Kategoriarkiv: personligt

30 år tillsammans!

Idag är det 30 år sedan vi blev ett par. Det var i Luleå 1988. Du blev och är mitt livs stora kärlek. ❤️ Två fina pojkar har vi fått tillsammans. 💕 Sett världen har vi också gjort. Här är några bilder från de senaste 28 åren. På Malta, på Cooköarna, hemma i Karlshamn, i Newport Beach utanför Los Angeles, på Tjärö, vid Stenshuvud och i Milano.

Anders, som jag älskar dig!







15 kommentarer

Under livet, personligt, resor

Höstdepp?


Just nu passerar pågatåget Mörrumsån. Det är bedårande vackert i morgonljuset men jag känner mig nedstämd.

Igår promenerade vi här. Ån flöt stilla. För att vara Mörrumsån. Som annars är mer som än norrländsk älv än en å. Vi såg en mysko anka, som visade sig vara en myskanka. Päron föll i drivor från ett träd vid åkanten. Annars var allt lugnt. Det kändes bättre för en stund.

Men nu är deppigheten över mig igen. Kanske är jag bara morgontrött? Kanske är det svårigheten i att hitta in i en ny roll på jobbet? Eller är det hösten som ska komma? Nu när sommaren sjunger på sista versen?

Kanske är det en höstdepp på gång?

17 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, mitt jobb, natur, personligt, resor, vackra platser

Vill må bra igen


Katten är död. Förändringar på jobbet. Saknad. Oro. Ångest. Nej, jag mår inte så bra just nu. Har sällan mått sämre, faktiskt.

Dåligt samvete
Samtidigt som jag medger det, ger det mig dåligt samvete. Har jag ens rätt att må dåligt, egentligen? När det finns andra som har eller har haft det mycket värre?

Vill må bra
Jag vill ju må bra igen. Vill att det ska gå snabbt. Jag brukar ju aldrig lida av ångest och oro. Vad är det här? Ska det vara så här nu?

Pallar inte
Det är mycket jag inte orkar med just nu. Simma till exempel. Pallar inte. Boka resor. Orkar inte. Listan kan göras lång.

Bäst mår jag när jag skriver egna eller läser andras blogginlägg. Eller läser en bok. Då kan jag fokusera på det och stänga ångesten ute. Läste två böcker parallellt när mitt dåliga mående drog igång. En roman och en faktabok. Men det är bara den senare jag orkar med just nu. Och då läser jag långsamt och tänker mycket på det jag läser.

Ta mig ur det här
Jag måste alltså ta mig ur det här. Och jag försöker så gott jag kan. Men hur? Fortsätta stänga ute och försöka fokusera på det positiva, som att det är vår och snart är sommar? Göra det jag orkar och tycker är roligt?

Eller måste jag kanske dyka djupare ner i ångesten och se mina demoner i ögonen innan jag kan besegra dem?

14 kommentarer

Under livet, personligt

Så gick det till när vi tog bort vår katt Drutten


Det gick inte längre. Idag blev vi tvungna att ta bort katten. Det var det bästa för alla inblandade och egentligen det enda möjliga.

Kissat ner sig
Vi fattar beslutet på måndagskvällen. Jag sitter med Drutten, som katten heter, i knät. Trots att han är lite fuktig på magen och luktar kiss. Katter är mycket renliga djur. De kissar inte ner sig. Det händer i princip inte. Men nu har det hänt. Jag tar ändå upp honom, klappar honom och låter honom vila i mitt knä en stund på kvällen, så som jag gjort allt oftare de senaste månaderna. Jeansen får åka ner i tvättkorgen sen. Just nu är det kärlek till katten som går före renlighet.

Blind
Katten har varit sjuk en längre tid. Det började i höstas med svårigheter att äta fast föda. Vid nyår fick han problem med synen. Blev blind, fick tillbaka synen och blev blind igen. Hela tiden har han tappat i vikt. Vi har varit hos veterinär och fått mediciner utskrivna. Men långsamt har han ändå blivit sämre; tunnare och mer passiv. Jag hade hoppats få behålla honom några månader till. Eller i alla fall en bit in i maj månad. Men de senaste dagarna har han blivit akut sämre. Kissat och bajsat på olika ställen i lägenheten. Det verkar inte som att han hinner, hittar eller orkar ta sig till kattlådan längre. Han verkar vara både trött och förvirrad. Rent av vinglig ibland. Det händer att han går i cirklar, men mest och helst ligger han under någon av barnens sängar och trycker. Det har blivit svårare att få i honom medicinen. Han äter mindre och mindre.

Droppen
Men att han kissat ner sig. Kissat och blivit liggande kvar i sin egen urin, det blir droppen. Så här kan vi inte ha det längre. Det är inte värdigt för vare sig honom eller oss.

Så jag tar en semesterdag och på morgonen ringer jag veterinären. De ringer tillbaka klockan nio. Då sitter jag med Drutten i knät. Han sover. Han är sjuk. Klockan tio får vi tid hos veterinären för att ta bort katten.

Himlen gråter
Anders kommer hem kvart i. Han lyfter bort Drutten från mitt knä och sätter honom i kattburen. Katten protesterar inte. Det brukar han alltid göra annars när han hamnar i buren. När vi bär ut honom till bilen gråter till och med himlen. Det regnar lätt.

Bedövningssprutan
Hos veterinären ställer vi kattburen på ett bord med en dubbelvikt grå filt. På ett annat bord i rummet brinner ett värmeljus i ett litet färgat glas. Jag får jag fylla i ett formulär som jag undertecknar att jag har godkänt att katten avlivas. Sedan kommer veterinären in och ställer några frågor om bakgrunden till beslutet. Jag berättar och veterinären informerar oss om vad som ska hända. Vi bekräftar att vi har bestämt att katten ska kremeras efteråt men att vi inte vill ta hand om askan själva. Vi öppnar buren och tar ut katten. Han är ganska lugn men börjar röra sig på bordet, lukta, och känna sig för var han hamnat. Jag tar tag i honom så att han inte ska röra på sig och kanske rent av trilla ner från bordet. Blind som han är. Veterinären tar tag i nackskinnet och ger honom en bedövningsspruta.

Somnar in i två steg
Jag tar upp Drutten och sätter mig på en stol med honom i knät. Jag får låna filten att ha i knät ifall katten skulle kräkas. Det händer att de gör det innan de somnar av bedövningsmedlet. Men Drutten kräks inte. Han låter sig klappas och tröstas medan han blir tröttare och tröttare. Efter några minuter orkar han inte hålla huvudet uppe längre och så somnar han. Än så länge sover han bara av vanlig bedövning.

Vi lägger filten på bordet igen och katten på filten. Veterinären kommer nu in i rummet med en stor spruta med blått medel i. Detta sprutar han in på två olika ställen i kattens buk. Han berättar att medlet omedelbart går upp i hjärnan och att katten därför i princip redan är död men att han kommer att andas i fem till tio minuter till. Veterinären lämnar oss att ta farväl av katten medan andningen avtar och hjärtat slutar slå. Jag klappar Drutten och pratar med honom trots att jag vet att han inte längre hör mig: ”Nu slipper du yra omkring utan att hitta, nu slipper du kissa ner dig. Du har varit världens finaste kisse, min allra allra bästa kattkompis, världens bästa kattkompis. …” Så där går jag på. Och berättar också att vi kommer att städa undan hans grejor när vi kommer hem.

”Hej då Drutten!”
Veterinären kommer in lyssnar och konstaterar att hjärtat har stannat. Han undrar om vi vill stanna en stund till med katten men jag konstaterar att vi redan tagit farväl. När vi lämnar rummet ligger Drutten kvar på bordet. Livlös. Död. Och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Som man fäster sig vid de små liven!

Efteråt betalar jag med kort. 1600 kronor kostade det.

34 kommentarer

Under livet, personligt

När bara ledsenheten är kvar


Tårarna rinner. Katten är gammal och sjuk. Det är sorgligt. Men jag visste redan när jag skaffade honom att den dagen skulle komma. Det som hände på jobbet, däremot, var jag inte alls beredd på och det har tagit hårdare.

Måste ta bort katten
Katten är sjuk och sjunger nog på sista versen. Han har blivit blind igen men framförallt tappar han i vikt. Det är snart bara skinn och ben kvar. Det är inte frågan om jag måste ta bort honom utan hur länge jag kan vänta. Vill gärna att han får med lite av solen och värmen som kommer nu, men vet inte om hans hälsotillstånd kommer att klara av att hänga i så länge till. Han verkar ändå må bra fortfarande. Det är mysigt att sitta med honom i knät ibland och höra honom spinna. Men just i morse uppträdde han lite märkligt när han åt. Slutade äta och la huvudet mot golvet. Som om batteriet började ta slut. Oroande och sorgligt. Du fäster dig vid de små liven.

Jobbet
På jobbet har jag min andra ledsamhet just nu. Där hände något som för mig kom som en blixt från en klar himmel torsdagen den 8 mars. På det kom sömnsvårigheter. Låg först vaken hela nätter. Hade sedan svårt att somna och vaknade tidigt. Men det fanns ett ljus i tunneln. Jag började hitta tillbaka till sömnen och må bättre. En andra smäll kom onsdagen den 21 mars. Ljuset i tunneln hade blåsts ut. Den andra smällen tog hårdare. Adrenalinet började pumpa i en andra omgång. Nya sömnsvårigheter. Låg igen vaken hela nätter. Hade sedan igen svårt att somna och vaknade tidigt.

Orkar inte
Saker har nu långsamt börjat falla på plats igen. Ny plats. Nytt mönster. Det som hände har lett fram till att jag inte är chef längre. Jag jobbar numera som utvecklingsstrateg på förvaltningsnivån. För mig har det aldrig legat någon prestige i att vara just chef. Jag vill göra samhällsnytta, utvecklas tillsammans med andra och ha roligt. Det kan man göra i många olika roller. Det kan bli bra det här. Ändå. Men hoppets låga flämtar fladdrande. Ska jag våga tro på det? Och när adrenalinet slutar pumpa är bara ledsenheten kvar. Jag har svårt att komma ur sängen på morgonen. Tårarna rinner vissa dagar under tågresan till jobbet. När jag väl är där är det lättare att hålla ihop och fungera. Men jag tröstäter. Och hoppar över simträningen. Orkar inte. Orkar bara inte.

(Och jo, jag vet att det finns många som har det värre. Jag vet att det ÄR synd om människorna. Men av någon anledning är det inte till någon tröst för mig. Har aldrig varit.)

21 kommentarer

Under livet, mitt jobb, personligt

När jag tog chansen i VA-branschen

Det här är historien bakom hur jag kom in i VA-branschen och dessutom helt ostylad hamnade på affisch och reklamfodrar för denna min bransch.

Jag var bara 30 år när jag för drygt 20 år sedan blev VA-chef i Karlshamns kommun. Alltså chef för den av kommunens verksamheter som idag brukar kallas kommunala vattentjänster men som då oftast kallades VA-verket. Vatten och avlopp.

Ingen förstahandskandidat
Jag hade en stor smula tur som fick jobbet. Redan på intervjun kände jag utifrån de intervjuandes engagemang att jag inte var en förstahandskandidat. De fackliga representanterna verkade dock uppenbart vara mer intresserade av mig än vad arbetsgivarrepresentanterna verkade vara och jag höll så klart god min trots att jag kände vart åt det lutade.

Jag minns att den anställande chefen – som jag sedan kom att tycka var en mycket bra chef – till och med frågade kommunens personalchef om de verkligen behövde luncha med alla kandidater. Men jo, så skulle ske. Alla skulle behandlas lika. På luchen pratade förvaltningschefen och personalchefen mest med varandra. Mest pratade jag med de fackliga representanterna då också. Men jag lyckades vid något tillfälle komma in i samtalet mellan de båda cheferna genom att ställa följdfrågor om processen kring att ta fram investeringsbudgeten. Något som jag både var riktigt nyfiken på och också förstod att den anställande förvaltningschefen var uppfylld av just då. Hans nästa möte efter lunchen var med ekonomichefen i kommunen och skulle handla om just nästa års investeringsbudget och det var – utgår jag ifrån – en av anledningarna till att han helst hade sluppit lunchen med mig. Han hade velat förbereda sig mer inför det mötet.

Oegentligheter
Jag kan ha förståelse för det. Investeringsbudgetar är viktiga saker och jag har i efterhand förstått att de före mig intervjuat en kandidat med mycket mer erfarenhet som hade gjort ett mycket gott intryck. Men att det vid referenstagningen senare visade sig att han varit inblandad i någon typ av oegentligheter på sin förra arbetsplats. Och då stod jag näst på tur i listan över kandidater.

Och så kom det sig att jag redan vid så unga år blev ansvarig för att leda något så spännande som att producera och distribuera vårt viktigaste livsmedel – kranvattnet och dessutom ha hand om en av de allra viktigaste miljövårdsinsatserna i samhället: den kommunala avloppshanteringen.

Ännu mer tur
Nästa tursamhet i mitt yrkesliv var att jag ganska snabbt blev invald i branschorganisationen Svenskt Vattens styrelse. Organisationen hette för övrigt då fortfarande VAV (Svenska vatten- och avloppsverkföreningen) men den kom att byta namn under min tid i styrelsen. Att jag blev invald där berodde på att en av de andra VA-cheferna i Blekinge satt med i valberedningen och föreslog mitt namn. Att han hamnat i valberedningen berodde nog i sin tur på att han varit mycket aktiv och driftig i organisationens kommittéarbete. Så ledde det ena till det andra och jag kom att bli representant i styrelsen för de yngre förmågorna i branchen.

Infofolder
Något år senare, när jag hunnit bli 33 år, skulle Svenskt Vatten ta fram en informationsfolder i syfte att locka ungdomar till de utbildningar som kan leda in mot just VA-branschen.

Jag gick med på att bli intervjuad och fotograferad. Fotograferingen skulle ske i anslutning till ett av styrelsemötena så att jag skulle slippa åka upp till Stockholm två gånger eller de bli tvugna att skicka ner fotografen till Karlshamn.

Det var bara det att jag glömde bort fotograferingen inför resan. Så kom det sig att jag fotograferades i sliten tröja, slitet hår och utan make up. Den där tröjan var för övrigt min sommarfavorit i flera år och därför hade den blivit väl sliten.

När sedan fotografiet och mina citat slogs upp stort på en roll up och jag blev någon slags affisch-flicka på en stor VA-mässa kändes det faktiskt bara pinsamt.

Uppblåst
Där stod jag, både oerfaren och ostylad och såg ut som en uppblåst uppkomling som inte begrep sin egen litenhet. Det gjorde jag kan jag säga. Begrep min litenhet. Och skämdes som en hund inför branschens alla erfarna medarbetare som gjort så många stora insatser genom många år utan att någonsin lyftas fram på några affischer.

Dessutom tyckte jag att det var fruktansvärt pinsamt att jag inte ens hade försökt snygga till mig inför fotograferingen.

Nåväl. Så här långt senare kan jag tycka att jag i alla fall ser ung, glad och pigg ut på den där bilden.

10 kommentarer

Under Karlshamn, livet, mitt jobb, personligt

Att vara diskriminerad för att du är kvinna


Det värsta med att vara diskriminerad för att du är kvinna är att det nästan aldrig sägs att det handlar om just det när du inte får ett jobb, inte får den lön du förtjänar, inte blir lyssnad på, blir fråntagen ett uppdrag eller avkrävs orimligt mycket arbete. Eller vad saken för tillfället gäller. Istället sägs det nästan alltid handla om dina individuella egenskaper. Om dig som person. Om någon motivering överhuvudtaget lämnas. Däremot påstås det sällan handla om kompetens. Eftersom de flesta kvinnor i de flesta roller i samhället har minst samma kompetens som den genomsnittlige mannen i samma roll.

Tur i livet
För egen del ska jag inte klaga. Visst har det hänt att jag i många situationer undrat om jag blivit mer lyssnad på, fått mer möjlighet att påverka och fått roligare uppdrag om det inte vore för att kvinnor rent allmänt diskrimineras i samhället. Och för att att jag, som drygt hälften av oss, råkar vara just kvinna. Men på det hela taget har jag haft mycket tur i livet också, som väl har kompenserat för oturen att just det kön som jag tillhör är det som är diskriminerat i samhället. Jag har över lag blivit mer lyssnad på, fått mer möjlighet att påverka och fått roligare uppdrag än de flesta människorna på den här planeten.

Könsmaktordningen
Men ändå. Ibland känner jag mig så fruktansvärt utled på den rådande könsmaktordningen. Som barn trodde jag att flickor och pojkar, män och kvinnor nu var jämlika. Jag kände mig inte diskriminerad för att jag var flicka. Det var på 1970-talet.

Det såg så ljust ut
På 1980-talet gick jag på gymnasiet. Tjejer bar axelvaddar och pojkar sminkade sig, även om det var långt ifrån alla som gjorde det. Men alla, både tjejer och killar hade vita tubsockor på utsidan av jeansen. Det är i alla fall så jag minns det. Vad nu tubsockor har med någonting att göra. Modet lekte med de traditionella könsrollerna och mycket annat och vi kände oss mer jämställda än någonsin. Vilket vi i och för sig kanske också var. Tjejer uppmanades systematiskt av skolorna att söka tekniska utbildningar eftersom vi var underrepresenterade där och arbetsmarknaden såg ljus ut för tekniska yrken. Jag valde ändå naturvetenskap på gymnasiet. För bredden.

Men varningssignalerna fanns där
När min mamma berättade att en annan mamma hade sagt till henne att det inte var bra att flickorna i gymnasieklassen pluggade så hårt och fick så bra betyg eftersom det var pojkarna som behövde betygen för att komma in på högre utbildningar och få bra jobb, så att de kunde försörja sina framtida familjer, så tyckte jag att det var en knäpp åsikt. Men jag såg den inte alls som representativ för den nya fina värld vi levde i. Tvärt om. Behöver jag förresten nämna att den andra mamman var mamma till en av pojkarna i klassen?

Häpnaden
När jag under högskoletiden under tidigt 90-tal var med på en tjejkväll för den sektion jag pluggade på häpnade jag över några av de historier som äldre studenter berättade om vad de som unga kvinnor hade behövt stå ut med under sin praktik. Jag började ana att arbetslivet kanske inte var så jämlikt ändå. Så här långt efteråt minns jag inga detaljer från berättelserna. Men jag minns min häpnad.

Klarat mig bra
Jag har oftast tyckt att jag klarat mig väldigt bra från uppenbar diskriminering genom arbetslivet. Visst har det hänt några saker som det vore mindre risk för en man att drabbas av. Som när jag som ung nykläckt civilingenjör på en länsstyrelse plötsligt förväntades att vid sidan om mina ordinarie arbetsuppgifter fungera som sekreterare åt en nyanställd chef som inte vid anställningen förstått att den funktionen saknades på arbetsplatsen. Jag är inte alls säker på att det var rätt beslut att de hade plockat bort sekreterarna den gången. Att organisationen redan i tidigt 90-tal var mogen för det. Men att en civilingenjör lite bakom kulisserna skulle fylla den funktionen var jag ganska övertygad om inte var rätt lösning. Och det blev inte heller så sedan jag ifrågasatt upplägget.
Men på det hela taget. Fram tills nu har inte jag varit så särskilt drabbad.

8 kommentarer

Under personligt

Du och jag, en annan sort

Du och jag, en annan sort
Vi som alltid längtar bort

Bortom krönet finns en vy
Aldrig sedd, alltid ny

Bästa sömnen, en nattlång rast
Nya planer som smids i hast

Målet är något
Men vägen är allt

Att resa
Det är livets salt

Hand i hand
På en ny strand

Du och jag, en annan sort i Port de Sóller, Mallorca

5 kommentarer

Under personligt, resor

En resenörds uppväxt – mina första resor 0-10 år


”Jag tog mina minnen och gav mig av. Jag reste mot min längtan och jag reser än idag.” Det här inlägget handlar om mina första resor, de första tio åren.

Första flytten
Om du undrar hur det var när jag föddes så ska jag skratta och svara ”jag var så ung, så jag kommer faktiskt inte ihåg.” Men somligt har jag fått berättat för mig. Som den om den första flytten. Jag var bara några månader gammal på den här jorden när vi flyttade från Linköping till Norrköping. Det är därför jag svarar ”Linköping” om du frågar var jag är född, men ”Norrköping” om du undrar var jag kommer ifrån. Det är främst där jag har de få rottrådar jag har. Det är därifrån jag har mina första minnen. Jag ska ha åkt dit i liggvagnen i baksätet på en folkabubbla.

Första utlandsresan
I fotoalbumet finns en bild på mig och mormor när vi besökte henne i Favrlund, utanför Ribe, Danmarks äldsta stad, som ligger på Jylland. Det måste ha varit min första utlandsresa. När jag växte upp hade jag ingen ytterligare kontakt med min mormor som jag kan minnas. Men jag återupptog kontakten med henne i vuxen ålder.

Första Norrlandsresan
På en annan bild i fotoalbumet ses jag spela kulspel. Det var min första resa till Norrbotten. Ett landskap som skulle komma att spela en stor roll i mitt liv litet längre fram längs resan. Men just där och då spelar jag ”åhej”, som jag kallade spelet eftersom de vuxna sa just ”ååå-hej” när jag sköt iväg kulan. Att jag inte är den som låter mig hindras av tillfälliga motgångar framgår tydligt av bilden. Om en ärm fastnar i en spik så är det bara att dra armen ur ärmen och fortsätta spela.*

*Gammalt djungelordspråk.

Västkustresorna
På en annan bild sitter jag tillsammans med min lillebror och mamma på en filt. På filten intill sitter vänner till familjen. Jag gissar att bilden är ifrån en av flera sommarresor till Kuggavik på Västkusten.

Första charterresan
Min sexårsdag firades på Playa del Inglés på Gran Canaria. Min allra första flygresa och tillika min första charterresa gick alltså till Kanarieöarna. Översta bilden i inlägget är från den resan. Jag minns att jag fick ett par rosa mjuka innetofflor med kaninöron i födelsedagspresent. Och en ukulele av ett (tror jag) äkta sköldpaddsskal. Knappast något som skulle få säljas idag. Men då blev jag glad.

Första fjällsemestern
Första skidresan gick till Storliens fjällhotell. Jag var nio år. Det var också första gången jag själv hade med mig en egen kamera och fotograferade egna bilder. Det var en enkel pocketkamera som gav mer eller mindre oskarpa bilder. En av dessa mina första egna resefoton föreställer min pappa, lillebror och mamma när vi går på tur på fjället. Den här resan hade jag vad som nog får betecknas som min första semesterflirt. Han hette Rickard, var jämngammal och jag var fnittrigt förtjust. Allt var så klart mycket oskyldigt. Som jag minns det höll vi varandra i hand och sprang runt i hotellkorridorerna efter skiddagarnas slut.

O-ringen
Vi var en orienterarfamilj och resorna runt om i landet till olika landsändar och O-ringens femdagars var ett obligatoriskt inslag i varje sommarsemester. Första gången jag själv var med och sprang var jag tio år och O-ringen arrangerades det året på Gotland. Klassen jag tvålade i hette D10. Damer upp till och med tio år gamla.

Flyttarna
Andra flytten i mitt liv var jag två år och vi flyttade från Generalsgatan i centrala Norrköping till Vilbergen, ett för tiden typiskt område med flerfamiljshus i utkanten av stan. När jag var nio flyttade vi till ett nästan ännu mer tidstypiskt villaområde ett par mil norr om Norrköping i Krokek, Kolmården. Jag tror att just den flytten på många sätt har bidragit till min rotlöshet.


Mormor och jag


Åhej!


På en filt i Kuggavik. Jag är längst till vänster på bilden.


Egen kamera: Pappa, lillebror och mamma på fjällsemester.


I Visby.

Utom fotot från egna kameran är det min pappa som fotograferat.

Andra resebloggare som bloggat om sin barndoms resor:
Sanna Rosell
Helena Bergström, del 1 och del 2
Lena Löfblad har skrivit här, här och här.
Sofia Zetterqvist har skrivit här och här.
Cathinka Inman om sin ungdoms Damaskus.

5 kommentarer

Under personligt, resor

En backpackersjäl i en mellanchef

Jag älskar den långsamma resan! Den långa och långsamma. Den som tar mig till ständigt nya platser och som varar länge. Jag behöver inte leva lyxliv. Jag är hellre borta länge och ser och upplever mer än bor dyrt och vräkigt. Det har med klimatpåverkan att göra också. Att kunna resa och se mycket utan att behöva flyga mycket.

Drömmar
Jag fantiserar ibland om att jag kunde ta med mig min familj på en resa som varade i flera år. Där vi stannade på olika platser i veckor, eller månader i taget men där vi också ständigt bröt upp för att uppleva nya saker. Kanske åkte vi mest tåg mellan platserna. Vandrade mycket. Men det är ett önskemål som vare sig kan kombineras med mitt jobb som avdelningschef i en kommun eller med våra ungdomarnas skolgång. Det får det ibland att nästan skrika i mig. Är jag bortskämd? Javisst! Jag är mycket väl medveten om det. Och att det jag önskar dessutom är att både ha och äta kakan.

Reste jorden runt
Den längsta resa, i både avstånd och tid, som jag gjort är när barnen var små, de fyllde tre och fem år under resan, och vi reste jorden runt på 79 dagar. Vi besökte Kalifornien, Fiji, Nya Zeeland, Australien och Thailand på samma resa. Annars får vi gå tillbaka till min ungdoms resor för att hitta resor på runt månaden. Tågluffarna i Europa och ett par rundresor i Sydostasien. På senare år har det hänt att vi varit iväg som längst runt tre veckor. Men mycket vill ha mer!

Digitala nomader
Jag avundas dagens unga digitala nomader. På nätet umgås jag i resebloggarkretsar. De flesta har som jag ett fast jobb på hemmaplan och reser på semestrarna. Några är egna företagare där resebloggandet ingår som en del. Många tar sig tid att låta sig bjudas med på press- och bloggresor till olika resmål. Något som jag själv i dagsläget inte har någon tid alls över för att göra. Några tjänar pengar på samarbeten. Oftast småslantar. Men så har vi de digitala nomaderna. De som reser på heltid. Jobbar digitalt i sin bransch. Sitter uppkopplade på publik wi-fi i världens alla hörn. Eller som försörjer sig som dyk- och skidskolelärare och liknande. Några ytterligt få försörjer sig på att enbart resa och berätta om det. Med populära sidor på Facebook, stora konton på Instagram och välbesökta bloggar är de intressanta som marknadsförare för världens alla destinationer, varor och tjänster. Så klart är jag avundsjuk på dem.

Svår kombo
Men en av mina viktigaste drivkrafter är att få bidra och göra samhällsnytta. Men jag kan tycka att det borde gå att resa och jobba även i min bransch. Jag jobbar med kommunala vattentjänster. Vatten- och avlopp finns i hela världen. Men olika språk och olika regelverk i olika länder blir som en barriär som är svår att ta sig över även om tekniken många gånger är densamma. Ett alternativ vore att jobba mot den svenska VA-branschen men på distans. Som någon slags konsult. Problemet är att det jag kan i branschen är att vara chef, jag har jobbat som VA-chef i 20 år, och att vara chef på distans tror jag inte på. Inte ett smack. Ändå tror jag att det kanske kan finnas nischer. Sätt att jobba på distans där min kompetens och mina förmågor tas tillvara. Å andra sidan är mina andra två drivkrafter att få utvecklas och ha roligt tillsammans med andra. Och det blir ju lite klurigare på distans.

Inte nu
Det är hur som helst inte aktuellt just nu. Men någon gång i en avlägsen framtid skulle jag vilja leva ett liv betydligt mer på resande fot än idag. Eller bo utomlands en period.

Men i framtiden
Jag vet att framtiden alltid är osäker. Vem vet om jag och min familj får ha hälsan och må bra? Om det kommer att vara ekonomiskt möjligt? Om jag ens kommer att ha samma önskan då som nu? Jag kommer ju att vilja finnas där för mina barn också även sedan de flyttat hemifrån. Kan vi som föräldrar finnas där på distans?

Hur som helst. Jag vill inte ha några lyxprylar. Eller drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv. Jag vill bara vara på väg genom natten. Gärna med tåg. Ett långsamt tåg. Långsamt, långt och länge. Eller sitta på en stock på en tropisk sandstrand. Med min älskade sambo och se gryningen komma. Med diamanter i skyn.

Han och jag. Tänk att kunna få åldras så!

Bilden är dock inte från någon stock på en tropisk strand utan föreställer en brygga på Mallorca. Det kan också duga fint.

5 kommentarer

Under livet, personligt, resor

En bloggpaus – om dess orsak och verkan

Jag är en sådan människa som behöver ett visst mått av positiv stress för att må bra. Men. Det kan bli för mycket av det goda. Att jag tidigare i höstas pausade bloggen hade med stress att göra. Det var orsaken till pausen. Men verkan blev inte den avsedda vad gäller stressen. Men bloggens besöksstatistik påverkades dock negativt. Rejält negativt. Men med fördröjning.

Paus
Jag pausade bloggen den 22 september. Några veckor senare kraschlandade jag en kväll i fåtöljen hemma. Det hände en torsdagskväll. Hela veckan hade flutit på från det ena till det andra utan ställtid. Plötsligt satt jag bara och stirrade tomt framför mig. Ingen padda, ingen telefon, ingen bok, ingen tidning, ingen TV. Ingenting orkade jag med. Mer än att stirra tomt.

Vardagsrutiner
Gå upp. Dricka te. Sätta på sig smink, kläder och fixa håret. I den mån det hinns med. Gå till tåget. Surfa på nätet under resan. In på jobbet. Från möte till möte. Lite arbetstid framför datorn. Försöka komma ikapp med mejlen. Lunch. Och så fler möten. Några till mejl. Gå och simma om det är måndag eller onsdag. Tåget hem igen. Få iväg minstingen till fotbollsträningen om det är tisdag eller torsdag. (Gällde till för två månader sedan. Nu handlar det om att hitta en annan aktivitet åt honom sedan hans lag lagts ner. Om det inte återuppstår inom det närmaste, vilket ser mörkt ut. Utebliven fotbollsträning har dock öppnat upp för mer obetald övertid från min sida så att mitt schema är minst lika späckat i alla fall.) Sedan fixa mat eller ta hand om disken. Förhoppningsvis orka hjälpa till med läxförhör. Gå och lägga sig. Sova.

För mycket?
Och så börjar det om. Igen och igen. Och till helgen kanske någon rolig aktivitet. Eller bara slappa. Förutom några måsten. Och sedan är det ny vecka igen. I slutet av september hade vi dessutom en pågående kokningsrekommendation på jobbet och orsaksutredning pågick. Ledd av mig. Inte så underligt om du kraschlandar i soffan eller fåtöljen ibland. Det som hände den där torsdagen för någon månad sedan är inte första gången som jag kraschlandat så. Det händer då och då. Jag tror att det inte enbart är av ondo. Jag ser det som ett friskhetstecken att kroppen stänger av och vägrar låta mig fortsätta stressa när det är på väg att bli för mycket. Men lite orolig blir jag allt. Trycker jag in mer i tillvaron än jag egentligen orkar med? Det här hände ändå under perioden när jag redan pausat bloggandet. Borde jag sänka ambitionsnivån i något avseende? Till exempel sluta blogga?

Pausen bruten
Exakt en månad senare började jag ändå publicera inlägg här igen. Den 22 oktober. Det var en slump att jag både pausade och återupptog bloggandet just den 22:e i månaden. Jag upptäckte det först nu när jag gick tillbaka och kollade. Orsaken att jag började igen var dels att jag saknade det. Dels att jag inte såg någon direkt effekt av att avstå. Jag blev helt enkelt inte mindre stressad för det.

Inte lika ofta längre
Sedan jag återupptog bloggandet har jag publicerat inlägg med något lägre frekvens än tidigare. Om det också är tillfälligt återstår att se. Idag blev det ju faktiskt två inlägg samma dag, vilket är ovanligt.

Bloggstatistiken
Vad hände då med besöksstatistiken? Jo, den dök ganska rejält direkt från den ena veckan till den andra. Men låg sedan still över hela pausen. Däremot sedan jag börjat blogga igen har den fortsatt gå ner, vilket verkar märkligt. Det är nu mindre än hälften så många sidvisningar jämfört med före pausen och ännu större påverkan neråt på antalet besökare. Kanske har det något med Googles algoritmer och min aktivitet på sociala medier att göra? Jag vet inte. Och jag försöker att inte bry mig för mycket. Men lite brydd är jag allt.

30 kommentarer

Under blogg, livet, personligt

Hjortron

Doften av pors och skvattram i ett kolmårdskärr. Gummistövlar eller blöta gympadojjor på fötterna. En irriterande mygga surrar runt örat. Smaken av ett nyplockat och solvarmt hjortron i munnen medan jag plockar fler att lägga i hinken. Det är barndomsminnen för mig.

I Blekinge växer det, vad jag vet, inga hjortron. En gång hörde jag en av naturvårdarna på länsstyrelsen i Karlskrona säga att det finns enstaka kärr med hjortronplantor, men eftersom det inte någonstans finns både hon- och hanplantor på samma plats så bär de inte frukt.

Eller borde jag skriva bär de inte bär här?

Nåja. Att plocka hjortron är alltså något av det jag kan sakna från mina gamla hemtrakter när jag nu bor i Blekinge. Men när vi vandrade i Abisko kom vi på en fantastisk hjortronmyr. Tyvärr, eller kanske som tur var, hade jag inte med mig några kärl att plocka i. Men eftersom bären fortfarande var mer röda än gula kunde jag nypa med mig fem bär i fickan och låta dem mogna över natten i rumsvärmen i stugan. Alltid något.

Väl hemma kom jag att läsa ett blogginlägg om hjortronörhängen från Jämtland som kunde beställas på nätet. De kunde jag inte motstå och har nu ett par egna.



2 kommentarer

Under natur, personligt, resor

Något av det bästa med att resa

Lappland och Blekinge ligger i samma land. Men är ändå skilda världar. Här nere brukar jag räkna att vi har sommar till halva september, alltså två veckor till. Väderprognoserna pekar också på temperaturer runt 18-19 grader under den perioden. Rent meteorologiskt brukar hösten inte ens komma förrän i början av oktober i det landskap där jag bor. Som höst räknas det när dygnsmedeltemperaturen varit under 10 grader fem dagar i följd. Det har det redan varit i Lappland och stora delar av övre Norrland. Där är det redan höst.

Septembers första dag
Men här. Det är fredag eftermiddag och septembers första dag. Jag sitter på stationen i Bromölla och väntar på tåget hem till Blekinge. Jag har varit på jobbmöte. Solen skiner och det är varmt. Arbetsveckan är slut. Jag tar av kavajen. Hösten känns långt bort. Men så är det inte längst i norr. Jag kollar på Björklidens webbkamera och på Instagram och ser att där är mestadels grönt ännu. Men det är betydligt kallare och snart kommer höstfärgerna där uppe. Här är det länge tills löven skiftar färg och faller. Här ska vi ut i skärgården i morgon och senare på kvällen har vi kräftskiva. Där uppe äter de nog surströmming.

Blommor i kubik
När vi var i Abisko och Björkliden för mindre än än månad sedan blommade rödklöver, midsommarblomster och prästkragar. Bland annat. Massor av olika blommor. En större blomsterprakt har jag nog aldrig sett. Som vid midsommartid här. Fast i kubik. Och nätterna var då ljusare där än vad de var här när det var som allra ljusast en och en halv månad tidigare. Men om tre veckor är det höstdagjämning och sedan har de mer av mörker än vad vi har. Det är stora kontraster mellan ljus och mörker. Mellan årstiderna. Och mellan landsändarna.

Snö
När vi var i Kirunafjällen, var vi i början av augusti, men ännu låg det fläckar av snö kvar sedan förra vintern. Och bara någon vecka efter att vi varit där föll den fösta nysnön. Här nere får vi vara glada om vi får en sammanhängande vecka med snö på en hel vinter. Kontrasterna.

Samma hotell som kungaparet
När vi var unga teknologer bodde vi i Luleå. Mot slutet av studietiden hade vi arbetsplatsförlagd praktik på sju månader. Jag gjorde min på LKAB:s malmhamn i just Luleå. En vecka av praktiken bodde jag på bolagshotellet i Kiruna och praktiserade på kontoret där. En dag tog vi vattenprov från isen på Luossajaure och jag fick prova att köra snöskoter. Personalen som handledde mig suckade över att vattnet i provtagarens slang frös till is: ”De som tillverkar sådana här har aldrig varit med om en riktig vinter”. Trots att de inte alltid hade så mycket till övers för sörlänningar var alla på bolagskontoret ändå väldigt trevliga och hjälpsamma mot mig. Om nån i Kiruna sa ”bolaget” menade de LKAB och inget annat. Bolagshotellet ägdes alltså av gruvbolaget. En av nätterna sov kungen och drottningen på samma hotell. Jag blev strängt tillsagd att inte besöka deras våning. Vilket jag inte heller gjorde. Samma hotell. Olika våningar. Olika världar.

Moppelänet
Under studietiden i Luleå besökte jag också, tillsammans med resten av min klass, miljövårdsenheten på länsstyrelsen i Luleå. Det var på den tiden när alla sådan presentationer skedde med hjälp av en overhead-apparat. Den som höll föredraget för oss la upp en kartbild över Kiruna kommun. På den kartbilden la han sedan en kartbild av Blekinge, som gått och väl rymdes inom Norrbottens läns största kommun. Blekinge kallade han ”moppelän” eftersom ”alla tjänsteresor skulle kunna göras med moped och ändå skulle det gå att hinna med dem på en dag.” Själva var de tvungna att ha övernattning om de skulle besöka vissa delar av sitt län. Skillnaden.

Olika världar över tid och rum och mellan olika grupper i samhället.

Något av det bästa
Och just det är något av det bästa med att resa, tycker jag, att få se och uppleva att det, på gott och ont, ryms så många skilda världar i samma värld. New York och Samoa. Vietnam och Brasilien. Lofoten och Sardinien. Lappland och Blekinge. För att bara ta några exempel.

2 kommentarer

Under årstider, Blekinge, personligt, resor

Som en scen ur Göta kanal


Det här är en liten berättelse om en storfräsarbåt som välte en liten kajak i havet runt Sardinien. Men det handlar också om Janne Loffe Carlsson och att det inte är något fel att vara folklig.

Kajak välter
Jag sitter på båten på väg mot ön Tavolara och fotograferar båtar. Plötsligt drar en stor mörk motorbåt förbi i hög fart. Stora svallvågor. En röd kajak välter. Paddlaren ligger i vattnet och försöker ta sig upp. Det är lite som en scen ur 80-tals filmen ”Göta kanal”. Fast i Italien. Kaptenen på vår båt drar ner på farten och frågar om han behöver hjälp, men han viftar avvärjande. Han vill fixa det här själv.

Janne Loffe Carlsson
Jag kom att tänka på den här händelsen när jag i morse läste att Janne Loffe Carlsson har dött. Han spelade ju en av huvudrollerna i filmen jag kom att tänka på, där i båten. Jag läser ett citat av Eva Röse: ”Jag har aldrig jobbat med någon som är så folklig. Han kunde komma in var som helst, knacka på dörren och be om att få ett glas vatten eller om att få låna toaletten. Alla upplevde att de kände honom.”

Att äta skit
Det finns de som lite överlägset tycker att folklighet är något fult. Du har kanske hört uttrycket ”en miljon flugor kan inte ha fel – ät skit”?

Filmsuccé
Filmen ”Göta kanal – eller vem drog ut proppen?” sågs av en och en halv miljon biobesökare när det begav sig. Många fler har sett filmen sedan dess. Många har älskat den. Jag minns att jag själv tyckte att den var jätterolig och älskade uttryck som ”skitit i det blå skåpet” och kanotisten som hela tiden välte när de stora båtarna drog fram. Även i slutscenen om jag minns rätt. Det är lätt att känna med den stackaren samtidigt som det ser roligt ut när han välter.

Håller idag?
Men filmen sågades av kritikerna. Den var inte fin nog. Det är mycket möjligt att jag inte skulle skratta lika mycket om jag såg filmen idag. Det är inte alltid som 80-talshumor har åldrats väl. Men jag vet inte. Jag har inte sett om filmen på många, många år.

Se ner på folklighet
I alla fall så tycker jag att de som ser ner på folklighet är lite som den där storfräsaren i sin fina båt på Sardinien som drar fram och skapar svallvågor som får kajaken att välta. Storfräsare bryr sig inte om ifall de sårar någon med sitt sätt. Bara det får dem själva att framstå som överlägsna. Och det är ju inte alls fint. Egentligen. Det går ju dessutom alldeles utmärkt att uppskatta finkultur utan att förakta det folkliga. Precis på samma sätt som det är möjligt att framföra en stor båt utan att välta kanotister.

Så jag tycker att folklighet – det är fint som fan. Men vad säger du?

Lämna en kommentar

Under humor, media, personligt, resor

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Är det rotlösheten som får mig att gråta?


Vi åker nattåg söderut. Ner mot Kiruna och vidare mot Gällivare. I väster skymtar en dalande kvällssol genom granskogen. Jag lyssnar igen på låten som fick mig att börja gråta häromkvällen. Den här gången på Spotify. Tårarna rinner igen. Jag kan inte riktigt förklara varför.

På långfredagskvällen åt vi tacobuffé på Gammelgården i Björkliden. Det var där allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem och restaurang. För den som äter på restaurangen finns det möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Vi satt längst in i timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar, spelade ett band. Musiken hördes genom väggen mellan rummen.

De spelade många olika covers som vi kände igen. Som ”take me home, country roads”, som för oss kommit att förknippas med Fiji snarare än med västra Virginia. En annan låt var Euskefeurats ”det är hit man kommer när man kommer hem”.


”Jag undrar vad Ronny Eriksson gör nuförtiden?” frågade Anders och jag googlade. Det visade sig att komikern, känd från TV, gjort slut med Piteå kommun och numera tar betalt för att de ska få använda sig av just frasen ”det är hit man kommer när man kommer hem”.

Senare, uppe på stugan som vi hyr för en vecka, tittar jag på ett klipp på Youtube där Euskefeurat själva framför låten. Och det är då jag börjar gråta. Men varför? Jag vet inte. Texten och musiken är sentimental. Men det är något mer. Det är något som träffar. Jag tror att det är något som har med Norrbotten att göra. Men än mer något som har att göra med rastlöshet.

Det fanns en tid i mitt liv när jag åkte hem både när jag åkte hem till Norrköpingstrakten och när jag sedan åkte hem till Luleå igen. Oftast åkte vi just nattåg. Jag var 20 år när jag flyttade dit upp. Till Norrbotten. Det var för övrigt under åren där som vi första gången besökte Björkliden. Det var vid midsommartid och vi körde i min vita Saab V4. Vi åt lunch på restaurang Lapporten. Sen åkte vi till Narvik, upp genom Norge och rundade Sverige innan vi åkte längs Tornedalen, både finska och svensk sidan, hem igen till Luleå. Jag var 25, snart 26 år, när jag flyttade därifrån.

Vi flyttade först till Gävle, sedan till Karlskrona. Och så hamnade vi då i Karlshamn. Året var 1997 och jag var 30 år. Jag – vi – har nu bott 20 år i Karlshamn och visst är det i någon mån ”hemma” nu. Men inte i samma utsträckning som vare sig Norrköping eller Luleå var. Och inte heller de städerna är mina numera.

Hemma är en plats där du ”känner vars stigarna går”, som det heter i sången. Men stigar förändras med åren. En dag har så mycket ändrats att du inte känner igen dig längre.

”Vem som är släkt med vem” har jag aldrig vetat någonstans där jag bott. Där jag växte upp, i Vilbergen och Krokek, båda i Norrköpings kommun, var bostäderna nybyggda och alla inflyttade. Ingen var släkt med nån. Kanske bidrog det till att göra mig rotlös?

När jag nu sitter här på nattåget och åker ner mot Norrbotten funderar jag på vad för slags sorg och saknad det är som sången väcker. Är det en sentimental längtan tillbaka till åren som ung vuxen i Norrbotten? Tillbakablickar på studietiden?

Eller är det rotlösheten som får mig att gråta? Den som gör att jag känner mig hemma överallt och ingenstans. Oftast ser jag det som en styrka. Jag älskar ju att resa och upptäcka!

Men i rotlösheten finns också en dubbel sorg. En sorg över att inte ha en given plats att återvända till. Men också en annan sorg. En som handlar om att känna sig fast i det som har kommit att bli barnens rötter. När du ännu inte har hittat den där platsen. Den där platsen, som ju måste finnas någonstans, där du vill leva tills du dör. Utom att du också har platsen som som bas för ständiga utfärder. Dit du då äntligen kommer när du kommer hem.

Och när ditt innersta väsen längtar efter att ge sig ut och leta efter just den platsen?

8 kommentarer

Under livet, personligt, resor

Sedan jag gråtit färdigt ska jag bli bäst i världen

Jag läser i Bodil Malmstens samlade dikter. En bok jag fick i 50-årspresent av min sambo, Anders. Jag stjäl och gör Bodil Malmstens ord till mina egna. 

Jag plockar rader ur olika dikter och sätter ihop till egna. Petar in något enstaka ord. Plockar bort ett annat.

Får man göra så? Jag gör det i alla fall. Här är den första:

Sedan jag gråtit färdigt ska jag bli bäst i världen

Sedan jag gråtit färdigt
och hatat undan
sedan jag stängt in mej
och rivit mina staket
sedan jag förlåtit mina synder
och beslutat ta mig
som jag är
börjar jag från början

Reglerna är spelets regler
plikten är min plikt
spelets regler ändras
inte av sej själv
Spelet ska spelas till dess
det inte finns något spel

Jag börjar bli för gammal
Än sen
Havet har alltid funnits

Jag har börjat med ord
Erkänner äntligen
Jag ska bli bäst i världen

Hur?

Hur gör loppan
för att hoppa
högre
än sig själv?

Jag
är
hoppet
svarar loppan

Bilden: Havet har alltid funnits. Kendwa, Zanzibar.

4 kommentarer

Under böcker, dikter, personligt, resor

Den som reser får se – om en födelsedag i nationalparken Ngorongoro


Igår fyllde jag 50 år. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i Ngorongokratern på Tanzanias fastland. Att få se den platsen har varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Vi åker safarijeep genom nationalparken i Ngorongoro-kratern. Jag börjar få slut på minnesutrymme i kameran och har ägnat en stund åt att radera mindre bra bilder. Fördelen med det är att jag tvingas göra en första gallring. Förutom att jag får möjlighet att fotografera mer. Nackdelen är att jag dessa stunder inte tittar på det fantastiska landskapet utanför jeepen.

När jag nu tittar upp från kameran står Anders upp i jeepen och tittar framåt genom den lucka som uppstått när det höjbara taket höjts. En lucka som är till för att vi turister ska kunna skåda djuren utan glas mellan oss och djuren men också utan att ta några risker. Lejon är inte att leka med. Jag ställer mig bredvid min livskamrat och vi tittar på landskapet och alla djuren som vi passerar förbi.

Ibland ber jag vår chaufför och guide stanna för att vi ska hinna titta längre på djuren och jag fotografera några bilder. Ibland stannar han till på eget initiativ. En gång när jag bett honom stanna för att fotografera en zebraunge vänder zebraungen rumpan till precis när jag har min kamera redo. Jag väntar länge på att den ska flytta sig igen men till sist måste jag ge upp. Det gör nu inget. Bara en liten stund senare ges tillfälle att fotografera en grupp zebror, varav en är en unge, som badar och dricker i ett vattenhål.

Jag har också fotograferat någon zebraunge tidigare på dagen. Jag har dessutom fotograferat bland annat babianer (varav flera ungar), vårtsvin, afrikansk buffel, lejon, både honor och hannar, elefanter, två av de starkt utrotningshotade spetsnoshörningarna och många andra djur. Jag får helt enkelt klara mig utan en bild på just den zebraungen.

Vi kör vidare. Vägen är röd som Afrikas jord och guppig. Gräset är mestadels grönt, men ovanligt kort för årstiden. Jag står fortfarande upp och tittar framåt när vi kör. Håret fladdrar i vinden. Jag står kvar där länge, länge efter att Anders har satt sig ner igen. Jag ser zebror och gnuer, thomsongaseller och grantgaseseller, krontranor och strutsar, hägrar och storkar. 

Vid en ålder av 50 år, exakt på dagen faktiskt, åker jag alltså genom Ngorongoro med den vilda vinden i mitt hår.
Jag tänker att den här stunden på sätt och vis är ännu bättre än allt fotograferande som jag tidigare ägnat dagen åt. Men jag tänker att jag inte skulle velat vara utan de stunderna heller.

Och jag tänker att den som reser får se. Med egna ögon. Och genom egen kamera. Jag är mycket nöjd med min födelsedag.

8 kommentarer

Under fotografi, natur, personligt, resa med barn, resor, vackra platser

Om kräm på svarta oliver och annat smått och (o)gott

Idag på lunchen på jobbet kom vi att prata om skolmat. Ett samtal som så småningom fick mig att minnas en historia om kräm på svarta oliver som jag fått återberättad för mig.

Jag minns hur jag på lågstadiet gömde matresterna i engångsmuggen för att slippa äta upp. Jo, vi hade engångsmuggar! Och plasttallrikar och orangea plaststolar. Det var en ny och modern skola. Då. På 70-talet. Jag minns också hur jag på högstadiet inte längre hade engångsmuggar som utväg utan istället satt kvar tills lektionen började efter lunch. Då var de ju tvungna att släppa iväg mig även om jag inte ätit upp.

Vi kom på lunchen att prata om knäckebröd som alternativ i skolmatsalen. Jag berättade då om min elvaåring som häromveckan undrade över svälten i världen: ”Varför kan vi inte bara skicka mat till dem som inte har?” – tankepaus – ”Eller knäckebröd?”

Själv åt jag mig ofta mätt på knäckebröd i skolan. Jo, jag var kräsen med mat som barn. Med den bakgrunden kan du förstå att jag aldrig gillat idén att vi räddar miljön genom att äta upp maten. Jag tänker istället att vi räddar miljön genom att inte handla hem mer mat än vi lätt kan äta upp. (Tyvärr har jag lätt för att äta gott men det är en annan historia.)

Vi pratade vidare om sånt barn gillar och inte gillar och kom in på ämnet oliver. Kommunens kommunikationschef berättade då om när hon som ung gäst på en fransk fest öste upp svarta oliver på tallriken i tron att det var vindruvor. Hon höll god min och åt upp och mot slutet av högen började hon till och med nästan att gilla dem. Innan hade hon bara ätit sådana där gröna oliver med rött i.

När hon berättat det kom jag att tänka på min morfar som inte lever längre. En gång hade en släkting handlat åt honom och fyllt på med lite av varje i kylskåpet. Om burken med oliver ska min morfar senare ha uttalat : ”De där svarta. Det var ena beska bär. Men jag kokte kräm på dem med mycket socker i och då gick de ner.” När han sedan fick veta att det var oliver han kokt kräm på ska han ha tyckt han att det var ganska pinsamt. Han visste ju mycket väl vad oliver var! men också han hade bara sett gröna oliver innan.

Sådär är det när vi ställs inför det okända. Det erbjuder nya möjligheter.

6 kommentarer

Under barn, Kristianstad, personligt, resor

Jo, jag är deprimerad på riktigt, men hoppas på ljuset

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller en blogg som handlar om mig som person. Det är ändå i det gränslandet jag hamnat i mina senaste inlägg. Utan ett fungerande själv och utan en fungerande värld är det ingen mening med att skriva om resor och utflykter i naturen och övriga omgivningar. Därför kommer ännu ett inlägg där jag bearbetar det som händer just nu.

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Jag har plötsligt, från en dag till en annan, fått svårt att sova på nätterna. Det började natten mellan den 12 och 13 oktober. Det som utlöste det är arbetsrelaterat. Men egentligen borde jag inte alls reagera så här starkt på det. Inte på långa vägar. Jag behöver reorientera mig i ett nytt landskap. Mitt sätt att göra det är att försöka förstå. Se logiska samband, logiska förklaringar och logiska lösningar. Men så är det alltid. Saker förändras hela tiden. Och jag försöker förstå. Det är inget nytt under solen.

Dessutom. Du löser inga problem genom att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag har allrid förut haft lätt att koppla bort jobbet och koppla av. Plötsligt har jag inte det längre. Jag vet inte om det är åldern. Kanske. Jag har skrivit förut om att det här kan vara min 50-årskris. Jag vet inte. Men jag vet att jag har börjat tvivla på min intelligens. Har jag börjat bli dement? Fungerar inte hjärnan längre? Det har gått så långt att jag börjat göra IQ-tester på nätet. Men resultatet av dem visar inte på några brister där. Tvärt om. De visar att jag fungerar ungefär som jag alltid gjort i det avseendet. Jag tänker logiskt rätt men lite långsamt. Jag hinner aldrig med alla uppgifterna i testerna men de jag hinner har jag löst på rätt sätt. Och trots långsamheten i tanken är mina IQ-siffror ändå riktigt bra. Det är en klen tröst. Något känns ändå fel. Och det känns som att det felet sitter hos mig. Men var? Jag kämpar vidare med att försöka förstå den delen av problemet. Kanske är det bara hjärnspöken? Jag börjar faktiskt tro att jag är lätt deprimerad på riktigt. Jo, det är nog så det är.

Efter den 9 november har ett annat problem seglat upp som ännu viktigare även för mig än mina personliga förmågor och eventuella oförmågor i relation till min närmaste verklighet. Ett ännu större mörker. Dock är det något som jag har betydligt mindre möjlighet att påverka. Och som jag därför borde släppa helt men inte kan. Det handlar om utvecklingen i världen. Och då särskilt den på andra sidan pölen. Jag hade sett fram mot att de på den sidan Atlanten för första gången skulle få en kvinnlig president. Det skulle i sig vara ett stort steg för jämställdheten. Dessutom vore det ett stort framsteg att de fick två demokratiska presidenter i rad. Ett steg framåt för logik, vetenskap, jämlikhet, frihetlihet och miljön. Inte minst för klimatet på den här planeten. Som du vet blev det inte så. Min värsta farhåga besannades. Att opinionssiffrorna skulle visa sig vara lika fel som i många andra sammanhang på senare tid. Också det som händer i USA håller mig nu vaken på nätterna.

De här utnämningarna som görs på viktiga befattningar till Vita Huset nu och som signalerar att Darth Vader håller på att ta över där. Vilket mörker! Men om de är Rymdimperiet, vilka är då vi? Och vilka är det som vinner på slutet? Jo. Vi är tvillingarna Luke och Leia. Det är vi som vinner. Vi måste tro på det!

Det känns nämligen som att det står och väger nu. Det som hänt i USA kan också hända här hemma om vi inte agerar rätt. Bilden här ovanför är från fina Karlshamn som jag råkar bo i. Den föreställer utvandrarmonumentet. Många svenskar emigrarade en gång till Amerika. Många av dessa for iväg med båt från just Karlshamn. På sockeln till statyn kan man läsa Wilhelm Mobergs ord: ”I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.” Numera är Sverige ett land fler vill komma till än lämna. Vi har blivit ett invandringsland istället för ett utvandringsland. Det beror på att Sverige är ett bra land att bo i. Men vissa vill sprida en annan bild. En mörkare bild. De vill överföra detta sitt inre mörker till oss andra och få oss att tro att detta mörker bör mötas med mer mörker. De vill få oss att tro att ett auktoritärt förbudssamhälle kommer att göra oss fria. Att okunnighet är styrka. Det är som i Orwells 1984. I USA har 2016 redan tagit ett rejält kliv mot ”1984”. Vi får inte låta dem vinna här också! Men hur gör vi?

Jag läste en kolumn i DN nyss under rubriken ”dags att lämna depressionen och kämpa för demokratin”. Där skriver Wolodarski att hittills har våra traditionella institutioner svarat på Trumptendenserna i debatten genom att retirera och närmast tystna . Och han skriver vidare att de allra flesta – utom de nya auktoritära och nationalistiska rörelserna – har underskattat kraften i de sociala medierna.

”Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för.”

Jag tror på det där. Vi måste försöka hoppas på ljuset. Låta de positiva berättelserna om jämlikhet, invandring, vetenskap och miljö ingå i sagan och legenden genom att sprida det som bidrar till det positiva historieberättandet till våra vänner och bekanta. Jag ska försöka göra så. Dela det positiva som jag just gjorde här och nu. Gör det du också. 

16 kommentarer

Under livet, mitt jobb, personligt, Samhälle och politik, sociala media