Etikettarkiv: Asien

Två veckor på Borneo med stopp i Singapore

Vi är på väg tillbaka till staden Sandakan på norra Borneo, från den lilla ön Lankayan. Båtresan ska ta två timmar. Fartvinden gör att håret fladdrar. Solen skiner rakt på mitt ansikte. Jag oroar mig lite för att jag ska bränna mig i solen. Tur ändå att jag i alla fall smorde in näsan med solskydd. Och fartvinden svalkar ifrån den värsta hettan.

Vi har åkt ungefär en av dessa två timmar när sju små öar syns vid horisonten. En av dem är den sköldpaddsö som vi anlände till en vecka tidigare. Det börjar bli dags att sammanfatta vår resa.

En semester rinner iväg så fort. Vi har snart två veckor i Asien bakom oss. Lite i Singapore och mest på Borneo. Nu återstår bara en hemresa med ett par korta stopp på vägen. Så här kommer en dag-för-dag-sammanfattning:

Dag 0
Fredag kväll. Vi avreser med ett sent flyg från Kastrup, 22:35. Mycket mer finns inte att berätta om denna resdag. Den får därför räknas som dag noll.

Dag 1, mot Singapore
Vi mellanlandar, efter en knappt sex timmars flygning, i Doha för planbyte. Ett par timmar senare, ugefär halv åtta lokal tid, reser vi vidare mot Singapore. Den etappen ska ta knappt åtta timmar. Vi har då egentligen inte hunnit se något av den tjusiga flygplatsen, bara skyndat igenom.

Vi flyger över tidzoner, framåt i tiden, och därför har det hunnit bli kväll och mörkt ute när vi till slut landar i lilleputtlandet på Malackahalvöns sydspets, 20:20, lokal tid.

Det är 25 år sedan jag och min Anders var i den här staden senast. Den gången kom vi med tåg från Kuala Lumpur i Malaysia.

Jag står vid incheckningen på det kända hotellet Marina Bay Sands, som inte existerade den gången, när min bror med familj dyker upp. De har checkat in ett drygt dygn tidigare, och från och med nu ska vi i huvudsak resa tillsammans, alla åtta.

Vi hinner med ett dopp i hotellets berömda infinity-pool och äta lite nudlar med stekta räkor på ett snabbmatsställe innan dagen är slut.

Utsikten från hotellrummets balkong.

Dag 2, Singapore
På förmiddagen delar vi på oss familjevis och min familj går vi en kortare sväng in mot stan. Vi går förbi ett museum som har formen av vad som ska föreställa en lotusblomma, över en gångbro och vidare längs en kaj där vi ser vårt hotell dominera vyn på andra sidan vattnet. Det ser ut som tre skyskrapor som är sammanbyggda med en gemensam jätte-surfingbräda över taken. Vi ser sedan barn och vuxna som gymnastiserar eller har picknick i undergångarna under gatorna, där det är lite svalare. Hettan är annars tryckande. Vi vandrar bland annat förbi berömda Raffles Hotel och strosar in i ett kinesiskt tempel innan vi vänder tillbaka.

Lunch äter vi vid poolen på hotellets ”surfingbräda” och där tillbringar vi sedan några timmar på eftermiddagen. Pojkarna spelar lite biljard (!) på det fantastiska hotellrum som vi haft turen att bli uppgraderade till.

På kvällen åker vi alla åtta tunnelbana till stadsdelen Little India som verkligen känns mycket indisk. Där äter vi middag på en nepalesisk-indisk restaurang. Vi väljer nämligen att gå in på en restaurang som har dörr. Jag tar där en nepalesisk kycklingrätt. Det smakar gott, även om jag hade önskat en sås till som inte var alls så stark som den som serverades.

Medan vi äter öppnar sig himlen och ett tropiskt regn börjar falla över staden. En blixt slår ner alldeles nära. Åskknallen kommer i samma ögoblick som skenet från blixten. Min mango-lassi (smothie med yoghurt som bas), som jag valt som dryck till maten, kommer lagom till att vi alla ätit upp. Men den smakar mycket bra.

Vi passerade förbi ett tempel i Little India.

Dag 3, Singapore och Kota Kinabalu
Vi hänger vid och i poolen, på surfingbräde-taket på Marina Bay Sands innan det är dags att checka ut. Sedan går vi en sväng runt parkområdet Gardens by the Bay, som ligger precis intill hotellet. Det är här de där svampformade ”träden” med klängväxter finns, som har blivit något av en signatur för Singapore.

Vi tar en fika på ett café och hinner med ett av växthusen i parken innan det är dags att ge sig av till Kota Kinabalu på Borneo. Flygresan tar ungefär två och en halv timme.

När vi landar är det kväll och mörkt. Vi checkar in på det Airbnb som jag hyrt och åker sedan till nattmarknaden inne i centrala stan för att äta. Jag och min Anders delar på en hummer som är fantastiskt billig och smakar som hummer ska. Gott, med andra ord. Våra ungdomar väljer stekta räkor, men äter ingenting. Så vi sätter i oss gott och väl hälften av deras räkor utöver hummern. Miljöombytet – från lyxhotell i välordnade Singapore till kaotisk nattmarknad på Borneo, med enklaste möjliga matlagningsmöjligheter, transvestiter som serverar maten och fattiga småbarn som leker i mörkret bland marknadsstånden som saluför allt från färsk fisk, skaldjur och läbbiga jättesnäckor till rått kött, grönsaker och frukt i ett enda virrvarr – blir nog helt enkelt bara för mycket för våra pojkar.

Ett morgondopp i poolen på Marina Bay Sands innan avresan till Borneo.

Dag 4, Snorklingsutflykt utanför Kota Kinabalu
Precis utanför Kota Kinabalu ligger Tanuku Abdul Rahmans nationalpark som består av fem öar och korallreven runt dem. Vi har bestämt oss för att komma iväg hyggligt tidigt på förmiddagen, men innan vi ordnat med frukost, taxi, köpt båtbiljetter och hämtat ut kontanter hinner klockan ändå bli 11 innan vi till slut kommer iväg med båten.

Vi har valt att åka till två öar, Pulau Manukan och Pulau Sapi, med chatrad båt. Det betyder att vi bestämmer en tid när vi ska bli skjutsade från Manukan till Sapi och en tid när vi ska åka tillbaka.

På den första ön snorklar vi lite innan vi äter lunch. Snorklingen är verkligen inget extra. På gränsen till dålig, faktiskt. Och det är ganska skräpigt med ilandfluten plast på stranden, en bit bortanför den plats vi valt. Men vi ser en varan på väg till restaurangen på ön. Och vid nästa ö är snorklingen betydligt bättre. Vi ser bland annat anemoner med ”Nemo-fiskar”.

Här är stranden också vackrare och vi ser några apor. Och även här en varan. Funderar du på att resa hit kan jag verkligen rekommendera ön Sapi.

Stranden vid Pulau Sapi.

Dag 5, Mount Kinabalu
Mount Kinabalu, eller som det egentligen heter Gunung Kinabalu, är både Borneos och Malaysias högsta berg med en höjd på drygt fyra tusen meter över havet. Berget ligger i Kinabalus nationalpark som är med på Unescos lista över världsarv. Hit gör vi en heldagsutflykt. Att bestiga toppen är det inte tal om, vi håller oss till bergets sluttningar.

Vi blir upphämtade vid respektive boende och åker minibuss genom regnskog i ett vackert bergslandskap där vi då och då ser bergets topp skymta i bakgrunden.

Vi stannar till vid en utsiktsplats innan vi åker vidare mot nationalparken för en kort promenad i regnskogen. Guiden berättar om olika växter och hur de används i traditionell medicin. Han visar oss också ett exemplar av världens näst minsta orkidé och en blodigel. Senare har vi turen att även få se världens största blomma innan vi går en promenad på smala hängbroar uppe bland träden i regnskogen.

Kvällsmålet intar vi på en restaurang i stan därefter större sällskap firar en födelsedag, glatt själva häller upp från flaskorna och sjunger ”Happy birthday to you”, bara den strofen, till varje skål. Stämningen är tämligen munter. Striktast klädsel har en man i sällskapet som till shortsen bär en kortärmad skjorta i ett tyg med mönster med både breda svarta ränder och rosa rosor ovanpå det.

Regnskogspromenad.

Dag 6, Sandakan
Efter två dagar i och runt Kota Kinabalu är det dags att åka vidare mot nordligaste Borneo.

Sandakan, heter staden som turismen utgår ifrån i det här området. Även om stan i sig inte har särskilt mycket att visa upp. Den har ungefär 100 000 invånare. Här bor vi en natt på Four Points by Sheraton. Vi tar ett eftermiddagsdopp i poolen, äter på ett enkel ställe på stan, intill kajkanten, där råttor springer mellan borden och en pust av avloppsdoft drar förbi då och då. Men kvällen är ljum och maten är god.

Vi strosar också genom en galleria där vi fyller på med en laddarsladd med två usb-utgångar till våra Apple-prylar. Och det är ungefär det. Mest av allt en res-dag.

Moské i Sandakan.

Dag 7, Sköldpaddsön
Turtle Island kallas en ö som ligger ungefär en timmes båtresa utanför Sandakan. Egentligen heter ön Selingan och här påbörjades redan på 1920-talet ett naturvårdsarbete för att hjälpa ett par arter stora havssköldpaddor att överleva. Den gången avbröts arbetet av andra världskriget, men det är sedan slutet av 1960-talet igång igen.

Vi kommer hit med en motorbåt som bevakas av ett par medföljande poliser, för vår säkerhets skull. För några år sedan förekom det nämligen att turister kidnappades av separatister från Filippinerna och togs som gisslan. Numera har svenska UD släppt sin avrådan från att besöka området (i ett annat, närliggande område ligger dock avrådan kvar) men den Malaysiska staten fortsätter vidta extra säkerhetsåtgärder för turismens skull.

Mot slutet blir båtresan mycket blöt, särskilt för 13-åringen som sitter längst bak i båten och som mest skrattar åt det hela. Vad gör man, liksom? Men när det senare visar sig att det nästan nya mobilen han hade i bakfickan är död är det verkligen inte roligt längre.

Vi får på kvällen se en jättesköldpadda lägga ägg och se hur äggen omhändertas och grävs ner i sanden i särskilda skydd som både ska skydda mot rovdjur och hindra de små sköldpaddorna att ta sig ut på egen hand. Med den här åtgärden ungefär fördubblas antalet sköldpaddsungar som når havet, jämfört med om naturen får ha sin gång. Vi får också se ett tjugotal sköldpaddsungar släppas ut och ta sig ner till havet. En fantastisk upplevelse!

Sköldpaddan mäts efter äggläggningen, skalet är 90 cm långt.

Dag 8, Gomatong-grottan och regnskogen
Vi lämnar sköldpaddsön tidigt på morgonen. Från Sandakan går färden vidare två timmar i minibuss genom ett landskap som helt domineras av palmoljeplantager. Vi ska se en del av en kalkstensgrotta som är delstaten Sabahs största grott-system. Här finns både fladdermöss och svalbon som skördas för att bli kinesisk soppa.

Den är intressant. Men det mest spännande är att vi skymtar en vild orangutang som klättrar i ett träd i regnskogen ovanför grottan!

Sedan fortsätter vi ungefär en halvtimme till Bilit Rainforest Lodge där vi ska bo i två nätter. Endast de sista fem minuterna av resan dit sker med båt på floden Kinabatangan. Vi checkar in, äter lunch och får lite tid för vila.

Jag byter objektiv på kameran och när jag går ut för att testa ut lämpliga inställningar på kameran så dyker det upp en hel flock apor, långsvansade makaker, inne bland stugorna. Det blir ett bra tillfälle att övadjurfotografering.

Vid fyratiden bär det sedan av i båt uppströms längs floden för en två timmar lång safari. Vi ser bland annat näsapor, makaker, någon slags asiatiska babianer och en apa med ordet ”silver” i det engelska namnet. Vi ser även fåglar; massor av vita hägrar, svalor, en uggla och två arter kungsfiskare. En fantastisk första tur på floden!

Efter middagen får vi också en kortare nattur på floden i mörker där guiden lyser med ficklampa på olika djur. Bland annat ser vi flygande hundar, en slags stora fladdermöss. Den här gången åker jag på safari i klänning, klackskor (om än inte högklackade) och utan kamera. Det fungerar också bra. Jag tänker att det ändå är svårt att få till bra bilder i mörkret och utan kamera är det lättare att fokusera på andra sinnesintryck utöver synen som ljud och dofter. Det finns blommande träd i djungeln som doftar mycket gott.

En näsapa sitter uppe i ett träd.

Dag 9, på floden Kinabatangan
Vi börar dagen mycket tidigt med en tidig morgontur på floden redan innan frukost. Vi bjuds på te och kaffe innan turen och sedan bär det iväg genom morgondimman.

Den här gången går färden nedströms. Till att börja med ser vi inte så många djur på grund av dimman, men efterhand som den lättar ser vi fler och fler. Apor och näshornsfåglar, bland annat. Till slut har vi också turen att få se ännu en vild orangutang i ett träd. Den här ser vi bättre än den första, vid grottan. Den håller på att bygga ett bo högt upp i trädet där den ska sova i natt. Orangutanger lever ensamma, får vi veta, utom honorna när de har en unge, och de bygger ständigt nya bon på olika platser i regnskogen.

Vi besöker som avslutning en sjö som invaderats av blå blommor från Sydamerika, som inte hör hemma här, men som myndigheterna nu gett upp hoppet om att en dag lyckas utrota från dessa trakter. De togs en gång hit som föda till grisar och nu är de överallt. Men vackra är de trots att de inte borde vara här.

Efter frukosten besöker vi byn Bilit som bara består av några få hus.

Eftermiddagsturen avgår även den här dagen vid fyra-tiden och nu är vi på jakt efter att få se elefanter! Hur det gick? Det lovar jag att återkomma till i ett särskilt blogginlägg.

på kvällen anländer en stor grupp på kanske 20-30 svenskar till lodgen där vår grupp på åtta personer nästan varit de enda gästerna (högst ungefär lika många personer ytterligare). Det visar sig att de reser med ”rosa bussarna” och de ska ut på floden nästa morgon.

Häger i morgondimman på floden.

Dag 10, Rehabiliteringscenter för orangutanger
Direkt efter frukost är det dags för oss att lämna lodgen vi bott på i två nätter och ge oss av tillbaka mot Sandakan. Ett par mil öster om staden stannar vi vid Sepiloks rehabiliteringscenter för orangutanger. Vi är här i god tid innan klockan tio när orangutangerna ska matas. Centret tar hand om orangutanger som svälter efter att den skog där de bott kalhuggits och sådana som tagits tillfånga och hållits i bur som husdjur, av okunniga människor.

Syftet är att träna och återanpassa orangutangerna till ett liv i frihet i regnskogen.

Först får vi se en träningsanläggning där djuren hålls den första tiden i centret innan de släpps ut i det naturreservat som finns på platsen och där djuren lever i relativ frihet, om än lite väl tätt på varandra. Sedan får vi chansen att se några av de människolika aporna som kommit ut i den delen av parken som inte är inhägnad komma förbi en utfodringsplats för att äta.

Efter orangutangerna ser vi ett liknande center för björnar. De björnar som finns på Borneo är storleksmässigt världens minsta.

Efter lunch återvänder vi till vårt hotell i Sandakan där vi hämtar upp ett par väskor som vi låtit lagra där och tvätt som vi låtit tvätta upp medan vi varit iväg. Eftermiddagen tillbringar vi med att besöka en marknad, inhandla födelsedagspresenter och hänga vid poolen.

En ung orangutang som äter.

Dag 11, Lankayan
Pulau Lankayan är en ö som ligger två timmars båtresa norr om Sandakan. Den här gången garanteras vår säkerhet av två militärer som följer med i båten. Vi anländer strax innan lunch och hinner med att doppa oss och snorkla lite innan det är dags att äta. Efter lunch blir det mer snorkling.

Vi bor i stugor på stranden på den lilla ön som det bara tar ungefär en kvart att gå runt.

Det här är först och främst en dyk-resort och för de som dyker ingår all dykning i priset, men vi har rest hit som icke-dykare och har därför betalat ett något lägre pris.

Vi ser ett myller av fiskar, sjöstjärnor, snäckor och koraller när vi snorklar. Vi ser dessutom revhajar och skölpaddor röra sig mellan bryggorna på ön. Det är nämligen också en sköldpaddsö, dit havssköldpaddor kommer för att lägga ägg, som samlas in för att grävas ner i sanden på samma sätt som på sköldpaddsön Selingan, bara i något mindre skala.

Mot kvällen slår ett rejält åskregn till och det bara vräker ner en stund.

Kusinerna blir fotograferade vid ankomsten till Lankayan.

Dag 12, Lankayan
Idag är det Albins födelsedag. Han fyller 14 år. Det firas så klart med både sång och presenter på morgonen. Han får bland annat en ny mobiltelefon som ersättning för den som gått sönder.

Han är inte med i det gäng som anmält sig till en prova-på-kurs i dykning. Det är däremot min 15-åring och hans två kusiner som är 13 och 11 år gamla. Både jag och min bror har dykarcertifikat sedan tidigare, men dels har ingen av oss dykt på senare år och dels vill vi gärna vara med när våra barn provar på att dyka med tuber. Vi har därför också anmält oss.

Vi får hjälp att välja utrustning och en genomgång om hur den fungerar. Sedan får vi prova att andas i regulatorn och en genomgång om hur den och masken töms på vatten, vid behov. Vi övar också att tömma masken på torra land. Vi får också en genomgång om hur man tryckutjämar öronen under vatten och så får vi lära oss några dyk-tecken att teckna med händerna under vattnet; ”okej”, ”vi går ner”, ”vi går upp”, ”jag har problem”, ”med örat”, ”haj” och ”sköldpadda”.

Sedan är vi redo att gå ner i vattnet och stående på knä visa att vi klarar att tömma både masken och regulatorn på vatten, samt simma en kort runda. Efter en kortare paus är det dags att ge sig ut med båt och dyka en halvtimme på sex-sju meters djup. Tiden springer iväg fort och snart är vi tillbaka på land igen.

Den här dagen är det mulet väder. Efter lunch vilar jag och 15-åringen lite medan övriga i sällskapet paddlar kayak en timme. Så blir det lite snorkling igen innan det är dags för middag som avslutas med födelsedagstårta.

Födelsedagstårtan.

Dag 13, Lakayan
Nu är vädret bättre igen. sol och växlande molnighet. Vi snorklar på både för- och eftermiddagen. Bäst är det när det är högvatten. Vid lågvatten är det egentligen lite för grunt för att det ska kännas bekvämt.

På eftermiddagen bränner sig dessutom både Albin och min Anders på en brännmanet. De får hjälp att slå ättika på huden, vilket ska lindra skadan.

På kvällen får vi alla vara med om något betydligt trevligare innan middagen, nämligen hur småsköldpaddor kläcks och sedan släpps ut i havet. Ungefär 150 stycken. De är helt omåttligt söta!

En liten sköldpadda på väg mot stora havet.

Dag 14, tillbaka till Singapore
Vi lämnar Lankayan halv åtta på morgonen. Det ögonblick som inledde det här dag-för-dag reportaget infinner sig och försvinner igen.

Väl i Sandakan tillbringar vi ett par timmar på Sepilok Nature Resort där vi fikar i en vacker miljö innan vi skjutsas vidare till flygplatsen.

Resan tillbaka till Singapore går sedan via Malaysias huvudstad Kuala Lumpur där vi tillbringar tre timmar på flygplatsen.

När vi checkat in på hotellet där vi ska bo en natt och sedan ska ta hissen upp till rummen möts vi i hissdörren av en pigg liten robot. Den heter Jeno och står för rumsservicen på Hotel Jen Orchardgateway by Shangri-La. Jag gissar att den är kompis med R2-D2.

Vi hinner med ett snabbt dopp i takpoolen innan den stänger klockan elva på kvällen.

Fina blommor på Sepilok Nature Lodge.

Dag 15, Singapore
Anders kabinväska har gått sönder under resan till Singapore. Dragkedjan har fastnat och sedan gått sönder. Vi behöver köpa en ny väska. Vi snurrar runt ett bra tag i kvarteren runt vårt hotell i Singapore innan vi hittar en affär som både är öppen och säljer kabinväskor. Senare på dagen ska vi se flera sådana affärer. Typiskt.

Vi går alltså en sväng på stan även efter att vi checkat ut men hittar inget prisvärt att handla. Allt verkar vara dyrt i Singapore numera.

På hotellet får vi lov att använda poolen efter att vi har checkat ut, så det får bli ett sista poolhäng, där vi pratar länge med två kvinnor från Australien och sedan säger hejdå till min bror med familj som ska resa hem tre timmar efter oss, och tackar för trevligt ressällskap innan vi lämnar centrala Singapore i en taxi i solnedgången.

Takpoolen på Hotel Jen Orchardgateway

Sist en avslutande vinjettbild från Borneo. En orangutang som äter:

14 kommentarer

Under natur, resor

Infinitypoolen som är selfiefotograferandets paradis på jorden

Vi har bott två nätter på Marina Bay Sands i Singapore. Hotellet med infinity-poolen som är selfiefotograferandets paradis på jorden.

Till och med jag gjorde några försök.

Jag konstaterar att det finns olika sätt att skildra en sådan här pool på bild. Här kommer några exempel.

17 kommentarer

Under boende, fotografi, resor

Stenåldersstam dödade amerikan – sätter fokus på idiotisk ”stamturism”

– Krönika

Förra veckan dödades en amerikan på en ö i Andamanerna. Händelsen sätter fokus på den mest ultimata men också mest idiotiska formen av backpacking, oberoende resande och äventyr som tänkas kan.

Har du också hört talas om den 27-åriga amerikanen som nyligen dödades av en isolerad stenåldersstam på ön Norra Sentinel i Bengaliska viken?

Stenålder
Jag kan inte låta bli att fascineras av detta folk som jag aldrig förut hört talas om. De lever på en och samma gång på stenåldern och i vår tid. Jag har nu läst på om dem och också tittat på ett videoklipp där indier kastar kokosnötter till stenåldersmänniskorna utan att bli angripna.

Annars ska nästan alla tidigare försök att kontakta detta folk ha slutat med att inkräktarna dödats. Ofta med pil och båge. Precis det som hände den amerikanska turisten förra veckan.

Härstammar från de första som lämnade Afrika
På det klipp där några personer ur folket uppträder fredligt plockar de åt sig av kokosnötterna som kastas till dem samtidigt som de uppenbart är rädda. En kvinna kommer fram på stranden, går ut i vattnet, tar tag i en av männen och drar honom med sig in i skogen.

Människorna har knappt några kläder på sig men bär verktyg i höftband. Och har någon form av pannband och halsringar. En av männen har blommor i sitt pannband så att den bildar en slags blomsterkrans. Både män och kvinnor har mycket kortklippt hår.

North Sentinel Island är en ö i ögruppen Andamanerna som ligger mellan Indien och Thailand. Ön är liten, skogbeklädd och omgiven av korallrev.

Sentineleserna, det ursprungsfolk som bor där, tros härstamma från de första människorna som lämnade Afrika och antas ha bott på North Sentinel i ca 60 000 år. Mycket lite är känt om dem, deras kultur, sociala mönster och språk, eftersom de lever helt avskurna från resten av världen. De betraktas som ett av de allra mest isolerade folken på jorden.

”Stamturism” är fel
Att stenåldersfolket dödade den amerikanska medborgaren har förnyat en oro som redan fanns på Andamanerna för en ökning av ”stamturism” i området. Det är lätt att dela denna oro. Ska inte världens sista kvarvarande stenåldersfolk ha rätt att få bli lämnade ifred så länge de själva önskar det?

Officiellt har ön sedan 1947 legat under indisk administration som en del av Andamanerna och Nikobarerna. Men eftersom ön aldrig har ockuperats så befinner den sig enligt internationell lag i ett slags tomrum. Den kan betraktas som självständig och bör så få vara.

Andamanerna och Nikobarerna säger sig inte heller ha några intentioner att kontakta eller störa livet och befolkningen på ön. Och alla myndigheter tycks vara överens om att ”stamturism” är fel.

Kustbevakningen patrullerar med rätta området frekvent. Ändå fortsätter människor att försöka se sentineleserna – ofta just genom att betala lokala fiskare. För några år sedan fångades en Mumbai-baserad affärsman på en sportfiskebåt av kustbevakningen. Han är bara ett exempel på dem som besöker området som ”stam-turister”.

Men problemet ökar
I juni tog inrikesdepartementet bort ett tidigare krav på tillståndsprövning för utländska medborgare som vill besöka vissa öar i området. Bland dem fanns North Sentinel Island. Men myndigheterna insisterar nu på att turister fortfarande måste ha tillstånd från distriktsmyndigheten och skogsavdelningen för att få besöka ön.

På Andamanerna finns det, enligt en artikel av brittiska BBC, totalt fem särskilt utsatta stammar. De är jarawaerna, sentineleserna, Great Andamanese, Onge och Shompen. Jarawaerna har precis som sentineleserna inte integrerats med resten befolkningen på öarna.

Det gör dem extra sårbara men också extra intressanta för många av de 500 000 turister som besöker öarna varje år. Jarawaerna bor i ett skogsreservat. För att se dem, tar vissa turister bussen som går från Andamanernas huvudstad Port Blair till Baratang. Längs den vägen bor nämligen denna stam. År 2013 förbjöd högsta domstolen turister att åka sträckan efter att en videosnutt spridits som visade poliser som tvingar Jarawa-kvinnor att dansa för turister. Snacka om att inte respektera människor!

Domstolen ändrade senare beslutet efter att statsförvaltningen lämnat en garanti att ingen turism eller kommersiell etablering i området skulle tillåtas. Men turister sägs fortfarande i sin hänsynslösa jakt på unika upplevelser och äventyr söka upp även denna stam. Numera är det dock förbjudet att sprida bilder och klipp från stamfolk inom Andamanerna på internet.

Den ultimata drömmen
På något sätt är det samtidigt möjligt att förstå att North Sentinel Island framstår som den ultimata backpacker- och äventyrsdrömmen. En ö i tropikerna med vit sand och turkost vatten som inga charterturister ens kommer i närheten av. Med ett folk som bär på hemligheter om allas vårt förflutna. Genuint och oförstört. Det enda som fattas för att göra drömbilden komplett är att de vore ”vänliga” mot främlingar. Men hade de varit det så hade de sannolikt inte heller funnits kvar.

Det är idag också enkelt att hitta till de mest avlägsna platser med hjälp av Google Maps och andra appar. Samt en och annan sedelbunt.

27-årige John Allen Chau som dödades med pilar förra veckan sägs ha betalat 25000 rupier (2 200 kr) till sex lokala fiskare för att de skulle ta honom till denna ö. Han ville missionera kristendomen enligt ett uttalande från anhöriga på hans instagramkonto.

Dock finns det inte mycket annat på det kontot som tyder på att han levde som missionär. Tvärt om består flödet av bilder, ord och hashtaggar som mest för tankarna till turism och äventyr. Det kan därför se ut som att det snarare var den klassiska backpacker-drömmen om att hitta det oförstörda paradiset som han levde ut.

Men visst är det också möjligt att han resonerade som så att det är synd om de människor som lever på stenåldern när de kunde få ta del av de kunskaper och den materiella välfärd som finns i världen utanför. Eller för den delen att få ta del av hans egna religiösa övertygelser.

Måste upphöra
Oavsett John Allen Chaus motiv. Det han gjorde förra veckan var en dåraktig risk att ta, inte bara för honom utan även för sentineleserna som på goda grunder inte kan antas ha ett immunförsvar som klarar ens en enkel influensa.

Och alldeles oavsett om han kan kategoriseras som vare sig backpacker eller turist sätter händelsen för mig ljuset på en myt som ofta odlas i backpacker-kretsar: Att backpackers och andra oberoende resenärer skulle vara bättre än andra turister på så sätt att de/vi (jag har backpackat själv ibland på vissa av mina resor) tär mindre på miljön, kommer närmare lokalbefolkningen och upplever fler ”äkta möten” med människor jämfört med charterturisten. Det där är helt enkelt inte alls med nödvändighet sant.

Bara för att du reser med en ryggsäck på ryggen, är borta länge samt bor och äter billigt blir du inte automatiskt en bättre människa. Och självklart gäller detsamma för rika affärsmän som istället betalar sig fram med feta plånböcker till de sista stenåldersmänniskorna på jorden.

Och om du väljer att tvinga dig på stammar som själva har valt att leva i isolering – De vet självklart att det finns människor i världen utanför. De har sett motorbåtarna, människorna i kläder, kokosnötterna och helikoptrarna. De förstår att det finns något annat där ute som inte de har tillgång till – men de har hittills valt att inte söka kontakt – så begår du ett mycket grovt övertramp. Och begriper du inte detta så är det frågan om du alls borde få vara ute och resa. Men vem ska hindra dig?

Jag kan bara hoppas att det som nu hänt väcker både myndigheter runt om i världen där de här sista stamfolken lever och de människor som finns runt de här dåraktiga äventyrarna som kallas ”stamturister”, så att alla sådana här idiotiska försök att kontakta de sista kvarvarande självständiga stammarna runt om på jorden genast stoppas!

11 kommentarer

Under krönikor, resor, världen

Hur ska du klä dig i Dubai? Hur är det på stränderna?


Hur ska du klä dig som turist i Dubai? Kläder efter väder, skulle jag säga. Och med hänsyn till var du är.

Jag såg nyss en fråga på Facebook: ”Har funderingar på att åka till Dubai i vår, är dock lite kluven pga de muslimska reglerna. Har försökt läsa på vad som förväntas av turisterna, men får lite olika budskap. Så ni som varit där kanske har bättre svar ang klädsel m.m. när man inte är vid strand eller pool. Vad gäller för både män och kvinnor?”

Vi var i Dubai i januari 2013 men jag skulle tro att det är ungefär likadant idag.

Det jag upplevde var att det gick bra att klä sig som jag brukar på resa: kläder efter väder. Men kanske med lite extra respekt: jag skulle inte gå i badkläder utanför stranden. Vill du besöka en moské råder det strängare regler och du bör ta reda på i förväg vilka krav just den moské du vill besöka ställer på icke-muslimer. Vi valde att titta på moskéer endast från utsidan, men så hade vi också bara ett par dagar i staden.

På stranden hade jag hel baddräkt, men jag tror att det går bra med bikini också. Topless är knappast vare sig tillåtet eller tillrådligt. Det råder fotoförbud på vissa stränder.

Här är några inspirationsbilder för den som vill veta hur man klär sig som turist i Dubai: (Tilläggas kan att äldsta barnet, Antons gröna skjorta köpte vi i Dubai, på grund av att hans rena käder tog slut. Skjortan var inte modern 2013 heller, men lite kul ändå.)






Lämna en kommentar

Under resor, Stränder

Bingo Rimér har rätt i kritiken av turismen i Thailand

Kändisfotografen Bingo Rimér är på semester. Igår publicerade han ett inlägg på Instagram som väckt stor debatt i sociala medier där han är kritisk mot den stora mängden andra turister på den strand där filmen ”the Beach” spelades in. Platsen ligger på ögruppen med namnet Phi Phi mellan ön Phuket och Krabi på fastlandet i södra Thailand.

Thailand överexploaterat
Själv följer jag få kändisar på Instagram och Bingo är ingen av dem. Men jag uppmärksammades på Instagram-inlägget via Twitter tidigare idag. Bingo skriver bland annat: ”Låt mig säga så här. Vi är inte ensamma. Det känns onekligen som att stora delar av Thailand är totalt överexploaterat. Någon måste dra i bromsen snart.”

Del i problemet
Av debatten får jag intrycket att många tycker att det är fånigt att som turist klaga på att det finns för många andra turister på en plats. Som turist är du ju själv en del av problemet.

Borde vetat?
Jo. Det är ju det enkla avfärdandet av kritiken. Svårt att säga emot. Ett annat tema i kritiken mot kritiken är att Bingo borde vetat om att det är mycket turister i Thailand. Och ja, det kan man ju tycka. Och det kan jag också tycka. Men samtidigt beror det lite på hur van resenär du är. Och hur påläst. Dessutom undrar jag om det inte varit en dramatisk ökning av turismen på många håll i världen just i år. Kanske också i Thailand?

Bilder som lurar
Jag tycker vidare inte att det är så märkligt att turister kan känna sig lurade utifrån vilka bilder som sprids. Postade själv två olika bilder av Lille Havfrue i Köpenhamn igår. En på Instagram och en här på bloggen. Samma motiv. Två helt olika bilder. Den typ av bilder där andra turister inte syns är ju den typ av bilder som vi vanligen, jag också, väljer att sprida. Man kan ju fundera över varför vi gör så. Men sannolikt har det att göra med att vi tycker att de bilderna bli finare och att vi gärna vill se och sprida just positiva bilder. Av våra resor. Av våra liv.

Bingo har rätt
Så rent allmänt vill jag ge Bingo rätt här. Jag är själv sådan som inte gillar för mycket trängsel och långa köer. Jag försöker därför att undvika att resa dit alla andra reser, i vart fall i högsäsong när alla andra reser dit. Vem vill behöva gå upp i soluppgången för att markera solstolar till exempel? Inte jag! Och då tycker jag att det är rätt att berätta om sin besvikelse över trängseln. Den som inte berättar om detta och istället väljer att skildra platser de besöker som om de vore ensamma där, även om trängseln egentligen är stor, är ju de som i första hand bidrar till att förvärra problemet. Inte de som, likt Bingo, ärligt berättar hur det är.

Ironin i det hela
‪Sedan finns det ju en ironi i att denna kritik kommer just mot stranden i ”the Beach”. Jag gillade inte filmen. Men boken gillade jag, och bokens tema är ju just hur sökandet efter orörda stränder utan turister leder till att inga orörda stränder blir kvar. ‬

Så vad gör vi?
Och det leder vidare mot den verkligt svåra frågeställningen i allt detta: Hur undviker vi att alla vackra platser på jorden förfulas av turismen? För egen del tror jag att svaret är nationalparker och annan skyddad natur, strandskydd och liknande. Jag tror också att flyget och turismen i övrigt måste börja tvingas att bära sina miljökostnader. ‬

‪Vad tror du? ‬

3 kommentarer

Under influerare, instagram, miljö, resor, sociala media, vackra platser

Vad är sanning om hundköttet på Bali?

De senaste två dygnen har det skrivits en mängd artiklar i framförallt Australiensisk media om hur turister luras att äta hundkött på Bali. Idag har Expressen fångat upp nyheten  i en artikel. Nyheten kommer från början från en djurrättsorganisation i Australien som påstår sig ha bevis för att hundkött säljs som kycklingspett till turister på den Indonesiska ön.

Tillåt mig att tvivla. 

Hundar äter kött. Att föda upp hundar kostar alltså mer än att föda upp kyckling. Priset på hundkött är därför rimligen betydligt högre än priset på kycklingkött. Varför skulle någon sälja något dyrt som något som är billigare? 

Men om det inte är sant: Varför skulle en djurrättsorganisation vilja fejka eller hårdvikla en sådan här nyhet? Så här tror jag: Därför att det faktiskt förekommer att hundkött äts på Bali. Dock är det ovanligt. Enligt den här forskningsrapporten föraktas hundätarna av majoriteten på Bali. Och djurrättsaktivisterna vill förmodligen skapa opinion mot att det alls är tillåtet att äta hundkött i Indonesien. Kan de då pressa landet och skada turistindustrin genom att påstå att turister luras att ära hundkött så kan de kanske uppnå sitt mål om totalförbud. Skulle de kunna tänkas ha resonerat. Om de valt att fejka nyheten. 

Jag har inga bevis för att nyheten är fejkad. Men tillåt mig att tvivla på sanningshalten…

5 kommentarer

Under media, resor

Jag vågade inte återvända till Ao Nang


Jag är löjligt förtjust i vackra platser. En av de allra vackraste platserna jag någonsin besökt var Ao Nang utanför Krabi i Thailand. Ao Nang och öarna och stränderna runt omkring. Året var 1994. Då var vi två och unga. Det var vår första långresa till Asien. 15 år senare åkte vi jorden med två små barn och vi ville besöka Thailand igen. Jag ville egentligen gärna återvända till det vackra Ao Nang. Men det slutade med att jag inte vågade.

Nästan ingen vill turista på helt öde platser. Ska du ha semester är det praktiskt om där finns någonstans att bo och någonstans att äta. Att det går att transportera sig dit och därifrån är ju också en förutsättning. Därför är andra turister – även det – en förutsättning.

De flesta populära turistorter genomgår en förvandlingsresa där de från början är okända, har något eller några få hotell och då kanske är som allra mysigast. Är där vackert, mysigt och trevligt på alla sätt och kanske billigt också – då går snart ryktet och fler hotell byggs. Det är på orter i den här fasen som du kan hamna i ett rum som har en byggarbetsplats som närmaste granne – om du har otur. Men har du tur pågår hotellbygget i andra änden av byn och stör dig inte det minsta. Och då kan det vara alldeles fantastiskt. I den fasen befann sig Ao Nang 1994. Och vi hade tur. Hotellbygget som pågick störde oss inte.

Phuket hade funnits med i de svenska charterkatalogerna i flera år men det var första året som Ao Nang fanns med. Det var ett av bolagen som hade det som kombination en vecka efter en första vecka på Phuket. Jag minns att vi såg en svensk familj som rest charter. De satt vid bordet intill en kväll på en restaurang där vi åt. Barnen var i tonåren och uttråkade för att där inte fanns andra svenska barn i deras ålder. Själva var vi mer än nöjda med frånvaron av charterhorder.

Vi ryggsäcksluffade och hade kommit med nattbuss från Bangkok. Och skulle vidare mot Penang i Malaysia. Vi reste med Lonely Planets gula bibel i ryggsäcken: ”Southeast Asia on a shoestring”. Jag hade suttit hemma i Karlskrona (där vi bodde på den tiden) läst och fantiserat om den här platsen med de fina stränderna vid de höga klipporna. Jag hade läst om ”longtail bokats” och försökt se framför mig hur de kunde tänkas se ut. I boken fanns förslag på boenden med telefonnummer intill. På så sätt kunde vi ringa från ett hotell och boka nästa innan vi åkte vidare. Eller så gick vi runt och kollade in de olika ställena. I Ao Nang hade vi inte bokat i förväg. Vi föll för en enkel och billig hydda på Peace Laguna Resort.

Vi stannade bara några få nätter men där var så underbart! En dag gjorde vi en utflykt över dagen till Phi Phi öarna. Där var också nästan orört.

Sedan dess har turismen i området vuxit. Och vuxit. Och vuxit.

Så när jag planerade den där resan 2008 och där vi skulle komma till Thailand i början av 2009 så var jag väldigt sugen på att återvända. Men när jag tittade på kartor över hur turistorten vuxit vågade jag inte riktigt. Skulle vi alls känna igen oss? Det slutade med att vi åkte till Ko Chang istället. Jag vågade inte riktigt återvända till Ao Nang.

Bilden ovan har dålig upplösning eftersom den är skannad med en enkel skanner från en diabild.

5 kommentarer

Under resor, vackra platser