Fyller 16 år idag men får ingen kärleksförklaring ”till månen och tillbaka”

Min förstfödde fyller 16 år i dag. Jag vet att det är brukligt numera att föräldrar – mest mammor – skriver på sociala medier de dagar då deras barn fyller år att de älskar sina barn ”till månen och tillbaka”. Men jag har svårt att se framför mig att jag någonsin kommer att skriva exakt så – såvida det inte kommer ett uttryckligt önskemål från något av barnen att jag ska göra just det. I så fall faller jag så klar till föga.

Men månen ligger ju inte ens särskilt långt bort, om man tänker efter. Avståndet dit motsvarar ungefär tio varv runt jorden, tjugo om ni åker fram och tillbaka.

Jag älskar båda mina barn mer än oändligt mycket. Eller i alla fall så mycket som det är möjligt för mig att älska någon eller något. Och just idag tänker jag så klart lite extra på Anton och de 16 år som jag har fått förmånen att gå vid hans sida, visa honom världen och framförallt få glimtar av hur han ser på den.

Men jag har uppriktigt svårt att se exakt var en månfärd kommer in i den bilden.

Senaste gången någon landade på månen var för 47 år sedan. Ganska exakt 31 år och en vecka innan Anton föddes. Själv var jag 5 år, skulle snart fylla 6 år och var förmodligen ganska måttligt imponerad. Månfärder hade då funnits med i nyhetsrapporteringen då och då så länge jag kunde minnas. Resor till månen och tillbaka har alltså mycket lite med mig och min relation till Anton att göra.

Ni får gärna fortsätta att skriva att ni älskar era barn till månen och tillbaka. Jag tror att jag förstår ungefär vad ni menar. Att det känns som om era hjärtan håller på att spricka av kärlek och stolthet över era barn. Så känns det för mig också. Bara det att jag ger uttryck för den kärleken på lite andra sätt. Än att skriva just de där orden.

Jag kommer alltså inte ge Anton någon kärleksförklaring ”till månen och tillbaka” på Facebook eller Instagram idag. Min Anton är en snäll, omtänksam, smart och humoristisk kille. Han har därutöver, precis som alla människor, utvecklingsområden. Och jag vill gärna hjälpa honom att fortsätta utvecklas, i den utsträckning jag kan och han tillåter mig. Men det finns många skäl att älska honom precis som han är. Och det är just vad jag gör. Idag och alla andra dagar så länge jag lever.

(Till Andromedagalaxen och tillbaka. Minst. ;)

Bilderna i inlägget visar Anton på vår senaste resa. På Borneo och i Singapore.