Kategoriarkiv: personligt

24 april, 2019 · 05:10

Kommer just ingenstans


Sommaren närmar sig med stormsteg. Sedan kommer höstlov, jullov, sportlov och nästa års påsklov. Det är så klart inte möjligt att resa på alla barnens skollov. Men på några. Men vi har just nu ingenting inbokat framöver. Ingenting.

Min familj har krävt att få vara med och bestämma mer om framtida resor. Det är en fullt rimlig begäran. Dessutom vore det skönt för mig att slippa ha huvudansvaret för familjens semestrar. Men vi kommer just ingenstans. Verkar det som. Ingenstans alls.

Bilden föreställer en grind i Gamla stan i Stockholm.

6 kommentarer

Under personligt, resa med ungdomar, resor

Taggat som

24 mars, 2019 · 09:30

En resenörds uppväxt – USA 1979

Jag har skrivit förut om ”en resenörds uppväxt” – mina första resor när jag var 0 – 10 år. 1979 hade jag hunnit fylla 12 år. Den sommaren gjorde vi en mycket speciell resa som jag tror har präglat mig ganska mycket som resenär.

Jag hade gått ut femte klass och gått på sommarlov. Den här sommaren skulle min familj göra vår första utlandsresa, förutom kanske någon resa till Danmark med orienteringsklubben, sedan jag fyllt 6 år på Kanarieöarna.

På besök
Min farbror jobbade ett år i USA och vi skulle besöka honom och hans familj en vecka i huset de hyrde utanför San Fransisco. Därefter skulle vi bila några veckor på egen hand i fyra delstater i USA:s sydvästra hörn.

Det jag tydligast minns från huset där våra släktingar bodde är att där växte ett grapefrukt-träd i trädgården. Vi kunde gå ut och plocka var sin färsk frukt att äta till frukost. Jag minns också att min kusin tittade på Sesame Street på TV, ett program som då ännu inte visats i Sverige. Jag minns också hur han svarade – när en boll for över det höga planket som avgränsade mot grannarna och någon av de vuxna sa ”nu är det försent”: ”men solen är ju uppe?”

I San Fransisco minns jag att vi såg Golden Gate-bron, Fishermans Wharf, Chinatown och de branta gatorna och spårvagnarna.

Kontraster
Från rundresan vi gjorde minns jag flera av platserna vi besökte. Jag minns också kontrasterna mellan det iskalla smältvattnet i nationalparken Yosemite och hettan nere i öknen någon dag senare. Bilen var luftkonditionerad. Det var häftigt! När jag på en rastplats klev ut barfota på den brännheta asfalten fick jag en obehaglig överraskning.

Även om det var fantastiska landskap som vi passerade med bilen var det lätt att bli uttråkad i baksätet på bilen. När det började bli dags att hitta ett motell för natten krävde jag och min två år yngre bror ”pool och TV på rummet”.

Imponerade
Vi var imponerade av alla tecknade filmer på TV och i början av resan också av reklamen. Bland annat: ”Nobody can do it, like McDonalds can”. Mot slutet av resan var vi dock less på TV-reklam och jag har alltid, sedan dess, haft svårt för sådan. Jag minns också alla dessa lycko-hjul som snurrade i TV-rutan. Amerikansk TV var vid den här tiden en annan värld än Sveriges två statliga kanaler. Att pappa betalade med VISA-kort var då något helt nytt för oss. Att McDonalds i huvudsak var vägkrogar likaså.

Farligheter
Från Las Vegas minns jag att jag var besviken över att vi barn inte fick spela eller ens vistas i spel-lokalerna. Längs vägarna indianerna som sålde krimskrams vid reservaten. Från Grand Canyon att vi red på mulåsnor som gick farligt nära kanten. Från San Diego hur jag blev nedslagen av en våg och hade svårt att ta mig upp ur underströmmen. Och från Kaliforniens västkust också alla unga människor som for fram på rullskridskor längs strandpromenaderna. Sådana där med fyra hjulpar under. Jag hade inte då sett sådana förut. Det kändes väldigt nytt och häftigt!

Ja, jag har helt enkelt med mig många, många minnen från den resan som verkligen visade mig värdet för mig av att komma ut och se världen och även grundade min förkärlek för längre rundresor.

Min farbror med fru och barn.

I Yosemite nationalpark.

Min bror och Grand Canyon.

Min bror och jag i Disneyland, Anaheim, LA.

Samtliga bilder är fotograferade på diafilm av min pappa, Lars Hansson. Sedan framkallade på papper och därefter avfotograferade med digitalkamera av mig. En del av kvaliteten har så klart gått förlorad på vägen, men ändå.

14 kommentarer

Under personligt, resor

Taggat som ,

13 december, 2018 · 07:30

Adventskalender 2018 – lucka 13

En rese-bild om dagen fram till jul.

13 december 2015 – Lucia – läste jag Lottie Knutssons ”Nödrop – när krisen kommer”.

Är detta verkligen en rese-bild eller är det fusk? Jag tycker att det är en rese-bild om vi bara tänjer lite, lite på begreppen…

Den här boken handlar inte så mycket om tsunamin 2004 dock, som du kanske skulle kunna tro, utan tar ett mycket bredare grepp om begreppet ”kris”. Det handlar mycket om inre resor.

Boken har hjälpt mig mycket i relation till två arbetsrelaterade kriser. En intensiv som inträffade 2015, innan jag läste boken och en annan, mer utdragen och lågintensiv kris som har inträffat senare, framförallt i år. Boken innehåller många kloka tankar om både hög- och lågintensiva kriser.

Jag känner att jag borde skriva mer om det här med lågintensiva kriser – med utgångspunkt både i den här boken och det som hänt mig. Och kanske först också läsa om boken. Men det får bli en annan gång.

Jag har iallafall skrivit om att få blogg-beröm av Lottie Knutson tidigare.

2 kommentarer

Under adventskalender, böcker, personligt, resor, samhälle och politik

6 november, 2018 · 05:18

Födelsedag

Idag firar vi Albin som fyller 13 år! 💕

13 kommentarer

Under personligt

20 oktober, 2018 · 11:58

Röd, gul, grön eller blå personlighet? Därför bör du läsa ”idiot-boken”!

Är du en av de hundratusentals som du läst boken ”Omgiven av Idioter” av Thomas Eriksson så vet du direkt vad jag pratar om. Annars har du säkert en kollega, familjemedlem eller vän som plötsligt börjat prata om gemensamma bekanta som typiskt ”blå”, ”röd med inslag av gult” eller ”mest grön, fast lite blå och röd också”?

Här ska jag reda ut lite vad det handlar om, komma med några invändningar, men också peka på fördelar med att läsa just den här boken, som – Thomas som författare får ursäkta – jag valt att kalla ”idiot-boken”.

Vilken färg är du?
Thomas Eriksson delar in oss i fyra personlighetstyper som sägs kommunicera på olika sätt. Han utgår ifrån två dimensioner i varje personlighet. På den ena skalan är du antingen uppgifts- och sakorienterad eller relationsorienterad. På den andra skalan är du antingen en extrovert och aktiv genomförare eller introvert, passiv och avvaktande. Detta leder oss till de fyra färgerna. Röda personer är då utåtriktade, drivande och uppgiftsorienterade. Gula personer är också utåtriktade och drivande men relationsorienterade. Gröna personer är relationsorienterade och introvert, passivt avvaktande medan de blå också är introverta, passiva och avvaktande men mer inriktade på sak än på person.

Röda personer
Enligt Thomas kännetecknas röda personer av att de är oberoende, drivande, bestämda, ambitiösa, beslutsamma, tävlingsinriktade, självständiga, snabba, målmedvetna, tidsmedvetna, övertygande, viljestarka och resultatinriktade. Baksidan av myntet är att de kan upplevas som framfusiga, stränga, tuffa, dominerande och hårda.

Gula personer
Bokens gula personer är entusiastiska, utåtriktade, flexibla, spontana, charmiga, inspirerande, öppna, lättsamma, övertygande, optimistiska, kreativa och kommunikativa. Negativt är att de kan uppfattas som manipulerande, hetsiga, odisciplinerade, motverkande och egoistiska.

Gröna personer
I det gröna hörnet hittar vi personer som är vänliga, hänsynsfulla, förutsägbara, diskreta, lugna, behagliga, stabila, omtänksamma, pålitliga, tålmodiga, lagspelare och goda lyssnare. Kan också upplevas som envisa, osäkra, eftergivna, beroende och tafatta.

Blå personer
Sist har vi de blåa personligheterna. De som är anspråkslösa, korrekta, metodiska, ordentliga, detaljorienterade, kvalitetsinriktade, noggranna, reflekterande, försiktiga, logiska, omsorgsfulla och systematiska. Men de beskrivs också, mindre smickrande, som kritiska, obeslutsamma, inskränkta, kräsna och moraliserande.

Inte vetenskap
En sak bör du vara medveten om när du läser boken: den vilar inte på modern vetenskap. Det betyder att du har lov att ta boken med en stor nypa salt och/eller plocka godbitarna ur budskapet. För egen del reagerar jag dels på att personer som är introverta inte alla behöver sakna driv och inte heller att de som är utåtriktade med nödvändighet är aktiva i övrigt. Och dels reagerar jag på att personer som är mer introverta och hellre ser till sak än till person med automatik skulle vara pessimister och att de som är tvärt om, utåtvända och relationsinriktade med automatik skulle vara optimister. Det stämmer inte alls med min erfarenhet. Jag skulle vilja påstå att du mycket väl kan vara extrovert men sakna driv. Och att optimism/pessimism är ytterligare en helt annan dimension. Driv och optimism skulle alltså för den som så vill kunna läggas till som en tredje och fjärde axel i diagrammet.

Lite egna teorier
Istället för fyra cirklar i olika färger får vi i så fall sexton rumsklot i rumstiden som alla har olika färger. Men då blir så klart bilden genast mer komplex. Eller så skulle vi kunna utgår ifrån bokens fyra färger och bestämma oss för att det är extroversion som vi har på x-axeln och låta driv vara en egen dimension så att de med mycket driv blir ”framtida” och de mer passiva ”dåtida”. Vi skulle sedan kunna lägga till dimensionen optimism/pessimism som två olika djur. Låt oss säga fjäril och bi. Då kan vi också kombinera ihop 16 olika personligheter: Röda, framtida fjärilar kan möta gröna dåtida bin men också gröna dåtida fjärilar och gula framtida bin och så vidare. Mer komplicerat men mer komplett.

Men det värsta är att i verkligheten är det här med personlighet ännu mer komplicerat. Men låt oss stanna där.

Gamla greker
Varför Thomas så gärna velat lägga till optimism och pessimism till sina gula och blå personers egenskaper förstår jag när jag läser kapitel 18 i idiot-boken. Det beror på att han så väldigt gärna vill knyta sina teorier till ”redan de gamla grekerna” och andra äldre teorier och därmed locka in auktoritetstroende personer att mer tro på budskapet. Men därmed rör han istället till det för mig och säkert även för många andra.

MBTI
Ett annat system för att dela in människor i personlighetstyper är Myers-Briggs Type Indicator (MBTI). Jag nämner det bara därför att det är det test som vanligen används på ledarskapskurser inom företag och myndigheter i Sverige. Det testet, som inte heller bygger på vetenskap, är uppbyggt kring fyra skalor (dimensioner), var och en med två motsatta svarsalternativ vilka betecknas som preferenser. Testet tar fram de fyra preferenserna som bokstäver vilket tillsammans bildar så kallade personlighetstyper, t.ex. ”ENTP” (Extraversion, Intuition, Tanke och Perception) eller ”ISFJ” (Introversion, Sinnesförnimmelse, Känsla och Bedömning). Det blir då 16 olika kombinationer och därmed personlighetstyper i det systemet. Det finns beröringspunkter mellan MBTI och idiot-färgerna, men systemen är inte fullt ut kompatibla, vilket de borde ha varit om båda byggde på vetenskap.

Garuda-test
Det finns ännu ett annat verktyg för att analysera personligheter som också ofta används i yrkeslivet. Inte sällan i samband med rekryteringar. Garuda använder en Huvud-Hjärta-Ben-modell där huvudets egenskaper är förmågan att analysera, få idéer, strukturera och organisera. Hjärtats egenskaper är förmågan att samarbeta, skapa enighet och etablera förtroendefulla relationer. Och benens egenskaper är förmågan att ta självständigt resultatansvar och genomföra lösningar.

Det jag gillar med Garuda är att kompetensprofilens tre delar i sin tur delas in i flera under-egenskaper som alla mäts och redovisas i var sin stapel. Det ger en mer mångfasetterad bild av en människas personlighet än både Thomas bok om de fyrfärgade idioterna och ledarskapskursernas MBTI.

Femfaktorsmodellen
Det finns faktiskt ett personlighetstest som verkligen bygger på vetenskap och det är Femfaktorteorin, eller Big-Five-metoden. Femfaktorteorin är tyvärr den av teorierna som jag vet minst om, men den särskiljer i alla fall fem faktorer som styr personlighetsdragen: öppenhet för nya intryck, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neuroticism. Är det någon av teorierna jag skulle vilja lära mer om så är det just denna.

Men läs boken – ändå
Men nu har jag alltså istället läst den mindre vetenskapliga idiot-boken. Ändå vill jag absolut inte avråda någon annan ifrån att läsa den. Tvärt om, faktiskt. Eftersom Thomas modell är så extremt förenklad att hela mänskligheten kan delas in i fyra olika typer, blir den också enkel och lättillgänglig. (Den hade i och för sig blivit ännu enklare och mer lättillgänglig om Thomas hållit sig till sina två dimensioner i personligheten och inte blandat ihop korten – men då hade boken kanske blivit allt för tunn?)

Att boken är humoristiskt skriven, bidrar utöver modellens enkelhet, ytterligare till att göra den lättläst.

Därför att
Har du inte alls funderat tidigare på det här med att vi människor har olika personligheter, preferenser och kommunicerar olika beroende på personlig läggning, så är det här en bra introduktion. Mycket språkförbistring och negativ energi kan undvikas om vi alla får verktyg och anstränger oss lite grann för att förstå varandra. Börja här, men gå sedan gärna vidare med andra – kompletterande modeller.

En ytterligare anledning – förutom att den här modellen är så enkel – att börja med just den här boken – är att den har lästs av så många och är så i ropet just nu. Vill du hänga med i ledarskapssnacket i både yrkes- och privatlivet just nu så är det här helt enkelt måste-läsning. Så om inte annat så bara därför.

Vilken slags idiot är du?
Om du händelsevis undrar vad det är för färg på den idioten som skriver den här bloggen så kan jag berätta att jag listat ut att jag är mest röd men med tydliga inslag av både blått och gult i ungefär lika proportioner. Kanske en aning mer blått, då, om vi ska vara petnoga. Den som någon gång har målat i olja eller akvarell vet att vi då om vi blandar låt oss säga 50% rött, 30% blått och 20% gult får en färg som i målarlådorna heter ”engelskt rött” och ungefär där har du mig. Det är väl därför jag dricker te med mjölk, kan jag tänka. För det engelska i det röda. ;)

Skämt åsido: Har du också läst boken? Vad tyckte du? Och vilka färger känner du mest igen dig i?

.

4 kommentarer

Under böcker, ledarskap, personligt

28 september, 2018 · 08:02

Det är så mycket jag saknar


Det är en vacker morgon. Jag försöker fotografera trädet. Den ensamma eken på Vesan i Sölvesborgs kommun, i Blekinge. Jag saknar att ha en kamera på mobilen som klarar att fotografera trädet från tåget utan att det blir fula reflexer i bilden.

I hörlurarna har jag nyss lyssnat på den sentimentala ”det är hit man kommer när man kommer hem” med Euskefeurat. Nu lyssnar jag på den mer lättsamma skrönan ”Bonden och björn” med samma grupp.Jag saknar Norrbotten.

I veckan hade vi en after work med det gamla gänget. Vi tackade av en glad, pigg, duktig, öppen och ärlig kollega som jag en gång anställde som trainee för några år sedan. Jag saknar det gamla gänget. Jag saknar samhörigheten. Att höra till. Att höra ihop. Jag saknar skratten. Men det var härligt att få vara en del av det där igen. Om än bara för en kväll.

I söndags fotograferade jag rosen därhemma som är full av knoppar nu när regnet äntligen kommit. Ska de hinna slå ut nu när hösten är här? Både jag och rosen saknar sommaren. Och de andra sommarblommorna också, som kämpar mot hösten.



Jag är inte en sådan som brukar sakna. Jag brukar vara en sådan som ser framåt. Men just idag är jag sentimental.

Nu är det Eldkvarn och ”Alice” i hörlurarna. Himlen kan vänta. Det finns en väg, en plats i solen åt varje människa.

Och tåget är framme i Kristianstad.

7 kommentarer

Under personligt, resor

18 september, 2018 · 04:54

30 år tillsammans!

Idag är det 30 år sedan vi blev ett par. Det var i Luleå 1988. Du blev och är mitt livs stora kärlek. ❤️ Två fina pojkar har vi fått tillsammans. 💕 Sett världen har vi också gjort. Här är några bilder från de senaste 28 åren. På Malta, på Cooköarna, hemma i Karlshamn, i Newport Beach utanför Los Angeles, på Tjärö, vid Stenshuvud och i Milano.

Anders, som jag älskar dig!







15 kommentarer

Under livet, personligt, resor

6 september, 2018 · 07:24

Höstdepp?


Just nu passerar pågatåget Mörrumsån. Det är bedårande vackert i morgonljuset men jag känner mig nedstämd.

Igår promenerade vi här. Ån flöt stilla. För att vara Mörrumsån. Som annars är mer som än norrländsk älv än en å. Vi såg en mysko anka, som visade sig vara en myskanka. Päron föll i drivor från ett träd vid åkanten. Annars var allt lugnt. Det kändes bättre för en stund.

Men nu är deppigheten över mig igen. Kanske är jag bara morgontrött? Kanske är det svårigheten i att hitta in i en ny roll på jobbet? Eller är det hösten som ska komma? Nu när sommaren sjunger på sista versen?

Kanske är det en höstdepp på gång?

17 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, mitt jobb, natur, personligt, resor, vackra platser

Taggat som , ,

20 april, 2018 · 07:37

Vill må bra igen


Katten är död. Förändringar på jobbet. Saknad. Oro. Ångest. Nej, jag mår inte så bra just nu. Har sällan mått sämre, faktiskt.

Dåligt samvete
Samtidigt som jag medger det, ger det mig dåligt samvete. Har jag ens rätt att må dåligt, egentligen? När det finns andra som har eller har haft det mycket värre?

Vill må bra
Jag vill ju må bra igen. Vill att det ska gå snabbt. Jag brukar ju aldrig lida av ångest och oro. Vad är det här? Ska det vara så här nu?

Pallar inte
Det är mycket jag inte orkar med just nu. Simma till exempel. Pallar inte. Boka resor. Orkar inte. Listan kan göras lång.

Bäst mår jag när jag skriver egna eller läser andras blogginlägg. Eller läser en bok. Då kan jag fokusera på det och stänga ångesten ute. Läste två böcker parallellt när mitt dåliga mående drog igång. En roman och en faktabok. Men det är bara den senare jag orkar med just nu. Och då läser jag långsamt och tänker mycket på det jag läser.

Ta mig ur det här
Jag måste alltså ta mig ur det här. Och jag försöker så gott jag kan. Men hur? Fortsätta stänga ute och försöka fokusera på det positiva, som att det är vår och snart är sommar? Göra det jag orkar och tycker är roligt?

Eller måste jag kanske dyka djupare ner i ångesten och se mina demoner i ögonen innan jag kan besegra dem?

14 kommentarer

Under livet, personligt

17 april, 2018 · 01:54

Så gick det till när vi tog bort vår katt Drutten


Det gick inte längre. Idag blev vi tvungna att ta bort katten. Det var det bästa för alla inblandade och egentligen det enda möjliga.

Kissat ner sig
Vi fattar beslutet på måndagskvällen. Jag sitter med Drutten, som katten heter, i knät. Trots att han är lite fuktig på magen och luktar kiss. Katter är mycket renliga djur. De kissar inte ner sig. Det händer i princip inte. Men nu har det hänt. Jag tar ändå upp honom, klappar honom och låter honom vila i mitt knä en stund på kvällen, så som jag gjort allt oftare de senaste månaderna. Jeansen får åka ner i tvättkorgen sen. Just nu är det kärlek till katten som går före renlighet.

Blind
Katten har varit sjuk en längre tid. Det började i höstas med svårigheter att äta fast föda. Vid nyår fick han problem med synen. Blev blind, fick tillbaka synen och blev blind igen. Hela tiden har han tappat i vikt. Vi har varit hos veterinär och fått mediciner utskrivna. Men långsamt har han ändå blivit sämre; tunnare och mer passiv. Jag hade hoppats få behålla honom några månader till. Eller i alla fall en bit in i maj månad. Men de senaste dagarna har han blivit akut sämre. Kissat och bajsat på olika ställen i lägenheten. Det verkar inte som att han hinner, hittar eller orkar ta sig till kattlådan längre. Han verkar vara både trött och förvirrad. Rent av vinglig ibland. Det händer att han går i cirklar, men mest och helst ligger han under någon av barnens sängar och trycker. Det har blivit svårare att få i honom medicinen. Han äter mindre och mindre.

Droppen
Men att han kissat ner sig. Kissat och blivit liggande kvar i sin egen urin, det blir droppen. Så här kan vi inte ha det längre. Det är inte värdigt för vare sig honom eller oss.

Så jag tar en semesterdag och på morgonen ringer jag veterinären. De ringer tillbaka klockan nio. Då sitter jag med Drutten i knät. Han sover. Han är sjuk. Klockan tio får vi tid hos veterinären för att ta bort katten.

Himlen gråter
Anders kommer hem kvart i. Han lyfter bort Drutten från mitt knä och sätter honom i kattburen. Katten protesterar inte. Det brukar han alltid göra annars när han hamnar i buren. När vi bär ut honom till bilen gråter till och med himlen. Det regnar lätt.

Bedövningssprutan
Hos veterinären ställer vi kattburen på ett bord med en dubbelvikt grå filt. På ett annat bord i rummet brinner ett värmeljus i ett litet färgat glas. Jag får jag fylla i ett formulär som jag undertecknar att jag har godkänt att katten avlivas. Sedan kommer veterinären in och ställer några frågor om bakgrunden till beslutet. Jag berättar och veterinären informerar oss om vad som ska hända. Vi bekräftar att vi har bestämt att katten ska kremeras efteråt men att vi inte vill ta hand om askan själva. Vi öppnar buren och tar ut katten. Han är ganska lugn men börjar röra sig på bordet, lukta, och känna sig för var han hamnat. Jag tar tag i honom så att han inte ska röra på sig och kanske rent av trilla ner från bordet. Blind som han är. Veterinären tar tag i nackskinnet och ger honom en bedövningsspruta.

Somnar in i två steg
Jag tar upp Drutten och sätter mig på en stol med honom i knät. Jag får låna filten att ha i knät ifall katten skulle kräkas. Det händer att de gör det innan de somnar av bedövningsmedlet. Men Drutten kräks inte. Han låter sig klappas och tröstas medan han blir tröttare och tröttare. Efter några minuter orkar han inte hålla huvudet uppe längre och så somnar han. Än så länge sover han bara av vanlig bedövning.

Vi lägger filten på bordet igen och katten på filten. Veterinären kommer nu in i rummet med en stor spruta med blått medel i. Detta sprutar han in på två olika ställen i kattens buk. Han berättar att medlet omedelbart går upp i hjärnan och att katten därför i princip redan är död men att han kommer att andas i fem till tio minuter till. Veterinären lämnar oss att ta farväl av katten medan andningen avtar och hjärtat slutar slå. Jag klappar Drutten och pratar med honom trots att jag vet att han inte längre hör mig: ”Nu slipper du yra omkring utan att hitta, nu slipper du kissa ner dig. Du har varit världens finaste kisse, min allra allra bästa kattkompis, världens bästa kattkompis. …” Så där går jag på. Och berättar också att vi kommer att städa undan hans grejor när vi kommer hem.

”Hej då Drutten!”
Veterinären kommer in lyssnar och konstaterar att hjärtat har stannat. Han undrar om vi vill stanna en stund till med katten men jag konstaterar att vi redan tagit farväl. När vi lämnar rummet ligger Drutten kvar på bordet. Livlös. Död. Och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Som man fäster sig vid de små liven!

Efteråt betalar jag med kort. 1600 kronor kostade det.

35 kommentarer

Under livet, personligt

12 april, 2018 · 07:55

När bara ledsenheten är kvar


Tårarna rinner. Katten är gammal och sjuk. Det är sorgligt. Men jag visste redan när jag skaffade honom att den dagen skulle komma. Det som hände på jobbet, däremot, var jag inte alls beredd på och det har tagit hårdare.

Måste ta bort katten
Katten är sjuk och sjunger nog på sista versen. Han har blivit blind igen men framförallt tappar han i vikt. Det är snart bara skinn och ben kvar. Det är inte frågan om jag måste ta bort honom utan hur länge jag kan vänta. Vill gärna att han får med lite av solen och värmen som kommer nu, men vet inte om hans hälsotillstånd kommer att klara av att hänga i så länge till. Han verkar ändå må bra fortfarande. Det är mysigt att sitta med honom i knät ibland och höra honom spinna. Men just i morse uppträdde han lite märkligt när han åt. Slutade äta och la huvudet mot golvet. Som om batteriet började ta slut. Oroande och sorgligt. Du fäster dig vid de små liven.

Jobbet
På jobbet har jag min andra ledsamhet just nu. Där hände något som för mig kom som en blixt från en klar himmel torsdagen den 8 mars. På det kom sömnsvårigheter. Låg först vaken hela nätter. Hade sedan svårt att somna och vaknade tidigt. Men det fanns ett ljus i tunneln. Jag började hitta tillbaka till sömnen och må bättre. En andra smäll kom onsdagen den 21 mars. Ljuset i tunneln hade blåsts ut. Den andra smällen tog hårdare. Adrenalinet började pumpa i en andra omgång. Nya sömnsvårigheter. Låg igen vaken hela nätter. Hade sedan igen svårt att somna och vaknade tidigt.

Orkar inte
Saker har nu långsamt börjat falla på plats igen. Ny plats. Nytt mönster. Det som hände har lett fram till att jag inte är chef längre. Jag jobbar numera som utvecklingsstrateg på förvaltningsnivån. För mig har det aldrig legat någon prestige i att vara just chef. Jag vill göra samhällsnytta, utvecklas tillsammans med andra och ha roligt. Det kan man göra i många olika roller. Det kan bli bra det här. Ändå. Men hoppets låga flämtar fladdrande. Ska jag våga tro på det? Och när adrenalinet slutar pumpa är bara ledsenheten kvar. Jag har svårt att komma ur sängen på morgonen. Tårarna rinner vissa dagar under tågresan till jobbet. När jag väl är där är det lättare att hålla ihop och fungera. Men jag tröstäter. Och hoppar över simträningen. Orkar inte. Orkar bara inte.

(Och jo, jag vet att det finns många som har det värre. Jag vet att det ÄR synd om människorna. Men av någon anledning är det inte till någon tröst för mig. Har aldrig varit.)

21 kommentarer

Under livet, mitt jobb, personligt

24 mars, 2018 · 10:24

När jag tog chansen i VA-branschen

Det här är historien bakom hur jag kom in i VA-branschen och dessutom helt ostylad hamnade på affisch och reklamfodrar för denna min bransch.

Jag var bara 30 år när jag för drygt 20 år sedan blev VA-chef i Karlshamns kommun. Alltså chef för den av kommunens verksamheter som idag brukar kallas kommunala vattentjänster men som då oftast kallades VA-verket. Vatten och avlopp.

Ingen förstahandskandidat
Jag hade en stor smula tur som fick jobbet. Redan på intervjun kände jag utifrån de intervjuandes engagemang att jag inte var en förstahandskandidat. De fackliga representanterna verkade dock uppenbart vara mer intresserade av mig än vad arbetsgivarrepresentanterna verkade vara och jag höll så klart god min trots att jag kände vart åt det lutade.

Jag minns att den anställande chefen – som jag sedan kom att tycka var en mycket bra chef – till och med frågade kommunens personalchef om de verkligen behövde luncha med alla kandidater. Men jo, så skulle ske. Alla skulle behandlas lika. På luchen pratade förvaltningschefen och personalchefen mest med varandra. Mest pratade jag med de fackliga representanterna då också. Men jag lyckades vid något tillfälle komma in i samtalet mellan de båda cheferna genom att ställa följdfrågor om processen kring att ta fram investeringsbudgeten. Något som jag både var riktigt nyfiken på och också förstod att den anställande förvaltningschefen var uppfylld av just då. Hans nästa möte efter lunchen var med ekonomichefen i kommunen och skulle handla om just nästa års investeringsbudget och det var – utgår jag ifrån – en av anledningarna till att han helst hade sluppit lunchen med mig. Han hade velat förbereda sig mer inför det mötet.

Oegentligheter
Jag kan ha förståelse för det. Investeringsbudgetar är viktiga saker och jag har i efterhand förstått att de före mig intervjuat en kandidat med mycket mer erfarenhet som hade gjort ett mycket gott intryck. Men att det vid referenstagningen senare visade sig att han varit inblandad i någon typ av oegentligheter på sin förra arbetsplats. Och då stod jag näst på tur i listan över kandidater.

Och så kom det sig att jag redan vid så unga år blev ansvarig för att leda något så spännande som att producera och distribuera vårt viktigaste livsmedel – kranvattnet och dessutom ha hand om en av de allra viktigaste miljövårdsinsatserna i samhället: den kommunala avloppshanteringen.

Ännu mer tur
Nästa tursamhet i mitt yrkesliv var att jag ganska snabbt blev invald i branschorganisationen Svenskt Vattens styrelse. Organisationen hette för övrigt då fortfarande VAV (Svenska vatten- och avloppsverkföreningen) men den kom att byta namn under min tid i styrelsen. Att jag blev invald där berodde på att en av de andra VA-cheferna i Blekinge satt med i valberedningen och föreslog mitt namn. Att han hamnat i valberedningen berodde nog i sin tur på att han varit mycket aktiv och driftig i organisationens kommittéarbete. Så ledde det ena till det andra och jag kom att bli representant i styrelsen för de yngre förmågorna i branchen.

Infofolder
Något år senare, när jag hunnit bli 33 år, skulle Svenskt Vatten ta fram en informationsfolder i syfte att locka ungdomar till de utbildningar som kan leda in mot just VA-branschen.

Jag gick med på att bli intervjuad och fotograferad. Fotograferingen skulle ske i anslutning till ett av styrelsemötena så att jag skulle slippa åka upp till Stockholm två gånger eller de bli tvugna att skicka ner fotografen till Karlshamn.

Det var bara det att jag glömde bort fotograferingen inför resan. Så kom det sig att jag fotograferades i sliten tröja, slitet hår och utan make up. Den där tröjan var för övrigt min sommarfavorit i flera år och därför hade den blivit väl sliten.

När sedan fotografiet och mina citat slogs upp stort på en roll up och jag blev någon slags affisch-flicka på en stor VA-mässa kändes det faktiskt bara pinsamt.

Uppblåst
Där stod jag, både oerfaren och ostylad och såg ut som en uppblåst uppkomling som inte begrep sin egen litenhet. Det gjorde jag kan jag säga. Begrep min litenhet. Och skämdes som en hund inför branschens alla erfarna medarbetare som gjort så många stora insatser genom många år utan att någonsin lyftas fram på några affischer.

Dessutom tyckte jag att det var fruktansvärt pinsamt att jag inte ens hade försökt snygga till mig inför fotograferingen.

Nåväl. Så här långt senare kan jag tycka att jag i alla fall ser ung, glad och pigg ut på den där bilden.

10 kommentarer

Under Karlshamn, livet, mitt jobb, personligt

8 mars, 2018 · 08:51

Att vara diskriminerad för att du är kvinna


Det värsta med att vara diskriminerad för att du är kvinna är att det nästan aldrig sägs att det handlar om just det när du inte får ett jobb, inte får den lön du förtjänar, inte blir lyssnad på, blir fråntagen ett uppdrag eller avkrävs orimligt mycket arbete. Eller vad saken för tillfället gäller. Istället sägs det nästan alltid handla om dina individuella egenskaper. Om dig som person. Om någon motivering överhuvudtaget lämnas. Däremot påstås det sällan handla om kompetens. Eftersom de flesta kvinnor i de flesta roller i samhället har minst samma kompetens som den genomsnittlige mannen i samma roll.

Tur i livet
För egen del ska jag inte klaga. Visst har det hänt att jag i många situationer undrat om jag blivit mer lyssnad på, fått mer möjlighet att påverka och fått roligare uppdrag om det inte vore för att kvinnor rent allmänt diskrimineras i samhället. Och för att att jag, som drygt hälften av oss, råkar vara just kvinna. Men på det hela taget har jag haft mycket tur i livet också, som väl har kompenserat för oturen att just det kön som jag tillhör är det som är diskriminerat i samhället. Jag har över lag blivit mer lyssnad på, fått mer möjlighet att påverka och fått roligare uppdrag än de flesta människorna på den här planeten.

Könsmaktordningen
Men ändå. Ibland känner jag mig så fruktansvärt utled på den rådande könsmaktordningen. Som barn trodde jag att flickor och pojkar, män och kvinnor nu var jämlika. Jag kände mig inte diskriminerad för att jag var flicka. Det var på 1970-talet.

Det såg så ljust ut
På 1980-talet gick jag på gymnasiet. Tjejer bar axelvaddar och pojkar sminkade sig, även om det var långt ifrån alla som gjorde det. Men alla, både tjejer och killar hade vita tubsockor på utsidan av jeansen. Det är i alla fall så jag minns det. Vad nu tubsockor har med någonting att göra. Modet lekte med de traditionella könsrollerna och mycket annat och vi kände oss mer jämställda än någonsin. Vilket vi i och för sig kanske också var. Tjejer uppmanades systematiskt av skolorna att söka tekniska utbildningar eftersom vi var underrepresenterade där och arbetsmarknaden såg ljus ut för tekniska yrken. Jag valde ändå naturvetenskap på gymnasiet. För bredden.

Men varningssignalerna fanns där
När min mamma berättade att en annan mamma hade sagt till henne att det inte var bra att flickorna i gymnasieklassen pluggade så hårt och fick så bra betyg eftersom det var pojkarna som behövde betygen för att komma in på högre utbildningar och få bra jobb, så att de kunde försörja sina framtida familjer, så tyckte jag att det var en knäpp åsikt. Men jag såg den inte alls som representativ för den nya fina värld vi levde i. Tvärt om. Behöver jag förresten nämna att den andra mamman var mamma till en av pojkarna i klassen?

Häpnaden
När jag under högskoletiden under tidigt 90-tal var med på en tjejkväll för den sektion jag pluggade på häpnade jag över några av de historier som äldre studenter berättade om vad de som unga kvinnor hade behövt stå ut med under sin praktik. Jag började ana att arbetslivet kanske inte var så jämlikt ändå. Så här långt efteråt minns jag inga detaljer från berättelserna. Men jag minns min häpnad.

Klarat mig bra
Jag har oftast tyckt att jag klarat mig väldigt bra från uppenbar diskriminering genom arbetslivet. Visst har det hänt några saker som det vore mindre risk för en man att drabbas av. Som när jag som ung nykläckt civilingenjör på en länsstyrelse plötsligt förväntades att vid sidan om mina ordinarie arbetsuppgifter fungera som sekreterare åt en nyanställd chef som inte vid anställningen förstått att den funktionen saknades på arbetsplatsen. Jag är inte alls säker på att det var rätt beslut att de hade plockat bort sekreterarna den gången. Att organisationen redan i tidigt 90-tal var mogen för det. Men att en civilingenjör lite bakom kulisserna skulle fylla den funktionen var jag ganska övertygad om inte var rätt lösning. Och det blev inte heller så sedan jag ifrågasatt upplägget.
Men på det hela taget. Fram tills nu har inte jag varit så särskilt drabbad.

8 kommentarer

Under personligt

7 mars, 2018 · 05:57

Du och jag, en annan sort

Du och jag, en annan sort
Vi som alltid längtar bort

Bortom krönet finns en vy
Aldrig sedd, alltid ny

Bästa sömnen, en nattlång rast
Nya planer som smids i hast

Målet är något
Men vägen är allt

Att resa
Det är livets salt

Hand i hand
På en ny strand

Du och jag, en annan sort i Port de Sóller, Mallorca

5 kommentarer

Under personligt, resor

Taggat som ,

8 februari, 2018 · 09:48

En resenörds uppväxt – mina första resor 0-10 år


”Jag tog mina minnen och gav mig av. Jag reste mot min längtan och jag reser än idag.” Det här inlägget handlar om mina första resor, de första tio åren.

Första flytten
Om du undrar hur det var när jag föddes så ska jag skratta och svara ”jag var så ung, så jag kommer faktiskt inte ihåg.” Men somligt har jag fått berättat för mig. Som den om den första flytten. Jag var bara några månader gammal på den här jorden när vi flyttade från Linköping till Norrköping. Det är därför jag svarar ”Linköping” om du frågar var jag är född, men ”Norrköping” om du undrar var jag kommer ifrån. Det är främst där jag har de få rottrådar jag har. Det är därifrån jag har mina första minnen. Jag ska ha åkt dit i liggvagnen i baksätet på en folkabubbla.

Första utlandsresan
I fotoalbumet finns en bild på mig och mormor när vi besökte henne i Favrlund, utanför Ribe, Danmarks äldsta stad, som ligger på Jylland. Det måste ha varit min första utlandsresa. När jag växte upp hade jag ingen ytterligare kontakt med min mormor som jag kan minnas. Men jag återupptog kontakten med henne i vuxen ålder.

Första Norrlandsresan
På en annan bild i fotoalbumet ses jag spela kulspel. Det var min första resa till Norrbotten. Ett landskap som skulle komma att spela en stor roll i mitt liv litet längre fram längs resan. Men just där och då spelar jag ”åhej”, som jag kallade spelet eftersom de vuxna sa just ”ååå-hej” när jag sköt iväg kulan. Att jag inte är den som låter mig hindras av tillfälliga motgångar framgår tydligt av bilden. Om en ärm fastnar i en spik så är det bara att dra armen ur ärmen och fortsätta spela.*

*Gammalt djungelordspråk.

Västkustresorna
På en annan bild sitter jag tillsammans med min lillebror och mamma på en filt. På filten intill sitter vänner till familjen. Jag gissar att bilden är ifrån en av flera sommarresor till Kuggavik på Västkusten.

Första charterresan
Min sexårsdag firades på Playa del Inglés på Gran Canaria. Min allra första flygresa och tillika min första charterresa gick alltså till Kanarieöarna. Översta bilden i inlägget är från den resan. Jag minns att jag fick ett par rosa mjuka innetofflor med kaninöron i födelsedagspresent. Och en ukulele av ett (tror jag) äkta sköldpaddsskal. Knappast något som skulle få säljas idag. Men då blev jag glad.

Första fjällsemestern
Första skidresan gick till Storliens fjällhotell. Jag var nio år. Det var också första gången jag själv hade med mig en egen kamera och fotograferade egna bilder. Det var en enkel pocketkamera som gav mer eller mindre oskarpa bilder. En av dessa mina första egna resefoton föreställer min pappa, lillebror och mamma när vi går på tur på fjället. Den här resan hade jag vad som nog får betecknas som min första semesterflirt. Han hette Rickard, var jämngammal och jag var fnittrigt förtjust. Allt var så klart mycket oskyldigt. Som jag minns det höll vi varandra i hand och sprang runt i hotellkorridorerna efter skiddagarnas slut.

O-ringen
Vi var en orienterarfamilj och resorna runt om i landet till olika landsändar och O-ringens femdagars var ett obligatoriskt inslag i varje sommarsemester. Första gången jag själv var med och sprang var jag tio år och O-ringen arrangerades det året på Gotland. Klassen jag tvålade i hette D10. Damer upp till och med tio år gamla.

Flyttarna
Andra flytten i mitt liv var jag två år och vi flyttade från Generalsgatan i centrala Norrköping till Vilbergen, ett för tiden typiskt område med flerfamiljshus i utkanten av stan. När jag var nio flyttade vi till ett nästan ännu mer tidstypiskt villaområde ett par mil norr om Norrköping i Krokek, Kolmården. Jag tror att just den flytten på många sätt har bidragit till min rotlöshet.


Mormor och jag


Åhej!


På en filt i Kuggavik. Jag är längst till vänster på bilden.


Egen kamera: Pappa, lillebror och mamma på fjällsemester.


I Visby.

Utom fotot från egna kameran är det min pappa som fotograferat.

Andra resebloggare som bloggat om sin barndoms resor:
Sanna Rosell
Helena Bergström, del 1 och del 2
Lena Löfblad har skrivit här, här och här.
Sofia Zetterqvist har skrivit här och här.
Cathinka Inman om sin ungdoms Damaskus.

6 kommentarer

Under personligt, resor

Taggat som , , , ,

12 januari, 2018 · 08:22

En backpackersjäl i en mellanchef

Jag älskar den långsamma resan! Den långa och långsamma. Den som tar mig till ständigt nya platser och som varar länge. Jag behöver inte leva lyxliv. Jag är hellre borta länge och ser och upplever mer än bor dyrt och vräkigt. Det har med klimatpåverkan att göra också. Att kunna resa och se mycket utan att behöva flyga mycket.

Drömmar
Jag fantiserar ibland om att jag kunde ta med mig min familj på en resa som varade i flera år. Där vi stannade på olika platser i veckor, eller månader i taget men där vi också ständigt bröt upp för att uppleva nya saker. Kanske åkte vi mest tåg mellan platserna. Vandrade mycket. Men det är ett önskemål som vare sig kan kombineras med mitt jobb som avdelningschef i en kommun eller med våra ungdomarnas skolgång. Det får det ibland att nästan skrika i mig. Är jag bortskämd? Javisst! Jag är mycket väl medveten om det. Och att det jag önskar dessutom är att både ha och äta kakan.

Reste jorden runt
Den längsta resa, i både avstånd och tid, som jag gjort är när barnen var små, de fyllde tre och fem år under resan, och vi reste jorden runt på 79 dagar. Vi besökte Kalifornien, Fiji, Nya Zeeland, Australien och Thailand på samma resa. Annars får vi gå tillbaka till min ungdoms resor för att hitta resor på runt månaden. Tågluffarna i Europa och ett par rundresor i Sydostasien. På senare år har det hänt att vi varit iväg som längst runt tre veckor. Men mycket vill ha mer!

Digitala nomader
Jag avundas dagens unga digitala nomader. På nätet umgås jag i resebloggarkretsar. De flesta har som jag ett fast jobb på hemmaplan och reser på semestrarna. Några är egna företagare där resebloggandet ingår som en del. Många tar sig tid att låta sig bjudas med på press- och bloggresor till olika resmål. Något som jag själv i dagsläget inte har någon tid alls över för att göra. Några tjänar pengar på samarbeten. Oftast småslantar. Men så har vi de digitala nomaderna. De som reser på heltid. Jobbar digitalt i sin bransch. Sitter uppkopplade på publik wi-fi i världens alla hörn. Eller som försörjer sig som dyk- och skidskolelärare och liknande. Några ytterligt få försörjer sig på att enbart resa och berätta om det. Med populära sidor på Facebook, stora konton på Instagram och välbesökta bloggar är de intressanta som marknadsförare för världens alla destinationer, varor och tjänster. Så klart är jag avundsjuk på dem.

Svår kombo
Men en av mina viktigaste drivkrafter är att få bidra och göra samhällsnytta. Men jag kan tycka att det borde gå att resa och jobba även i min bransch. Jag jobbar med kommunala vattentjänster. Vatten- och avlopp finns i hela världen. Men olika språk och olika regelverk i olika länder blir som en barriär som är svår att ta sig över även om tekniken många gånger är densamma. Ett alternativ vore att jobba mot den svenska VA-branschen men på distans. Som någon slags konsult. Problemet är att det jag kan i branschen är att vara chef, jag har jobbat som VA-chef i 20 år, och att vara chef på distans tror jag inte på. Inte ett smack. Ändå tror jag att det kanske kan finnas nischer. Sätt att jobba på distans där min kompetens och mina förmågor tas tillvara. Å andra sidan är mina andra två drivkrafter att få utvecklas och ha roligt tillsammans med andra. Och det blir ju lite klurigare på distans.

Inte nu
Det är hur som helst inte aktuellt just nu. Men någon gång i en avlägsen framtid skulle jag vilja leva ett liv betydligt mer på resande fot än idag. Eller bo utomlands en period.

Men i framtiden
Jag vet att framtiden alltid är osäker. Vem vet om jag och min familj får ha hälsan och må bra? Om det kommer att vara ekonomiskt möjligt? Om jag ens kommer att ha samma önskan då som nu? Jag kommer ju att vilja finnas där för mina barn också även sedan de flyttat hemifrån. Kan vi som föräldrar finnas där på distans?

Hur som helst. Jag vill inte ha några lyxprylar. Eller drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv. Jag vill bara vara på väg genom natten. Gärna med tåg. Ett långsamt tåg. Långsamt, långt och länge. Eller sitta på en stock på en tropisk sandstrand. Med min älskade sambo och se gryningen komma. Med diamanter i skyn.

Han och jag. Tänk att kunna få åldras så!

Bilden är dock inte från någon stock på en tropisk strand utan föreställer en brygga på Mallorca. Det kan också duga fint.

5 kommentarer

Under livet, personligt, resor

Taggat som

28 november, 2017 · 07:03

En bloggpaus – om dess orsak och verkan

Jag är en sådan människa som behöver ett visst mått av positiv stress för att må bra. Men. Det kan bli för mycket av det goda. Att jag tidigare i höstas pausade bloggen hade med stress att göra. Det var orsaken till pausen. Men verkan blev inte den avsedda vad gäller stressen. Men bloggens besöksstatistik påverkades dock negativt. Rejält negativt. Men med fördröjning.

Paus
Jag pausade bloggen den 22 september. Några veckor senare kraschlandade jag en kväll i fåtöljen hemma. Det hände en torsdagskväll. Hela veckan hade flutit på från det ena till det andra utan ställtid. Plötsligt satt jag bara och stirrade tomt framför mig. Ingen padda, ingen telefon, ingen bok, ingen tidning, ingen TV. Ingenting orkade jag med. Mer än att stirra tomt.

Vardagsrutiner
Gå upp. Dricka te. Sätta på sig smink, kläder och fixa håret. I den mån det hinns med. Gå till tåget. Surfa på nätet under resan. In på jobbet. Från möte till möte. Lite arbetstid framför datorn. Försöka komma ikapp med mejlen. Lunch. Och så fler möten. Några till mejl. Gå och simma om det är måndag eller onsdag. Tåget hem igen. Få iväg minstingen till fotbollsträningen om det är tisdag eller torsdag. (Gällde till för två månader sedan. Nu handlar det om att hitta en annan aktivitet åt honom sedan hans lag lagts ner. Om det inte återuppstår inom det närmaste, vilket ser mörkt ut. Utebliven fotbollsträning har dock öppnat upp för mer obetald övertid från min sida så att mitt schema är minst lika späckat i alla fall.) Sedan fixa mat eller ta hand om disken. Förhoppningsvis orka hjälpa till med läxförhör. Gå och lägga sig. Sova.

För mycket?
Och så börjar det om. Igen och igen. Och till helgen kanske någon rolig aktivitet. Eller bara slappa. Förutom några måsten. Och sedan är det ny vecka igen. I slutet av september hade vi dessutom en pågående kokningsrekommendation på jobbet och orsaksutredning pågick. Ledd av mig. Inte så underligt om du kraschlandar i soffan eller fåtöljen ibland. Det som hände den där torsdagen för någon månad sedan är inte första gången som jag kraschlandat så. Det händer då och då. Jag tror att det inte enbart är av ondo. Jag ser det som ett friskhetstecken att kroppen stänger av och vägrar låta mig fortsätta stressa när det är på väg att bli för mycket. Men lite orolig blir jag allt. Trycker jag in mer i tillvaron än jag egentligen orkar med? Det här hände ändå under perioden när jag redan pausat bloggandet. Borde jag sänka ambitionsnivån i något avseende? Till exempel sluta blogga?

Pausen bruten
Exakt en månad senare började jag ändå publicera inlägg här igen. Den 22 oktober. Det var en slump att jag både pausade och återupptog bloggandet just den 22:e i månaden. Jag upptäckte det först nu när jag gick tillbaka och kollade. Orsaken att jag började igen var dels att jag saknade det. Dels att jag inte såg någon direkt effekt av att avstå. Jag blev helt enkelt inte mindre stressad för det.

Inte lika ofta längre
Sedan jag återupptog bloggandet har jag publicerat inlägg med något lägre frekvens än tidigare. Om det också är tillfälligt återstår att se. Idag blev det ju faktiskt två inlägg samma dag, vilket är ovanligt.

Bloggstatistiken
Vad hände då med besöksstatistiken? Jo, den dök ganska rejält direkt från den ena veckan till den andra. Men låg sedan still över hela pausen. Däremot sedan jag börjat blogga igen har den fortsatt gå ner, vilket verkar märkligt. Det är nu mindre än hälften så många sidvisningar jämfört med före pausen och ännu större påverkan neråt på antalet besökare. Kanske har det något med Googles algoritmer och min aktivitet på sociala medier att göra? Jag vet inte. Och jag försöker att inte bry mig för mycket. Men lite brydd är jag allt.

30 kommentarer

Under blogg, livet, personligt

7 september, 2017 · 07:50

Hjortron

Doften av pors och skvattram i ett kolmårdskärr. Gummistövlar eller blöta gympadojjor på fötterna. En irriterande mygga surrar runt örat. Smaken av ett nyplockat och solvarmt hjortron i munnen medan jag plockar fler att lägga i hinken. Det är barndomsminnen för mig.

I Blekinge växer det, vad jag vet, inga hjortron. En gång hörde jag en av naturvårdarna på länsstyrelsen i Karlskrona säga att det finns enstaka kärr med hjortronplantor, men eftersom det inte någonstans finns både hon- och hanplantor på samma plats så bär de inte frukt.

Eller borde jag skriva bär de inte bär här?

Nåja. Att plocka hjortron är alltså något av det jag kan sakna från mina gamla hemtrakter när jag nu bor i Blekinge. Men när vi vandrade i Abisko kom vi på en fantastisk hjortronmyr. Tyvärr, eller kanske som tur var, hade jag inte med mig några kärl att plocka i. Men eftersom bären fortfarande var mer röda än gula kunde jag nypa med mig fem bär i fickan och låta dem mogna över natten i rumsvärmen i stugan. Alltid något.

Väl hemma kom jag att läsa ett blogginlägg om hjortronörhängen från Jämtland som kunde beställas på nätet. De kunde jag inte motstå och har nu ett par egna.



2 kommentarer

Under natur, personligt, resor

Taggat som , , , ,

1 september, 2017 · 08:10

Något av det bästa med att resa

Lappland och Blekinge ligger i samma land. Men är ändå skilda världar. Här nere brukar jag räkna att vi har sommar till halva september, alltså två veckor till. Väderprognoserna pekar också på temperaturer runt 18-19 grader under den perioden. Rent meteorologiskt brukar hösten inte ens komma förrän i början av oktober i det landskap där jag bor. Som höst räknas det när dygnsmedeltemperaturen varit under 10 grader fem dagar i följd. Det har det redan varit i Lappland och stora delar av övre Norrland. Där är det redan höst.

Septembers första dag
Men här. Det är fredag eftermiddag och septembers första dag. Jag sitter på stationen i Bromölla och väntar på tåget hem till Blekinge. Jag har varit på jobbmöte. Solen skiner och det är varmt. Arbetsveckan är slut. Jag tar av kavajen. Hösten känns långt bort. Men så är det inte längst i norr. Jag kollar på Björklidens webbkamera och på Instagram och ser att där är mestadels grönt ännu. Men det är betydligt kallare och snart kommer höstfärgerna där uppe. Här är det länge tills löven skiftar färg och faller. Här ska vi ut i skärgården i morgon och senare på kvällen har vi kräftskiva. Där uppe äter de nog surströmming.

Blommor i kubik
När vi var i Abisko och Björkliden för mindre än än månad sedan blommade rödklöver, midsommarblomster och prästkragar. Bland annat. Massor av olika blommor. En större blomsterprakt har jag nog aldrig sett. Som vid midsommartid här. Fast i kubik. Och nätterna var då ljusare där än vad de var här när det var som allra ljusast en och en halv månad tidigare. Men om tre veckor är det höstdagjämning och sedan har de mer av mörker än vad vi har. Det är stora kontraster mellan ljus och mörker. Mellan årstiderna. Och mellan landsändarna.

Snö
När vi var i Kirunafjällen, var vi i början av augusti, men ännu låg det fläckar av snö kvar sedan förra vintern. Och bara någon vecka efter att vi varit där föll den fösta nysnön. Här nere får vi vara glada om vi får en sammanhängande vecka med snö på en hel vinter. Kontrasterna.

Samma hotell som kungaparet
När vi var unga teknologer bodde vi i Luleå. Mot slutet av studietiden hade vi arbetsplatsförlagd praktik på sju månader. Jag gjorde min på LKAB:s malmhamn i just Luleå. En vecka av praktiken bodde jag på bolagshotellet i Kiruna och praktiserade på kontoret där. En dag tog vi vattenprov från isen på Luossajaure och jag fick prova att köra snöskoter. Personalen som handledde mig suckade över att vattnet i provtagarens slang frös till is: ”De som tillverkar sådana här har aldrig varit med om en riktig vinter”. Trots att de inte alltid hade så mycket till övers för sörlänningar var alla på bolagskontoret ändå väldigt trevliga och hjälpsamma mot mig. Om nån i Kiruna sa ”bolaget” menade de LKAB och inget annat. Bolagshotellet ägdes alltså av gruvbolaget. En av nätterna sov kungen och drottningen på samma hotell. Jag blev strängt tillsagd att inte besöka deras våning. Vilket jag inte heller gjorde. Samma hotell. Olika våningar. Olika världar.

Moppelänet
Under studietiden i Luleå besökte jag också, tillsammans med resten av min klass, miljövårdsenheten på länsstyrelsen i Luleå. Det var på den tiden när alla sådan presentationer skedde med hjälp av en overhead-apparat. Den som höll föredraget för oss la upp en kartbild över Kiruna kommun. På den kartbilden la han sedan en kartbild av Blekinge, som gått och väl rymdes inom Norrbottens läns största kommun. Blekinge kallade han ”moppelän” eftersom ”alla tjänsteresor skulle kunna göras med moped och ändå skulle det gå att hinna med dem på en dag.” Själva var de tvungna att ha övernattning om de skulle besöka vissa delar av sitt län. Skillnaden.

Olika världar över tid och rum och mellan olika grupper i samhället.

Något av det bästa
Och just det är något av det bästa med att resa, tycker jag, att få se och uppleva att det, på gott och ont, ryms så många skilda världar i samma värld. New York och Samoa. Vietnam och Brasilien. Lofoten och Sardinien. Lappland och Blekinge. För att bara ta några exempel.

2 kommentarer

Under årstider, Blekinge, personligt, resor

Taggat som

31 augusti, 2017 · 05:05

Som en scen ur Göta kanal


Det här är en liten berättelse om en storfräsarbåt som välte en liten kajak i havet runt Sardinien. Men det handlar också om Janne Loffe Carlsson och att det inte är något fel att vara folklig.

Kajak välter
Jag sitter på båten på väg mot ön Tavolara och fotograferar båtar. Plötsligt drar en stor mörk motorbåt förbi i hög fart. Stora svallvågor. En röd kajak välter. Paddlaren ligger i vattnet och försöker ta sig upp. Det är lite som en scen ur 80-tals filmen ”Göta kanal”. Fast i Italien. Kaptenen på vår båt drar ner på farten och frågar om han behöver hjälp, men han viftar avvärjande. Han vill fixa det här själv.

Janne Loffe Carlsson
Jag kom att tänka på den här händelsen när jag i morse läste att Janne Loffe Carlsson har dött. Han spelade ju en av huvudrollerna i filmen jag kom att tänka på, där i båten. Jag läser ett citat av Eva Röse: ”Jag har aldrig jobbat med någon som är så folklig. Han kunde komma in var som helst, knacka på dörren och be om att få ett glas vatten eller om att få låna toaletten. Alla upplevde att de kände honom.”

Att äta skit
Det finns de som lite överlägset tycker att folklighet är något fult. Du har kanske hört uttrycket ”en miljon flugor kan inte ha fel – ät skit”?

Filmsuccé
Filmen ”Göta kanal – eller vem drog ut proppen?” sågs av en och en halv miljon biobesökare när det begav sig. Många fler har sett filmen sedan dess. Många har älskat den. Jag minns att jag själv tyckte att den var jätterolig och älskade uttryck som ”skitit i det blå skåpet” och kanotisten som hela tiden välte när de stora båtarna drog fram. Även i slutscenen om jag minns rätt. Det är lätt att känna med den stackaren samtidigt som det ser roligt ut när han välter.

Håller idag?
Men filmen sågades av kritikerna. Den var inte fin nog. Det är mycket möjligt att jag inte skulle skratta lika mycket om jag såg filmen idag. Det är inte alltid som 80-talshumor har åldrats väl. Men jag vet inte. Jag har inte sett om filmen på många, många år.

Se ner på folklighet
I alla fall så tycker jag att de som ser ner på folklighet är lite som den där storfräsaren i sin fina båt på Sardinien som drar fram och skapar svallvågor som får kajaken att välta. Storfräsare bryr sig inte om ifall de sårar någon med sitt sätt. Bara det får dem själva att framstå som överlägsna. Och det är ju inte alls fint. Egentligen. Det går ju dessutom alldeles utmärkt att uppskatta finkultur utan att förakta det folkliga. Precis på samma sätt som det är möjligt att framföra en stor båt utan att välta kanotister.

Så jag tycker att folklighet – det är fint som fan. Men vad säger du?

Lämna en kommentar

Under humor, media, personligt, resor

Taggat som , ,