Etikettarkiv: Normandie

På spaning efter Balbec och den tid som flytt – i Cabourg

”På spaning efter den tid som flytt” är en romansvit i sju delar av den franske författaren Marcel Proust, som utgavs åren 1913–1927. Romansviten räknas till den litterära modernismens centrala verk.

Det avsnitt som är mest känt är när en bit av en madeleinekaka tillsammans med en klunk lindblomste får berättaren att i tankarna återvända till sin barndom.

Jag har inte läst en rad ur böckerna men ändå många gånger hört talas om meadeleinekakan och lindblomsteet.

Att romanserien utspelar sig till stora delar i badorten ”Balbec” vid Normandies kust visste jag däremot inte alls innan jag gjorde research inför vår resa till Normandie förra sommaren. Inte heller kunde jag då i förväg ha vetat att verklighetens Cabourg stod förebild till böckernas Balbec. Men det vet jag nu.

Den där upplysningen gjorde mig så klart nyfiken på badorten ifråga så det fick bli ett kortare stopp där på vår rundresa. Ett ganska kaotiskt stopp då det pågick VM-fotboll på många bildskärmar i staden och där fel lag ledde och vann enligt vår familjs yngste medlem, nämligen Frankrike. Och där han då var av uppfattningen att fransmännen blev för glada i samband med de franska målen.

Trots röran hann jag fotografera några bilder i Cabourg som är en kommun i departementet Calvado. Kommunen som har cirka 4 000 invånare ligger i kantonen Cabourg som ligger i arrondissementet Caen. Framför Le Grand Hôtel står Marcel Proust staty i en park. Den andra sidan av det stora hotellet vetter mot havet där tidvattnet rör sig ut och in.

I byn finns många festliga hus. Några av korsvirke.

Så Cabourg i Normandie, Frankrike är faktiskt en utmärkt plats för den som vill spana efter en tid som flytt.

3 kommentarer

Under böcker, resa med ungdomar, resor

En trerätters lunch i Frankrike

På väg tillbaka i hyrbil från Houlgate i Normandie till Saint-Malo i Bretagne stannar vi till och äter en trerätterslunch på en lantlig restaurang en bit från stora vägen. Den heter Restaurant LES BRUYERES och har fått 4,5 stjärnor på Google.

Det var väl inte riktigt meningen att det skulle bli en trerätters, egentligen. Men så fick det bli. Maten påminde märkligt nog om någonting du skulle kunna bli serverad i Skåne. Eller kanske inte så märkligt, egentligen, eftersom Normandie bitvis påminner om Österlen.

Restaurangen ligger i princip mitt ute i ingenting och adressen är AIRE DE GOUVETS, rd 975, 50420 Gouvets, Frankrike.




2 kommentarer

Under mat, resor

Juno Beach i Normandie


Under den avstickare med bil som vi gjorde under vår tågsemester sommaren 2018 stannade vi till någon timme vid Juno Beach i Normandie. Själva stranden tittade vi bara på på avstånd och istället besökte vi det museum som finns på platsen.

Juno Beach var kodnamnet för en av de fem landsättningsplatserna vid invasionen av Normandie i Frankrike på D-dagen, 6 juni 1944, under andra världskriget.

Stranden Juno Beach ligger mellan Sword Beach och Gold Beach. Den kallas även för ”den kanadensiska stranden” eftersom det var kanadensisk militär som fick till uppgift att inta stranden.

Juno Beach Centre är ett kanadensiskt museum över andra världskriget och kanadensisk historia och kultur i allmänhet. Det är alltså mycket bredare i sitt innehåll än att bara handla om dagen D. Centret hyllar de 45000 kanadensare som förlorade sina liv under kriget, varav 5500 dog under slaget vid Normandie men endast 359 just på D-dagen. Muséet öppnade så sent som 2003 av veteraner och volontärer som hade en vision att skapa ett permanent minnesmärke för alla kanadensare som tjänstgjorde under andra världskriget. Det är centrets uppgift att bevara detta arv för kommande generationer.

Jag har skrivit förut om hur vi redan tidigare hade ägnat en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa sommaren 2018 åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna (från USA) gick i land.

4 kommentarer

Under hållbart resande, historia, resor

Tre landskapsbilder från Frankrike



Tre bilder fotograferade mellan klosterön Mont Saint-Michel och bondbyn Beauvoir i Normandie, Frankrike.

8 kommentarer

Under fotografi, natur, resor, vackra platser

Normandies vita klippor – en utflykt med förvecklingar


Ser du de två röda prickarna på stranden? Det är människor! (Min sambo och vår yngsta son, 12-åringen.) Vi har besökt två platser vid Alabasterkusten. Även om det inte riktigt var meningen att besöka båda två så kan jag så här i efterhand konstatera att bägge platserna var både sevärda och vackra.

Som Dovers vita klippor
Inför dagens utflykt kollar jag i guideboken. Det är bok tjock som hela Frankrike. Om hela Frankrike. Den har sedan långt innan avresan fått några få invikta hörn. Det är jag som har vikt in dem när jag rekognoserade inför vår resa till Normandie, i norra Frankrike. En av de markerade sidorna är den där det står att läsa om motsvarigheten till Dovers vita klippor, men på denna sidan Engelska kanalen, Côte d’Albâtre. Eller Alabasterkusten som den heter på svenska. Det är en kust längs kalkstensplatån Pays de Caux, som ligger en bit bort, här i Normandie. Kusten sägs domineras av ljusa kalkstensklippor, som gett den dess namn. Klipporna är upp till 105 meter höga. Det är en 13 mil lång kuststräcka som ska vara belägen mellan utloppen för floderna Seine och Somme. Den största staden längs kusten är Dieppe. Klippornas kalksten avsattes på dinosauriernas tid, under Yngre krita.

Elefantklippan
I guideboken står det särskilt att läsa om Falaise d’Aval som liknas vid en elefant som sticker sin snabel i vattnet. Platsen är omnämnd både i löpande text och i en bildtext. Den vill jag se! Jag letar upp platsen i Google Maps och vi ger oss av på eftermiddagen efter att på förmiddagen ha badat i den ljumma utomhuspoolen på hotellet i Houlgate. Det tar drygt en och en halv timme att köra. När vi kommer fram passerar vi först genom en by som heter Saint-Valery-en-Caux, kör ner längs en kajkant mot havet, förbi en husbilscamping (eller möjligen bara ställplats) och därefter in på en parkering för personbilar. Vi ställer bilen där. Kusten är mäktig med havet, stranden och den branta bergväggen och liknar i stora drag den på bilden i guideboken. Utom det att någon elefantklippa kan jag inte se.

Bortom kröken?
Kusten kröker något en bit bort och jag tänker att elefantklippan kanske finns bortom den kröken. Jag börjar gå. De andra hänger inte på men jag tänker att de kommer väl. Jag går och går. Det är längre än jag trodde. Precis vid parkeringen var det fler turister på stenstranden. Någon simmade till och med i vattnet trots att det inte verkade vara en plats där det var helt lätt att ta sig i för att bada. Men ganska snart är jag ensam. Det börjar bli skräpigt på stranden. Plastskräp från havet. Bland runda fina kalkstenar. Och många mer oregelbundna stenar av flinta.

Avloppsvattenfall
Jag kommer fram till en rostig spont som är nedslagen mellan strandens stenar i en vinkelrät linje nästan ända från klippväggen och ut i vattnet. Precis in mot bergväggen kan jag ta mig förbi. På andra sidan ser jag en av de mer ”intressanta” avloppslösningar jag sett. En avloppstunnel mynnar en bit upp på bergväggen. Avloppsvattnet faller likt ett vattenfall ner på stranden och ”infiltrerar” bland de ganska stora stenarna på stranden. Knappast en lösning som överhuvudtaget renar spillvattnet innan det når havet. Men det kan ju vara renat nnan det släppts ut i tunneln, det vet jag ju inte. Men att det är avlopp känns på lukten.

En ny klippkrök
Jag har fortfarande inte rundat den där kröken så jag fortsätter. Om det här är rätt plats kan detta inte vara sättet att ta sig till den berömda klippformationen, tänker jag, när jag går där, och undrar om det istället finns en gångstig ovanför klippkanten. Väl framme där klippväggen kröker kan jag konstatera att det finns en ny krök längre bort. Men jag vågar inte vandra vidare. Har ingen koll på tidvattnet här. Vill inte gärna bli fast mellan branten och ett stigande tidvatten… Dessutom undrar jag om de andra kanske börjar bli irriterade på mig.

Så jag vänder tillbaka. Min sambo Anders och yngsta sonen har följt efter mig men de vänder vid sponten. (Lägg märke till att de syns i sista bildens högra hörn:)




Fem mil
Väl tillbaka kommer jag överens med de övriga att vi ska köra med bilen upp så att vi kommer upp på klippkanten för att se om vi kan promenera där mot elefantklippan. Vi kör uppåt genom byn och kör runt lite. Men vi hittar aldrig någon skyltning eller rimlig väg ut mot klippkusten. Så vi ger upp att hitta elefantklippan genom att köra på måfå. Jag googlar ”elephant cliff Normandie”. Det visar sig snabbt att platsen istället ska ligga vid Étretat. Dit är det fem mil och nästan en timme i bil.

Jag är glad att jag inte fortsatte gå längs stranden krök efter krök…

Nya hinder
Väl i Étretat är vägen ner mot stranden, som Google visar att vi ska köra, avstängd. Vi parkerar bilen på en p-plats i en backe en bit ovanför byn. Vi söker ut närmaste gångväg mot elefantklippan och följer den. Vi ser en klippa på håll som påminner något om den berömda. Men jag som sett bilder ser att det inte är den. Vi går vidare. Kommer till en vägbom. Skylten på platsen är på franska. Vi förstår att det är privat mark, en golfbana, men är inte helt säkra på om det bara är bilar som förbjudits att passera. Eller om det även gäller gående. Jag väljer att gå vidare. De övriga stannar. När jag gått igenom messar jag till de andra att det inte var någon fara att gå igenom men de väljer att gå runt.

Upplösningen
Jag hittar fortfarande inte rätt klippa. Får mess från resten av familjen att de ser den nerifrån byn. Den måste vara synlig här uppifrån också, tänker jag och följer stigen uppåt. Går ut på en klippa och ser raukar, stranden, byn, andra vackra klippformationer, en kyrka högt upp på klippkanten på andra sidan byn, det lätt turkosa havet… Men ingen elefantklippa. Jag ger upp och går ner till de andra. Det visar sig att elefantklippan var den jag stod på. Inte för att den ser ut som en elefant heller. Den ska väl likna en snabel tänker jag, klippan som skymtas på sista bilden, bakom båtarna i hamnen. Men inte ens det håller jag med om. Kanske ska den ses från andra hållet? Men nåja. En utflykt blev det. Till två vackra platser längs Alabasterkusten. Även om det var en del förvecklingar på vägen. Och även om jag fortfarande inte vet vilken av dem som heter Falaise d’Aval egentligen. Om det var guideboken eller Google som hade fel.




3 kommentarer

Under natur, resor, vackra platser

Staden Houlgate i Normandie och hotellet vi bodde på

Att vi hamnar just i Houlgate i departementet Calvados är mest en slump. När jag letar ett hotell att ha som bas tre nätter för utflykter i Normandie fastnar jag för Pierre & Vacances strax utanför Houlgate på en höjd med utsikt över turistorten och havet på håll.

Lägenhetshotellet
När vi kommer hit är receptionen stängd. Det här är turistindustri. Det märks att anläggningen, som är större än jag föreställt mig, ingår i en jättekedja. Det märks bland annat på sen incheckning och tidig utcheckning. Vi kommer hit runt klockan två, men receptionen öppnar först klockan 15 så det är lika bra att ta bilen in till stan för en lunch och för att bekanta oss lite med staden samt köpa frukostmat till de kommande dagarna. När klockan väl passerat tre är vi tillbaka och det är rejäl kö till incheckningen. Vi har tur som får vår lägenhet direkt. Somliga får vänta till klockan 17. Det rationella upplägget bidrar dock till att hålla priset nere på en hyggligt stor lägenhet i två plan med både kök och balkong. Och den uppvärmda utomhuspoolen med nästan ljummet vatten förlåter mycket. Dessutom vinner de extrapoäng på att utseendet på byggnaderna har anpassats till stadens karakteristiska och lekfull stil. Det här är ändå ett prisvärt boende som är värt sin fyra på en femgradig skala i betyg.

Turistorten
Småstaden Houlgate är en turistort vid Engelska Kanalen med en strand och ett kasino. Fram till 1800-talet bodde bara ett par tre hundra personer i byn. Men vid mitten av 1800-talet började havsbad bli ett populärt nöje för turister och under La belle époque från 1870-talet till första värdskrigets utbrott hade turistorten sin storhetstid och många strandvillor och hotell byggdes för turisterna. Många ser ut som kråkslott och fasaderna har ofta detaljer i både korsvirke, puts och tegel. Befolkningen ökade samtidigt med tusen personer. Efter första och andra världskriget är storhetstiden över men turisterna fortsätter ändå att komma och orten att långsamt växa. Idag bor här knappt två tusen personer.

Det är gott om restauranger i stan och vid huvudgatan ligger också en godisaffär där en liten påse kolor kostar ett par hundra kronor. Men vi får med en liten souvenir-plåtburk på köpet. Stranden är lång och väääldigt bred vid lågvatten. Badbodarna längs strandpromenaden är målade randigt i orangegult och vitt. Snäckor finns det gott om på stranden. Jag kan inte motstå att plocka med mig några hem.








1 kommentar

Under resor

En dag för D-day

Den 6 juni 1944 landsteg andra världskrigets allierade trupper på fem stränder i Normandie, Frankrike. Syftet var att befria Europa från Nazisternas skräckvälde. Vi ägnade en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna gick i land.

Utah Beach
När vi lämnar lägenhetshotellet i utkanten av Houlgate visar hyrbilens display att temperaturen utanför är 28 grader. Och solen skiner. Vi har klätt oss i t-shirts och shorts och har med oss badkläder. Pojkarna har med sina hoodies men varken jag eller min sambo Anders har tagit med oss mer att ta på oss. Men ju närmre Utah Beach vi kommer desto kallare blir det. 17 grader när vi parkerar bilen vid museet på platsen. Och solen har försvunnit in i ett soldis. Det är bara en och en halv timmes bilresa så vi kunde inte ens föreställa oss att det just den här dagen skulle kunna vara så olika väder på platserna.

Vi skyndar oss in på museet som är helt och hållet tillägnat den delen av ”Operation Overlord” som utspelades på just den här stranden. Som hette något helt annat före dagen D. Men alla fem stränderna, förutom Utah och Omaha heter de Gold, Juno och Sword, har fått behålla sina kodnamn från andra världskriget.

Fel men rätt
Museet är intressant och i korthet kan man säga att det blev helt fel, trupperna landsteg på fel plats men tack vare bra improvisationsförmåga och färre tyskar jämfört med vid Omaha så blev förlusterna ändå betydligt mindre. ”Bara” 200 av de 32000 amerikanska soldater som landsteg här dog.

Theodore Roosevelt Jr, son till USA:s 26:e president Theodore Roosevelt, blev något av en hjälte under dagen som han också överlevde. Men han dog bara en dryg månad senare i en hjärtattack, 56 år gammal.

”We are going to start the war from right here.” (Theodore Roosevelt Jr, Utah Beach, Normandie, 6 juni 1944)

Berättelsen om de tyska fångar som hölls i läger från D-day till krigsslutet tyckte jag också var intressant.

Utomhus tittade vi lite snabbt på en staty föreställande tre landstigande soldater, själva stranden och en pansarvagn som stod utomhus innan vi skyndade in i värmen i bilen.


Omaha Beach
Här utsattes de amerikanska trupperna för landstigningens största prövningar. Hela 3000 amerikaner och 1200 tyskar dog i striderna här på D-day.

Här hoppar vi över museet på platsen och nöjer oss med att titta på statyerna och stranden. Och äta lunch. Vi sitter utomhus. Jag dricker en Coca Cola till min hamburgare. Nåt tack ska väl amerikanerna ha en sån här dag, tänker jag, för att de befriade Frankrike den där gången. Här är det inte alls lika kallt. Men badkläderna använder vi inte här heller.



Den amerikanska kyrkogården
Vi fortsätter till Cimetière américain de Normandie i Colleville-sur-Mer. Den amerikanska krigskyrkogården. När vi kommer till platsen spelas den amerikanska nationalsången med något slags klockspel och en kransnedläggning pågår. Vi tittar sedan på alla gravarna. Kors i mängder och en och annan davidsstjärna. Vi tar in vidden av dödandet. Och sedan åker vi tillbaka till Houlgate. Vad mer kan vi göra?




4 kommentarer

Under historia, resa med barn, resor

Beauvoir – by nära Mont Saint-Michel

Ungefär en halvmil från den vackra klosterön Mont Saint-Michel i Normandie ligger den lilla byn Beauvoir. Den har bara 410 invånare och är, trots närheten till en av Frankrikes mest berömda sevärdheter, en ganska sömnig liten bondby.

Den finns belagd från 1100-talet och namnet betyder ungefär ”vacker utsikt”. Och vacker utsikt är det ju onekligen här. Husen är byggda av grå sten och bland husen syns höns, får, kor och blommor. Och i utkanten av samhället anas Mont Saint-Michel på håll. Byns kyrka heter för övrigt också Saint-Michel.

Bo och äta
Inför vårt besök vid Mont Saint-Michel valde jag att inte boka in oss på något av hotellen på eller allra närmast den berömda ön. Istället bokade jag in oss på ett lägenhetshotell som har en liten pool och ligger just i den här närbelägna byn – Beauvoir. Trots att den utlovade gratis wi-fi:n inte fungerade i den lilla lägenheten, men bara utomhus, är Recidence Appart’hôtel FleurduMont ett prisvärt boendealternativ i området. Inte minst för barnfamiljer. Dock var madrasserna i sängarna i köket väl hårda.

Den första kvällen här valde vi att äta i byn, ute vid stora vägen som går mot klostret, på en restaurang som heter La Fermette, där min sambo, Anders, var mycket nöjd med ostronen till förrätt och jag åt en galette, bovetepannkaka, med chèvreost till huvudrätt. Mums!









7 kommentarer

Under resor, vackra platser

Mont-Saint-Michel – så undviker du besvikelse


Är Mont-Saint-Michel i Frankrike en dröm eller en turistfälla? Hur gör du för att uppleva tidvattnet? Hur undviker du att bli besviken? Här är några tips och trix från mig som jag skrev ner precis som jag varit där med min familj.

Vi står uppe på berget på den berömda ön i Normandie och blickar först upp mot klostret och den den gyllene ärkeängeln Mikael högst uppe på tornets topp innan vi vänder blicken nedåt mot bron som leder tillbaka mot fastlandet.

Tidvattnet kommer
Det är då vi upptäcker hur tidvattnet fullkomligt väller in på öns västra sida och rinner baklänges upp i floden Couesnon. Klockan är strax efter sex på kvällen och det är drygt två timmar till tidvattnet ska stå som högst just den här kvällen, klockan 20:23. När vi kom ut till ön strax innan var det helt och hållet torrt runt hela ön som det är den mesta delen av tiden. Men nu har alltså tidvattnet börjat stiga, även om sträckan in mot land fortfarande är helt torr. Vi står en bra stund och tittar och undrar när en vall av stenblock som byggts i en rät linje i riktning mot floden ska svämmas över. Vågorna slår emot. Måsar cirklar i skyn.

Två timmar senare har vi hunnit äta middag på en av restaurangerna precis innanför ringmuren. Vi står uppe på ett av tornen i muren och konstaterar att ön nu verkligen är en ö på riktigt. Omgiven av vatten. Som det heter. Oceaner av vatten. Eller nåja. När månen ska stiga upp senare ikväll kommer den att vara full. Men fullmåne är inte tiden för det högsta tidvattnet, det är istället vid tiden för nymåne som tidvattnet är som häftigast. Det allra högsta tidvattnet infaller mellan 36 till 48 timmar efter nymåne. Däremot i perioder mellan tiderna runt ny- och fullmåne är tidvattnet inte tillräckligt kraftfullt för att Mont-Saint-Michel ska bli en ö ens vid högvatten.

Undvik att bli besviken
Om du vill se ön omgiven av vatten och uppleva tidvattnets kraft gäller det alltså att vara påläst om både klockslag för högvattnet och hur kraftigt det är olika dagar. Som tur är finns det information om högvattnet på nätet. Där finns också ett schema för innevarande år med aktuella klockslag och vattennivåer. Nu är det inte bara frånvaro av havsvatten som jag tror kan orsaka besvikelse här. Men att ha koll på tidvattnet är en bra början för den som vill undvika besvikelse.






Fler orsaker till besvikelse
Några andra orsaker till besvikelse hos besökare som kommit hit för att uppleva en magisk plats är, tror jag, vädret, mängden andra besökare, den höga graden av turistindustri samt – för högt ställda förväntningar. Just det där med att förvänta sig att platsen ska kännas sagolik, drömsk eller magisk är nog inte en bra början. Mont-Saint-Michel är en mycket vacker plats. Inte minst sedd på avstånd från det omgivande landskapet. Men en känsla av magi kommer aldrig på beställning. Vädret är inte heller så mycket att göra något åt. Normandie är inte alls lika solsäkert som Medelhavet och har du otur är himlen fylld av mörka moln och kanske regnar det till och med. Det enda du kan göra för att undvika besvikelse i den delen är att kolla in väderprognoserna och förbereda dig på hur det kan vara. Och det vanliga: Kläder efter väder.

Mängden andra turister däremot kan du faktiskt delvis påverka. Undvik, om du kan, större delen av juli och hela augusti. Skolornas sommarlov i Frankrike är till exempel från början av juli till början av september. Och planera ditt besök till tidig morgon eller sen kväll så är det inte fullt lika många att trängas med. Vi valde att se ön under sen kväll två dagar i rad. Första kvällen vid solnedgången och enbart på visst avstånd. Andra kvällen tidigare på eftermiddagen. Det märktes då att många var på väg att lämna platsen när vi kom.

Att ta sig till ön
Vi valde att gå till Mont-Saint-Michel från Beauvoir, byn där vi bodde under vår vistelse i området. Till hotellet, Résidence Appart’hôtel FleurduMont, hade vi tagit hyrbil från Saint-Malo i Bretagne.

Men de flesta kör hela vägen till den stora parkeringsplatsen som anlagts för alla bilar och turistbussar som kommer hit. Vettig kollektivtrafik saknas. Utom från själva parkeringsplatsen. Därifrån går gratis bussar ut till klosterön i skytteltrafik med ett par stopp på vägen. Själva parkeringen är dock inte gratis. Runt 12 Euro kostar det att parkera om du inte vet att du klarar av besöket på mindre än två timmar. Då räcker det med drygt 6 Euro. Efter klockan 19 är det dock gratis att parkera förutsatt att du lämnar parkeringen igen innan klockan två på natten. Vad vi upptäckte väl på plats är att många cyklar till ön. Exakt var de parkerar cyklarna när de väl är framme vid ön noterade jag aldrig, men längs floden Couesnon går en asfalterad gång- och cykelväg som är perfekt inte minst för cyklister, eftersom avstånden här är ganska stora.

Dröm eller turistfälla?
Enligt legenden började sagan om Mont-Saint-Michel just som, inte bara en, utan till och med tre drömmar, där ärkeängeln Mikael kom till kyrkoherden S:t Aubert i sömnen och berättade att han skulle bygga ett kloster på ön. Efter den tredje drömmen tog han budskapet på allvar och byggde ett första, mindre kapell på bergets topp år 708. Klostret byggdes sedan genom århundradena till i omgångar och hade sin storhetstid som religiöst centrum under medeltiden. Så sent som på 1800-talet byggdes den högsta spiran som inte minst bidrar till den vackra silhuetten. Och så har ön också dragit till sig först pilgrimsresande och senare turister allt sedan medeltiden.

Ord som drömmig, sagolik och ”som en hägring” används ofta i beskrivningar av Mont-Saint-Michel. Och ön är mycket riktigt fantastiskt vacker. Inte minst på håll där den sticker upp längst ute vid kustlinjen i det annars flacka jordbrukslandskapet. Men som besökare ska du vara medveten om att du inte kommer att vara ensam ute på ön. Tvärt om. Och att prisläget på souvenirer och mat både ute på själva ön och runt parkeringsplatsen inne på landbacken är justerade uppåt på grund av tillströmningen.

Både min sambo, Anders, och en person som kommenterade en bild som jag la ut på Facebook, använde ordet ”turistfälla”. Så långt skulle inte jag gå i min bedömning. Delar av kriterierna är uppfyllda: mycket folk och högt prisläge. Men för att riktigt kvala in under den rubriken ska nackdelarna med en plats överstiga fördelarna och för mig gjorde de inte det. Jag tycker till och med att jag fick ut mer av besöket än jag vågat hoppas på. Dels hade vi tur med vädret och dels var tidvattnet häftigt att se trots att vi inte valt att åka hit under månadens allra mest optimala datum för att beskåda fenomenet.

Att vandra i omgivningarna
Du behöver inte komma långt bort från ön om du vill slippa ifrån turisthorderna. Den här kvällen, vår andra, valde vi att gå den närmaste väg som Google Maps visade från vårt hotell i byn Beauvoir till klosterön. Vi gick längs en smal bilväg förbi sädesfält, potatis- och morortsodlingar och var alldeles ensamma i landskapet. Bara en bil mötte vi. Kvällen innan, däremot gick vi först in till en restaurang i byn som jag kan rekommendera, La Fermette (Anders åt bland annat fantastiskt goda ostron som även jag smakade – och gillade – som annar inte äter ostron), innan vi följde cykelvägen ner mot havet. Det var mycket vackert med juninattens alla blommor, fjärilar och fågelkvitter. Då gick vi senare på kvällen, i solnedgångstid, och även om vi inte var helt ensamma var det verkligen ingen trängsel. Om jag hade haft fler dagar till mitt förfogande skulle jag lagt till vandringar i våtmarkerna längs kusten, men de sträckor vi gick räkte bra och bilder på klostret har jag mer än nog, trots att jag raderat massor av bilder på grund av för många snarlika motiv.

Så pass mycket fotograferar jag att jag också får på mig klagomål från 12-åringen att jag stannar och fotograferar för mycket. Men när vi så småningom kommer tillbaka till ”vår” by efter att ha vandrat tillbaka den andra kvällen är det just Albin som föreslår att jag ska fotografera fler bilder på fåren vi passerar: men nu med solnedgången i bakgrunden. Så då gör jag det.











Senast uppdaterad: 2019-08-10

18 kommentarer

Under resor, vackra platser, Vandra