Kategoriarkiv: historia

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

1900-talets första dryga hälft på Kuba handlar lika mycket om USA som om landet självt.

Under 1800-talet hade banden mellan USA och Kuba gradvis bundits allt tätare. Det mesta av sockerexporten gick nu till USA. Det hade till och med funnits en tid när kubanska plantageägare verkat för att Kuba skulle bli en delstat i USA. Men det intresset svalnade snabbt när USA förbjöd slaveriet.

Miljondansen
Under första världskriget steg priset på socker vilket var orsaken till den tid som kallas miljondansen på Kuba. Många småbönder blev snabbt rika. Men mycket vill ha mer. Och många tog lån för att köpa jordbruksmaskiner, mer mark och investera i sockerbruk. Mer och mer sockerrör odlades och mindre och mindre av andra grödor. Snart odlades nästan bara socker på hela ön.

När sockerpriserna sjönk efter första världskrigets slut skulle ändå lånen betalas. Många amerikanska storföretag, bland annat United Fruit, gick in och köpte både jord och sockerbruk billigt. USA:s intressen på Kuba hade nu blivit ännu större.

1919, något år innan miljondansen ebbade ut på Kuba, infördes ett spritförbud i USA. Det som brukar kallas förbudstiden var inledd och maffian växte sig stark tack vare spritsmuggling från inte minst Kuba.

Turister
Kuba blev mer och mer intressant för turister från USA. Här var det tillåtet både att dricka sprit och att spela om pengar.

När förbudstiden var över i USA var Kuba redan etablerat som en stor turistdestination. Spel om pengar, sol och bad var fortfarande starka dragplåster. Så småningom tog maffiabossarna från USA över mer eller mindre alla lokala kasinon och andra spelhus som användes för pengatvätt.

Politiken
Parallellt med allt detta la sig USA gång på gång i politiken och avsatte och tillsatte presidenter på Kuba. Även den amerikanska maffian stöttade och stöttades av diktatorerna på Kuba.

1934 iscensatte USA en militärkupp som genomfördes av en nybliven general vid namn Batista som i sin tur tillsatte först en och sedan ytterligare en marionettpresident.

1940 riggade Barista ett presidentval så att han själv blev vald. 1944 drog han sig tillbaka till Florida för att återvända till Kuba 1950 och genomföra en ny militärkupp 1952. Den här gången för att fullt ut bli en despotisk diktator.

Charter och sexturism
På 1950-talet kom också den riktigt stora turistboomen från USA. Militärflygplan som blivit över efter andra världskriget byggdes om till charterplan och Varadero blev den nya turistorten. Och Havanna fortsatte också att växa som destination. Hemingway. Ingrid Bergman och andra filmstjärnor. Mafiosi och affärsmän. Och vanliga turister.

Prostitutionen, som hela tiden hade funnits i Havanna, drog nu till sig en obehaglig kategori turister. Pedofiler lockades med unga pojkar och flickor som rövats bort från byar på landet.

USA-hatet växte sig allt starkare bland kubanerna.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var femte delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Bilder: En bild på en daiquiri, Hemingways favoritdrink på hans favoritbar Floridita och en bild på amerikanska bilar i Havanna får representera den här perioden i Kubas historia.

6 kommentarer

Under historia, resor

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Andra halvan av 1800-talet handlar om Kubas frigörelse från Spanien. Men nya underkastelse inför USA.

Den kubanska flaggan – minus stjärnan som tillkom senare – hissades första gången den 19 maj 1850 av en grupp patrioter som ville bli självständiga från Spanien.

Önskan om självständighet
USAs intressen i Kuba stärktes samtidigt som allt fler kubaner önskade självständighet från Spanien. Allt mer av Kubas sockerexport gick till USA. Och amerikanska företag hade börjat investera på Kuba. När USA:s inbördeskrig var över 1865 blev Kuba än mer intressant för investerare från sydstaterna som ville fortsätta driva plantagejordbruk med svarta slavar som arbetskraft.

1868 sjöngs Kubas nationalsång för första gången inför det som i efterhand kallas tioårskriget. Det startades av frihetskämpen Carlos Manuel de Céspedes. I staden Bayamo utropades så småningom den fria republiken ”Cuba Libre”, hissades den Kubanska flaggan och Carlos utsågs till president.

Men kriget var inte vunnet. Efter tio års krig hade 250 000 kubaner och 80 000 spanjorer dött i striderna. Men Kuba var fortfarande spanskt.

Andra frihetskriget
Därefter följde en kort konflikt ”guerra chica” som ledde till att slaveriet äntligen avskaffades även på Kuba 1886.

Det andra frihetskriget startades 1895 av poeten José Marti. Det är han som senare har fått ge namn åt Havannas internationella flygplats. Han dog i strid men kriget fortsatte utan honom. Med framgång, den här gången, för frihetskämparna.

USA hjälper till
När kubanerna i praktiken redan hade vunnit frihetskriget kom plötsligt USA till rebellernas stöd. Den 3 juli 1898 besegrade den amerikanska flottan den spanska och den 1 januari 1899 överlämnade spanjorerna Kuba till USA.

Och USA lät Kuba bli formellt självständigt 1902 som de lovat. Tomás Estrada Palma blev landets första president. Men Kuba blev i praktiken en lydstat till USA, som hade försäkrat sig om rätten att ingripa i kubanska angelägenheter och övervaka handeln mellan Kuba och andra länder.

Under förevändning att skydda invånare och investeringar skickade USA också militär till Kuba. Som nu ändå – i alla fall pappret – var en självständig stat.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läste inför och under vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var fjärde delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Bilden föreställer en byst av frihetshjälten José Marti som finns på torget i Viñales.

4 kommentarer

Under historia, resor

Cienfuegos – Kubas vackraste stad?

Cienfuegos är Kubas mest franska stad, den enda i landet som har en triumfbåge och den stad i hela Karibien som har flest nyklassicistiska byggnader. Det måste vara Kubas vackraste stad? En elegant skönhet som döljer ett mörkt förflutet bakom den vackra fasaden.

1819 gav den spanske guvernören, som själv hette Cienfuegos, tillåtelse till fransktalande invandrare på Kuba att grunda den stad som kom att få bära hans namn till följd av fransmännens tacksamhet.

Slavuppror på Haiti
Dessa hade till stor del flytt till Kuba från Haiti där ett slavuppror brutit ut 1791. När det hat som slavarna burit i tysthet släpptes loss ledde det till att sockerplantagen på Haiti brändes ner och att de vita som inte flydde dödades. Fransmän kom även till Cienfuegos från Bordeaux och Louisiana.

Läget, slit och slaveri
Staden Cienfuegos placerades på en halvö, inne i en vik vid Kubas södra kust, i den västra delen av centrala Kuba, ca 25 mil från Havanna.

Runt om staden anlades nya sockerplantager med franska ägare och nyimporterade afrikanska slavar som tvangs stå för arbetet. Pengarna till de vackra husen i staden kom från deras hårda slit och hopplösa tillvaro.

Billig hummer i Söderns pärla
Staden som idag är utsett till världsarv av UNESCO har 150 000 invånare är huvudstad i provinsen Cienfuegos. Den kallas ”La Perla del Sur” (Söderns pärla).

Gatorna är breda och ljusa som franska boulevarder. Huvudgatan Paseo el Prado som går från norr till söder kantas av kokospalmer och andra träd i allérader. Längs denna gata ligger de flesta av stadens restauranger. Vårt stamställe här blir restaurang El Lobo, som ligger på nummer 4226 på denna gata. Här äter vi de billigaste skaldjursrätterna under hela vår Kuba-vistelse. Menyn finns bara på spanska. Hummer (langosta) eller scampi-räkor (gambas) med eller utan vitlök (ajillo) med vitt eller svart ris, sötpotatis och ett par andra grönsaker till kostar 60 kr. Och smakar såå gott!

Många kupoler
Västerut från Paseo el Prado går den eleganta gågatan San Fernando med vackra stenplattor, bänkar och palmer i dungar, som leder fram till parken José Marti som omges av några av stadens allra vackraste byggnader; Katerdralen som ligger öster om torget/parken har två klocktorn med olika höjd. Regionens byggnad, Antiguo Ayuntamiento, som har en stor röd kupol och ligger i söder sägs ha Capitolio i Havanna som förebild (en byggnad som i sin tur för övrigt har Capitolium i Washington D.C. som sin förebild). Palacio Ferrer i väster byggdes i början av 1900-talet av en sockermagnat och har en blå kupol.

Utanför centrum-halvön är bebyggelsen lägre och enklare, men oftast vackert målad och i hyggligt skick (jämfört med i Havanna till exempel).

Badutflykt
Cirka 25 minuter i bil söder om Cienfuegos ligger den fina stranden Playa Rancho Luna. Stranden är fin och där finns små kiosker där du kan köpa öl och läsk. Ingen trängsel. Lite småsten på botten men mest sand. Ganska höga vågor. Turkost vatten.












5 kommentarer

Under historia, resor, vackra platser

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

En viktig del av Kubas historia är historien om hur socker blev basen i den Kubanska ekonomin.

Sockerrör växte inte naturligt i Amerika. Men på sin andra resa till Amerika tog Columbus med sig rötter av sockerrör från Kanarieöarna som planterades på Hispaniola, den del av ön som idag är Dominikanska republiken.

Först tobak
De första kolonisatörerna som bosatte sig på Kuba hade med sig sockerrörsplantor redan 1506, men det blev inte någon storskalig odling då. Spanien lät de olika kolonierna få olika ansvarsområden. Det var Hispaniola som fick bli sockerproducent. Fastlandet levererade guld, silver, kaffe och choklad. Kubas uppgift var i någon mån att leverera tobak, även om varan ännu inte vunnit någon bredare popularitet, men framförallt att odla livsmedel till fartygstrafiken.

Det spanska tronföljarkriget i början av 1700-talet ledde till att den spanska staten efter kriget behövde stärka sina finanser. Därför infördes ett statligt tobaksmonopol på Kuba 1717.

Detta var i samma veva som tobak blivit den nya innegrejen i Europa; societetsdamerna sniffade lukttobak, deras män rökte cigarrer och män i lägre samhällsklasser rökte pipa.

Såldes till underpris
Det hade alltså kunnat vara strålande affärer för Kubas bönder. Istället tvingades de sälja tobaken till kraftigt underpris till den spanska statens uppköpare. Och inte nog med det. 1740 fick det kungliga handelsbolaget monopol på all handel med Kuba.

Bönderna flydde
Vid mitten av 1700-talet fick många kubanska tobaksbönder nog, sålde sina täppor runt Havanna och flyttade längre västerut där de startade nya odlingar. Där var jorden bättre för just tobaksodling samtidigt som de var längre ifrån de statliga kontrollanterna. De kunde då sälja mer till smugglare och tjäna mer pengar. Så uppstod tobaksodlingarna i dalarna i det vackra bergslandskapen runt den lilla staden Viñales.

Kort brittiskt styre
När det europeiska sjuårskriget hade utvidgats till Karibien intogs Kuba och blev brittiskt under 11 månader. En kort tid som blev helt avgörande för Kubas utveckling. Britterna släppte handeln med socker och afrikanska slavar fri. Och plantageägarna tog för sig. När Kuba åter blev spanskt gick det inte att helt vrida klockan tillbaka. Nu hade socker odlat av svarta slavar blivit Kubas vita guld. Tusentals slavar piskades ihjäl under de år som Kubas skogar förvandlades till öppet landskap.

Staden Trinidad centrum
Den kubanska staden Trinidad, som idag är ett världsarv och mycket populär bland turister, vi har också besökt den, blev centrum för sockerproduktionen. Staden blomstrade och formades till en spansk drömstad i tropikerna med gator i rutnätsmönster. Gatstenen hämtades från Europa som barlast när de skepp som transporterat socker skulle tillbaka till Kuba.

Staden Matanzas, som ligger nära turistorten Varadero, hade varit centrum för köttproduktionen men slog nu också om till socker. Insaltat kött började importeras till Kuba mot slutet av 1700-talet. Den inhemska köttproduktionen hade trängts undan. För det fanns så oerhört mycket pengar att hämta när européerna bara inte kunde få nog av socker.

Beroendet
Och så hade Kuba blivit beroende av socker. Av de pengar som sockerexporten drog in. Den första stora sockerkraschen 1857, när råvarupriserna föll kraftigt, blev därför ett hårt slag mot Kubas ekonomi.

Men Kubas sockerproduktion fortsatte ändå. Och under första världskriget skulle så småningom stigande sockerpriser, på grund av att kriget hindrade Europas sockerbönder att odla, leda till den största sockerboomen någonsin på Kuba. Den kom att kallas ”miljondansen”. Priset på socker tiodubblades och Havanna förvandlades på bara några år till en världsmetropol.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, Första klass reseguider: Cuba och Wikipedia.

Det här var tredje delen i min serie om Kubas historia. De tidigare avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

Bilderna i detta inlägg är från staden Trinidad och vårt besök där. Och jodå, vi är kvar på Kuba. Just nu i vår lägenhet i Havanna där alla tre övriga i familjen kurerar lättare magsjuka.


8 kommentarer

Under historia, resor

En förmiddag i Havanna

Vår första hela dag i Havanna promenerar vi runt i gamla stan, Havanna Vieja. Vi kommer förbi de flesta kända sevärdheterna på en förmiddag.

Vi går från vårlägenhet till Plaza Vieja och Plaza de Armas. Det är här jag förstår att de där kvinnorna i färgglada långa klänningar med volanger och turban på huvudet som du ofta ser på bilder från Havanna inte är på riktigt. I alla fall inte numera. De tjänar en slant på att låta sig fotograferas av turister.

Vi går till och med in i borgen från 1500-talet och ser en utställning om spanjorernas första tid på Kuba. Vi går över Plaza de la Caterdral, men blir inte insläppta i katedralen eftersom vi har shorts på oss.

Vi tar något att dricka på Café Paris.

Promenerar förbi Hemingways stamställe Bar Floridita, över Parque Central och vidare längs Paseo del Prado som är Havannas svar på gågatan La Rambla i Barcelona. Går vidare en bit längs havet och upp ibland husen i staden igen. Kommer tillbaka till Hotel Inglaterra. Går in för att se om vi kan äta där men ser ingen meny och tycker att det ser dyrt ut.

Vi går vidare förbi teatern och El Capitolio, den gamla parlamentsbyggnaden och så är vi tillbaka i våra kvarter igen. Lunch blir det på km Zero som fått sitt namn efter Madrids centralpunkt, varifrån alla avstånd mäts i Spanien. Jag äter räkor i vitlökssmör eller kanske olja. Det smakar mycket gott!






1 kommentar

Under historia, resa med ungdomar, resor

Kubas historia del 2 – Havanna föds

Den som funderar på att resa till Kuba nästa jul bör fundera på om det inte vore trevligt att välja avresedag en dryg vecka innan jul. Den 17 december 2019 fyller nämligen den kubanska huvudstaden Havanna 500 år. Jag gissar att det då kommer att festas i staden.

Det är alltså den 17 december 1519 som räknas som Havannas egentliga födelsedatum. Men staden hade först grundats redan 1514 på en annan plats och sedan flyttats inte mindre än tre gånger innan kolonisatörerna till slut hittade den plats för sitt Havanna där staden nu ligger, på öns norra kust och västra del.

Ceiba-träd
Den första kvällen höll de en gudstjänst under ett ceiba-träd som fanns kvar till 1700-talet då det föll i en storm. Men ett nytt träd planterades på platsen och det finns kvar än idag vid Plaza de Armas. Namnet Havanna sägs staden ha fått efter en känd indianhövding.

Huvudstad
Vid mitten av 1500-talet, närmare bestämt 1553, blev Havanna Kubas huvudstad. Det var vid ungefär samma tidpunkt som landets ursprungsbefolkning, indianerna, reducerats till något tusental utdöende personer längst ut i öster. På landsbygden hade de döda indianerna börjat ersättas med afrikanska slavar som arbetskraft.

Pirater och befästningar
Vid mitten av 1500-talet drabbades Havanna också av två piratanfall och det är bakgrunden till att staden 1577 inringades av en kraftig stadsmur med torn för kanoner.

Havanna, som dittills bestått av trähus, började omvandlas till en stenstad och 1577 flyttade även den spanske guvernören in i det nybyggada Castillo de Fuerza. Tjugo år senare stod det imponerande fortet El Morro på den östra sidan av hamninloppet klart. Havanna blev det spanska imperiets viktigaste stad i Amerika. Juvelen i den spanska kronan. Karibiens pärla.

Afrikanska slavar
Inte bara på landsbygden utan även i staden fanns det gott om afrikanska slavar. Ofta var de som togs till staden som slavar födda på Kuba och talade därför spanska.

Det fanns ett överskott på män bland kolonisatörerna och många av dessa tvingade sig på sina kvinnliga slavar. De barn som sedan föddes blev oftast frigivna av sina fäder. Så uppstod på Kuba en befolkning med blandat etniskt och genetiskt ursprung.

Rasbeteckningar
Kolonisatörerna ansträngde sig dock att hålla isär alla varianter av ursprung som förekom och de använde totalt runt 80 olika rasbeteckningar på människorna i de spanska kolonierna i Nya Världen.

Överst i det kubanska samhället stod de spanskfödda kolonialtjänstemännen. Bland de infödda var det de mest ljushyade som kallades blancos eller creollos som stod överst i rang. Under dem kom morenos och moriscos som också härstammade från Spanien men som hade mörkare pigment och ansågs härstamma från de muslimer som en gång bosatte sig i Spanien, morerna. Sedan kom personer med huvudsaklig spansk härkomst men med högst en fjärdedel afrikansk bakgrund. Och så vidare. Än idag används ett antal rasbeteckningar för att beskriva människors härkomst på Kuba.

Mojiton föds
Vid slutet av 1500-talet blandades den första föregångaren till nationaldrycken mojito på Kuba. Det var den aristokratiske sjörövarkaptenen Sir Francis Drake som skapade drinken av sockerrörsbrännvin, pressad lime, socker och en kvist mynta. Drycken kallades då Draque efter sin skapare.

Sjukdomar och rikedomar
På 1600- och 1700-talen var livet tufft i Havanna. Hamnens bordeller spred sjukdommar som syfilis. Tropiska sjukdomar florerade också och då och då bröt epedemier ut som skördade tusentals människors liv. Staden stank också av ruttnande sopor.

Samtidigt passerade stora rikedomar staden. Allt guld som hämtades i Peru och allt silver som kom från Boliva togs längs komplicerade vägar över hav och över land och över hav igen till Havanna där det lagrades tills det fanns tillräckligt mycket av det i lager för att transporteras i konvoj till Cádiz och Sevilla i Spanien. Så hamnade Amerikas rikedomar i Europa.

Bilden föreställer Castillo de la Real Fuerza i Havanna och är lånad från Wikipedia.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, och Wikipedia.

Det här var andra delen i min serie om Kubas historia. Det första avsnittet hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Och efterföljande avsnitt här:

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

4 kommentarer

Under historia, resor

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kuba upptäcktes ungefär 6000 år innan Columbus berömda landstigning den 27 oktober 1492. Det var ett primitivt indianfolk som idag kallas guanahuatebeyer som blev landets första nybyggare. De kom från Yucatanhalvön i nuvarande Mexico och de tog sig till Kuba genom att paddla kanoter av urgröpta trädstammar.

Strax efteråt kom andra indianer från nuvarande Florida. De kallas siboneyer.

De vänliga indianerna
På 300-talet, kom ett mer avancerat indianfolk till Kuba från Venezuela och Guyana. De kallade sig själva för taínos vilket betydde ”de vänliga”. De odlade många av de växter som spanjorerna långt senare skulle ta med sig hem till Europa som majs, sötpotatis, tomater, kakao, vanilj och tobak.

Det finns idag på östra Kuba många invånare som har indianskt påbrå, men det finns inga indianfolk kvar på Kuba. De utrotades alla av spanjorerna. Så det mesta av taínoernas kultur är glömt idag. Det som lever kvar av deras kultur är ett antal ord i den kubanska spanskan som har indianskt ursprung: bahio betyder enklare trähus på landsbygden, hamaca betyder hängmatta, huracan betyder orkan, canoa betyder kanot, tabaca betyder tobak och guajiro som betyder bonde. Till och med namnet Kuba är endast en lättare förvanskning av taínoernas eget namn på landet: Colba. Det var också Kubas ursprungliga befolkning som lärde spanjorerna odla och röka tobak.

Kannibalerna
Det pågick ett krig i Karibien när Columbus kom dit. Taínoerna var hårt trängda av ett inte alls lika vänligt folk. De som fått ge ordet kannibal sitt namn. Detta folk var nämligen just det – kannibaler – och kallades för det snarlika caribal. Men snart nog skulle det visa sig att spanjorerna och deras sjukdomar var en ännu mycket svårare fiende.

Slaveriet
När de Spanska trupperna slagit ner indianernas motstånd på östra Kuba använde de krigsfångar som slavar för att 1512 låta bygga spanjorernas första koloni på Kuba: Baracoa. Men det var bara början på slaveriet för Kubas ursprungsbefolkning. När spanjorerna började odla upp jorden gjorde de också det med hjälp av indianer som tagits som slavar.

Sjukdomarna
De indianer som hamnade i slaveri överlevde oftast bara något år på grund av hårt arbete, sjukdomar och svält, varför ständigt nya slavar infångades. Ofta hetsades indianbyar till krig för att spanjorerna skulle kunna hävda att slavarna var krigsfångar.

Allt fler indianer dog. De hade inget motstånd mot européernas sjukdomar som inte tidigare funnits i Amerika, som till exempel influensa, mässlingen, smittkoppor och tyfus.

Utdöendet
Vid mitten av 1500-talet fanns det bara något tusental indianer kvar på Kuba. De bodde längst ut i öster. Och bara några generationer senare hade de sista ouppblandade indianfolken dött ut helt. Men en hel del spanjorer, det var ju mest män som kom, hade tagit sig indiankvinnor att bilda familj med och deras ättlingar lever kvar än idag på Kuba. I andra länder i Karibien finns det befolkning som har en högre andel taíno i sitt ursprung. 2003 kunde det till exempel påvisas att över 60 % av Puerto Ricos befolkning på mödernet härstammar från taíno.

Bilderna föreställer två Taínoer under en karneval i Dominikanska republiken 2005 samt en rekonstruktion av en tainoby på Kuba och är båda lånade från Wikipedia.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, och Wikipedia.

Det här var första delen i min serie om Kubas historia. Det följande avsnitten hittar du här:

Kubas historia – del 2 – Havanna föds

Kubas historia – del 3 – socker blir till vitt guld

Kubas historia – del 4 – frihetskrigen

Kubas historia – del 5 – i skuggan av USA

4 kommentarer

Under historia, resor

Till Washington D.C. över dagen med tåg från New York

Den amerikanska huvudstaden är ju numera mer ständigt aktuell än någonsin. En notorisk lögnare till president. Mellanårsval till representanthuset och senaten. Presskonferenser och avstängda journalister. You name it. Men att åka till Washington D.C. över dagen med tåg från New York för att se monumenten som är så kända från TV med egna ögon. Funkar det? Jodå, det fungerade finfint för oss.

Jag har skrivit förut om hur jag bokade tågbiljetterna mellan New York och Washington tur och retur för 17 personer.

Jag hade gjort ett detaljerat dagsprogram i förväg som byggde på promenadtider enligt Google Maps. Men programmet höll inte riktigt och vi fick skippa ett tänkt museibesök mot slutet av dagen. Det gjorde nu inget. Det blev ett späckat program ändå.

Så här blev vårt dagsprogram i verkligheten:

06:15 Vi går från vårt hotell Staybridge Suites Times Square mot Pennsylvania Station. Det är en vacker, klar men lätt disig sommarmorgon i New York.

06:35 Vi är framme på stationen och köper med oss frukostmat från ett par olika inköpsställen.

06:55 En kvinna från Amtrak, USA:s statliga järnvägsbolag, identifierar vår grupp där vi står och väntar på att information om vilket spår tåget ska avgå ifrån, ska komma upp på informationstavlan. De har alltså i förväg noterat att vi är en stor grupp som ska med tåget och troligtvis vill sitta tillsammans! Hon slussar oss före kön och nerför rulltrappan så att vi själva kan välja platser intill varandra på tåget. I USA har de nämligen inte numrerade platser på tågen.

07:05 Tåget avgår. Vi har råkat hamna i en tyst vagn. Det gör nu inget eftersom det ändå är tidig morgon och det kan vara skönt att åka under tystnad. Vi passerar ett mestadels flackt landskap med typiskt amerikanska hus och vattentorn. Någon flod, någon våtmark. En del skog. Det finns både restaurangvagn och toaletter på tåget.

10:42 Vi kliver av tåget som precis anlänt till Union Station och rör oss sedan igenom den pampiga stationsbyggnaden.

10:50 börjar vi gå söderut mot Kapitolium.

10:56 ser vi dagens första ekorre och därmed blir det vid denna tidpunkt som vi gör dagens första ekorr-paus. De är söta de små rackarna. Måste pratas med. Måste fotograferas.

11:07 Vi ser Kapitolium från utsidan. Fotograferar gruppbilder på framsidan. Går runt och ser byggnaden från baksidan. Kapitolium som på engelska också heter Capitolium är USA:s parlamentsbyggnad och ligger på Capitol Hill i östra änden av The National Mall. Det är säte för USA:s kongress. Senatskammaren finns i byggnadens norra flygel och Representanthusets plenisal ligger i den södra. Byggnaden som är i nyklassicistisk stil påbörjades 1773 och är framför allt känd för sin stora vita dom.

11:35 Vi promenerar vidare och påbörjar nu vandringen genom National Mall. Men först stannar vi till för att fotografera några gräsänder i en stor fyrkantig fontän. The National Mall är ett stort grönområde i centrala Washington där förutom Kapitolium även Vita huset och de flesta av stadens många monument är utplacerade.

11:57 Det är juli månads sista dag och även om vädret är mulet börjar det nu bli rejält hett. Och fuktigt. Vi stannar därför till och läskar oss med glass och dryck.

12:17 Med mer energi i kroppen är det läge att passa på att fotografera ungdomarna i gänget på glada hoppbilder med Washingtonmonumentet i bakgrunden. Monumentet är en cirka 170 meter hög obelisk, byggd i två perioder mellan åren 1848-1884 och invigd 21 februari 1885. Det är världens högsta murade torn. Den som tittar noga ser att stenarna från de två byggperioderna har olika färg.

13:25 Vi köper pizza från en Food Truck utanför National Museum of African American History and Culture. Vi äter maten under muséets utskjutande tak medan vi skyler för regnet.

13:35 tittar vi närmare på Washingtonmonumentet. Det är inhägnat och runt om står flaggstänger med flaggan på halv stång. Varför de flaggar så den här dagen vet jag inte.

13:50 Fotografering utanför Vita huset. Flera staket mellan oss och presidenten. Krypskyttar på taket. Vi håller oss i skinnet. Vita huset byggdes efter att District of Columbia inrättats efter ett kongressbeslut i december 1790. Dåvarande presidenten George Washington hjälpte till att utse en plats för byggnaden tillsammans med stadsplaneraren Pierre L’Enfant.

14:01 World War II Memorial blev klart i april 2004. Det uppfördes för att hedra de 16 miljoner som tjänstgjorde i den amerikanska krigsmakten under kriget, de över 400 000 amerikaner som dog och alla som stöttade trupperna på hemmaplan.

14:49 Nu är vi framme vid Vietnammonumentet. Det invigdes 1982 och ska hedra de stupade och saknade amerikanska soldaterna i Vietnamkriget. Det är en mur i svart granit som har över 58 000 namn, varav åtta kvinnor, inristade.

15:05 Jag kliver in i Lincolnmonumentet. Det uppfördes 1915–1922 och är ett doriskt marmortempel med en jättestaty till minne av den amerikanska presidenten Abraham Lincoln. Den första amerikanska president som sköts ihjäl.

Men var är de andra? Kommer de aldrig? Min sambo Anders ringer. Det visar sig att de stannat för en fika. Jag går ner till caféet och får en fika jag också.

15:40 Lincolnmonumentet tillsammans med de övriga i sällskapet. Det här monumentet var platsen för Martin Luther Kings berömda tal i samband med en marsch till Washington för arbete och frihet 1963. På 100-årsdagen för slaveriets avskaffande yttrade han bland annat de berömda orden, ”I have a dream…”.

15:55 Vi promenerar över Arlington Memorial Bridge som byggdes på 1930-talet. Jag ser en häger stå vid Potomacfloden.

16:16 Vi köper vatten på flaska av en försäljare på gatan.

16:19 Nu är vi framme vid Arlingtonkyrkogården. Här ser vi bland annat John F Kennedys grav. Det är här jag fotograferar den blåskrika på en gravsten som jag redan visat upp här på bloggen.

16:55 Vi har gått hela dagen, men nu har vi bestämt oss för att åka tunnelbana tillbaka. Vi köper biljetter i vad som måste vara världens utan konkurrens krångligaste biljettautomat. Som tur är får vi hjälp av en mycket vänlig spärrvakt. Tyvärr tror jag att vi glömmer att ge henne dricks. Det är så lätt att glömma bort det där som svensk.

17:28 Tillbaka på järnvägsstationen äter vi pizza igen. På väggen finns en väggmålning som ganska väl sammanfattar den stad vi just sett.

17:55 Tåg tillbaka mot NY. Den här gången sitter vi i en vagn utan restriktioner och ungdomarna tjattrar ganska friskt.

21:30 Tillbaka på Pennsylvania Station, New York.

Det blev en ganska lång dag och då hann vi ändå inte se nästan någonting av själva staden Washington eller några av alla museer som finns i staden. Men vi hann med det allra mesta av det monumentala Washington och det är ju ändå det som man allra mest vill se av denna stad. Så visst blev det en lyckad dag i trevligt sällskap!

Tidig morgon vid Pennsylvania Station i New York.

På morgontåget mot Washington: Anita och min pappa

17 resenärer utanför Union Station i Washington.

Ekorr-paus.

Promenerar genom Washington.

Fotograferar änder.

Gräsänder.

Vänder ryggen mot Trump.

Ännu en ekorre.

Minnesmonument över andra världskriget. Detalj. D-day.

Detalj från granitmuren med namn på stupade amerikaner i Vietnam. Spegling.

Min dröm är att dessa kidsen får växa upp i en vettig värld.

För mig okänd kvinna fotograferar Lincoln.

Skylt som visar vägen mot Kennedys grav.

På Arlingtonkyrkogården.

Åker tunnelbana tillbaka till stationen.

Väggmålningen som sammanfattade dagen.

Avslutande vinjett-bild: Världens mest kända parlamentsbyggnad?

6 kommentarer

Under historia, resor, tåg

7 saker du behöver veta om ön Tabarca utanför Alicante och Torrevieja

Utanför den spanska semesterorten Alicante, och ungefär lika långt ifrån många svenskars andra hemort Torrevieja, finns en vacker liten ö med ett spännande förflutet. Ön kallas oftast bara ”Illa de Tabarca” men heter egentligen Nova Tabarca på valenciska, vilket förklaras av öns historia.

Här är 7 saker som du har glädje och nytta av att veta om du vill göra ett besök här:

1. Båtresan hit
Tabarca tillhör administrativt Alicante. Sommartid finns det båttrafik direkt ifrån denna turistort liksom från Torrevieja. Men närmast och med mest frekvent båttrafik till Tabarca finns den mindre orten Santa Pola.

Här finns flera båtbolag vars biljettbodar ligger på rad, intill varandra, i den lilla hamnen. Överfarten kostar cirka 10 Euro tur och retur per person. Priset är ungefär samma oavsett vilken båt du väljer så du gör klokast i att välja det bolag som har bäst avgångstider för just dig, för både resan ut till ön och resan tillbaka.

Båtarna finns i olika storlek och form. Vi åkte över med en mindre snabbgående blå båt med färgglada fiskar på och tillbaka med en något större blå och orange katamaran. Båda resorna tog ungefär en halvtimme. Med andra båtar kan det ta något längre tid. Kanske upp emot 45 minuter.

2. Var parkera i Santa Pola?
Du kommer alltså antagligen att välja att åka båt från Santa Pola, särskilt om du har tillgång till hyrbil. Men var parkera bilen? Marina Miramar heter en småbåtshamn som ligger mycket nära den hamn som båtarna avgår ifrån och här finns en relativt stor parkeringsplats. Vi parkerade här från 11 till 17 en helgdagsafton i oktober och det kostade oss 11 Euro.

3. Hur mycket tid behöver du?
Hur mycket tid du behöver beror så klart på vad du vill göra. Det finns ett par hotell på ön så det är fullt möjligt att tillbringa flera dagar här. Det kan nog vara lugnt och mysigt här när den sista båten lämnat för dagen. Under högsäsong och mitt på dagen kan du dock behöva räkna med trängsel och en del köande då så många som 3000 turister kan komma på besök varje dag.

Vi var här på höstlovet 2018 och hade fem timmar på ön. Även om det var soligt och fint väder så hade det behövt blåsa lite mindre eller vara ett par grader varmare i luften för att vi skulle ha blivit sugna på att bada. Men vi vandrade runt hela ön, strosade runt ganska länge i den lilla staden, fotograferade massor, åt lunch och satt länge och njöt i solen. Ändå hann vi med en extra foto- och pokemonpromenad och en fika utanför ringmuren innan det var dags att ta båten tillbaka igen. Fem timmar var väl tilltagen tid men om du vill bada, snorkla eller dyka, åka trampbåt (under högsäsong), shoppa eller besöka det lilla muséet på ön behöver du kanske lite mer tid. Och det är ju alltid skönt att inte behöva stressa.

4. Öns historia
Tabarca har som jag tidigare nämnde en spännande historia. Fram till 1700-talet var ön känd som ett piratnäste för så kallade ”berbiska pirater” som hade ön som bas när de gjorde räder mot det spanska fastlandet. Så särskilt berbiska var nog inte piraterna i verkligheten, men väl nordafrikanska, och illa beryktade.

Vid den här tiden hette ön Illa de Sant Pau efter aposteln Paulus som man trodde avreste härifrån. Den kallades också Illa Plana, ”den platta ön”, på grund av sitt utseende.

Namnet Nova Tabarca, eller på riks-spanska Nueva Tabarca, fick ön 1770 i och med att en italiensk befolkning kom dit som flyktingar. Men de kom inte direkt från Italien. Tvärt om. De kom från Tunisien. Utanför den tunisiska staden Tabarka finns en liten ö som också kallas Tabarka som från 1500-talet tillhört republiken Genua i nuvarande Italien. Men tunisierna hade återtagit ön 1741 och höll sedan dess dess genuanska invånare som slavar.

Carlos III lyckades 1768 förhandla loss Tabarquinerna och från den 14 oktober till den 8 december samma år flyttades några av dem först till Alicante för att senare flyttas vidare tillsammans med en nyinrättad spansk militärganison till ”nya Tabarca”. Syftet var förutom att rädda Tabarquinerna från slaveriet även att få en bofast befolkning på ön och på så sätt hålla piraterna borta för alltid.

Totalt flyttade 296 Tabarquiner till ön 1770, varav 31 var födda i Italien , 137 i Genoesiska Tabarka i Tunisien , 70 under fångenskapen i Tunisien och 58 under fångenskap i Alger. Staden på ön började byggas 1770 och redan 1779 stod kyrkan färdig.

På bara några få år lärde sig de tidigare italienarna att prata valenciska och det är det språk som fortfarande talas av öns numera knappa 70 invånare, tillsammans med riks-spanskan, katalanska. Men bybornas italienska ursprung avslöjas av att de än idag bär italienska efternamn. Byborna kom länge att fortsätta livnära sig på fiske, precis som de hade gjort på ”gamla” Tabarka. Men sedan 1960-talet är istället turismen den viktigaste inkomstkällan på ön.

5. Sevärdheter
Ön är 1750 meter från sydost till nordväst och som mest 300 meter tvärs över på andra hållet. Om du inte är här en allt för het sommardag fungerar det därför utmärkt att promenera runt ön som är ganska karg och saknar träd, utöver ett antal planterade palmer.

Den första byggnad du stöter på om du går mot sydost från hamnen är försvarsfästningen på ön. Den heter Torre San José. Det är möjligt att den framöver kommer att öppnas upp för besökare men än så länge kan den bara ses från utsidan.

Nästa byggnad om du fortsätter i samma riktning är fyren på ön. Den byggdes 1854. Fyren ersattes 1971 av en nyare men denna revs igen sedan den gamla restaurerats och åter togs i bruk 1998.

Ännu längre österut ligger öns kyrkogård, nästan så långt från staden som du kan komma.

När vi var här den 31 oktober var några kvinnor från byn på plats och pyntade alla gravarna, både gamla och nya, med blommor inför allahelgonnahelgen.

Den lilla staden på ön är annars den främsta sevärdheten här. De pittoreska husen som ligger längs gator i rutnätsmönster. Ofta med havet i fonden. Bougainvillea och palmer. Stadsportarna, torget och kyrkan. Alltihop är sevärt och mycket charmigt.

6. Att äta på ön
Det finns många restauranger på den lilla ön. Både utanför och innanför stadsmurarna. Vi valde att äta på torget inne i byn. Inte minst för att få lite mer lä.

Vi satt utomhus, innanför ett vindskydd på restaurant Ramos som finns i ett vitt hus med oreangea detaljer.

Vi åt paella. Ungdomarna tog en mixad variant medan vi vuxna valde en med enbart havets läckerheter. Den smakade mycket bra men hade gärna fått innehålla lite mer saffran. Gärna så pass mycket att det alls smakat att kryddan fanns med i blandningen. Nåja, gott var det ändå!

7. Bada
Om du är här en varm sommardag vill du säkert passa på att bada.

Du anländer till en pir och hamn på öns norra sida. Har du inget emot att bada bland båtarna så fins det en mindre strand här.

Den populäraste stranden lär annars vara den som ligger mitt över, på andra sidan av det lilla näs som avskiljer den befästa staden från resten av ön. Den större stranden ligger alltså på öns södra sida.

Vattnet runt ön är sedan 1986 ett marint naturreservat, för övrigt Spaniens första, så om du tycker om att snorkla och har egen utrustning bör du definitivt ta med den. Om vågorna går höga på den södra stranden kan det vara bättre att snorkla från den norra.

8. Många katter
Om du som jag uppskattar den grekiska övärlden bland annat för sina många katter kommer du att älska den här ön.

Om du däremot starkt ogillar katter så är kanske inte detta ett resmål just för dig.

På Tabarca vimlar det nämligen av katter i alla möjliga färger, former och mönster. Charmigt, om du frågar mig!

Avslutningsvis vill jag tacka våra vänner Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo för att de tog oss med till ön och guidade oss där!

13 kommentarer

Under historia, lista, natur, resor, vackra platser

Se frihetsgudinnan gratis i New York – 10 saker du behöver veta om Staten Island Ferry

Frågar du mig så är det här det absolut bästa gratisnöjet i hela New York. Vilket? The Staten Island Ferry så klart. När vi var i New York nyligen både började vi och avslutade vi med en gratis resa med färja tur och retur till ön Staten Island i syfte att se frihetsgudinnan och vyerna över Manhattan.

Första gången vi reste, den här gången, var vi 17 personer och vi hade hunnit med Empire State Building på söndagsmorgonen innan vi tog oss hit. Andra gången reste vi fyra personer en fredagskväll tolv dagar senare. Som en avslutning på hela USA-resan. Men vad behöver du veta om detta gratisnöje? Här är mina punkter:

1. Ta dig dit
Om du bor på södra Manhattan, till exempel på ett av våra favorithotell, så är det promenadavstånd till färjeterminalen som ligger på Manhattans sydligaste punkt i hörnet av South Street och Whitehall Street.

Annars är det smidigast att ta tunnelbanan. Det finns två stationer som ligger bara ett par minuters gångväg från färjeterminalen. Antingen så tar du linje 1 till South Ferry Station eller så tar du, som vi gjorde, någon av linjerna R eller W till stationen Whitehall St.

Den senare har för övrigt vacker keramikkonst på väggarna längs med rulltrappan som leder upp till utgången. Konsten kom på plats år 2000 och är gjord av konstnären Frank Giorgioni. En av bilderna föreställer gamla ångfartyg vars folkmyller på sätt och vis liknar dagens på färjorna till Staten Island.


2. Färjeterminalen
Whitehall Terminal heter båtstationen. Den öppnade ursprungligen 1903 som ett nytt transportcentrum för Staten Island Ferry, som då var på väg att köpas upp av staden. Det renoverades från 1953 till 1956 men förstördes i en brand 1991. Därefter tillkom det nybygge 2005, som du numera kliver in i när du ska ta gratisbåten till Staten Island.

Dörrarna som leder in till avgångshallen är tydligt utmärkt med stora bostäver som säger ”Staten Island Ferry”. Väl inne är det stort och rymligt och här finns flera alternativ för den som vill köpa något att äta och dricka innan avgång. Här finns också gott om sittplatser och bra toaletter. Stora skyltar kommunicerar avgångstider och annat.


Ursprungligen, innan terminalen byggdes första gången, tillhandahölls färjetjänsten så tidigt som 1700-talet av individer och senare också av privata företag med egna båtar. En stor färjeolycka den 14 juni 1901, när en färja sjönk och fyra passagerare dog, användes av staden som en motivering för att köpa upp Staten Island Ferry som numera drivs av New York City Department of Transportation, som stadens gatukontor heter.

3. Avgång
Båtarna går dynet runt. Som glesast flyter trafiken med en båt per halvtimme och i rusningstrafik är det en avgång i kvarten. Rusningstrafik från Manhattan är det på eftermiddagen och från Staten Island på morgonen. Tidtabeller finns förutom i avgångshallen även på nätet.

Båtarna är stora och tar många passagerare, men det är också många som ska gå ombord. Det här är en populär utflykt för turister men framförallt är det en pendlarväg för personer som bor på Staten Island men jobbar på Manhattan. Var beredd på både trängsel och tempo vid ombordstigning. Du behöver inte rusa och knuffas för att komma först ombord, men lite på tårna behöver du ändå vara för att komma åt någon av de bästa platserna…

4. Bästa platserna
Det finns gått om sittplatser både under tak och ute på däck men du kommer inte att vilja sitta.

Istället är det – åtminstone på utresan – på ståplats utomhus vid räcket på höger sida av båten (styrbord) som du vill vara. Det finns gott om platser men du kan, som sagt, behöva vara lite på hugget. Det är en lite speciell känsla när du står där vid relingen och höra speakerrösten ropa ut: ”Welcome aboard this Staten Island Ferry!” och fortsätta med säkerhetsinstruktionerna samtidigt som båten lägger ut. ”Äntligen på väg att få se frihetsgudinnan!”, tänker du kanske.

5. Vyerna över Manhattan
Båten börjar med att gå rakt söderut en liten bit innan den svänger av mot sydväst. Det är nu som du får syn på den lilla söta kyrkan som står framför tre skyskrapor steax bakom färjeterminalen. Det är en katolsk kyrka som innehåller kvarlevorna efter helgonförklarade Elizabeth Ann Bayley Seton, som grundade USA:s första katolska skola för flickor.

Näst i tur i blickfånget på marknivån är en beige trevångsbyggnad som tillhör kustbevakningen och därefter följer parken Battery Park.

Men det är mycket möjligt att du inte alls noterar något av detta för alla höga skyskrapor i bakgrunden. Högst av alla är One World Trade Center. Den ligger dock ca 1,5 km norr om Manhattans södra spets vilket gör att den inte ser fullt så hög ut som den är jämfört med de skyskrapor som står närmare vattnet. Men ju längre söder ut du kommer desto mer dominerar One World Manhattans skyline.

Ön Manhattan är ganska smal sedd så här söder ifrån vilket bidrar till de speciella vyerna. Du kommer att fotografera fler än en bild.



6. Utsikten mot Ellis Island och New Jersey
Nu börjar båten närma sig Liberty Island med Statue of Liberty, frihetsgudinnan. Men först passerar båten en annan ö med en röd/vit byggnad med fyra torn med koppartak och ett karakteristisk amerikanskt vattentorn bakom.

Det här är Ellis Island, ön där de flesta invandrare som kom till USA vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var tvungna att registrera sig. Har du släktingar som emigrerade till Amerika under den stora utvandringsvågen från Sverige är det mycket troligt att det var på denna ö som de för första gången satte fötterna på amerikansk mark efter båtfärden över Atlanten, och innan de fortsatte in mot New York.

Bakom Ellis Island syns New Jersey som är en annan delstat än New York och där du kanske landade när du flög hit. Om du flög till Newark, vill säga.

7. Frihetsgudinnan
Så passerar då båten frihetsgudinnan. Du kommer självklart inte lika nära statyn som de turbåtar som tar turister ut till Liberty Island men å andra sidan slipper du köerna och din båtresa är gratis. Lägg märke till den långa raden av köande turister på bilden nedan. För att få till sådana närbilder på statyn från Staten Island Ferry behöver du ha en kamera med lite zoom-funktion.

Men du ser statyn bra med blotta ögat och vyerna är intagande. Statyn är 46 meter och sockeln är 47 meter hög. Från marken till facklan blir den mer än 93 meter. Näsan ska vara nästan en och en halv meter lång. Ska du fotografera medresenärer med statyn i bakgrunden är ett tips att använda blixt för att de inte ska hamna i skugga mot den ljusa bakgrunden.

Frihetsgudinnan heter mer formellt Liberty Enlightening the World (Friheten upplyser världen) men kallas på engelska Statue of Liberty och den finns som sagt på Liberty Island. Ön är federalt ägd, drivs som en nationalpark och ingår samtidigt i staden New Yorks hamn, men omges på alla sidor av staden Jersey Citys hamnområde i delstaten New Jersey.

I juni 1885 anlände Frihetsgudinnan till New York i 350 delar, nerpackade i 214 lådor och det tog fyra månader att montera statyn. Den invigdes den 28 oktober 1886 och var en gåva till USA från, som det hette, ”det franska folket”, som en symbol för att fira hundraårsminnet av USA:s självständighet. Gåvan var till en början inte alls särskilt välkommen, och togs endast motvilligt emot efter franska påtryckningar. För att kunna färdigställa sockeln genomförde tidningen New York World en insamling bland privatpersoner.

Genom åren har statyn kommit att symbolisera frihet och demokrati och även blivit ett av New Yorks och USA:s mest berömda kännetecken. Den besöks årligen av miljontals turister.

Varför ordet ”statue” blev ”gudinna” på svenska är något oklart men det hänger förmodligen ihop med att statyn sägs föreställa gudinnan Libertas i romersk mytologi.


8. Vyerna närmare Staten Island
Det är bara att erkänna. När du har åkt någonstans mellan en tredjedel och halva resvägen är det mest spännande över. Men det hindrar inte att det kan vara rogivande att titta på båtliv, hamnkranar och ett par golfbanor i New Jersey, som båten passerar innan den lägger till vid St George färjeterminal på Staten Island.

En av golfbanorna, Bayonne Golf Club, är anlagd på en gammal soptipp och kröns av en fin fyr.


9. Du måste byta båt
Båtresan från Manhattan till Staten Island tar ungefär 25 minuter. De flesta turister väljer att vända tillbaka direkt, utan att se själva ön Staten Island. Och det går i regel bra. Men du kan inte åka tillbaka med samma båt som du kom med. ”All passagers must depart the ferry at this time” som speakerrösten säger.

I de perioder när det är halvtimmestrafik, vilket är det vanligaste, har du bara fem minuter på dig innan nästa färja går tillbaka. Så det gäller att skynda mot utgången innan du skyndar vidare mot ingången till nästa båt. Följ bara skyltningen och strömmen av turister så hittar du rätt.

Skulle du välja att stanna en stund ska du veta att området närmast runt terminalen mestadels består av en busstation, p-platser och trafikkaruseller. Men senare i år (november 2018) öppnas faktiskt en shoppinggalleria på området precis vid terminalen – Empire Outlets. Annars är ön verkligen en kontrast mot resten av New York. Jag och min sambo, Anders, bodde på ett B&B på ön när vi var i New York för första gången i slutet av augusti 2001. Vi förvånades över den låga bebyggelsen och alla trasselsuddar av luftburna telefon- och elledningar.

10. Returresan
Mest sannolikt vill du även på återresan se samma vyer som på resan från Manhattan. Den här gången är det i så fall på vänster sida av båten (babord) som du vill stå.

Men om du behöver ladda mobilen vill du kanskse sitta nära något av eluttagen inne, under tak. Tänk dock på att du utöver laddarsladd även behöver ha med en reseadapter för eluttag. Båtarna har också wi-fi för den som behöver.

Väljer du att fortsätta resen på höger sida (styrbord) så kommer du se vyer av Brooklyn på håll och Gouvernor’s Island på lite närmare avstånd.




3 kommentarer

Under historia, lista, resor

Tre till från Haväng

Stenåldersstenarna symboliserar allt det som gått förlorat. Och allt det som finns kvar.

Hav och äng blir Haväng.

Bakom höstlöven sover vandrarhet sin törnrosasömn i väntan på nästa års övernattande turister.

2 kommentarer

Under historia, natur, resor, Skåne, vackra platser

En by och ett slott i Gorey på Jersey

Här hemma i Karlshamn pågår Östersjöfestivalen för fullt. Runt om i landet härjar skogsbränder. Det första roar mig något. Det andra oroar mig mycket. Men just nu tänker jag tillbaka en stund på Jersey.

Jag har berättat förut om att vi gjorde en improviserad utflykt med buss från Saint Hellier när vi var på Jersey. Vi hade letat reda på stadens busstation, Liberation Station – som inte var helt lätt att hitta – när vi konstaterade att vi hade ett par timmar kvar innan Sverige skulle spela åttondelsfinal i fotbolls-VM för herrar. Busstationen hade vi letat reda på inför en utflykt till en vacker strand, nästa dag.

Symbol på kartan
Så vi tog första bästa buss – det blev den med nummer 1 – och på busskartan vi plockat åt oss på Liberation station tittade vi ut en ort som heter Gorey. På kartan var den symboliserad med ett stiliserat medeltida torn och det tyckte vi såg spännande ut.

Det blev en trevlig men kort utflykt.

Husen
Byn Gorey visade sig ligga vid foten av ett berg med en stor medeltida borg. Husen i byn ligger uppradade längs en väg mellan hamnen och berget och de ser väldigt gulliga ut där de ligger på rad. Många innehåller restauranger.

Slottet
Mont Orgueil heter slottet som tronar över byn. Det kallas också Gorey Castle av engelsktalande, och lé Vièr Châté (det gamla slottet) av jèrriais-talande. Det senare är en lokal normandisk dialekt men som talas av allt färre på Jersey.

Slottet byggdes efter uppdelningen av hertigdömet Normandiet år 1204.

Bakgrund
Från 1066 till 1204 tillhörde Normandiet kungarna i England. Men 1202 förklarade Philip II av Frankrike Normandie för förlorat till honom och övertog det med våld år 1204. Det förblev omtvistat territorium fram till Parisfördraget år 1259, när det engelska kungahuset frånträdde sina anspråk på Normandie, utom för Kanalöarna; de så kallade bailiwicks: Jersey och Guernsey, inklusive Sark.

Fängelse
Slottet Mont Orgueil nämns första gången 1212. Det var den primära försvarsanläggningen för Jersey fram till utvecklingen av krut som till slut gjorde slottet omöjligt att försvara. Vid slutet av 1500-talet påbörjades bygget av ett nytt slott i St Helier. Det gamla slottet fortsatte att användas, nu som öns enda fängelse, tills byggandet av ett fängelse i St Helier i slutet av 1700-talet.

Lunch
Vi hann aldrig se slottet annat än från utsidan. Däremot hann vi äta lunch innan vi tog bussen tillbaka till St Helier. Jag åt fish and chips. Med mosade ärtor.






1 kommentar

Under historia, resor

En dag för D-day

Den 6 juni 1944 landsteg andra världskrigets allierade trupper på fem stränder i Normandie, Frankrike. Syftet var att befria Europa från Nazisternas skräckvälde. Vi ägnade en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna gick i land.

Utah Beach
När vi lämnar lägenhetshotellet i utkanten av Houlgate visar hyrbilens display att temperaturen utanför är 28 grader. Och solen skiner. Vi har klätt oss i t-shirts och shorts och har med oss badkläder. Pojkarna har med sina hoodies men varken jag eller min sambo Anders har tagit med oss mer att ta på oss. Men ju närmre Utah Beach vi kommer desto kallare blir det. 17 grader när vi parkerar bilen vid museet på platsen. Och solen har försvunnit in i ett soldis. Det är bara en och en halv timmes bilresa så vi kunde inte ens föreställa oss att det just den här dagen skulle kunna vara så olika väder på platserna.

Vi skyndar oss in på museet som är helt och hållet tillägnat den delen av ”Operation Overlord” som utspelades på just den här stranden. Som hette något helt annat före dagen D. Men alla fem stränderna, förutom Utah och Omaha heter de Gold, Juno och Sword, har fått behålla sina kodnamn från andra världskriget.

Fel men rätt
Museet är intressant och i korthet kan man säga att det blev helt fel, trupperna landsteg på fel plats men tack vare bra improvisationsförmåga och färre tyskar jämfört med vid Omaha så blev förlusterna ändå betydligt mindre. ”Bara” 200 av de 32000 amerikanska soldater som landsteg här dog.

Theodore Roosevelt Jr, son till USA:s 26:e president Theodore Roosevelt, blev något av en hjälte under dagen som han också överlevde. Men han dog bara en dryg månad senare i en hjärtattack, 56 år gammal.

”We are going to start the war from right here.” (Theodore Roosevelt Jr, Utah Beach, Normandie, 6 juni 1944)

Berättelsen om de tyska fångar som hölls i läger från D-day till krigsslutet tyckte jag också var intressant.

Utomhus tittade vi lite snabbt på en staty föreställande tre landstigande soldater, själva stranden och en pansarvagn som stod utomhus innan vi skyndade in i värmen i bilen.


Omaha Beach
Här utsattes de amerikanska trupperna för landstigningens största prövningar. Hela 3000 amerikaner och 1200 tyskar dog i striderna här på D-day.

Här hoppar vi över museet på platsen och nöjer oss med att titta på statyerna och stranden. Och äta lunch. Vi sitter utomhus. Jag dricker en Coca Cola till min hamburgare. Nåt tack ska väl amerikanerna ha en sån här dag, tänker jag, för att de befriade Frankrike den där gången. Här är det inte alls lika kallt. Men badkläderna använder vi inte här heller.



Den amerikanska kyrkogården
Vi fortsätter till Cimetière américain de Normandie i Colleville-sur-Mer. Den amerikanska krigskyrkogården. När vi kommer till platsen spelas den amerikanska nationalsången med något slags klockspel och en kransnedläggning pågår. Vi tittar sedan på alla gravarna. Kors i mängder och en och annan davidsstjärna. Vi tar in vidden av dödandet. Och sedan åker vi tillbaka till Houlgate. Vad mer kan vi göra?




2 kommentarer

Under historia, resa med barn, resor

Saint-Malo – en pärla i Bretagne med Europas häftigaste tidvatten

Vi åker tåg norrut genom Europa. Vi är på väg hem från en tågsemester där vi haft staden Saint-Malo som bas. Ännu en fransk pärla, som till exempel La Rochelle och Menton, som är kända turistorter för fransmännen själva, men som är relativt okända i Sverige.

Något som inte stämmer
Vi anländer första gången till Saint-Malo med ett försenat tåg en sen kväll i slutet av juni. Det är en och en halv kilometer att gå från järnvägsstationen till gamla stan. Väl framme följer vi vattnet en bit innan vi går in genom en av portarna i ringmuren, som ger ett välbevarat intryck. Det är lugnt i stan. De höga grå stenhusen ger ett stramt intryck. Och det känns på en gång att det är något som inte stämmer. Husen ser nyare ut än vad byggnadsstilen antyder.

Bombades sönder
Jag googlar när vi kommit fram till lägenheten vi ska bo i och finner förklaringen: staden bombades svårt under andra världskriget. Hela 80 % av byggnaderna i gamla stan förstördes i september 1944. De allierade hade – som det skulle visa sig – felaktiga uppgifter om att nazisterna hade trupper gömda innanför ringmurarna. Amerikanerna använde här napalm för första gången. Staden återuppbyggdes mellan 1948 och 1960 i en stil som anknyter till hur staden såg ut före bombningarna utan att för den skull vara en identisk kopia. Ringmuren ska dock ha klarat sig bra.

Självständig republik
Staden som grundades av gallerna under det första århundradet efter vår tideräknings början fick sitt namn efter en munk från Wales och hade sin storhetstid under medeltiden. Från 1590 till 1594 var staden till och med en självständig republik med mottot: ”inte fransk, inte bretonsk – men malouinsk”.

Häftigaste tidvattnet
Saint-Malo ligger vid Engelska kanalen i Bretagne, nära gränsen till Normandie. Här finns Europas häftigaste tidvatten och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara så stor som 13 meter. När vi är här når vattnet aldrig ens upp till ringmurens bas men populära tavlor till försäljning visar hur vågorna, när tidvattnet och vädret är som mest extremt, slår in över muren. Och tidvattnet rör sig snabbt ut och snabbt in. Det gäller att vara uppmärksam så att du inte blir fast på någon av de öar som du kan promenera till vid lågvatten.

Vakt motar bort mig
Men det finns vakter som hjälper till. Jag promenerar ut en eftermiddag på en stenlagd gångväg på havsbotten när havet är på väg in. Vågorna är små men slår emot stenarna. Vattnet är turkost. Jag tar av mig skorna och går barfotad men när jag kommer över till ön möts jag av en vakt i gul väst som likt en fåraherde föser i land de sista turisterna över den stenlagda gångvägen. Så det är bara för mig att gå tillbaka igen. Bakom mig väller vattnet in över gångvägen. En annan dag kommer jag istället över till den första av öarna innan tidvattnet ens har hunnit ut helt, genom att vada över. Det känns lite speciellt att gå på en gångväg i havet.



Vädret
Temperaturen ligger normalt under sommarmånaderna runt 22 grader men vi har tur och har några grader högre temperaturer som högsta dagsnoteringar. Området är inte lika solsäkert som Medelhavet utan snarare något lite, lite mindre solsäkert än Sverige, så vi har tur med vädret som har nästan bara solsken när vi är här.

Stränder och öar
Stränderna är en blandning av fina sandstränder och karga klippor som ger ett vulkaniskt intryck. På några av klippöarna finns medeltida borgar. Vid en av sandstränderna finns en havspool som håller vattnet innestängt när stranden drar sig långt, långt ut. Vattnet är svalt ungefär som ett svenskt sommarhav och det går bra att doppa sig även om man kanske inte ligger i så länge.

Turism
Saint-Malo har cirka 50 000 invånare men sommartid kan det med sommargäster och turister bli så många som 200 000 personer som vistas här samtidigt. Väldigt många av besökarna är seniorer. Härifrån går färjor till både Storbritannien och Jersey så utöver franska besökare är här en hel del britter.

Att äta ute
På restaurangerna i Saint-Malo kan du äta av det vanliga turistortsutbudet som hamburgare och pizzor. Här finns också en speciell variant av crêpes som kallas galettes och görs på bovete. Men populärast är nog skaldjur som ostron, musslor och havskräftor. Mums!












4 kommentarer

Under historia, natur, resor, tåg, vackra platser

Köln är ett missförstånd

Efter att ha anlänt sent på kvällen och sovit en natt på hotell har vi en förmiddag i Köln. Jag tror att det räcker. Vi har sett både Kölnerdomen och Rhen och läst på om stadens historia. Stadens namn är till exempel ett missförstånd. Och stadens ”medeltida” kyrka är till stor del från 1800-talet.

Efter att ha ätit frukost på ett kafé vid stationen (Back Werk) går vi tvärs igenom stationsbyggnaden och kommer rakt på kyrkan som en gång var världens högsta byggnadsverk. 632 år tog det att bygga Kölnerdomen. Och bara fyra år från 1880 till 1884 fick de båda kyrktornen med sina 157 meter vara högst i världen. Tills Washingtonmonumentet tog över titeln.

Varför tog den sån tid att bygga?
Grundstenen för kyrkan lades den 15 augusti 1248 av ärkebiskop Konrad von Hochstaden. Köln hade under 1100-talet blivit den tredje viktigaste staden i den kristna världen, efter Jerusalem och Konstantinopel. Vad som sades vara kvarlevorna efter de tre vise männen hade förts hit från Milano. Och kyrkan hade även den världsliga makten i staden som var ett så kallat kurfurstendöme i det Tysk-Romerska riket.

Men under 1200-talet försvårades förhållandet mellan stadens borgerskap och Kölns härskande ärkebiskopar. Köln var en viktig vallfartsort men också ett lika viktigt handelscentrum och ingck i Hansans nätverk. Intressena stod mot varandra. Slaget vid Worringen 1288, då ärkebiskopens trupper förlorade mot stadens borgare, befriade Köln från kyrkans makt och ärkebiskopens residens förflyttades till Bonn.

Bygget avstannade
Kyrkobygget fortsatte ändå inledningsvis i hög takt men avtog efterhand. På 1500-talet avstannade byggandet helt och 1560 var långhuset endast halvfärdigt och försett med ett provisoriskt tak. Det var först i och med 1800-talets romantiska entusiasm för medeltiden, och tack vare målmedvetenheten hos det preussiska hovet, som arbetet återupptogs 1842. Katedralen färdigställdes till största delen efter de ursprungliga medeltida ritningarna.

Köln var alltså en medeltida stad. Ändå omges kyrkan nästan uteslutande av byggnader från 1900-talets andra hälft. Till exempel kontrasterar trappan som vi går i, upp från stationen, kraftigt mot kyrkans utseende.

Hur kan det komma sig?
Svaret är det samma som i flera andra tyska storstäder: andra världskrigets bombningar. I Köln dog dock färre människor än i många andra tyska städer eftersom bombningarna, till skillnad mot på andra håll, aldrig orsakade någon eldstorm här.

Men däremot förstördes 90% av byggnaderna i staden. Kölnerdomen var alltså en av mycket få byggnader som klarade sig. Tyvärr gör det också att staden är ganska ocharmig som turiststad. Även om staden och domen med sin historia är värd ett kortare stopp.

Missförståndet om namnet
Att staden heter Köln på tyska och Cologne på engelska och franska är i båda fallen ett missförstånd. Namnet kommer från det förled staden fick när det fick romerskt stadsprivilegium år 50 e.kr.
Colonia (latin för koloni) var det romerska namnet på en stad eller bosättning på erövrat område. Det namn som då gavs till staden som tidigare hetat Oppidum Ubiorum, som dess egentliga namn: Agrippina, fick aldrig fäste.

Colonia Agrippina döptes staden till eftersom den var kejsar Claudius sista gemåls, Agrippina den yngres födelseort.

Eau de Cologne betyder för övrigt ”vatten från Köln” på franska, men det visste du säkert redan?

Eau de Cologne är den mest utspädda varianten av parfym. Dess upphovsman var en italiensk parfymör, Giovanni Maria Farina, som på 1700-talet var bosatt i Köln.

Har du varit här?
En sak som är bra med tågresor är att du kommer till städer som du annars troligtvis inte skulle besöka. Ingen av oss fyra hade tidigare varit i Köln. Har du besökt staden?







Sista bilden är en tavla som finns i entén till Cologne Marriott Hotel.

4 kommentarer

Under historia, resor, tåg

Vackra Hällevik


På Listerlandet finns några av Blekinges vackraste stränder. Vi besökte en av dem idag.

Vi började med att äta lunch på Dagmars Hamnkrog. Rökt lax. Fisk och rökerier har varit ett med Hällevik i långa tider.

Speciell historia
Fiskeläget ligger längst i söder på Listerlandet, en del av Blekinge som är mycket speciell. Idag är det en halvö men förr var det en ö. På 600-talet tros det till och med ha varit ett eget vikingarike som hette Nihua och där en av kungarna/hövdingarna hette Hådulf. Senare blev det ett eget län i Danmark och var så ända in på 1570-talet.

Listerlandet har än idag en alldeles egen och för oss andra svårbegriplig dialekt.

Fyren och Hanöhus
Efter lunchen promenerade vi förbi fyren Helleviks Ledfyr , även kallad ”Dän wide gåbben”, som uppfördes 1892, och vidare förbi Hanöhus. Det senare byggdes vid mitten av 50-talet och byggdes om och ut i slutet av både 60- och 70-talet. Hanöhus har varit hotell, konferensanläggning och danshak. Sedan flyktingförläggning. Och nu är det precis på gång att åter öppna som restaurang och nattklubb.

Stranden och bryggan
Stranden är fin men var full av tång idag. Vi gick ut på bryggan och satte oss på en bänk. Trots att det då var mulet hoppade pojkarna i vattnet. Efterhand klarnade det upp och solen tittade fram. Vinden friskade i där ute på bryggan men det var lugnare inne vid land.

Jag provade att vada lite i vattnet med kläderna på. (Shorts.) Och det var faktiskt ändå inte så jättekallt där inne vid det allra grundaste.









6 kommentarer

Under Blekinge, historia, resor, vackra platser

Karlshamns kastell i syrenernas tid


Igår gjorde vi en utflykt till Karlshamns kastell. Just nu är bästa tiden på året för en utflykt dit.

Det var en gång
Innan Karl XI grundade Karlskrona som Sveriges främsta flottbas så hade hans pappa Karl X försökt sig på samma typ av äventyr i Blekinge, som då nyligen blivit svenskt.

På Frisholmen
Sveriges nya flottbas anlades först på Boön utanför tidigare Bodekull, som då döptes om till Karlshamn, men flyttades sedan till Frisholmen som i sin tur döptes om till Karlshamns kastell. Allt detta hände på 1600-talet.

Sommarteater
På Kastellet är det varje år sommarteater med olika familjeföreställningar.

Syrenerna
Men mest känt är nog ändå kastellet för alla sina syrener. I stort sett varenda buske på hela ön dräller det just nu av vita eller lila blomsterklasar.

Lunch
Ett par strandskator cirklade över ön i går oroade av de många besökande söndagsgästerna. Syrenerna doftade ljuvligt.

Vi hade med oss matsäck med lite lunch-tapas som vi åt ute på ön. Andra år har vi brukat äta en våffla vid kaffestugan på ön som drivs av Lions men igår var det lite väl fullt med gäster där.

Mors dag
I år blev det en söndag tidigare, men vi har ofta åkt ut till Kastellet på mors dag.

Det är mors dag nu på söndag. Som väderprognoserna ser ut just nu ser det ut att bli fint väder. Så om både du och din mamma bor i närheten av Karlshamn och inte har några andra planer för söndagen redan: varför inte ta med henne ut på Kastellet för att andas in frisk havsluft blandad med syrendoft?

Fram till och med söndagen den 17 juni går båten M/F Anemon från skärgårdsterminalen i Karlshamn, som ligger intill där glassbåten förr låg vid kajen intill korset Hamngatan/Lotsgatan, endast på söndagar och helgdagar mellan kl. 12.30-16.25, var 20:e minut. Dessa turer åker du gratis med ut till ön. Sista avgången från Kastellet är klockan 16.15.

Från den 21 juni kommer sommartrafiken igång med ett annat schema.









6 kommentarer

Under Blekinge, blommor, historia, Karlshamn, resor

Franska drömmar

– Kortkrönika –

Jag vill åka till Frankrike i sommar. Just nu lutar det åt att det blir en resa med tåg till Normandie

2016
Senast vi var i Frankrike var när vi bilade i Europa sommaren 2016. Då besökte vi bland annat La Rochelle (ovan) och Biarritz (nedan). Båda ligger vid Atlantkusten, längre söderut. Men jag har aldrig varit i Normandie. Kanske kan det bli av i sommar?

Namnet Normandie
Normandie har fått sitt namn efter de nordmän, vikingar, som år 911 fick Normandie som län under franska kronan.

Rollo hette vikingahövdingen som i början av 900-talet ledde härjningar i norra Frankrike och etablerade sig där. Han fick, i ett avtal med den franske kungen Karl den enfaldige, ett område runt Seines nedre lopp, med Rouen som grevskap, mot att han försvarade området mot andra vikingar. Som del i uppgörelsen blev Rollo 912 omvänd till kristendomen, döpt till Robert och gifte sig med franske kungens dotter Gisela.

Han ska ha hållit sin del av avtalet. Fred och säkerhet återvände. Kyrkor och kloster kunde utveckas igen.

Rollo är begravd i domkyrkan i Rouen.

Fortsättningen
Hela Hertigdömet Normandie ingick i en personalunion med England under åren 1066-1204, efter Vilhelm Erövrarens invasion av England år 1066 (slaget vid Hastings). Fastlandsdelen av Normandie blev slutgiltigt fransk 1450, efter hundraårskrigets slut.

Området är bland annat känt för D-dagen (Operation Overlord), då de allierade den 6 juni 1944 gjorde den berömda landstigningen i Normandie.

Vad ska vi se?
Jag har läst lite om olika sevärdheter i området men inte lagt upp någon slutgiltig rutt än.

Vad tycker du att vi inte får missa att se i Normandie?

2 kommentarer

Under historia, krönikor, resor, tåg

Rasister är [också] bara primater i kläder

– Krönika –

Det är märkligt. Jag kan inte helt förklara hur det gick till, men det senaste årens allt aggressivare tonfall på nätet ifrån personer med allt ifrån lätt främlingsfientliga till rent nazistiska åsikter har fått mig att intressera mig mer och mer för den mänskliga artens biologiska ursprung.

Hur det började
Jag googlar på olika förhistoriska människoapor och läser allt jag kommer över om arter som Homo erectus, neanderthalare och tidiga Homo sapiens sapiens. Först läser jag om ”Toumai”, som gick upprätt på jorden, närmare bestämt i Tchad, för 6-7 miljoner år sedan. En människoapa tillhörande släktet  Sahelanthropus. Orrorin är ett annat släktnamn som har getts åt några av de tidigaste fossilen, cirka 6 miljoner år gamla, som skulle kunna höra till människans gren av familjeträdet, separat från de andra aporna. Homo habilis (”den händiga människan”) var en art i vårt släkte som levde för ungefär 2,5 till 1,9 miljoner år sedan. Trots att Homo habilis använde stenverktyg så var den inte en lika skicklig jägare som dess ättlingar senare skulle bli, och det är inte klarlagt om habilis överhuvudtaget jagade, eller bara åt as. Homo habilis anses vara förfadern till den gängligare och mer sofistikerade Homo ergaster, som i sin tur är förfader till den mer människolika arten Homo erectus. Detta är den människoart som har överlevt längst tid på jorden, 1,8 miljoner år, och var dessutom den första människoart som spred sig från Afrika till flera kontinenter. Och den första människoart som lärde sig att använda elden för att laga mat. Studier av jordlagren vid fyndplatser på Java har lett till slutsatsen att vissa fossil endast är 50 000 år gamla.

Blev människor
De sist levande Homo erectus var alltså sannolikt samtida både med neanderthalmänniskan och med oss, Homo sapiens. Sannolikt trängde vi ut båda dessa arter från Europa och Asien när vi i vår tur utvandrade från Afrika. Det finns olika teorier om hur det gick till. Vår mest direkta förfader tros vara Homo heidelbergensis för 1,4 miljoner år sedan. Det var en övergångsform mellan Homo erectus och neanderthalare, och möjligen även till Homo sapiens, men detta vet vi inte säkert. Det kan sedan ha varit en liten isolerad population som i Afrika utvecklades sedan till sapiens för drygt 300 000 år sedan.

Alla nu levande människor tillhör underarten Homo sapiens sapiens. Även om de flesta av oss faktiskt bär på en liten andel arvsanlag från neanderthalarna. Arterna korsade sig med varandra någonstans längs resan. Endast en ytterligare förmodad underart av människan (Homo sapiens) är känd, den utdöda Homo sapiens idaltu.

Däggdjur
Jag brukar mot den bakgrunden tänka att vi människor är ett däggdjur som alla andra. Närmare bestämt tillhör vi alltså primaterna. Den tydligaste skillnad mot andra nu levande primater, som går långt bak i förhistorisk tid, är att vi bär kläder. Och att vi lagar mat. Dessutom är den avancerade språkliga förmågan liksom nivån av abstrakt tänkande också något som skiljer oss från övriga djur. Verktyg finns det däremot andra primater som också använder. Och till och med kråkfåglar.

Primater i kläder
Så jag brukar tänka att vi människor bara är primater i kläder. Det gäller så klart även nazister och andra rasister. I synnerhet, kanske, för just nazister. Och kanske är det där jag har börjat ana något som gör att jag grottar ner mig i alla de här texterna om de grottmänniskor som var våra tidigaste förfäder och förmödrar.

Flockdjur
Kläder tycks dessutom i långa tider haft en oerhört viktig funktion för människan som flockdjur. Med kläder markerade vi både vilken flock vi tillhörde och vilken rang vi hade i flocken. Kanske gör vissa det fortfarande mer än oss andra? Kanske är det därför de så gärna klär sig i uniform? Och så häftigt ogillar människor med, jämfört med medelsvensson, avvikande klädedräkt oavsett om det gäller män som klär sig i klänning eller kvinnor som bär sjal över håret? Inte vet jag.

Provokativt
Inte vet jag vad det är som är så provokativt, för vissa, med att vi andra lever och låter leva. Med att vi anser att alla människor har samma värde. Med att vi vägrar att diskriminera någon på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, religion eller funktionsnedsättning.  Eller ja, överhuvudtaget.

Anlag från grottmänniskor
Inte vet jag. Det är därför jag fortsätter att läsa på om grottmänniskorna. För att utifrån dem försöka förstå vilka vi är och vad det är som händer i vår tid. Kanske är rasisterna helt enkelt lite mer grottmänniskor än oss andra?  Eller så bär vi alla på risken att falla i fällan att vilja diskriminera och rent av förfölja eller i extremaste fall till och med förgöra andra utifrån helt irrelevanta yttre omständigheter? Jag hoppas inte det. Men jag vet inte. Men jag försöker att förstå hur det här hänger samman. Jag tänker också att de anlag, som några av oss eller kanske rent av alla bär på, som får vissa av oss att vilja konfrontation, krig och förstörelse, är ytterligt olämpliga i vår tid när alla måste hjälpas åt om mänskligheten ska kunna överleva på den välståndsnivå som vi har idag. Och kanske kan förståelsen av vår biologiska historia hjälpa oss att förstå hur vi som biologisk art alls ska ha någon framtid?

Läsa på
Och i vilket fall kan det aldrig skada att veta var vi kommer ifrån. Och hur vi blev dem vi nu är. Så därför fortsätter jag läsa på. För den som har Twitter och vill lära sig mer om människans förhistoriska utveckling rekommenderar jag detta konto @qafzeh.

Bilden: Gorilla i Kolmårdens djurpark. Också en primat. Men utan kläder. (För övrigt är jag tveksam till att hålla människoapor i fångenskap. Mycket, mycket mer så än några andra djur.)

Lämna en kommentar

Under historia

Sapiens och resorna (jag säger emot)

Jag har i helgen läst ut boken ”Sapiens – en historik över mänskligheten” av författaren Yuval Noah Harari. Det är en intressant bok som jag gärna rekommenderar. Varför inte som reselitteratur till exempel? Men jag håller inte med om allt han skriver. Inte det om just resor till exempel.

Kan inte hålla med om allt
Jag kan,som sagt, inte hålla med om allt i boken. Jag är till exempel inte så förtjust i blandningen av vetenskaplig text, komplett med källhänvisningar och allt, och den ofta rent anekdotiska bevisföringen. Ibland med rent påhittade anekdoter dessutom. I ett kapitel använder han vitsvansade rävar i Indusdalen som bevis för en av sina teorier. Men när jag googlar på fenomenet finns det inte omnämnt på hela internet mer än i just denna bok. Inget sägs dock om att detta och andra exempel är påhittade. Det får läsaren gissa sig till själv.

Att i en sådan här bok flera gånger hävda att undantag ”bekräftar regeln” känns ju inte heller så där värst vetenskapligt…

Med detta sagt är det ändå en både underhållande och intresseväckande bok som du absolut ska läsa om du är intresserad av en relativt snabb sammanfattning av mänsklighetens historia. Men ta den med en ganska stor nypa salt.

Om resor
I kapitlet ”att bygga pyramider” uttalar sig författaren om resor. Han verkar inte vara så imponerad. Han skriver att det inte finns något naturligt eller självklart med den utbredda önskan att semestra utomlands. ”En alfahanne bland schimpanserna skulle aldrig komma på tanken att använda sin makt till att semestra på en angränsande schimpansgrupps territorium.” Och ”Turistindustrin säljer inte flygbiljetter och hotellrum; den säljer upplevelser.” … ”När det uppstår en fnurra mellan en miljonär och hans fru tar han med henne på lyxsemester till Paris. Resan avspeglar inte en självständig önskan, utan snarare en enveten tro på den romantiska konsumismens myter. En förmögen man i det gamla Egypten hade aldrig drömt om att lösa en relationskris genom att ta med sin hustru på semester till Babylon. I stället hade han uppfört den överdådiga grav hon alltid önskat sig.”

Säga eller inte säga emot
Jag ska inte säga emot dessa två exempel. Men det skulle i och för sig förvåna mig om inte överklassen i det gamla Egypten någon gång ibland gav sig ut på rena nöjesresor längs Nilen. Utflykter med båt från övre till nedre Egypten till exempel. Kanske rent av för att titta på de redan då gamla pyramiderna. Motbevisa mig den som kan!

Drivkraften
Jag tror nämligen att drivkraften att ge oss av och se oss om, för att lära oss mer och upptäcka nya möjligheter, är något som vi bär med oss i våra gener åtminstonne allt sedan vi var jägare och samlare under den allra tidigaste stenåldern. Vissa av oss har bara mer av de där drivkrafterna än andra.

Vare sig vi söker efter de vackraste vyerna, den perfekta vågen eller den bästa shoppingen så påminner det inte så lite om känslan när vi är på jakt efter kantareller i skogen om hösten. Jägaren och samlaren i dig som kommer fram.

I efterordet
Yuval Noah Harari skriver själv i efterordet till sin bok: ”Vi har gått från kanoter till galärer till ångfartyg till rymdskepp – men ingen vet vart vi är på väg.”

Nej, just det! För det ligger nämligen i människans natur att resa och upptäcka – även om vi inte riktigt vet vad vi vill uppnå med det så vet vi att det kan finnas något nytt och användbart och alldeles alldeles fantastiskt underbart någonstans långt där borta. Och därför vill vi resa. Med kanoter. Med rymdskepp. Och med alla färdmedel där emellan.

Bilden: En kista ur en Egyptisk grav som idag finns att se på Vatikanmuseet i Rom.

1 kommentar

Under böcker, historia, resor