Category Archives: barn

Sexåriga cancersjuka Linnea behöver din hjälp!

Jag har berättat förut om Linnea som är sex år och från Karlskrona och som får sjukvård utomlands. Hennes cancer hade av svenska läkare bedömts inte vara behandlingsbar längre men föräldrarna vägrade ge upp och startade en insamling. Behandlingen i Monterrey fungerar och minskar tumören vid varje tillfälle. Men Linnea behöver mer vård och de insamlade pengarna är igen på väg att ta slut. Föräldrarna har därför igång en ny insamling för att kunna fortsätta rädda sin Linnea.

Trots att det bara är maj månad åt vi årets första färskpotatis med sill, gräddfil och hemodlad gräslök ute på altanen ikväll. Det är redan sommar och snart börjar sommarlov och semestrar. Många barnfamiljer planerar föratt åka iväg på semester. Några av oss till utlandet.

Missar skolavslutningen
Linnea är redan med sin mamma, pappa och bror utomlans. I Mexico närmare bestämt. Men inte på semester. Linnea som missar skolavslutningen i Sverige skulle nog mycket hellre ha varit hemma med sina klasskompisar nu, men hoppas och tror på skolstart och skolavslutning hemma i Karlskrona nästa läsår. Det är bara ett problem. Och det stavas pengar.

Tillsammans igen
Hela familjen är nu för första gången på länge på samma plats, om än på andra sidan jordklotet. Linnea och hennes bror Kristian är så glada att vara tillsammans igen. Innan Linneas pappa Kristoffer Nordström och hennes bror Kristian for över till Mexico från Sverige brukade barnen spela dator tillsammans online, Kristian i Sverige och Linnea i Mexiko. De öppnade en videochatt i båda ändarna på föräldrarnas telefoner och barnen brukade skratta högt och prata om vart de skulle gå näst i spelet. Glädjen hos deras föräldrar över att se dem tillsammans igen, på riktigt, beskriver de som obeskrivlig. Alla har längtat så.

Mår bra
Kristoffer skriver om Linnea på familjens blogg: ”Att hon mår så pass bra är otroligt, och om man skulle se henne idag, och inte vet om hennes historia, skulle man inte kunna säga att hon har en hjärntumör. Hon är precis som vilken annan 6-årig tjej som helst, springer, hoppar och dansar.”

Banbrytande behandlingar
Men Linnea är fortfarande inte helt friskförklarad. Hennes läkare i Mexico vill nu att Linnea får två stycken nya immunterapibehandlingar då det gått ett år sedan dom första fyra immunbehandlingarna. Linnea var det första barnet i världen som fick en kombinerad denditrisk immunterapi och adaptiv T-Cells-terapi baserat på sitt eget tumör-material. Nu har tre ytterligare barn fått samma behandling. Linnea och hennes föräldrar bryter verkligen ny mark i praktiken. ”Förra året såg vi väldigt starka resultat efter just immunterapierna som baserades på Linneas egen biopsi och vi hoppas se det igen nu”, skriver hennes pappa.

I advent 2016
Jag har länge följt Linneas mamma på Twitter. Det är nu snart ett och ett halvt år sedan som hon första gången skrev om en oro för dottern som bland annat börjat äta med ”fel” hand. De uppsökte läkare och en annorlunda och hemsk adventstid tog sin början för familjen. Orsaken till Linneas besvär visade sig vara en hjärntumör. Vi hoppades alla att den skulle visa sig vara godartad men så var inte fallet. Linneas operation verkade dock ha gått bra och dagarna innan julafton 2016 såg allting ljust ut och Linnea med familj kunde lämna sjukhuset i Lund och fira jul hemma i Karlskrona.

Ny operation
Men redan i januari 2017 visade det sig vara värre än befarat. Linnea fick genomgå en ny operation och fick även behandling med strålning och kemoterapi.

Men det hjälpte inte. Tumören gick inte att bli av med och diagnosen blev till sist att Linnea haft oturen att drabbas av en obotlig typ av hjärntumör. Föräldrarna hittade till slut det sjukhus i Monterrey, Mexico, där Linnea faktiskt kunde få hjälp. Efter höstlovet 2017 var Linnea så bra att hon tillsammans med sin familj kunde återvända till Karlskrona och Linnea kunde äntligen börja nollan i skolan som hon så länge längtat efter. Därefter har skolveckor hemma varvats med behandlingsveckor i Mexico. Varannan vända med mamma och varannan vända med pappa som sällskap.

Den senaste månaden
I mitten av april i år var det Linneas mammas tur att följa med till Mexico. Hon skrev på Twitter: ”Nu har Linnea skrivits in & jag har betalat i kassan. Jag får kvittot & stoppar snabbt in det i plånboken. Jag vet summan som jag betalade & det ger mig ångest. Varje gång jag sitter här i kassan tänker jag på allas generositet. Tack att ni hjälper vår Linnea.”

Berg- och dalbana
Exakt en eftermiddag, närmare bestämt den 18 april, fick familjen leva i glädjen att Linneas DIPG-tumör blivit mindre aktiv. Dagen efter den goda nyheten sade läkare att de misstänkte att Linnea har fått en annan sorts tumör som konsekvens av strålningen. En sort som oftast är godartad, växer långsamt och som kan kan behandlas.

Det blev en känslomässig berg- och dalbana för familjen men nu har Linnea genomgått denna behandling och det är dags att ta tag i den ursprungliga hjärntumören igen.

Behandlingen fungerar
Hjärntumören fortsätter att minska i storlek vid varje behandling, men eftersom den inte försvunnit helt och eftersom det är en aggressiv cancer där tumören dubblar sig snabbt i storlek om den inte behandlas så måste behandlingen fortsätta om Linnea ska kunna överleva. Och just nu befinner sig Linnea alltså med hela sin familj i Mexico för denna fortsatta behandling mot cancern.

Du kan bidra
Men en förutsättning är pengar. Insamlingen för Linnea är även den här gången är så här långt lyckad, 74% av målet för insamlingen är uppnått. Ändå räknar föräldrarna att pengarna inte räcker längre än till juni månad ut om inte fler bidrag kommer in nu.

Jag har lämnat mitt bidrag den här gången också. Du kan också bidra genom att använda Swish till Linneas pappa, Kristoffer Nordströms nummer: +46 723 58 09 53.

Och kanske ännu viktigare: sprid buskapet så att fler får möjlighet att hjälpa till. Dela därför gärna Linneas berättelse på dina sociala medier!

3 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, livet, resor, sociala media, sommar, twitter

På Fiji vet (nästan) ingen var Blekinge är

– Krönika –

Det finns människor som finner tröst i att det som händer här och nu inte har någon betydelse långt in i framtiden. ”Vad gör det om hundra år”, typ. Jag har aldrig kännt så. Däremot kan det ibland kännas skönt att på andra sidan jorden finns det länder där allt det här som du och jag har omkring oss inte betyder ett smack.

För det första är det inte sant att det som händer här och nu saknar betydelse i framtiden. Inte på andra sidan jorden heller i och för sig. Det ena leder hela tiden till det andra.

Fjäril
En fjäril som slår med vingarna sägs enligt kaosteorin kunna förändra först de närmaste luftmolekylerernas rörelse, vilket kan leda till att vindens riktning ändras minimalt och till sist, i förlängningen orsaka att en orkan skulle kunna byta riktning och slå till någon annanstans än den annars skulle ha gjort.

Räddar världen
Orkanen kan leda till ett strömavbrott som leder till att batterierna i mobilerna laddas ur. Vilket i förlängningen leder till att ett barn föds på denna andra plats nio månader senare, som inte annars skulle ha fötts. Detta barn får sedan kanske många år senare en sondotter som en bra bit in i vuxen ålder uppfinner ett energisystem som slutgiltigt löser klimatkrisen. En enda fjärils vingslag kan förändra världen.

Vill påverka
För det andra vill jag kunna påverka framtiden. Heslt till det bättre då i och för sig. Men om ingenting som händer nu skulle ha någon betydelse om hundra år skulle ju den viljan vara bortkastad. Och det vill vi ju inte. Eller hur?

Samoa
I Söderhavet finns ett land som heter Samoa. Mellan ön Upolu, där huvudstaden Apia ligger och den större ön Savaii finns det en mindre ö. Den heter Manono. På Manono bor ingen som vet var Blekinge ligger. Tänker jag mig. Och den tanken har ofta skänkt mig tröst. Ibland när jag blickar ut över havet här hemma och ser Hanö på håll tänker jag att de båda öarna sådär på håll påminner om varandra.

11 september
Från Samoa reste vi en gång till Fiji. Det var den 11 september 2001. Som blev till den 10 september. Som blev till den 11 igen. Datumlinjen, du vet. Och så gick dagarna efter varandra i vanlig ordning, fastän världen var förändrad för alltid, och så småningom fick vi två barn. Två små pojkar.

Jorden runt
Ytterligare ett par tre år senare var vi tillbaka på Fiji. Den här gången på jordenruntresa med våra två små. Minstingen fyllde tre år när vi var där. I november är det tio år sedan. Åren går.

Och Fiji är också en tröst. Att det finns. Att vi var där.

Student från Fiji
Det är en ljummen sommarkväll under månen och stjärnorna i Blekinge. Fastän det bara är maj månad än. På bordet brinner ett rött blockljus i en lykta. Tidigare i kväll berättade min Anders vid samma bord om en kille från Fiji som studerade i Sverige och som besökte hans jobb en gång. Han skulle göra ett skolarbete om pumpstationer och Anders skulle visa honom runt. ”Bula!”, hälsade Anders, som man hälsar på Fiji. ”Har du varit på Fiji?”, undrade killen. ”Ja. Två gånger”, svarade Anders. Den här killen berättade att det var ovanligt att människor han mötte i Sverige varit på Fiji. Men det hände ibland. Men han hade aldrig förut träffat någon här som varit på Fiji två gånger.

Oförrätter
När jag tänker på mina misslyckanden, tillkortakommanden och oförrätter, som jag gör ganska intensivt ikväll, särskilt de senare, och det gör ont, som det gör ikväll, tänker jag att det är tur att Fiji finns.

Och att nästan ingen där vet var Blekinge ligger. Eller Skåne.

Utom kanske den där killen då. Om han nu är hemma igen.

Bilden: First Landing Resort, november 2008.

2 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, krönikor, livet, resor

Omöjligt att boka tåg till Frankrike i sommar?

– Kortkrönika –

Jag vill skriva ett inlägg om omöjligheten i att boka en tågresa till Frankrike i sommar. Men ingenting är omöjligt. Jag har inte gett upp än. Det är aldrig försent att ge upp. Dock måste jag ha en bild till inlägget först. När åkte vi tåg i Frankrike senast?

Jag googlar på egna blogginlägg och kollar mina bilder på Flickr kommer fram till att det var i juli 2011. Dock har jag inte lagt ut några bilder på TGV – det franska höghastighetståget. Måste därför öppna min bärbara dator – världens långsammaste. När ska jag sluta plåga mig själv med detta felköp? Nåväl.

Kan boka tåg
Jag kan alltså boka tåg i utlandet. Vi har de senaste tio åren åkt tåg i Nya Zeeland, Australien, Portugal, Frankrike, Danmark, Tyskland, Tjeckien och Italien utöver rena tunnelbanor, pendeltåg och flygplatståg. De flesta tågresorna har jag bokat på nätet i god tid innan resan. Men att resa hela vägen med tåg till Bretagne och Normandie blir liiite krångligare. Mest eftersom det måste bli flera tågbolag i olika länder inblandade.

Resebutiken svarar inte
Det var i tisdags som jag första gången provade att ringa Centralens resebutik i Kalmar som ofta rekommenderas för tågbokningar till utlandet. Jag provade fyra eller fem gånger den dagen. Och har provat ett par gånger efter det. Men de svara inte i telefon. ”Hej! Välkommen till Centralens resebutik i Kalmar. vi tar emot dit samtal så snart vi hinner.” Därefter ett antal dubbeltutningar och sedan: ”Hej! Alla säljare har fullt upp nu. Försök senare.” Och så är linjen död. Redan på tisdagen skickade jag också en förfrågan på deras internetformulär. Har inte ens fått en bekräftelse på att de fått förfrågan. Det känns lite som Sovjet. Som jag föreställer mig att Sovjet var. Jag var aldrig där. Det kan jag så klart ångra. Nåväl. Resebutiken i Kalmar är väl ett offer för sin egen framgång kan jag tro. Hoppas att de inte jobbar ihjäl sig.

Återvändsgränder
Skam den som ger sig. Skammen och sveken. Guds bud och katekesen. Så jag ställer på torsdagen en fråga på världens mest engagerade forum på Facebook: ”Tågsemester”. Frågan gäller hur jag bokar köper tågluffarkort och platsbiljetter själv på nätet. Jag har fått många tips. De jag hittills kollat har varit återvändsgränder. Franska tågbolaget SNCF:s sida på engelska för att boka enbart platsbiljetter, fungerar till exempel inte alls. Parallellt med detta har jag börjat kolla upp att köpa fullprisbiljetter. En djungel i sig. Använder Google Maps för att hitta förslag på färdvägar och kollar sedan respektive tågbolags bokningssidor. Det finns ett nattåg som vi skulle kunna åka Hamburg – Osnabrück som en delsträcka på resan men tyvärr är alla ligg- och sovvagnar fullbokade aktuella datum. Returresan har jag inte hunnit börja kolla än när jag får klart för mig att tilltänkta hemresedatum har personalen på SNCF flaggat för strejk. Jag har inte gett upp än, men ikväll ska vi på 50-årsfest (Hej! Jeanette!) så jag får fortsätta mina eftersökningar imorgon…

Uppdaterat: Det visade sig till slut vara möjligt att boka tågbiljetter till Frankrike på nätet.

Bilder från tågresan La Rochelle till Paris sommaren 2011. Så små och söta de var då! Våra pojkar.



3 kommentarer

Filed under barn, hållbart resande, krönikor, resor, tåg

Du kan ge en sexårig Karlskronatjej hopp om ett fortsatt liv i julklapp!

En sexårig flicka från Karlskrona får sjukvård utomlands. Hennes cancer hade av svenska läkare bedömts inte vara behandlingsbar längre men föräldrarna vägrade ge upp och startade en insamling. Behandlingen i Monterrey fungerar så bra som de någonsin kunnat hoppas på och minskar tumören vid varje tillfälle. Men de först insamlade pengarna är på väg att ta slut. Föräldrarna har därför startat en ny insamling för att rädda sin Linnea. Du kan vara med och bidra till hopp om ett gott nytt 2018 för Linnea och hennes föräldrar. Du kan bidra till julinsamlingen för Linneas fortsatta behandling.

I advent förra året
Jag har länge följt Linneas mamma på Twitter. Det är nu snart ett år sedan som hon skrev om en oro för dottern som bland annat börjat äta med ”fel” hand. De uppsökte läkare och en annorlunda och hemsk adventstid tog sin början för familjen. Orsaken till Linneas besvär visade sig vara en hjärntumör. Vi hoppades alla att den skulle visa sig vara godartad men så var inte fallet. Linneas operation verkade dock ha gått bra och dagarna innan julafton förra året såg allting ljust ut och Linnea med familj kunde lämna sjukhuset i Lund och fira jul hemma.

Ny operation
Men redan i januari visade det sig vara värre än befarat. Linnea fick genomgå en ny operation och fick även behandling med strålning och kemoterapi.

Men det hjälpte inte. Tumören gick inte att bli av med och diagnosen blev till sist att Linnea haft oturen att drabbas av en obotlig typ av hjärntumör. Föräldrarna hörde talas om ett sjukhus i London som behandlar den här sortens tumörer experimentellt. Eftersom svensk sjukvård endast bekostar behandling med validerade metoder och föräldrarna saknade pengar att själva bekosta behandlingen startade de en insamling i februari. En insamling som fick mycket stor spridning via sociala medier och snabbt fick in de pengar som föräldrarna då bedömde skulle räcka för behandlingen.

Mot London!
I samråd med de svenska läkarna slutfördes den påbörjade behandlingen i Lund och familjen åkte till London som planerat. Där visade det sig att de tyvärr, trots det första hoppet, inte kunde behandla Linnea. Familjen hittade då det sjukhus i Monterrey, Mexico, där Linnea faktiskt kunde få hjälp. Tumören minskar i storlek vid varje behandling, men eftersom den inte försvunnit helt och eftersom det är en aggressiv cancer där tumören dubblar sig snabbt i storlek om den inte behandlas så måste behandlingen fortsätta om Linnea ska kunna överleva.

Nuläget
Efter höstlovet var Linnea så bra att hon tillsammans med sin familj kunde återvända till Karlskrona och Linnea kunde äntligen börja nollan i skolan som hon så länge längtat efter. Men just nu befinner hon sig igen med sin mamma i Mexico för behandling mot cancern. Så har familjen planerat att Linneas liv ska fortsätta: skolveckor hemma varvat med behandlingsveckor i Mexico. Men en förutsättning är pengar. Julinsamlingen för Linnea är så här långt lyckad, 70% av målet för insamlingen är uppnått.

Du kan bidra här. Eller om du hellre vill använda Swish så använd Linneas pappa, Kristoffer Nordströms nummer: +46 723 58 09 53.

6 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, livet, resor, twitter

Tjärö borde kanske heta Kärö?

I lördags var vi på Tjärö med goda vänner. Ett kärt återseende. Både av vännerna och av ön. Tjärö är en kär ö. De nya ägarna har satsat. Ny brygga med ny restaurang och reception. Det är jättefint. Ändå känner jag ett visst vemod. Jag som brukar gilla att saker förändras. Förbättras. Här ute på Tjärö kan jag ändå inte låta bli att sakna det som en gång var.

Tjäröbåten från Järnavik
Vi tar båten från Järnavik. Tydligen är det någon ny regel som säger att de inte får ta fler än 30 passagerare åt gången om det är en besättningsman. Vilket det är idag. Så vi får vänta en halvtimme. Du betalar båteresan tur och retur först när du är över på ön. 80 kronor för vuxna och 20 kronor för barn. Överfarten går numera snabbare än tidigare eftersom båten lägger till i småbåtshamnen istället för vid den gamla bryggan.

Restaurangen
När vi har betalat för överfarten i receptionen börjar vi med att äta lunch i den nya restaurangen på den lika nya bryggan. För den som känner sitt land påminner de nya byggnaderna kanske mer om västkusten än om Blekinge men passar ändå in i skärgårdsidyllen här. Det är två rätter att välja från lunchbuffén och jag väljer spätta med räkor. Det smakar mycket bra. Det är soldis. Vi sitter på trädäcket. Barnen för sig vid bordets ena ände. De börjar bli stora. Snart är de vuxna. Under dagen planerar de en resa de vill göra tillsammans till Kalifornien. Vår förstfödde börjar fundera på hur han skaffar pengar till resor. Anders svarar: ”Du får skaffa ett jobb”. För oss vuxna känns det fortfarande avlägset att de skulle resa ensamna men åren går fort.


Gamla huvudbyggnaden
Tekniskt sett har vi fortfarande inte gått i land på Tjärö eftersom vi fortfarande befinner oss på bryggan. Men efter maten går vi upp på ön. Vandrar mellan ekar och röda hus med vita knutar. På ett av husens fönsterkarm ser jag en fjäril som jag inte vet vad den heter. Hela ön är naturreservat så kanske att det är en raritet?

Hotellrum
De andra i sällskapet går ner för att testa hästskokastning och andra grenar längs en mångkampsbana. Men jag dröjer mig kvar och kollar in den gamla huvudbyggnaden där restaurang och reception förut låg. Det ser ut som att de nya ägarna håller på att ställa i ordning hotellrum här. Som komplement till det sedan länge existerande vandrarhemmet, tänker jag. Det är säkert klokt. Och jag skulle gärna prova att bo här ett par nätter. I den nya hotelldelen eller i någon av vandrarhemsdelarna.

Vemod
Det tänker jag varje gång vi är här. Att jag skulle vilja övernatta. Ändå blir det inte av. Bara en gång har vi övernattat. Det är många år sedan. Före barnen. Det var på den gamla STF-tiden. Det här var nämligen Svenska turistföreningens flaggskepp. Det var den enda turiststationen utanför fjällvärden. Men nu är STF-skyltarna nerplockade. Märkena där de suttit finns kvar. Där är det faluröda mindre solblekt. Och jag känner det där vemodet som jag inte vet riktigt varifrån det kommer. Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat.


Grottor
Vi promenerar vidare på stigen vi gått så många gånger förut. Men vi känner inte riktigt igen oss. Har de tagit ner träd? Flyttat stenar? Ändrat stigens sträckning? Men så är vi tillbaka på känd mark igen. Vi sätter oss vid den där grillplatsen under den utskjutande klippa där det är lätt att fantisera att människor slagit läget allt sedan jägarstenåldern. Kanske för en nattlång rast. Men den här gången tänder vi inte elden. Vi fikar medhavd eftermiddagsfika. Några av barnen letar sig igenom det lilla grottsystemet.

”Badplats”
Vi går bara en liten sväng till. Jag plockar några björnbär och stoppar i munnen. Mörksvarta, mjuka och söta. Min förstfödde vill tvunget ta sig ett dopp. Platsen är markerad som badplats på kartor över ön men attraktiviteten för det ändamålet är väl sådär, om jag ska vara ärlig. Men 13-åringen kommer i. Doppar sig till och med två gånger.

Kärö
Det är dags att lämna ön för den här gången. Tjärö är en kär ö. Kanske borde den rent av heta Kärö?







5 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, Karlshamn, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Roadtrip i Europa med barn – undvik dessa 5 misstag


Att göra en lång roadtrip i egen bil genom Europa kan låta som en fantastisk lockelse. Friheten. Alla ställen du kan nå med bil men som är svåra att nå med kollektiva färdmedel. Slippa strulet med att hyra bil. Och Europa som är så fullt av spännande och vackra platser! Men barnen? Barn gillar ju sällan att åka bil långt? Vilka misstag ska du undvika? Här är min lista med de fem viktigaste:

1. Undvik för långa etapper
Den 26 juni gav vi oss iväg på en roadtrip på 650 mil som varade i tre och en halv vecka. Det blev en fantastisk resa med massor av spännande stopp för både barnen och de vuxna. Men så här i efterhand borde vi antingen gjort resan kortare eller tagit mer tid på oss. Fyra till fem veckor hade nog varit mer lagom för den resan vi gjorde. Inte minst mot bakgrund av att vi hade barn med oss i baksätet.

Att reseplaneringen blev för ambitiös har flera orsaker. En är att jag som planerar har lätt för att bli för ambitiös. Men en annan är att Google Maps visade sig ge alldeles för optimistiska tidsberäkningar för varje deletapp längs hela resan. Jag hade ändå lagt på tid i mina beräkningar för att jag vet att det ofta är så med Google Maps, men jag hade behövt lägga på mer. Har du då deletapper på över 70 mil, som vi hade vid ett par tillfällen, och i princip hela dagen är beräknad för resan inklusive lunchstopp, gör det jättestor skillnad om etappen inleds med att du fastnar en timme i kö vid ett vägarbete. Något som hände oss på etappen från Gent i Belgien till Nantes i Frankrike. Ett råd är alltså att inte ta till för långa etapper. Sedan vet jag att många gör tvärtom. I princip kör i ett sträck, inklusive natten, på vägen ner och/eller på vägen upp och låter barnen och den vuxna som för tillfället inte kör sova i bilen. Personligen tycker jag att det låter ännu jobbigare för alla inblandade.

2. Undvik för många kördagar i rad
Det här är ett råd på samma tema som ovan. Om du trycker in väldigt många, för många, mil på få dagar, och dessutom följer rådet ovan blir det lätt så att varje dag blir en kördag. Det funkar inte. För oss fungerade det att ha flera kördagar i rad men inte hur länge som helst. På nerresan började vi med att köra Karlshamn – Stade – Gent – Nantes – La Rochelle. Det var tänkt att vi skulle stanna en natt på varje ställe och sedan ha tre nätter i Biarritz men vi valde i verkligheten att ta två nätter i La Rochelle och två i Biarritz. Det hade blivit för jobbigt med fem långa kördagar i rad. Fyra fungerade nätt och jämt.

3. Undvik att välja resmål och aktiviteter bara för de vuxna
Det här hade jag så klart tänkt på. Bland annat hade jag valt stoppet i Nantes just för att där finns ett museum med en mekanisk jätteelefant. Själva guidningen i muséet blev inte så jätteroligt för barnen som jag hoppats eftersom guidningen var på franska och ganska långrandig. Men att åka på elefanten tyckte de var häftigt. I Biarritz besökte vi bland annat ett akvarium. Och i Monaco ett zoo (som kanske inte kändes så jätteroligt ur djurens synvinkel men som våra barn uppskattade). Våra barn som då var 10 och 12 år gamla är intresserade av geografi, språk, historia och natur så mycket av det vi vuxna vill se intresserar även barnen. Dessutom tycker vi alla om att promenera och vandra. Även om barnen oftast pratar om digitala spel och filmer med varandra snarare än resmålet när vi går. Det är så klart okej att de gör så.


Vi hade också valt att lägga fem dagar i rad på ett resmål vid havet (Menton) eftersom barnen gillar att bada.

Det kan också vara en fördel om även barnen får vara med och önska resmål. 12-åringen hade varit med och önskat ”mycket Frankrike” eftersom han skulle börja läsa franska i skolan till hösten. Båda pojkarna ”samlar på länder” och var glada för att vi prickade in flera nya länder för dem på resan varav ett par lilleputtar.

4. Undvik att ha alla eller inga nätter inbokade i förväg
Som jag nämnde innan så ändrade vi lite i planeringen efterhand. Det är nästan nödvändigt att kunna göra det. Särskilt när du reser just med barn. Saker händer efterhand som påverkar hur hela familjen vill göra framåt.

Men att inte ha några nätter alls inbokade fungerar inte riktigt heller. Även om den som sitter bredvid i bilen kan leta och boka på nätet efterhand så är det inte alltid så lätt att hitta passande boenden efterhand. Vi såg till att hela tiden ha boende bokat innan vi gav oss iväg till nästa resmål men bokade oftast först kvällen innan. Det enda vi hade bokat när vi gav oss av hemifrån var fem nätter i Menton, på franska rivieran, och två nätter vid den italienska alpsjön Lago di Braies (översta bilden). I efterhand kan jag se att det hade varit skönt om vi haft fler nätter bokade i förväg. Ju längre in vi kom i juli, desto svårare blev det att hitta bra boenden. På ön Rügen i norra Tyskland slutade det med att vi hamnade på ett dyrt lyxhotell. I och för sig en förstklassig avslutning på resan som uppskattades mycket av just barnen. :)

5. Undvik att barnen sitter sysslolösa i bilen
Olika mycket anlag för åksjuka gör att barn i olika grad klarar att spela spel, läsa och se på film i bil. Men om inte det funkar kanske de kan lyssna på sagor och andra berättelser? Och så får man inte glömma bort olika lekar som man kan leka tillsammans i bilen utan vare sig spelplan eller pjäser. Vi brukar tävla om vem som först ser ett djur (fåglar och människor räknas oftast inte – viktigt att reglerna klargörs i förväg). Vi har också en lek som heter ”jag tänker på ett ställe”. Det ska då vara en plats där alla fyra varit tillsammans och de som ska gissa får ställa frågor som har ”ja” eller ”nej” som svar och gissa tills någon gissat rätt. En tredje lek är att man turas om att säga en stad / stad eller land / geografiska namn inklusive floder, sjöar, hav och berg och där näst i tur måste säga att namn som börjar på den bokstav som det föregående namnet slutar med. Varje geografiskt namn får bara användas en gång under samma lekomgång. Att jag läste högt om resmålen vi var på väg till fungerade också ibland. Man får prova sig fram men sysslolösa barn är inga roliga medpassagerare. (”Är vi framme snart”, var femte minut kan göra vem som helst tokig – undviks endast genom just sysselsättning.)


Stade i tyskland valde vi för att den är vänort till Karlshamn, där vi bor.


En liten godismuta är aldrig fel. Här i Gent, Belgien.


Lilleputtländer är roliga! Här Andorra.


Och här San Marino.

2 kommentarer

Filed under barn, resa med barn, resor

När du reser bort fångar du tiden

Jag sitter på pågatåget på väg hem till Karlshamn. På tisdagarna åker jag hem tidigare för att ta minstingen till hans fotbollsträning. Det regnar utanför fönstren. Vattendroppar på rutorna. Var är vi? Redan i Mörrum? Det känns som om tiden rinner som sand mellan mina fingrar. Vardagens pendlingsresor förmår inte fånga tiden.  En avbrotten i vardagen däremot. När jag reser till nya platser. Då blir jag nyfiken. Då står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till. Som det heter i sången.

Inget fungerar så bra som resor till platser du aldrig förut varit på om du verkligen vill känna att du tar till vara på tiden. Du känner att du lever. Att du är. Att du är där. Och då.

Och minnena. Minnena! Du minns mer från en enda dag i lagunen på Aitutaki i början av september 2001 än av en hel vardagsmånad här hemma. Du minns det turkosa vattnet och de vackra öarna med kokospalmer och vit sand. Du minns utflyktbåtens kapten som kallar sig Captain Cook men antagligen heter något helt annat. Du minns lunchstoppet och kaptenen med rastaflätorna på grannbåten som rengjorde ugnsplåtarna dykandes under vattnet. Du minns snorklingen med fiskar i glada färger och hur ni fotograferade varandra med den då nya undervattenskameran. Och ön som heter One Foot Island och som har en egen stämpel att sätta i passet för den som vill. Och du minns karavanen av medresenärer som vadar genom vattnet till nästa ö. Och…

Och du minns mer från ett par dagar i Sevilla sommaren 2015 än från två månader här hemma. Du minns poolen på hotellets tak och stadsmuren nedanför. Du minns palatset Alcazar och tjurfäktningsarenan. Du minns hur kuskarna vid katedralen hällde vatten på hästarna och varandra i hettan. Och restaurangerna som sprayade vattendimma över gästerna för svalka. Och du minns hur ni åkte häst och vagn genom staden när den blå timmen var slagen och hettan var mer uthärdlig för både människor och djur. Du minns en ros, kanske var den röd i månens sken?

Men jag tycker om tisdagskvällarna i vardagen också. Det är skönt att komma hem tidigt även om jag måste jobba ikapp andra kvällar i veckan. Och det är mysigt att gå med Albin till fotbollsträningen och prata om det ena och det andra. Jag frågar om han minns när vi åkte häst och vagn i Sevilla. Det gör han. Jag undrar om han minns något särskilt från åkturen. Ja, det gör han, det med. Han pratar om det vita tornet som vi åkte förbi. 

Sedan, på tal om djur och resor, pratar vi om dromedaren som vi red på i Egypten. Albin minns att dromedaren hette Doctor Alban. Den gången var Albin knappt fem år. Nu är han elva. Minnena från resorna stannar kvar. Länge.

Och visst minns väl du också dina resor bättre än alla vardagarna?

Ovan: Torre del Oro, på en något skakig bild fotograferad från hästdragen vagn i Sevilla.

6 kommentarer

Filed under barn, livet, resor

Om kräm på svarta oliver och annat smått och (o)gott

Idag på lunchen på jobbet kom vi att prata om skolmat. Ett samtal som så småningom fick mig att minnas en historia om kräm på svarta oliver som jag fått återberättad för mig.

Jag minns hur jag på lågstadiet gömde matresterna i engångsmuggen för att slippa äta upp. Jo, vi hade engångsmuggar! Och plasttallrikar och orangea plaststolar. Det var en ny och modern skola. Då. På 70-talet. Jag minns också hur jag på högstadiet inte längre hade engångsmuggar som utväg utan istället satt kvar tills lektionen började efter lunch. Då var de ju tvungna att släppa iväg mig även om jag inte ätit upp.

Vi kom på lunchen att prata om knäckebröd som alternativ i skolmatsalen. Jag berättade då om min elvaåring som häromveckan undrade över svälten i världen: ”Varför kan vi inte bara skicka mat till dem som inte har?” – tankepaus – ”Eller knäckebröd?”

Själv åt jag mig ofta mätt på knäckebröd i skolan. Jo, jag var kräsen med mat som barn. Med den bakgrunden kan du förstå att jag aldrig gillat idén att vi räddar miljön genom att äta upp maten. Jag tänker istället att vi räddar miljön genom att inte handla hem mer mat än vi lätt kan äta upp. (Tyvärr har jag lätt för att äta gott men det är en annan historia.)

Vi pratade vidare om sånt barn gillar och inte gillar och kom in på ämnet oliver. Kommunens kommunikationschef berättade då om när hon som ung gäst på en fransk fest öste upp svarta oliver på tallriken i tron att det var vindruvor. Hon höll god min och åt upp och mot slutet av högen började hon till och med nästan att gilla dem. Innan hade hon bara ätit sådana där gröna oliver med rött i.

När hon berättat det kom jag att tänka på min morfar som inte lever längre. En gång hade en släkting handlat åt honom och fyllt på med lite av varje i kylskåpet. Om burken med oliver ska min morfar senare ha uttalat : ”De där svarta. Det var ena beska bär. Men jag kokte kräm på dem med mycket socker i och då gick de ner.” När han sedan fick veta att det var oliver han kokt kräm på ska han ha tyckt han att det var ganska pinsamt. Han visste ju mycket väl vad oliver var! men också han hade bara sett gröna oliver innan.

Sådär är det när vi ställs inför det okända. Det erbjuder nya möjligheter.

6 kommentarer

Filed under barn, Kristianstad, personligt, resor

En film från New York och dessutom födelsedag 

Alltså. Jag har ägnat nästan hela helgen åt att klippa ihop en 12 minuter lång film från New York. Ändå blev det så här taffligt. Jag både filmar och klipper i mobilen.

Vid ett tillfälle imorse ändrade plötsligt iMovie om hela filmen. La in två sekunder svart ruta i slutet av alla klipp och såg till att alla ljudspåren hoppade runt. Jag ägnade flera timmar bara åt att ställa tillrätta efter det.

Annars har vi ägnat dagen åt att fira Albins 11-årsdag.

8 kommentarer

Filed under barn, film, livet, resor, YouTube

Är sömnlösheten min 50-årskris?

Plötsligt, som en blixt från en klar himmel, har jag de senaste dagarna fått sömnproblem på ett sätt som jag aldrig haft förut. Jag undrar om det här är min 50-årskris?

Nyss publicerade jag ett inlägg på mitt personliga konto på Facebook med en annan variant av bilden ovan, men med mer himmel ovanför solen. Jag skrev: ”Den här bilden hittade jag precis i min padda. Fotograferade den från morgontåget den 26 september. Vet inte varför jag inte publicerade den på Instagram den dagen. Kanske tyckte jag att där redan fanns för många liknande bilder på mitt konto där?

Vet inte heller varför jag idag, en lördagsmorgon, vaknar före klockan fem utan att kunna somna om. Natten till igår sov jag i alla fall mycket gott och hoppas att den här sömnoredan snart får ett slut.”

Skriver inte så jätteofta egna inlägg på Facebook annnars men i förrgår gjorde jag det också: ”Nu har väckarklockan ringt utan att jag kunnat sova en blund på hela natten. Har aldrig hänt förut.

Nån gång ska vara den första.”

Vad beror denna sömnlöshet på? Jag vet vilka tankar det är som far runt i huvudet när jag inte sover, men förstår inte varför dessa tankar håller mig vaken i så hög utsträckning. Förstår inte alls vad som händer. Förändringar planeras på jobbet. Mina pojkar växer upp och ställs inför nya utmaningar på livets resa. Allting flyter inte alltid på friltionsfritt. Men det där är inget nytt. Jag har i och för sig haft ett ovanligt lätt liv, tror jag, med ovanligt få motgångar och är kanske just därför inte världsmästare på att hantera dem när de ändå någon gång inträffar. Men ändå. Det som nu händer borde inte göra mig sömnlös, tycker jag.

Normalt somnar jag kanske inom en halvtimme. Jag har svårt att somna ibland men det brukar handla om en eller ett par timmar innan jag somnar. Har aldrig varit en hel natt förut. Jag är normalt morgontrött så därför tycker jag nästan att det är ännu märkligare att jag vaknar före klockan fem på morgonen en lördag utan att kunna somna om. Konsekvenserna av några missade timmars sömn en lördagsmorgon lär dock inte vara alls i nivå med en hel sömnlös natt. Nåväl.

I början av nästa år fyller jag 50 år. Min förstfödde blir innan dess tonåring. På jobbet har jag nu varit i fem år. Jag har redan från början lovat mig själv att inte bli kvar där mer än högst sju år. På förra jobbet som också innebar att vara VA-chef, men i en annan kommun blev jag kvar i hela 14 år. Det var varken bra för mig eller för verksamheten, tror jag. Människor är olika. Jag är nog en sådan person som borde ha samma jobb i ungefär fem till sju år. Alltså börjar jag närma mig den där punkten där ålderdomen börjar samtidigt som jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Ett till uppdrag som VA-chef i en tredje kommun känns inte lockande. En högre chefsbefattning strävar jag inte efter. Miljöingenjör, som jag är utbildad till, har jag aldrig jobbat som i praktiken. Innan jag blev chef var jag miljöbyråkrat på länsstyrelsen några år. 

Egentligen skulle jag nog vilja jobba med reseindustrin eller destinationsutveckling. Gärna i kombination med hållbarhetsfrågor. Hur kan vi fortsätta att resa som vi gör, eller helst ännu mer, och ändå klara att tillräckligt bromsa växthuseffekten? Men sådana jobb växer inte precis på träd. Och särskilt då inte i Blekinge. Och dessutom är det nog på gränsen att jag vore kvalificerad om de fanns. Och på toppen av det börjar jag alltså bli gammal, med allt vad det innebär med svårigheter att kunna få nya jobb den dagen jag väl börjar söka några. Om jag nu ens hittar några som känns lockande att söka. Är det kanske dags att ta med sig familjen och flytta någon annanstans? Orkar vi det? Vill vi?

Och så ålderdomen i sig som är på väg, med allt vad den innebär av förlorad spänst i både kropp och intellekt.

Jag har haft ett riktigt, riktigt bra liv så här långt, med bara några få svackor. Och jag har alltid varit optimist förut. Men nu börjar jag bli rädd för vad som ska hända. Med mig. Och med världen. 

23 kommentarer

Filed under barn, instagram, livet, mitt jobb, personligt

Forsakar – länsstyrelsen avråder från detta! 

Att vandra längs den nedre stigen vid Forsakar är fortfarande möjligt även om länsstyrelsen avråder ifrån det. Att klättra i själva vattenfallen är knappast heller att rekommendera…

Forsakar räknas som Skånes två högsta vattenfall. Naturreservatet ligger vid Degeberga i södra delen av Kristianstads kommun.

Lämna en kommentar

Filed under barn, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, YouTube

Tillbaka till Tjärö


Igår var vi tillbaka till Tjärö igen för första gången sedan turistön i den blekingska skärgården varit stängd hela förra året. Inför den här säsongen har turistanläggningen fått nya ägare och öppnat igen. Vi var där med kompisar och upptäckte många nyheter och somligt nygammalt. Och det är fler förändringar på gång. Jag tror att det här kan bli jättebra!

Som vanligt är det smidigaste sättet att ta sig till Tjärö att ta båten från Järnavik i Ronneby kommun. Detta trots att själva Tjärö ligger i Karlshamns kommun. Båtresan över har blivit snabbare än sist eftersom båten numera lägger till i gästhamnen som fått en längre brygga. I gästhamnen finns också några nya hus. Ett är inte helt färdigbyggt men det ser ut som att det ska bli restaurang. Jag gissar att den nuvarande kommer att flyttas ner från den gamla huvudbyggnaden längre upp på ön när nybygget i gästhamnen är helt klart. Redan nu är kiosken och caféet flyttade hit och det verkar fungera bra. Vi fikade här i väntan på att ta båten tillbaka. Det var också här (i kiosken) vi betalade båtbiljetterna efter att vi anlänt till ön.

Tjärö är en ö med en lång tradition av turism. Länge ägdes ön av svenska turistföreningen (STF) som den enda egna turiststationen utanför fjällvärlden. Här strövade höns och får fritt bland besökarna och anläggningen var mycket populär och ofta fullbokad. Inte minst till midsommar då många blekingar också kommit hit i egna båtar genom åren. Anläggningen fick flera gånger gratis reklam i reseprogram på TV. Ändå fick STF inte ekonomin att gå ihop. 2008 såldes ön till en privat investerare som inte heller fick ekonomin att gå ihop trots helt makalös reklam i och med att SSWC, ett årligt läger med många av Sveriges främsta inom sociala medier, hölls här 2009 – 2013.

När de privata ägarna tog över rationaliserades de frigående hönsen bort. Istället satsade de på lyxprofil och höjda priser på maten. När inte det fungerade sänkte de kvaliteten men behöll de höga priserna och försämrade öppettiderna. Föga förvånande fungerade inte det heller. Förra året var anläggningen helt stängd.

I år har nya ägare tagit över, de heter Örjan Johansson och Kjell Grubin, och nya höns går omkring på anläggningen. De nya ägarna har sagt i lokaltidningarna att de vill ha tillbaka den mer folkliga prägeln. Jag hoppas att det kommer att fungera för Tjärö är en alldeles speciell ö som jag vill kunna besöka många gånger i framtiden. En enkel sak som jag tror skulle kunna lyfta stället ytterligare är en badstege någonstans på ön. Varför inte vid den höga klippa där somliga modiga kastar sig ner i havet?

Vi promenerade runt ön, åt lunch och tre av barnen i sällskapet tog ett dopp men det hördes på skriken att det var kallt i vattnet. Vår förstfödde däremot stannade på land efter att ha blivit stungen av en jordgeting på väg till det ställe där de andra barnen badade. Och vilken extrem otur! När han då tog en fika och åt en medhavd bulle så blev han stucken av en annan geting. Två getingstick oberoende av varandra inom loppet av en halvtimme!

Annars hade vi en fin dag på Tjärö.

Uppdatering: Jag har fått påpekat att hönsen inte var borta från Tjärö under den förra ägaren heller. Jag måste bara ha missat dem när jag varit där.







4 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, Karlshamn, resa med barn, resor, vackra platser

En vardagskväll vid Lilla Kroksjön



Vi går en runda runt Lilla Kroksjön, mina pojkar och jag. Sjön ligger spegelblank i kvällljuset. Den ligger i ett Natura 2000-område. Det är min man, Anders, som dragit med oss den här tisdagskvällen direkt när vi kommit hem från våra jobb. Ja, pojkarna har förstås inte jobbat. De har ännu sommarlov. För mig var det andra arbetsdagen efter fem veckors semester. Anders är inne på sin andra vecka. Han joggar en annan runda medan jag och barnen går den tillgänglighetsanpassade slingan på 2,2 km.

Det är en vacker kväll. Jag stannar ofta och fotograferar och pojkarna kommer snart före mig. Just nu fotograferar jag med en iPad eftersom skyddsglaset framför kameran på min iPhone 6 har krossats för andra gången på ett halvår. Jag vet inte ens när det hände och har inte orkat lämna in den för lagning än.

Jag tänker att det är bra att vi kom ut. Det gäller att ta vara på sommaren. Och det är faktiskt riktigt vackert i Karlshamns kommun också. Inte bara i stora världen. På tal om stora världen så är jag nu igång och bokar inför nästa resa. Den går till Amalfikusten i september. Och på tal om stora världen har jag också flera blogginlägg kvar att skriva om Europaresan vi gjorde på semestern. Jag har ännu inte skrivit om
Nantes och Les Machines de I’lles, om Carcasonne, om Verona, om Garda, om St Anron, Neubrandenburg eller Sallin. Men jag tänker att jag ska göra det efterhand.

Då och då stannar jag för att plocka ett par björnbär eller hallon. Plötsligt kommer jag ikapp pojkarna. De har stannat för att titta på små grodor som är lustiga att se. Och sen passerar vi en stor mängd får. De är också gulliga. Rätt som det är bestämmer sig tolvåringen för att springa men det vill inte tioåringen göra. Han blir nämligen trött av att springa, säger han. Så han och jag promenerar vidare. Vi går tysta bredvid varandra en stund innan jag frågar om han vill prata. Det vill han inte. Han går hellre och fantiserar för sig själv. Jag undrar vad han fantiserar om men jag frågar inte. Vill han berätta så gör han det.

Strax innan vi gått hela varvet runt sjön stannar jag till vid en tillgänglighetsanpassad brygga och fotograferar igen. Så vacker det är!





4 kommentarer

Filed under barn, Karlshamn, livet, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Vid slutet finns det en skatt


Det sägs att vid slutet av regnbågen finns det en skatt. Ikväll såg vi den kraftigaste regnbåge vi någonsin sett här i Karlshamn. Ett av tornen du ser på bilden tillhör kyrkan. Därinne har vi varit innan idag, jag och mina två pojkar, på skolavslutning. Prästen utklädd till Pippi Långstrump i år igen. Den här gången pratade hon i mobiltelefon med en fiktiv Annika. Det blir inte mycket mer typiskt Sverige än så. Skulle väl vara kebabpizza i så fall. Hashtag #skulleintehändainågotannatlandpåjorden. Jag tycker att det är härligt tokigt. Charmigt. 

Vid slutet finns det en skatt. 

Slut. Avslut. Min förstfödde slutade mellanstadiet idag. Till hösten blir det högstadiet och de kommer bara att vara tre från den gamla klassen i den nya. Att lämna. Det finns ett vemod i det även fast du går mot något nytt. Vi bor i en liten stad. Barnen kommer att stöta på varandra i olika sammanhang. Ändå. Slutet på något som har varit så länge. Som varit till precis alldeles nyss. Och så plötsligt är det inte längre. Vemodet som rullar in.

En kollega slutade idag. Vemod också i det även om jag inte var där. 

Vad är det för skatt som finns vid regnbågens slut?  Vid regnbågens avslut. Är det vemodet som är den skatten? För utan vemod ingen lycka? Varje känsla behöver sin motsats för att framträda klart. Lika klart som kvällens regnbåge mot den mörka himlen. 

Och regnet var välbehövligt.

5 kommentarer

Filed under barn, Karlshamn, livet

Vi fick se norrsken! 

Igår kväll när jag satt och skrev ett blogginlägg från Björkliden spanade jag samtidigt efter norrsken. Men när jag postade inlägget hade jag fortfarande inte fått syn på något. Men strax därefter visade det sig på himlen. 

Inte i norr som jag hade väntat mig. Utan i öster. Över Torneträsk. Det var ett riktigt fint skådespel över himlen och i det läget ångrade jag lite att jag inte tagit med systemkameran på resan. Jag gjorde flera försök att fotografera med mobilen men det var knappt att det fastnade på bild överhuvudtaget. Nåja. I verkligheten var det ju lika vackert ändå. Och med viss förstärkning av ljus och färger så går det i alla fall att något ana hur fint det var. 

Trots att det varit en bra vinter för norrsken i år med tillfällen då det synts ända ner till Skåne och Blekinge har jag själv och sambon inte sett detta himlafenomen  sedan vi bodde i Luleå och det är över 20 år sedan. Barnen har aldrig  förut sett norrsken så även de var mycket nöjda med att få uppleva detta. 

För att få se norrsken ska du ha lite tur och befinna dig på rätt plats vid rätt tillfälle. Ju längre norr ut (egentligen ju närmare den magnetiska nordpolen) och ju fler mörka timmar på dygnet (alltså mitt i vintern) desto större chans. Dessutom måste vädret vara klart. Hur många elektronskurar som kommer in i atmosfären från solstormar varierar också över tiden så det kan löna sig att läsa på om du vill förbättra dina chanser. Men i slutändan behövs antingen lång tid på en plats långt upp i norr eller rejält med tur. Sen finns det appar och hemsidor också som visar exakt vilka nätter chanserna är som störst. Jag använde en sådan den här gången och den var till hjälp. 

#34 i #blogg100

5 kommentarer

Filed under barn, fotografi, natur, resor

”Jag längtar till Fiji”

  
First Landing Resort på Fiji är ett av få hotell som vi har bott på mer än en gång. Det är lätt att längta tillbaka dit. Igår använde jag bilder därifrån för att utvärdera min nya dator. Med resultat att jag nu längtar tillbaka till Fiji.

Det är torsdag kväll och vi har varit och simmat i simhallen här i Karlshamn. Väggabadet. Minstingen med simklubben i sin teknikgrupp. Och jag och mannen har motionssimmat i banorna intill under tiden. När vi är klara sätter vi oss en stund i den varmare bassängen för ”lugn och ro”. Bassängen kantas av plastpalmer. ”Jag längtar till Fiji”, säger minstingen när vi sätter oss. Så har han sagt nästan varje gång han satt sig här. Han är 10 år nu. Han fyllde tre år på Fiji i november 2008. Jag tror faktiskt inte att han kan minnas Fiji längre. Men han minns bilderna från Fiji. Videoklippen. Berättelserna. Och längtan tillbaka. Mest av allt minns han nog just sin längtan tillbaka. Och han känner den ännu ibland. Trots att det har gått mer än 7 år sedan vi var på Fiji.

Igår fortsatte jag att testa min nya dator och olika sätt att föra över bilder från datorn till paddan. Jag testade med bilderna från Fiji i november 2008. Jag provade att använda en äldre version av Photoshop som jag har haft i säkert 10 år och sällan använder numera. Jag provade också att installera och använda Gimp som jag oftare använt på senare år. Det är ett gratis alternativ till Photoshop som kan laddas ner direkt från nätet. Dock använder jag mest paddan för bildbehandling numera och då främst Instagram. Jag bildbehandlar ofta i Instagram utan att posta bilderna där. Så jag provade även att bläddra fram bilder och sedan överföra dem med mitt Gmail till paddan.

Det fungerade bra. Jag tycker fortfarande att datorn är långsam men när jag nu provade den ihop med en trådlös mus hade jag lättare att komma överens med den. Så jag tror faktiskt att jag behåller den även om jag inte riktigt har bestämt mig än. Det tydligaste resultatet av allt testande är väl att jag nu längtar tillbaka till Firt Landing.

På First Landing Resort på Fiji har vi bott två gånger. En gång före och en gång med barnen. Vi lämnade vårt rum i en bungalow här den 11 september 2001 för att resa till och landa på Samoa den 10 september. Datumlinjen, du vet. Andra gången var vi här på jordenruntresan. Och minstingen fyllde som sagt 3 år. ”Det är inte jag som fyller år”, sa han argt eftersom han blev blyg av uppmärksamheten när personalen sjöng för honom när han fick in en tårtbit efter maten på kvällen. Men det var ju han som fyllde år! Och han tyckte mycket om chokladtårtan.

First Landing har ingen riktigt bra strand för simning. Där är lite för grunt. Även om de andra gången hade anlagt en konstgjord ö, ganska ful i form av en fot, där båtar kan ta sig in och ut och där du även kan simma lite. När det är lågvatten försvinner vattnet bort och kvar blir den skrovliga botten av trasiga koraller som gör det svårt att ta sig ut och simma. Men det är egentligen det enda som är på minussidan. De har en pool som du kan bada i. Och det är ett mysigt ställe med bungalows under palmerna i en vacker trädgård. Maten är god och det är väldigt mysigt när de tänder facklorna på kvällen. 

Stället ligger vid Vuda Marina, inte så jättelångt från den internationella flygplatsen i Nadi och kan vara ett tips på den som söker ett boende hyggligt nära flygplatsen. Kanske på vägen till eller från ett annat boende lite längre bort? Min tanke var att vi skulle göra en sådan kombination på jordenruntresan, och hade bokat de fem första nätterna på First Landing. Men vi blev kvar alla 11 nätter och gjorde i stället någon dagsutflykt till någon av de mindre öarna och någon annan in till Nadi. När du reser med ganska små barn kan det vara skönt att hålla ett lite lägre tempo och inte byta boende för ofta.

Dessutom gillar vi First Landing! Och längtar ständigt tillbaka…

 

1 kommentar

Filed under barn, bildredigering, fotografi, Karlshamn, resa med barn, resor

Äntligen kommer jag åt mina gamla bilder!  – Ändå är jag inte nöjd

  
För några veckor sedan köpte jag en extern hårddisk som rymmer 2 TB och som går att komma åt med wi-fi från paddan. Det låter som en dröm men är inte riktigt så bra i verkligheten som det låter. Kul ändå att komma åt de gamla bilderna igen. 

Den externa hårddisken som jag köpte heter WD My Passport Wireless 2TB. Sedan jag började fotografera digitalt, i december 2003 inför första sonens ankomst, har jag samlat på mig nästan en terabyte av foton och videoklipp. Mest är det fotografier. Jag ville ha en lösning som rymmer mer än det jag redan har och det dubbla kändes lagom. Att föra över bilderna från den gamla externa hårddisken till den nya tog en evig tid. Så jag köpte en ny bärbar dator. Som visade sig vara lika långsam som den gamla. Sannolikt beroende på att den nya har opertivsystemet Windows 10 installerat. (Rättelse: Det är nog inte Windows 10 som gör datorn slö ändå. Se kommentarerna.) Trött blir man.

Nu har jag alla de gamla bilderna på den nya datorn (en Acer Aspire ES1-520 15.6″) som alltså redan från start är slö och dessutom allmänt hopplös. Suck. Men de finns också på den nya externa hårddisken. Jag kopplar upp paddan på hårddiskens wi-fi och använder sedan en app som heter My Cloud. Det är lite bökigt att hela tiden växla nätverk mellan hårddiskens wi-fi och det nätverk där jag kommer ut på internet. Men det funkar. Det är också lite bökigt att jag inte kan spara ner bilder direkt från appen till paddan utan måste välja att öppna de bilder jag vill spara i någon annan app först. Men det funkar också. Och det är trist att jag inte kan se alla foton och videoklipp som miniatyrer när jag letar efter en viss bild. Appen orkar bara ladda hem ett fåtal bildminiatyrer. Men det får gå. Sammantaget är funktionaliteten så där. Så nog är jag lite besviken. 

Men kul ändå att äntligen kunna komma åt bilderna direkt från paddan. Idag har jag tittat på bilder från november 2005 då minstingen föddes. Och november 2008 när vi började vår resa jorden runt i Newport Beach i Kalifornien.

 

10 kommentarer

Filed under appar, barn, fotografi, iPad, personligt, resa med barn, resor

Fina Boön med ny iPhone



Det var vackert vinterväder på många håll i landet i dag. Så också i Karlshamn. Så det blev en söndagspromenad i naturen med familjen. Till fina Boön den här gången.

Även om barnen inte alltid precis gör vågen över att behöva följa med ut i naturen har de alltid kul när vi väl är där. De provar isen genom att kasta sten. Bryter loss isbitar. Och så pratar de med varandra. Massor. Mest om spel gissar jag. Men de är i alla fall ute. Och får rosor på kinderna.

Själv testade jag kameran i min nya iPhone 6s. Den verkar fungera bra så här långt även om jag inte riktigt begriper mig på det här med ”live”. Än.




6 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, fotografi, iPhone, Karlshamn, natur, vinter

Dagens gulligaste djurbild

Hittade denna bild i morse bland dem jag följer på Instagram. Så gullig!

1 kommentar

Filed under barn, instagram, resa med barn, resor

11-åringen har visst varit i 23 länder!

I torsdags var Anton, min 11-åring, med i SR P4, Radio Blekinge igen. Den här gången var det semifinal för Blekingedelen av ”vi i femman”. Matchen blev oerhört jämn och båda lagen var jätteduktiga. Men tyvärr var inte Anton lika snabb att trycka på knappen som motståndarna på sista frågan. Trots att han också visste att Brandenburger Tor ligger i Berlin. Han har ju varit där!

Som inledning på programmet fick barnen berätta något om sig själva. Anton berättade att han varit i 23 länder på sina 11 år.

Väl hemma i Karlshamn ifrågasatte 11-åringens pappa om det verkligen kunde stämma med 23 länder. Vi räknade igenom och fick det bara till 21.

Precis innan jag skulle somna kom jag på vilka två länder vi glömt. Nästa morgon messade jag till Anton:

20150131-182808.jpg

Här är länderna han varit i.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA 2004 var han i Dublin på Irland.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA På Kreta i Grekland 2006 fick han verkligen smak för oliver.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA På väg till Sardinien sommaren 2007 besökte vi Tivoli i Köpenhamn, Danmark.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Här badar Anton i Medelhavet. Alghero, Italien.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Vi är generösa i vår familj och räknar även länder där barnen mellanlandat som länder de varit i. Här sitter Anton i planet på väg från London, England 2008.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Här är han på stranden i Newport Beach utanför Los Angeles i USA 2008.

2008 Fiji På Fiji 2008. Den här dagen fyllde lillebror 3 år.

2008 Nya ZeelandKaikoura, Nya Zeeland i november 2008.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAI Australien har han varit två gånger, faktiskt. Det här var första gången. 2008, Stora Barriärrevet. Några dagar innan han fyllde 5 år.

2009 Thailand Ko Chang, Thailand 2009.

2010 SpanienBarcelona, Spanien 2010.

2010 EgyptenPyramiderna vid Giza, Egypten. 2010.

2011 FrankrikeI Paris, Frankrike 2011.

2012 Portugal2012 på en spårvagn Lissabon, Portugal.

2013 Förenade ArabemiratenPå väg hem från Australien 2013 stannade vi till i Dubai, Förenade Arabemiraten.

2013 Tjeckien2013 i Prag, Tjeckien.

2013 TysklandOch i Dresden, Tyskland.

2014 SverigeSverige räknas så klart! Här Björkliden 2014.

2014 KroatienHur kunde vi glömma Kroatien? Vid Plitvicesjöarna 2014.

2014 BosnienOch ett kort besök i Bosnien.

2014 VatikanenVatikanen på höstlovet 2014.

2015 BrasilienOch så: Rio, Brasilien nu i januari 2015.

På hemvägen mellanlandade vi i Amsterdam, Nederländerna. Men där blev det aldrig några foton.

Nog får man säga att han är ganska berest min 11-åring? Inte så underligt kanske att han helst ville ha frågor om geografi…

6 kommentarer

Filed under barn, resa med barn