Idag är det lördag i vecka 8. På många sätt var lördagen i vecka 8 för ett år sedan den dag då allt det här med cornonapandemin började rulla som en snöboll i mitt medvetande. Men då kunde jag verkligen inte tro att vi fortfarande ett år senare skulle sitta här och vänta på att den här närmast surrealistiska världskrisen någon gång ska få ett slut.
Datummässigt var det några dagar innan dagens datum eftersom 2020 var ett år med 53 veckor. Men alltså, lördagen vecka 8, år 2020. Vi åkte tåg hem från Dolomiterna i Alperna. Vi hade hunnit till Köpenhamn när vi nåddes vi av nyheten om att flera personer i norra Italien konstaterats vara smittade av det nya coronaviruset.
Under lördagen skrevs det om ett antal mindre byar ungefär på en linje från Milano till Venedig, där ett drygt tiotal patienter var smittade och skolor skulle stängas. Två personer i Italien uppgavs ha dött i sjukdomen.
Några dagar senare hade jag själv förutom att jag nyss var hemkommen från norra Italien fått lättare förkylningssymptom. Och därför var jag och min sambo bland de första i Blekinge att testas för sjukdomen. Det var en stor apparat att bli testad då. Det visade sig, som tur var, att vi inte fått med oss sjukdomen hem. Men bara veckan senare skulle det visa sig att många andra sportlovsresenärer ofrivilligt tagit med sig sjukdomen från Alperna, främst till Stockholm.
Många sportlovslediga stockholmare var ju nämligen redan på väg ner till Alperna den där lördagen när det blev känt att smittspridning pågick i norra Italien. Men på lördagen handlade det ändå om ett fåtal personer som uppgavs vara smittade. Även om det också rapporterades att två personer av dessa hade dött i sjukdomen. Men det skulle visa sig vara en snöboll, som sagt, som kommit i rullning och som växte och växte allt eftersom den rullade ner från alpens topp.
Redan den 31 januari hade myndigheterna rapporterat om Sveriges första fall av covid-19. En kvinna i Jönköping som kommit hem från Kina en vecka tidigare. Men därefter hade det varit ganska lugnt.
Självklart hade jag därför inför vår tågresa genom Europa funderat på om coronaviruset på något sätt borde förändra våra planer. Men jag kom då fram till att risken för att drabbas av detta skulle vara försvinnande liten jämfört med andra risker. Som trafiken. Eller jordbävningar. Och inte minst utförsåkningen i sig. Ska jag vara ärlig var det mer resan med tåg genom Tyskland som jag överhuvudtaget såg som den där försvinnande lilla risken, snarare än själva vistelsen i Italien. Nu hade jag i och för sig bokat egen kupé större delen av resan. Men ändå. Så. Allt som allt såg jag det här sjukdomsutbrottet som nära nog en ickefråga inför vår resa.
Och så kommer vi då hem. Och så börjar det rapporteras om coronautbrottet i norra Italien.
Redan under söndagen trappades läget upp. Nu handlade det om 155 smittade och antalet avlidna hade ökat till tre. Nu skulle berömda operan La Scala i Milano hållas stängd, karnevalen i Venedig ställas in och fler skolor och universitet i området stängas. Fotbollsmatcher skjuts upp och TV-shower spelas in för tomma läktare. Ett tåg med två febersjuka passagerare stoppades vid gränsen mellan Italien och Österrike.
Någon dag senare rapporterades det om att coronasmittan inte längre ökade i Wuhan i Kina, men att å andra sidan så pågick det en omfattande smittspridning förutom i norra Italien även i Iran.
Allt fler länder i Europa fick sina första bekräftade fall och olika länder började också vidta olika slags åtgärder i syfte att bromsa smittspridningen.
På onsdagen i vecka 9 fick Sverige sitt andra bekräftade fall. Den här gången en man i Göteborg. Samma dag hamnade ett antal svenskar i karantän på ett hotell på Kanarieöarna där smitta hade konstaterats.
På lördagen i vecka 9 fick så Stockholm sitt första konstaterade fall samtidigt som Göteborg fick sitt andra. Ytterligare en vecka senare, när Sverige hade ungefär 200 konstaderade fall, hölls finalen för mellon i Globen. Och människor runt om i världen, inklusive Europa och Sverige hamstrade toalettpapper.
Den surrealistiska snöbollen var då verkligen i rullning.
Bilden överst i inlägget är fotograferad genom taxins framruta när vi var på väg från norra Italien till Innsbruck och nattåget mot Hamburg. Föga anade vi vad som väntade.
Halloj världen! 
Mellofinalen i Globen minns jag, mellandotterns familj var där och trängdes och sen sov barnen här. Jag var lite orolig då, räknade ner dagarna för när smittan eventuellt skulle visa sig. Tur att vi inte anande hur långvarigt det skulle bli och hur den skulle drabba världen.
Skönt att det gick bra! Och ja, det var nog lika bra att vi inte visste. Sommaren vi fick sedan blev ju faktiskt riktigt bra och det hade den nog inte blivit om vi vetat vad som väntade till jul och nyår. Hoppas verkligen att vi slipper en tredje våg nu!
Minns när det började pratas om pandemi, men minns inte datum. Jag var i Spanien och hade en väninna på besök, vi rörde oss obehindrat. Inte skulle jag då kunna tänka mig att det blev som det blev.
Vilken värld vi lever i nu.
Måste muntra upp med att säja att det är vår i Wales!
Trevlig helg!
Ja, det är härligt med vår ändå! Det har vi här i Blekinge också och vi har varit ute vid havet idag och lapat lite sol. Underbart!