fotografi · livet · personligt · resor

Först då förstod jag att det var reseskribent som var mitt drömyrke

Vi reser med nattåget på väg från Luleå. Det är sent 80-tal och vi befinner oss väl ungefär vid mitten av våra civilingenjörsstudier långt där uppe i norr. Eller är det tidigt 90-tal och vi är på den andra halvan. En klasskompis till min kille har i alla fall med sig en tidning som jag får låna. Ett resemagasin. Det är första gången jag läser den tidningen. Den heter ”Vagabond”. Och jag är såld redan där och då. De har hittat en ny läsare.

På den här tiden har Vargabond alltid ett porträtt på omslaget. Oftast ett exotiskt ansikte från någonstans i världen. Innehållet är mycket tågluff i Europa, båtluffar i Grekland och ryggsäcksluffande i Asien. Till att börja med köper jag mest enstaka lösnummer, men när jag får mitt första jobb efter studierna blir jag prenumerant. (Det har jag för övrigt varit sedan dess.)

Det är också i den vevan som jag börjar fantisera om att själv skriva för Vagabond. Jag är inte precis ensam om det. Ofta har de insändare från läsare som vill skriva för dem. Svaret är alltid ungefär ett och det samma. Du måste redan vara journalist för att de ens ska tänka tanken. Det är inte jag. Jag är miljöingenjör. Och jag vill ju allra helst jobba med det som jag utbildar mig till. Också. Nu när jag ändå har utbildat mig till det. Och hjälpa till en smula i arbetet med att rädda världen. Från mitt hörn av den.

Men jag har alltid gillat att både läsa och skriva. Ändå hade jag aldrig ens tanken att utbilda mig till journalist innan jag redan hade sökt till och kommit in på högskolan.

Att jag redan som barn lagt mig till med att svara ”hjärnkirurg” när vuxna frågade vad jag ville bli när jag blev stor var mest bara ett sätt att säga ”håll käften – det vet jag väl inte än”. Och det fungerade bra. Det blev inga följdfrågor på det. :D

Men jag vad jag egentligen hade drömt om var att bli fotograf. Naturfotograf eller att fotografera resor som yrke. Hade tänkt att någon måste ju fotografera alla bilderna till charterkatalogerna. Det skulle jag väldigt gärna ha velat jobba med. Men jag fattade ju. Den typen av jobb får du ju inte om du är en ung tjej från utanför Norrköping utan kontakter i branschen. Och idag kan jag fundera på om den sortens jobb överhuvudtaget har funnits. Kanske köptes bilderna till de där katalogerna in från bildbanker och kanske var det hotellen själva som – med hjälp av lokala fotografer – ordnade bilderna på hotellpoolen? I vart fall finns ju inte den typen av jobb idag. Det är ett som är säkert.

Eller tänk att få ge ut egna fotoböcker med naturbilder! Men sannolikheten för att lyckas med det?

Jag hade också drömt om yrken som författare och reseledare när jag var yngre, typ på högstadiet, och också funderat på andra kreativa yrken som florist, hårfrisörska eller djurskötare (jag tänkte mig då att träna delfiner på Kolmårdens djurpark.)

Tanken på att eventuellt bli florist hade de dock tagit ur mig på en vedervärdig prao som jag kan berätta mer om vid ett annat tillfälle.

Till gymnasiet hade det istället fått bli naturvetenskaplig linje. För bredden. Men också för utmaningen. Mina betyg hade nämligen inte direkt indikerat att den gymnasieutbildning som då ansågs vara svårast skulle vara något för mig. Å andra sidan hade jag inte direkt ansträngt mig. Och lättast hade jag trots allt haft för matte och fysik.

Men efter gymnasiet. Varför hade jag aldrig drömt om att bli journalist då? Egentligen är det märkligt att jag att jag aldrig ens hade funderat på att söka till journalisthögskolan. Jag hade ju egentligen varit intresserad av journalistik tidigt. Men sannolikt hade jag sett framför mig att de flesta journalister hamnade på en lokaltidning någonstans. Och. Även om jag dagligen läste en lokaltidning så kunde jag nog inte se det som ett spännande jobb. Och samtidigt ville jag inte flytta till Stockholm. Och som det sedan blev är nog även vilken liten lokaltidning som helst idag en våt dröm för många utbildade journalister. Så på det hela taget är jag idag glad att jag aldrig hade önskade att få läsa till journalist.

Så efter gymnasiet. Det får istället bli mitt intresse för samhälle, natur och miljö samt min fallenhet för det logiska som får leda mig in på den utbildning jag till slut väljer. Och så hamnar jag då i Luleå.

Och det är alltså först efter att jag är klar med den utbildningen – sannolikt någon gång under de månader som jag tillfälligt bor i Gävle – som jag inser vad jag egentligen borde ha drömt om som ung: att bli reseskribent.

Men då är det så dags.

Bilden är i från långt senare – Zanzibar 2017.

4 reaktioner till “Först då förstod jag att det var reseskribent som var mitt drömyrke

  1. Det är intressant det där med yrkesval och vad det är som gjorde att det blev vad det blev. Själv har jag arbetat inom två yrken: journalist och lärare. Hade jag haft lite mer tid på mig hade det kanske blivit ett tredje också. Oklart vad, men omväxling förnöjer och gjorda erfarenheter och förvärvad kunskap kan användas på olika och nya sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s