Kategoriarkiv: historia

Ett besök på Kalmar slott


Efter att ha sett den tillfälliga konstutställningen på Kalmar slott ville så klart jag och 13-åringen se själva slottet också.

Vi hade inte så mycket tid kvar innan slottet skulle stänga klockan fyra. Men en runda hann vi gå. Och vi kom förbi många spannande rum och saker.

Slottets historia
I slutet av 1100-talet uppfördes ett försvarstorn på den då redan befolkade Slottsholmen.

Magnus Ladulås lät i slutet av 1200-talet bygga en borg med ringmur och torn runt den gamla kastalen.

Den kanske viktigaste händelsen i Kalmar under medeltiden var annars att Drottning Margareta lät bilda Kalmarunionen 1397 mellan Sverige, Norge och Danmark. Unionen förenade länderna med en gemensam regent och utrikespolitik.

Under Vasakungarna Gustav I, Erik XIV och Johan III fick slottet sitt nuvarande utseende. Under 1500-talet omvandlades den medeltida borgen till ett renässansslott efter kontinental förebild. Både Erik XIV och Johan III lät konstnärer och hantverkare från Europa ge slottet en då modern arkitektur och utsmyckning. Det här var slottets storhetstid.

Vid slutet av 1600-talet upphörde slottet att vara kungaborg och i och med det inleddes en lång tid av förfall.

Under 1850-talet påbörjades upprustningen av slottet men arbetet blev färdigt först på 1900-talet. Kalmar slott anses idag vara Sveriges bäst bevarade renässansslott.

Slottet är fullt av spännande miljöer.

En jordglob har placerats intill ett skrivbord..

I matsalen är det dukat till fest med Johan III som värd.

Påfågel på matbordet.

Här kan man tänka sig att förtroliga samtal förts om det som var Sveriges framtid då, men som är historia nu.

En tron, ett par skattkistor och några porträtt under ett vackert tak.

Den ene är född på den andres dödsdag. 373 år senare.

Bakom en tom hörsal…

…hittade vi slottskyrkan.

Dags att stänga slottet.

Dags att gå ut.

11 kommentarer

Under historia, resor, slott

Folegandros historia

Folegandros har flera gånger genom historien använts som en plats att deportera oönskade människor till. Men det första omnämnandet av ön är i grekisk mytologi, där det sägs att den först beboddes av herdar från västra Grekland som letade efter betesmarker. Och eftersom dessa herdar var män fick ön namnet Polyandros som betyder ”många män”.

Ett senare forntida namn som användes bland sjömännen var Polykandros. Senare, enligt mytologin, kom de minoiska kretaensarna till ön. Bland dem Minos Folegandros, son till Kungen av Kreta, vars namn fick ge namn åt ön.

Fredlösa från Kreta
Nu lämnar vi myten. Det är känt från historiska texter att ön under den minoiska tiden var en fristad för fredlösa från Kreta.

Folegandros användes också av feniciska köpmän, från nuvarande Libanon, under de första åren av det första årtusendet f.Kr. som ett ankringsställe och en station under handelsresor i hela Medelhavet. De sägs ha kallat ön ”Phelekgundari”, ett namn som på deras språk betydde ”klippigt land”.

Från inskriptioner som hittats på ön har man dragit slutsatsen att invånarna på Folegandros vid den här tiden var dorer som kommit hit från Santorini.

Under Athens styre
År 425 f.Kr. påstås ön redan ha underordnats athenerna och de betalade då en årlig skatt på 2 000 drachmer, enligt en inskription som hittats på Akropolis i Aten . En annan historisk referens kommer från en inskription som hittats i Delphi under fjärde århundradet f.Kr. Där sägs att Folegandros bidrog ekonomiskt till reparationen av Apollo-templet.

Romarna använde sedan ön som ett exiliskt ställe.

Hertigdömet Egeiska havet
Under Venedig tillhörde Folegandros hertigdömet Egeiska havet. Det erövrades av Markos Sanoudos, en framstående venetiansk adelsman, 1212. Han byggde en stor fästning på den högsta punkten i Chora, där sedan tidigare den antika staden låg. Ön förblev under venetianskt styre fram till 1566.

Osmanska riket
1617 intog turkarna ön och styrde den fram till 1821. År 1715 plundrades och övergavs Folegandros av Pasha Janum Hoxha som dödade och förslavade många av öns invånare.

Sista deportationsperioden
Under deportationsperioden, det vill säga mellan 1928 och 1971, användes totalt 29 Egeiska öar som fängelse. Bland dem Folegandros. En händelse från den tiden är när 190 kommunistiska fångar lyckades fly från ön den 20 maj 1941.

4 kommentarer

Under historia, resor

Säg hej till kung Långläpp

Mitt på Stortorget står en staty av ”kung Långläpp”.

Vet du inte vem ”kung  Långläpp” var? Googla  så får du veta. Eller läs Selma Lagerlövs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. ”Kung Långläpp” var där statyn som kom till liv och som jagade Nils Holgersson runt Karlskrona en hel natt där han gömd under hatten på en annan staty, nämligen ”fattigbössan” Rosenbom, besökte föregångaren till dagens Marinmuseum.

Nils Holgersson kan du för övrigt också träffa på i Blekinges residensstad, ”sprungen ur boken”.

Men vet du vilken kung det var som grundade Karlskrona? Och som Selma var fräck nog att kalla ”Långläpp”? Och som du kan hälsa på, på Stortorget i nämnda stad?

Bilden är ifrån den 6 juni i år.

 

2 kommentarer

Under böcker, historia, resor

Fyrens dag – min favorit till fyr finns på Quai Valin i La Rochelle


Det är den 7 augusti idag. Då är det fyrens dag. I alla fall i USA. Det var den 7 augusti 1789 som kongressen i Washington D.C. beslutade att anta en lag till stöd för anläggande och bevarande av fyrar. 200 år senare beslutade de att den 7 augusti skulle vara ”National Lighthouse Day”. Men det fnns ju inget som hindrar att vi firar, vi också. Jag firar i alla fall idag genom att här berätta om min favoritfyr som finns i Frankrike.

Det är en väldigt okänd fyr.  Så okänd att den knappt ens har ett namn. Den heter ”Phare Quai Valin” på franska. Det betyder ”fyren på Quai Valin”. Denna kaj ligger i sin tur längst in i viken i den franska västkuststaden La Rochelle. En stad som i sin tur väldigt få svenskar hört talas om.

Fyren på Quai Valin är beläget i utkanten av yachtbassängen i La Rochelle, en av de tre bassängerna som utgör stadens historiska hamn, vars kanal ramas in av Tour de la Chaîne och Tour Saint-Nicolas. Fyren byggdes 1852 och höjdes 1855 från 18 till 24 meter för att den inte skulle förväxlas med gatlyktorna. Den är ett åttkantigt vitt slätt stentorn som är placerat i mitten av fasaden till ett tvåvåningshus, längs en av stadens gator. Det hela ser lite märkligt och ganska festligt ut. Inte minst som fyrtornet har ett fönster på varje våning på väg upp mot själva fyren som är automatiserad och lyser med vitt, blinkande ljus.

Detta är alltså min favoritfyr i världen, även om jag sett många andra fina. Vilken är din favorit till fyr?

2 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser

Vem var Augustus?


De flesta känner till historien om den unge Octavius som blev ”Augustus” och Roms ”förste kejsare” efter att ha ”adopterats” av Julius Caesar. Men vem var han? Egentligen?

Något klokare på den saken har jag blivit av att läsa biografin om honom av Adrian Goldsworthy. En över 500 sidor tjock bok, inklusive alla referenser.

Bakgrund
Den 23 september år 63 f.Kr. föddes Gaius Octavius i den då överlägset största staden i världen. Befolkningen i Rom uppgick vid den tiden till minst 750 000 invånare och skulle under den nyfödda pojkens livstid bli världens första miljonstad.

Hans mamma Atia Balba Caesonia var systerdotter till Julius Caesar, vid den här tidpunkten en av många medlemmar av den romerska senaten. Senator var även Octavius pappa, som han fick sina namn efter, Gaius Octavius. Pappan, som dog tidigt, var inte patricier men härstammade från en framstående riddarsläkt. Mamma Atia gifte om sig och Octavius fick en styvfar som hette Lucius Marcius Philippus och som blev blev konsul år 56 f.Kr. Konsul var titeln på den romerska republikens två likställda högsta ämbetsmän. Tre år tidigare hade Julius Caesar varit konsul första gången.

Arvet
När Julius Caesar mördades år 44 f.Kr var han istället Roms diktator på livstid. Enligt den biografi som jag nu läst var Gaius Octavius, som då var 18 år, tvärt emot vad vi oftast får lära oss, inte adopterad av Julius Ceasar före dennes död. Istället var det en överaskning för alla när Julius Ceasars testamente öppnades och det visade sig att han testamenterat tre fjärdedelar av sin förmögenhet och sitt namn, Julius Caesar, till Gaius Octavius. I förmögenheten ingick även militär trupp.

Ocatvius befann sig i Macedonia, där han tränade inför ett planerat kommande krig vid Caesars sida, när han nåddes av nyheten att Caesar dödats. Han hade tagit sig till Brindisi när han fick veta om testamentet. Och bestämde sig då direkt för att ta sig namnet Julius Ceasar i enlighet med den tidigare Ceasars vilja, att hämnas dennes död och ge sig in i spelet om makten i Rom.

Maktövertagandet
Den 19 augusti (men månaden hette inte så ännu) år 43 f.Kr. valdes han till konsul i Rom. Han var inte 20 år fyllda och yngst genom tiderna på ämbetet. Strax efteråt röstade romarna för att erkänna den unge Caesar som adoptivson till den mördade Julius Caesar. Det är alltså först därefter som han betraktas som ”son till en gud” eftersom den äldre Caesar blivit förklarad som gudomlig.

Efter mycket krigande, sammansvärjningar och maktkamper blev han till sist ensam härskare i Rom. Det avgörande slaget var ett sjöslag år 31 f.Kr. vid Greklands västkust där han besegrade Marcus Antonius och Kleopatra och därefter lät döda den son som Kleopatra hade tillsammans med den tidigare Caesar; Caesarion.

Skoningslös
Överhuvutaget gjorde sig den nye Julius Caesar känd för mycket skoningslöshet och grymhet i början av sin karriär. De utrensningar han lät utföra i Rom var fullt värdiga en militärdiktatur, vilket den nya regimen i praktiken var. Även om Roms enväldige härskare inte ville låta sig utses till diktator mer formellt.

Han hade också rykte om sig som humoristisk och överhuvudtaget socialt skicklig och en kvinnokarl. Samtidigt var han sjuklig, flera gånger närmast döende, och lät därför oftast barndomsvännen Agrippa föra befäl i strid. Och det var också han, Agrippa alltså, som projektledde många av de byggen som Augustus senare berömde sig av när han långt senare sa att ”Jag övertog en stad i råtegel och överlämnade en stad av marmor.”

År 40 f.Kr. gifte han sig, inte minst av taktiska skäl, med den fem år äldre Scribonia. Genom henne säkrade han politisk lojalitet från en förmodad farlig fiende. Och med henne fick han sitt enda biologiska barn, Julia.

Men samma dag som dottern föddes valde den nye Caesar att skilja sig från barnets mamma för att gifta om sig med Livia, som han blivit blixtförälskad i, men som då också var gift med en annan och dessutom gravid med sitt andra barn med denne sin förste man.

Augustus
Det var i januari år 27 f.Kr som han av senaten fick namnet ”Augustus” som ett tillägg till sitt namn. Han kallades därefter Caesar Augustus. Vilket uttalades ”Kajsar Augustus” vid den här tiden. ”Kajsar” var alltså hans namn, inte en titel. Hans titel var istället ”imperator”, vilket ungefär betydde ”överbefälhavare”. Att han var ”Roms förste kejsare” är en efterhandskonstruktion. Det var väl snarare så att det var han, hans ”adoptivfar” och efterträdarna som gav ämbetet ”kejsare” dess namn. Ett ämbete som växte fram gradivis över tid.

Julia
Augustus gifte bort sin dotter med, i tur och ordning, tre olika män varav den andra var hans barndomskamrat och närmaste medarbetare Agrippa och sedan denne dött med Tiberius som var son till Livia.

Julia födde tre söner i äktenskapet med Agrippa som adopterades av Augustus som tilltänkta, möjliga efterträdare. Men två av dessa barnbarn dog relativt i ung vuxen ålder och den tredje försköt Augustus av skäl som inte bevarats till eftervärlden.

Månaden sextilis, som nu i den julianska kalendern är årets åttonde, döptes år 8 f.Kr. om efter Augustus till augusti.

År 2 f.Kr. arresterades Augustus dotter Julia, som hade levt tämligen utsvävande för en kvinna vid den här tiden, anklagad för äktenskapsbrott och förräderi och skickades till en obebodd ö utanför Italiens västkust.

Döden
Så den 19 augusti år 14 e.Kr dog Augustus 76 år gammal i sviterna efter en magsjuka. Han befann sig på resa i södra Italien vid tillfället och låg sjuk ett antal dagar. Hans hustru Livia och hennes son och Augustus efterträdare Tiberius hann därför sluta upp och fanns vid hans sida när han dog. Hans berömda sista ord var: ”Har jag spelat min roll väl i livets komedi?”

Augustus är begravd i ett eget mausoleum i Rom som länge har fått stå och förfalla men som nu planeras öppnas som museum för allmänheten inom ett par år.

Hur såg han ut?
Bilden ovan är en lite slarvigt gjord manipulation. Jag har fotograferat av den staty av Augustus som pryder biografins framsida. Sedan har jag manipulerat färgerna något och klippt in passande ögon som jag hittat på internet. Enligt samtida noteringar var Augustus ”ljus” men författaren till boken jag just läst tror inte att det betydde ljus som i skandinaviskt blond, utan mer ljus med latinska mått mätt. Jag har därför valt ut ljusbruna ögon till min bild av Augustus som för övrigt lät avbilda sig som ungdomlig under hela sin livstid.

4 kommentarer

Under böcker, bildredigering, historia, resor

Grekland och åsnorna

Bilden ovan föreställer en man på åsna på den grekiska ön Zakynthos någon gång kring mitten av 1980-talet. På den tiden var det inte ovanligt att åsnor användes som fortskaffningsmedel av lokalbefolkningen. De blev till ett sådant där ”genuint” inslag som vi som turister älskar. Bilder vi fotograferar och sprider vidare.

På en annan ö, nämligen Santorini, har det därför länge varit populärt att transportera turister med åsnor uppför de långa trapporna från hamnen. Där har överviktiga turister blivit ett så pass allvarligt problem ur djurskyddssynpunkt att myndigheterna i höstas förbjöd personer som väger mer än 100 kg att rida på åsnorna.

Redan vid början av 80-talet hade jag själv, för övrigt, varit på Rhodos och bland annat just ridit på åsna. Det var vid Lindos. Rhodos var vid den här tiden betydligt mer turistiskt än Zakynthos och till och med Santorini. I Rhodos stad fanns inkastare till restaurangerna och menyer på både engelska och svenska.

På Zakynthos fanns inget sådant. Där fick vi som turister följa med ut i köket och peka i grytorna vad vi ville ha. Och vi som var där hade tagit oss dit helt på egen hand. Med undantag för en ganska liten klick brittiska turister som anlänt med charterflyg. Inga åsneritter anordnades heller för oss besökare.

Däremot fanns det gott om åsnor ändå. Och det var, som sagt, ganska vanligt att invånarna själva red på djuren. Inte minst äldre män. Och så var det överallt i Grekland vid den tiden när ö-luffandet var som allra mest trendigt bland europeiska resenärer. Och så blev ”grekisk gubbe på åsna” en riktig turist-klisché som lever kvar än idag, skulle jag vilja påstå.

Eller skulle du kunna låta bli att fotografera om du fick syn på en?

7 kommentarer

Under djur, fotografi, historia, resor

Den här platsen vill jag besöka


”Om du nån gång kommer fram till Samarkand.” Smaka på orden. Jo. Jag skulle vilja resa till Uzbekistan. Om jag får med mig familjen återstår att se. Det börjar bli knappt om tid att ordna med en sådan resa om den ska kunna bli av i sommar.

Bilden föreställer Sher-Dor Madrasah (1619-1636). Dåvarande härskaren i Samarkand, Yalangtush Bakhodur, beordrade byggandet av Madrasahs Sher-Dor. Det ska finnas tigermosaiker här med en stigande sol på ryggen, som är intressanta i och med att de trotsar förbudet inom islam att inte avbilda levande varelser på religiösa byggnader. Det ska också finnas lite inflytande från Zoroastrianismen i arkitekturen.

Men det är inte denna byggnaden specifikt. Inte ens Samarkand specifikt, utan flera av städerna längs sidenvägen, som jag skulle vilja se. Sidenvägen var under medeltiden ett nätverk av handelsvägar mellan Europa och Kina genom Centralasien. Men vi får se om jag får se. Om jag nån gång kommer fram till Samarkand.

Bilden har fotograferats av Francisco Anzola och får delas i och med att den har så kallad CC-licens. Jag har beskurit den något och ljusat upp färgerna en aning.

6 kommentarer

Under bucket list, historia, resor, vackra platser

Juno Beach i Normandie


Under den avstickare med bil som vi gjorde under vår tågsemester sommaren 2018 stannade vi till någon timme vid Juno Beach i Normandie. Själva stranden tittade vi bara på på avstånd och istället besökte vi det museum som finns på platsen.

Juno Beach var kodnamnet för en av de fem landsättningsplatserna vid invasionen av Normandie i Frankrike på D-dagen, 6 juni 1944, under andra världskriget.

Stranden Juno Beach ligger mellan Sword Beach och Gold Beach. Den kallas även för ”den kanadensiska stranden” eftersom det var kanadensisk militär som fick till uppgift att inta stranden.

Juno Beach Centre är ett kanadensiskt museum över andra världskriget och kanadensisk historia och kultur i allmänhet. Det är alltså mycket bredare i sitt innehåll än att bara handla om dagen D. Centret hyllar de 45000 kanadensare som förlorade sina liv under kriget, varav 5500 dog under slaget vid Normandie men endast 359 just på D-dagen. Muséet öppnade så sent som 2003 av veteraner och volontärer som hade en vision att skapa ett permanent minnesmärke för alla kanadensare som tjänstgjorde under andra världskriget. Det är centrets uppgift att bevara detta arv för kommande generationer.

Jag har skrivit förut om hur vi redan tidigare hade ägnat en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa sommaren 2018 åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna (från USA) gick i land.

4 kommentarer

Under hållbart resande, historia, resor

Minns du resekatalogerna?


För första gången på tio år bokade jag en privat resa på en resebyrå i juni i år. Det var vår Kuba-resa som jag bokade. Anledningen var att jag hittat en intressant kombination på nätet med en stop-over på ett dygn i Istanbul på utresan. Billigt var det också. Men den kombinationen gick inte att boka direkt hos Turkish Airways på nätet. Så då gick jag in på en resebyrå istället. Där gick den att boka, men var inte alls lika billig längre.

Efter några timmars betänketid gick jag tillbaka och bokade resan där ändå. Jag hade liksom ställt in mig på att det kunde vara lite kul att kombinera Istanbul och Kuba. Och det blev trots allt inte dyrare än andra alternativ.

För en tid sedan, det var senhöst men rosorna blommade fortfarande, gick jag förbi den här resebyrån igen och fick syn på deras hylla med resekataloger. På ren impuls gick jag in och plockade åt mig några.

De har legat här nu i flera månader. Knappt bläddrade i.

Jag minns den tiden när resekataloger och böcker var allt som fanns att tillgå när en resa skulle planeras. Före internet. Minns du?

5 kommentarer

Under historia, internet, resor

Telefónica-byggnaden i Madrid


Jag har skrivit förut att den spanska huvudstaden har något newyorkskt över sig. Där finns i alla fall några sådana inslag. Och en av de byggnader som bidrar till det intrycket är den skyskrapa som byggdes för det spanska telefoni-bolaget Telefónica på 1920-talet.

Den här kontorsbyggnaden ligger på adressen Gran Via 28. När den stod färdig i mars 1929 var den den högsta europeiska skyskrapan med sina 89 meter i höjd. Den fortsatte att vara Europas högsta hus fram till 1940 när Terrazza Martini-tornet öppnade i Genua.

Arkitekten
Telefónica-byggnaden designades av den spanska arkitekten Ignacio de Cárdenas pastor, som var son till en adlig självlärd journalist som emigrerat ”hem” till Spanien från Kuba. En av Ignacios bröder blev ännu mer känd som arkitekt och en annan var jurist, fotbollsspelare och sedemera president för fotbollsklubben Atletico Madrid.

Ignacio tog sin examen som arkitekt i Madrid 1924. Så snart han avslutat sina studier anställdes han av det nyskapade nationella telefonbolaget i Spanien som chef för byggnadsavdelningen. År 1925 reste han till New York, där han började arbeta med planerna på Gran Vía-huvudkontoret, tillsammans med ITT:s chefsarkitekt, Louis S. Weeks. ITT hade nämligen ett stort aktieinnehav i Telefónica vid den här tiden.

Arkitekturen
Trots att byggnaden är tydligt inspirerad av det amerikanska kan Cárdenas egen spanska touch ses i de churrigueresqa detaljerna, som ska ses som en blinkning till Madrids barockarkitektur. Churrigueresque är alltså en spansk gren av barocken, som var stor på 1600- och 1700-talen. Byggnaden, som i övrigt ger ett avskalat intryck, innehåller 14 våningsplan samt en källare, en semikällare och ett centralt torn.

Bygget
Själva bygget av Telefónica-byggnaden startade 1926 och byggnaden slutfördes fullständigt i mars 1929, men den öppnade sina dörrar officiellt först den 1 januari 1930.

Arbetskraften bestod av mer än 1000 arbetare och den slutliga kostnaden stannade på 32 miljoner pesetas. Den blev en av de första skyskraporna i Europa och tog också över Madrids eget höjdsrekord genom att överträffa Palacio de la Prensa. Ett höjdrekord som skyskrapan behöll tills det togs över 1953 av Edificio España.

Hemingway och kriget
Under det spanska inbördeskriget, som pågick 1936–1939, användes Telefónica-byggnaden av de republikanska styrkorna, som observatorium för att se var Francos trupper befann sig. Detta var anledningen, tillsammans med det faktum att byggnaden också var utrikespressens kontor, till att den blev till ett mål för bombningar under kriget. Ernest Hemingway var en av de journalister som skickade hem sina rapporter från insidan av denna byggnad.

Arkitektens vidare öde
Ignacio de Cárdenas pastor ansågs ideologiskt stå på den förlorande sidan i det spanska inbördeskriget. Han fortsatte verka som arkitekt men det var inte aktuellt, i diktatorn Francos Spanien, att han skulle få några nya prestige-uppdrag av samma dignitet som bygget av Telefónicas skyskrapa. Han flyttade på grund av sina republikanska sympatier också till Frankrike, men återvände såsmåningom till Spanien. Han dog 1979.

Byggnaden idag
Telefónica-byggnaden kröns idag, lämpligt nog, av antenner för mobiltelefoni. Den kan ses från många ställen i Madrid centrum.

Från 1967 till 2013 har en ursprungligen röd upplysta klocka blivit ett landmärke vid skymning och natt. Från och med den 1 juli 2013 är klockans färg blå för att bättre passa varumärket Telefónica. Bolaget är idag ett stort internationellt märke inom telecom som dominerar marknaden i Sydamerika. Telebolaget har idag sin flaggskeppsbutik i byggnaden som också innehåller ett telekommunikationsmuseum och ett auditorium.

2 kommentarer

Under arkitektur, historia, resor

Björnen och trädet


Madrids medelpunkt är torget Puerta del Sol. Där finns bland annat statyn av björnen och arbutusträdet, som ingår i Madrids stadsvapen.

Smultronträd (Arbutus unedo) är en art i familjen ljungväxter och förekommer naturligt i västra Europa, Medelhavsområdet och på Kanarieöarna. De orangea frukterna på träden, som kan bli upp till tio meter höga, används vid tillverkning av sylt och drycker som till exempel likör. Däremot äter du dem inte gärna råa.

Historien bakom björnen som äter frukter från smultronträdet är något oklar. Men känt är att det handlar om en björnhona som har samband med stjärnbilden ”lilla Björnen”.

Första gången björnen figurerar är år 1212. Då går hon på alla fyra på det banér madridborna bar i den stora uppgörelsen mellan morer och kristna vid Navas de Tolosa. Innuti björnen hade stjärnbilden, som på svenska också kallas lilla Karlavagnen, avbildats.

I en marktvist år 1222 mellan kyrka och staden, fick kyrkan betesmarkerna och staden skogen och jakten. Kyrkan behöll då på sitt banér den på alla fyra gående björnhonan, medan stadens björn fick resa sig mot ett smultronträd och stjärnorna placerades runt om björnen och trädet. När Madrid 1561 blev Spaniens huvudstad tillkom kronan i stadsvapnet.

Runt statyn på torget Puerta del Sol är trängseln stor. Alla turister, utom vi, ska låta fotografera sig vid björnen. Men vi begriper oss inte på sånt. Så jag fotograferar snabbt en bild när två turister byter plats med varandra och björnen och trädet för ett ögonblick inte har en turist framför sig. Det räcker gott för mig.

4 kommentarer

Under historia, resor

Metropolis i Madrid


En av Madrids mest karikateristiska byggnader är Metropolis-byggnaden. Kontorsbyggnaden som invigdes 1911 ligger där Calle de Alcalá möter Gran Vía. Den uppfördes på uppdrag av ett försäkringsbolag, La Unión y el Fénix.

Jules och Raymond Février vann en arkitekttävling 1905 och fick därmed designa byggnaden. Den arkitektoniska stil som de använde sig av är fransk och kallas Beaux-Arts.

1972 köptes byggnaden av Metrópolis Seguros som i omgångar fram till 1996 lät restaurera den då ganska slitna byggnaden. Originalstatyn på toppen av taket tog de ursprungliga ägarna med sig vid flytten. Den finns nu att skåda på annan plats i Madrid.

2 kommentarer

Under arkitektur, historia, resor

Paus på Plaza Mayor i Madrid


Vi befinner oss i Madrid. Det är eftermiddag och vi strosar omkring lite lagom planlöst när vi kommer in på Plaza Mayor. Vi sätter oss ner på ett café och tar en liten paus. Det här är klassisk spansk mark.

Ursprunget till torget går tillbaka till 1400-talet då man utanför den medeltida staden, i korsningen mellan vägarna Toledo och Atocha, höll en större marknad, känd som Plaza del Arrabal. Ett första magasin med arkader byggdes för att reglera handeln på platsen.

År 1580, efter att hovet hade flyttat till Madrid 1561, fick arkitekten Juan de Herrera i uppdrag av Filip II att bygga om platsen och arbetena påbörjades. År 1617 gav Filip III uppdraget att slutföra arbetena till Juan Gómez de Mora. Torget blev klart 1619.

Paus i solen
Nu är det höstlov 2018 och det är vår sista dag i Spanien för den här gången. Vi har ett knappt dygn kvar innan det är dags att åka hem. Vi slår oss ner vid ett bord i solen för en eftermiddagspaus innan solen försvinner ner bakom hustaken.

Vi tar var sin dricka, lite bröd och oliver. Solens sista strålar för idag belyser apelsinskivorna i Anders sangria.

På torget pågår handel med någon slags hårt rullat bröd. Kanske är det bakverk? Jag funderar på om de är typiska för årstiden, för Madrid eller för båda samtidigt?

2 kommentarer

Under historia, mat, resor

Kubas historia – del 6 – Epoken Castro

Nu är det väl revolution på gång, tänker kanske du? Och jodå, nu är det dags för den sista delen i min lilla serie om Kubas historia. Den handlar om tiden från revolutionen och fram till idag. Om epoken Castro.

Revolutionen inleddes i gryningen söndagen den 2 december 1956 med att Fidel Castro, hans bror Raúl Castro samt deras vänner argentinaren Che Guevara och Camilo Cienfuegos samt 78 ytterligare revolutionärer klev i land på sydöstra Kuba från en lustjakt som de köpt i Florida. Båten hatten Granma.

Tre dagar senare anfölls de av diktatorn Batistas styrkor. Av de ursprungliga 82 revolutionärerna överlevde bara 17. Batista var övertygad om att Fidel Castro var bland de döda och gick ut med den uppgiften i media.

Propagandaseger
Men Fidel, Raúl, Che, Camilio och de andra överlevande hade lyckats ta sig till ett bergsområde på södra Kuba, Sierra Maestra, där de arbetade på att bli fler.

Det gick dock ganska trögt i början så Fidel tog mycket medvetet media till hjälp.

Castro hade redan nått viss internationell ryktbarhet sedan han som advokat först försökt få bort Batista via en juridisk process och sedan deltagit i ett misslyckat försök att med våld angripa en militärkasern varefter han vistats i landsflykt i Mexico. Han hade ännu tidigare också varit påläggskalv i det ortodoxa partiet på Kuba men utmanövrerats av dem som tyckt att han var för radikal.

När han nu som dödförklarad av regimen på Kuba bjöd in en amerikanska journalist från The New York Times blev detta högintressant. Journalisten flög in som turist tillsammans med sin hustru. När han var på plats i bergen på södra Kuba och intervjuade Castro spelade de övriga – i verkligheten fåtaliga – rebellerna upp små scener i bakgrunden som skulle ge intryck av att de hade flera läger och behärskade ett stort område. Den 24 februari 1957 publicerades artikeln med huvudrubriken ”Cuban rebel is visited in hideout” och underrubriken ”Castro is still alive and still fighting in mountains”.

Diktatorn Batistas försvarsminister gick då ut och hävdade att nyheten var falsk. Bilden på Castro i tidningsreportaget var ifrån ett tidigare tillfälle, menade han. ”Om intervjun verkligen hade gjorts skulle det finnas en nytagen bild på den amerikanske reporten och Fidel Castro tillsammans”, fortsatte ministern.

Dagen efter publicerade tidningen en sådan bild. Detta blev en stor propagandaseger för rebellerna som nu fick betydligt lättare att rekrytera fler revolutionärer.

Maktövertagandet
Striderna mellan revolutionärerna och den kubanska militärmakten pågick sedan under åren 1957 och 58 och avslutades i samband med att rebellerna den 1 januari 1959 tog makten över landet.

Revolutionen var vid den här tiden inte uttalat kommunistiskt, även om flera av huvudpersonerna, som Che Guevara och Raúl Castro var övertygade marxister. Var Fidel stod i frågan var vid den här tiden ganska oklar utanför den innersta kretsen. När revolutionärerna tog över makten på Kuba hänvisade de officiellt till den kubanska frihetshjälten José Marti men inte till tysken Karl Marx. Utomstående bedömare, inklusive Sovjet, trodde inte att det rörde sig om en kommunistisk revolution. I februari blev Fidel Castro premiärminister. I oktober dog en av revolutionens huvudpersoner, Camilo Cienfuegos, i en flygolycka.

Castro kom tidigt på kant med USA sedan han låtit nationalisera egendomar ägda av amerikaner till ett värde av en miljard dollar.

1960 stoppade den amerikanska Eisenhoweradministrationen all sockerimport från Kuba, följt av en mer total ekonomisk blockad som svar på uteblivna ersättningar för exproprieringarna.

En sovjetdelegation anlände 1960 till Havanna och det sovjetiska inflytandet började märkas även i övrigt. Som politisk bas till regimen bildade Castro partiet ORI 1961, där hans ursprungliga parti ”Kubas folkparti” och det tidigare kommunistpartiet slogs ihop, och byggde upp en sovjetinspirerad och effektiv kontrollapparat med ”revolutionära försvarskommittéer” och sig själv som högsta ledare.

Grisbukten
Den 17 april 1961 försökte en styrka, bestående av 1 500 exilkubaner som var tränade av CIA, invadera Kuba för att störta Castroregimen. Dessa trupper landsattes i Grisbukten och stred under tre dagar tills de besegrades av Kubas armé och milistrupper. 100 exilkubaner hade dödats, och de resterande 1400 fängslades. Amerikanska staten nekade till en början till inblandning men köpte sedan ändå tillbaka exilkubanerna. De fick återvända till USA efter att USA skickat över bistånd till Kuba i form av barnmat och mediciner till ett värde av 53 miljoner dollar.

1961 införde Castros regim en socialistisk stat grundad på planekonomi, nationaliserade utbildning och sjukvård och införde ett kommunistiskt enpartivälde. Stora landegendomar togs över av staten samtidigt som småbrukare fick behålla sin mark och mindre marklotter också delades ut till lantarbetare. Storjordbruken drevs vidare i statlig regi.

1965 fick det enda tillåtna partiet formellt namnet Kubas kommunistiska parti (PCC). Tiotusentals politiska motståndare och bland annat homosexuella arresterades och förpassades till koncentrationsläger, och tusentals avrättades.

Satsningen på gratis utbildning och sjukvård blev snabbt till en stor framgång för regimen. Anafabitismen utrotades, barnadödligheten minskades kraftigt och medellivslängden ökade.

Kubakrisen
En 13 dagar lång konfrontation inträffade i oktober 1962 mellan USA och Sovjetunionen över sovjetiska kärnvapenrobotar utplacerade på Kuba. Krisen tv-sändes över hela världen och var det närmaste världen hittills har varit att hamna i ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Efter spända förhandlingar nåddes en överenskommelse mellan den amerikanske presidenten Kennedy och Sovjets ledare Chrusjtjov. Sovjeterna skulle avveckla sina offensiva vapen på Kuba och återföra dem till Sovjetunionen, under FN-övervakning, i utbyte mot ett amerikanskt offentligt lovade att aldrig invadera Kuba utan direkt provokation. I hemlighet gick USA också med på att de skulle avveckla kärnvapenrobotar som utplacerats i Turkiet och Italien och var riktade mot Sovjetunionen.

1967 dog Che Guevara i Bolivia, dit han kommit ett par år tidigare för att försöka genomföra en revolution även där. I Kuba utlyste tre dagars sorg. Överallt på Kuba syns sedan dess bilder på Che Guevara.

De goda åren
Även om det fanns problem med brist på demokrati och yttrandefrihet och även vissa problem i ekonomin så var 1970- och 80-talen i huvudsak en bra tid för flertalet människor på Kuba. Handeln med Sovjet och övriga kommunistiska länder genererade ett visst överskott. Landet blev ytterligare mer jämlikt, hälsotalen förbättrades och flertalet människor trodde på och kände en stolthet inför revolutionen. Men efterhand som den fria kulturen ströps och allt fler utrensningar skedde började fler och fler tvivla.

Ekonomin började mot slutet av 80-talet, när kommunismen i Europa kommit i gungning, stagnera i landet, vilket Kuba och Sovjet skyllde på USAs blockad och USA skyllde på kommunismen.

1989 avslöjades också en stor härva med korruption och kubansk inblandning i narkotikasmuggling till USA. Fyra högt uppsatta kubanska ledare avrättades och många andra fängslades.

De svåra åren
Östblocket upphörde att existera åren kring 1990, i och med Michail Gorbatjovs tid vid makten och Sovjetunionens sönderfall. Eftersom Kubas ekonomi varit helt beroende av sockerexport till Sovjet till förmånliga priser prövades landets ekonomi mycket hårt när Kuba plötsligt hänvisades till att sälja sockret till världsmarknadspris. Det blev så illa att folket svalt.

I slutet av 1991 hade flera fattiga bönder i provinsen Pinar del Río blivit färgblinda och förlorat känseln i armar och ben. Den svenska läkaren Hans Rosling kom dit för att undersöka saken. Det var han som drog slutsatsen att bönderna svalt på grund av förändringarna i världshandeln sedan sovjetisk potatis inte längre kom till Kuba.

Situationen var ohållbar. Det krävdes förändringar och nya satsningar. Turismen blev en sådan satsning. Detta trots att Fidel Castro hade sagt vid maktövertagandet 1959 att turismen var en form av imperialism som bidrog till att bevara klassamhället. Även sexturismen återvände till Kuba. Inom turismen öppnades det också upp för mindre privata verksamheter som boendeformen Casa Particular och att driva barer och restauranger.

Och mycket riktigt uppstod också ett nytt klassamhälle där de som kan tjäna pengar på turismen hade och har det betydligt bättre än de som inte kan göra det. En servitör kan tjäna flera gånger mer på sin dricks än vad en läkare eller lärare får i lön.

Även samarbetet med Venezuela bidrog till att ta Kuba genom de allra tuffaste åren under 1990-talet.

När de svåraste åren var över förbjöds åter en del privat företagande som att ha restaurang, men möjligheten har senare kommit tillbaka igen.

Kuba under Raúl Castro
Den 31 juli 2006, strax före sin 80-årsdag lämnade Fidel Castro tillfälligt över ansvaret för landet till sin lillebror och landets vicepresidenten Raúl Castro på grund av sjukdom. Orsaken sades vara att Castro skulle genomgå en tarmoperation.

Den 19 februari 2008 meddelade Fidel Castro att han inte tänkte ställa upp som presidentkandidat. Vid utgången av hans sista mandatperiod valdes brodern Raúl till president och därmed stats- och regeringschef samt högste befälhavare. Fidel Castro efterträddes slutgiltigt som förstesekreterare i partiet vid kommunistpartiets partikongress i april 2011 av brodern, efter nära ett halvsekel på posten.

Fidel Castro dog den 25 november 2016 . Han begravdes sedan i Santiago de Cuba.

Raúls Castros tid som stats- och regeringschef varade till den 19 april 2018 då Miguel Mario Díaz-Canel Bermúdez blev president.

Raúls styre präglades av tydliga reformer, men utan att släppa kommunistpartiets maktmonopol. Bland de ekonomiska reformer som han genomdrev kan nämnas legalisering av tidigare olaglig privat företagsamhet i mindre skala, decentralisering av ekonomin samt högre löneklyftor. Trycket på oppositionella har även lättats något, och vissa tidigare förbjudna eller oåtkomliga handelsvaror, till exempel mikrovågsugnar, persondatorer och mobiltelefoner har också blivit lagliga att äga privat och mer åtkomliga på Kuba.

Framtiden
Det är oerhört svårt att sia om framtiden på Kuba. Bland annat lär utgången av de nuvarande oroligheterna i Venezuela ha stor betydelse även för Kuba.

Men ett är säkert, även om mycket har stått still på Kuba: Ingenting stannar. Ingenting förblir vad det var. För den som själv vill besöka och se Kuba, som det undantag i vår nutidshistoria som landet hittills varit, är det sannolikt hög tid att passa på.

Camilo Cienfuegos och Che Guevara som vaxdockor på Revolutionsmuséet i Havanna.

Konstverk föreställande Fiedel Castro.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba, Factfulness av Rosling och Wikipedia.

Bilderna har jag fotograferat på revolitionsmuséet i Havanna.

Det här var den sjätte och delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

6 kommentarer

Under historia, resor

En domkyrka utan stift


”Jag gick förbi domkyrkan”, sa jag. ”Nä”, sa min sambo, ”de kan inte ha nån domkyrka i Kalmar. De har ju inget eget stift”.

Men, visar det sig när jag googlar; det går tydligen alldeles utmärkt att ha en domkyrka i en domkyrkoförsamling som tillhör ett annat stift och där biskopen residerar någon annanstans. I Växjö, närmare bestämt.

Det finns så klart en historisk förklaring. Kalmar var ett eget stift i Svenska kyrkan från 1603 till 1915. Det var då som det gick upp i Växjö stift. Stiftet omfattade ungefär halva fastlandsdelen av Kalmar län plus Öland.

Där ser man!

Även i Mariestad ska det finnas en domkyrka utan eget stift och biskop. Och där har det aldrig ens varit ett riktigt stift. Men det är en annan historia.

Bilderna är från idag i Kalmar. Och de föreställer alltså en domkyrka utan eget stift.


3 kommentarer

Under historia, resor

Glöm inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen när Mellon drar igång!

– Krönika –

Första gången jag hörde talas om växthuseffekten och klimatfrågan var 1988 på hösten, eller möjligen på vårterminen samma år. Jag läste till civilingenjör i Samhällsbyggnadsteknik i Luleå. Kursen hette ”ekologi och miljövård I”. Det är över 30 år sedan.

Frågan var alltså redan då avgjord rent vetenskapligt. Däremot var prognoserna lite fel. Enligt mina läroböcker skulle vi, om ingenting gjordes åt saken, vara ungefär där vi är idag om ytterligare 20 år. Alltså runt 2040. Jag skulle då vara runt 70 år gammal.

Jag såg det som att den tidsperiod mänskligheten hade på sig att proaktivt förebygga allvarliga klimatförändringar sammanföll med den där jag skulle tillbringa mitt yrkesliv. Detta ville jag jobba med!

Det blev inte riktigt så. Trots att jag jobbat med miljöfrågor hela mitt yrkesliv så här långt. Jag hade tänkt mig att jobba direkt i industrin, eller som konsult, för att hjälpa till med den nödvändiga omställningen. Samtidigt hoppades jag kunna hjälp till lite i andra miljöfrågor som ozonhålet, försurning, miljögifter och övergödning.

Det var en bra utbildning. Vi lärde oss om kretsloppsteknik och energifrågornas koppling till miljöfrågorna. Om entropi och exergi. Jag gjorde min praktik på LKAB:s malmhamn i Luleå men begrep ju att gruvindustrin inte kan ha en stor roll i ett cirkulärt samhälle.

Jag var färdig civilingenjör med inriktning mot teknisk miljövård 1992. Det var lågkonjunktur. Det var bara staten som anställde. Och knappt det. Det blev först länsstyrelsen i Gävle för min del. Och sedan Karlskrona. På den tiden fick man inte ta upp energi- och klimatfrågorna vid miljöprövning och tillsyn. Det ansågs vara ett för storskaligt problem för att lösas av enskilda företag i Sverige.

Jag skänkte 20 kr/månad till Greenpeace. De ringde upp och ville ha mer pengar. Jag påpekade att jag ville att de inte bara skulle köra runt i gummibåtar mot oljeindustrin utan jobba med systemnivån. Jobba för högre bensinpriser. Den person som pratade med mig hävdade att de haft frågan uppe men inte kunde ta tag i den eftersom det skulle bli impopulärt bland allmänheten och de då skulle förlora i stöd. De fick då inte heller mer pengar av mig.

Några år in på 1990-talet kom en period när media började skriva om växthuseffekten. Nu händer det! Tänkte jag. Men det gjorde det inte. ”Business as usual” fortsatte i stort. Biogasen kom dock och en del kommunal verksamhet började köras på den. Och fjärrvärmesystemen i några svenska städer gick över till förnybart. Annars inget. Jag började jobba som VA-chef.

Under en period i slutet på 00-talet blev det populärt med etanolbilar som en del-lösning på problemet. Vi köpte en privat som vi fortfarande kör med. Men sedan sablades den tekniken ner och ”alla” började köra på fossil diesel istället under etiketten ”miljöbil”. Så dumt! Sen hette det att elbilar är det nya gröna som kommer att komma stort. Men inte mycket hände i verkligheten.

Och där ungefär är vi nu. Jag har precis börjat jobba som utvecklingsstrateg på en teknisk förvaltning. Och så kommer då anti-flyg-rörelsen och nu också Greta Thunberg. Och det är i mångt och mycket så oerhört hoppingivande.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är luttrad. Jag hoppas, hoppas verkligen att något ändras på riktigt den här gången! Och ändå flyger jag. Hur går det ihop?

Ja för det första är inte flyget den största boven när det gäller klimatfrågan – egentligen. Men bidrar så klart. Och jag bestämde mig därför att inte flyga inrikes redan på 80-talet. Och det löftet till mig själv har jag i stort sett kunnat hålla. Utom en period när barnen var riktigt små och jag såg det som värdefullt att kunna vara hemma och natta, har jag inte flugit inrikes. Oftast blir det tåg och övernattning istället i tjänsten. Och privat kör vi mycket med etanol-bilen när vi reser inrikes. Eller tar tåget. En gång per år brukar vi åka tåg från Blekinge till Lappland.

Utrikes blir det inte lika ofta tåg. Till Danmark, så klart. Och tre tågsemestrar bortom Norden det blivit sedan 80-talet. Annars har det tyvärr blivit mycket flyg. Det har att göra med hur transportsystemet förändrats. Pris. Bokningssystem. Tidtabeller. Att resa med tåg i Europa var enkelt på 80-talet. Det blev efterhand svårare och svårare. Och flyget billigare.

Ett par gånger genom alla år har jag erbjudits att klimatkompensera flygresan när jag bokat, och har då gjort det. Men de allra, allra flesta gånger har inte alternativet funnits. Från och med 2016 har jag tagit saken i egna händer och sett till att klimatkompensera alla våra flygresor på egen hand. Genom att låta plantera träd i VI-skogen.

Till den som undrar varför jag inte bara slutar flyga istället när jag vetat om det här sedan 80-talet? Just därför! Att resa har varit mitt största intresse i livet. Och mitt liv passerar medan transportsystemen ställs om (eller inte ställs om). Det kommer säkert ta 20 år eller mer innan tåget på riktigt är ett alternativ för det stora flertalet semesterresor inom Europa. Hittills har utvecklingen gått åt fel håll.

Och jag är inte en sådan person som lovar att sluta flyga i januari för att börja smygflyga igen i mars. Eller som postar en debattartikel från ett flygplan där jag ber statsministern höja priset på flygresor så att vanliga människor inte ska få råd att resa.

Självklart brottas mitt samvete med hur mycket jag ska tillåta mig att flyga. Trots att jag klimatkompenserar.

Men det som oroar mig allra mest just nu är att alla de här influerarna som nu slåss om att bli en ny ”Greta Senior” och dra trafik till sina plattformar, redan innan detta året är slut ska sucka, himla med ögonen, och säga: ”Klimatfrågan – är inte den sååå 2018?” 🙄

För den är inte det. Den är inte ”sååå 2018” eller ens ”sååå 2019”. Klimatfrågan är inte en fluga. Antingen löser vi den. Eller så går vi under.

Så sluta gärna flyga. Men se då till att du verkligen menar det. Och skulle du börja smygflyga igen – kanske redan i mars, se då i alla fall till att klimatkompensera. Och kräv gärna av våra politiker att de höjer skatten på flyget. Men var då beredd att ta konsekvenserna. Utgår du ifrån att det ändå inte blir av eller att det är någon annan som betalar dina fortsatta flygresor, som du inte heller tänker dra ner på, kan du faktiskt lika bra hålla tyst om att du anser att ”vanligt folk” inte borde få lov att resa.

Men framförallt. Tappa inte fokus. Fortsätt engagera dig i klimatfrågan. Fortsätt stötta Greta Thunberg och hennes likar – även när media skriver mindre om frågan och mer om Melodifestivalen. För vi har faktiskt inte råd med att denna ödesfråga för mänskligheten ännu en gång blir nästan helt bortglömd. Vi kunde ha löst frågan redan på 80-talet, men vi lät bli – för ingen ville betala oss ingenjörer som gärna hade velat jobba med frågan redan då. Nu är klockan fem i tolv. Som tur är finns det nya pigga människor med olika utbildningar som behövs för att lösa klimatfrågan. Någon måste anställa dem för att jobba med detta. För vi måste lösa frågan nu.

Och att lösa den kräver uthållighet. Och ständigt närvarande opinion. Så håll ut. Glöm inte inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen så snart Mellon drar igång. Lova mig det!

2 kommentarer

Under hållbart resande, historia, influerare, krönikor, livet, media, miljö, mitt jobb, resor, samhälle och politik

Tio knep som hjälper dig förstå världen – med inspiration från Roslings Factfulness

Jag har för en tid sedan läst boken ”Factfulness” av Hans Rosling med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Underrubriken lyder: ”Tio knep som hjälper dig att förstå världen”.

Men egentligen radar boken snarare upp tio instinkter som lätt får dig att missförstå världen. Att känna till dessa instinkter underlättar i och för sig om du istället vill förstå den.

Orättvis kritik
Roslings bok har på senare tid fått utstå en hel del kritik för att den är för optimistisk, stirrar sig blind på medelvärden och inte tillräckligt pekar på psykisk ohälsa, den ekologiska utarmningen och orättvisorna i världen, särskilt inom USA.

Jag tycker att kritiken till stor del är orättvis. Rosling pekar tvärtom på att medelvärden inte säger allt, att de fattigaste i världen behöver få det bättre och att vi andra har ett ansvar för att hjälpa dem. Han påpekar också att trots att USA är det land som lägger mest pengar på sjukvård i världen per capita så presterar den inte alls i nivå med kostnaderna vad gäller medellivslängd och barnöverlevnad. Han hävdar dessutom att han alls inte är optimist – även om jag skulle säga att han är det. Han kallar sig possibilist eftersom han tror på att det är möjligt att skapa en bättre värld.

Och han har med både extrem fattigdom och klimathotet bland de fem stora hot han ser mot denna möjlighet att nå målet.

Att han sedan inte hade full kunskap om alla miljöfrågor är lätt att förstå utifrån att han var läkare – inte miljövetare.

Att han inte lägger någon tonvikt på psykisk ohälsa i sin bok får nog också ses utifrån att inte heller det var hans spetskompetens.

Instinkter och knep
Men tillbaka till hans tio ”instinkter” som vi bör undvika. Jag har här valt att omformulera så att rubrikerna istället blir till tio knep för att förstå världen. Samma budskap som jag har uppfattat Rosling, men uttryckt på mitt sätt:

1.Undvik att tro på klyftor
Vi människor har ofta en oemotståndlig lust att dela in allt möjligt i två motstridiga grupper med en stor klyfta – ett gap – mellan sig. Vi och de. Fattiga och rika. Nord och syd. I-länder och u-lännder. Rosling kallar denna oemotståeliga lust ”gapinstinstinkten”.

Men verkligheten är oftast inte alls polariserad. Fråga dig var majoriteten är. Ofta finns den just i mitten där gapet antas vara.

I boken visas ett diagram från 1965 där världens länder plottats ut beroende på antal barn per kvinna och andel barn som överlever till fem års ålder. Det fanns då en stor grupp länder, 125 stycken, där bara mellan 55-95 % av barnen överlevde och där kvinnorna i snitt födde fler än fem barn. Så fanns det en mindre grupp länder, 44 stycken, där över 90 % av barnen överlevde och kvinnorna födde färre än 3,5 barn i snitt. I mellanrummet – gapet – fanns endast ett mindre antal länder. Sedan visas samma diagram, men nu med 2017 års siffror. Länderna har flyttat sig mot färre antal barn per kvinna och fler som överlever till sin femårsdag. Något gap finns inte alls längre. 85% av mänskligheten befinner sig i det hörn där endast i-länderna befann sig 1965. Resten av länderna ligger på en prydlig linje på väg mot samma hörn. Endast 13 länder, med 6% av världens befolkning är kvar i den gamla u-landsrutan.

Fattiga u-länder existerar inte längre som en stor och välavgränsad grupp. Idag lever 75% av världens befolkning i medelinkomstländer. De är varken fattiga eller rika utan någonstans mitt emellan.

Världens befolkning delas lämpligen in i fyra inkomstnivåer. En miljard människor tjänar mindre än två dollar per dag. Tre miljarder människor tjänar mellan två och åtta dollar. Två miljarder tjänar mellan åtta och 32 dollar och en miljard tjänar mer än 32 dollar om dagen. De flesta finns i mitten. Och det finns inget gap emellan.

Att det inte finns en klyfta mellan de rikaste i världen och de fattigaste innebär dock inte att de skillnader som finns inte är orättvisa. Det innebär bara att skillnaderna finns på en glidande skala.

2. Notera inte bara dåliga nyheter
Rosling kallar det ”försämringsinstinkten” – vår benägenhet att mer lägga märke till det som är dåligt än det som är bra. Det som blir sämre än det som blir bättre. Och han kallar det en megamissuppfattning att ”världen blir sämre”.

Han visar upp ett antal diagram där han bland annat pekar på att andelen människor som lever i extrem fattigdom har sjunkit från 85 % av världens befolkning år 1800 till 9 % år 2017. Under samma period har medellivslängden i världen ökat från 31 år till 72 år. Han räknar upp 16 dåliga saker på nedgång och 16 bra saker på uppgång.

Han uppmanar oss att känna igen när vi serveras negativa nyheter och vara medvetna om att sådana har en större chans att nå oss. Goda nyheter är nämligen sällan nyheter eftersom långsamma förbättringar är det normala, det förväntade. För att hitta de goda nyheterna behöver du bara leta lite mera. Då finns de också där!

3. Räkna med oräta linjer
Rosling varnar för ”linjärinstinkten” och menar att prognoser ofta baseras på en rät linje som dras genom historiska data och vidare mot framtiden.

Han skriver att när man ser ett linjediagram är det nästan omöjligt att inte tänka sig en rät linje som sträcker sig från slutet av kurvan och in i framtiden. Han skriver om befolkningskurvans form. Att världens folkmängd idag är 7,6 miljarder och att FN:s experter tror att befolkningskurvan kommer att plana ut någonstans mellan 10 och 12 miljarder människor mot detta århundradets slut.

Det bästa sättet att kontrollera vår instinkt att se räta linjer överallt, menar Rosling, är att komma ihåg att kurvor har många olika former. Det finns S-formade kurvor, kurvor som ser ut som en rutschkana och kurvor som ser ut som en puckel. Dessa kurvor är alla vanligare i verkligheten än den räta linjen.

4. Var inte rädd i onödan
”Rädsoinstinkten” kallar Rosling den instinkt vi har att låta det som är skrämmande fånga vår uppmärksamhet.

Världen verkar vara farligare än den är därför att både media och ditt eget uppmärksamhetsfilter hjälps åt att välja ut de mest skrämmande nyheterna åt dig att fokusera på.

Du ska inte bedöma en risk utifrån hur skämmande något känns, utan utifrån hur farligt det är och hur exponerad du är.

När du är rädd ser du världen på ett annat, mindre nyanserat sätt. Undvik därför att fatta beslut så länge du är rädd. Och var inte rädd i onödan.

5. Ta inte fel på proportioner
Det är lätt att jaga upp sig för små problem bara därför att de är just problem. Och då har vi kommit halvvägs i boken, till ”storleksinstinkten”. Rosling vill att du lär dig att jobba med nyckeltal, att leta efter jämförelser. Att dividera och jämföra kvoterna. Han tipsar särskilt om kvoter per capita när länder eller regioner jämförs.

Han tipsar också om något han kallar 80/20-principen och som går ut på att om du har en lång lista med till exempel kostnadsposter framför dig ska du koncentrera dig i första hand på att granska de relativt få poster (oftast) som är störst och tillsammans utgör 80% av totalen. Vips så är det mycket lättare att få en överblick. Jobba med det stora. Det viktiga. Ta inte fel på proportioner.

6. Undvik felaktiga generaliseringar
Vi kan inte sluta generalisera, och bör inte ens försöka sluta. Men. Vi måste i möjligaste mån fötsöka undvika felaktiga generaliseringar. Glöm inte att det finns likheter mellan grupper och skillnader inom grupper. Leta efter dessa likheter och skillnader också. Inte bara likheter inom grupper och skillnader mellan dem.

Tänk på att ”majoriteten” kan vara allt mellan 51 och nästan 100 procent. Det kan finnas stora och betydelsefulla minoriteter som inte ska negligeras.

Utgå ifrån att om andra människor gör något som verkar idiotiskt så kan det vara en smart sak att göra utifrån deras perspektiv. De kanske ser något du inte ser. Vet något du inte vet. Utgå inte ifrån att de är idioter bara därför att de inte gör precis som du. Undvik generaliseringsinstinkten.

7. Tänk på att även långsamma förändringar blir stora förändringar med tiden
Ödesinstinkten kallar Rosling föreställningen att medfödda egenskaper bestämmer ödet för människor, länder, religioner och kulturer. Tron på att så här har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Men saker förändras över tid. Oftast långsamt. Håll koll på gradvisa förändringar. Uppdatera dina kunskaper. De fakta du lärde dig i skolan – hur gamla är de egentligen? Kanske är det dags att googla lite istället för att gå på gamla kunskaper.

Prata med dina äldre släktingar och jämför deras värderingar med dina som ett kvitto på att saker förändras över tid. Samla exempel på kulturella förändringar som ett sätt att lära dig att även kulturer förändras över tid.

8. Låt inte ett perspektiv kväva din fantasi
Ensidighetsinstinkten. Det är i detta kapitel som Rosling nämner att befolkningen i USA är de sjukaste bland de rika. Och att Kuba är de fattigaste bland de friska. Rosling kritiserar både Kubas ensidiga fixering vid jämlikhet och USA:s ensidiga fixering vid den fria marknaden. Han vill i stället för att klamra sig fast vid idéer mäta resultat och utgå ifrån det som fungerar.

Kom ihåg att det är bättre att betrakta ett problem ur många synvinklar för att få en bättre förståelse och finna praktiska lösningar.

Låt inte ett enda perspektiv kväva din fantasi. Gör inte anspråk på sakkunskap utanför ditt sakområde. Var öppen för idéer från kollegor med andra kunskaper än de du har. Var ödmjuk utan att för den skull alltid lita på experter.

Siffror är bra, men inte ens de säger allt om världen. Det finns en verklighet bortom diagrammen.

Se upp med enkla lösningar. Världen är komplex. Välkomna det och var medveten om att historien är full av visionärer med enkla okomplicerade visioner som fått rättfärdiga fruktansvärda handlingar.

9. Undvik att utse syndabockar
Vår vilja att utse syndabockar kallar Rosling ”klanderinstinkten”. Han vill att vi kommer ihåg att skuldbeläggning av en enskild person ofta avleder uppmärksamheten från de verkliga förklaringarna till det som gått snett och blockerar vår förmåga att förhindra att liknande problem uppstår i framtiden. Det här är en av mina egna käpphästar.

Leta efter orsaker, skriver Rosling – inte skurkar. Leta efter system – inte hjältar.

10. Fatta inte beslut som om det vore akut när det inte är det
Så är vi då framme vid det tionde och sista knepet för att lättare förstå världen, enligt Rosling. Försäljare och aktivister använder ofta en teknik som går ut på att vi måste ”handla nu eller gå miste om tillfället”. Den typen av erbjudanden aktiverar vår akutinstinkt som vi istället bör passa oss för. Får vi panik tänker vi inte klart.

Men allt är inte bara optimism i Factfulness.

Det är i detta sista kapitel som Rosling också tar upp de fem hot vi faktiskt borde oroa oss för. Förutom extrem fattigdom och klimathotet nämner han en global pandemi, en finanskollaps och ett tredje världskrig.

Summering
Den viktigaste aha-upplevelse boken gav mig var att om vi ska komma tillrätta med befolkningsökningen (som är det största hotet mot klimatet och miljön i övrigt) så måste de fattigaste få det bättre. Särskilt sjukvård och utbildning. Det är nämligen bland de fattigaste människorna som befolkningen ökar som mest. När dessa får det bättre avtar befolkningsökningen för att till sist upphöra.

Vi vet att 800 miljoner människor lever i extrem fattigdom och Rosling beskriver detta som ett orättvist lidande. Han skriver också att vi vet vilka lösningarna är: ”fred, skolor, allmän sjukvård, el, rent vatten, preventivmedel och mikrokrediter.” Och: ”att erbjuda den sista miljarden förutsättningarna för ett värdigt liv, snabbt, är en självklar faktabaserad prioritering.” Han förespråkar ”globalt samarbete och global resursfördelning”.

Rosling har så klart inte rätt i varje ord han skrivit eller sagt. Men vem har det? Inte heller tar hans bok upp alla problem i hela världen. Men vilken bok gör det?

Och kanske var Rosling onödigt optimistisk. Jag vet inte. Jag är själv optimist. Men det Rosling förespråkade var inte främst optimism. Det han förespråkade var fakta. Och hur du bör och inte bör tolka dem. Hela hans bok ”Factfulness” handlar om hur du kan få hjälp att se igenom allt för förenklade resonemang. Och det kan aldrig vara fel.

Dessutom är den full av roliga anekdoter. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste boken. Har du inte redan läst den kan jag verkligen rekommendera dig att göra det!

4 kommentarer

Under böcker, historia, ledarskap, media, miljö, samhälle och politik, världen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

1900-talets första dryga hälft på Kuba handlar lika mycket om USA som om landet självt.

Under 1800-talet hade banden mellan USA och Kuba gradvis bundits allt tätare. Det mesta av sockerexporten gick nu till USA. Det hade till och med funnits en tid när kubanska plantageägare verkat för att Kuba skulle bli en delstat i USA. Men det intresset svalnade snabbt när USA förbjöd slaveriet.

Miljondansen
Under första världskriget steg priset på socker vilket var orsaken till den tid som kallas miljondansen på Kuba. Många småbönder blev snabbt rika. Men mycket vill ha mer. Och många tog lån för att köpa jordbruksmaskiner, mer mark och investera i sockerbruk. Mer och mer sockerrör odlades och mindre och mindre av andra grödor. Snart odlades nästan bara socker på hela ön.

När sockerpriserna sjönk efter första världskrigets slut skulle ändå lånen betalas. Många amerikanska storföretag, bland annat United Fruit, gick in och köpte både jord och sockerbruk billigt. USA:s intressen på Kuba hade nu blivit ännu större.

1919, något år innan miljondansen ebbade ut på Kuba, infördes ett spritförbud i USA. Det som brukar kallas förbudstiden var inledd och maffian växte sig stark tack vare spritsmuggling från inte minst Kuba.

Turister
Kuba blev mer och mer intressant för turister från USA. Här var det tillåtet både att dricka sprit och att spela om pengar.

När förbudstiden var över i USA var Kuba redan etablerat som en stor turistdestination. Spel om pengar, sol och bad var fortfarande starka dragplåster. Så småningom tog maffiabossarna från USA över mer eller mindre alla lokala kasinon och andra spelhus som användes för pengatvätt.

Politiken
Parallellt med allt detta la sig USA gång på gång i politiken och avsatte och tillsatte presidenter på Kuba. Även den amerikanska maffian stöttade och stöttades av diktatorerna på Kuba.

1934 iscensatte USA en militärkupp som genomfördes av en nybliven general vid namn Batista som i sin tur tillsatte först en och sedan ytterligare en marionettpresident.

1940 riggade Barista ett presidentval så att han själv blev vald. 1944 drog han sig tillbaka till Florida för att återvända till Kuba 1950 och genomföra en ny militärkupp 1952. Den här gången för att fullt ut bli en despotisk diktator.

Charter och sexturism
På 1950-talet kom också den riktigt stora turistboomen från USA. Militärflygplan som blivit över efter andra världskriget byggdes om till charterplan och Varadero blev den nya turistorten. Och Havanna fortsatte också att växa som destination. Hemingway. Ingrid Bergman och andra filmstjärnor. Mafiosi och affärsmän. Och vanliga turister.

Prostitutionen, som hela tiden hade funnits i Havanna, drog nu till sig en obehaglig kategori turister. Pedofiler lockades med unga pojkar och flickor som rövats bort från byar på landet.

USA-hatet växte sig allt starkare bland kubanerna.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var femte delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Och den sjätte och sista delen hittar du här:

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

Bilder: En bild på en daiquiri, Hemingways favoritdrink på hans favoritbar Floridita och en bild på amerikanska bilar i Havanna får representera den här perioden i Kubas historia.

8 kommentarer

Under historia, resor

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Andra halvan av 1800-talet handlar om Kubas frigörelse från Spanien. Men nya underkastelse inför USA.

Den kubanska flaggan – minus stjärnan som tillkom senare – hissades första gången den 19 maj 1850 av en grupp patrioter som ville bli självständiga från Spanien.

Önskan om självständighet
USAs intressen i Kuba stärktes samtidigt som allt fler kubaner önskade självständighet från Spanien. Allt mer av Kubas sockerexport gick till USA. Och amerikanska företag hade börjat investera på Kuba. När USA:s inbördeskrig var över 1865 blev Kuba än mer intressant för investerare från sydstaterna som ville fortsätta driva plantagejordbruk med svarta slavar som arbetskraft.

1868 sjöngs Kubas nationalsång för första gången inför det som i efterhand kallas tioårskriget. Det startades av frihetskämpen Carlos Manuel de Céspedes. I staden Bayamo utropades så småningom den fria republiken ”Cuba Libre”, hissades den Kubanska flaggan och Carlos utsågs till president.

Men kriget var inte vunnet. Efter tio års krig hade 250 000 kubaner och 80 000 spanjorer dött i striderna. Men Kuba var fortfarande spanskt.

Andra frihetskriget
Därefter följde en kort konflikt ”guerra chica” som ledde till att slaveriet äntligen avskaffades även på Kuba 1886.

Det andra frihetskriget startades 1895 av poeten José Marti. Det är han som senare har fått ge namn åt Havannas internationella flygplats. Han dog i strid men kriget fortsatte utan honom. Med framgång, den här gången, för frihetskämparna.

USA hjälper till
När kubanerna i praktiken redan hade vunnit frihetskriget kom plötsligt USA till rebellernas stöd. Den 3 juli 1898 besegrade den amerikanska flottan den spanska och den 1 januari 1899 överlämnade spanjorerna Kuba till USA.

Och USA lät Kuba bli formellt självständigt 1902 som de lovat. Tomás Estrada Palma blev landets första president. Men Kuba blev i praktiken en lydstat till USA, som hade försäkrat sig om rätten att ingripa i kubanska angelägenheter och övervaka handeln mellan Kuba och andra länder.

Under förevändning att skydda invånare och investeringar skickade USA också militär till Kuba. Som nu ändå – i alla fall pappret – var en självständig stat.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var fjärde delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Kubas historia – del 6 – epoken Castro

Bilden föreställer en byst av frihetshjälten José Marti som finns på torget i Viñales.

6 kommentarer

Under historia, resor

Cienfuegos – Kubas vackraste stad?

Cienfuegos är Kubas mest franska stad, den enda i landet som har en triumfbåge och den stad i hela Karibien som har flest nyklassicistiska byggnader. Det måste vara Kubas vackraste stad? En elegant skönhet som döljer ett mörkt förflutet bakom den vackra fasaden.

1819 gav den spanske guvernören, som själv hette Cienfuegos, tillåtelse till fransktalande invandrare på Kuba att grunda den stad som kom att få bära hans namn till följd av fransmännens tacksamhet.

Slavuppror på Haiti
Dessa hade till stor del flytt till Kuba från Haiti där ett slavuppror brutit ut 1791. När det hat som slavarna burit i tysthet släpptes loss ledde det till att sockerplantagen på Haiti brändes ner och att de vita som inte flydde dödades. Fransmän kom även till Cienfuegos från Bordeaux och Louisiana.

Läget, slit och slaveri
Staden Cienfuegos placerades på en halvö, inne i en vik vid Kubas södra kust, i den västra delen av centrala Kuba, ca 25 mil från Havanna.

Runt om staden anlades nya sockerplantager med franska ägare och nyimporterade afrikanska slavar som tvangs stå för arbetet. Pengarna till de vackra husen i staden kom från deras hårda slit och hopplösa tillvaro.

Billig hummer i Söderns pärla
Staden som idag är utsett till världsarv av UNESCO har 150 000 invånare är huvudstad i provinsen Cienfuegos. Den kallas ”La Perla del Sur” (Söderns pärla).

Gatorna är breda och ljusa som franska boulevarder. Huvudgatan Paseo el Prado som går från norr till söder kantas av kokospalmer och andra träd i allérader. Längs denna gata ligger de flesta av stadens restauranger. Vårt stamställe här blir restaurang El Lobo, som ligger på nummer 4226 på denna gata. Här äter vi de billigaste skaldjursrätterna under hela vår Kuba-vistelse. Menyn finns bara på spanska. Hummer (langosta) eller scampi-räkor (gambas) med eller utan vitlök (ajillo) med vitt eller svart ris, sötpotatis och ett par andra grönsaker till kostar 60 kr. Och smakar såå gott!

Många kupoler
Västerut från Paseo el Prado går den eleganta gågatan San Fernando med vackra stenplattor, bänkar och palmer i dungar, som leder fram till parken José Marti som omges av några av stadens allra vackraste byggnader; Katerdralen som ligger öster om torget/parken har två klocktorn med olika höjd. Regionens byggnad, Antiguo Ayuntamiento, som har en stor röd kupol och ligger i söder sägs ha Capitolio i Havanna som förebild (en byggnad som i sin tur för övrigt har Capitolium i Washington D.C. som sin förebild). Palacio Ferrer i väster byggdes i början av 1900-talet av en sockermagnat och har en blå kupol.

Utanför centrum-halvön är bebyggelsen lägre och enklare, men oftast vackert målad och i hyggligt skick (jämfört med i Havanna till exempel).

Badutflykt
Cirka 25 minuter i bil söder om Cienfuegos ligger den fina stranden Playa Rancho Luna. Stranden är fin och där finns små kiosker där du kan köpa öl och läsk. Ingen trängsel. Lite småsten på botten men mest sand. Ganska höga vågor. Turkost vatten.












8 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser