Kategoriarkiv: historia

Juno Beach i Normandie


Under den avstickare med bil som vi gjorde under vår tågsemester sommaren 2018 stannade vi till någon timme vid Juno Beach i Normandie. Själva stranden tittade vi bara på på avstånd och istället besökte vi det museum som finns på platsen.

Juno Beach var kodnamnet för en av de fem landsättningsplatserna vid invasionen av Normandie i Frankrike på D-dagen, 6 juni 1944, under andra världskriget.

Stranden Juno Beach ligger mellan Sword Beach och Gold Beach. Den kallas även för ”den kanadensiska stranden” eftersom det var kanadensisk militär som fick till uppgift att inta stranden.

Juno Beach Centre är ett kanadensiskt museum över andra världskriget och kanadensisk historia och kultur i allmänhet. Det är alltså mycket bredare i sitt innehåll än att bara handla om dagen D. Centret hyllar de 45000 kanadensare som förlorade sina liv under kriget, varav 5500 dog under slaget vid Normandie men endast 359 just på D-dagen. Muséet öppnade så sent som 2003 av veteraner och volontärer som hade en vision att skapa ett permanent minnesmärke för alla kanadensare som tjänstgjorde under andra världskriget. Det är centrets uppgift att bevara detta arv för kommande generationer.

Jag har skrivit förut om hur vi redan tidigare hade ägnat en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa sommaren 2018 åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna (från USA) gick i land.

2 kommentarer

Under hållbart resande, historia, resor

Minns du resekatalogerna?


För första gången på tio år bokade jag en privat resa på en resebyrå i juni i år. Det var vår Kuba-resa som jag bokade. Anledningen var att jag hittat en intressant kombination på nätet med en stop-over på ett dygn i Istanbul på utresan. Billigt var det också. Men den kombinationen gick inte att boka direkt hos Turkish Airways på nätet. Så då gick jag in på en resebyrå istället. Där gick den att boka, men var inte alls lika billig längre.

Efter några timmars betänketid gick jag tillbaka och bokade resan där ändå. Jag hade liksom ställt in mig på att det kunde vara lite kul att kombinera Istanbul och Kuba. Och det blev trots allt inte dyrare än andra alternativ.

För en tid sedan, det var senhöst men rosorna blommade fortfarande, gick jag förbi den här resebyrån igen och fick syn på deras hylla med resekataloger. På ren impuls gick jag in och plockade åt mig några.

De har legat här nu i flera månader. Knappt bläddrade i.

Jag minns den tiden när resekataloger och böcker var allt som fanns att tillgå när en resa skulle planeras. Före internet. Minns du?

5 kommentarer

Under historia, internet, resor

Telefónica-byggnaden i Madrid


Jag har skrivit förut att den spanska huvudstaden har något newyorkskt över sig. Där finns i alla fall några sådana inslag. Och en av de byggnader som bidrar till det intrycket är den skyskrapa som byggdes för det spanska telefoni-bolaget Telefónica på 1920-talet.

Den här kontorsbyggnaden ligger på adressen Gran Via 28. När den stod färdig i mars 1929 var den den högsta europeiska skyskrapan med sina 89 meter i höjd. Den fortsatte att vara Europas högsta hus fram till 1940 när Terrazza Martini-tornet öppnade i Genua.

Arkitekten
Telefónica-byggnaden designades av den spanska arkitekten Ignacio de Cárdenas pastor, som var son till en adlig självlärd journalist som emigrerat ”hem” till Spanien från Kuba. En av Ignacios bröder blev ännu mer känd som arkitekt och en annan var jurist, fotbollsspelare och sedemera president för fotbollsklubben Atletico Madrid.

Ignacio tog sin examen som arkitekt i Madrid 1924. Så snart han avslutat sina studier anställdes han av det nyskapade nationella telefonbolaget i Spanien som chef för byggnadsavdelningen. År 1925 reste han till New York, där han började arbeta med planerna på Gran Vía-huvudkontoret, tillsammans med ITT:s chefsarkitekt, Louis S. Weeks. ITT hade nämligen ett stort aktieinnehav i Telefónica vid den här tiden.

Arkitekturen
Trots att byggnaden är tydligt inspirerad av det amerikanska kan Cárdenas egen spanska touch ses i de churrigueresqa detaljerna, som ska ses som en blinkning till Madrids barockarkitektur. Churrigueresque är alltså en spansk gren av barocken, som var stor på 1600- och 1700-talen. Byggnaden, som i övrigt ger ett avskalat intryck, innehåller 14 våningsplan samt en källare, en semikällare och ett centralt torn.

Bygget
Själva bygget av Telefónica-byggnaden startade 1926 och byggnaden slutfördes fullständigt i mars 1929, men den öppnade sina dörrar officiellt först den 1 januari 1930.

Arbetskraften bestod av mer än 1000 arbetare och den slutliga kostnaden stannade på 32 miljoner pesetas. Den blev en av de första skyskraporna i Europa och tog också över Madrids eget höjdsrekord genom att överträffa Palacio de la Prensa. Ett höjdrekord som skyskrapan behöll tills det togs över 1953 av Edificio España.

Hemingway och kriget
Under det spanska inbördeskriget, som pågick 1936–1939, användes Telefónica-byggnaden av de republikanska styrkorna, som observatorium för att se var Francos trupper befann sig. Detta var anledningen, tillsammans med det faktum att byggnaden också var utrikespressens kontor, till att den blev till ett mål för bombningar under kriget. Ernest Hemingway var en av de journalister som skickade hem sina rapporter från insidan av denna byggnad.

Arkitektens vidare öde
Ignacio de Cárdenas pastor ansågs ideologiskt stå på den förlorande sidan i det spanska inbördeskriget. Han fortsatte verka som arkitekt men det var inte aktuellt, i diktatorn Francos Spanien, att han skulle få några nya prestige-uppdrag av samma dignitet som bygget av Telefónicas skyskrapa. Han flyttade på grund av sina republikanska sympatier också till Frankrike, men återvände såsmåningom till Spanien. Han dog 1979.

Byggnaden idag
Telefónica-byggnaden kröns idag, lämpligt nog, av antenner för mobiltelefoni. Den kan ses från många ställen i Madrid centrum.

Från 1967 till 2013 har en ursprungligen röd upplysta klocka blivit ett landmärke vid skymning och natt. Från och med den 1 juli 2013 är klockans färg blå för att bättre passa varumärket Telefónica. Bolaget är idag ett stort internationellt märke inom telecom som dominerar marknaden i Sydamerika. Telebolaget har idag sin flaggskeppsbutik i byggnaden som också innehåller ett telekommunikationsmuseum och ett auditorium.

2 kommentarer

Under arkitektur, historia, resor

Björnen och trädet


Madrids medelpunkt är torget Puerta del Sol. Där finns bland annat statyn av björnen och arbutusträdet, som ingår i Madrids stadsvapen.

Smultronträd (Arbutus unedo) är en art i familjen ljungväxter och förekommer naturligt i västra Europa, Medelhavsområdet och på Kanarieöarna. De orangea frukterna på träden, som kan bli upp till tio meter höga, används vid tillverkning av sylt och drycker som till exempel likör. Däremot äter du dem inte gärna råa.

Historien bakom björnen som äter frukter från smultronträdet är något oklar. Men känt är att det handlar om en björnhona som har samband med stjärnbilden ”lilla Björnen”.

Första gången björnen figurerar är år 1212. Då går hon på alla fyra på det banér madridborna bar i den stora uppgörelsen mellan morer och kristna vid Navas de Tolosa. Innuti björnen hade stjärnbilden, som på svenska också kallas lilla Karlavagnen, avbildats.

I en marktvist år 1222 mellan kyrka och staden, fick kyrkan betesmarkerna och staden skogen och jakten. Kyrkan behöll då på sitt banér den på alla fyra gående björnhonan, medan stadens björn fick resa sig mot ett smultronträd och stjärnorna placerades runt om björnen och trädet. När Madrid 1561 blev Spaniens huvudstad tillkom kronan i stadsvapnet.

Runt statyn på torget Puerta del Sol är trängseln stor. Alla turister, utom vi, ska låta fotografera sig vid björnen. Men vi begriper oss inte på sånt. Så jag fotograferar snabbt en bild när två turister byter plats med varandra och björnen och trädet för ett ögonblick inte har en turist framför sig. Det räcker gott för mig.

4 kommentarer

Under historia, resor

Metropolis i Madrid


En av Madrids mest karikateristiska byggnader är Metropolis-byggnaden. Kontorsbyggnaden som invigdes 1911 ligger där Calle de Alcalá möter Gran Vía. Den uppfördes på uppdrag av ett försäkringsbolag, La Unión y el Fénix.

Jules och Raymond Février vann en arkitekttävling 1905 och fick därmed designa byggnaden. Den arkitektoniska stil som de använde sig av är fransk och kallas Beaux-Arts.

1972 köptes byggnaden av Metrópolis Seguros som i omgångar fram till 1996 lät restaurera den då ganska slitna byggnaden. Originalstatyn på toppen av taket tog de ursprungliga ägarna med sig vid flytten. Den finns nu att skåda på annan plats i Madrid.

2 kommentarer

Under arkitektur, historia, resor

Paus på Plaza Mayor i Madrid


Vi befinner oss i Madrid. Det är eftermiddag och vi strosar omkring lite lagom planlöst när vi kommer in på Plaza Mayor. Vi sätter oss ner på ett café och tar en liten paus. Det här är klassisk spansk mark.

Ursprunget till torget går tillbaka till 1400-talet då man utanför den medeltida staden, i korsningen mellan vägarna Toledo och Atocha, höll en större marknad, känd som Plaza del Arrabal. Ett första magasin med arkader byggdes för att reglera handeln på platsen.

År 1580, efter att hovet hade flyttat till Madrid 1561, fick arkitekten Juan de Herrera i uppdrag av Filip II att bygga om platsen och arbetena påbörjades. År 1617 gav Filip III uppdraget att slutföra arbetena till Juan Gómez de Mora. Torget blev klart 1619.

Paus i solen
Nu är det höstlov 2018 och det är vår sista dag i Spanien för den här gången. Vi har ett knappt dygn kvar innan det är dags att åka hem. Vi slår oss ner vid ett bord i solen för en eftermiddagspaus innan solen försvinner ner bakom hustaken.

Vi tar var sin dricka, lite bröd och oliver. Solens sista strålar för idag belyser apelsinskivorna i Anders sangria.

På torget pågår handel med någon slags hårt rullat bröd. Kanske är det bakverk? Jag funderar på om de är typiska för årstiden, för Madrid eller för båda samtidigt?

2 kommentarer

Under historia, mat, resor

Kubas historia – del 6 – Epoken Castro

Nu är det väl revolution på gång, tänker kanske du? Och jodå, nu är det dags för den sista delen i min lilla serie om Kubas historia. Den handlar om tiden från revolutionen och fram till idag. Om epoken Castro.

Revolutionen inleddes i gryningen söndagen den 2 december 1956 med att Fidel Castro, hans bror Raúl Castro samt deras vänner argentinaren Che Guevara och Camilo Cienfuegos samt 78 ytterligare revolutionärer klev i land på sydöstra Kuba från en lustjakt som de köpt i Florida. Båten hatten Granma.

Tre dagar senare anfölls de av diktatorn Batistas styrkor. Av de ursprungliga 82 revolutionärerna överlevde bara 17. Batista var övertygad om att Fidel Castro var bland de döda och gick ut med den uppgiften i media.

Propagandaseger
Men Fidel, Raúl, Che, Camilio och de andra överlevande hade lyckats ta sig till ett bergsområde på södra Kuba, Sierra Maestra, där de arbetade på att bli fler.

Det gick dock ganska trögt i början så Fidel tog mycket medvetet media till hjälp.

Castro hade redan nått viss internationell ryktbarhet sedan han som advokat först försökt få bort Batista via en juridisk process och sedan deltagit i ett misslyckat försök att med våld angripa en militärkasern varefter han vistats i landsflykt i Mexico. Han hade ännu tidigare också varit påläggskalv i det ortodoxa partiet på Kuba men utmanövrerats av dem som tyckt att han var för radikal.

När han nu som dödförklarad av regimen på Kuba bjöd in en amerikanska journalist från The New York Times blev detta högintressant. Journalisten flög in som turist tillsammans med sin hustru. När han var på plats i bergen på södra Kuba och intervjuade Castro spelade de övriga – i verkligheten fåtaliga – rebellerna upp små scener i bakgrunden som skulle ge intryck av att de hade flera läger och behärskade ett stort område. Den 24 februari 1957 publicerades artikeln med huvudrubriken ”Cuban rebel is visited in hideout” och underrubriken ”Castro is still alive and still fighting in mountains”.

Diktatorn Batistas försvarsminister gick då ut och hävdade att nyheten var falsk. Bilden på Castro i tidningsreportaget var ifrån ett tidigare tillfälle, menade han. ”Om intervjun verkligen hade gjorts skulle det finnas en nytagen bild på den amerikanske reporten och Fidel Castro tillsammans”, fortsatte ministern.

Dagen efter publicerade tidningen en sådan bild. Detta blev en stor propagandaseger för rebellerna som nu fick betydligt lättare att rekrytera fler revolutionärer.

Maktövertagandet
Striderna mellan revolutionärerna och den kubanska militärmakten pågick sedan under åren 1957 och 58 och avslutades i samband med att rebellerna den 1 januari 1959 tog makten över landet.

Revolutionen var vid den här tiden inte uttalat kommunistiskt, även om flera av huvudpersonerna, som Che Guevara och Raúl Castro var övertygade marxister. Var Fidel stod i frågan var vid den här tiden ganska oklar utanför den innersta kretsen. När revolutionärerna tog över makten på Kuba hänvisade de officiellt till den kubanska frihetshjälten José Marti men inte till tysken Karl Marx. Utomstående bedömare, inklusive Sovjet, trodde inte att det rörde sig om en kommunistisk revolution. I februari blev Fidel Castro premiärminister. I oktober dog en av revolutionens huvudpersoner, Camilo Cienfuegos, i en flygolycka.

Castro kom tidigt på kant med USA sedan han låtit nationalisera egendomar ägda av amerikaner till ett värde av en miljard dollar.

1960 stoppade den amerikanska Eisenhoweradministrationen all sockerimport från Kuba, följt av en mer total ekonomisk blockad som svar på uteblivna ersättningar för exproprieringarna.

En sovjetdelegation anlände 1960 till Havanna och det sovjetiska inflytandet började märkas även i övrigt. Som politisk bas till regimen bildade Castro partiet ORI 1961, där hans ursprungliga parti ”Kubas folkparti” och det tidigare kommunistpartiet slogs ihop, och byggde upp en sovjetinspirerad och effektiv kontrollapparat med ”revolutionära försvarskommittéer” och sig själv som högsta ledare.

Grisbukten
Den 17 april 1961 försökte en styrka, bestående av 1 500 exilkubaner som var tränade av CIA, invadera Kuba för att störta Castroregimen. Dessa trupper landsattes i Grisbukten och stred under tre dagar tills de besegrades av Kubas armé och milistrupper. 100 exilkubaner hade dödats, och de resterande 1400 fängslades. Amerikanska staten nekade till en början till inblandning men köpte sedan ändå tillbaka exilkubanerna. De fick återvända till USA efter att USA skickat över bistånd till Kuba i form av barnmat och mediciner till ett värde av 53 miljoner dollar.

1961 införde Castros regim en socialistisk stat grundad på planekonomi, nationaliserade utbildning och sjukvård och införde ett kommunistiskt enpartivälde. Stora landegendomar togs över av staten samtidigt som småbrukare fick behålla sin mark och mindre marklotter också delades ut till lantarbetare. Storjordbruken drevs vidare i statlig regi.

1965 fick det enda tillåtna partiet formellt namnet Kubas kommunistiska parti (PCC). Tiotusentals politiska motståndare och bland annat homosexuella arresterades och förpassades till koncentrationsläger, och tusentals avrättades.

Satsningen på gratis utbildning och sjukvård blev snabbt till en stor framgång för regimen. Anafabitismen utrotades, barnadödligheten minskades kraftigt och medellivslängden ökade.

Kubakrisen
En 13 dagar lång konfrontation inträffade i oktober 1962 mellan USA och Sovjetunionen över sovjetiska kärnvapenrobotar utplacerade på Kuba. Krisen tv-sändes över hela världen och var det närmaste världen hittills har varit att hamna i ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Efter spända förhandlingar nåddes en överenskommelse mellan den amerikanske presidenten Kennedy och Sovjets ledare Chrusjtjov. Sovjeterna skulle avveckla sina offensiva vapen på Kuba och återföra dem till Sovjetunionen, under FN-övervakning, i utbyte mot ett amerikanskt offentligt lovade att aldrig invadera Kuba utan direkt provokation. I hemlighet gick USA också med på att de skulle avveckla kärnvapenrobotar som utplacerats i Turkiet och Italien och var riktade mot Sovjetunionen.

1967 dog Che Guevara i Bolivia, dit han kommit ett par år tidigare för att försöka genomföra en revolution även där. I Kuba utlyste tre dagars sorg. Överallt på Kuba syns sedan dess bilder på Che Guevara.

De goda åren
Även om det fanns problem med brist på demokrati och yttrandefrihet och även vissa problem i ekonomin så var 1970- och 80-talen i huvudsak en bra tid för flertalet människor på Kuba. Handeln med Sovjet och övriga kommunistiska länder genererade ett visst överskott. Landet blev ytterligare mer jämlikt, hälsotalen förbättrades och flertalet människor trodde på och kände en stolthet inför revolutionen. Men efterhand som den fria kulturen ströps och allt fler utrensningar skedde började fler och fler tvivla.

Ekonomin började mot slutet av 80-talet, när kommunismen i Europa kommit i gungning, stagnera i landet, vilket Kuba och Sovjet skyllde på USAs blockad och USA skyllde på kommunismen.

1989 avslöjades också en stor härva med korruption och kubansk inblandning i narkotikasmuggling till USA. Fyra högt uppsatta kubanska ledare avrättades och många andra fängslades.

De svåra åren
Östblocket upphörde att existera åren kring 1990, i och med Michail Gorbatjovs tid vid makten och Sovjetunionens sönderfall. Eftersom Kubas ekonomi varit helt beroende av sockerexport till Sovjet till förmånliga priser prövades landets ekonomi mycket hårt när Kuba plötsligt hänvisades till att sälja sockret till världsmarknadspris. Det blev så illa att folket svalt.

I slutet av 1991 hade flera fattiga bönder i provinsen Pinar del Río blivit färgblinda och förlorat känseln i armar och ben. Den svenska läkaren Hans Rosling kom dit för att undersöka saken. Det var han som drog slutsatsen att bönderna svalt på grund av förändringarna i världshandeln sedan sovjetisk potatis inte längre kom till Kuba.

Situationen var ohållbar. Det krävdes förändringar och nya satsningar. Turismen blev en sådan satsning. Detta trots att Fidel Castro hade sagt vid maktövertagandet 1959 att turismen var en form av imperialism som bidrog till att bevara klassamhället. Även sexturismen återvände till Kuba. Inom turismen öppnades det också upp för mindre privata verksamheter som boendeformen Casa Particular och att driva barer och restauranger.

Och mycket riktigt uppstod också ett nytt klassamhälle där de som kan tjäna pengar på turismen hade och har det betydligt bättre än de som inte kan göra det. En servitör kan tjäna flera gånger mer på sin dricks än vad en läkare eller lärare får i lön.

Även samarbetet med Venezuela bidrog till att ta Kuba genom de allra tuffaste åren under 1990-talet.

När de svåraste åren var över förbjöds åter en del privat företagande som att ha restaurang, men möjligheten har senare kommit tillbaka igen.

Kuba under Raúl Castro
Den 31 juli 2006, strax före sin 80-årsdag lämnade Fidel Castro tillfälligt över ansvaret för landet till sin lillebror och landets vicepresidenten Raúl Castro på grund av sjukdom. Orsaken sades vara att Castro skulle genomgå en tarmoperation.

Den 19 februari 2008 meddelade Fidel Castro att han inte tänkte ställa upp som presidentkandidat. Vid utgången av hans sista mandatperiod valdes brodern Raúl till president och därmed stats- och regeringschef samt högste befälhavare. Fidel Castro efterträddes slutgiltigt som förstesekreterare i partiet vid kommunistpartiets partikongress i april 2011 av brodern, efter nära ett halvsekel på posten.

Fidel Castro dog den 25 november 2016 . Han begravdes sedan i Santiago de Cuba.

Raúls Castros tid som stats- och regeringschef varade till den 19 april 2018 då Miguel Mario Díaz-Canel Bermúdez blev president.

Raúls styre präglades av tydliga reformer, men utan att släppa kommunistpartiets maktmonopol. Bland de ekonomiska reformer som han genomdrev kan nämnas legalisering av tidigare olaglig privat företagsamhet i mindre skala, decentralisering av ekonomin samt högre löneklyftor. Trycket på oppositionella har även lättats något, och vissa tidigare förbjudna eller oåtkomliga handelsvaror, till exempel mikrovågsugnar, persondatorer och mobiltelefoner har också blivit lagliga att äga privat och mer åtkomliga på Kuba.

Framtiden
Det är oerhört svårt att sia om framtiden på Kuba. Bland annat lär utgången av de nuvarande oroligheterna i Venezuela ha stor betydelse även för Kuba.

Men ett är säkert, även om mycket har stått still på Kuba: Ingenting stannar. Ingenting förblir vad det var. För den som själv vill besöka och se Kuba, som det undantag i vår nutidshistoria som landet hittills varit, är det sannolikt hög tid att passa på.

Camilo Cienfuegos och Che Guevara som vaxdockor på Revolutionsmuséet i Havanna.

Konstverk föreställande Fiedel Castro.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba, Factfulness av Rosling och Wikipedia.

Bilderna har jag fotograferat på revolitionsmuséet i Havanna.

Det här var den sjätte och delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

5 kommentarer

Under historia, resor

En domkyrka utan stift


”Jag gick förbi domkyrkan”, sa jag. ”Nä”, sa min sambo, ”de kan inte ha nån domkyrka i Kalmar. De har ju inget eget stift”.

Men, visar det sig när jag googlar; det går tydligen alldeles utmärkt att ha en domkyrka i en domkyrkoförsamling som tillhör ett annat stift och där biskopen residerar någon annanstans. I Växjö, närmare bestämt.

Det finns så klart en historisk förklaring. Kalmar var ett eget stift i Svenska kyrkan från 1603 till 1915. Det var då som det gick upp i Växjö stift. Stiftet omfattade ungefär halva fastlandsdelen av Kalmar län plus Öland.

Där ser man!

Även i Mariestad ska det finnas en domkyrka utan eget stift och biskop. Och där har det aldrig ens varit ett riktigt stift. Men det är en annan historia.

Bilderna är från idag i Kalmar. Och de föreställer alltså en domkyrka utan eget stift.


3 kommentarer

Under historia, resor

Glöm inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen när Mellon drar igång!

– Krönika –

Första gången jag hörde talas om växthuseffekten och klimatfrågan var 1988 på hösten, eller möjligen på vårterminen samma år. Jag läste till civilingenjör i Samhällsbyggnadsteknik i Luleå. Kursen hette ”ekologi och miljövård I”. Det är över 30 år sedan.

Frågan var alltså redan då avgjord rent vetenskapligt. Däremot var prognoserna lite fel. Enligt mina läroböcker skulle vi, om ingenting gjordes åt saken, vara ungefär där vi är idag om ytterligare 20 år. Alltså runt 2040. Jag skulle då vara runt 70 år gammal.

Jag såg det som att den tidsperiod mänskligheten hade på sig att proaktivt förebygga allvarliga klimatförändringar sammanföll med den där jag skulle tillbringa mitt yrkesliv. Detta ville jag jobba med!

Det blev inte riktigt så. Trots att jag jobbat med miljöfrågor hela mitt yrkesliv så här långt. Jag hade tänkt mig att jobba direkt i industrin, eller som konsult, för att hjälpa till med den nödvändiga omställningen. Samtidigt hoppades jag kunna hjälp till lite i andra miljöfrågor som ozonhålet, försurning, miljögifter och övergödning.

Det var en bra utbildning. Vi lärde oss om kretsloppsteknik och energifrågornas koppling till miljöfrågorna. Om entropi och exergi. Jag gjorde min praktik på LKAB:s malmhamn i Luleå men begrep ju att gruvindustrin inte kan ha en stor roll i ett cirkulärt samhälle.

Jag var färdig civilingenjör med inriktning mot teknisk miljövård 1992. Det var lågkonjunktur. Det var bara staten som anställde. Och knappt det. Det blev först länsstyrelsen i Gävle för min del. Och sedan Karlskrona. På den tiden fick man inte ta upp energi- och klimatfrågorna vid miljöprövning och tillsyn. Det ansågs vara ett för storskaligt problem för att lösas av enskilda företag i Sverige.

Jag skänkte 20 kr/månad till Greenpeace. De ringde upp och ville ha mer pengar. Jag påpekade att jag ville att de inte bara skulle köra runt i gummibåtar mot oljeindustrin utan jobba med systemnivån. Jobba för högre bensinpriser. Den person som pratade med mig hävdade att de haft frågan uppe men inte kunde ta tag i den eftersom det skulle bli impopulärt bland allmänheten och de då skulle förlora i stöd. De fick då inte heller mer pengar av mig.

Några år in på 1990-talet kom en period när media började skriva om växthuseffekten. Nu händer det! Tänkte jag. Men det gjorde det inte. ”Business as usual” fortsatte i stort. Biogasen kom dock och en del kommunal verksamhet började köras på den. Och fjärrvärmesystemen i några svenska städer gick över till förnybart. Annars inget. Jag började jobba som VA-chef.

Under en period i slutet på 00-talet blev det populärt med etanolbilar som en del-lösning på problemet. Vi köpte en privat som vi fortfarande kör med. Men sedan sablades den tekniken ner och ”alla” började köra på fossil diesel istället under etiketten ”miljöbil”. Så dumt! Sen hette det att elbilar är det nya gröna som kommer att komma stort. Men inte mycket hände i verkligheten.

Och där ungefär är vi nu. Jag har precis börjat jobba som utvecklingsstrateg på en teknisk förvaltning. Och så kommer då anti-flyg-rörelsen och nu också Greta Thunberg. Och det är i mångt och mycket så oerhört hoppingivande.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är luttrad. Jag hoppas, hoppas verkligen att något ändras på riktigt den här gången! Och ändå flyger jag. Hur går det ihop?

Ja för det första är inte flyget den största boven när det gäller klimatfrågan – egentligen. Men bidrar så klart. Och jag bestämde mig därför att inte flyga inrikes redan på 80-talet. Och det löftet till mig själv har jag i stort sett kunnat hålla. Utom en period när barnen var riktigt små och jag såg det som värdefullt att kunna vara hemma och natta, har jag inte flugit inrikes. Oftast blir det tåg och övernattning istället i tjänsten. Och privat kör vi mycket med etanol-bilen när vi reser inrikes. Eller tar tåget. En gång per år brukar vi åka tåg från Blekinge till Lappland.

Utrikes blir det inte lika ofta tåg. Till Danmark, så klart. Och tre tågsemestrar bortom Norden det blivit sedan 80-talet. Annars har det tyvärr blivit mycket flyg. Det har att göra med hur transportsystemet förändrats. Pris. Bokningssystem. Tidtabeller. Att resa med tåg i Europa var enkelt på 80-talet. Det blev efterhand svårare och svårare. Och flyget billigare.

Ett par gånger genom alla år har jag erbjudits att klimatkompensera flygresan när jag bokat, och har då gjort det. Men de allra, allra flesta gånger har inte alternativet funnits. Från och med 2016 har jag tagit saken i egna händer och sett till att klimatkompensera alla våra flygresor på egen hand. Genom att låta plantera träd i VI-skogen.

Till den som undrar varför jag inte bara slutar flyga istället när jag vetat om det här sedan 80-talet? Just därför! Att resa har varit mitt största intresse i livet. Och mitt liv passerar medan transportsystemen ställs om (eller inte ställs om). Det kommer säkert ta 20 år eller mer innan tåget på riktigt är ett alternativ för det stora flertalet semesterresor inom Europa. Hittills har utvecklingen gått åt fel håll.

Och jag är inte en sådan person som lovar att sluta flyga i januari för att börja smygflyga igen i mars. Eller som postar en debattartikel från ett flygplan där jag ber statsministern höja priset på flygresor så att vanliga människor inte ska få råd att resa.

Självklart brottas mitt samvete med hur mycket jag ska tillåta mig att flyga. Trots att jag klimatkompenserar.

Men det som oroar mig allra mest just nu är att alla de här influerarna som nu slåss om att bli en ny ”Greta Senior” och dra trafik till sina plattformar, redan innan detta året är slut ska sucka, himla med ögonen, och säga: ”Klimatfrågan – är inte den sååå 2018?” 🙄

För den är inte det. Den är inte ”sååå 2018” eller ens ”sååå 2019”. Klimatfrågan är inte en fluga. Antingen löser vi den. Eller så går vi under.

Så sluta gärna flyga. Men se då till att du verkligen menar det. Och skulle du börja smygflyga igen – kanske redan i mars, se då i alla fall till att klimatkompensera. Och kräv gärna av våra politiker att de höjer skatten på flyget. Men var då beredd att ta konsekvenserna. Utgår du ifrån att det ändå inte blir av eller att det är någon annan som betalar dina fortsatta flygresor, som du inte heller tänker dra ner på, kan du faktiskt lika bra hålla tyst om att du anser att ”vanligt folk” inte borde få lov att resa.

Men framförallt. Tappa inte fokus. Fortsätt engagera dig i klimatfrågan. Fortsätt stötta Greta Thunberg och hennes likar – även när media skriver mindre om frågan och mer om Melodifestivalen. För vi har faktiskt inte råd med att denna ödesfråga för mänskligheten ännu en gång blir nästan helt bortglömd. Vi kunde ha löst frågan redan på 80-talet, men vi lät bli – för ingen ville betala oss ingenjörer som gärna hade velat jobba med frågan redan då. Nu är klockan fem i tolv. Som tur är finns det nya pigga människor med olika utbildningar som behövs för att lösa klimatfrågan. Någon måste anställa dem för att jobba med detta. För vi måste lösa frågan nu.

Och att lösa den kräver uthållighet. Och ständigt närvarande opinion. Så håll ut. Glöm inte inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen så snart Mellon drar igång. Lova mig det!

2 kommentarer

Under hållbart resande, historia, influerare, krönikor, livet, media, miljö, mitt jobb, resor, samhälle och politik

Tio knep som hjälper dig förstå världen – med inspiration från Roslings Factfulness

Jag har för en tid sedan läst boken ”Factfulness” av Hans Rosling med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Underrubriken lyder: ”Tio knep som hjälper dig att förstå världen”.

Men egentligen radar boken snarare upp tio instinkter som lätt får dig att missförstå världen. Att känna till dessa instinkter underlättar i och för sig om du istället vill förstå den.

Orättvis kritik
Roslings bok har på senare tid fått utstå en hel del kritik för att den är för optimistisk, stirrar sig blind på medelvärden och inte tillräckligt pekar på psykisk ohälsa, den ekologiska utarmningen och orättvisorna i världen, särskilt inom USA.

Jag tycker att kritiken till stor del är orättvis. Rosling pekar tvärtom på att medelvärden inte säger allt, att de fattigaste i världen behöver få det bättre och att vi andra har ett ansvar för att hjälpa dem. Han påpekar också att trots att USA är det land som lägger mest pengar på sjukvård i världen per capita så presterar den inte alls i nivå med kostnaderna vad gäller medellivslängd och barnöverlevnad. Han hävdar dessutom att han alls inte är optimist – även om jag skulle säga att han är det. Han kallar sig possibilist eftersom han tror på att det är möjligt att skapa en bättre värld.

Och han har med både extrem fattigdom och klimathotet bland de fem stora hot han ser mot denna möjlighet att nå målet.

Att han sedan inte hade full kunskap om alla miljöfrågor är lätt att förstå utifrån att han var läkare – inte miljövetare.

Att han inte lägger någon tonvikt på psykisk ohälsa i sin bok får nog också ses utifrån att inte heller det var hans spetskompetens.

Instinkter och knep
Men tillbaka till hans tio ”instinkter” som vi bör undvika. Jag har här valt att omformulera så att rubrikerna istället blir till tio knep för att förstå världen. Samma budskap som jag har uppfattat Rosling, men uttryckt på mitt sätt:

1.Undvik att tro på klyftor
Vi människor har ofta en oemotståndlig lust att dela in allt möjligt i två motstridiga grupper med en stor klyfta – ett gap – mellan sig. Vi och de. Fattiga och rika. Nord och syd. I-länder och u-lännder. Rosling kallar denna oemotståeliga lust ”gapinstinstinkten”.

Men verkligheten är oftast inte alls polariserad. Fråga dig var majoriteten är. Ofta finns den just i mitten där gapet antas vara.

I boken visas ett diagram från 1965 där världens länder plottats ut beroende på antal barn per kvinna och andel barn som överlever till fem års ålder. Det fanns då en stor grupp länder, 125 stycken, där bara mellan 55-95 % av barnen överlevde och där kvinnorna i snitt födde fler än fem barn. Så fanns det en mindre grupp länder, 44 stycken, där över 90 % av barnen överlevde och kvinnorna födde färre än 3,5 barn i snitt. I mellanrummet – gapet – fanns endast ett mindre antal länder. Sedan visas samma diagram, men nu med 2017 års siffror. Länderna har flyttat sig mot färre antal barn per kvinna och fler som överlever till sin femårsdag. Något gap finns inte alls längre. 85% av mänskligheten befinner sig i det hörn där endast i-länderna befann sig 1965. Resten av länderna ligger på en prydlig linje på väg mot samma hörn. Endast 13 länder, med 6% av världens befolkning är kvar i den gamla u-landsrutan.

Fattiga u-länder existerar inte längre som en stor och välavgränsad grupp. Idag lever 75% av världens befolkning i medelinkomstländer. De är varken fattiga eller rika utan någonstans mitt emellan.

Världens befolkning delas lämpligen in i fyra inkomstnivåer. En miljard människor tjänar mindre än två dollar per dag. Tre miljarder människor tjänar mellan två och åtta dollar. Två miljarder tjänar mellan åtta och 32 dollar och en miljard tjänar mer än 32 dollar om dagen. De flesta finns i mitten. Och det finns inget gap emellan.

Att det inte finns en klyfta mellan de rikaste i världen och de fattigaste innebär dock inte att de skillnader som finns inte är orättvisa. Det innebär bara att skillnaderna finns på en glidande skala.

2. Notera inte bara dåliga nyheter
Rosling kallar det ”försämringsinstinkten” – vår benägenhet att mer lägga märke till det som är dåligt än det som är bra. Det som blir sämre än det som blir bättre. Och han kallar det en megamissuppfattning att ”världen blir sämre”.

Han visar upp ett antal diagram där han bland annat pekar på att andelen människor som lever i extrem fattigdom har sjunkit från 85 % av världens befolkning år 1800 till 9 % år 2017. Under samma period har medellivslängden i världen ökat från 31 år till 72 år. Han räknar upp 16 dåliga saker på nedgång och 16 bra saker på uppgång.

Han uppmanar oss att känna igen när vi serveras negativa nyheter och vara medvetna om att sådana har en större chans att nå oss. Goda nyheter är nämligen sällan nyheter eftersom långsamma förbättringar är det normala, det förväntade. För att hitta de goda nyheterna behöver du bara leta lite mera. Då finns de också där!

3. Räkna med oräta linjer
Rosling varnar för ”linjärinstinkten” och menar att prognoser ofta baseras på en rät linje som dras genom historiska data och vidare mot framtiden.

Han skriver att när man ser ett linjediagram är det nästan omöjligt att inte tänka sig en rät linje som sträcker sig från slutet av kurvan och in i framtiden. Han skriver om befolkningskurvans form. Att världens folkmängd idag är 7,6 miljarder och att FN:s experter tror att befolkningskurvan kommer att plana ut någonstans mellan 10 och 12 miljarder människor mot detta århundradets slut.

Det bästa sättet att kontrollera vår instinkt att se räta linjer överallt, menar Rosling, är att komma ihåg att kurvor har många olika former. Det finns S-formade kurvor, kurvor som ser ut som en rutschkana och kurvor som ser ut som en puckel. Dessa kurvor är alla vanligare i verkligheten än den räta linjen.

4. Var inte rädd i onödan
”Rädsoinstinkten” kallar Rosling den instinkt vi har att låta det som är skrämmande fånga vår uppmärksamhet.

Världen verkar vara farligare än den är därför att både media och ditt eget uppmärksamhetsfilter hjälps åt att välja ut de mest skrämmande nyheterna åt dig att fokusera på.

Du ska inte bedöma en risk utifrån hur skämmande något känns, utan utifrån hur farligt det är och hur exponerad du är.

När du är rädd ser du världen på ett annat, mindre nyanserat sätt. Undvik därför att fatta beslut så länge du är rädd. Och var inte rädd i onödan.

5. Ta inte fel på proportioner
Det är lätt att jaga upp sig för små problem bara därför att de är just problem. Och då har vi kommit halvvägs i boken, till ”storleksinstinkten”. Rosling vill att du lär dig att jobba med nyckeltal, att leta efter jämförelser. Att dividera och jämföra kvoterna. Han tipsar särskilt om kvoter per capita när länder eller regioner jämförs.

Han tipsar också om något han kallar 80/20-principen och som går ut på att om du har en lång lista med till exempel kostnadsposter framför dig ska du koncentrera dig i första hand på att granska de relativt få poster (oftast) som är störst och tillsammans utgör 80% av totalen. Vips så är det mycket lättare att få en överblick. Jobba med det stora. Det viktiga. Ta inte fel på proportioner.

6. Undvik felaktiga generaliseringar
Vi kan inte sluta generalisera, och bör inte ens försöka sluta. Men. Vi måste i möjligaste mån fötsöka undvika felaktiga generaliseringar. Glöm inte att det finns likheter mellan grupper och skillnader inom grupper. Leta efter dessa likheter och skillnader också. Inte bara likheter inom grupper och skillnader mellan dem.

Tänk på att ”majoriteten” kan vara allt mellan 51 och nästan 100 procent. Det kan finnas stora och betydelsefulla minoriteter som inte ska negligeras.

Utgå ifrån att om andra människor gör något som verkar idiotiskt så kan det vara en smart sak att göra utifrån deras perspektiv. De kanske ser något du inte ser. Vet något du inte vet. Utgå inte ifrån att de är idioter bara därför att de inte gör precis som du. Undvik generaliseringsinstinkten.

7. Tänk på att även långsamma förändringar blir stora förändringar med tiden
Ödesinstinkten kallar Rosling föreställningen att medfödda egenskaper bestämmer ödet för människor, länder, religioner och kulturer. Tron på att så här har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Men saker förändras över tid. Oftast långsamt. Håll koll på gradvisa förändringar. Uppdatera dina kunskaper. De fakta du lärde dig i skolan – hur gamla är de egentligen? Kanske är det dags att googla lite istället för att gå på gamla kunskaper.

Prata med dina äldre släktingar och jämför deras värderingar med dina som ett kvitto på att saker förändras över tid. Samla exempel på kulturella förändringar som ett sätt att lära dig att även kulturer förändras över tid.

8. Låt inte ett perspektiv kväva din fantasi
Ensidighetsinstinkten. Det är i detta kapitel som Rosling nämner att befolkningen i USA är de sjukaste bland de rika. Och att Kuba är de fattigaste bland de friska. Rosling kritiserar både Kubas ensidiga fixering vid jämlikhet och USA:s ensidiga fixering vid den fria marknaden. Han vill i stället för att klamra sig fast vid idéer mäta resultat och utgå ifrån det som fungerar.

Kom ihåg att det är bättre att betrakta ett problem ur många synvinklar för att få en bättre förståelse och finna praktiska lösningar.

Låt inte ett enda perspektiv kväva din fantasi. Gör inte anspråk på sakkunskap utanför ditt sakområde. Var öppen för idéer från kollegor med andra kunskaper än de du har. Var ödmjuk utan att för den skull alltid lita på experter.

Siffror är bra, men inte ens de säger allt om världen. Det finns en verklighet bortom diagrammen.

Se upp med enkla lösningar. Världen är komplex. Välkomna det och var medveten om att historien är full av visionärer med enkla okomplicerade visioner som fått rättfärdiga fruktansvärda handlingar.

9. Undvik att utse syndabockar
Vår vilja att utse syndabockar kallar Rosling ”klanderinstinkten”. Han vill att vi kommer ihåg att skuldbeläggning av en enskild person ofta avleder uppmärksamheten från de verkliga förklaringarna till det som gått snett och blockerar vår förmåga att förhindra att liknande problem uppstår i framtiden. Det här är en av mina egna käpphästar.

Leta efter orsaker, skriver Rosling – inte skurkar. Leta efter system – inte hjältar.

10. Fatta inte beslut som om det vore akut när det inte är det
Så är vi då framme vid det tionde och sista knepet för att lättare förstå världen, enligt Rosling. Försäljare och aktivister använder ofta en teknik som går ut på att vi måste ”handla nu eller gå miste om tillfället”. Den typen av erbjudanden aktiverar vår akutinstinkt som vi istället bör passa oss för. Får vi panik tänker vi inte klart.

Men allt är inte bara optimism i Factfulness.

Det är i detta sista kapitel som Rosling också tar upp de fem hot vi faktiskt borde oroa oss för. Förutom extrem fattigdom och klimathotet nämner han en global pandemi, en finanskollaps och ett tredje världskrig.

Summering
Den viktigaste aha-upplevelse boken gav mig var att om vi ska komma tillrätta med befolkningsökningen (som är det största hotet mot klimatet och miljön i övrigt) så måste de fattigaste få det bättre. Särskilt sjukvård och utbildning. Det är nämligen bland de fattigaste människorna som befolkningen ökar som mest. När dessa får det bättre avtar befolkningsökningen för att till sist upphöra.

Vi vet att 800 miljoner människor lever i extrem fattigdom och Rosling beskriver detta som ett orättvist lidande. Han skriver också att vi vet vilka lösningarna är: ”fred, skolor, allmän sjukvård, el, rent vatten, preventivmedel och mikrokrediter.” Och: ”att erbjuda den sista miljarden förutsättningarna för ett värdigt liv, snabbt, är en självklar faktabaserad prioritering.” Han förespråkar ”globalt samarbete och global resursfördelning”.

Rosling har så klart inte rätt i varje ord han skrivit eller sagt. Men vem har det? Inte heller tar hans bok upp alla problem i hela världen. Men vilken bok gör det?

Och kanske var Rosling onödigt optimistisk. Jag vet inte. Jag är själv optimist. Men det Rosling förespråkade var inte främst optimism. Det han förespråkade var fakta. Och hur du bör och inte bör tolka dem. Hela hans bok ”Factfulness” handlar om hur du kan få hjälp att se igenom allt för förenklade resonemang. Och det kan aldrig vara fel.

Dessutom är den full av roliga anekdoter. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste boken. Har du inte redan läst den kan jag verkligen rekommendera dig att göra det!

4 kommentarer

Under böcker, historia, ledarskap, media, miljö, samhälle och politik, världen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

1900-talets första dryga hälft på Kuba handlar lika mycket om USA som om landet självt.

Under 1800-talet hade banden mellan USA och Kuba gradvis bundits allt tätare. Det mesta av sockerexporten gick nu till USA. Det hade till och med funnits en tid när kubanska plantageägare verkat för att Kuba skulle bli en delstat i USA. Men det intresset svalnade snabbt när USA förbjöd slaveriet.

Miljondansen
Under första världskriget steg priset på socker vilket var orsaken till den tid som kallas miljondansen på Kuba. Många småbönder blev snabbt rika. Men mycket vill ha mer. Och många tog lån för att köpa jordbruksmaskiner, mer mark och investera i sockerbruk. Mer och mer sockerrör odlades och mindre och mindre av andra grödor. Snart odlades nästan bara socker på hela ön.

När sockerpriserna sjönk efter första världskrigets slut skulle ändå lånen betalas. Många amerikanska storföretag, bland annat United Fruit, gick in och köpte både jord och sockerbruk billigt. USA:s intressen på Kuba hade nu blivit ännu större.

1919, något år innan miljondansen ebbade ut på Kuba, infördes ett spritförbud i USA. Det som brukar kallas förbudstiden var inledd och maffian växte sig stark tack vare spritsmuggling från inte minst Kuba.

Turister
Kuba blev mer och mer intressant för turister från USA. Här var det tillåtet både att dricka sprit och att spela om pengar.

När förbudstiden var över i USA var Kuba redan etablerat som en stor turistdestination. Spel om pengar, sol och bad var fortfarande starka dragplåster. Så småningom tog maffiabossarna från USA över mer eller mindre alla lokala kasinon och andra spelhus som användes för pengatvätt.

Politiken
Parallellt med allt detta la sig USA gång på gång i politiken och avsatte och tillsatte presidenter på Kuba. Även den amerikanska maffian stöttade och stöttades av diktatorerna på Kuba.

1934 iscensatte USA en militärkupp som genomfördes av en nybliven general vid namn Batista som i sin tur tillsatte först en och sedan ytterligare en marionettpresident.

1940 riggade Barista ett presidentval så att han själv blev vald. 1944 drog han sig tillbaka till Florida för att återvända till Kuba 1950 och genomföra en ny militärkupp 1952. Den här gången för att fullt ut bli en despotisk diktator.

Charter och sexturism
På 1950-talet kom också den riktigt stora turistboomen från USA. Militärflygplan som blivit över efter andra världskriget byggdes om till charterplan och Varadero blev den nya turistorten. Och Havanna fortsatte också att växa som destination. Hemingway. Ingrid Bergman och andra filmstjärnor. Mafiosi och affärsmän. Och vanliga turister.

Prostitutionen, som hela tiden hade funnits i Havanna, drog nu till sig en obehaglig kategori turister. Pedofiler lockades med unga pojkar och flickor som rövats bort från byar på landet.

USA-hatet växte sig allt starkare bland kubanerna.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var femte delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Och den sjätte och sista delen hittar du här:

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

Bilder: En bild på en daiquiri, Hemingways favoritdrink på hans favoritbar Floridita och en bild på amerikanska bilar i Havanna får representera den här perioden i Kubas historia.

7 kommentarer

Under historia, resor

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Andra halvan av 1800-talet handlar om Kubas frigörelse från Spanien. Men nya underkastelse inför USA.

Den kubanska flaggan – minus stjärnan som tillkom senare – hissades första gången den 19 maj 1850 av en grupp patrioter som ville bli självständiga från Spanien.

Önskan om självständighet
USAs intressen i Kuba stärktes samtidigt som allt fler kubaner önskade självständighet från Spanien. Allt mer av Kubas sockerexport gick till USA. Och amerikanska företag hade börjat investera på Kuba. När USA:s inbördeskrig var över 1865 blev Kuba än mer intressant för investerare från sydstaterna som ville fortsätta driva plantagejordbruk med svarta slavar som arbetskraft.

1868 sjöngs Kubas nationalsång för första gången inför det som i efterhand kallas tioårskriget. Det startades av frihetskämpen Carlos Manuel de Céspedes. I staden Bayamo utropades så småningom den fria republiken ”Cuba Libre”, hissades den Kubanska flaggan och Carlos utsågs till president.

Men kriget var inte vunnet. Efter tio års krig hade 250 000 kubaner och 80 000 spanjorer dött i striderna. Men Kuba var fortfarande spanskt.

Andra frihetskriget
Därefter följde en kort konflikt ”guerra chica” som ledde till att slaveriet äntligen avskaffades även på Kuba 1886.

Det andra frihetskriget startades 1895 av poeten José Marti. Det är han som senare har fått ge namn åt Havannas internationella flygplats. Han dog i strid men kriget fortsatte utan honom. Med framgång, den här gången, för frihetskämparna.

USA hjälper till
När kubanerna i praktiken redan hade vunnit frihetskriget kom plötsligt USA till rebellernas stöd. Den 3 juli 1898 besegrade den amerikanska flottan den spanska och den 1 januari 1899 överlämnade spanjorerna Kuba till USA.

Och USA lät Kuba bli formellt självständigt 1902 som de lovat. Tomás Estrada Palma blev landets första president. Men Kuba blev i praktiken en lydstat till USA, som hade försäkrat sig om rätten att ingripa i kubanska angelägenheter och övervaka handeln mellan Kuba och andra länder.

Under förevändning att skydda invånare och investeringar skickade USA också militär till Kuba. Som nu ändå – i alla fall pappret – var en självständig stat.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var fjärde delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

Bilden föreställer en byst av frihetshjälten José Marti som finns på torget i Viñales.

5 kommentarer

Under historia, resor

Cienfuegos – Kubas vackraste stad?

Cienfuegos är Kubas mest franska stad, den enda i landet som har en triumfbåge och den stad i hela Karibien som har flest nyklassicistiska byggnader. Det måste vara Kubas vackraste stad? En elegant skönhet som döljer ett mörkt förflutet bakom den vackra fasaden.

1819 gav den spanske guvernören, som själv hette Cienfuegos, tillåtelse till fransktalande invandrare på Kuba att grunda den stad som kom att få bära hans namn till följd av fransmännens tacksamhet.

Slavuppror på Haiti
Dessa hade till stor del flytt till Kuba från Haiti där ett slavuppror brutit ut 1791. När det hat som slavarna burit i tysthet släpptes loss ledde det till att sockerplantagen på Haiti brändes ner och att de vita som inte flydde dödades. Fransmän kom även till Cienfuegos från Bordeaux och Louisiana.

Läget, slit och slaveri
Staden Cienfuegos placerades på en halvö, inne i en vik vid Kubas södra kust, i den västra delen av centrala Kuba, ca 25 mil från Havanna.

Runt om staden anlades nya sockerplantager med franska ägare och nyimporterade afrikanska slavar som tvangs stå för arbetet. Pengarna till de vackra husen i staden kom från deras hårda slit och hopplösa tillvaro.

Billig hummer i Söderns pärla
Staden som idag är utsett till världsarv av UNESCO har 150 000 invånare är huvudstad i provinsen Cienfuegos. Den kallas ”La Perla del Sur” (Söderns pärla).

Gatorna är breda och ljusa som franska boulevarder. Huvudgatan Paseo el Prado som går från norr till söder kantas av kokospalmer och andra träd i allérader. Längs denna gata ligger de flesta av stadens restauranger. Vårt stamställe här blir restaurang El Lobo, som ligger på nummer 4226 på denna gata. Här äter vi de billigaste skaldjursrätterna under hela vår Kuba-vistelse. Menyn finns bara på spanska. Hummer (langosta) eller scampi-räkor (gambas) med eller utan vitlök (ajillo) med vitt eller svart ris, sötpotatis och ett par andra grönsaker till kostar 60 kr. Och smakar såå gott!

Många kupoler
Västerut från Paseo el Prado går den eleganta gågatan San Fernando med vackra stenplattor, bänkar och palmer i dungar, som leder fram till parken José Marti som omges av några av stadens allra vackraste byggnader; Katerdralen som ligger öster om torget/parken har två klocktorn med olika höjd. Regionens byggnad, Antiguo Ayuntamiento, som har en stor röd kupol och ligger i söder sägs ha Capitolio i Havanna som förebild (en byggnad som i sin tur för övrigt har Capitolium i Washington D.C. som sin förebild). Palacio Ferrer i väster byggdes i början av 1900-talet av en sockermagnat och har en blå kupol.

Utanför centrum-halvön är bebyggelsen lägre och enklare, men oftast vackert målad och i hyggligt skick (jämfört med i Havanna till exempel).

Badutflykt
Cirka 25 minuter i bil söder om Cienfuegos ligger den fina stranden Playa Rancho Luna. Stranden är fin och där finns små kiosker där du kan köpa öl och läsk. Ingen trängsel. Lite småsten på botten men mest sand. Ganska höga vågor. Turkost vatten.












6 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

En viktig del av Kubas historia är historien om hur socker blev basen i den Kubanska ekonomin.

Sockerrör växte inte naturligt i Amerika. Men på sin andra resa till Amerika tog Columbus med sig rötter av sockerrör från Kanarieöarna som planterades på Hispaniola, den del av ön som idag är Dominikanska republiken.

Först tobak
De första kolonisatörerna som bosatte sig på Kuba hade med sig sockerrörsplantor redan 1506, men det blev inte någon storskalig odling då. Spanien lät de olika kolonierna få olika ansvarsområden. Det var Hispaniola som fick bli sockerproducent. Fastlandet levererade guld, silver, kaffe och choklad. Kubas uppgift var i någon mån att leverera tobak, även om varan ännu inte vunnit någon bredare popularitet, men framförallt att odla livsmedel till fartygstrafiken.

Det spanska tronföljarkriget i början av 1700-talet ledde till att den spanska staten efter kriget behövde stärka sina finanser. Därför infördes ett statligt tobaksmonopol på Kuba 1717.

Detta var i samma veva som tobak blivit den nya innegrejen i Europa; societetsdamerna sniffade lukttobak, deras män rökte cigarrer och män i lägre samhällsklasser rökte pipa.

Såldes till underpris
Det hade alltså kunnat vara strålande affärer för Kubas bönder. Istället tvingades de sälja tobaken till kraftigt underpris till den spanska statens uppköpare. Och inte nog med det. 1740 fick det kungliga handelsbolaget monopol på all handel med Kuba.

Bönderna flydde
Vid mitten av 1700-talet fick många kubanska tobaksbönder nog, sålde sina täppor runt Havanna och flyttade längre västerut där de startade nya odlingar. Där var jorden bättre för just tobaksodling samtidigt som de var längre ifrån de statliga kontrollanterna. De kunde då sälja mer till smugglare och tjäna mer pengar. Så uppstod tobaksodlingarna i dalarna i det vackra bergslandskapen runt den lilla staden Viñales.

Kort brittiskt styre
När det europeiska sjuårskriget hade utvidgats till Karibien intogs Kuba och blev brittiskt under 11 månader. En kort tid som blev helt avgörande för Kubas utveckling. Britterna släppte handeln med socker och afrikanska slavar fri. Och plantageägarna tog för sig. När Kuba åter blev spanskt gick det inte att helt vrida klockan tillbaka. Nu hade socker odlat av svarta slavar blivit Kubas vita guld. Tusentals slavar piskades ihjäl under de år som Kubas skogar förvandlades till öppet landskap.

Staden Trinidad centrum
Den kubanska staden Trinidad, som idag är ett världsarv och mycket populär bland turister, vi har också besökt den, blev centrum för sockerproduktionen. Staden blomstrade och formades till en spansk drömstad i tropikerna med gator i rutnätsmönster. Gatstenen hämtades från Europa som barlast när de skepp som transporterat socker skulle tillbaka till Kuba.

Staden Matanzas, som ligger nära turistorten Varadero, hade varit centrum för köttproduktionen men slog nu också om till socker. Insaltat kött började importeras till Kuba mot slutet av 1700-talet. Den inhemska köttproduktionen hade trängts undan. För det fanns så oerhört mycket pengar att hämta när européerna bara inte kunde få nog av socker.

Beroendet
Och så hade Kuba blivit beroende av socker. Av de pengar som sockerexporten drog in. Den första stora sockerkraschen 1857, när råvarupriserna föll kraftigt, blev därför ett hårt slag mot Kubas ekonomi.

Men Kubas sockerproduktion fortsatte ändå. Och under första världskriget skulle så småningom stigande sockerpriser, på grund av att kriget hindrade Europas sockerbönder att odla, leda till den största sockerboomen någonsin på Kuba. Den kom att kallas ”miljondansen”. Priset på socker tiodubblades och Havanna förvandlades på bara några år till en världsmetropol.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var tredje delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

Bilderna i detta inlägg är från staden Trinidad och vårt besök där. Och jodå, vi är kvar på Kuba. Just nu i vår lägenhet i Havanna där alla tre övriga i familjen kurerar lättare magsjuka.


9 kommentarer

Under historia, resor

En förmiddag i Havanna

Vår första hela dag i Havanna promenerar vi runt i gamla stan, Havanna Vieja. Vi kommer förbi de flesta kända sevärdheterna på en förmiddag.

Vi går från vårlägenhet till Plaza Vieja och Plaza de Armas. Det är här jag förstår att de där kvinnorna i färgglada långa klänningar med volanger och turban på huvudet som du ofta ser på bilder från Havanna inte är på riktigt. I alla fall inte numera. De tjänar en slant på att låta sig fotograferas av turister.

Vi går till och med in i borgen från 1500-talet och ser en utställning om spanjorernas första tid på Kuba. Vi går över Plaza de la Caterdral, men blir inte insläppta i katedralen eftersom vi har shorts på oss.

Vi tar något att dricka på Café Paris.

Promenerar förbi Hemingways stamställe Bar Floridita, över Parque Central och vidare längs Paseo del Prado som är Havannas svar på gågatan La Rambla i Barcelona. Går vidare en bit längs havet och upp ibland husen i staden igen. Kommer tillbaka till Hotel Inglaterra. Går in för att se om vi kan äta där men ser ingen meny och tycker att det ser dyrt ut.

Vi går vidare förbi teatern och El Capitolio, den gamla parlamentsbyggnaden och så är vi tillbaka i våra kvarter igen. Lunch blir det på km Zero som fått sitt namn efter Madrids centralpunkt, varifrån alla avstånd mäts i Spanien. Jag äter räkor i vitlökssmör eller kanske olja. Det smakar mycket gott!






1 kommentar

Under historia, resa med ungdomar, resor

Kubas historia del 2 – Havanna föds

Den som funderar på att resa till Kuba nästa jul bör fundera på om det inte vore trevligt att välja avresedag en dryg vecka innan jul. Den 17 december 2019 fyller nämligen den kubanska huvudstaden Havanna 500 år. Jag gissar att det då kommer att festas i staden.

Det är alltså den 17 december 1519 som räknas som Havannas egentliga födelsedatum. Men staden hade först grundats redan 1514 på en annan plats och sedan flyttats inte mindre än tre gånger innan kolonisatörerna till slut hittade den plats för sitt Havanna där staden nu ligger, på öns norra kust och västra del.

Ceiba-träd
Den första kvällen höll de en gudstjänst under ett ceiba-träd som fanns kvar till 1700-talet då det föll i en storm. Men ett nytt träd planterades på platsen och det finns kvar än idag vid Plaza de Armas. Namnet Havanna sägs staden ha fått efter en känd indianhövding.

Huvudstad
Vid mitten av 1500-talet, närmare bestämt 1553, blev Havanna Kubas huvudstad. Det var vid ungefär samma tidpunkt som landets ursprungsbefolkning, indianerna, reducerats till något tusental utdöende personer längst ut i öster. På landsbygden hade de döda indianerna börjat ersättas med afrikanska slavar som arbetskraft.

Pirater och befästningar
Vid mitten av 1500-talet drabbades Havanna också av två piratanfall och det är bakgrunden till att staden 1577 inringades av en kraftig stadsmur med torn för kanoner.

Havanna, som dittills bestått av trähus, började omvandlas till en stenstad och 1577 flyttade även den spanske guvernören in i det nybyggada Castillo de Fuerza. Tjugo år senare stod det imponerande fortet El Morro på den östra sidan av hamninloppet klart. Havanna blev det spanska imperiets viktigaste stad i Amerika. Juvelen i den spanska kronan. Karibiens pärla.

Afrikanska slavar
Inte bara på landsbygden utan även i staden fanns det gott om afrikanska slavar. Ofta var de som togs till staden som slavar födda på Kuba och talade därför spanska.

Det fanns ett överskott på män bland kolonisatörerna och många av dessa tvingade sig på sina kvinnliga slavar. De barn som sedan föddes blev oftast frigivna av sina fäder. Så uppstod på Kuba en befolkning med blandat etniskt och genetiskt ursprung.

Rasbeteckningar
Kolonisatörerna ansträngde sig dock att hålla isär alla varianter av ursprung som förekom och de använde totalt runt 80 olika rasbeteckningar på människorna i de spanska kolonierna i Nya Världen.

Överst i det kubanska samhället stod de spanskfödda kolonialtjänstemännen. Bland de infödda var det de mest ljushyade som kallades blancos eller creollos som stod överst i rang. Under dem kom morenos och moriscos som också härstammade från Spanien men som hade mörkare pigment och ansågs härstamma från de muslimer som en gång bosatte sig i Spanien, morerna. Sedan kom personer med huvudsaklig spansk härkomst men med högst en fjärdedel afrikansk bakgrund. Och så vidare. Än idag används ett antal rasbeteckningar för att beskriva människors härkomst på Kuba.

Mojiton föds
Vid slutet av 1500-talet blandades den första föregångaren till nationaldrycken mojito på Kuba. Det var den aristokratiske sjörövarkaptenen Sir Francis Drake som skapade drinken av sockerrörsbrännvin, pressad lime, socker och en kvist mynta. Drycken kallades då Draque efter sin skapare.

Sjukdomar och rikedomar
På 1600- och 1700-talen var livet tufft i Havanna. Hamnens bordeller spred sjukdommar som syfilis. Tropiska sjukdomar florerade också och då och då bröt epedemier ut som skördade tusentals människors liv. Staden stank också av ruttnande sopor.

Samtidigt passerade stora rikedomar staden. Allt guld som hämtades i Peru och allt silver som kom från Boliva togs längs komplicerade vägar över hav och över land och över hav igen till Havanna där det lagrades tills det fanns tillräckligt mycket av det i lager för att transporteras i konvoj till Cádiz och Sevilla i Spanien. Så hamnade Amerikas rikedomar i Europa.

Bilden föreställer Castillo de la Real Fuerza i Havanna och är lånad från Wikipedia.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, och Wikipedia.

Det här var andra delen i min serie om Kubas historia. Det första avsnittet hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

5 kommentarer

Under historia, resor

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kuba upptäcktes ungefär 6000 år innan Columbus berömda landstigning den 27 oktober 1492. Det var ett primitivt indianfolk som idag kallas guanahuatebeyer som blev landets första nybyggare. De kom från Yucatanhalvön i nuvarande Mexico och de tog sig till Kuba genom att paddla kanoter av urgröpta trädstammar.

Strax efteråt kom andra indianer från nuvarande Florida. De kallas siboneyer.

De vänliga indianerna
På 300-talet, kom ett mer avancerat indianfolk till Kuba från Venezuela och Guyana. De kallade sig själva för taínos vilket betydde ”de vänliga”. De odlade många av de växter som spanjorerna långt senare skulle ta med sig hem till Europa som majs, sötpotatis, tomater, kakao, vanilj och tobak.

Det finns idag på östra Kuba många invånare som har indianskt påbrå, men det finns inga indianfolk kvar på Kuba. De utrotades alla av spanjorerna. Så det mesta av taínoernas kultur är glömt idag. Det som lever kvar av deras kultur är ett antal ord i den kubanska spanskan som har indianskt ursprung: bahio betyder enklare trähus på landsbygden, hamaca betyder hängmatta, huracan betyder orkan, canoa betyder kanot, tabaca betyder tobak och guajiro som betyder bonde. Till och med namnet Kuba är endast en lättare förvanskning av taínoernas eget namn på landet: Colba. Det var också Kubas ursprungliga befolkning som lärde spanjorerna odla och röka tobak.

Kannibalerna
Det pågick ett krig i Karibien när Columbus kom dit. Taínoerna var hårt trängda av ett inte alls lika vänligt folk. De som fått ge ordet kannibal sitt namn. Detta folk var nämligen just det – kannibaler – och kallades för det snarlika caribal. Men snart nog skulle det visa sig att spanjorerna och deras sjukdomar var en ännu mycket svårare fiende.

Slaveriet
När de Spanska trupperna slagit ner indianernas motstånd på östra Kuba använde de krigsfångar som slavar för att 1512 låta bygga spanjorernas första koloni på Kuba: Baracoa. Men det var bara början på slaveriet för Kubas ursprungsbefolkning. När spanjorerna började odla upp jorden gjorde de också det med hjälp av indianer som tagits som slavar.

Sjukdomarna
De indianer som hamnade i slaveri överlevde oftast bara något år på grund av hårt arbete, sjukdomar och svält, varför ständigt nya slavar infångades. Ofta hetsades indianbyar till krig för att spanjorerna skulle kunna hävda att slavarna var krigsfångar.

Allt fler indianer dog. De hade inget motstånd mot européernas sjukdomar som inte tidigare funnits i Amerika, som till exempel influensa, mässlingen, smittkoppor och tyfus.

Utdöendet
Vid mitten av 1500-talet fanns det bara något tusental indianer kvar på Kuba. De bodde längst ut i öster. Och bara några generationer senare hade de sista ouppblandade indianfolken dött ut helt. Men en hel del spanjorer, det var ju mest män som kom, hade tagit sig indiankvinnor att bilda familj med och deras ättlingar lever kvar än idag på Kuba. I andra länder i Karibien finns det befolkning som har en högre andel taíno i sitt ursprung. 2003 kunde det till exempel påvisas att över 60 % av Puerto Ricos befolkning på mödernet härstammar från taíno.

Bilderna föreställer två Taínoer under en karneval i Dominikanska republiken 2005 samt en rekonstruktion av en tainoby på Kuba och är båda lånade från Wikipedia.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, och Wikipedia.

Det här var första delen i min serie om Kubas historia. Det följande avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

5 kommentarer

Under historia, resor

Till Washington D.C. över dagen med tåg från New York

Den amerikanska huvudstaden är ju numera mer ständigt aktuell än någonsin. En notorisk lögnare till president. Mellanårsval till representanthuset och senaten. Presskonferenser och avstängda journalister. You name it. Men att åka till Washington D.C. över dagen med tåg från New York för att se monumenten som är så kända från TV med egna ögon. Funkar det? Jodå, det fungerade finfint för oss.

Jag har skrivit förut om hur jag bokade tågbiljetterna mellan New York och Washington tur och retur för 17 personer.

Jag hade gjort ett detaljerat dagsprogram i förväg som byggde på promenadtider enligt Google Maps. Men programmet höll inte riktigt och vi fick skippa ett tänkt museibesök mot slutet av dagen. Det gjorde nu inget. Det blev ett späckat program ändå.

Så här blev vårt dagsprogram i verkligheten:

06:15 Vi går från vårt hotell Staybridge Suites Times Square mot Pennsylvania Station. Det är en vacker, klar men lätt disig sommarmorgon i New York.

06:35 Vi är framme på stationen och köper med oss frukostmat från ett par olika inköpsställen.

06:55 En kvinna från Amtrak, USA:s statliga järnvägsbolag, identifierar vår grupp där vi står och väntar på att information om vilket spår tåget ska avgå ifrån, ska komma upp på informationstavlan. De har alltså i förväg noterat att vi är en stor grupp som ska med tåget och troligtvis vill sitta tillsammans! Hon slussar oss före kön och nerför rulltrappan så att vi själva kan välja platser intill varandra på tåget. I USA har de nämligen inte numrerade platser på tågen.

07:05 Tåget avgår. Vi har råkat hamna i en tyst vagn. Det gör nu inget eftersom det ändå är tidig morgon och det kan vara skönt att åka under tystnad. Vi passerar ett mestadels flackt landskap med typiskt amerikanska hus och vattentorn. Någon flod, någon våtmark. En del skog. Det finns både restaurangvagn och toaletter på tåget.

10:42 Vi kliver av tåget som precis anlänt till Union Station och rör oss sedan igenom den pampiga stationsbyggnaden.

10:50 börjar vi gå söderut mot Kapitolium.

10:56 ser vi dagens första ekorre och därmed blir det vid denna tidpunkt som vi gör dagens första ekorr-paus. De är söta de små rackarna. Måste pratas med. Måste fotograferas.

11:07 Vi ser Kapitolium från utsidan. Fotograferar gruppbilder på framsidan. Går runt och ser byggnaden från baksidan. Kapitolium som på engelska också heter Capitolium är USA:s parlamentsbyggnad och ligger på Capitol Hill i östra änden av The National Mall. Det är säte för USA:s kongress. Senatskammaren finns i byggnadens norra flygel och Representanthusets plenisal ligger i den södra. Byggnaden som är i nyklassicistisk stil påbörjades 1773 och är framför allt känd för sin stora vita dom.

11:35 Vi promenerar vidare och påbörjar nu vandringen genom National Mall. Men först stannar vi till för att fotografera några gräsänder i en stor fyrkantig fontän. The National Mall är ett stort grönområde i centrala Washington där förutom Kapitolium även Vita huset och de flesta av stadens många monument är utplacerade.

11:57 Det är juli månads sista dag och även om vädret är mulet börjar det nu bli rejält hett. Och fuktigt. Vi stannar därför till och läskar oss med glass och dryck.

12:17 Med mer energi i kroppen är det läge att passa på att fotografera ungdomarna i gänget på glada hoppbilder med Washingtonmonumentet i bakgrunden. Monumentet är en cirka 170 meter hög obelisk, byggd i två perioder mellan åren 1848-1884 och invigd 21 februari 1885. Det är världens högsta murade torn. Den som tittar noga ser att stenarna från de två byggperioderna har olika färg.

13:25 Vi köper pizza från en Food Truck utanför National Museum of African American History and Culture. Vi äter maten under muséets utskjutande tak medan vi skyler för regnet.

13:35 tittar vi närmare på Washingtonmonumentet. Det är inhägnat och runt om står flaggstänger med flaggan på halv stång. Varför de flaggar så den här dagen vet jag inte.

13:50 Fotografering utanför Vita huset. Flera staket mellan oss och presidenten. Krypskyttar på taket. Vi håller oss i skinnet. Vita huset byggdes efter att District of Columbia inrättats efter ett kongressbeslut i december 1790. Dåvarande presidenten George Washington hjälpte till att utse en plats för byggnaden tillsammans med stadsplaneraren Pierre L’Enfant.

14:01 World War II Memorial blev klart i april 2004. Det uppfördes för att hedra de 16 miljoner som tjänstgjorde i den amerikanska krigsmakten under kriget, de över 400 000 amerikaner som dog och alla som stöttade trupperna på hemmaplan.

14:49 Nu är vi framme vid Vietnammonumentet. Det invigdes 1982 och ska hedra de stupade och saknade amerikanska soldaterna i Vietnamkriget. Det är en mur i svart granit som har över 58 000 namn, varav åtta kvinnor, inristade.

15:05 Jag kliver in i Lincolnmonumentet. Det uppfördes 1915–1922 och är ett doriskt marmortempel med en jättestaty till minne av den amerikanska presidenten Abraham Lincoln. Den första amerikanska president som sköts ihjäl.

Men var är de andra? Kommer de aldrig? Min sambo Anders ringer. Det visar sig att de stannat för en fika. Jag går ner till caféet och får en fika jag också.

15:40 Lincolnmonumentet tillsammans med de övriga i sällskapet. Det här monumentet var platsen för Martin Luther Kings berömda tal i samband med en marsch till Washington för arbete och frihet 1963. På 100-årsdagen för slaveriets avskaffande yttrade han bland annat de berömda orden, ”I have a dream…”.

15:55 Vi promenerar över Arlington Memorial Bridge som byggdes på 1930-talet. Jag ser en häger stå vid Potomacfloden.

16:16 Vi köper vatten på flaska av en försäljare på gatan.

16:19 Nu är vi framme vid Arlingtonkyrkogården. Här ser vi bland annat John F Kennedys grav. Det är här jag fotograferar den blåskrika på en gravsten som jag redan visat upp här på bloggen.

16:55 Vi har gått hela dagen, men nu har vi bestämt oss för att åka tunnelbana tillbaka. Vi köper biljetter i vad som måste vara världens utan konkurrens krångligaste biljettautomat. Som tur är får vi hjälp av en mycket vänlig spärrvakt. Tyvärr tror jag att vi glömmer att ge henne dricks. Det är så lätt att glömma bort det där som svensk.

17:28 Tillbaka på järnvägsstationen äter vi pizza igen. På väggen finns en väggmålning som ganska väl sammanfattar den stad vi just sett.

17:55 Tåg tillbaka mot NY. Den här gången sitter vi i en vagn utan restriktioner och ungdomarna tjattrar ganska friskt.

21:30 Tillbaka på Pennsylvania Station, New York.

Det blev en ganska lång dag och då hann vi ändå inte se nästan någonting av själva staden Washington eller några av alla museer som finns i staden. Men vi hann med det allra mesta av det monumentala Washington och det är ju ändå det som man allra mest vill se av denna stad. Så visst blev det en lyckad dag i trevligt sällskap!

Tidig morgon vid Pennsylvania Station i New York.

På morgontåget mot Washington: Anita och min pappa

17 resenärer utanför Union Station i Washington.

Ekorr-paus.

Promenerar genom Washington.

Fotograferar änder.

Gräsänder.

Vänder ryggen mot Trump.

Ännu en ekorre.

Minnesmonument över andra världskriget. Detalj. D-day.

Detalj från granitmuren med namn på stupade amerikaner i Vietnam. Spegling.

Min dröm är att dessa kidsen får växa upp i en vettig värld.

För mig okänd kvinna fotograferar Lincoln.

Skylt som visar vägen mot Kennedys grav.

På Arlingtonkyrkogården.

Åker tunnelbana tillbaka till stationen.

Väggmålningen som sammanfattade dagen.

Avslutande vinjett-bild: Världens mest kända parlamentsbyggnad?

6 kommentarer

Under historia, resor, tåg

7 saker du behöver veta om ön Tabarca utanför Alicante och Torrevieja

Utanför den spanska semesterorten Alicante, och ungefär lika långt ifrån många svenskars andra hemort Torrevieja, finns en vacker liten ö med ett spännande förflutet. Ön kallas oftast bara ”Illa de Tabarca” men heter egentligen Nova Tabarca på valenciska, vilket förklaras av öns historia.

Här är 7 saker som du har glädje och nytta av att veta om du vill göra ett besök här:

1. Båtresan hit
Tabarca tillhör administrativt Alicante. Sommartid finns det båttrafik direkt ifrån denna turistort liksom från Torrevieja. Men närmast och med mest frekvent båttrafik till Tabarca finns den mindre orten Santa Pola.

Här finns flera båtbolag vars biljettbodar ligger på rad, intill varandra, i den lilla hamnen. Överfarten kostar cirka 10 Euro tur och retur per person. Priset är ungefär samma oavsett vilken båt du väljer så du gör klokast i att välja det bolag som har bäst avgångstider för just dig, för både resan ut till ön och resan tillbaka.

Båtarna finns i olika storlek och form. Vi åkte över med en mindre snabbgående blå båt med färgglada fiskar på och tillbaka med en något större blå och orange katamaran. Båda resorna tog ungefär en halvtimme. Med andra båtar kan det ta något längre tid. Kanske upp emot 45 minuter.

2. Var parkera i Santa Pola?
Du kommer alltså antagligen att välja att åka båt från Santa Pola, särskilt om du har tillgång till hyrbil. Men var parkera bilen? Marina Miramar heter en småbåtshamn som ligger mycket nära den hamn som båtarna avgår ifrån och här finns en relativt stor parkeringsplats. Vi parkerade här från 11 till 17 en helgdagsafton i oktober och det kostade oss 11 Euro.

3. Hur mycket tid behöver du?
Hur mycket tid du behöver beror så klart på vad du vill göra. Det finns ett par hotell på ön så det är fullt möjligt att tillbringa flera dagar här. Det kan nog vara lugnt och mysigt här när den sista båten lämnat för dagen. Under högsäsong och mitt på dagen kan du dock behöva räkna med trängsel och en del köande då så många som 3000 turister kan komma på besök varje dag.

Vi var här på höstlovet 2018 och hade fem timmar på ön. Även om det var soligt och fint väder så hade det behövt blåsa lite mindre eller vara ett par grader varmare i luften för att vi skulle ha blivit sugna på att bada. Men vi vandrade runt hela ön, strosade runt ganska länge i den lilla staden, fotograferade massor, åt lunch och satt länge och njöt i solen. Ändå hann vi med en extra foto- och pokemonpromenad och en fika utanför ringmuren innan det var dags att ta båten tillbaka igen. Fem timmar var väl tilltagen tid men om du vill bada, snorkla eller dyka, åka trampbåt (under högsäsong), shoppa eller besöka det lilla muséet på ön behöver du kanske lite mer tid. Och det är ju alltid skönt att inte behöva stressa.

4. Öns historia
Tabarca har som jag tidigare nämnde en spännande historia. Fram till 1700-talet var ön känd som ett piratnäste för så kallade ”berbiska pirater” som hade ön som bas när de gjorde räder mot det spanska fastlandet. Så särskilt berbiska var nog inte piraterna i verkligheten, men väl nordafrikanska, och illa beryktade.

Vid den här tiden hette ön Illa de Sant Pau efter aposteln Paulus som man trodde avreste härifrån. Den kallades också Illa Plana, ”den platta ön”, på grund av sitt utseende.

Namnet Nova Tabarca, eller på riks-spanska Nueva Tabarca, fick ön 1770 i och med att en italiensk befolkning kom dit som flyktingar. Men de kom inte direkt från Italien. Tvärt om. De kom från Tunisien. Utanför den tunisiska staden Tabarka finns en liten ö som också kallas Tabarka som från 1500-talet tillhört republiken Genua i nuvarande Italien. Men tunisierna hade återtagit ön 1741 och höll sedan dess dess genuanska invånare som slavar.

Carlos III lyckades 1768 förhandla loss Tabarquinerna och från den 14 oktober till den 8 december samma år flyttades några av dem först till Alicante för att senare flyttas vidare tillsammans med en nyinrättad spansk militärganison till ”nya Tabarca”. Syftet var förutom att rädda Tabarquinerna från slaveriet även att få en bofast befolkning på ön och på så sätt hålla piraterna borta för alltid.

Totalt flyttade 296 Tabarquiner till ön 1770, varav 31 var födda i Italien , 137 i Genoesiska Tabarka i Tunisien , 70 under fångenskapen i Tunisien och 58 under fångenskap i Alger. Staden på ön började byggas 1770 och redan 1779 stod kyrkan färdig.

På bara några få år lärde sig de tidigare italienarna att prata valenciska och det är det språk som fortfarande talas av öns numera knappa 70 invånare, tillsammans med riks-spanskan, katalanska. Men bybornas italienska ursprung avslöjas av att de än idag bär italienska efternamn. Byborna kom länge att fortsätta livnära sig på fiske, precis som de hade gjort på ”gamla” Tabarka. Men sedan 1960-talet är istället turismen den viktigaste inkomstkällan på ön.

5. Sevärdheter
Ön är 1750 meter från sydost till nordväst och som mest 300 meter tvärs över på andra hållet. Om du inte är här en allt för het sommardag fungerar det därför utmärkt att promenera runt ön som är ganska karg och saknar träd, utöver ett antal planterade palmer.

Den första byggnad du stöter på om du går mot sydost från hamnen är försvarsfästningen på ön. Den heter Torre San José. Det är möjligt att den framöver kommer att öppnas upp för besökare men än så länge kan den bara ses från utsidan.

Nästa byggnad om du fortsätter i samma riktning är fyren på ön. Den byggdes 1854. Fyren ersattes 1971 av en nyare men denna revs igen sedan den gamla restaurerats och åter togs i bruk 1998.

Ännu längre österut ligger öns kyrkogård, nästan så långt från staden som du kan komma.

När vi var här den 31 oktober var några kvinnor från byn på plats och pyntade alla gravarna, både gamla och nya, med blommor inför allahelgonnahelgen.

Den lilla staden på ön är annars den främsta sevärdheten här. De pittoreska husen som ligger längs gator i rutnätsmönster. Ofta med havet i fonden. Bougainvillea och palmer. Stadsportarna, torget och kyrkan. Alltihop är sevärt och mycket charmigt.

6. Att äta på ön
Det finns många restauranger på den lilla ön. Både utanför och innanför stadsmurarna. Vi valde att äta på torget inne i byn. Inte minst för att få lite mer lä.

Vi satt utomhus, innanför ett vindskydd på restaurant Ramos som finns i ett vitt hus med oreangea detaljer.

Vi åt paella. Ungdomarna tog en mixad variant medan vi vuxna valde en med enbart havets läckerheter. Den smakade mycket bra men hade gärna fått innehålla lite mer saffran. Gärna så pass mycket att det alls smakat att kryddan fanns med i blandningen. Nåja, gott var det ändå!

7. Bada
Om du är här en varm sommardag vill du säkert passa på att bada.

Du anländer till en pir och hamn på öns norra sida. Har du inget emot att bada bland båtarna så fins det en mindre strand här.

Den populäraste stranden lär annars vara den som ligger mitt över, på andra sidan av det lilla näs som avskiljer den befästa staden från resten av ön. Den större stranden ligger alltså på öns södra sida.

Vattnet runt ön är sedan 1986 ett marint naturreservat, för övrigt Spaniens första, så om du tycker om att snorkla och har egen utrustning bör du definitivt ta med den. Om vågorna går höga på den södra stranden kan det vara bättre att snorkla från den norra.

8. Många katter
Om du som jag uppskattar den grekiska övärlden bland annat för sina många katter kommer du att älska den här ön.

Om du däremot starkt ogillar katter så är kanske inte detta ett resmål just för dig.

På Tabarca vimlar det nämligen av katter i alla möjliga färger, former och mönster. Charmigt, om du frågar mig!

Avslutningsvis vill jag tacka våra vänner Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo för att de tog oss med till ön och guidade oss där!

13 kommentarer

Under historia, lista, natur, resor, vackra platser

Se frihetsgudinnan gratis i New York – 10 saker du behöver veta om Staten Island Ferry

Frågar du mig så är det här det absolut bästa gratisnöjet i hela New York. Vilket? The Staten Island Ferry så klart. När vi var i New York nyligen både började vi och avslutade vi med en gratis resa med färja tur och retur till ön Staten Island i syfte att se frihetsgudinnan och vyerna över Manhattan.

Första gången vi reste, den här gången, var vi 17 personer och vi hade hunnit med Empire State Building på söndagsmorgonen innan vi tog oss hit. Andra gången reste vi fyra personer en fredagskväll tolv dagar senare. Som en avslutning på hela USA-resan. Men vad behöver du veta om detta gratisnöje? Här är mina punkter:

1. Ta dig dit
Om du bor på södra Manhattan, till exempel på ett av våra favorithotell, så är det promenadavstånd till färjeterminalen som ligger på Manhattans sydligaste punkt i hörnet av South Street och Whitehall Street.

Annars är det smidigast att ta tunnelbanan. Det finns två stationer som ligger bara ett par minuters gångväg från färjeterminalen. Antingen så tar du linje 1 till South Ferry Station eller så tar du, som vi gjorde, någon av linjerna R eller W till stationen Whitehall St.

Den senare har för övrigt vacker keramikkonst på väggarna längs med rulltrappan som leder upp till utgången. Konsten kom på plats år 2000 och är gjord av konstnären Frank Giorgioni. En av bilderna föreställer gamla ångfartyg vars folkmyller på sätt och vis liknar dagens på färjorna till Staten Island.


2. Färjeterminalen
Whitehall Terminal heter båtstationen. Den öppnade ursprungligen 1903 som ett nytt transportcentrum för Staten Island Ferry, som då var på väg att köpas upp av staden. Det renoverades från 1953 till 1956 men förstördes i en brand 1991. Därefter tillkom det nybygge 2005, som du numera kliver in i när du ska ta gratisbåten till Staten Island.

Dörrarna som leder in till avgångshallen är tydligt utmärkt med stora bostäver som säger ”Staten Island Ferry”. Väl inne är det stort och rymligt och här finns flera alternativ för den som vill köpa något att äta och dricka innan avgång. Här finns också gott om sittplatser och bra toaletter. Stora skyltar kommunicerar avgångstider och annat.


Ursprungligen, innan terminalen byggdes första gången, tillhandahölls färjetjänsten så tidigt som 1700-talet av individer och senare också av privata företag med egna båtar. En stor färjeolycka den 14 juni 1901, när en färja sjönk och fyra passagerare dog, användes av staden som en motivering för att köpa upp Staten Island Ferry som numera drivs av New York City Department of Transportation, som stadens gatukontor heter.

3. Avgång
Båtarna går dynet runt. Som glesast flyter trafiken med en båt per halvtimme och i rusningstrafik är det en avgång i kvarten. Rusningstrafik från Manhattan är det på eftermiddagen och från Staten Island på morgonen. Tidtabeller finns förutom i avgångshallen även på nätet.

Båtarna är stora och tar många passagerare, men det är också många som ska gå ombord. Det här är en populär utflykt för turister men framförallt är det en pendlarväg för personer som bor på Staten Island men jobbar på Manhattan. Var beredd på både trängsel och tempo vid ombordstigning. Du behöver inte rusa och knuffas för att komma först ombord, men lite på tårna behöver du ändå vara för att komma åt någon av de bästa platserna…

4. Bästa platserna
Det finns gått om sittplatser både under tak och ute på däck men du kommer inte att vilja sitta.

Istället är det – åtminstone på utresan – på ståplats utomhus vid räcket på höger sida av båten (styrbord) som du vill vara. Det finns gott om platser men du kan, som sagt, behöva vara lite på hugget. Det är en lite speciell känsla när du står där vid relingen och höra speakerrösten ropa ut: ”Welcome aboard this Staten Island Ferry!” och fortsätta med säkerhetsinstruktionerna samtidigt som båten lägger ut. ”Äntligen på väg att få se frihetsgudinnan!”, tänker du kanske.

5. Vyerna över Manhattan
Båten börjar med att gå rakt söderut en liten bit innan den svänger av mot sydväst. Det är nu som du får syn på den lilla söta kyrkan som står framför tre skyskrapor steax bakom färjeterminalen. Det är en katolsk kyrka som innehåller kvarlevorna efter helgonförklarade Elizabeth Ann Bayley Seton, som grundade USA:s första katolska skola för flickor.

Näst i tur i blickfånget på marknivån är en beige trevångsbyggnad som tillhör kustbevakningen och därefter följer parken Battery Park.

Men det är mycket möjligt att du inte alls noterar något av detta för alla höga skyskrapor i bakgrunden. Högst av alla är One World Trade Center. Den ligger dock ca 1,5 km norr om Manhattans södra spets vilket gör att den inte ser fullt så hög ut som den är jämfört med de skyskrapor som står närmare vattnet. Men ju längre söder ut du kommer desto mer dominerar One World Manhattans skyline.

Ön Manhattan är ganska smal sedd så här söder ifrån vilket bidrar till de speciella vyerna. Du kommer att fotografera fler än en bild.



6. Utsikten mot Ellis Island och New Jersey
Nu börjar båten närma sig Liberty Island med Statue of Liberty, frihetsgudinnan. Men först passerar båten en annan ö med en röd/vit byggnad med fyra torn med koppartak och ett karakteristisk amerikanskt vattentorn bakom.

Det här är Ellis Island, ön där de flesta invandrare som kom till USA vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var tvungna att registrera sig. Har du släktingar som emigrerade till Amerika under den stora utvandringsvågen från Sverige är det mycket troligt att det var på denna ö som de för första gången satte fötterna på amerikansk mark efter båtfärden över Atlanten, och innan de fortsatte in mot New York.

Bakom Ellis Island syns New Jersey som är en annan delstat än New York och där du kanske landade när du flög hit. Om du flög till Newark, vill säga.

7. Frihetsgudinnan
Så passerar då båten frihetsgudinnan. Du kommer självklart inte lika nära statyn som de turbåtar som tar turister ut till Liberty Island men å andra sidan slipper du köerna och din båtresa är gratis. Lägg märke till den långa raden av köande turister på bilden nedan. För att få till sådana närbilder på statyn från Staten Island Ferry behöver du ha en kamera med lite zoom-funktion.

Men du ser statyn bra med blotta ögat och vyerna är intagande. Statyn är 46 meter och sockeln är 47 meter hög. Från marken till facklan blir den mer än 93 meter. Näsan ska vara nästan en och en halv meter lång. Ska du fotografera medresenärer med statyn i bakgrunden är ett tips att använda blixt för att de inte ska hamna i skugga mot den ljusa bakgrunden.

Frihetsgudinnan heter mer formellt Liberty Enlightening the World (Friheten upplyser världen) men kallas på engelska Statue of Liberty och den finns som sagt på Liberty Island. Ön är federalt ägd, drivs som en nationalpark och ingår samtidigt i staden New Yorks hamn, men omges på alla sidor av staden Jersey Citys hamnområde i delstaten New Jersey.

I juni 1885 anlände Frihetsgudinnan till New York i 350 delar, nerpackade i 214 lådor och det tog fyra månader att montera statyn. Den invigdes den 28 oktober 1886 och var en gåva till USA från, som det hette, ”det franska folket”, som en symbol för att fira hundraårsminnet av USA:s självständighet. Gåvan var till en början inte alls särskilt välkommen, och togs endast motvilligt emot efter franska påtryckningar. För att kunna färdigställa sockeln genomförde tidningen New York World en insamling bland privatpersoner.

Genom åren har statyn kommit att symbolisera frihet och demokrati och även blivit ett av New Yorks och USA:s mest berömda kännetecken. Den besöks årligen av miljontals turister.

Varför ordet ”statue” blev ”gudinna” på svenska är något oklart men det hänger förmodligen ihop med att statyn sägs föreställa gudinnan Libertas i romersk mytologi.


8. Vyerna närmare Staten Island
Det är bara att erkänna. När du har åkt någonstans mellan en tredjedel och halva resvägen är det mest spännande över. Men det hindrar inte att det kan vara rogivande att titta på båtliv, hamnkranar och ett par golfbanor i New Jersey, som båten passerar innan den lägger till vid St George färjeterminal på Staten Island.

En av golfbanorna, Bayonne Golf Club, är anlagd på en gammal soptipp och kröns av en fin fyr.


9. Du måste byta båt
Båtresan från Manhattan till Staten Island tar ungefär 25 minuter. De flesta turister väljer att vända tillbaka direkt, utan att se själva ön Staten Island. Och det går i regel bra. Men du kan inte åka tillbaka med samma båt som du kom med. ”All passagers must depart the ferry at this time” som speakerrösten säger.

I de perioder när det är halvtimmestrafik, vilket är det vanligaste, har du bara fem minuter på dig innan nästa färja går tillbaka. Så det gäller att skynda mot utgången innan du skyndar vidare mot ingången till nästa båt. Följ bara skyltningen och strömmen av turister så hittar du rätt.

Skulle du välja att stanna en stund ska du veta att området närmast runt terminalen mestadels består av en busstation, p-platser och trafikkaruseller. Men senare i år (november 2018) öppnas faktiskt en shoppinggalleria på området precis vid terminalen – Empire Outlets. Annars är ön verkligen en kontrast mot resten av New York. Jag och min sambo, Anders, bodde på ett B&B på ön när vi var i New York för första gången i slutet av augusti 2001. Vi förvånades över den låga bebyggelsen och alla trasselsuddar av luftburna telefon- och elledningar.

10. Returresan
Mest sannolikt vill du även på återresan se samma vyer som på resan från Manhattan. Den här gången är det i så fall på vänster sida av båten (babord) som du vill stå.

Men om du behöver ladda mobilen vill du kanskse sitta nära något av eluttagen inne, under tak. Tänk dock på att du utöver laddarsladd även behöver ha med en reseadapter för eluttag. Båtarna har också wi-fi för den som behöver.

Väljer du att fortsätta resen på höger sida (styrbord) så kommer du se vyer av Brooklyn på håll och Gouvernor’s Island på lite närmare avstånd.




3 kommentarer

Under historia, lista, resor