Kategoriarkiv: resor

Adventskalender 2018 – lucka 11

En rese-bild om dagen fram till jul.

Julen 2012 var vi tillbaka i Australien. Här klappar Albin en känguru. Anders stöttar.

Lämna en kommentar

Under adventskalender, barn, resa med barn, resor

Adventskalender 2018 – lucka 10

En rese-bild om dagen fram till jul.

Nyhavn, Köpenhamn, december 2017.

Lämna en kommentar

Under adventskalender, resor

Adventskalender 2018 – lucka 9

En rese-bild om dagen fram till jul.

Albin och en utloppstub, Hervey Bay, Australien, 9 december 2008.

Lämna en kommentar

Under adventskalender, barn, jorden runt, miljö, resa med barn, resor, vatten

Adventskalender 2018 – lucka 8

En rese-bild om dagen fram till jul.

Landskap från tåget, Riksgränsen 2013.

7 kommentarer

Under adventskalender, natur, resor, tåg, vackra platser, vinter

Adventskalender 2018 – lucka 7

En rese-bild om dagen fram till jul.

Albin på Heron Island, Australien. 7 december 2008.

Lämna en kommentar

Under adventskalender, barn, jorden runt, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Adventskalender 2018 – lucka 6

En rese-bild om dagen fram till jul.

Tivoli, Köpenhamn, 6 december 2015

6 kommentarer

Under adventskalender, resor

Adventskalender 2018 – lucka 5

En rese-bild om dagen fram till jul.

Anton och Albin i Brisbane, Australien, 5 december 2008.

Och för att undanröja alla eventuella missförstånd: Albin leker alltså med en dricksvattenfontän. Och inget annat.

Lämna en kommentar

Under adventskalender, jorden runt, resa med barn, resor

Adventskalender 2018 – lucka 4

En rese-bild om dagen fram till jul.

Mina skor på stranden i Las Palmas, Gran Canaria. En jul på 80-talet.

Äldsta bilden
Idag lämnar vi den jordenruntresa som vi gjorde för 10 år sedan och kastar oss ännu längre bakåt i tiden. Det blir den äldsta bilden i min julkalender här på ”Halloj världen!”. I alla fall för i år.

Framöver kommer jag här i årets adventskalender istället växla mellan jordenruntresan som vi gjorde för exakt 10 år sedan och resor som vi har gjort senare.

Kanarieöarna har jag inte besökt sedan 1980-talet. Vid tillfälle ska jag berätta mer om de resorna.

Fler adventskalendrar?
Blir adventskalendern ett uppskattad planerar jag att låta den återkomma som ett årligt inslag här på bloggen. Arkivbilder från tidigare resor finns det gott om! Både från Gran Canaria och många andra resmål.

Vi får se!

Lämna en kommentar

Under adventskalender, blogg, resor

Adventskalender 2018 – lucka 3

En rese-bild om dagen fram till jul.

Albin, 3 år, i en kanot i Christchurch på Nya Zeeland, 3 december 2008.

2 kommentarer

Under adventskalender, resor

Adventskalender 2018 – lucka 2

En rese-bild om dagen fram till jul. Orkar jag hålla ut?

Anton vid en spårvagn som Albin kliver på. Christchurch den 2 december 2008.

Lägg också märke till flickan som tittar ut genom spårvagnsfönstret.

4 kommentarer

Under adventskalender, resor

Adventskalender 2018 – lucka 1

En rese-bild om dagen fram till jul. Orkar jag hålla ut?

Exakt 10 år sedan. Den 1 december 2008. Sommar i Christchurch, Nya Zeeland.

4 kommentarer

Under adventskalender, resor

Flyga eller sluta flyga – men kan vi sluta kasta skit på varandra?

– Krönika –

Jag åker tåg men jag tänker på flygdebatten. Det är nu över en vecka sedan Aftonbladet publicerade en krönika av Johan Norberg med rubriken ”att sluta flyga räddar inte världen – bara våra samveten”. Men jag kan inte riktigt släppa den. Eller hela flygdebatten – för den delen.

Jag åker tåg till jobbet. Gryningen anas som en orange linje vid horisonten. Över den mörkgrå moln med lätt lila toner och strimmor av det orangea. Ljuset kan bara anas. Det kommer att bli en vacker soluppgång. Men jag tänker alltså mest av allt på flygdebatten.

Förlöjligar
Jag tycker att Norbergs inlägg är raljant och förlöjligar dem som valt att sluta flyga. Med mest rena trams-argument dessutom. Om dem som valt att helt sluta flyga skriver han bland annat: ”Problemet är bara att deras val inte kommer göra någon skillnad. Även om 100 000 svenskar aldrig mer skulle flyga ökade flygandet i Asien med tre gånger så många passagerare bara i går.”

Att något ökar på ett oroande sätt har väl aldrig varit ett bärande argument för att inte göra något åt det? Prova istället med till exempel: ”Övervikt blir allt vanligare i Asien – därför behöver vi inte göra något åt problemet i Sverige.” Eller prova med snatteri. Eller något ännu värre brott. Det fungerar ju inte som argument. Eller hur?

Klimatkompensera
Det är dock bra att han lyfter möjligheten att klimatkompensera flygresor. Det är faktiskt den bästa kompromiss jag har kunnat hitta mellan att flyga på som om ingenting hänt och att stanna på marken.

Gör skillnad
Men. Självklart är det en bra sak att allt fler väljer att sluta flyga. Självklart gör deras val en skillnad. De sätter press på flygbolag och politiker och utgör ett bra underlag för fler nattåg till kontinenten och för bättre bokningssystem för internationella tågresor. De sätter också fokus på klimatfrågan i stort. Och det behövs. FN:s världsmeteorologiska organisation, WMO har precis meddelat att det är troligare att jordens årsmedeltemperatur har stigit med 3-5 grader vid årshundradets slut än att något av 1,5- eller 2-gradersmålen klaras. Ett mycket oroande besked.

De som avstår ifrån att flyga gör alltså en insats för klimatet som är värd ett erkännande, även från oss som inte gör samma val.

Men. Igen. Detta ger inte dem som gjort detta val moralisk rätt att vara elaka och anklagande mot oss som inte har gjort samma val.

Upphakning
Det finns sedan flera år i svensk debatt en väldig upphakning på flygandet när det gäller klimatfrågan. Många miljöengagerade har landat (!) i att flyget är det lättaste i deras egen livsstil att avstå ifrån. De talar ofta om semesterflygandet som en ”onödig lyx”.

Men bara för att det är lättast för just dem, så behöver inte det vara det lättaste för dig och mig att avstå ifrån. Jag avstår ifrån annat, som att bo stort, köpa mycket kläder och att ha en fossil-bil. Inget av det är en stor uppoffring för mig.

Uppoffring
Att avstå ifrån att kunna komma ut och se världen vore en mycket, mycket större uppoffring. För just mig. Så istället för att helt avstå flyg så har jag valt att åka tåg så mycket jag kan hellre än att flyga. Och att klimatkompensera när jag väl flyger.

Jag tycker att det är jättebra att det blivit ett stort fokus på resor och hållbarhet. Det är ett ämne som jag brinner för. Så det är suveränt bra att det skrivs. Men.

Kasta skit
Det är nu snart fyra år sedan jag skrev inlägget ”sluta kasta skit på oss som reser”. Inte mycket har blivit bättre. Det enda som har hänt är att skitkastandet blivit ännu vanligare. Från båda sidor.

När jag kommit så här långt i texten sitter jag igen på tåget. Har varit och jobbat och simmat mellan skrivandet. Jag åker tåg och buss genom mörkret.

Börja lyssna
Om det ska kunna bli en ny gryning för den här planetens, och mer specifikt mänsklighetens, överlevnad på lite längre sikt, så tror jag att vi måste hitta ett nytt sätt att kommunicera med varandra kring klimatfrågan. Vi behöver sluta kasta skit på varandra helt enkelt. Fortsätta prata om frågan. Men precis lika mycket börja lyssna på varandra också. Jag tror att det vore en bra början. Om vi nu alls vill komma framåt. Med eller utan flyg.

Hur tänker du?
Därför är min fråga till dig: varför väljer du att flyga eller att inte flyga? Vilka är dina motiv? Och hur tänker du kring klimatfrågan?

12 kommentarer

Under hållbart resande, krönikor, miljö, resor

Saliner, fåglar och vindpumpar vid Lo Pagán


I regionen Murcia, nära det spanska fastlandets sydostligaste hörn finns en promenadstig som går mellan en stilla havslagun och ännu mer stilla saliner. Här finns en strand, gratis lerbad, ett rikt fågelliv och ett par byggnader som ser ut som gamla spanska väderkvarnar, men som jag tror måste vara vindpumpar.

Vi är i Spanien på höstlovet 2018. Vi utgår från Torrevieja och har kört till San Pedro del Pinatar som ligger norr om La Manga. Vädret är mulet när vi börjar promenera mot salinerna vid Lo Pagán. Det är våra kompisar Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo som tagit oss med för att visa oss den här platsen.

La Manga och Mar Menor
Innan vi är framme passerar vi först en sandstrand mot havet. Eller havet och havet. Mar Menor är en lagun som är avskuren från Medelhavet av en 20 kilometer lång landtunga som heter La Manga. Här är vattnet lugnare och något varmare än i Medelhavet. Men vädret bjuder inte riktigt in till bad den här dagen och vi vandrar vidare.

La Manga är också namnet på en ocharmig turistort söder om det sund som delar landtungan i en nordlig del och en sydlig del. Men den turistorten besöker vi inte den här gången.

Saliner
Promenadstigen går på en konstruerad bank längs en rät linje, som avgränsar salinena från Mar Menor vid La Mangas nordligaste del. Saliner kan även kallas saltgårdar och de är en anläggningar där koksalt utvinns ur havsvatten. Saltgården består av en eller flera grunda laguner där man släpper in vattnet och låter det avdunsta. Kvar på lagunens botten finns då det salt som vattnet innehöll och som nu kan transporteras bort och eventuellt renas.

Gratis lerbad
I början av stigen är den belagd med plattor och kantad av palmer. Här finns det bryggor för gratis lerbad. Men det är, som sagt, inte riktigt väder för det. Här kan du också titta efter flamingos och vita silkeshägrar.

Salthögar och Don Quijote
Vi försöker följa en annan vägbank som skär av den första i en rät vinkel åt vänster och nordost bort mot gården där saltet tillverkas. Vi ser både gårdsbyggnaderna och salthögarna på håll. Men en liten bit in är vägen avspärrad med höga staket och vi får vända tillbaka och fortsätta ut mot Molino Calcetera, som ser ut som en typisk gammal spansk väderkvarn. Du kan lätt tänka dig att det var väderkvarnar av just den typen som den påhittade sagofiguren Don Quijote en gång slogs emot.

Vindpump
Men när vi kommer fram till ”kvarnen” blir jag fundersam. Vem skulle anlägga en kvarn på den här platsen? Jag kommer fram till att det istället måste vara en vindpump som förr transporterade vatten från Mar Menor till salinen. Kanske är ”kvarnen” i början av stigen, inne i Lo Pagán, också i själva verket en gammal pumpanläggning?

Fågelarten
Hur som helst har det nu klarnat upp och vi vandrar tillbaka i solskenet. På vägen tillbaka ser vi svarta fåglar med vit teckning och röda ögon som jag inte vet namnet på. Men som en kommentar till det här inlägget får jag några veckor senare veta att de heter svarthalsade doppingar.









6 kommentarer

Under natur, resor

Jullovsresa – mina 10 bästa tips

Nu har jag precis uppdaterat detta inlägg så här inför advent.

Halloj världen!

Jullovet. Barnen har lov och de vuxna är lediga från jobbet. Lägg till några semesterdagar och hela familjen har en lång sammanhängande ledighet som kan användas till att resa. Men vart ska man resa? När ska man resa? När ska man boka? Hur kommer man billigare undan? Ska man överhuvudtaget resa bort när det är jul?

Här har du mina svar på de frågorna och några till. Mina tio bästa tips inför jullovsresan.

1. Res inte varje år
Jullovsresor blir inte sällan dyra. Inte minst om du vill följa mitt tips nummer fem nedan. Dessutom är julen en speciell tid med speciella traditioner som jag kan tycka att det skulle vara lite trist om barnen skulle vara utan helt under sin uppväxt.

Ovanpå det är det svårt, eller egentligen omöjligt att få semesterdagarna att räcka till barnens alla skollov. Särskilt som jag är sådan som tycker att reser du riktigt…

View original post 2 181 fler ord

Lämna en kommentar

Under blogg, resor

Äta i New Orleans – Tre bra restauranger och en överskattad


New Orleans i Louisiana, USA är känt för sin cajun-kryddade mat i allmänhet och för sina skaldjur i synnerhet. Här tipsar jag lite allmänt om maten i stadens gamla kärna, French Quarter och särskilt då tre restauranger som vi gillar. Men berättar först också om en som vi tycker är lite överskattad.

Maten är generellt god och lite annorlunda. Cajunköket särpräglat. Typiska rätter är grytan gumbo och risrätten jambalaya. Och typiska ingredienser är kyckling, skaldjur och kryddstark korv.

Men det finns fällor att falla i. I alla fall om du frågar mig. Tricket är att undvika all mat som är ”fried” utom möjligtvis frukostägget. I alla andra sammanhang betyder det panerad mat här. Och panerade skaldjur smakar i stort sett bara just panering. Och tja. Det är ju lite att förstöra det goda. Tycker jag. Vill du ha mat som är stekt ska du istället leta efter rätter som heter ”blackened”. Med det i minnet är det bara att gå loss på menyerna och testa sig fram.

Överskattad
Vi börjar med den överskattade restaurangen först. Vårt hotell tipsar om Oceana Grill på andra sidan av French Quarter, som också får fina betyg på nätet. 4,4 på Google och 4,5 på TripAdvisor. Så vi går dit med höga förväntningar redan första kvällen. Men vänder när vi kommer fram och ser är det är lång kö för att få bord. Vi letar då reda på något annat.

Men vi återvänder för en sen lunch mot slutet av vårt besök i staden. Då är det inga köer. Vi provar att äta aligator till förrätt. Och det är inte så tokigt. Smakar som – håll i er – kyckling. På riktigt, faktiskt.

Men sedan gör jag missen att välja panerade skaldjur igen. Mycket mat. Men det är helt enkelt inte särskilt gott. Så Oceana Grill blir en besvikelse. Det är möjligt att vi bara hade otur i våra val, men det här är tyvärr ingen restaurang jag kan rekommendera utifrån våra erfarenheter.

Stekt alligator med sås.

Panerade skaldjur

Men det finns andra! Nu till de tre restauranger jag istället tycker är bättre. Jag har numrerat dem i den ordning som jag tycker att de kan rekommenderas. Med den bästa först:

1. Royal House
Här äter vi kvällsmat första kvällen i New Orleans. Restaurangen ligger på adressen 441 Royal Street. Det är i hörnet där Royal Street korsar St Louis Street. Restaurangen har betyg 4,2 på Google och 4,0 på TripAdvisor.

Jag beställer in ”Crawfish Etouffee”. Det är en cajun-kryddad gryta med vit ris. De kräftor som fiskas och äts här i Louisiana är röda sumpkräftor som också kallas louisianakräftor när de säljs i Sverige. Hemma kryddas de med dill. Det gör de inte här. Kräftstjärtarna är ”fried”, alltså panerade, men i det här sammanhanget gör det inget. Den bruna såsen ger smak åt anrättningen och paneringen gör skaldjursbitarna lite krispiga. Anders, min sambo, provar en avsmakningsmeny som bland annat innehåller en jambalaya med den kryddiga korven Andouille och kyckling.

Här äter vi också lunch sista dagen i Louisiana. Jag är inte så hungrig och väljer därför endast en förrätt: ”Crab Claws”. Krabbklorna har kokats i en sås baserad på citron, vitlök och smör och serveras med vitt bröd. Det är den maträtt som syns på bilden överst i inlägget. Det är det godaste jag ätit under vår knappa vecka i New Orleans.



2. Louisiana Pizza Kitchen
Den här pizzerian ligger vid French Market Place. Den har 4,4 i betyg på Google och 4,5 på TripAdvisor.

Här hamnar vi en kväll när vi tröttnat på all panerad mat. Det är lite rörigt eftersom både vår servitör och kökspersonalen är nya. De vet inte hur de tar sig in i det kylskåp där Coca Colan förvaras och vår yngste son får välja en annan dryck.

Men restaurangen är mysig och pizzorna är jättegoda.





3. Cafe Pontalba
Denna restaurang ligger centralt, precis vid Jackson Square och St Louis Cathedral, på adressen 546 St Peter. Det är i hörnet med Chartres Street. Den har 3,8 i betyg på Google och 3,5 på Tripadvisor.

Här äter vi ett par gånger. Bland annat provar jag en kryddig pasta med kräftstjärtar i början av vårt besök. Det smakar mycket bra. Miljön känns väldigt genuin.

En andra gång provar vi ”Po-boys”, mackor med panerade skaldjur (igen!) men de är inte så jättegoda. Så hoppa gärna över dem.



6 kommentarer

Under mat, resor

Kubas historia del 2 – Havanna föds

Den som funderar på att resa till Kuba nästa jul bör fundera på om det inte vore trevligt att välja avresedag en dryg vecka innan jul. Den 17 december 2019 fyller nämligen den kubanska huvudstaden Havanna 500 år. Jag gissar att det då kommer att festas i staden.

Det är alltså den 17 december 1519 som räknas som Havannas egentliga födelsedatum. Men staden hade först grundats redan 1514 på en annan plats och sedan flyttats inte mindre än tre gånger innan kolonisatörerna till slut hittade den plats för sitt Havanna där staden nu ligger, på öns norra kust och västra del.

Ceiba-träd
Den första kvällen höll de en gudstjänst under ett ceiba-träd som fanns kvar till 1700-talet då det föll i en storm. Men ett nytt träd planterades på platsen och det finns kvar än idag vid Plaza de Armas. Namnet Havanna sägs staden ha fått efter en känd indianhövding.

Huvudstad
Vid mitten av 1500-talet, närmare bestämt 1553, blev Havanna Kubas huvudstad. Det var vid ungefär samma tidpunkt som landets ursprungsbefolkning, indianerna, reducerats till något tusental utdöende personer längst ut i öster. På landsbygden hade de döda indianerna börjat ersättas med afrikanska slavar som arbetskraft.

Pirater och befästningar
Vid mitten av 1500-talet drabbades Havanna också av två piratanfall och det är bakgrunden till att staden 1577 inringades av en kraftig stadsmur med torn för kanoner.

Havanna, som dittills bestått av trähus, började omvandlas till en stenstad och 1577 flyttade även den spanske guvernören in i det nybyggada Castillo de Fuerza. Tjugo år senare stod det imponerande fortet El Morro på den östra sidan av hamninloppet klart. Havanna blev det spanska imperiets viktigaste stad i Amerika. Juvelen i den spanska kronan. Karibiens pärla.

Afrikanska slavar
Inte bara på landsbygden utan även i staden fanns det gott om afrikanska slavar. Ofta var de som togs till staden som slavar födda på Kuba och talade därför spanska.

Det fanns ett överskott på män bland kolonisatörerna och många av dessa tvingade sig på sina kvinnliga slavar. De barn som sedan föddes blev oftast frigivna av sina fäder. Så uppstod på Kuba en befolkning med blandat etniskt och genetiskt ursprung.

Rasbeteckningar
Kolonisatörerna ansträngde sig dock att hålla isär alla varianter av ursprung som förekom och de använde totalt runt 80 olika rasbeteckningar på människorna i de spanska kolonierna i Nya Världen.

Överst i det kubanska samhället stod de spanskfödda kolonialtjänstemännen. Bland de infödda var det de mest ljushyade som kallades blancos eller creollos som stod överst i rang. Under dem kom morenos och moriscos som också härstammade från Spanien men som hade mörkare pigment och ansågs härstamma från de muslimer som en gång bosatte sig i Spanien, morerna. Sedan kom personer med huvudsaklig spansk härkomst men med högst en fjärdedel afrikansk bakgrund. Och så vidare. Än idag används ett antal rasbeteckningar för att beskriva människors härkomst på Kuba.

Mojiton föds
Vid slutet av 1500-talet blandades den första föregångaren till nationaldrycken mojito på Kuba. Det var den aristokratiske sjörövarkaptenen Sir Francis Drake som skapade drinken av sockerrörsbrännvin, pressad lime, socker och en kvist mynta. Drycken kallades då Draque efter sin skapare.

Sjukdomar och rikedomar
På 1600- och 1700-talen var livet tufft i Havanna. Hamnens bordeller spred sjukdommar som syfilis. Tropiska sjukdomar florerade också och då och då bröt epedemier ut som skördade tusentals människors liv. Staden stank också av ruttnande sopor.

Samtidigt passerade stora rikedomar staden. Allt guld som hämtades i Peru och allt silver som kom från Boliva togs längs komplicerade vägar över hav och över land och över hav igen till Havanna där det lagrades tills det fanns tillräckligt mycket av det i lager för att transporteras i konvoj till Cádiz och Sevilla i Spanien. Så hamnade Amerikas rikedomar i Europa.

Bilden föreställer Castillo de la Real Fuerza i Havanna och är lånad från Wikipedia.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, och Wikipedia.

Det här var andra delen i min serie om Kubas historia. Det första avsnittet hittar du här:

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

1 kommentar

Under historia, resor

Stenåldersstam dödade amerikan – sätter fokus på idiotisk ”stamturism”

– Krönika

Förra veckan dödades en amerikan på en ö i Andamanerna. Händelsen sätter fokus på den mest ultimata men också mest idiotiska formen av backpacking, oberoende resande och äventyr som tänkas kan.

Har du också hört talas om den 27-åriga amerikanen som nyligen dödades av en isolerad stenåldersstam på ön Norra Sentinel i Bengaliska viken?

Stenålder
Jag kan inte låta bli att fascineras av detta folk som jag aldrig förut hört talas om. De lever på en och samma gång på stenåldern och i vår tid. Jag har nu läst på om dem och också tittat på ett videoklipp där indier kastar kokosnötter till stenåldersmänniskorna utan att bli angripna.

Annars ska nästan alla tidigare försök att kontakta detta folk ha slutat med att inkräktarna dödats. Ofta med pil och båge. Precis det som hände den amerikanska turisten förra veckan.

Härstammar från de första som lämnade Afrika
På det klipp där några personer ur folket uppträder fredligt plockar de åt sig av kokosnötterna som kastas till dem samtidigt som de uppenbart är rädda. En kvinna kommer fram på stranden, går ut i vattnet, tar tag i en av männen och drar honom med sig in i skogen.

Människorna har knappt några kläder på sig men bär verktyg i höftband. Och har någon form av pannband och halsringar. En av männen har blommor i sitt pannband så att den bildar en slags blomsterkrans. Både män och kvinnor har mycket kortklippt hår.

North Sentinel Island är en ö i ögruppen Andamanerna som ligger mellan Indien och Thailand. Ön är liten, skogbeklädd och omgiven av korallrev.

Sentineleserna, det ursprungsfolk som bor där, tros härstamma från de första människorna som lämnade Afrika och antas ha bott på North Sentinel i ca 60 000 år. Mycket lite är känt om dem, deras kultur, sociala mönster och språk, eftersom de lever helt avskurna från resten av världen. De betraktas som ett av de allra mest isolerade folken på jorden.

”Stamturism” är fel
Att stenåldersfolket dödade den amerikanska medborgaren har förnyat en oro som redan fanns på Andamanerna för en ökning av ”stamturism” i området. Det är lätt att dela denna oro. Ska inte världens sista kvarvarande stenåldersfolk ha rätt att få bli lämnade ifred så länge de själva önskar det?

Officiellt har ön sedan 1947 legat under indisk administration som en del av Andamanerna och Nikobarerna. Men eftersom ön aldrig har ockuperats så befinner den sig enligt internationell lag i ett slags tomrum. Den kan betraktas som självständig och bör så få vara.

Andamanerna och Nikobarerna säger sig inte heller ha några intentioner att kontakta eller störa livet och befolkningen på ön. Och alla myndigheter tycks vara överens om att ”stamturism” är fel.

Kustbevakningen patrullerar med rätta området frekvent. Ändå fortsätter människor att försöka se sentineleserna – ofta just genom att betala lokala fiskare. För några år sedan fångades en Mumbai-baserad affärsman på en sportfiskebåt av kustbevakningen. Han är bara ett exempel på dem som besöker området som ”stam-turister”.

Men problemet ökar
I juni tog inrikesdepartementet bort ett tidigare krav på tillståndsprövning för utländska medborgare som vill besöka vissa öar i området. Bland dem fanns North Sentinel Island. Men myndigheterna insisterar nu på att turister fortfarande måste ha tillstånd från distriktsmyndigheten och skogsavdelningen för att få besöka ön.

På Andamanerna finns det, enligt en artikel av brittiska BBC, totalt fem särskilt utsatta stammar. De är jarawaerna, sentineleserna, Great Andamanese, Onge och Shompen. Jarawaerna har precis som sentineleserna inte integrerats med resten befolkningen på öarna.

Det gör dem extra sårbara men också extra intressanta för många av de 500 000 turister som besöker öarna varje år. Jarawaerna bor i ett skogsreservat. För att se dem, tar vissa turister bussen som går från Andamanernas huvudstad Port Blair till Baratang. Längs den vägen bor nämligen denna stam. År 2013 förbjöd högsta domstolen turister att åka sträckan efter att en videosnutt spridits som visade poliser som tvingar Jarawa-kvinnor att dansa för turister. Snacka om att inte respektera människor!

Domstolen ändrade senare beslutet efter att statsförvaltningen lämnat en garanti att ingen turism eller kommersiell etablering i området skulle tillåtas. Men turister sägs fortfarande i sin hänsynslösa jakt på unika upplevelser och äventyr söka upp även denna stam. Numera är det dock förbjudet att sprida bilder och klipp från stamfolk inom Andamanerna på internet.

Den ultimata drömmen
På något sätt är det samtidigt möjligt att förstå att North Sentinel Island framstår som den ultimata backpacker- och äventyrsdrömmen. En ö i tropikerna med vit sand och turkost vatten som inga charterturister ens kommer i närheten av. Med ett folk som bär på hemligheter om allas vårt förflutna. Genuint och oförstört. Det enda som fattas för att göra drömbilden komplett är att de vore ”vänliga” mot främlingar. Men hade de varit det så hade de sannolikt inte heller funnits kvar.

Det är idag också enkelt att hitta till de mest avlägsna platser med hjälp av Google Maps och andra appar. Samt en och annan sedelbunt.

27-årige John Allen Chau som dödades med pilar förra veckan sägs ha betalat 25000 rupier (2 200 kr) till sex lokala fiskare för att de skulle ta honom till denna ö. Han ville missionera kristendomen enligt ett uttalande från anhöriga på hans instagramkonto.

Dock finns det inte mycket annat på det kontot som tyder på att han levde som missionär. Tvärt om består flödet av bilder, ord och hashtaggar som mest för tankarna till turism och äventyr. Det kan därför se ut som att det snarare var den klassiska backpacker-drömmen om att hitta det oförstörda paradiset som han levde ut.

Men visst är det också möjligt att han resonerade som så att det är synd om de människor som lever på stenåldern när de kunde få ta del av de kunskaper och den materiella välfärd som finns i världen utanför. Eller för den delen att få ta del av hans egna religiösa övertygelser.

Måste upphöra
Oavsett John Allen Chaus motiv. Det han gjorde förra veckan var en dåraktig risk att ta, inte bara för honom utan även för sentineleserna som på goda grunder inte kan antas ha ett immunförsvar som klarar ens en enkel influensa.

Och alldeles oavsett om han kan kategoriseras som vare sig backpacker eller turist sätter händelsen för mig ljuset på en myt som ofta odlas i backpacker-kretsar: Att backpackers och andra oberoende resenärer skulle vara bättre än andra turister på så sätt att de/vi (jag har backpackat själv ibland på vissa av mina resor) tär mindre på miljön, kommer närmare lokalbefolkningen och upplever fler ”äkta möten” med människor jämfört med charterturisten. Det där är helt enkelt inte alls med nödvändighet sant.

Bara för att du reser med en ryggsäck på ryggen, är borta länge samt bor och äter billigt blir du inte automatiskt en bättre människa. Och självklart gäller detsamma för rika affärsmän som istället betalar sig fram med feta plånböcker till de sista stenåldersmänniskorna på jorden.

Och om du väljer att tvinga dig på stammar som själva har valt att leva i isolering – De vet självklart att det finns människor i världen utanför. De har sett motorbåtarna, människorna i kläder, kokosnötterna och helikoptrarna. De förstår att det finns något annat där ute som inte de har tillgång till – men de har hittills valt att inte söka kontakt – så begår du ett mycket grovt övertramp. Och begriper du inte detta så är det frågan om du alls borde få vara ute och resa. Men vem ska hindra dig?

Jag kan bara hoppas att det som nu hänt väcker både myndigheter runt om i världen där de här sista stamfolken lever och de människor som finns runt de här dåraktiga äventyrarna som kallas ”stamturister”, så att alla sådana här idiotiska försök att kontakta de sista kvarvarande självständiga stammarna runt om på jorden genast stoppas!

11 kommentarer

Under krönikor, resor, världen

Populäraste resmålen på jullovet

Jag ställde en fråga i en grupp på Facebook: ”Vart reser ni på årets jullov?” Trots att detta var i en grupp för folk som gillar att resa så ska drygt hälften av de 426 som svarat på enkäten inte resa någonstans. Populärast är annars att resa inom Sverige. Jag gissar att många reser hem till sina föräldrar som bor på annat håll i landet. Därefter kommer Thailand. Hela 11 % av de som svarat på enkäten reser till detta sydostasiatiska land.

Det är fler än som reser till resten av Asien. Fler än som reser till Nord- och Sydamerika sammantaget, fler än som reser till Europa utom Sverige. Det sägs att Thailand tappat i popularitet. Det är möjligt. Men landet är fortfarande sjukt populärt för resor under jullovet. Mina 10 bästa tips för en jullovsresa hittar du här.

Så här fördelade sig svaren:

Ingenstans: 216 röster, 51 %
Sverige: 61 röster, 14 %
Thailand: 45 röster, 11 %
Europa (utom Medelhavet och Sverige): 19 röster, 4%
Nordamerika (utom Karibien): 19 röster, 4 %
Karibien: 18 röster, 4 %
Asien (utom Sydostasien): 12 röster, 3 %
Kanarieöarna: 9 röster, 2 %
Afrika (utom Kanarieöarna eller Medelhavet): 9 röster, 2 %
Medelhavet: 8 röster, 2 %
Sydostasien (utom Thailand): 6 röster, 1%
Australien, Nya Zeeland eller Söderhavet: 3 röster, 1%
Sydamerika: 1 röst, 0%

Bilderna är ifrån senast vi var i Thailand. Koh Chang och Bangkok. Det är tio år sedan. Vi var där från dagarna mellan jul och nyår till en bit efter trettonhelgen.

1 kommentar

Under lista, resor, världen

Betalade jag för mycket för inresetillståndet till Kuba?


I förrgår kom våra inresetillstånd till Kuba med poste restante. Så skönt att ha dem i handen. Nu är allt klart inför resan. Utom att packa då. Men det får vänta en tid. Och att läsa på så klart. Men i alla fall.

Det som ändå gjorde mig lite fundersam när jag öppnade kuveret med inresetillstånden var det vikta kvitto som våra fyra individuella entrébiljetter till Kuba låg i. Där specificeras avgiften i två poster. 8b och 21 a. Det första beloppet 792 kr är fyra gånger avgiften avgiften för själva visumet: 198 kr. Det andra beloppet, 1100 kr är fyra gånger för att ansökan inte sker personligen på plats på Kubanska konsulatet som är 275 kr. Under strecket skriver de sedan ”Importe Adicional” 304 kr innan de anger den totalsumma jag betalat in: 2196 kr. De 304 kronorna stämmer väl överens med fyra gånger den postavgift på 76 kr som också ska betalas enligt ansökningsformuläret.

Jag blir bara lite fundersam över hur de uttryckt saken på kvittot. ”Importe Adicional”? Hade jag inte behövt betala denna avgift egentligen?

Om jag någon gång ska ansöka om inresetillstånd till Kuba igen kommer jag att ringa till konsulatet och fråga vilka avgifter som egentligen ska betalas. Men just nu släpper jag det här.

Skönt hur som helst att ha fått dessa papperslappar. För oss tog det 13 dagar. Enligt informationen på konsulatets hemsida kan det ta upp emot en månad.

5 kommentarer

Under resor

Kubas historia – del 1 – indianerna dör ut

Kuba upptäcktes ungefär 6000 år innan Columbus berömda landstigning den 27 oktober 1492. Det var ett primitivt indianfolk som idag kallas guanahuatebeyer som blev landets första nybyggare. De kom från Yucatanhalvön i nuvarande Mexico och de tog sig till Kuba genom att paddla kanoter av urgröpta trädstammar.

Strax efteråt kom andra indianer från nuvarande Florida. De kallas siboneyer.

De vänliga indianerna
På 300-talet, kom ett mer avancerat indianfolk till Kuba från Venezuela och Guyana. De kallade sig själva för taínos vilket betydde ”de vänliga”. De odlade många av de växter som spanjorerna långt senare skulle ta med sig hem till Europa som majs, sötpotatis, tomater, kakao, vanilj och tobak.

Det finns idag på östra Kuba många invånare som har indianskt påbrå, men det finns inga indianfolk kvar på Kuba. De utrotades alla av spanjorerna. Så det mesta av taínoernas kultur är glömt idag. Det som lever kvar av deras kultur är ett antal ord i den kubanska spanskan som har indianskt ursprung: bahio betyder enklare trähus på landsbygden, hamaca betyder hängmatta, huracan betyder orkan, canoa betyder kanot, tabaca betyder tobak och guajiro som betyder bonde. Till och med namnet Kuba är endast en lättare förvanskning av taínoernas eget namn på landet: Colba. Det var också Kubas ursprungliga befolkning som lärde spanjorerna odla och röka tobak.

Kannibalerna
Det pågick ett krig i Karibien när Columbus kom dit. Taínoerna var hårt trängda av ett inte alls lika vänligt folk. De som fått ge ordet kannibal sitt namn. Detta folk var nämligen just det – kannibaler – och kallades för det snarlika caribal. Men snart nog skulle det visa sig att spanjorerna och deras sjukdomar var en ännu mycket svårare fiende.

Slaveriet
När de Spanska trupperna slagit ner indianernas motstånd på östra Kuba använde de krigsfångar som slavar för att 1512 låta bygga spanjorernas första koloni på Kuba: Baracoa. Men det var bara början på slaveriet för Kubas ursprungsbefolkning. När spanjorerna började odla upp jorden gjorde de också det med hjälp av indianer som tagits som slavar.

Sjukdomarna
De indianer som hamnade i slaveri överlevde oftast bara något år på grund av hårt arbete, sjukdomar och svält, varför ständigt nya slavar infångades. Ofta hetsades indianbyar till krig för att spanjorerna skulle kunna hävda att slavarna var krigsfångar.

Allt fler indianer dog. De hade inget motstånd mot européernas sjukdomar som inte tidigare funnits i Amerika, som till exempel influensa, mässlingen, smittkoppor och tyfus.

Utdöendet
Vid mitten av 1500-talet fanns det bara något tusental indianer kvar på Kuba. De bodde längst ut i öster. Och bara några generationer senare hade de sista ouppblandade indianfolken dött ut helt. Men en hel del spanjorer, det var ju mest män som kom, hade tagit sig indiankvinnor att bilda familj med och deras ättlingar lever kvar än idag på Kuba. I andra länder i Karibien finns det befolkning som har en högre andel taíno i sitt ursprung. 2003 kunde det till exempel påvisas att över 60 % av Puerto Ricos befolkning på mödernet härstammar från taíno.

Bilderna föreställer två Taínoer under en karneval i Dominikanska republiken 2005 samt en rekonstruktion av en tainoby på Kuba och är båda lånade från Wikipedia.

Källor till texten: boken ”Kuba” av Thomas Gustafsson, som jag läser inför vår resa till Kuba, och Wikipedia.

Det här var första delen i min serie om Kubas historia. Det andra avsnittet hittar du här:

Kubas historia del 2 – Havanna föds

1 kommentar

Under historia, resor