Jag vågade inte återvända till Ao Nang


Jag är löjligt förtjust i vackra platser. En av de allra vackraste platserna jag någonsin besökt var Ao Nang utanför Krabi i Thailand. Ao Nang och öarna och stränderna runt omkring. Året var 1994. Då var vi två och unga. Det var vår första långresa till Asien. 15 år senare åkte vi jorden med två små barn och vi ville besöka Thailand igen. Jag ville egentligen gärna återvända till det vackra Ao Nang. Men det slutade med att jag inte vågade.

Nästan ingen vill turista på helt öde platser. Ska du ha semester är det praktiskt om där finns någonstans att bo och någonstans att äta. Att det går att transportera sig dit och därifrån är ju också en förutsättning. Därför är andra turister – även det – en förutsättning.

De flesta populära turistorter genomgår en förvandlingsresa där de från början är okända, har något eller några få hotell och då kanske är som allra mysigast. Är där vackert, mysigt och trevligt på alla sätt och kanske billigt också – då går snart ryktet och fler hotell byggs. Det är på orter i den här fasen som du kan hamna i ett rum som har en byggarbetsplats som närmaste granne – om du har otur. Men har du tur pågår hotellbygget i andra änden av byn och stör dig inte det minsta. Och då kan det vara alldeles fantastiskt. I den fasen befann sig Ao Nang 1994. Och vi hade tur. Hotellbygget som pågick störde oss inte.

Phuket hade funnits med i de svenska charterkatalogerna i flera år men det var första året som Ao Nang fanns med. Det var ett av bolagen som hade det som kombination en vecka efter en första vecka på Phuket. Jag minns att vi såg en svensk familj som rest charter. De satt vid bordet intill en kväll på en restaurang där vi åt. Barnen var i tonåren och uttråkade för att där inte fanns andra svenska barn i deras ålder. Själva var vi mer än nöjda med frånvaron av charterhorder.

Vi ryggsäcksluffade och hade kommit med nattbuss från Bangkok. Och skulle vidare mot Penang i Malaysia. Vi reste med Lonely Planets gula bibel i ryggsäcken: ”Southeast Asia on a shoestring”. Jag hade suttit hemma i Karlskrona (där vi bodde på den tiden) läst och fantiserat om den här platsen med de fina stränderna vid de höga klipporna. Jag hade läst om ”longtail bokats” och försökt se framför mig hur de kunde tänkas se ut. I boken fanns förslag på boenden med telefonnummer intill. På så sätt kunde vi ringa från ett hotell och boka nästa innan vi åkte vidare. Eller så gick vi runt och kollade in de olika ställena. I Ao Nang hade vi inte bokat i förväg. Vi föll för en enkel och billig hydda på Peace Laguna Resort.

Vi stannade bara några få nätter men där var så underbart! En dag gjorde vi en utflykt över dagen till Phi Phi öarna. Där var också nästan orört.

Sedan dess har turismen i området vuxit. Och vuxit. Och vuxit.

Så när jag planerade den där resan 2008 och där vi skulle komma till Thailand i början av 2009 så var jag väldigt sugen på att återvända. Men när jag tittade på kartor över hur turistorten vuxit vågade jag inte riktigt. Skulle vi alls känna igen oss? Det slutade med att vi åkte till Ko Chang istället. Jag vågade inte riktigt återvända till Ao Nang.

Bilden ovan har dålig upplösning eftersom den är skannad med en enkel skanner från en diabild.

5 kommentarer

Filed under resor, vackra platser

5 responses to “Jag vågade inte återvända till Ao Nang

  1. Det känns som att Thailand är ett land en bara måste besöka! Själv har jag aldrig varit där.

  2. Jag var i Ao Nang, förra året när jag backpackade runt om i Asien. Och jag gillade det inte alls, just pga all turism. Kommer aldrig åka tillbaka dit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s