravarna, både gamla och nya, med blommor inför allahelgonnahelgen.

Den lilla staden på ön är annars den främsta sevärdheten här. De pittoreska husen som ligger längs gator i rutnätsmönster. Ofta med havet i fonden. Bougainvillea och palmer. Stadsportarna, torget och kyrkan. Alltihop är sevärt och mycket charmigt.

6. Att äta på ön
Det finns många restauranger på den lilla ön. Både utanför och innanför stadsmurarna. Vi valde att äta på torget inne i byn. Inte minst för att få lite mer lä.

Vi satt utomhus, innanför ett vindskydd på restaurant Ramos som finns i ett vitt hus med oreangea detaljer.

Vi åt paella. Ungdomarna tog en mixad variant medan vi vuxna valde en med enbart havets läckerheter. Den smakade mycket bra men hade gärna fått innehålla lite mer saffran. Gärna så pass mycket att det alls smakat att kryddan fanns med i blandningen. Nåja, gott var det ändå!

7. Bada
Om du är här en varm sommardag vill du säkert passa på att bada.

Du anländer till en pir och hamn på öns norra sida. Har du inget emot att bada bland båtarna så fins det en mindre strand här.

Den populäraste stranden lär annars vara den som ligger mitt över, på andra sidan av det lilla näs som avskiljer den befästa staden från resten av ön. Den större stranden ligger alltså på öns södra sida.

Vattnet runt ön är sedan 1986 ett marint naturreservat, för övrigt Spaniens första, så om du tycker om att snorkla och har egen utrustning bör du definitivt ta med den. Om vågorna går höga på den södra stranden kan det vara bättre att snorkla från den norra.

8. Många katter
Om du som jag uppskattar den grekiska övärlden bland annat för sina många katter kommer du att älska den här ön.

Om du däremot starkt ogillar katter så är kanske inte detta ett resmål just för dig.

På Tabarca vimlar det nämligen av katter i alla möjliga färger, former och mönster. Charmigt, om du frågar mig!

Avslutningsvis vill jag tacka våra vänner Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo för att de tog oss med till ön och guidade oss där!

13 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser

Tre till från Haväng

Stenåldersstenarna symboliserar allt det som gått förlorat. Och allt det som finns kvar.

Hav och äng blir Haväng.

Bakom höstlöven sover vandrarhet sin törnrosasömn i väntan på nästa års övernattande turister.

2 kommentarer

Under historia, natur, resor, Skåne, vackra platser

En by och ett slott i Gorey på Jersey

Här hemma i Karlshamn pågår Östersjöfestivalen för fullt. Runt om i landet härjar skogsbränder. Det första roar mig något. Det andra oroar mig mycket. Men just nu tänker jag tillbaka en stund på Jersey.

Jag har berättat förut om att vi gjorde en improviserad utflykt med buss från Saint Hellier när vi var på Jersey. Vi hade letat reda på stadens busstation, Liberation Station – som inte var helt lätt att hitta – när vi konstaterade att vi hade ett par timmar kvar innan Sverige skulle spela åttondelsfinal i fotbolls-VM för herrar. Busstationen hade vi letat reda på inför en utflykt till en vacker strand, nästa dag.

Symbol på kartan
Så vi tog första bästa buss – det blev den med nummer 1 – och på busskartan vi plockat åt oss på Liberation station tittade vi ut en ort som heter Gorey. På kartan var den symboliserad med ett stiliserat medeltida torn och det tyckte vi såg spännande ut.

Det blev en trevlig men kort utflykt.

Husen
Byn Gorey visade sig ligga vid foten av ett berg med en stor medeltida borg. Husen i byn ligger uppradade längs en väg mellan hamnen och berget och de ser väldigt gulliga ut där de ligger på rad. Många innehåller restauranger.

Slottet
Mont Orgueil heter slottet som tronar över byn. Det kallas också Gorey Castle av engelsktalande, och lé Vièr Châté (det gamla slottet) av jèrriais-talande. Det senare är en lokal normandisk dialekt men som talas av allt färre på Jersey.

Slottet byggdes efter uppdelningen av hertigdömet Normandiet år 1204.

Bakgrund
Från 1066 till 1204 tillhörde Normandiet kungarna i England. Men 1202 förklarade Philip II av Frankrike Normandie för förlorat till honom och övertog det med våld år 1204. Det förblev omtvistat territorium fram till Parisfördraget år 1259, när det engelska kungahuset frånträdde sina anspråk på Normandie, utom för Kanalöarna; de så kallade bailiwicks: Jersey och Guernsey, inklusive Sark.

Fängelse
Slottet Mont Orgueil nämns första gången 1212. Det var den primära försvarsanläggningen för Jersey fram till utvecklingen av krut som till slut gjorde slottet omöjligt att försvara. Vid slutet av 1500-talet påbörjades bygget av ett nytt slott i St Helier. Det gamla slottet fortsatte att användas, nu som öns enda fängelse, tills byggandet av ett fängelse i St Helier i slutet av 1700-talet.

Lunch
Vi hann aldrig se slottet annat än från utsidan. Däremot hann vi äta lunch innan vi tog bussen tillbaka till St Helier. Jag åt fish and chips. Med mosade ärtor.






1 kommentar

Under historia, resor

En dag för D-day

Den 6 juni 1944 landsteg andra världskrigets allierade trupper på fem stränder i Normandie, Frankrike. Syftet var att befria Europa från Nazisternas skräckvälde. Vi ägnade en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna gick i land.

Utah Beach
När vi lämnar lägenhetshotellet i utkanten av Houlgate visar hyrbilens display att temperaturen utanför är 28 grader. Och solen skiner. Vi har klätt oss i t-shirts och shorts och har med oss badkläder. Pojkarna har med sina hoodies men varken jag eller min sambo Anders har tagit med oss mer att ta på oss. Men ju närmre Utah Beach vi kommer desto kallare blir det. 17 grader när vi parkerar bilen vid museet på platsen. Och solen har försvunnit in i ett soldis. Det är bara en och en halv timmes bilresa så vi kunde inte ens föreställa oss att det just den här dagen skulle kunna vara så olika väder på platserna.

Vi skyndar oss in på museet som är helt och hållet tillägnat den delen av ”Operation Overlord” som utspelades på just den här stranden. Som hette något helt annat före dagen D. Men alla fem stränderna, förutom Utah och Omaha heter de Gold, Juno och Sword, har fått behålla sina kodnamn från andra världskriget.

Fel men rätt
Museet är intressant och i korthet kan man säga att det blev helt fel, trupperna landsteg på fel plats men tack vare bra improvisationsförmåga och färre tyskar jämfört med vid Omaha så blev förlusterna ändå betydligt mindre. ”Bara” 200 av de 32000 amerikanska soldater som landsteg här dog.

Theodore Roosevelt Jr, son till USA:s 26:e president Theodore Roosevelt, blev något av en hjälte under dagen som han också överlevde. Men han dog bara en dryg månad senare i en hjärtattack, 56 år gammal.

”We are going to start the war from right here.” (Theodore Roosevelt Jr, Utah Beach, Normandie, 6 juni 1944)

Berättelsen om de tyska fångar som hölls i läger från D-day till krigsslutet tyckte jag också var intressant.

Utomhus tittade vi lite snabbt på en staty föreställande tre landstigande soldater, själva stranden och en pansarvagn som stod utomhus innan vi skyndade in i värmen i bilen.


Omaha Beach
Här utsattes de amerikanska trupperna för landstigningens största prövningar. Hela 3000 amerikaner och 1200 tyskar dog i striderna här på D-day.

Här hoppar vi över museet på platsen och nöjer oss med att titta på statyerna och stranden. Och äta lunch. Vi sitter utomhus. Jag dricker en Coca Cola till min hamburgare. Nåt tack ska väl amerikanerna ha en sån här dag, tänker jag, för att de befriade Frankrike den där gången. Här är det inte alls lika kallt. Men badkläderna använder vi inte här heller.



Den amerikanska kyrkogården
Vi fortsätter till Cimetière américain de Normandie i Colleville-sur-Mer. Den amerikanska krigskyrkogården. När vi kommer till platsen spelas den amerikanska nationalsången med något slags klockspel och en kransnedläggning pågår. Vi tittar sedan på alla gravarna. Kors i mängder och en och annan davidsstjärna. Vi tar in vidden av dödandet. Och sedan åker vi tillbaka till Houlgate. Vad mer kan vi göra?




2 kommentarer

Under historia, resa med barn, resor

Saint-Malo – en pärla i Bretagne med Europas häftigaste tidvatten

Vi åker tåg norrut genom Europa. Vi är på väg hem från en tågsemester där vi haft staden Saint-Malo som bas. Ännu en fransk pärla, som till exempel La Rochelle och Menton, som är kända turistorter för fransmännen själva, men som är relativt okända i Sverige.

Något som inte stämmer
Vi anländer första gången till Saint-Malo med ett försenat tåg en sen kväll i slutet av juni. Det är en och en halv kilometer att gå från järnvägsstationen till gamla stan. Väl framme följer vi vattnet en bit innan vi går in genom en av portarna i ringmuren, som ger ett välbevarat intryck. Det är lugnt i stan. De höga grå stenhusen ger ett stramt intryck. Och det känns på en gång att det är något som inte stämmer. Husen ser nyare ut än vad byggnadsstilen antyder.

Bombades sönder
Jag googlar när vi kommit fram till lägenheten vi ska bo i och finner förklaringen: staden bombades svårt under andra världskriget. Hela 80 % av byggnaderna i gamla stan förstördes i september 1944. De allierade hade – som det skulle visa sig – felaktiga uppgifter om att nazisterna hade trupper gömda innanför ringmurarna. Amerikanerna använde här napalm för första gången. Staden återuppbyggdes mellan 1948 och 1960 i en stil som anknyter till hur staden såg ut före bombningarna utan att för den skull vara en identisk kopia. Ringmuren ska dock ha klarat sig bra.

Självständig republik
Staden som grundades av gallerna under det första århundradet efter vår tideräknings början fick sitt namn efter en munk från Wales och hade sin storhetstid under medeltiden. Från 1590 till 1594 var staden till och med en självständig republik med mottot: ”inte fransk, inte bretonsk – men malouinsk”.

Häftigaste tidvattnet
Saint-Malo ligger vid Engelska kanalen i Bretagne, nära gränsen till Normandie. Här finns Europas häftigaste tidvatten och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara så stor som 13 meter. När vi är här når vattnet aldrig ens upp till ringmurens bas men populära tavlor till försäljning visar hur vågorna, när tidvattnet och vädret är som mest extremt, slår in över muren. Och tidvattnet rör sig snabbt ut och snabbt in. Det gäller att vara uppmärksam så att du inte blir fast på någon av de öar som du kan promenera till vid lågvatten.

Vakt motar bort mig
Men det finns vakter som hjälper till. Jag promenerar ut en eftermiddag på en stenlagd gångväg på havsbotten när havet är på väg in. Vågorna är små men slår emot stenarna. Vattnet är turkost. Jag tar av mig skorna och går barfotad men när jag kommer över till ön möts jag av en vakt i gul väst som likt en fåraherde föser i land de sista turisterna över den stenlagda gångvägen. Så det är bara för mig att gå tillbaka igen. Bakom mig väller vattnet in över gångvägen. En annan dag kommer jag istället över till den första av öarna innan tidvattnet ens har hunnit ut helt, genom att vada över. Det känns lite speciellt att gå på en gångväg i havet.



Vädret
Temperaturen ligger normalt under sommarmånaderna runt 22 grader men vi har tur och har några grader högre temperaturer som högsta dagsnoteringar. Området är inte lika solsäkert som Medelhavet utan snarare något lite, lite mindre solsäkert än Sverige, så vi har tur med vädret som har nästan bara solsken när vi är här.

Stränder och öar
Stränderna är en blandning av fina sandstränder och karga klippor som ger ett vulkaniskt intryck. På några av klippöarna finns medeltida borgar. Vid en av sandstränderna finns en havspool som håller vattnet innestängt när stranden drar sig långt, långt ut. Vattnet är svalt ungefär som ett svenskt sommarhav och det går bra att doppa sig även om man kanske inte ligger i så länge.

Turism
Saint-Malo har cirka 50 000 invånare men sommartid kan det med sommargäster och turister bli så många som 200 000 personer som vistas här samtidigt. Väldigt många av besökarna är seniorer. Härifrån går färjor till både Storbritannien och Jersey så utöver franska besökare är här en hel del britter.

Att äta ute
På restaurangerna i Saint-Malo kan du äta av det vanliga turistortsutbudet som hamburgare och pizzor. Här finns också en speciell variant av crêpes som kallas galettes och görs på bovete. Men populärast är nog skaldjur som ostron, musslor och havskräftor. Mums!












4 kommentarer

Under historia, natur, resor, tåg, vackra platser

Köln är ett missförstånd

Efter att ha anlänt sent på kvällen och sovit en natt på hotell har vi en förmiddag i Köln. Jag tror att det räcker. Vi har sett både Kölnerdomen och Rhen och läst på om stadens historia. Stadens namn är till exempel ett missförstånd. Och stadens ”medeltida” kyrka är till stor del från 1800-talet.

Efter att ha ätit frukost på ett kafé vid stationen (Back Werk) går vi tvärs igenom stationsbyggnaden och kommer rakt på kyrkan som en gång var världens högsta byggnadsverk. 632 år tog det att bygga Kölnerdomen. Och bara fyra år från 1880 till 1884 fick de båda kyrktornen med sina 157 meter vara högst i världen. Tills Washingtonmonumentet tog över titeln.

Varför tog den sån tid att bygga?
Grundstenen för kyrkan lades den 15 augusti 1248 av ärkebiskop Konrad von Hochstaden. Köln hade under 1100-talet blivit den tredje viktigaste staden i den kristna världen, efter Jerusalem och Konstantinopel. Vad som sades vara kvarlevorna efter de tre vise männen hade förts hit från Milano. Och kyrkan hade även den världsliga makten i staden som var ett så kallat kurfurstendöme i det Tysk-Romerska riket.

Men under 1200-talet försvårades förhållandet mellan stadens borgerskap och Kölns härskande ärkebiskopar. Köln var en viktig vallfartsort men också ett lika viktigt handelscentrum och ingck i Hansans nätverk. Intressena stod mot varandra. Slaget vid Worringen 1288, då ärkebiskopens trupper förlorade mot stadens borgare, befriade Köln från kyrkans makt och ärkebiskopens residens förflyttades till Bonn.

Bygget avstannade
Kyrkobygget fortsatte ändå inledningsvis i hög takt men avtog efterhand. På 1500-talet avstannade byggandet helt och 1560 var långhuset endast halvfärdigt och försett med ett provisoriskt tak. Det var först i och med 1800-talets romantiska entusiasm för medeltiden, och tack vare målmedvetenheten hos det preussiska hovet, som arbetet återupptogs 1842. Katedralen färdigställdes till största delen efter de ursprungliga medeltida ritningarna.

Köln var alltså en medeltida stad. Ändå omges kyrkan nästan uteslutande av byggnader från 1900-talets andra hälft. Till exempel kontrasterar trappan som vi går i, upp från stationen, kraftigt mot kyrkans utseende.

Hur kan det komma sig?
Svaret är det samma som i flera andra tyska storstäder: andra världskrigets bombningar. I Köln dog dock färre människor än i många andra tyska städer eftersom bombningarna, till skillnad mot på andra håll, aldrig orsakade någon eldstorm här.

Men däremot förstördes 90% av byggnaderna i staden. Kölnerdomen var alltså en av mycket få byggnader som klarade sig. Tyvärr gör det också att staden är ganska ocharmig som turiststad. Även om staden och domen med sin historia är värd ett kortare stopp.

Missförståndet om namnet
Att staden heter Köln på tyska och Cologne på engelska och franska är i båda fallen ett missförstånd. Namnet kommer från det förled staden fick när det fick romerskt stadsprivilegium år 50 e.kr.
Colonia (latin för koloni) var det romerska namnet på en stad eller bosättning på erövrat område. Det namn som då gavs till staden som tidigare hetat Oppidum Ubiorum, som dess egentliga namn: Agrippina, fick aldrig fäste.

Colonia Agrippina döptes staden till eftersom den var kejsar Claudius sista gemåls, Agrippina den yngres födelseort.

Eau de Cologne betyder för övrigt ”vatten från Köln” på franska, men det visste du säkert redan?

Eau de Cologne är den mest utspädda varianten av parfym. Dess upphovsman var en italiensk parfymör, Giovanni Maria Farina, som på 1700-talet var bosatt i Köln.

Har du varit här?
En sak som är bra med tågresor är att du kommer till städer som du annars troligtvis inte skulle besöka. Ingen av oss fyra hade tidigare varit i Köln. Har du besökt staden?







Sista bilden är en tavla som finns i entén till Cologne Marriott Hotel.

4 kommentarer

Under historia, resor, tåg

Vackra Hällevik


På Listerlandet finns några av Blekinges vackraste stränder. Vi besökte en av dem idag.

Vi började med att äta lunch på Dagmars Hamnkrog. Rökt lax. Fisk och rökerier har varit ett med Hällevik i långa tider.

Speciell historia
Fiskeläget ligger längst i söder på Listerlandet, en del av Blekinge som är mycket speciell. Idag är det en halvö men förr var det en ö. På 600-talet tros det till och med ha varit ett eget vikingarike som hette Nihua och där en av kungarna/hövdingarna hette Hådulf. Senare blev det ett eget län i Danmark och var så ända in på 1570-talet.

Listerlandet har än idag en alldeles egen och för oss andra svårbegriplig dialekt.

Fyren och Hanöhus
Efter lunchen promenerade vi förbi fyren Helleviks Ledfyr , även kallad ”Dän wide gåbben”, som uppfördes 1892, och vidare förbi Hanöhus. Det senare byggdes vid mitten av 50-talet och byggdes om och ut i slutet av både 60- och 70-talet. Hanöhus har varit hotell, konferensanläggning och danshak. Sedan flyktingförläggning. Och nu är det precis på gång att åter öppna som restaurang och nattklubb.

Stranden och bryggan
Stranden är fin men var full av tång idag. Vi gick ut på bryggan och satte oss på en bänk. Trots att det då var mulet hoppade pojkarna i vattnet. Efterhand klarnade det upp och solen tittade fram. Vinden friskade i där ute på bryggan men det var lugnare inne vid land.

Jag provade att vada lite i vattnet med kläderna på. (Shorts.) Och det var faktiskt ändå inte så jättekallt där inne vid det allra grundaste.









6 kommentarer

Under Blekinge, historia, resor, vackra platser

Karlshamns kastell i syrenernas tid


Igår gjorde vi en utflykt till Karlshamns kastell. Just nu är bästa tiden på året för en utflykt dit.

Det var en gång
Innan Karl XI grundade Karlskrona som Sveriges främsta flottbas så hade hans pappa Karl X försökt sig på samma typ av äventyr i Blekinge, som då nyligen blivit svenskt.

På Frisholmen
Sveriges nya flottbas anlades först på Boön utanför tidigare Bodekull, som då döptes om till Karlshamn, men flyttades sedan till Frisholmen som i sin tur döptes om till Karlshamns kastell. Allt detta hände på 1600-talet.

Sommarteater
På Kastellet är det varje år sommarteater med olika familjeföreställningar.

Syrenerna
Men mest känt är nog ändå kastellet för alla sina syrener. I stort sett varenda buske på hela ön dräller det just nu av vita eller lila blomsterklasar.

Lunch
Ett par strandskator cirklade över ön i går oroade av de många besökande söndagsgästerna. Syrenerna doftade ljuvligt.

Vi hade med oss matsäck med lite lunch-tapas som vi åt ute på ön. Andra år har vi brukat äta en våffla vid kaffestugan på ön som drivs av Lions men igår var det lite väl fullt med gäster där.

Mors dag
I år blev det en söndag tidigare, men vi har ofta åkt ut till Kastellet på mors dag.

Det är mors dag nu på söndag. Som väderprognoserna ser ut just nu ser det ut att bli fint väder. Så om både du och din mamma bor i närheten av Karlshamn och inte har några andra planer för söndagen redan: varför inte ta med henne ut på Kastellet för att andas in frisk havsluft blandad med syrendoft?

Fram till och med söndagen den 17 juni går båten M/F Anemon från skärgårdsterminalen i Karlshamn, som ligger intill där glassbåten förr låg vid kajen intill korset Hamngatan/Lotsgatan, endast på söndagar och helgdagar mellan kl. 12.30-16.25, var 20:e minut. Dessa turer åker du gratis med ut till ön. Sista avgången från Kastellet är klockan 16.15.

Från den 21 juni kommer sommartrafiken igång med ett annat schema.









6 kommentarer

Under Blekinge, blommor, historia, Karlshamn, resor

Franska drömmar

– Kortkrönika –

Jag vill åka till Frankrike i sommar. Just nu lutar det åt att det blir en resa med tåg till Normandie

2016
Senast vi var i Frankrike var när vi bilade i Europa sommaren 2016. Då besökte vi bland annat La Rochelle (ovan) och Biarritz (nedan). Båda ligger vid Atlantkusten, längre söderut. Men jag har aldrig varit i Normandie. Kanske kan det bli av i sommar?

Namnet Normandie
Normandie har fått sitt namn efter de nordmän, vikingar, som år 911 fick Normandie som län under franska kronan.

Rollo hette vikingahövdingen som i början av 900-talet ledde härjningar i norra Frankrike och etablerade sig där. Han fick, i ett avtal med den franske kungen Karl den enfaldige, ett område runt Seines nedre lopp, med Rouen som grevskap, mot att han försvarade området mot andra vikingar. Som del i uppgörelsen blev Rollo 912 omvänd till kristendomen, döpt till Robert och gifte sig med franske kungens dotter Gisela.

Han ska ha hållit sin del av avtalet. Fred och säkerhet återvände. Kyrkor och kloster kunde utveckas igen.

Rollo är begravd i domkyrkan i Rouen.

Fortsättningen
Hela Hertigdömet Normandie ingick i en personalunion med England under åren 1066-1204, efter Vilhelm Erövrarens invasion av England år 1066 (slaget vid Hastings). Fastlandsdelen av Normandie blev slutgiltigt fransk 1450, efter hundraårskrigets slut.

Området är bland annat känt för D-dagen (Operation Overlord), då de allierade den 6 juni 1944 gjorde den berömda landstigningen i Normandie.

Vad ska vi se?
Jag har läst lite om olika sevärdheter i området men inte lagt upp någon slutgiltig rutt än.

Vad tycker du att vi inte får missa att se i Normandie?

2 kommentarer

Under historia, krönikor, resor, tåg

Rasister är [också] bara primater i kläder

– Krönika –

Det är märkligt. Jag kan inte helt förklara hur det gick till, men det senaste årens allt aggressivare tonfall på nätet ifrån personer med allt ifrån lätt främlingsfientliga till rent nazistiska åsikter har fått mig att intressera mig mer och mer för den mänskliga artens biologiska ursprung.

Hur det började
Jag googlar på olika förhistoriska människoapor och läser allt jag kommer över om arter som Homo erectus, neanderthalare och tidiga Homo sapiens sapiens. Först läser jag om ”Toumai”, som gick upprätt på jorden, närmare bestämt i Tchad, för 6-7 miljoner år sedan. En människoapa tillhörande släktet  Sahelanthropus. Orrorin är ett annat släktnamn som har getts åt några av de tidigaste fossilen, cirka 6 miljoner år gamla, som skulle kunna höra till människans gren av familjeträdet, separat från de andra aporna. Homo habilis (”den händiga människan”) var en art i vårt släkte som levde för ungefär 2,5 till 1,9 miljoner år sedan. Trots att Homo habilis använde stenverktyg så var den inte en lika skicklig jägare som dess ättlingar senare skulle bli, och det är inte klarlagt om habilis överhuvudtaget jagade, eller bara åt as. Homo habilis anses vara förfadern till den gängligare och mer sofistikerade Homo ergaster, som i sin tur är förfader till den mer människolika arten Homo erectus. Detta är den människoart som har överlevt längst tid på jorden, 1,8 miljoner år, och var dessutom den första människoart som spred sig från Afrika till flera kontinenter. Och den första människoart som lärde sig att använda elden för att laga mat. Studier av jordlagren vid fyndplatser på Java har lett till slutsatsen att vissa fossil endast är 50 000 år gamla.

Blev människor
De sist levande Homo erectus var alltså sannolikt samtida både med neanderthalmänniskan och med oss, Homo sapiens. Sannolikt trängde vi ut båda dessa arter från Europa och Asien när vi i vår tur utvandrade från Afrika. Det finns olika teorier om hur det gick till. Vår mest direkta förfader tros vara Homo heidelbergensis för 1,4 miljoner år sedan. Det var en övergångsform mellan Homo erectus och neanderthalare, och möjligen även till Homo sapiens, men detta vet vi inte säkert. Det kan sedan ha varit en liten isolerad population som i Afrika utvecklades sedan till sapiens för drygt 300 000 år sedan.

Alla nu levande människor tillhör underarten Homo sapiens sapiens. Även om de flesta av oss faktiskt bär på en liten andel arvsanlag från neanderthalarna. Arterna korsade sig med varandra någonstans längs resan. Endast en ytterligare förmodad underart av människan (Homo sapiens) är känd, den utdöda Homo sapiens idaltu.

Däggdjur
Jag brukar mot den bakgrunden tänka att vi människor är ett däggdjur som alla andra. Närmare bestämt tillhör vi alltså primaterna. Den tydligaste skillnad mot andra nu levande primater, som går långt bak i förhistorisk tid, är att vi bär kläder. Och att vi lagar mat. Dessutom är den avancerade språkliga förmågan liksom nivån av abstrakt tänkande också något som skiljer oss från övriga djur. Verktyg finns det däremot andra primater som också använder. Och till och med kråkfåglar.

Primater i kläder
Så jag brukar tänka att vi människor bara är primater i kläder. Det gäller så klart även nazister och andra rasister. I synnerhet, kanske, för just nazister. Och kanske är det där jag har börjat ana något som gör att jag grottar ner mig i alla de här texterna om de grottmänniskor som var våra tidigaste förfäder och förmödrar.

Flockdjur
Kläder tycks dessutom i långa tider haft en oerhört viktig funktion för människan som flockdjur. Med kläder markerade vi både vilken flock vi tillhörde och vilken rang vi hade i flocken. Kanske gör vissa det fortfarande mer än oss andra? Kanske är det därför de så gärna klär sig i uniform? Och så häftigt ogillar människor med, jämfört med medelsvensson, avvikande klädedräkt oavsett om det gäller män som klär sig i klänning eller kvinnor som bär sjal över håret? Inte vet jag.

Provokativt
Inte vet jag vad det är som är så provokativt, för vissa, med att vi andra lever och låter leva. Med att vi anser att alla människor har samma värde. Med att vi vägrar att diskriminera någon på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, religion eller funktionsnedsättning.  Eller ja, överhuvudtaget.

Anlag från grottmänniskor
Inte vet jag. Det är därför jag fortsätter att läsa på om grottmänniskorna. För att utifrån dem försöka förstå vilka vi är och vad det är som händer i vår tid. Kanske är rasisterna helt enkelt lite mer grottmänniskor än oss andra?  Eller så bär vi alla på risken att falla i fällan att vilja diskriminera och rent av förfölja eller i extremaste fall till och med förgöra andra utifrån helt irrelevanta yttre omständigheter? Jag hoppas inte det. Men jag vet inte. Men jag försöker att förstå hur det här hänger samman. Jag tänker också att de anlag, som några av oss eller kanske rent av alla bär på, som får vissa av oss att vilja konfrontation, krig och förstörelse, är ytterligt olämpliga i vår tid när alla måste hjälpas åt om mänskligheten ska kunna överleva på den välståndsnivå som vi har idag. Och kanske kan förståelsen av vår biologiska historia hjälpa oss att förstå hur vi som biologisk art alls ska ha någon framtid?

Läsa på
Och i vilket fall kan det aldrig skada att veta var vi kommer ifrån. Och hur vi blev dem vi nu är. Så därför fortsätter jag läsa på. För den som har Twitter och vill lära sig mer om människans förhistoriska utveckling rekommenderar jag detta konto @qafzeh.

Bilden: Gorilla i Kolmårdens djurpark. Också en primat. Men utan kläder. (För övrigt är jag tveksam till att hålla människoapor i fångenskap. Mycket, mycket mer så än några andra djur.)

Lämna en kommentar

Under historia

Sapiens och resorna (jag säger emot)

Jag har i helgen läst ut boken ”Sapiens – en historik över mänskligheten” av författaren Yuval Noah Harari. Det är en intressant bok som jag gärna rekommenderar. Varför inte som reselitteratur till exempel? Men jag håller inte med om allt han skriver. Inte det om just resor till exempel.

Kan inte hålla med om allt
Jag kan,som sagt, inte hålla med om allt i boken. Jag är till exempel inte så förtjust i blandningen av vetenskaplig text, komplett med källhänvisningar och allt, och den ofta rent anekdotiska bevisföringen. Ibland med rent påhittade anekdoter dessutom. I ett kapitel använder han vitsvansade rävar i Indusdalen som bevis för en av sina teorier. Men när jag googlar på fenomenet finns det inte omnämnt på hela internet mer än i just denna bok. Inget sägs dock om att detta och andra exempel är påhittade. Det får läsaren gissa sig till själv.

Att i en sådan här bok flera gånger hävda att undantag ”bekräftar regeln” känns ju inte heller så där värst vetenskapligt…

Med detta sagt är det ändå en både underhållande och intresseväckande bok som du absolut ska läsa om du är intresserad av en relativt snabb sammanfattning av mänsklighetens historia. Men ta den med en ganska stor nypa salt.

Om resor
I kapitlet ”att bygga pyramider” uttalar sig författaren om resor. Han verkar inte vara så imponerad. Han skriver att det inte finns något naturligt eller självklart med den utbredda önskan att semestra utomlands. ”En alfahanne bland schimpanserna skulle aldrig komma på tanken att använda sin makt till att semestra på en angränsande schimpansgrupps territorium.” Och ”Turistindustrin säljer inte flygbiljetter och hotellrum; den säljer upplevelser.” … ”När det uppstår en fnurra mellan en miljonär och hans fru tar han med henne på lyxsemester till Paris. Resan avspeglar inte en självständig önskan, utan snarare en enveten tro på den romantiska konsumismens myter. En förmögen man i det gamla Egypten hade aldrig drömt om att lösa en relationskris genom att ta med sin hustru på semester till Babylon. I stället hade han uppfört den överdådiga grav hon alltid önskat sig.”

Säga eller inte säga emot
Jag ska inte säga emot dessa två exempel. Men det skulle i och för sig förvåna mig om inte överklassen i det gamla Egypten någon gång ibland gav sig ut på rena nöjesresor längs Nilen. Utflykter med båt från övre till nedre Egypten till exempel. Kanske rent av för att titta på de redan då gamla pyramiderna. Motbevisa mig den som kan!

Drivkraften
Jag tror nämligen att drivkraften att ge oss av och se oss om, för att lära oss mer och upptäcka nya möjligheter, är något som vi bär med oss i våra gener åtminstonne allt sedan vi var jägare och samlare under den allra tidigaste stenåldern. Vissa av oss har bara mer av de där drivkrafterna än andra.

Vare sig vi söker efter de vackraste vyerna, den perfekta vågen eller den bästa shoppingen så påminner det inte så lite om känslan när vi är på jakt efter kantareller i skogen om hösten. Jägaren och samlaren i dig som kommer fram.

I efterordet
Yuval Noah Harari skriver själv i efterordet till sin bok: ”Vi har gått från kanoter till galärer till ångfartyg till rymdskepp – men ingen vet vart vi är på väg.”

Nej, just det! För det ligger nämligen i människans natur att resa och upptäcka – även om vi inte riktigt vet vad vi vill uppnå med det så vet vi att det kan finnas något nytt och användbart och alldeles alldeles fantastiskt underbart någonstans långt där borta. Och därför vill vi resa. Med kanoter. Med rymdskepp. Och med alla färdmedel där emellan.

Bilden: En kista ur en Egyptisk grav som idag finns att se på Vatikanmuseet i Rom.

1 kommentar

Under böcker, historia, resor

En gång världens minsta konungarike – Tavolara


När vi är på Sardinien gör vi en båtutflykt till en badstrand med söderhavskänsla. Inte anar jag då att ön där stranden ligger en gång var ett eget konungarike. ”Världens minsta” till och med. Det upptäcker jag först när jag hemma i Sverige googlar för att hitta information om den kyrkogård jag sett och fotograferat på ön.

Fåraherden som blev kung
Det var en gång en fåraherde som bodde ensam på en ö som tillhörde konungariket Sardinien. Fåraherden hette Giuseppe Bertolini. Han var en bildad man, för att vara en herde, och myterna om hans ursprung är många. 1836 besöktes ön av Sardiniens kung Karl Albert som var ute på en jakttur. Kungen av Sardinien utsåg då Giuseppe till kung av Tavolara.

Bigami
Fåraherden, som hade två familjer med två olika kvinnor flyttade då båda sina familjer till ön för att starta sitt konungarike. Strax därefter, vid den tiden när Garibaldi, på den nye Sardinske kungen Viktor Emanuels uppdrag, höll på med att ena Italien, försökte den italienska staten ställa den förste kungen av Tavolara inför rätta för bigami men hindrades av hans kungliga status.

Paolo I tar över
1845 abdikerade Giuseppe från tronen till förmån för sin son Paolo. Den nya kungen av Tavolara såg sedan till att 1861 få Viktor Emanuels stöd för fortsatt självständighet för konungariket. På öns kyrkogård finns en grav krönt med en krona. Där ligger Paolo I begravd.

Den siste regenten
Efter Paolo blev hans son Carlo kung av Tavolara. När han i sin tur dog hade hans son och tronarvinge Paolo II lämnat ön för att söka jobb. I han ställe övertog Carlos syster Mariangela tronen. När hon dog 1934 rapporterades det att Italien skulle ärva landet. Men Paolo II återvände ändå till ön och blev den siste kungen som i praktiken regerade på ön som så hade 50 invånare. Han dog 1962.

Kungliga restauranger
Men än idag lever tronarvingarna kvar på Tavolara och driver de restauranger som finns där. Antonio (Tonino) Bertoleoni, andra sonen till Paolo II föddes 1933. Han är ägare till Da Tonino restaurang. Hans syster prinsessan Maddalena äger La Corona restaurang i närheten.



4 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser

Villa Fridhem – prinsessornas lycka innan tradgedierna

I lördags var vi bjudna på 50-årskalas på Villa Fridhem i Kolmården, mellan Åby och Getå. Det var min svägerska som firade sin kommande högtidsdag. Det var ett fint kalas i en ståtlig byggnad med mycket vacker utsikt – trots gråvädret. På kalaset fick vi också lära oss lite om slottets historia.

Eller slott och slott. Egentligen räknas det inte som slott utan som herrgård. Men det skulle också kunna kallas sommarstuga. Det var Oscar den andres tredje son, prins Carl, som lät bygga villan som sommarresidens 1909. Han var gift med sin kusindotter Ingeborg som var prinsessa av Danmark. Tillsammans fick de tre döttrar och en son. De tre prinsessorna som firade sina sommarlov här finns avbildade på en tavla på bottenvåningen.

I trädgården finns deras lekstuga, stor som en mindre sommarstuga eller i vart fall en kolonistuga.

På Wikipedia läser jag på mer. Familjen kallades ”den lyckliga familjen”, trots att Ingeborg själv medgav om det arrangerade äktenskapet: ”Jag gifte mig med en fullständig främling!”

Av de tre prinsessorna kom den äldsta att gifta sig med en dansk prins och de två yngre med varsin europeisk kronprins. Men lyckan kom inte att vara. Märtha blev kronprinsessa i Norge, mamma till Norges nuvarande kung och hjältinna under kriget, men dog 1954 endast 53 år gammal i cancer. Ännu yngre var hennes lillasyster Astrid, sötast av de tre, när hon redan 1935, som 30-årig drottning av Belgien, dog i en singelolycka i bil på semester i Schweiz. Det var hennes man, den belgiske kungen som kört bilen och krockat med ett träd.

Carl dog 1951 och Ingeborg 1953, året innan Märtha dog. Av villa Fridhem blev det efter det ett konvalescenthem i landstingets regi innan det åter igen såldes och blev till konferensanläggning. Numera är det också hotell, restaurang och spa.

Slottet som inte är ett slott är vackert på både ut- och insidan. De barn och ungdomar som var med på kalaset passade på att ta ett dopp i inomhusbassängen mellan tårtan och middagen, medan de flesta av oss vuxna gick ut. Utomhus finns utöver lekstugan en fin trädgård och en mysig anlagd promenadstig genom ståtlig granskog till en fin utsiktspunkt. Och efter en fördrink smakade sedan maten fantastiskt!










8 kommentarer

Under historia, natur, resor, vackra platser

Blekinges svar på Egyptens pyramider



Höga rör heter den nära fem meter höga gravhög som ligger på Sternös högsta punkt. Den är Blekinges största bronsåldersgrav från den äldre bronsåldern. (Den lilla röda pricken till höger om högen är jag.) 

Nu står här höga tallar runt omkring men när den anlades någon gång kring 1500 – 1000 år f.k. var nog utsikten över Blekinge skärgård hänförande.

Enligt legenden är det en stor hövding vid namn Stie som ligger begravd här.

Hur det än är med den saken så kan väl sådana här gravhögar från bronsåldern sägas vara vår del av världens svar på Egyptens pyramider?

Höggravskulturen var en bronsålderskultur som existerade i Centraleuropa mellan 1800 och 1300 f.Kr. De begravde som namnet antyder sina döda i stora gravhögar. Ofta var det kungar som begravdes med personlig utrustning som vapen och smycken i kista och på det en stor hög med sten. Inte är det en slump att det liknar Egyptens pyramider? 

Pyramiderna i Afrika är i och för sig 700 till 1200 år äldre än de centraleuropeiska högarna och 1000 till 1500 år äldre än gravhögen vid Höga rör, men tycks mig ändå vara en del av samma kultur i någon mening. Dock något förändrad på vägen innan den blev till den europeiska höggravskulturen. Eller om dessa kulturer är två grenar på samma träd med en gemenam källa ännu längre bakåt i tiden? I Egypten föregicks pyramiderna av mastabor, enklare varianter av gravhögar jämfört med pyramiderna. Och ännu tidigare hade de kanske gravar som påminde om våra stenåldersgravar? Eller snarare att våra påminde om deras? De var ju långt före oss i utvecklingen där nere.

Bronsåldern var den första globaliserade tiden med handel över stora geografiska områden. Så helt omöjligt är det kanske inte att gravsättningstraditioner spred sig över stora avstånd?

Jo, jag medger att jag är ute i tassemarkerna och spekulerar en hel del här, där andra förmodligen sitter på fakta. Så ta mina spekulationer för vad de är. Spännande är det hur som helst att fundera över dem som trampat den här jorden före oss! 

Vill du besöka Höga rör, som ligger i Karlshamns kommun, parkerar du lämpligen vid Sternö Sandvik och promenerar tillbaka upp för backen där du kom med bilen. När du är uppe där vägen ner mot Sternö Vindhamn tar av åt höger (när du kommer nerifrån) tar du istället av mot vänster och följer en stig genom skogen och upp på berget ca 500 m.

1 kommentar

Under Blekinge, historia, Karlshamn, resor

Vad kan vi lära av Venedigs uppgång och fall?


Idag är det fettisdagen och medan vi äter semla är det idag final på karnevalen i Venedig. Jag har ju skrivit ett par inlägg om Venedigs historia under årets karneval och tänkte här att jag ska sammanfatta mina slutsatser om paralleller till vår tid.

Jag tänker att när Venedigs åldrige och blinde härskare ställde sig i täten för det korståg som i förlängningen kom att innebära slutet för det kristna Konstantinopels tusenåriga romarrike så handlade det kanske inte så mycket om religion för hans del som om makten över handeln och om att bygga personliga förmögenheter åt Venedigs aristokrati. Kampen mot islam blev den förevändning som gjorde det möjligt att få korsriddare att gå i döden för att Venedig skulle få monopol på den värdefulla pepparhandeln med araberna. Det senare blev i alla fall resultatet. 

Kampen mot islam för att lura de lättlurade att slåss så att de rikaste ska bli ännu rikare. Där har vi något att lära. Att inte upprepa det misstaget. Men frågan är hur mycket de lättlurade läser på om Venedigs historia? Och pepparhandeln med araberna på den tiden skulle kunna sägas motsvara dagens handel med olja.

Jag tänker också på 1700-talet när portugiserna hittat sjövägen till Indien och tagit över pepparhandeln. Då fortsatte Venedig festa som om ingenting hänt i ytterligare hundra år innan det till slut blev ett lätt offer i omvälvningarna i samband med den franska revolutionen. Parallellerna finns här också. Industriproduktionen som flyttat från Europa och USA till Asien till exempel. Men jag ser också en annan parallell som kan vara dagens motsvarighet till 1600-talets sjöväg till Indien: Solkraften som ersättare för oljan hotar oljeolikarker i både Ryssland och USA. 

Något kan vi lära av allt detta. Frågan är bara vad?

Lämna en kommentar

Under historia, resor, Samhälle och politik, världen

Är det Venedigs fel att ryssarna misstror väst?

Öst är öst och väst är väst. Men har du någon gång läst om det fjärde korståget som förklarar en hel del om hur det blev som det blev? Det var det korståget som istället för att stärka kristenheten kom att spåra ut till den grad att det försvagade det kristna Bysantinska riket på ett så avgörande sätt att det i förlängningen ledde till att Turkiet idag är muslimskt. Venedig både ledde och drog fördel av korståget som kraftigt kom att förstärka den spricka av misstro som redan fanns mellan ortodoxa och katoliker.

Jag publicerade i helgen ett inlägg om Venedig med anledning av karnevalen som pågår där just nu. Inlägget handlade om dekadens, Casanova, en kloakråtta och andra historier från den italienska staden. En historia lyckades jag dock inte riktigt med att trycka in i det inlägget och det är den om Enrico Dandolo och det fjärde korståget.

85-åring valdes till härskare
Enrico föddes cirka 1107 i Venedig och valdes vid en ålder av 85 år till doge av samma stad 1192. Doge var titeln på den person som hade den högsta positionen i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua. I Venedig valdes han alltsedan 697 av folket men det var bara män från Venedigs mäktigaste familjer som fick lov att kandidera till ämbetet. Dogen valdes på livstid och när Enrico valdes delades makten med sex rådgivare. Innan han blev vald till doge hade Enrico bland annat arbetat som diplomat för Venedig i olika främmande länder.

Blind korsriddare
Han var både blind och över 90 år när han hamnade i ledningen för det fjärde korståget som på uppdrag av påven i Rom skulle ha gått till Egypten i syfte att frigöra kristna där och sedan vidare mot Jerusalem för att ”befria” staden från muslimerna, men som Enrico istället bidrog till att göra till ett rövartåg mot det kristna Konstantinopel. Bakgrunden var att pengarna som samlats in till korståget inte räckte hela vägen till det ursprungliga syftet.

Den som är satt i skuld
Korsriddarna hade beställt båtar på krita i Venedig för den tänkta överfarten till Egypten. Venedig var vid den här tiden Europas bästa skeppsbyggare. Men när färre korsriddare än väntat anslöt sig till uppdraget fick de svårigheter att betala. I det läget lät Enrico viga sig till korsriddare i Markuskyrkan i Venedig för att sedan vara med och leda korståget i syfte att både ordna med betalningen och sedan genomföra det ursprungliga uppdraget. För att ordna pengar till återbetalningen användes trupperna först till ett anfall på staden Zadar som då var Ungerskt och i konflikt med Venedig sedan tidigare.

Prinsen som lovade betala
Och när Alexios Angelos, den landsflyktige prinsen av Bysans, sökt upp korsriddarna i Zadar och lovat att de skulle få en riklig belöning så snart han kommit till makten i Konstantinopel nappade Enrico och de andra på erbjudandet om att hjälpa prinsen till tronen.

Konstantinopel hade då varit romarrikets huvudstad i nära 900 år. Staden var vid den tidpunkten också den största och mest sofistikerade i kristenheten. Dagens Istanbul var under namnet Konstantinopel alltså huvudstad i det kristna Östrom, eller som det också kom att heta: det Bysantinska riket, som var vad som fanns kvar av romarriket under medeltiden. Konstantinopel var i princip den enda av de stora medeltida städerna som hade behållit samhällsstrukturer, badhus, forum, monument och akvedukter från den klassiska romartiden.

Korsriddarna gav sig alltså av mot Konstantinopel. Men när prins Alexios väl med korsriddarna hjälp blivit kejsare fick han problem med att betala det han lovat för tjänsten. Korstågsriddarna blev därför kvar i Konstantinopel i väntan på lön för mödan. När prinsen sedan något halvår senare oväntat blev avsatt av ett folkligt uppror och dödad av en rival härsknade korsriddarna till. Utsikten att få betalt på laglig väg var nu noll. Att plundra staden var ett sätt att ändå skaffa sig betalning.

Brand och plundring
Konstantinopel var fram till den här tidpunkten också ett kommersiellt centrum som dominerade handelsvägar mellan Medelhavet och Svarta havet, Persien, Indien och Kina. Staden var alltså i högsta grad en konkurrent till Venedig och man kan tänka sig att även detta faktum bidrog till att staden var ett frestelse för Enrico att inta och försvaga.

Genom brand och plundring i april 1204 förstördes stora delar av staden och många ovärderliga kulturskatter. Det bysantinska riket upplöstes och istället upprättandes det så kallade latinska kejsardömet. Som belöning för den kraftiga hjälp Venedig lämnat korsfararna fick Venedig betydande delar av det Bysantinska riket, bland annat Morea och Kreta samt kvarteret Pera i Konstantinopel. Detta gjorde venetianerna till herrar över handeln med Mellanöstern. Inte minst kryddor, och då särskilt peppar var eftertraktade varor där araberna kände till hemligheten om ursprung och handelsvägar. Peppar hade odlats på Pepparkusten, i Kerala, Indien i tusentals år. Kryddan skeppades från Indien och fördes med karavan över den Arabiska halvön. Venedig fick nu ensamrätt i Europa på pepparhandeln med araberna.

Slutet på historien
Någon resa mot Egypten och Jerusalem blev däremot aldrig av. Det fjärde korståget slutade med förstörelsen av Konstantinopel. Enrico Dandolo själv stannade i Konstantinopel men hann också delta i en misslyckad räd mot bulgarerna innan han dog i den plundrade metropolen i maj 1205. Han var då 98 år gammal.

Redan under tredje korståget på slutet av 1100-talet hade misstron ökat mellan öster- och västerländska kristna. Efter det fjärde korståget och plundringen av Konstantinopel blev det inte precis bättre.

Det latinska kejsardömet blev kortlivat men det Bysantinska riket var nu så försvagat att det gradvis föll sönder under 12- och 1300-talen. Venedig och Genua avtvingade efterhand det utarmade landet alltmer frikostiga handelsavtal.

I ett försök att förbättra kontakterna med väst gick det Bysantinska riket med på att erkänna katolska kyrkan i Rom som överhöghet. Det ledde dock endast till motstånd och konflikter inom den ortodoxa kyrkan utan att för den sakens skull förbättra relationerna med väst.

Muslimer och ryssar
Och på 1400-talet föll så Konstantinopel slutligen i händerna på muslimska härskare och det som fanns kvar av det Bysantinska riket omvandlades då till det Osmanska riket.

Överhögheten över den ortodoxa kyrkan menade sig därefter ryssarna ha och tsaren av Ryssland menade sig vara kejsare av det tredje romerska riket.

Och så stärktes den klyfta av ömsesidig misstro mellan Östeuropa och Västeuropa som lever än idag.

3 kommentarer

Under historia, resor, Samhälle och politik, världen

Dekadens, karneval, kloakråttan och andra historier från Venedig


Det är något alldeles speciellt med Venedig! Just nu är det åter dags för den årliga karnevalen. Jag har ännu inte besökt Venedig under karnevalen men skulle gärna göra det någon gång även om jag förstår att det är ett turistjippo utan like när jag läser att det brukar vara ungefär 100 000 personer som deltar i karnevalen som inte heller är så äkta som man kanske tror. Men däremot har jag en del andra minnen från Venedig. De flesta av dessa har jag dock läst mig till.

Kloakråttan i Venedig
Under en av 80-talets tågluffar tillbringade jag och min dåvarande reskamrat en dag i Venedig. Efter att ha promenerat runt i sommarhetta i flera timmar satte vi oss ner vid en kanalkant för att svalka de ömma fötterna i vattnet. Men när en jättelik kloakråtta kom simmandes rakt emot oss och med hög hastighet for vi kvickt upp igen!

Mina färskaste minnen från Venedig är annars ifrån höstlovet 2013 då min familj och jag tillbringade några dagar i den italienska staden som numera känns mer som ett stort utomhusmuseum än som en levande stad. Vi fick då uppleva Venedig i det vackra dis som man ofta ser i fotografier från karnevalen. 

En festival som i övrigt kanske inte är så genuin som jag förut trodde. Jag har nämligen läst på nu och vet därför att karnevalen hade ett långt uppehåll mellan 1798 och 1979.

Karnevalen
Karnevalen i Venedig arrangeras i år 11-28 februari. Du kan räkna ut när karnevalen infaller nästa gång genom att utgå ifrån fettisdagen. De två sista helgerna innan och under själva fettisdagen äger festivalens flesta aktiviteter rum. Jag kikar på filmklipp på Youtube från tidigare års karnevaler och konstaterar att de flesta som deltar inte är utklädda utan går omkring och fotograferar de ändå hyggligt många som orkat fixa en dräkt. Känslan tycks vara mer teater, kuliss och just utomhusmuseum än en riktig fest. Jag kan nog tycka att om man nu ska åka dit och trängas med alla människor under karnevalen så kan man väl kosta på att klä ut sig? Men kanske är det krångligt, besvärligt och dyrt? Olika år har olika teman men dräkterna är alltid inspirerade av 1700-talet.

Dekadensens Venedig
1700-talet var dekadensens tid i Venedig. Den egentliga storhetstiden var över men festen fortsatte. Venedig var vid den tiden inte bara känt för fin konst och annan kultur utan kanske i än högre grad för ett lättsamt leverne med mycket alkohol, spel och dobbel. Det ska också ha funnits tusentals, ja kanske till och med tiotusentals prostituerade i staden som nu också för första gången började bli en turistort i och med att den var ett givet stopp på den stora Europaresa som många unga rika män från England och andra länder i norra Europa gärna företog sig under den här perioden.

Som souvenirer köpte dessa första turister med sig så kallade vedutor. Det var målade, detaljerade stadsbilder föreställande Canal Grande vid inloppet eller vid Rialtobron. Eller någon av de andra kanalerna. San Marco-platsen eller någon av Venedigs många kyrkor och palats var andra populära motiv. Det är samma motiv som senare blev vanliga på vykort från staden. Och samma motiv som idag dyker upp på Instagram eller Facebook när någon bekant besöker staden.

Jag har googlat en del för att försöka få ett grepp om dekadensens Venedig och det tycks mig som att mycket av 1700-talets dekadens fanns dold under ytan av en katolsk präktighet. Jag läser till exempel om poeten Giorgio Baffo som var lågadlig och gjorde karriär som domare i staden men som också skrev dikter. Många av dikterna var ekivoka och Giorgios verk föraktades officiellt av både samtida poeter och samhället i stort. Men samtidigt sålde de bra och det tryckeri i London som låtit trycka hans serenader på originalspråket, venetianska, tjänade stora pengar på försäljningen.

Redan under den första halvan av 1600-talet hade världens första kasino som var öppet för allmänheten öppnat i Venedig. Kortspel om pengar var verksamhetens huvudsakliga inriktning men där förekom även andra äventyr. Så här beskrev Casanova kasinot i Venedig: ”kasinot hade fem rum, inredda med yppersta smakfullhet. Allt därinne var gjort enkom för kärlek, god mat, och sinnenas njutning”.

Det var också just under 1700-talet som karnevalen blev den storslagna, internationella tillställning som den är idag. Mask bar adeln för att kunna delta fullt ut i all denna dekadens utan att behöva bli igenkända. Självaste Casanova har kommit att bli en symbol för 1700-talets Venedig och även för nutidens karnevaler.

Casanova
Giacomo Casanova var från Venedig. Han föddes den 2 april 1725. Båda hans föräldrar var skådespelare. Vid 16 års ålder disputerade han som juridicae doktor på en avhandling om judarnas rätt att bygga synagogor. Han blev sedan först präst och därefter militär, deserterade i Istanbul och råkade i svårigheter som fiolspelare på en teater innan han lät sig adopteras till ett liv i lyx. Men år 1755 blev han häktad och förpassad till dogepalatsets fruktade blykamrar i sin hemstad Venedig. Från dessa rymde han 31 oktober samma år på ett så våghalsigt och ryktbart sätt att han snabbt blev känd över Europa. 

Detta kändisskap drog han nytta av och bryggde vidare på när han reste runt, förförde damer och nästan överallt skaffade sig tillträde till hoven. Där gjorde han bekantskap med tidens förnämsta personligheter som Voltaire och Rousseau. Överallt var han hjälten i kärleksäventyr, dueller och intriger; i Paris, Berlin, London, Madrid, Sankt Petersburg, Warszawa och flera italienska huvudstäder, tills mot 1770-talet då hans stjärna började dala.

Franska revolutionen inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli år 1789. Napoleon var då Frankrikes befälhavare i Italien och 1797 invaderade han Venedig och revolutionen firades på Markusplatsen.

Casanova skrev då till en vän i staden: ”Vad kommer att hända nu med staden Venedig? Denna stad kan existera i all sin rikedom, prakt och skönhet endast när den är huvudstad och bebos av aristokratin som styrde republiken. När alla patricier flyttat till fastlandet kommer Venedig tyna bort. Och är det inte sant att du lämnar? Vad skulle du göra i Venedig, när du ingenting längre har att göra? Det är synd att du inte kommer att kunna ta med dig dina vackra byggnader, men stanna ändå inte, eftersom luften på fastlandet är bättre än den i lagunen, vagnar är trevligare än gondoler, och hästar är värda mer än gondoljärer, även om de förstnämnda är mindre humoristiska än de senare.”

Den sista ”riktiga” karnevalen hölls 1798 strax efter att österrikarna tagit över staden i januari samma år. Adeln lämnade mycket riktigt staden därefter och en hundraårig efterfest var över. Venedig kom under en tid att närmast glömmas bort innan turismen på 1800-talet tog fart på nytt. 

Handeln som hade gjort staden rik
Venedig är från början byggd på ett antal små och låglänta öar som ligger i en träskliknande lagun vid Italiens ostkust, i den norra änden av Adriatiska havet. Staden befolkades först av flyktingar från övre Italien som här sökte skydd från hunnernas invasion år 452 och senare från langobarderna 568.

Kanske var det den annorlunda konstruktionen av staden med kanaler istället för gator som bidrog till att Venedig fungerade så väl som handelscentrum? De viktigaste varutransporterna skedde ju vid den här tiden med båt. Under högmedeltiden kom staden att bli mycket rikt tack vare kontrollen av handeln med Levanten och stadsstaten började att expandera längs Adriatiska havets kuster. Venedig hade mot slutet av 1300-talet lyckats skaffa sig handelsmonopol som bland annat omfattade den lukrativa kryddimporten från Orienten till Europa. Permanenta venetianska handelskolonier hade vid det här laget etablerats i de flesta av Levantens och den muslimiska världens viktigaste hamnar – Akko, Alexandria, Kairo, Damaskus, och Aleppo.

Republiken Venedig var en riktig stormakt under senmedeltiden. Staden Venedig var då en av Europas största städer och hade runt hundra tusen invånare.

Det pågick fortfarande flitig handel mellan Venedig och egyptiska hamnar på 1600-talet och det var genom den handeln som kaffebönan introducerades till Europa. Drycken blev snabbt populär och även handeln med kaffebönor genererade stora inkomster. Det första europeiska kaffehuset öppnades i Venedig år 1600.

Men fram mot 1700-talet hade handeln börjat ta nya vägar sedan sjövägen till Indien hade upptäckts och handeln med Amerika tagit fart. Venedig befann sig plötsligt i bakvattnet men festen kom som sagt att fortsätta i ytterligare ett sekel. 

Och idag börjar alltså en annan slags efterfest, karnevalen, som längtansfullt blickar bakåt mot det 1700-tal i Venedig som redan i sig var en slags efterfest i kölvattnet av den redan då svunna storhetstiden. Lager på lager av nostalgiskt bakåtblickande som aldrig tycks ta slut. Kanske är det det som är turismens innersta själ?

.

5 kommentarer

Under historia, resor

Slavmarknaden på Zanzibar


När vi går genom stadens gränder mot den Anglikanska katedralen och slavmarknaden kan vi se på anletsdrag, hudfärg och klädsel hos människorna vi möter att de sannolikt har olika geografisk bakgrund. (Förutom då att vi alla kommer från Afrika från första början.) Några är säkert som vi själva turister från olika delar av världen. Men de flesta vi möter har mest troligt bott i generationer på Zanzibar. Det är på resans sista dag och vi är på väg mot slavmarknaden i Stonetown.

Det är i mångt och mycket slavhandeln som har gjort Zanzibar till den ö den är idag. Med slavhandlarna kom befolkning, arkitektur, kultur och religion från olika delar av Mellanöstern. Och delar av befolkningen är också ättlingar till slavar från olika delar av Afrika och har med sig traditioner därifrån. Slavhanteringen har skapat förmögenheter åt några familjer och ett relativt välstånd åt många på ön. Och det myller av etniciteter som är dagens Zanzibar. Men orsakade också de djupaste tradgedier för de drabbade.

Det är inte möjligt att tänka bort slavhandeln från vare sig Zanzibars eller mänsklighetens historia. Hur långt tillbaka i mänsklighetens historia som människor tagits tillfånga som slavar är det ingen som vet, men det går åtminstone tusentals år bakåt i tiden. Att slaveriet finns kvar än i våra dagar vet vi däremot säkert.

Katerdralen står inte på den plats den gör trots att slavmarknaden tidigare låg där utan just därför att den gjorde det. Den är byggd som en hyllning till friheten sedan slaveriet förbjudits även på Zanzibar som hade Afrikas sista lagliga slavmarknad. På platsen finns också ett litet museum om slaveriets historia och ett gripande konstverk av en svensk konstnär.

Vi betalar entré för att besöka muséet. Tio för de stora och noll för de små. Dollar alltså. Anton som är 13 år räknas här som stor och honom får vi betala för medan Albin som är 11 år går in gratis.

Utställningen består av gammaldags skärmar med tryckt text och bild på som berättar om slaveriets historia. De första skärmarna berättar om varifrån slavarna kom. Det var en bra bit av östra Afrika som var upptagningsområde för slavhandeln på Zanzibar. Skärmarna berättar om hur människor rövades bort med våld och hur hela byar förstördes. Ett fotografi föreställer en swahilisk sultan med namnet Rumaliza som under den andra halvan av 1800-talet handlade med både järn och slavar och tillsammans med en Tippu Tip, som inte presenteras närmare, dominerade handeln i hela Tanganyika, det vill säga nuvarande Tanzanias fastland.


Nästa del berättar om hur slavarna tvingades till Zanzibar. Sista biten fraktades de med slavskepp där de satt tätt ihoptryckta i trånga utrymmen under däck. För många av de tillfångatagna var det den första upplevelsen av havet.

Sedan följer berättelsen om själva slavhandeln på Zanzibar. Det fungerade ungefär som en kreatursmarknad, där hälso- och åldersbedömningar gjordes bland annat genom att tänderna inspekterades. Äldre slavar var mindre värda då de kunde befaras dö snabbare. Slavarna delades också in i kategorier efter tilltänkt användningsområde. Några ansågs lämpade för hårt kroppsarbete på plantager, andra som betjänter, några behärskade ett särskilt hanterverk och så vidare. Kvinnorna såldes ofta som sexslavar. Budgivningen var livlig. Flera hundra slavar kunde byta ägare på en och samma dag. Den som köpte flera slavar kunde få med ett eller ett par barn på köpet.

En ögonvittnesskildring berättar om en kvinna som kom in i en rättssal och anklagade en man för att orättfärdigt ha förslavat henne. Bevis lades fram och kvinnan frigavs. Mannen tvingades betala 40 rupier i böter och 20 rupier i skadestånd till kvinnan. När summan räckts över tillfrågades den frigivna kvinnan vad hon skulle göra för pengarna. Hon svarade genast: ”Jag ska köpa mig en slav”.

Flera andra berättelser handlar om slavar som själva ägde slavar. Bättre lottade slavar kunde få lön för sitt arbete och det hände att dessa hade en egen slav.

Nästa del i utställningen berättar om vart slavarna fördes sedan de sålts. Några blev kvar på Zanzibar (ungeför en tredjedel) och några hamnade som plantagearbetare på de franska ö-kolonierna i Indiska oceanen (som Mauritius och Réunion). Men de allra flesta hamnade i olika delar av Mellanöstern.

Sista delen handlar om hur slaveriet förbjöds i olika delar av världen och till sist också på Zanzibar (1897). Hur frigörelsen från de tidigare ägarna ofta skedde gradvis då många inte var medvetna om sina rättigheter eller visste vart de skulle bli av. Och att slaveriet på Zanzibar därför i praktiken pågick in på 1900-talet. Och också om att slaveriet, trots att det är förbjudet, fortfarande är utbrett i stora delar av världen. Inte minst i delar av Asien används förslavade människor än i dag som arbetskraft i jordbruk och industri samt även som sexslavar.

Konstverket av den svenska konstnären Clara Sörnäs står utomhus intill kyrkan under en palm och föreställer fem fastkedjade slavar i ett nedsänkt utrymme. Kedjorna som använts i konstverket är riktiga slavkedjor. Clara själv ska ha sagt: ”Mitt slavmonument i Zanzibar har blivit en stor turistattraktion. De kallar det för Tanzanias tredje underverk.” (Översta bilden.) När jag står där och fotograferar de förstenade slavarna kan jag nästan se dem komma till liv och jag förflyttas i tiden, kan höra sorlet av budgivningen och se slavarnas uppgivna blickar och blödande sår efter piskan. Det är omöjligt att inte bli illa berörd.

11 kommentarer

Under historia, resor

Från Afrika, via vikingar och tillbaka till Afrika igen

Jag har afrikanska rytmer i hörlurarna när jag åker till och från jobbet. Samtidigt läser jag om ”svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren”. En bok jag fick i julklapp.

Jag läser bland annat att under vikingatiden innebar det hög status att resa långt, precis som det hade gjort under hela bronsåldern. Vikingatiden var den sista delen av järnåldern och jag läser vidare att hela järnåldern tycks som en glidande övergång från bronsåldern i dessa avseenden.

Vikingarna var både handelsresande och rövare från Skandinavien som särskilt gärna gav sig på kyrkor och kloster där det fanns gott om värdefulla föremål men dålig försvarsförmåga. Själva ordet ”viking” kommer från uttrycket ”dra i vinking” som betydde att ge sig ut på resa.

I västerled gick färderna till brittiska öarna, Island och Grönland. Ända till nuvarande Kanade hittade vikingarna. Till Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna kom hela familjer för att bosätta sig och i österled gick färderna till Finland, Baltikum och Ryssland. Och ända bort mot Samarkand.

Samarkand. Jag smakar på namnet. Den som nån gång kommer fram till Samarkand…

Men det är inte dit jag ska nu snart. Nästa resmål är Zanzibar. Och Tanzanias fastland. Låter inte så tokigt det heller. Kanske bättre rent av. Och där, på Tanzanias fastland, bodde förmänniskor redan för två miljoner år sedan. Långt innan någon satt sin fot i Samarkand. 

Exakt var den människoart som vi alla idag tillhör uppstod vet vi inte. Men att det var senare än för två miljoner år sedan men någonstans i Afrika, det är i stort sett alla forskare överens om. Kanske att just dina och mina förfäder bodde i Tanzania långt innan de påbörjade sin utvandring mot Europa och långt innan några av dem, efter många och långa irrfärder, hamnade i Skandinavien och blev ”vikingar”, alltså sådana som reser. Sådana som du och jag.

Och nu ska jag alltså tillbaka till rötterna och hälsa på en kort sväng.

Bilden ovan är ett utsnitt av omslaget till boken jag just läst ut av Karin Bojs och Peter Sjölund. Den kan rekommenderas.

Lämna en kommentar

Under historia, resor

När nya tider kommer faller gamla maktstrukturer sönder

Stenåldern tog inte slut därför att stenarna tog slut. Gamla makthavare har alltid fallit när ny teknik gjort entré. Och nu står vi inför ett nytt teknikskifte.

Stenåldern tog inte slut därför att stenarna tog slut. Stenåldern tog slut därför att brons fungerade så mycket bättre att göra svärd och yxor av. Några invandrare tog med sig tekniken. Andra invandrare utvecklade handeln. Under bronsåldern exporterades bland annat bärnsten för att finansiera importen av brons. De familjer som kontrollerade handeln blev samhällets nya elit och blev omåttligt rika. Klyftorna växte. Många förblev fattiga och några blev till och med slavar.

När väl hemligheten om hur järn tillverkas nådde Skandinavien behövde ingen längre vara beroende av de stormän på andra sidan havet som kontrollerade tenn- och koppartillgångarna i Europa. Järnmalmen fanns lokalt. Kolet togs från skogen. Gamla maktstrukturer föll åter sönder. Nya släkter blev rikare och mäktigare än andra. Förbättringar inom jordbruket som att ta tillvara djurens gödsel, bidrog till att befolkningen växte och husen blev större. Särskilt de rikastes hus växte.

Nya tider kom och gick.Släkten följde på släktens gång. Och oräkneliga är de gamla makthavare som föll när nya tog vid.

Vi står inför ett nytt teknikskifte nu. Hållbara energikällor måste ta över efter de fossila bränslena. Inte därför att de fossila bränslena håller på att ta slut. Det finns lika mycket fossilt kol i jordens inre som det finns syre i luften. Först när syret är slut är det fossila kolet slut. Det är en lång väg dit. En lång och oframkomlig väg. Långt innan syret tar slut har nämligen klimatet på den här planeten pajat fullständigt.

Inga förmögenheter kan byggas på lång sikt om planeten slutar fungera. Allt fler kommer till insikt om detta. Och ser också möjligheterna att bygga nya förmögenheter i en ny tid. Samtidigt hotar det här de gamla maktstrukturerna. De som är beroende av oljan och de fossila bränslena för sin maktbas. Fundera ett slag över vilka de är. Och varför de nu agerar som de gör i världspolitiken.

Bilden: Ett stearinljus som brinner. Äkta stearin är en förnybar energikälla.

2 kommentarer

Under historia, miljö, Samhälle och politik