Category Archives: personligt

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Filed under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Är det rotlösheten som får mig att gråta?


Vi åker nattåg söderut. Ner mot Kiruna och vidare mot Gällivare. I väster skymtar en dalande kvällssol genom granskogen. Jag lyssnar igen på låten som fick mig att börja gråta häromkvällen. Den här gången på Spotify. Tårarna rinner igen. Jag kan inte riktigt förklara varför.

På långfredagskvällen åt vi tacobuffé på Gammelgården i Björkliden. Det var där allt började en gång, med turismen i Björkliden, 1929. Kanske som ett alternativ till Abisko turiststation som öppnat redan 1903 när Malmbanan var ny. Järnvägen som byggdes för att frakta malm från gruvan i Kiruna ner till den isfria hamnen i Narvik, på den norska sidan, och som alltså samtidigt möjliggjorde naturturism med utsikt mot Lapporten. Både i Abisko och i Björkliden. Vandringsresor på sommaren och skidåkning på vintern. Gammelgåden i Björkliden är sedan den först byggdes 1929 tillbyggd i flera etapper och varje etapp bär spår av sin tid. Numera är här vandrarhem och restaurang. För den som äter på restaurangen finns det möjlighet att sitta i fyra olika rum, från olika tidsepoker. Vi satt längst in i timmerstugan med den sprakande brasan. I den nyaste delen med vitmålade väggar, spelade ett band. Musiken hördes genom väggen mellan rummen.

De spelade många olika covers som vi kände igen. Som ”take me home, country roads”, som för oss kommit att förknippas med Fiji snarare än med västra Virginia. En annan låt var Euskefeurats ”det är hit man kommer när man kommer hem”.


”Jag undrar vad Ronny Eriksson gör nuförtiden?” frågade Anders och jag googlade. Det visade sig att komikern, känd från TV, gjort slut med Piteå kommun och numera tar betalt för att de ska få använda sig av just frasen ”det är hit man kommer när man kommer hem”.

Senare, uppe på stugan som vi hyr för en vecka, tittar jag på ett klipp på Youtube där Euskefeurat själva framför låten. Och det är då jag börjar gråta. Men varför? Jag vet inte. Texten och musiken är sentimental. Men det är något mer. Det är något som träffar. Jag tror att det är något som har med Norrbotten att göra. Men än mer något som har att göra med rastlöshet.

Det fanns en tid i mitt liv när jag åkte hem både när jag åkte hem till Norrköpingstrakten och när jag sedan åkte hem till Luleå igen. Oftast åkte vi just nattåg. Jag var 20 år när jag flyttade dit upp. Till Norrbotten. Det var för övrigt under åren där som vi första gången besökte Björkliden. Det var vid midsommartid och vi körde i min vita Saab V4. Vi åt lunch på restaurang Lapporten. Sen åkte vi till Narvik, upp genom Norge och rundade Sverige innan vi åkte längs Tornedalen, både finska och svensk sidan, hem igen till Luleå. Jag var 25, snart 26 år, när jag flyttade därifrån.

Vi flyttade först till Gävle, sedan till Karlskrona. Och så hamnade vi då i Karlshamn. Året var 1997 och jag var 30 år. Jag – vi – har nu bott 20 år i Karlshamn och visst är det i någon mån ”hemma” nu. Men inte i samma utsträckning som vare sig Norrköping eller Luleå var. Och inte heller de städerna är mina numera.

Hemma är en plats där du ”känner vars stigarna går”, som det heter i sången. Men stigar förändras med åren. En dag har så mycket ändrats att du inte känner igen dig längre.

”Vem som är släkt med vem” har jag aldrig vetat någonstans där jag bott. Där jag växte upp, i Vilbergen och Krokek, båda i Norrköpings kommun, var bostäderna nybyggda och alla inflyttade. Ingen var släkt med nån. Kanske bidrog det till att göra mig rotlös?

När jag nu sitter här på nattåget och åker ner mot Norrbotten funderar jag på vad för slags sorg och saknad det är som sången väcker. Är det en sentimental längtan tillbaka till åren som ung vuxen i Norrbotten? Tillbakablickar på studietiden?

Eller är det rotlösheten som får mig att gråta? Den som gör att jag känner mig hemma överallt och ingenstans. Oftast ser jag det som en styrka. Jag älskar ju att resa och upptäcka!

Men i rotlösheten finns också en dubbel sorg. En sorg över att inte ha en given plats att återvända till. Men också en annan sorg. En som handlar om att känna sig fast i det som har kommit att bli barnens rötter. När du ännu inte har hittat den där platsen. Den där platsen, som ju måste finnas någonstans, där du vill leva tills du dör. Utom att du också har platsen som som bas för ständiga utfärder. Dit du då äntligen kommer när du kommer hem.

Och när ditt innersta väsen längtar efter att ge sig ut och leta efter just den platsen?

8 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

Sedan jag gråtit färdigt ska jag bli bäst i världen

Jag läser i Bodil Malmstens samlade dikter. En bok jag fick i 50-årspresent av min sambo, Anders. Jag stjäl och gör Bodil Malmstens ord till mina egna. 

Jag plockar rader ur olika dikter och sätter ihop till egna. Petar in något enstaka ord. Plockar bort ett annat.

Får man göra så? Jag gör det i alla fall. Här är den första:

Sedan jag gråtit färdigt ska jag bli bäst i världen

Sedan jag gråtit färdigt
och hatat undan
sedan jag stängt in mej
och rivit mina staket
sedan jag förlåtit mina synder
och beslutat ta mig
som jag är
börjar jag från början

Reglerna är spelets regler
plikten är min plikt
spelets regler ändras
inte av sej själv
Spelet ska spelas till dess
det inte finns något spel

Jag börjar bli för gammal
Än sen
Havet har alltid funnits

Jag har börjat med ord
Erkänner äntligen
Jag ska bli bäst i världen

Hur?

Hur gör loppan
för att hoppa
högre
än sig själv?

Jag
är
hoppet
svarar loppan

Bilden: Havet har alltid funnits. Kendwa, Zanzibar.

4 kommentarer

Filed under böcker, dikter, personligt, resor

Den som reser får se – om en födelsedag i nationalparken Ngorongoro


Igår fyllde jag 50 år. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i Ngorongokratern på Tanzanias fastland. Att få se den platsen har varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Vi åker safarijeep genom nationalparken i Ngorongoro-kratern. Jag börjar få slut på minnesutrymme i kameran och har ägnat en stund åt att radera mindre bra bilder. Fördelen med det är att jag tvingas göra en första gallring. Förutom att jag får möjlighet att fotografera mer. Nackdelen är att jag dessa stunder inte tittar på det fantastiska landskapet utanför jeepen.

När jag nu tittar upp från kameran står Anders upp i jeepen och tittar framåt genom den lucka som uppstått när det höjbara taket höjts. En lucka som är till för att vi turister ska kunna skåda djuren utan glas mellan oss och djuren men också utan att ta några risker. Lejon är inte att leka med. Jag ställer mig bredvid min livskamrat och vi tittar på landskapet och alla djuren som vi passerar förbi.

Ibland ber jag vår chaufför och guide stanna för att vi ska hinna titta längre på djuren och jag fotografera några bilder. Ibland stannar han till på eget initiativ. En gång när jag bett honom stanna för att fotografera en zebraunge vänder zebraungen rumpan till precis när jag har min kamera redo. Jag väntar länge på att den ska flytta sig igen men till sist måste jag ge upp. Det gör nu inget. Bara en liten stund senare ges tillfälle att fotografera en grupp zebror, varav en är en unge, som badar och dricker i ett vattenhål.

Jag har också fotograferat någon zebraunge tidigare på dagen. Jag har dessutom fotograferat bland annat babianer (varav flera ungar), vårtsvin, afrikansk buffel, lejon, både honor och hannar, elefanter, två av de starkt utrotningshotade spetsnoshörningarna och många andra djur. Jag får helt enkelt klara mig utan en bild på just den zebraungen.

Vi kör vidare. Vägen är röd som Afrikas jord och guppig. Gräset är mestadels grönt, men ovanligt kort för årstiden. Jag står fortfarande upp och tittar framåt när vi kör. Håret fladdrar i vinden. Jag står kvar där länge, länge efter att Anders har satt sig ner igen. Jag ser zebror och gnuer, thomsongaseller och grantgaseseller, krontranor och strutsar, hägrar och storkar. 

Vid en ålder av 50 år, exakt på dagen faktiskt, åker jag alltså genom Ngorongoro med den vilda vinden i mitt hår.
Jag tänker att den här stunden på sätt och vis är ännu bättre än allt fotograferande som jag tidigare ägnat dagen åt. Men jag tänker att jag inte skulle velat vara utan de stunderna heller.

Och jag tänker att den som reser får se. Med egna ögon. Och genom egen kamera. Jag är mycket nöjd med min födelsedag.

8 kommentarer

Filed under fotografi, natur, personligt, resa med barn, resor, vackra platser

Om kräm på svarta oliver och annat smått och (o)gott

Idag på lunchen på jobbet kom vi att prata om skolmat. Ett samtal som så småningom fick mig att minnas en historia om kräm på svarta oliver som jag fått återberättad för mig.

Jag minns hur jag på lågstadiet gömde matresterna i engångsmuggen för att slippa äta upp. Jo, vi hade engångsmuggar! Och plasttallrikar och orangea plaststolar. Det var en ny och modern skola. Då. På 70-talet. Jag minns också hur jag på högstadiet inte längre hade engångsmuggar som utväg utan istället satt kvar tills lektionen började efter lunch. Då var de ju tvungna att släppa iväg mig även om jag inte ätit upp.

Vi kom på lunchen att prata om knäckebröd som alternativ i skolmatsalen. Jag berättade då om min elvaåring som häromveckan undrade över svälten i världen: ”Varför kan vi inte bara skicka mat till dem som inte har?” – tankepaus – ”Eller knäckebröd?”

Själv åt jag mig ofta mätt på knäckebröd i skolan. Jo, jag var kräsen med mat som barn. Med den bakgrunden kan du förstå att jag aldrig gillat idén att vi räddar miljön genom att äta upp maten. Jag tänker istället att vi räddar miljön genom att inte handla hem mer mat än vi lätt kan äta upp. (Tyvärr har jag lätt för att äta gott men det är en annan historia.)

Vi pratade vidare om sånt barn gillar och inte gillar och kom in på ämnet oliver. Kommunens kommunikationschef berättade då om när hon som ung gäst på en fransk fest öste upp svarta oliver på tallriken i tron att det var vindruvor. Hon höll god min och åt upp och mot slutet av högen började hon till och med nästan att gilla dem. Innan hade hon bara ätit sådana där gröna oliver med rött i.

När hon berättat det kom jag att tänka på min morfar som inte lever längre. En gång hade en släkting handlat åt honom och fyllt på med lite av varje i kylskåpet. Om burken med oliver ska min morfar senare ha uttalat : ”De där svarta. Det var ena beska bär. Men jag kokte kräm på dem med mycket socker i och då gick de ner.” När han sedan fick veta att det var oliver han kokt kräm på ska han ha tyckt han att det var ganska pinsamt. Han visste ju mycket väl vad oliver var! men också han hade bara sett gröna oliver innan.

Sådär är det när vi ställs inför det okända. Det erbjuder nya möjligheter.

6 kommentarer

Filed under barn, Kristianstad, personligt, resor

Jo, jag är deprimerad på riktigt, men hoppas på ljuset

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller en blogg som handlar om mig som person. Det är ändå i det gränslandet jag hamnat i mina senaste inlägg. Utan ett fungerande själv och utan en fungerande värld är det ingen mening med att skriva om resor och utflykter i naturen och övriga omgivningar. Därför kommer ännu ett inlägg där jag bearbetar det som händer just nu.

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Jag har plötsligt, från en dag till en annan, fått svårt att sova på nätterna. Det började natten mellan den 12 och 13 oktober. Det som utlöste det är arbetsrelaterat. Men egentligen borde jag inte alls reagera så här starkt på det. Inte på långa vägar. Jag behöver reorientera mig i ett nytt landskap. Mitt sätt att göra det är att försöka förstå. Se logiska samband, logiska förklaringar och logiska lösningar. Men så är det alltid. Saker förändras hela tiden. Och jag försöker förstå. Det är inget nytt under solen.

Dessutom. Du löser inga problem genom att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag har allrid förut haft lätt att koppla bort jobbet och koppla av. Plötsligt har jag inte det längre. Jag vet inte om det är åldern. Kanske. Jag har skrivit förut om att det här kan vara min 50-årskris. Jag vet inte. Men jag vet att jag har börjat tvivla på min intelligens. Har jag börjat bli dement? Fungerar inte hjärnan längre? Det har gått så långt att jag börjat göra IQ-tester på nätet. Men resultatet av dem visar inte på några brister där. Tvärt om. De visar att jag fungerar ungefär som jag alltid gjort i det avseendet. Jag tänker logiskt rätt men lite långsamt. Jag hinner aldrig med alla uppgifterna i testerna men de jag hinner har jag löst på rätt sätt. Och trots långsamheten i tanken är mina IQ-siffror ändå riktigt bra. Det är en klen tröst. Något känns ändå fel. Och det känns som att det felet sitter hos mig. Men var? Jag kämpar vidare med att försöka förstå den delen av problemet. Kanske är det bara hjärnspöken? Jag börjar faktiskt tro att jag är lätt deprimerad på riktigt. Jo, det är nog så det är.

Efter den 9 november har ett annat problem seglat upp som ännu viktigare även för mig än mina personliga förmågor och eventuella oförmågor i relation till min närmaste verklighet. Ett ännu större mörker. Dock är det något som jag har betydligt mindre möjlighet att påverka. Och som jag därför borde släppa helt men inte kan. Det handlar om utvecklingen i världen. Och då särskilt den på andra sidan pölen. Jag hade sett fram mot att de på den sidan Atlanten för första gången skulle få en kvinnlig president. Det skulle i sig vara ett stort steg för jämställdheten. Dessutom vore det ett stort framsteg att de fick två demokratiska presidenter i rad. Ett steg framåt för logik, vetenskap, jämlikhet, frihetlihet och miljön. Inte minst för klimatet på den här planeten. Som du vet blev det inte så. Min värsta farhåga besannades. Att opinionssiffrorna skulle visa sig vara lika fel som i många andra sammanhang på senare tid. Också det som händer i USA håller mig nu vaken på nätterna.

De här utnämningarna som görs på viktiga befattningar till Vita Huset nu och som signalerar att Darth Vader håller på att ta över där. Vilket mörker! Men om de är Rymdimperiet, vilka är då vi? Och vilka är det som vinner på slutet? Jo. Vi är tvillingarna Luke och Leia. Det är vi som vinner. Vi måste tro på det!

Det känns nämligen som att det står och väger nu. Det som hänt i USA kan också hända här hemma om vi inte agerar rätt. Bilden här ovanför är från fina Karlshamn som jag råkar bo i. Den föreställer utvandrarmonumentet. Många svenskar emigrarade en gång till Amerika. Många av dessa for iväg med båt från just Karlshamn. På sockeln till statyn kan man läsa Wilhelm Mobergs ord: ”I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.” Numera är Sverige ett land fler vill komma till än lämna. Vi har blivit ett invandringsland istället för ett utvandringsland. Det beror på att Sverige är ett bra land att bo i. Men vissa vill sprida en annan bild. En mörkare bild. De vill överföra detta sitt inre mörker till oss andra och få oss att tro att detta mörker bör mötas med mer mörker. De vill få oss att tro att ett auktoritärt förbudssamhälle kommer att göra oss fria. Att okunnighet är styrka. Det är som i Orwells 1984. I USA har 2016 redan tagit ett rejält kliv mot ”1984”. Vi får inte låta dem vinna här också! Men hur gör vi?

Jag läste en kolumn i DN nyss under rubriken ”dags att lämna depressionen och kämpa för demokratin”. Där skriver Wolodarski att hittills har våra traditionella institutioner svarat på Trumptendenserna i debatten genom att retirera och närmast tystna . Och han skriver vidare att de allra flesta – utom de nya auktoritära och nationalistiska rörelserna – har underskattat kraften i de sociala medierna.

”Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för.”

Jag tror på det där. Vi måste försöka hoppas på ljuset. Låta de positiva berättelserna om jämlikhet, invandring, vetenskap och miljö ingå i sagan och legenden genom att sprida det som bidrar till det positiva historieberättandet till våra vänner och bekanta. Jag ska försöka göra så. Dela det positiva som jag just gjorde här och nu. Gör det du också. 

16 kommentarer

Filed under livet, mitt jobb, personligt, Samhälle och politik, sociala media

En global själ i ett småstadshjärta

Att inte söka sig till storstaden var ett medvetet val. Där sitter människor bort stora delar av sitt liv i bilar och pendeltåg. Där är samhället segregerat och brottsligheten hög. 

Hon var ung och miljömedveten. Ville kunna cykla till jobbet och ha nära till allt. Leva i ett lägre tempo med mer utrymme för eftertänksamhet. Bo mitt i stan och ha promenadavstånd till naturen.
Hon hamnade i en mindre stad än hon tänkt sig från början och tyckte att det var ganska mysigt. Kanske att hon skulle bli kvar, men innerst inne trodde hon att det skulle handla om några år där. Där som i de tidigare, mer mellanstora städer, där hon förut bott.

Samtidigt såg hon världen där utanför. Hela världen. Och den lockade. Så hon tog med sin älskling på olika resor. En gång när de reste till Söderhavet gjorde de först ett stopp i New York. Den pulserande metropolen som varit vår tids urbana förebild och hela världens huvudstad. ”Här skulle jag kunna bo några år”, sa hon till sin älskling. Nästa stopp var i Los Angeles. Helt annorlunda. Också en världsmetropol. Men med låg bebyggelse och anpassat till 1950-talets bilkult. En pool på nästan varje villatomt. Men också med palmer och fantastiska stränder och djurliv längs det stora Stilla havet.

Och hon sa: ”Visst vore det mysigt att bo här? Tror du att de har nåt jobb ledigt på VA-verket?” Senare, på Aitutaki som tillhör Cooköarna, undrade hon om det skulle bli för stillsamt att bo där? Men på Samoa slog hon fast att hon ville stanna. Eller i vart fall återvända senare. För att bo några år. New York, Los Angeles eller Samoa. Världen är full av möjligheter. Var ska man välja att bo?

Men de blev kvar i småstaden och de efterlängtade barnen kom till slut. Och för dem kom den här småstaden att bli världens centrum. Den självklara platsen att bo på.

Och själv vet hon inte hur djupt hennes rötter har vuxit. Hon har kommit att älska den här småstaden som hennes barn kommer ifrån. Men samtidigt längtar hon ständigt ut. Nyligen var hon och hela familjen i Italien. Där är vackert och klimatet är (än så länge) mer behagligt än hemma. ”Kanske skulle man bo där några år?” sitter hennes globala själ och tänker där den har sitt bo, mitt i ett småstadshjärta.

Bilden ovan är från ett hotell på den fina Amalfikusten. Där skulle man kunna bo några år. Eller så.

3 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor

Är sömnlösheten min 50-årskris?

Plötsligt, som en blixt från en klar himmel, har jag de senaste dagarna fått sömnproblem på ett sätt som jag aldrig haft förut. Jag undrar om det här är min 50-årskris?

Nyss publicerade jag ett inlägg på mitt personliga konto på Facebook med en annan variant av bilden ovan, men med mer himmel ovanför solen. Jag skrev: ”Den här bilden hittade jag precis i min padda. Fotograferade den från morgontåget den 26 september. Vet inte varför jag inte publicerade den på Instagram den dagen. Kanske tyckte jag att där redan fanns för många liknande bilder på mitt konto där?

Vet inte heller varför jag idag, en lördagsmorgon, vaknar före klockan fem utan att kunna somna om. Natten till igår sov jag i alla fall mycket gott och hoppas att den här sömnoredan snart får ett slut.”

Skriver inte så jätteofta egna inlägg på Facebook annnars men i förrgår gjorde jag det också: ”Nu har väckarklockan ringt utan att jag kunnat sova en blund på hela natten. Har aldrig hänt förut.

Nån gång ska vara den första.”

Vad beror denna sömnlöshet på? Jag vet vilka tankar det är som far runt i huvudet när jag inte sover, men förstår inte varför dessa tankar håller mig vaken i så hög utsträckning. Förstår inte alls vad som händer. Förändringar planeras på jobbet. Mina pojkar växer upp och ställs inför nya utmaningar på livets resa. Allting flyter inte alltid på friltionsfritt. Men det där är inget nytt. Jag har i och för sig haft ett ovanligt lätt liv, tror jag, med ovanligt få motgångar och är kanske just därför inte världsmästare på att hantera dem när de ändå någon gång inträffar. Men ändå. Det som nu händer borde inte göra mig sömnlös, tycker jag.

Normalt somnar jag kanske inom en halvtimme. Jag har svårt att somna ibland men det brukar handla om en eller ett par timmar innan jag somnar. Har aldrig varit en hel natt förut. Jag är normalt morgontrött så därför tycker jag nästan att det är ännu märkligare att jag vaknar före klockan fem på morgonen en lördag utan att kunna somna om. Konsekvenserna av några missade timmars sömn en lördagsmorgon lär dock inte vara alls i nivå med en hel sömnlös natt. Nåväl.

I början av nästa år fyller jag 50 år. Min förstfödde blir innan dess tonåring. På jobbet har jag nu varit i fem år. Jag har redan från början lovat mig själv att inte bli kvar där mer än högst sju år. På förra jobbet som också innebar att vara VA-chef, men i en annan kommun blev jag kvar i hela 14 år. Det var varken bra för mig eller för verksamheten, tror jag. Människor är olika. Jag är nog en sådan person som borde ha samma jobb i ungefär fem till sju år. Alltså börjar jag närma mig den där punkten där ålderdomen börjar samtidigt som jag funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Ett till uppdrag som VA-chef i en tredje kommun känns inte lockande. En högre chefsbefattning strävar jag inte efter. Miljöingenjör, som jag är utbildad till, har jag aldrig jobbat som i praktiken. Innan jag blev chef var jag miljöbyråkrat på länsstyrelsen några år. 

Egentligen skulle jag nog vilja jobba med reseindustrin eller destinationsutveckling. Gärna i kombination med hållbarhetsfrågor. Hur kan vi fortsätta att resa som vi gör, eller helst ännu mer, och ändå klara att tillräckligt bromsa växthuseffekten? Men sådana jobb växer inte precis på träd. Och särskilt då inte i Blekinge. Och dessutom är det nog på gränsen att jag vore kvalificerad om de fanns. Och på toppen av det börjar jag alltså bli gammal, med allt vad det innebär med svårigheter att kunna få nya jobb den dagen jag väl börjar söka några. Om jag nu ens hittar några som känns lockande att söka. Är det kanske dags att ta med sig familjen och flytta någon annanstans? Orkar vi det? Vill vi?

Och så ålderdomen i sig som är på väg, med allt vad den innebär av förlorad spänst i både kropp och intellekt.

Jag har haft ett riktigt, riktigt bra liv så här långt, med bara några få svackor. Och jag har alltid varit optimist förut. Men nu börjar jag bli rädd för vad som ska hända. Med mig. Och med världen. 

23 kommentarer

Filed under barn, instagram, livet, mitt jobb, personligt

Ett kort stopp på stranden i byn Garda vid Gardasjön

Oberoende av varandra kom vi att tänka på Krabi i Thailand när vi gjorde ett kort stopp för ett mysigt dopp i Gardasjön i byn med samma namn som sjön. Inte inne i själva byn Garda då, men väl vid stranden en liten bit därifrån. Även om stranden är smal och lite stenig och vattnet är sött istället för salt så är det något i vyn som för tankarna till en tropisk strand. Där är verkligen vackert! Varmt och skönt var det i vattnet också. I alla fall när du väl kommit i. Det här var i mitten av juli månad.

Jag sitter vid frukostbordet och dricker min kopp te. Kollar på Facebook. Som så ofta hinner jag inte längre än till gruppen ”Vi som gillar att resa”. Någon har postat en bild från sin balkong vid Gardasjön. Jag kommenterar :”vi gjorde ett kort stopp vid Garda i sommar och tog ett dopp. Där är mycket vackert!” Och så bifogar jag en bild från vårt stopp där som jag den gången la ut på Instagram. Sedan är tankarna på Gardasjön igång och på tåget på väg till jobbet börjar jag redigera mobilfoton därifrån. Jag använder Instagram till det.

Det var inte planerat från början att vi skulle göra ett stopp vid Gardasjön. Meningen var att vi skulle köra direkt från Verona till Lago di Braies. Men när jag kollade väderprognosen för den alpsjö vi var på väg till kom jag på andra tankar. Där skulle bli åskregn.

Så istället för att köra direkt så gjorde vi en kort omväg till Gardasjön som ligger 40 minuters körväg från Verona för att njuta sol och bad bara ett litet ögonblick till innan vi gav oss in i ovädret. En förmiddag och lunch blev det vid Gardasjön.

Vi parkerade i byn Garda och promenerade sedan en liten bit åt nordväst innan vi kom till stranden där vi badade. Vattnet var minst lika varmt som det i Medelhavet ett par dagar tidigare.

Vi provade att snorkla och där växte en häftig undervattensväxt som i en skog av lianer som sökte sig mot ytan och solljuset. En fisk som liknade en slags abborre såg jag också.

Möjligen berodde det på att jag ätit carpaccio i Verona kvällen innan, men plötsligt blev det bråttom att hitta en toalett. Tack och lov fann jag en restaurang lite längre bort vid samma strand som blev min räddning. Phu! Men det var inte värre med magen än att jag kunde äta pizza en stund senare inne i byn Garda som också den är värd ett besök.

Väl hemma i Karlshamn skriver jag klart det här blogginlägget i tvättstugan och redigerar några ytterligare bilder medan jag väntar på att tvätten ska bli klar. Sedan går jag in och ser de svenska fotbollsdamerna slå ut USA ur OS. Kul! Men sedan är tankarna inte så mycket i Brasilien som i Italien. Jag har nämligen också bokat en höstresa dit och funderar som bäst på om Amalfikusten vid Praiano är ett bra ställe för att vandra…

Precis innan läggdags får jag syn på ett meddelande på mobilen som innehåller ett tråkigt sjukdomsbesked från en gammal kompis. Det finns gott hopp om att det ändå ska gå bra. Jag håller tummarna för henne nu på onsdag och framåt.






2 kommentarer

Filed under livet, personligt, resor, vackra platser

De sju första jobben – vilka var dina? #sjuförstajobben

Hashtaggen #sjuförstajobben trendar på Twitter sedan ett par dagar och växer nu också på Facebook. Det började på svenska den 6 augusti med att signaturen ”Smöret är sålt” la upp en tweet med titlarna på sina sju första jobb (antar jag) och taggade med #sjuförstajobben. Därefter har det spridit sig som en löpeld.

Allra först började det några dagar tidigare på engelska som #firstsevenjobs. Och taggen förekommer nu också på Facebook. Både på engelska och svenska. Några skojar till det. Och bjuder på ett fniss. Och det märks att vi alla har lite olika definitioner på vad ett ”jobb” är. Men spännande detta att vi så gärna delar med oss av vilka våra första sju jobb var. Förmodligen tycker vi att det säger  något om oss själva. Något som vi kanske inte har reflekterat över på ett tag. Vilka vi är. Var vi kommer ifrån. Och kanske också något om vart vi är på väg. Åtminstone med våra arbetsliv. En fråga som alltid är extra aktuell så här efter sommarsemestern. Och kanske handlar det om att livet är en resa. Och att på den resan är det en tillgång att ha provat olika jobb. 

Här är mina sju första jobb:

1. Kassör på Servus (2 olika butiker)

2. Kontorist på Holmens Bruk

3. Dataprogrammerare på Daab

4. Asfaltsmätare på Luleå kommun

5. Miljöpraktikant på LKAB:s malmhamn i Luleå

6. Byrådirektör på länsstyrelsen i Gävleborgs län

7. Miljöingenjör på länsstyrelsen i Blekinge län

Om jag istället klumpat ihop länsstyrelsejobben som jag gjorde med kassörsjobben hade jag fått plats med mitt nuvarande jobb. Då hade jag nämligen också kunnat klumpa ihop mitt förra jobb med mitt nuvarande och skrivit ”VA-chef i två olika kommuner”.
Deltar gör du genom att antingen på Twitter eller Facebook skriva en lista på dina sju första jobb och avsluta med #sjuförstajobben. Du kan sedan se andras inlägg genom att följa länken till hashtaggen. 

Och här är några exempel på kända svenska twittrare som hakat på:


Och här ett par skämtsamma:


Vilka var dina första sju jobb?


Jag har aldig jobbat som jordgubbsplockare som annars var ett vanligt första sommarjobb för många när jag var ung. Däremot har jag plockat mycket bär i skogen utan lön i kronor och ören, men det har jag inte räknat som jobb.

1 kommentar

Filed under livet, mitt jobb, personligt, sociala media, twitter

Greifswald – gullig tysk stad som var svensk i nära 200 år

I nära 200 år var den nu relativt lilla universitetsstaden – den har 54 000 invånare – i norra Tyskland en del av det svenska riket. Vi var där mot slutet av vår rundresa i Europa som vi nyligen kom hem ifrån.

Jag hittade till Greifswald därför att min farmors mormors farmors mormors farfars morfar Henning Gerdes en gång var borgmästare i staden. Närmare bestämt 1647-1663.
Men staden kan vara av intresse även för andra svenskar än eftersom staden är en del av svensk historia.

Greifswald ligger mellan öarna Rügen och Usedom vid ån Rycks mynning i Dänische Wiek, en vik i den grunda bukten Greifswalder Bodden. Lanskapet kring Greifswald är platt. De högsta kullarna ligger söder om staden. Den högsta är Ebertberg, 29,5 meter över havet. Norr om ån Ryck är terrängen bitvis sank, varför större delen av staden ligger söder om Ryck.

Greifswald var vid mitten av 1600-talet redan universitetsstad sedan 200 år.

I det som av eftervärlden kommit att kallas det 30-åriga kriget erövrades Greifswald av svenskarna. Året var 1631. Staden tillhörde sedan Sverige mer formellt som en del i Svenska Pommern under åren 1648–1815. Det var vid den Westfaliska freden 1648 som Greifswald tillsammans med hela Vorpommern tillföll Sverige. Eftersom universitetet, hovrätt och domkapitel låg i staden blev den ett administrativt centrum i Svenska Pommern. Greifswald ligger i den del av Tyskland som var svenskt ända fram till dess det såldes 1815 och de sista åren låg även högsta domstolen för de tyska provinserna här efter att tidigare ha legat i Wismar.

Jag tycker att staden är gullig och sevärd. Finast är det runt torget och nere vid ån. Vid torget finns bland annat ett par gotiska tegelbyggnader från 1300-talet och som därmed alltså fanns där redan då min förfader gick över torget en hyggligt varm sommardag i juli på 1600-talet. 

Inne på turistbyrån, som ligger i det röda rådhuset vid torget, kan du få en turistkarta över staden. 
Vi besökte det pommerska museum som finns nära torget i gamla stan. Där finns mycket information på tyska om svensktiden. Och jag tror att det var möjligt att köpa till guidning i hörlurar på svenska. Vi gjorde inte det.

Inget om borgmästaren som vi är släkt med men en hel del om den tiden då han verkade i staden och Greifswald blev svenskt. Om kungar, militärer och belägringar bland annat.

Vid domkyrkan St Nicolai finns också ett par skyltar som berättar om de svenska åren. Och där är texten bland annat på svenska. Där är också en relief med Gustav II Adolf. Tioåringen, som är född på gustavadolfdagen, blev så klart förtjust.













9 kommentarer

Filed under personligt, resa med barn, resor

Mitt problem



Mitt problem är inte att jag är för långsam eller att jag helst vill göra en sak i taget. Ibland kan det kännas som det. Men så är det inte. Eller jo, om jag ska vara ärlig så vill jag helst göra en sak i taget. Men oftast är det inget problem. Och jag har oftast en bra balans mellan noggrant/långsamt och snabbt/slarvigt. Good enough är för det mesta bra nog. Och nu skulle jag väl helst stanna där. 

Men låt oss för en gångs skull prata om mitt problem. Det att jag följer för många på Instagram. Att jag har för många sociala medier igång samtidigt. Att jag bejakar alla projekt som alla drar igång på jobbet och därtill i värsta fall drar igång några egna. Att jag vill hjälpa barnen mer med deras läxor, motionera tillräckligt mycket, läsa fler böcker, lyssna mer på poddar, läsa fler bloggar, kolla fler YouTubeklipp, följa ännu fler på Instagram, dra igång ännu fler konton på sociala medier, vara mer ute i naturen, särskilt nu när det är sommar, fotografera mer med systemkameran, köpa nya objektiv och annat kul, se till att få mina gamla diabilder inskannade till digitalt format, fixa mer med mina små odlingar och för att inte tala om att min bucket-list med platser jag vill hinna besöka innan jag dör fortfarande växer fortare än jag hinner bocka av resmål. Att den tågluff som vi skulle göra i sommar blev en billuff därför att jag ville få med så många resmål och att den bilturen ser ut att bli olidligt många timmar i bilen. Särskilt för barnen. Lite som den där gången när jag, sambon och min pappa skulle gå en kvällspromenad till Kebnekajse. Och så detta lilla att jag vill hinna både se och rädda världen innan jag dör. Eller i vart fall dra ett riktigt stort strå till stacken. Och därtill alla ögonblick jag vill stanna upp och fånga med mobilkameran eller paddan. Som de här rosorna som jag fångade på väg mellan jobbet och simhallen i Kristianstad tidigare ikväll. Och så vill jag ju hinna stanna upp och lukta på rosorna också.

(Städa, tvätta, stryka, handla kläder, sortera och kasta borde jag också ha ambitionen att göra mer av, men jag har så hjärtligt svårt för att acceptera termodynamikens andra huvudsats att jag bara inte tar in att det där också måste göras. Sånt planerar jag aldrig för men det har en tendens att pocka på ändå. Då och då. Inte så ofta som det nog borde.)

Mitt problem. Är. Att jag vill för mycket. 

(When will I ever learn?)

#99 i #blogg100

3 kommentarer

Filed under livet, personligt

7 höjdpunkter – maj 2016



Bästa nationalparken
Vi vandrade längs vägen upp mot caféet Annorlunda. Ädellövskogen hade nyss slagit ut sina sköra ljusgröna blad. Förgätmigej på en liten ängsplätt. Näktergalen sjöng vackert. Men koltrasten sjunger alltid vackrast. Bofinkar, blåmesar och andra småfåglar stämde in i kören. Under bokens nya blad blommade ännu både vit- och gulsippa. Stenshuvud – Sveriges kanske allra vackraste nationalpark med Sveriges vackraste sandstrand alldeles intill. Vi gick upp på huvudet och ner till havet och såg mer än sju sorters blommor av den rikliga vår- och försommarfloran innan vi avslutade dagen vid Kiviks musteri och Stinas café. Besöket ledde också till en snutt på YouTube och några snuttar på Facebook. 

Bästa naturreservatet
Innan vi var till nationalparken Stenshuvud hann vi göra maj månads bästa besök i ett naturreservat. Det var när månaden var precis ny som vi besökte vitsippebackar och bokskog som just höll på att slå ut vid Valjeviken.



Vackraste solnedgången
Den vackraste solnedgången i Karlshamn hittar du oftast vid Sternö Sandvik. Särskilt vackert är det när havet är stilla. Som det var den 7 maj till exempel.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.

Mest gillade Instagrambilden
Ett rapsfält och en blå himmel med några molntussar fotograferade i farten och genom sidorutan på bilden strax utanför Svedala i Skåne när vi var på väg till svärmor och svägerska. Det blev den av mina bilder på Instagram som fick flest gilla den här månaden. Ett klassiskt svenskt sommarlandskap med ljuvlig doft.

As seen from the car. / Skånska #landskap.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.
Bästa föräldramötet
Det bästa föräldramöte jag någonsin varit på hölls i början av maj månad. Upplägget var att barnen från scenen själva fick redovisa vad de arbetat med under vårterminen. Toppen!

Bästa besöket och bästa doften
Bästa besöket var när min pappa och hans Anita var här. Vi besökte Brunnsskogen med den japanska trädården i Ronneby. Där finns också en doftträdgård som vi luktade på. Bästa doften i maj månad är som alltid doften av syren.



Mest lästa blogginlägget
Jag skrev i mitten av maj månad om att jag sett på Twitter att det finns en viss bitterhet bland rektorer och lärare mot föräldrar som tar sina barn ur skolan för att resa trots att skolan avslagit ledighetsansökan. Även om jag själv hittills aldrig behövt göra så ville jag ta föräldrarna i försvar. Jag menar att med några få undantag så gör dessa föräldrar helt rätt. Så jag skrev helt enkelt ett blogginlägg om saken. Och det blev mitt mest lästa i månaden som gick.

#93 i #blogg100

Lämna en kommentar

Filed under årstider, Blekinge, livet, personligt, Skåne, sociala media, sommar, vår

Tänk om alla hade en ocean!



Sitter i en buss som ska till Växjö. Den glider ut ur Ronneby där jag noterar de söta trähusen på andra sidan ån samtidigt som Beach Boys Surfin USA drar igång i hörlurarna. 

”If everybody had an ocean”, sjunger de. Ja, tänk om alla hade en ocean. Tänk om alla kunde surfa. Tänk om jag hade kunnat surfa. Har ju aldrig ens provat. Egentligen undrar jag om inte min själ är en surfarsjäl. Jag tycker mycket om att åka skidor utför utan att vara någon stjärna. Jag tror att jag hade tyckt om att surfa på samma sätt. Faktiskt bättre, när jag tänker efter. Det är sällan många minusgrader där folk surfar. Jag gillar estetiken i folkabussarnas design också, även om jag inser att de inte lever upp till dagens miljökrav. Tänk att luffa runt till världen alla surfställen i jakten på den perfekta vågen! I solblekta t-shirts och avklippta jeans. Kalifornien, Hawaii, Australien, Frankrikes och Spaniens Atlantkust… Som omväxling hade jag kunnat söka mig till lugnare vatten ibland. För att snorkla och dyka. Jag tror att det hade passat mig.

Men jag är alltså på väg till Växjö. För första gången ska jag delta som särskild ledamot med kompetens inom vatten och avlopp i mark- och miljödomstolen. Det ska bli intressant. Nu ljuder Zifas On the road again i lurarna. Afrikanska rytmer. En gång när barnen var små sökte jag jobb i Växjö. Jag kom på intervju men fick aldrig jobbet. Lika glad för det är jag idag. Hade nog inte trivts så långt ifrån havet. 

För även om vi inte har några surfvågor i Blekinge så har vi havet. Land möter hav och hav möter land och de visar varandra sina vänligaste sidor. Och även om Östersjön inte är nån ocean så är det ett innanhav till Atlanten. En del av den stora oceanen. Vi är ju alla en del av den. Jag och du. För du är ingen droppe i havet. Du är havet i en droppe. Och därmed har du, jag och alla en ocean.

Tänk att alla har en ocean! 

Och tänk om alla kunde vara rädd om den! Så att vi alla kunde surfa, bada, segla, snorkla, vad vi vill, utan att behöva bekymra oss om miljögifter, övergödning eller korallblekning. Då kunde jag ha slutat rädda världen åt er, då kunde jag stämplat ut en gång för alla och bokat en surfkurs innan jag blivit rent för gammal.

Men nu sitter jag i en buss som rullar in i Växjö.

#88 i #blogg100

Lämna en kommentar

Filed under Blekinge, livet, miljö, mitt jobb, personligt, resor, vatten

7 höjdpunkter (april 2016)

Sammanfatta månaden som gick här i bloggen? Funkar det? Kommer jag att komma ihåg och orka varje månad? Vem vet? Men nu gör jag ett försök! Och jag gör det i form av att plocka ut sju höjdpunkter. Till att börja med från april 2016.


1. Bästa resan

April månad inledde jag och min familj i Lapplandsfjällen. I Björkliden närmare bestämt. Det är en av Sveriges riktigt klassiska turistorter. En av de där som blev till därför att vackra scenerier fanns där järnvägen dragits fram. I det här fallet talar vi om Malmbanan som du säkert vet byggdes för malmtransporter från Kiruna till den isfria hamnen i Narvik, Norge. Från Björkliden har du utsikt mot Lapporten. Under resan passade jag också på att öva mig på att klippa film för Instagram. 

2. Mitt bästa YouTube-klipp någonsin

På resan hem ifrån fjällen fortsatte jag öva mig på att filma och klippa. Det blev till mitt bästa YouTube-klipp någonsin. I tre veckor var det både mitt enda och mitt bästa klipp på YouTube. Men sedan ett par dagar är det bara det bästa. Jag är alltså nybörjare och detta klipp har bara fått 50 visningar. Intressant är att i stort sett samma klipp som jag publicerade på den här bloggens Facebook-sida fått över 700 visningar…

.

#thesametree #challangenaturephotography #morningtrain #tree #träd #livet #livethelittlethings #blEkinge

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

3. Bästa bilden på Instagram 
April månads mest gillade av mina bilder på Instagram blev en tidig gryningsbild föreställande den där eken som står på en åker strax bortom Gammalstorp i Sölvesborgs kommun.

4. Bästa föreläsningen
Att föreläsa är inget jag är helt bekväm med. Men i april har jag ett par gånger pratat om en vattenkris som jag hade att hantera på jobbet i somras och dessutom pratat om några andra saker. Bästa föreläsningen var nog den jag höll i Stockholm, den som var den sista i ordningen om Everödshändelsen och när publiken var mindre till antalet. Det var den dagen jag också hann ett varv förbi körsbärsträden i Kungsträdgården

5. Bästa trandansen 
Vid Pulken i Kristianstad finns den bästa trandansen här omkring. Den kunde skådas, och kan skådas varje år vid månadsskiftet mars-april. Vi var där en bit in i april när den största flyttkarusellen var överstökad för i år. Jag provade att fotografera fåglarna med iPhone genom en kikare.


6. Bästa videkissarna
De fotograferade jag vid naturum i Kristianstad.


7. Bästa festen
Bästa festen i april var som varje år Valborg. Den här gången var det vår tur att vara värd. Efter elden blev det kladdkaka till dessert. 

#65 i #blogg100

1 kommentar

Filed under instagram, mat, personligt, resor, sociala media, twitter

Kladdkaka med extra allt


Idag har jag bakat kladdkaka. Jag utgick från ett recept som jag hittade på nätet. I kväll är det Valborg och i år är det vår tur att stå för värdskapet. Kladdkakan ska serveras med både vispgrädde och vaniljglass som efterrätt efter middag, körsång, vårtal av Sven Melander och majbrasa här i Karlshamn.

Vi är tre familjer som turas om att vara värdfamilj för Valborg. Egentligen var det vår tur förra året men då smet vi iväg till England för en långweekend i London och Liverpool. Men i år blev det en vanlig korthelg istället för en lång. Och turen är vår. Nu när det är tur att det är vår. De andra kommer strax. 

Stefan och Uffe har vi känt sedan 1988 då de flyttade till Luleå för att plugga samtidigt som min oäkta hälft som då ännu inte hunnit bli det. Jeanette och Camilla lärde vi känna ungefär tio år senare när vi flyttade till Karlshamn. Även om de andra två familjerna inte bor i Karlahamn så bor de i alla fall i närområdet. Deras respektive barn har vi känt sedan de föddes 2004. Två par tvillingar som kom samma sommar. Att vi turas om att ha Valborg är sedan gammalt. Jag vet inte om någon minns när det började? 

Och idag har jag alltså gjort kladdkaka. Till det ursprungliga receptet la jag macadamianötter som jag la ovanpå kaksmeten innan kakan åkte in i ugnen. Sen tyckte jag att chokladkrämen blev för bitter. Kanske för att jag utgick från 70 procentig choklad (”pocenten, Helge!”) så jag drygade ut den med både smör och honung så att den blev lite lenare. Innan jag la på chokladkrämen delade jag kladdkakan i 12 delar för att ha detta gjort i förväg. Sist la jag på färska köpehallon med citronmeliss från våra egna rabatter här hemma. Nu är det bara att hoppas att kakan blev god. Resten av matlagningen återstår till största delen, men det blir nog bra det också, får vi hoppas.

Idag fyller också en mycket speciell person år. Du vet kanske vem det är? Just det! Min lillebror. Honom har jag grattat på Facebook och önskat honom en fin Valborg. Och detsamma önskar jag dig och alla andra! 

Uppdatering 1 maj: Det hade varit smartare att dela i bitar direkt efter att chokladkrämen lagts på, dekorera bitarna direkt och kanske lossa lite på dem någon gång under tiden som chokladkrämen stelnade. Som det nu blev så blev tårtbitarna ganska kvaddade…

#61 i #blogg100

11 kommentarer

Filed under Karlshamn, livet, mat, personligt, resor

Även när det blir fel kan det bli rätt till slut!


Livet är inget smörgåsbord som du väljer ifrån. Eller säg så här. Du kanske väljer nånting när du står där vid bordet. Men när du sitter med tallriken och äter visar det sig vara nåt annat som är där än det du trodde att du plockat åt dig. Kanske något som du absolut inte ville ha. Men som visar sig ändå smaka bra. 

Livet kan vara ganska ironiskt. Låt mig ta mitt karriärval som exempel. Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor. Nåt inom naturvetenskap och/eller teknik, ja. Men redan det är ju ganska brett. Eller politik och samhälle? Jag tog ett sabbatsår. Gjorde en lång tågluff hela september månad med min dåvarande pojkvän. Tror att det var då vi var på Zakynthos bland annat och beställde mat direkt ur grytorna i köken. Så länge sedan är det, att det inte fanns menyer än överallt i den grekiska övärlden än. 80-tal. Jag hade gärna valt att jobba inom resebranschen men hade lite sabbat mina språkstudier genom skolan. Så det kändes ganska hopplöst att ens tänka på. Likaså fotograf trodde jag skulle bli för tufft att slå sig in på. 

Jobbade istället sen lite på ett politiskt ungdomsförbund. En praktikplats som jag fixade själv men som finansierades via arbetsförmedlingen. (Det krävdes viss envishet att få igenom det där.) Det hette ”ungdomslagsplats” och tog slut när jag fyllde 20 år. Därefter jobbade jag ett drygt halvår som dataprogrammerare inom ekonomiadministrativa system. Jag jobbade i Basic på tidiga IBM-datorer med MS-Dos. På min pappas jobb. 

Nånstans på våren skulle jag välja högskola. Nån ingenjörsutbildning kanske? Eller nåt med data? Men då gör du ju bara en massa människor arbetslösa… Eller nåt med miljö? Den första miljöutbildning jag hittade var till miljö- och hälsoskyddsinspektör. Men nån myndighetsperson ville jag inte bli. Sen hittade jag i nån av broschyrerna den där civilingenjörsutbildningen som hade en avslutning som hette ”teknisk miljövård”. Det lät ju toppen! Jag såg framför mig hur jag utifrån min naturvetenskapliga begåvning skulle hjälpa till att lösa den tidens (och dagens)  kanske viktigaste samhällsproblem. Miljöfrågorna. Jag sig framför mig hur jag skulle hjälpa massaindustrin att gå ifrån klorblekning eller bilindustrin att tillverka bilar med lägre utsläpp. Att utbildningen hette ”samhällsbyggnadsteknisk” och illustrerades med ett foto på en snöslunga såg jag som ett ”misstag i arbetet”. Som den optimist jag är tänkte jag att även om det fanns ledtrådar som tydde på annat, som att den andra avslutningen hette ”samhällsplanering”, så måste utbildningen givetvis handla om det jag ville läsa! 

Sagt och gjort. Jag sökte den utbildningen. Sen skulle du ju välja nåt i andra och tredje hand också. Och så vidare. Jag hade redan fallit för högskolan i Luleå. Ny, exotisk och med klassrumsundervisning. Så jag valde alla civilingenjörsutbildningar de hade. Alla utom Väg- och vatten. För vägar och vattenledningar ville jag ju inte jobba med! Tråkig, grå och färdigutvecklad teknik på nåt trist gatukontor. Tänkte jag då.

Och här är jag nu. 18 år har jag jobbat som chef inom vatten och avlopp. Dessförinnan jobbade jag några år just som myndighetsperson inom miljö. Något som jag ju inte heller skulle…

Utbildningen jag gick visade sig främst utbilda civilingenjörer för just kommunernas behov. När jag insåg det någonstans unde vårterminen i ettan gav jag mig ut och tågluffade på egen hand. Ändå kom jag inte på vad jag skulle göra istället. (Men däremot hittade jag min mormor.) Så jag återvände till Luleå. Och klarade tentorna även den läsperioden. Lite mallig för det var jag nog.

Och så hamnade jag då så småningom i VA-branschen efter en kortare sväng i gruvindustrin och en något längre tid på myndighetssidan. Så kan det gå!

Och det har då visat sig att det är en jättespännande bransch att vara i. Full av spännande utmaningar och roliga, trevliga och duktiga människor. 

Även när det blir fel kan det bli rätt till slut. :)

#23 i #blogg100

1 kommentar

Filed under livet, mitt jobb, personligt, resor, vatten

Vart tog ryggsäcksluffaren i mig vägen? 

Sitter på altanen, njuter av vårsolen, bläddrar och läser i senaste numren av resemagasinet Vagabond. I rabatten blommar både blåsippor och krokus nu. Det är härligt! Läser en krönika och tårarna börjar rinna. 

Krönikan är skriven av Karin Wallén. I tidningen har den rubriken ”family four” och den handlar om hur hon är på tillfälligt besök i det svenska familjelivet på Koh Lanta. Du vet den där ön i Thailand där så många svenskar övervintrar att där finns både svenskt smågodis och svensk skola? Jag skulle gärna tillbringa nån vinter så, men det är inte därför tårarna kommer. Det är istället när jag kommer till slutklämmen där hon sätter sig i en minibuss tillsammans med andra backpackers och känner att hon är hemma igen. Kan jag ens reda ut varför jag börjar gråta där? Jag ska i alla fall göra ett försök. 

Jag var själv en ryggsäcksluffare en gång i världen. 80- och 90-talets tågluffarresor i Europa. En ryggsäcksluff 1994 längs ungefär samma väg som Karin åker i sin krönika. Vi var aldrig på Koh Lanta men väl i Ao Nang och gjorde nån dagsutflykt till Phi Phi-öarna. Vi reste från Bangkok via Malaysia till Singapore och Bali. Några år senare luffade vi runt i Vietnam. Kanske kan Söderhavsresan 2001 också ses som till största delen en backpackerresa. Rest med ryggsäck i bagaget har jag gjort senare också. Bland annat på jordenruntresan 2008-2009. Bilden ovan är från Koh Chang och den gångn. Men boende och resor har blivit allt bekvämare. Fler väskor är också med i bagaget och ryggsäcken är överhuvudtaget med allt mer sällan. 

Jag saknar inte att resa ensam. Det har jag bara gjort någon enstaka gång och det är inget som passar mig. Nej. Jag vill dela upplevelserna med dem jag tycker om. Det är inte heller ryggsäcken jag saknar. Den ligger i källarförrådet och är bara att hämta upp närhelst jag önskar. Nej. Jag tror att det är ryggsäcksluffarna i mig jag saknar. Vart tog hon vägen? Hur kunde hon gå vilse? Jag saknar mig. Jag saknar den jag var. När blev jag gammal, trött och bekväm? Hur gick det till?

Men blåsipporna är vackra. Det är de.  

#12 i #blogg100

12 kommentarer

Filed under personligt, resor, vår

Jag är glad att jag aldrig ville läsa till journalist

 


Egentligen är det märkligt att jag att jag aldrig funderade på att söka till journalisthögskolan. Jag har nämligen alltid varit intresserad av journalistik. Inte bara av innehållet i det skrivna ordet i sig. Utan även av processen dit. Och förutsättningarna för den processen. Och det var jag redan som mycket ung.

Så här i efterhand känns det som lite av ett mysterium att jag ens valde något annat. Jag borde ha drömt om att bli utrikeskorrespondent eller reseskribent. Eller om att skriva om natur och miljö. Eller varför inte om naturvetenskaplig och teknisk forskning. Eller om politik och samhälle?

Kanske berodde avsaknaden av dessa mediadrömmar på att jag hade mer begåvning för matte och de naturvetenskapliga ämnena? Eller berodde det på att jag inte ville bo i Stockholm där de intressanta journalistjobben fanns? Hur som helst är jag glad att jag inte läste till journalist.

Fotograf däremot vet jag att jag funderade på. Hade gärna velat bli natur- och resefotograf. Men vågade aldrig satsa. Det verkade vara en svår bransch redan då.

Vi är nu med full fart på väg mot ett annat medielandskap som vi inte vet exakt hur det kommer att se ut. ”Alla är journalister”. Det gäller redan. Nästan alla människor rapporterar det de ser, upplever och tänker via sociala medier av olika slag: Facebook, Instagram, Twitter, bloggar… Det gör att värdet på det skrivna ordet sjunker kontinuerligt. Det samma gäller för foton. Jag upplever det som att massor av människor, både utbildade och inte (jag är en av dem), jobbar gratis med att skriva och fotografera på sin fritid bara för att det är roligt och är till och med beredda att betala för att nå ut. Jag betalar till exempel för att slippa reklam i den här bloggen. Här snackar vi minimilöner! Minusinkomster. Att göra buiseness bara på att skriva och fotografera är inte lätt i detta nya landskap.

Därför är jag glad att jag aldrig ville läsa till journalist. För även om jag hade älskat att jobba med att resa, fotografera och skriva så tror jag att det hade blivit nästan orimligt tufft för mig att slå mig fram så att jag hade kunnat försörja mig på det.

Och jag är därför glad och tacksam att det fortfarande finns de som vill vara journalister. Riktiga, utbildade, journalister. Som utsätter sig för den där arbetsmarknaden som verkar så hopplös. Tack för att ni orkar!

7 kommentarer

Filed under media, personligt, sociala media

Att inte vara som alla andra

 Människan är ett flockdjur. Ett individualistiskt flockdjur. Vi hyllar innovatörer men håller oss alla, oftast med bred marginal, inom de för tillfället rådande normerna. Du måste vara som alla andra för att de andra ska se dig, som den unika individ du är.

Jag har alltid varit annorlunda. Mest extremt var det nog när jag 1997 var nybliven VA-chef i Karlshamns kommun. Jag var yngst, bara 30 år, jag var kvinna, jag var akademiker, jag kom ifrån en annan del av landet. Dessutom bodde jag i lägenhet när ”alla andra” bodde i villa. När kollegorna tittade på ”Fångarna på fortet” och Sportspegeln tittade jag på ”Expedition Robinsson”,  Vänner och Seinfeld. När andra VA-chefer spelade golf på Kanarieöarna åkte jag hellre längre bort och snorklade vid korallrev. Tio år senare tittade kollegorna på ”bonde söker fru” men jag såg knappt på TV längre. Jag läste och skrev bloggar istället. När de pratade om ”fel sida om Mörrumsån” pratade jag om andra sidan jordklotet.

I Kristianstads kommun känner jag mig inte fullt lika avvikande. Lite kuf är jag nog. Men inte lika udda som i Karlshamn.

Under skoltiden var det så att jag var mer avvikande i grundskolan än på gymnasiet och högskolan. Ändå var det just under högskoletiden som jag hade en period då jag vägrade anpassa mig till mode och klädkoder och var riktigt, riktigt udda klädd. Inte sminkade jag mig till vardags heller. Men det var nog mest av lättja. Och lite för miljön. Och inte drack jag alkohol heller. Inte ens kaffe. Morgontrött var och är jag också. Ja, du hör!

Normalt sett funderar jag inte på att jag är annorlunda. När jag har lite mer klarsynta stunder  brukar tänka att jag har onödigt gott självförtroende och självkänsla. Jag går nämligen omkring och inbillar mig att jag duger som jag är. Även om jag är annorlunda. Och jag tycker ändå om att vara en del av olika grupper. Att höra till och i vissa sammanhang till och med vara den som tar täten och drar.

Och de flesta dagarna på året känns det som att det fungerar. Men då och då slår det mig: Visst måste det ändå vara fel att vara annorlunda? Är det en brist i min sociala kompetens som gör att jag inte på alla punkter rättar in mig i ledet och är som alla andra? Ändå. Jag kommer nog alltid att vara sådan. Självständig och lite egen. :)

(Och allt det här skrev jag, även om jag menar varje ord, mest för att jag har den här bilden från ett korallrev på Fiji som passar så bra till temat.)

Hur känner du? Är du också annorlunda?

11 kommentarer

Filed under livet, personligt