Etikettarkiv: Asien

Stenåldersstam dödade amerikan – sätter fokus på idiotisk ”stamturism”

– Krönika

Förra veckan dödades en amerikan på en ö i Andamanerna. Händelsen sätter fokus på den mest ultimata men också mest idiotiska formen av backpacking, oberoende resande och äventyr som tänkas kan.

Har du också hört talas om den 27-åriga amerikanen som nyligen dödades av en isolerad stenåldersstam på ön Norra Sentinel i Bengaliska viken?

Stenålder
Jag kan inte låta bli att fascineras av detta folk som jag aldrig förut hört talas om. De lever på en och samma gång på stenåldern och i vår tid. Jag har nu läst på om dem och också tittat på ett videoklipp där indier kastar kokosnötter till stenåldersmänniskorna utan att bli angripna.

Annars ska nästan alla tidigare försök att kontakta detta folk ha slutat med att inkräktarna dödats. Ofta med pil och båge. Precis det som hände den amerikanska turisten förra veckan.

Härstammar från de första som lämnade Afrika
På det klipp där några personer ur folket uppträder fredligt plockar de åt sig av kokosnötterna som kastas till dem samtidigt som de uppenbart är rädda. En kvinna kommer fram på stranden, går ut i vattnet, tar tag i en av männen och drar honom med sig in i skogen.

Människorna har knappt några kläder på sig men bär verktyg i höftband. Och har någon form av pannband och halsringar. En av männen har blommor i sitt pannband så att den bildar en slags blomsterkrans. Både män och kvinnor har mycket kortklippt hår.

North Sentinel Island är en ö i ögruppen Andamanerna som ligger mellan Indien och Thailand. Ön är liten, skogbeklädd och omgiven av korallrev.

Sentineleserna, det ursprungsfolk som bor där, tros härstamma från de första människorna som lämnade Afrika och antas ha bott på North Sentinel i ca 60 000 år. Mycket lite är känt om dem, deras kultur, sociala mönster och språk, eftersom de lever helt avskurna från resten av världen. De betraktas som ett av de allra mest isolerade folken på jorden.

”Stamturism” är fel
Att stenåldersfolket dödade den amerikanska medborgaren har förnyat en oro som redan fanns på Andamanerna för en ökning av ”stamturism” i området. Det är lätt att dela denna oro. Ska inte världens sista kvarvarande stenåldersfolk ha rätt att få bli lämnade ifred så länge de själva önskar det?

Officiellt har ön sedan 1947 legat under indisk administration som en del av Andamanerna och Nikobarerna. Men eftersom ön aldrig har ockuperats så befinner den sig enligt internationell lag i ett slags tomrum. Den kan betraktas som självständig och bör så få vara.

Andamanerna och Nikobarerna säger sig inte heller ha några intentioner att kontakta eller störa livet och befolkningen på ön. Och alla myndigheter tycks vara överens om att ”stamturism” är fel.

Kustbevakningen patrullerar med rätta området frekvent. Ändå fortsätter människor att försöka se sentineleserna – ofta just genom att betala lokala fiskare. För några år sedan fångades en Mumbai-baserad affärsman på en sportfiskebåt av kustbevakningen. Han är bara ett exempel på dem som besöker området som ”stam-turister”.

Men problemet ökar
I juni tog inrikesdepartementet bort ett tidigare krav på tillståndsprövning för utländska medborgare som vill besöka vissa öar i området. Bland dem fanns North Sentinel Island. Men myndigheterna insisterar nu på att turister fortfarande måste ha tillstånd från distriktsmyndigheten och skogsavdelningen för att få besöka ön.

På Andamanerna finns det, enligt en artikel av brittiska BBC, totalt fem särskilt utsatta stammar. De är jarawaerna, sentineleserna, Great Andamanese, Onge och Shompen. Jarawaerna har precis som sentineleserna inte integrerats med resten befolkningen på öarna.

Det gör dem extra sårbara men också extra intressanta för många av de 500 000 turister som besöker öarna varje år. Jarawaerna bor i ett skogsreservat. För att se dem, tar vissa turister bussen som går från Andamanernas huvudstad Port Blair till Baratang. Längs den vägen bor nämligen denna stam. År 2013 förbjöd högsta domstolen turister att åka sträckan efter att en videosnutt spridits som visade poliser som tvingar Jarawa-kvinnor att dansa för turister. Snacka om att inte respektera människor!

Domstolen ändrade senare beslutet efter att statsförvaltningen lämnat en garanti att ingen turism eller kommersiell etablering i området skulle tillåtas. Men turister sägs fortfarande i sin hänsynslösa jakt på unika upplevelser och äventyr söka upp även denna stam. Numera är det dock förbjudet att sprida bilder och klipp från stamfolk inom Andamanerna på internet.

Den ultimata drömmen
På något sätt är det samtidigt möjligt att förstå att North Sentinel Island framstår som den ultimata backpacker- och äventyrsdrömmen. En ö i tropikerna med vit sand och turkost vatten som inga charterturister ens kommer i närheten av. Med ett folk som bär på hemligheter om allas vårt förflutna. Genuint och oförstört. Det enda som fattas för att göra drömbilden komplett är att de vore ”vänliga” mot främlingar. Men hade de varit det så hade de sannolikt inte heller funnits kvar.

Det är idag också enkelt att hitta till de mest avlägsna platser med hjälp av Google Maps och andra appar. Samt en och annan sedelbunt.

27-årige John Allen Chau som dödades med pilar förra veckan sägs ha betalat 25000 rupier (2 200 kr) till sex lokala fiskare för att de skulle ta honom till denna ö. Han ville missionera kristendomen enligt ett uttalande från anhöriga på hans instagramkonto.

Dock finns det inte mycket annat på det kontot som tyder på att han levde som missionär. Tvärt om består flödet av bilder, ord och hashtaggar som mest för tankarna till turism och äventyr. Det kan därför se ut som att det snarare var den klassiska backpacker-drömmen om att hitta det oförstörda paradiset som han levde ut.

Men visst är det också möjligt att han resonerade som så att det är synd om de människor som lever på stenåldern när de kunde få ta del av de kunskaper och den materiella välfärd som finns i världen utanför. Eller för den delen att få ta del av hans egna religiösa övertygelser.

Måste upphöra
Oavsett John Allen Chaus motiv. Det han gjorde förra veckan var en dåraktig risk att ta, inte bara för honom utan även för sentineleserna som på goda grunder inte kan antas ha ett immunförsvar som klarar ens en enkel influensa.

Och alldeles oavsett om han kan kategoriseras som vare sig backpacker eller turist sätter händelsen för mig ljuset på en myt som ofta odlas i backpacker-kretsar: Att backpackers och andra oberoende resenärer skulle vara bättre än andra turister på så sätt att de/vi (jag har backpackat själv ibland på vissa av mina resor) tär mindre på miljön, kommer närmare lokalbefolkningen och upplever fler ”äkta möten” med människor jämfört med charterturisten. Det där är helt enkelt inte alls med nödvändighet sant.

Bara för att du reser med en ryggsäck på ryggen, är borta länge samt bor och äter billigt blir du inte automatiskt en bättre människa. Och självklart gäller detsamma för rika affärsmän som istället betalar sig fram med feta plånböcker till de sista stenåldersmänniskorna på jorden.

Och om du väljer att tvinga dig på stammar som själva har valt att leva i isolering – De vet självklart att det finns människor i världen utanför. De har sett motorbåtarna, människorna i kläder, kokosnötterna och helikoptrarna. De förstår att det finns något annat där ute som inte de har tillgång till – men de har hittills valt att inte söka kontakt – så begår du ett mycket grovt övertramp. Och begriper du inte detta så är det frågan om du alls borde få vara ute och resa. Men vem ska hindra dig?

Jag kan bara hoppas att det som nu hänt väcker både myndigheter runt om i världen där de här sista stamfolken lever och de människor som finns runt de här dåraktiga äventyrarna som kallas ”stamturister”, så att alla sådana här idiotiska försök att kontakta de sista kvarvarande självständiga stammarna runt om på jorden genast stoppas!

11 kommentarer

Under krönikor, resor, världen

Hur ska du klä dig i Dubai? Hur är det på stränderna?


Hur ska du klä dig som turist i Dubai? Kläder efter väder, skulle jag säga. Och med hänsyn till var du är.

Jag såg nyss en fråga på Facebook: ”Har funderingar på att åka till Dubai i vår, är dock lite kluven pga de muslimska reglerna. Har försökt läsa på vad som förväntas av turisterna, men får lite olika budskap. Så ni som varit där kanske har bättre svar ang klädsel m.m. när man inte är vid strand eller pool. Vad gäller för både män och kvinnor?”

Vi var i Dubai i januari 2013 men jag skulle tro att det är ungefär likadant idag.

Det jag upplevde var att det gick bra att klä sig som jag brukar på resa: kläder efter väder. Men kanske med lite extra respekt: jag skulle inte gå i badkläder utanför stranden. Vill du besöka en moské råder det strängare regler och du bör ta reda på i förväg vilka krav just den moské du vill besöka ställer på icke-muslimer. Vi valde att titta på moskéer endast från utsidan, men så hade vi också bara ett par dagar i staden.

På stranden hade jag hel baddräkt, men jag tror att det går bra med bikini också. Topless är knappast vare sig tillåtet eller tillrådligt. Det råder fotoförbud på vissa stränder.

Här är några inspirationsbilder för den som vill veta hur man klär sig som turist i Dubai: (Tilläggas kan att äldsta barnet, Antons gröna skjorta köpte vi i Dubai, på grund av att hans rena käder tog slut. Skjortan var inte modern 2013 heller, men lite kul ändå.)






Lämna en kommentar

Under resor, Stränder

Bingo Rimér har rätt i kritiken av turismen i Thailand

Kändisfotografen Bingo Rimér är på semester. Igår publicerade han ett inlägg på Instagram som väckt stor debatt i sociala medier där han är kritisk mot den stora mängden andra turister på den strand där filmen ”the Beach” spelades in. Platsen ligger på ögruppen med namnet Phi Phi mellan ön Phuket och Krabi på fastlandet i södra Thailand.

Thailand överexploaterat
Själv följer jag få kändisar på Instagram och Bingo är ingen av dem. Men jag uppmärksammades på Instagram-inlägget via Twitter tidigare idag. Bingo skriver bland annat: ”Låt mig säga så här. Vi är inte ensamma. Det känns onekligen som att stora delar av Thailand är totalt överexploaterat. Någon måste dra i bromsen snart.”

Del i problemet
Av debatten får jag intrycket att många tycker att det är fånigt att som turist klaga på att det finns för många andra turister på en plats. Som turist är du ju själv en del av problemet.

Borde vetat?
Jo. Det är ju det enkla avfärdandet av kritiken. Svårt att säga emot. Ett annat tema i kritiken mot kritiken är att Bingo borde vetat om att det är mycket turister i Thailand. Och ja, det kan man ju tycka. Och det kan jag också tycka. Men samtidigt beror det lite på hur van resenär du är. Och hur påläst. Dessutom undrar jag om det inte varit en dramatisk ökning av turismen på många håll i världen just i år. Kanske också i Thailand?

Bilder som lurar
Jag tycker vidare inte att det är så märkligt att turister kan känna sig lurade utifrån vilka bilder som sprids. Postade själv två olika bilder av Lille Havfrue i Köpenhamn igår. En på Instagram och en här på bloggen. Samma motiv. Två helt olika bilder. Den typ av bilder där andra turister inte syns är ju den typ av bilder som vi vanligen, jag också, väljer att sprida. Man kan ju fundera över varför vi gör så. Men sannolikt har det att göra med att vi tycker att de bilderna bli finare och att vi gärna vill se och sprida just positiva bilder. Av våra resor. Av våra liv.

Bingo har rätt
Så rent allmänt vill jag ge Bingo rätt här. Jag är själv sådan som inte gillar för mycket trängsel och långa köer. Jag försöker därför att undvika att resa dit alla andra reser, i vart fall i högsäsong när alla andra reser dit. Vem vill behöva gå upp i soluppgången för att markera solstolar till exempel? Inte jag! Och då tycker jag att det är rätt att berätta om sin besvikelse över trängseln. Den som inte berättar om detta och istället väljer att skildra platser de besöker som om de vore ensamma där, även om trängseln egentligen är stor, är ju de som i första hand bidrar till att förvärra problemet. Inte de som, likt Bingo, ärligt berättar hur det är.

Ironin i det hela
‪Sedan finns det ju en ironi i att denna kritik kommer just mot stranden i ”the Beach”. Jag gillade inte filmen. Men boken gillade jag, och bokens tema är ju just hur sökandet efter orörda stränder utan turister leder till att inga orörda stränder blir kvar. ‬

Så vad gör vi?
Och det leder vidare mot den verkligt svåra frågeställningen i allt detta: Hur undviker vi att alla vackra platser på jorden förfulas av turismen? För egen del tror jag att svaret är nationalparker och annan skyddad natur, strandskydd och liknande. Jag tror också att flyget och turismen i övrigt måste börja tvingas att bära sina miljökostnader. ‬

‪Vad tror du? ‬

3 kommentarer

Under influerare, instagram, miljö, resor, sociala media, vackra platser

Vad är sanning om hundköttet på Bali?

De senaste två dygnen har det skrivits en mängd artiklar i framförallt Australiensisk media om hur turister luras att äta hundkött på Bali. Idag har Expressen fångat upp nyheten  i en artikel. Nyheten kommer från början från en djurrättsorganisation i Australien som påstår sig ha bevis för att hundkött säljs som kycklingspett till turister på den Indonesiska ön.

Tillåt mig att tvivla. 

Hundar äter kött. Att föda upp hundar kostar alltså mer än att föda upp kyckling. Priset på hundkött är därför rimligen betydligt högre än priset på kycklingkött. Varför skulle någon sälja något dyrt som något som är billigare? 

Men om det inte är sant: Varför skulle en djurrättsorganisation vilja fejka eller hårdvikla en sådan här nyhet? Så här tror jag: Därför att det faktiskt förekommer att hundkött äts på Bali. Dock är det ovanligt. Enligt den här forskningsrapporten föraktas hundätarna av majoriteten på Bali. Och djurrättsaktivisterna vill förmodligen skapa opinion mot att det alls är tillåtet att äta hundkött i Indonesien. Kan de då pressa landet och skada turistindustrin genom att påstå att turister luras att ära hundkött så kan de kanske uppnå sitt mål om totalförbud. Skulle de kunna tänkas ha resonerat. Om de valt att fejka nyheten. 

Jag har inga bevis för att nyheten är fejkad. Men tillåt mig att tvivla på sanningshalten…

5 kommentarer

Under media, resor

Jag vågade inte återvända till Ao Nang


Jag är löjligt förtjust i vackra platser. En av de allra vackraste platserna jag någonsin besökt var Ao Nang utanför Krabi i Thailand. Ao Nang och öarna och stränderna runt omkring. Året var 1994. Då var vi två och unga. Det var vår första långresa till Asien. 15 år senare åkte vi jorden med två små barn och vi ville besöka Thailand igen. Jag ville egentligen gärna återvända till det vackra Ao Nang. Men det slutade med att jag inte vågade.

Nästan ingen vill turista på helt öde platser. Ska du ha semester är det praktiskt om där finns någonstans att bo och någonstans att äta. Att det går att transportera sig dit och därifrån är ju också en förutsättning. Därför är andra turister – även det – en förutsättning.

De flesta populära turistorter genomgår en förvandlingsresa där de från början är okända, har något eller några få hotell och då kanske är som allra mysigast. Är där vackert, mysigt och trevligt på alla sätt och kanske billigt också – då går snart ryktet och fler hotell byggs. Det är på orter i den här fasen som du kan hamna i ett rum som har en byggarbetsplats som närmaste granne – om du har otur. Men har du tur pågår hotellbygget i andra änden av byn och stör dig inte det minsta. Och då kan det vara alldeles fantastiskt. I den fasen befann sig Ao Nang 1994. Och vi hade tur. Hotellbygget som pågick störde oss inte.

Phuket hade funnits med i de svenska charterkatalogerna i flera år men det var första året som Ao Nang fanns med. Det var ett av bolagen som hade det som kombination en vecka efter en första vecka på Phuket. Jag minns att vi såg en svensk familj som rest charter. De satt vid bordet intill en kväll på en restaurang där vi åt. Barnen var i tonåren och uttråkade för att där inte fanns andra svenska barn i deras ålder. Själva var vi mer än nöjda med frånvaron av charterhorder.

Vi ryggsäcksluffade och hade kommit med nattbuss från Bangkok. Och skulle vidare mot Penang i Malaysia. Vi reste med Lonely Planets gula bibel i ryggsäcken: ”Southeast Asia on a shoestring”. Jag hade suttit hemma i Karlskrona (där vi bodde på den tiden) läst och fantiserat om den här platsen med de fina stränderna vid de höga klipporna. Jag hade läst om ”longtail bokats” och försökt se framför mig hur de kunde tänkas se ut. I boken fanns förslag på boenden med telefonnummer intill. På så sätt kunde vi ringa från ett hotell och boka nästa innan vi åkte vidare. Eller så gick vi runt och kollade in de olika ställena. I Ao Nang hade vi inte bokat i förväg. Vi föll för en enkel och billig hydda på Peace Laguna Resort.

Vi stannade bara några få nätter men där var så underbart! En dag gjorde vi en utflykt över dagen till Phi Phi öarna. Där var också nästan orört.

Sedan dess har turismen i området vuxit. Och vuxit. Och vuxit.

Så när jag planerade den där resan 2008 och där vi skulle komma till Thailand i början av 2009 så var jag väldigt sugen på att återvända. Men när jag tittade på kartor över hur turistorten vuxit vågade jag inte riktigt. Skulle vi alls känna igen oss? Det slutade med att vi åkte till Ko Chang istället. Jag vågade inte riktigt återvända till Ao Nang.

Bilden ovan har dålig upplösning eftersom den är skannad med en enkel skanner från en diabild.

5 kommentarer

Under resor, vackra platser