Category Archives: resor

Blir vi lyckligare av att resa? Min bestämda uppfattning är att i alla fall jag själv blir lyckligare av att komma ut och se världen. Men gäller detta generellt? Jag tog mig tid att googla lite för att ta reda på vad forskarna säger. Och jag hittade fem vetenskapliga studier som tyder på att det faktiskt generellt är så att vi blir lyckligare av att resa:

1. Twitterstudie i USA: lyckan ökar med avståndet från hemmet
Ett antal forskare studerade lycka och resor genom att analysera ord på Twitter. De studerade tweets, meddelanden på Twitter, från 180 000 personer i USA. De valde slumpmässigt ut 10% av dessa personers tweets och satt poäng på dem utifrån vilka ord de innehöll enligt en tidigare framtagen metod att mäta lycka.

Forskarna menar att lycka på individnivå inte kan mätas utifrån ordval i enskilda tweets men att på en aggregerad nivå när ett stort antal tweets från ett stort antal personer analyseras så fungerar ordval som ett mått på hur människor mår. I en grupp som använder fler negativa ord mår personerna i genomsnitt sämre än i en grupp som använder fler positiva ord.

De jämförde detta lyckoindex med på vilket avstånd från hemmet som de twittrande befann sig. Det visade sig att under den första kilometern minskade lyckan med avståndet från hemmet. Forskarna gissade att mångas arbetsplatser låg på detta avstånd. Men från en kilometer från hemmet ökade lyckan med ökat avstånd från hemmet. Ju längre bort de twittrande befann sig från sina hem desto lyckligare var de.

2. Semesterresor ökar välbefinnande hos låginkomsttagare
Denna studie rapporterar resultat från en tvåstegsundersökning som mätt förändringar i välbefinnande bland låginkomsttagare som fått ekonomiskt stöd för att få tillgång till en semesterresa. Detta är den första studien för att bedöma välbefinnande bland sådana turister. Resultaten tyder på att turism bidrar till ökat välbefinnande. De största effekterna syns på vissa områden som psykologiska resurser samt fritid och familjeliv som bidrar till socialt välbefinnande.

3. Lycka före och efter resan
I denna studie svarade 974 holländska semesterfirare på frågor om sin lycka före och efter en semesterresa. Semesterfirarna rapporterade en högre grad av lycka redan före semestern jämfört med icke-semesterresande, troligen för att de gladde sig inför sin semester. Däremot var skillnaden i lycka efter semesterresan borta redan efter ett par veckor.

4. Ökad intellektuell livskvalitet
En grupp forskare bestämde sig för att skapa en modell för att mäta hur resande påverkar turisternas livskvalitet. De satte upp och testade sin modell varefter de lät testa 264 personer svara på en enkät utformad utifrån modellen. Det visade sig att livskvaliteten kunde påverkas både positivt och negativt av en resa inom de flesta områden (och inom ett par områden faktiskt enbart negativt) men att inom områdena tillfredsställelse med fritidsaktiviteter och tillfredsställelse med sitt intellektuella liv så kunde enbart positiv påverkan visas. Det stämmer ju väldigt väl med att många av oss upplever att vi lär oss saker och utvecklas av att resa!

5. Mer lycka än olycka hos turister i Nederländerna
Hur glada är turisterna under en semesterdag och vad gör dem lyckliga? Dessa frågor togs upp i en studie av 466 internationella turister i Nederländerna. På semester visade det sig att turister i allmänhet är lyckliga. Positiv påverkan är fyra gånger så stor som negativ påverkan. Skillnaden är större än vad som i allmänhet observeras i vardagen.

De semestrandes socioekonomiska bakgrund och allmänna livsnöjdhet förklarar bara delvis deras känslomässiga tillstånd under en semesterdag.

Det mesta av variansen förklaras istället av faktorer som är förknippade med själva semestern. Även om den viktigaste faktorn för välbefinnande under resan är resesällskapet. Dessa resultat innebär att turistbranschen i stort sett gör ett bra jobb. Och det visste vi ju redan. Att vi blir lyckligare av att resa. Eller hur?

Bilden: En pinje-tall i Manarola i Italien som – i alla fall i mina ögon – ser ut som en glad turist. Strax under ”huvudet” syns flera riktiga huvuden – turister som förhoppningsvis blir lyckliga av att se den vackra solnedgången.

Om du googlar ”världens mest romantiska stad” kommer du att få följande svar: ”Världens mest romantiska plats är naturligtvis belägen i Frankrike och stavas Paris.” Jag håller inte med om det. Visst är Paris fint. Men jag har alltid tyckt att Rom är mer romantiskt än Paris. Låt mig berätta varför:

1. Historiens vingslag
Visst, Paris har franska revolutionen och 1800-talet. Det internationella måttsystemet fastställdes här och staden blomstrade under industrialismen. Sorglösheten kulminerade under La belle époque. Förra sekelskiftet. Jag är utan tvekan en vän av vetenskap, rationalitet och teknikutveckling. Men när det kommer till resor då blir jag en romantiker. Och hallå! Hur sexigt är SI-systemet egentligen? Även om mycket positivt kan sägas om effekterna av det. Mycket positivt kan också sägas om det pengaflöde som 1800-talets rykande fabriker i Paris förorter skapade i staden och världen. Men romantiskt?

Rom däremot. Rom har antiken. (Rom + antik = romantik ;) Då var Rom staden med stort U. U som i urban. Rom var den första miljonstaden. Bara en sån sak. Alla vägar bar dit. Roms historia spänner över mer än 2500 år och staden dominerade Medelhavet i sekler runt vår tideräknings början. När staden sedan gick under för germanska stammar blev det starten för medeltiden. Då hade den största av världsreligionerna, kristendomen redan gjort Rom till sitt centrum. Romersk-katolska kyrkan har fortfarande sin Vatikanstat här. Mycket känslor i omlopp. Och i Rom har konsten fortsatt att blomstra i århundrade efter århundrade.

Att gå runt i Rom och se alla dessa lämningar från olika tidsepoker, det är verkligen att känna historiens vingslag. Och det är väldigt romantiskt.

Historiens vingslag vid metron i Paris
 

Historiens vingslag vid Colosseum i Rom

2. Uteserveringarna och maten
Paris är känt för sina trottoarkaféer. Och visst är de mysiga. Men uteserveringar finns det precis lika många och minst lika fina i Rom. Det franska köket i all ära med sina pommes frites till såväl köttbiten som musslorna kokta i vin. Visst är det gott! Men den italienska pastan! Spagetti vongole till exempel med de goda små ljusa musslorna. Eller en vegetarisk lasagne på färsk kronärtskocka. Eller varför inte en äkta italiensk pizza med lufttorkad skinka?

Ta Piazza Navona till exempel. Vilken miljö för uteserveringar! Torgets ovanliga form beror på att det här en gång var Domitianus stadion, även kallad Circus Agonalis. Det var i början av 80-talet, det riktiga 80-talet, 0080-talet, som kejsar Domitianus lät uppföra denna arena, som användes för idrottstävlingar. Här fanns plats för omkring 30 000 åskådare. Idag finns här plats för inte fullt lika många romare och turister som vill fika eller äta en bit mat. Vad sägs om en saltimbocca till exempel? Kalvkött som nästan smälter i munnen toppat med skinka och salvia.

Eller ät på nån av Trasteveres många trattorior. Strosa först runt en stund längs de medeltida gatorna innan du sätter dig utomhus i den ljumma kvällen.

Och nästa dag kan du ta en fika utanför en antik byggnad som fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål. Pantheon. Det blir lite dyrt. Men vilken utsikt! Eller ta en fika eller lunch med utsikt mot Ponte Sant’Angelo. Vilken romantik!

Romantisk uteservering i Rom

3. Gelato
Alltså. Ordet ”glass” kommer ju från franskan. Det hjälps inte. Glass som företeelse importerades till Paris från Italien. Men det är inte därför. Det handlar bara om att italiensk glass, gelato, är så mycket godare än all annan glass i världen. Varför den är det? Ingen vet. Men så är det bara.

Under de första århundradena efter Kristi födelse fanns det butiker i Rom som sålde heta drycker på vintern och isade eller frysta drycker på sommaren. Dessa framställdes med hjälp av snö som hämtades från bergen av slavar ditsända av kejsar Nero (50 e Kr). Snön användes också för att frysa honung och fruktkött till glass.

Gelato består numera i sin enklaste form av mjölk, socker och smakämnen. Gelato innehåller däremot väldigt sällan grädde. Den omrörs långsammare under infrysningen än annan glass, vilket ger en annan, mer kompakt konsistens.

Den äkta pistageglassen (pistagio) är min favorit men den blir tyvärr allt ovanligare. Undan för undan ersätts den av en variant gjort på hasselnötter. Men Italiens citronsorbet (limone) går inte heller av för hackor och melonglass (melone) är också gott. Det finns många smaker att välja på. Prova dig fram för att hitta din favorit! Ta varsin sort och smaka varandras gelato. Vad är det om inte romantiskt?

Gelato i Rom

4. Språket
Franskan är för de romanska språken lite vad danskan är för de skandinaviska språken. Grötigt med skorrande ”r”, där halva orden sväljs och det är hopplöst att höra var en mening slutar och nästa börjar. Dessutom kommer räknetalen i tjog men på lite olika sätt. Rörigt är det i båda fallen.

Italienskan däremot. Kan mycket möjligt vara världens vackraste språk. Med sin intensiva och positiva språkmelodi. Italienskan är lite som en känd låttitel på samma språk: ”Bello e impossibile.” Vackert och omöjligt. Men mer ”bello” än ”impossibile” ändå. För egentligen är det väl för att så få svenskar lärt sig att tala det som det verkar svårt. Så omöjligt är det nog inte. Det skrivna och det talade språket tycks dessutom ligga ganska nära varandra, vilket knappast kan vara en nackdel.

”Je t’aime”, typiskt franskt krångligt. Prova att säga ”Ti amo” till din älskade när du är i Rom istället. Romantisk, eller hur? Och enklare att komma ihåg.

5. Stadsbilden
Paris har sina räta linjer. Raka boulevarder med alléer som strålar ut från rondellen runt triumfbågen. Både rationellt och vackert. Men inte alls lika romantiskt som Roms vindlande gator som i huvudsak följer samma kurvor som under antiken och medeltiden. Alléer med plataner finns det i Rom också men därtill piazzor med palmer och romantiska fontäner. Där Paris stadsbild domineras av ett torn från slutet av 1800-talet är Rom ett myller av vackra byggnader och minnesmärken fördelade på sju kullar. Katter som strosar omkring bland gående människor, vespor och minimala bilar som inte sällan är dubbelparkerade.

Det finns så mycket att se och göra i Rom att attgöralistan kan bli orimligt lång. Glöm inte bort att sätta av tid för att bara promenera runt också. Utan att nödvöndigtvis ha några bestämda mål eller tider att passa. Gå vilse en stund längs de vindlande gatorna, över de oregelbundna torgen och förbi butiker och restauranger i de vackraste hus. Det är så du riktigt kommer in under huden på den eviga staden och kanske något lär känna dess själ.

Typisk stadsbild i Rom

6. Klimatet
Klimat är kanske inget romantiskt ord i sig precis. Men vädret har betydelse för romantiken. Och klimatet har betydelse för vädret.

Paris har ett milt klimat och det är väl fint och bra men det går ju inte att jämföra med medelhavsklimatet i Rom. Varma och torra somrar och svalare och blötare vintrar. Men vår och höst är allra bäst för en storstadssemester med behaglig värme utan att det blir för varmt att promenera.

Du kan besöka Rom i slutet av oktober och fortfarande sitta ute och äta. Det är oftare klar himmel och solsken. Allting blir vackrare och mer romantiskt i solsken och det är större chans att få se romantiska solnedgångar.

Väder i Paris

Väder i Rom

7. Tibern
Okej. Paris har Seine. Och den är väl fin. Men Rom har Tibern. En promenad längs floden som rinner genom Rom får inte missas. Du ser sevärdheter som Peterskyrkans kupol och Castel Sant’Angelo. Vackra rader av plataner är planterade längs promenadstråken uppe i gatunivån. Tibern är Italiens tredje längsta flod. Den rinner från Appeninerna genom Umbrien, Toscana och Rom innan den når havet. Nere vid vattnet längs floden i Rom finns också gångvägar där du kan promenera och titta på båtar och fåglar på vattnet.

Kan det mer romantiskt än att se solen gå ner vid Tibern i Rom?

Och missa inte änglarna på Ponte Sant’Angelo. I kvällsljuset under den blå timmen, strax efter solnedgången, är änglarna på bron som går över Tibern vid Castel Sant’Angelo som allra vackrast. I kvällsljuset. Bron byggdes under kejsar Hadrianus tid men änglarna är från 1600-talet. De är var och en ett eget konstverk. Gjorda av olika konstnärer.

Läs mer: 10 saker att inte missa i Rom

Vad tycker du? Håller du med om att Rom är mer romantiskt än Paris?

Floden i Paris

Floden i Rom

Jag skrev ju för lite sedan ett sammanfattande inlägg om den stora Europaresa med bil som vi gjorde sommaren 2016. Jag lovade då att återkomma med ett blogginlägg om Verona. Det har fortfarande inte blivit av.

Grejen är att vi bara hade en eftermiddag och kväll här. Och att det är lite svårt att ta in så mycket som allt det som finns att se i centrala Verona, på så kort tid. I den här norditalienska staden som ligger vid en flodkrök, inte långt från Gardasjön, strax innan det nästan ändlösa slättlanskapet möter de rakt uppåt strävande Alperna.

Förutom Rom så finns det ingen stad i italien som har så många antika lämningar som Verona. Därtill massor från medeltiden och framåt.

Vi stosade i alla fall omkring, åt middag och promenerade lite till. Och jag fotograferade massor.

Efter middagen, då vi ätit carpaccio, såg vi bland annat Porta dei Borseri som var den stora stadsporten i Veronas ursprungliga stadsmur, byggd under det första århundradet efter vår tideräknings början. Men det visste vi inte då, det fick jag googla fram i efterhand. Men att det var en rest från antiken, det kunde jag förstå, redan där och då:

Gunilla Yourstone skriver idag på sin blogg,4000 mil, om när ”alla andra” har en HELT annan bild av ett resmål. Hon undrar: ”Har något av det här också hänt er?

Hyllas
Antingen en ort som hyllas om och om igen på reseforum av olika personer, men man själv som redan besökt resmålet fattar verkligen ingenting. Det fanns väl inget varken vackert eller trevligt där?

Inte gillas alls
Eller åt andra hållet. Man besöker en plats och tycker att det här var ju helt kanon. När man kommer hem får man höra om massor av människor som inte alls gillar det.” Sedan exemplifierar hon med en rad av upplevelser där hennes upplevelse inte stämt med den bild hon fått av andra.

Ja, det där har så klart även hänt mig.

Jag älskar Egypten! Som många hatar. Hotellen vid Röda Havet är inte så kul. All Inclusive och så. Men snorklingen är fantastisk och hela Nildalen är underbar! Visst. Försäljarna är mer ”på” än i något annat land jag besökt. Men vilket myller! Vilka landskap! Och framförallt: helt enastående historiska lämningar!

Och åt andra hållet : La Pelosa är en strand på Sardinien med rykte om sig att vara Europas bästa ”som i Karibien”. Har sällan blivit så besviken.

Berlin och London
Gunilla skriver också om vädrets betydelse och hur hon blivit besviken på Berlin som hon upplevde som en väldigt grå stad. Mycket på grund av vädret. Samma upplevelse har jag av Berlin som så många människor jag känner hyllar. Men jag har också haft otur med vädret de gånger jag besökt staden.

London, däremot, som ju är känt för sitt regniga väder. Där har jag aldrig haft annat än tur med vädret. Staden har badat i solsken. Vilket nog gör att jag bär med mig en mer positiv bild än den gängse.

Vi har alla olika personligheter, så också när det gäller resande. Här har jag gjort en spaning och delat in oss i fem olika grupper utifrån hur vi väljer resmål. Från pionjärer, via trendspanare, mainstream:are och eftersläntare till stugsittare.

Pionjärerna
Reser till länder som Zambia, Uzbekistan och Tuvalu. Eller kanske någon av delstaterna Oregon eller Vermont i USA eller delstaten Manitoba i Kanada. Eller städer som Nantes i Frankrike och Newport Beach i Kalifornien.

På 1930-talet reste personer i den här kategorin kanske till Grekland om de var svenskar. Jag tänker bland annat på Karin Boye som reste dit 1939 långt innan alla charterflyg skulle komma att landa där. Men till Grekland reser inte personer i den här gruppen idag. I vart fall inte på en vanlig charterresa. De reser istället dit ingen granne, arbetskamrat eller Facebookvän redan har varit.

Och endast ett fåtal av de resmål de besöker blir någonsin föremål för massturism. Men ett och annat snappas upp av nästa grupp…

Två resebloggare som räknar sig mest som pionjär är Maya Nordlund och Johnny Normark Friskilä.

Pijonärer i Nantes.

Trendspanarna
Reser till länder som Albanien, Japan, Tanzania inklusive Zanzibar, Brasilien och Kanada. Till resmål som är på uppåtgående. Madrid hellre än Barcelona. De ser vad som kommer att komma stort och vill se det innan alla andra varit där och innan de vackraste platserna förstörts av massturismen. Förmodligen har de flesta i den här gruppen redan besökt Plitvicesjöarna i Kroatien till exempel. Annars har de den vackra nationalparken med det turkosgröna vattnet och alla vattenfallen på sin lista. Där börjar redan bli många besökare…

Personer ur den här gruppen båtluffade i Grekland redan på 1970-talet och började backpacka i Thailand på 1980-talet.

Många resebloggare är trendspanare. Gunilla Yourstone som gör den framgångsrika bloggen 4000 mil: ”Förstås flyter man mellan grupperna, men trendspanare är nog mest vi ändå. Jag gillar verkligen att klura på vad som ska bli nästa stora trendresmål. Egentlige skulle jag vilja vara en pionjär, men i realiteten händer det ganska sällan. Och ibland är man på mainstream och harvar fastän man är resebloggare och allt. 😊”

Till den här gruppen räknar sig också Anna Ström Åhlén som bland annat skriver på Travel on a Cloud och Staffan Lindqvist som har bloggen Mina resor i världen. Livet från den ljusa sidan och Resfredag är två ytterligare bloggar i den här kategorin.

Trendspanare på Zanzibar

Mainstream:arna
Reser till länder som Spanien, Kroatien, Grekland, Italien och Tyskland. Gärna Mallorca eller Split. Inget nytt under solen. Tycker att det känns bäst att resa till platser de besökt förut eller hört grannarna berätta om. Inga äventyrligheter. Paris hellre än Madrid. Har nyss upptäckt att de vill till USA hellre än till Thailand en gång till men känner ändå lite tveksamhet sedan mannen med den lustiga frisyren flyttade in i vita huset. Reser gärna på egen hand men nästan ännu hellre charter.

Personer ur den här gruppen åkte till Grekland första gången vid mitten av 1980-talet och återvänder nu gärna till Kreta och Rhodos i sommar efter att ha tillbringat ett antal somrar i Turkiet.

Reise-Linda som reser med husbil i Europa räknar sig till den här gruppen.

Mainstream:are på Mallorca.

Eftersläntrarna
Reser till länder som Turkiet, Cypern, Thailand och England. Till resmål som är på nedåtgående.

Minns du när Thailand blev det nya Kanarieöarna? Det är det inte längre. Inte i den ursprungliga betydelsen i alla fall. Att ”alla” åkte dit på semester. Numera är Thailand som ett senare stadie av Kanarieörna. Ressmålet där alla redan varit, tyckt om, men nu tröttnat på.

Eftersläntarna bryr sig inte så mycket om att säkerhetsläget ändrats till det sämre, att priserna gått upp eller att alla andra redan varit där. De påminner ganska mycket om den sista gruppen nedan med den skillnaden att de varierar sig något mer, byter resmål inom ett favoritland eller så.

Eftersläntarna fortsatte semestra i Grekland på 00-talet när Euron höjde prisläget och många av mainstream:arna drog till Turkiet.

England är väl lite på gränsen att tillhöra den här gruppen eftersom så många redan varit där. En bra blogg om hela Storbritannien är Bara Brittiskt.

Eftersläntrare i Thailand.

Stugsittarna
Sommarstuga utanför Sveg, lägenhet på Mallorca eller i Miami. Eller så åker de alltid till samma hotell på Teneriffa, samma vecka varje år och ber alltid om att få favoritrummet, vilket oftast kan ordnas.

Var på jorden de har råkat hamna spelar mindre roll. De har hittat sitt andra hem i tillvaron och är inte intresserade av att upptäcka något nytt. De vet vad de har men inte vad de får.

Stugaittarna reser till Grekland bara om de råkar ha hittat sitt andra hem just där, men i så fall gör de det oavsett vilket årtionde det är.

Anna Ström Åhlén: ”Beträffande mitt andra hem New York (My Bite of the Big Apple) är jag väl en stugsittare. Men att uppleva New York gång på gång är å andra sidan långt från enahanda – staden känns ”ny” varje gång. 😊”

Stugsittare i Björkliden.

Vilken grupp tillhör du?
Själv hade jag önskat att jag vore pionjär men i verkligheten räknar jag mig bland trendspanarna för det mesta, men kan även vara en mainstream:are ibland och till och med stugsittare – när vi väljer att återvända till Björkliden år efter år.

Det kan alltså vara svårt att ensidigt placera sig i bara en av grupperna av olika resenärstyper. Marlene Rindå Jikita som har bloggen Fd Ensamma Mamman skriver ”Det beror på… ska jag ha en semester för att uppleva något så är jag pionjär. Åker gärna till konstiga ställen där ingen av vännerna varit och knappt någon annan heller. Sen trendspanar jag till bloggen och andra artiklar och då är det klart att det blir lite nya ställen, men även en del bortglömda som förtjänar att lyftas fram. Men ibland vill jag bara vara helt ledig, inte göra något alls och bara ligga på en solstol och läsa – då åker jag till ett ställe som är ute, typ Egypten. Inte så mycket turister, nära, varmt, billigt och tyst 😃”

Ida Jungell har också svårt att välja vilken typ av resenär hon är: ”Jag vill se allt, hela världen! Träffa nya människor, uppleva nya saker, lära mig om andra kulturer.. det finns inget bättre än att resa!”

Men vilken eller vilka av grupperna känner du bäst igen dig i?

Zanzibar.

Funderar du på att göra en långresa? Och undrar hur länge du kan resa utan att få hemlängtan? Det finns så klart inget allmängiltigt svar på den frågan, men genom att ta reda på hur andra resonerar kan du få några ledtrådar:

Fråga på Facebook
Jag roade mig med att ställa en fråga i en grupp på Facebook för oss som gillar att resa: ”Hur länge behöver du vara borta för att känna reströtthet och börja längta hem?” I diagrammet ovan ser du resultatet. De flesta som svarade på frågan vet inte ens vad resetrötthet är.

Olika på olika resor
Jag fick flera intressanta kommentarer också, som Frida Thelén som skrev ”Beror lite på vad för slags resa. Bara en enkel charterresa där man bara solar och badar kan jag börja längta hem efter typ 10 dagar. Men åker man i väg på en lite häftigare resa så kan det nog dröja veckor i alla fall. ;)”

Malvi Romedahl skrev ”Svårt att svara på. Längtar för det mesta inte hem alls när vi är ute och reser och skulle gärna stanna längre på de flesta ställena, men har längtat hem vid några enstaka tillfällen då resan inte levt upp till mina förväntningar.”

Sari Saunamäki svarade: ”Har varit borta två gånger i två år. Saknade aldrig hem. Saknade så klart familj och vänner. Nu har jag varit ute i 1,5 år och ska bli spännande att träffa alla snart igen.”

Jag fick flera svar som liknade dessa tre men också några som svarade att de längtar hem efter kort tid.

Grovt indelat verkar det finnas två sorters resenärer; dels de som i regel längtat hem ganska snart, efter någon dag eller några få veckor och sedan de som inte längtar hem alls om inte något på resan går tokigt eller att det blir långtråkigt men som ändå kan längta efter familj, släkt och vännner.

Längtar nästan aldrig hem
För egen del hör jag till gruppen som i princip aldrig längtar hem när jag reser. Endast en gång har jag riktigt längtat hem och det var den tredje charterveckan på Sunny Beach i Bulgarien. Det blev helt klart en vecka för mycket på den platsen. Sedan kan det hända att jag blir restrött utan att längta hem. Som när vi var på jordenruntresan för snart tio år sedan. Vi höll ett högt tempo genom Nya Zeeland och sov i regel bara en eller två nätter på varje plats. När vi sedan kom till Australien började vi i samma tempo, men efter Brisbane, Heron Island, Gladstone och Hervey Bay hade vi bestämt att stanna fem nätter i Noosa. Det blev elva nätter i Noosaville och flyg till Sydney istället. (Vi hade tänkt fortsätta bila.) Vi var helt enkelt trötta på de ständiga förflyttningarna och vi gillade dessutom Noosa väldigt mycket.

Så det korta svaret på frågan ”Hur länge behöver du vara borta för att känna reströtthet och börja längta hem?” lyder: det är olika.

Översta bilden är från Playa de Muro på Mallorca där en chartervecka gott kan räcka men två eller tre säkert också kan funka innan hemlängtan sätter in. Den undre bilden är från ett vägarbete i Australien strax innan vi tog ett långstopp i Noosa.

Sidi Bou Said – en tunisisk sevädhet tack vare de vackra vita husen med blå dörrar, fönster och andra detaljer. Vi var där 1989. Därav de lätt gulnade fotografierna.

Vi hade precis besökt Kartago, den förstörda antika staden utanför Tunis. Charterutflykten vi var på stannade också till här. Vi drack te kokt på mynta med mycket socker och till det åt vi ett ännu sötare bakverk, innan vi fick tid att själva strosa omkring i den blå-vita staden som också var ett konstnärscentrum. Bland annat ska August Macke, en tysk expressionist, ha varit här 1914 och bidragit till stadens berömelse.