De 12 utlandsresor som påverkat mig mest som person

Att resa utan att påverkas som människa är nog knappast möjligt. Allt vi ser och upplever. Allt vi lär oss. Erfarenheter om oss själva och världen. Det är ju sådant som formar oss. Och när i livet är de nya intrycken fler per tidsenhet än under en resa?

Dessutom. Väntan i köer och restid ger tid för reflektion. Den inre resan som är minst lika viktig som den yttre. Men vilka är de resor som påverkat just mig mest som människa?

Här är min lista:

1. En tågluff för att hitta mig själv

En gång gjorde jag ett allvarligt menat försök att hitta mig själv genom att resa.

Bakgrunden var att jag ett knappt år tidigare hade flyttat till Luleå för att plugga. Men blivit osäker på om jag valt rätt utbildning.

Året var 1988 och det var påsk. Jag bestämde mig för att tågluffa på egen hand i Europa. Och tanken var alltså att hitta mig själv. Helst ville jag också hitta en plats att bo på. Där längs med resvägen. Men i andra hand, om inte det skulle lyckas, ändå tänka ut vad jag ville göra med resten av mitt liv.

Dessutom hoppades jag på att få samtala med många intressanta människor eftersom jag reste ensam.

Så jag for runt med tåg hit och dit. Via Hamburg och München till Split i dåvarande Jugoslavien. Vidare till Pisa och Florens i Italien. Och många andra destinationer. Bland annat London.

Men det skulle visa sig att den du själv är och vill vara är inte lättare att hitta ute i världen än på hemmaplan. För den personen måste du hitta inuti dig själv.

Så jag fann inte mig själv på den här resan. Inte i den meningen att jag hittade någon ny plats att bo på eller någon helt ny inriktning på mitt liv. Den slutade med att jag återvände till Luleå och fortsatte min utbildning. Något som i och för sig i oerhört stor utsträckning gjorde mig till den jag är idag.

Och istället för att hitta mig själv så hittade jag min mormor. Inte heller det sämsta, ska jag säga. Eller hittade och hittade. Men vi hade i alla fall inte haft någon kontakt sedan jag var två år.

Det hade tagit mycket längre tid att ta sig till danska Ribe från Tyskland än vad jag hade tänkt mig. Så vad gör du när du anländer till en främmande stad mitt i natten utan kontanter eller betalkort? Jag fick hjälp av en vänlig dansk att ringa. Sedan satt jag på trappan till järnvägsstationen och väntade. När en bil stannade och en äldre kvinna klev ur förstod jag direkt att det var hon. Vi föll i varandras armar och grät och skrattade. Det är ett möte jag aldrig kommer att glömma. Och aldrig heller ångra.

Jag upptäckte också på den här resan att jag inte alls är typen som trivs med att resa ensam. Att det finns ett värde i att ha någon att dela upplevelserna med. Och att jag inte alls pratade med fler främmande människor för att jag reste utan sällskap. Kanske tvärt om till och med.

Dessutom upptäckte jag hur viktigt det verkligen är för mig att fotografera och få med mig bilder från mina resor. Min dåvarande kamera blev nämligen stulen på Spanska trappan i Rom, så jag fick med mig väldigt få foton från den resan. Och eftersom jag har ett väldigt dåligt bildminne bleknade stora delar av den där resan bort oerhört snabbt. Också en insikt jag har tagit med mig i livet.

Så i någon mån hittade jag ändå mig själv på den här resan. Bara inte på det sätt som jag hade förväntat mig.

Läs mer: En tågluff för att hitta mig själv

2. Jorden runt

Året var 2008 och våra pojkar var två och fyra år gamla. Jag hade i årtionden närt en dröm om att någon gång resa jorden runt. Sedan ett par år hade jag dessutom börjat fundera på att använda en del av föräldraledigheten till att göra en långresa tillsammans hela familjen. Så vi gjorde verklighet av våra drömmar. Vi använde en del av föräldraledigheten till en långresa. Jorden runt.

Vi valde alltså att resa västerut. Eftersom vi är en morgontrött familj fick vi på så sätt litet längre dygn och lättare med jetlagen. Första stopp var USA där vi bodde några nätter i Newport Beach strax söder om Los Angeles. Sedan Fiji elva nätter. En minnesbild från Fiji är minstingen som dansar ”elddans” (utan eld) barfota i sanden till söderhavsmusiken.

Nya Zeeland, Australien och så sist Thailand besökte vi ungefär tre veckor vardera. Vi såg kaskelottvalar och delfiner i Kaikoura, Nya Zeeland. Såg en jättesköldpadda lägga ägg på Heron Island, Stora barriärrevet. Betraktade surfkulturen i Noosa. Smakade den goda thailändska maten på plats. Bland annat.

Det som blev tydligt för mig var hur våra pojkar under den här tiden kom varandra mycket närmare. De inte bara lekte mer med varandra än de någonsin gjort tidigare. De påbörjade också en dialog som de sedan har fortsatt, faktiskt främst just när vi reser tillsammans. I efterhand har jag insett att det inte bara var pojkarna som lärde känna varandra bättre, utan att vi alla fyra i familjen som kom varandra mycket närmare, tack vare den här resan. Bara genom att spendera så mycket tid och uppleva så mycket tillsammans.

Flera upptäckter som jag gjorde under vår jodenruntresa har jag också haft nytta av senare. Som hur jobbigt det kan vara för små barn att under lång tid byta boende var och varannan dag (det gjorde vi i Nya Zeeland och första tiden i Australien men ändrade upplägg efter det). Eller att jag inte gillar när det är väldigt många svenskar på en plats utomlands (Bangkok och Koh Chang i Thailand – efter att knappt ha hört svenska på många veckor), men att små barn uppskattar väldigt mycket att andra (inte minst andra barn) pratar det språk de förstår. Å andra sidan la den här resan grunden för att de idag pratar engelska väldigt mycket bättre än vad vi föräldrar gör. Resan väckte en nyfikenhet på språket som aldrig tog slut.

Läs mer: Jorden runt på 79 dagar. Vi visade våra barn världen!

3. USA som tolvåring

Året var 1979. Jag hade gått ut femte klass och gått på sommarlov. Den här sommaren skulle min familj göra vår första utlandsresa sedan jag fyllt 6 år på Kanarieöarna. Det var alltså minst sagt en stor sak i min värld att vi reste så långt som till västra USA och dessutom på hela fyra veckor.

Vi besökte min farbror med familj i San Fransisco. Sedan en rundresa i hyrbil till bland annat Yosemite, Grand Canyon, Montezuma Castle, Las Vegas, Los Angeles och San Diego. Från rundresan vi gjorde minns jag fortfarande flera av platserna vi besökte. Jag minns också kontrasterna mellan det iskalla smältvattnet i nationalparken Yosemite och hettan nere i öknen någon dag senare. Bilen var luftkonditionerad. Det var häftigt! Men när jag på en rastplats klev ut barfota på den brännheta asfalten fick jag en obehaglig överraskning. Även om det var fantastiska landskap som vi passerade med bilen var det lätt att bli uttråkad i baksätet. När det började bli dags att hitta ett motell för natten krävde jag och min två år yngre bror ”pool och TV på rummet”.

Ja, jag har helt enkelt med mig många, många minnen från den resan som verkligen visade mig värdet för mig av att komma ut och se världen och även grundade min förkärlek för längre rundresor på egen hand. Den öppnade också ögonen på mig för hur mycket fantastisk natur det finns i USA. Men grundade också en viss tveksamhet inför långa resor i bil.

Läs mer: En resenörds uppväxt – USA 1979

4. Första tågluffen

Tågluffade du någon gång på 1980-talet? Det gjorde jag också! Flera gånger, faktiskt. Men mycket från de där resorna har för min del börjat leta sig in i minnets allra dunklaste vrår. Så pass att jag faktiskt funderade på om jag skulle klumpa ihop dem här. Men nej. Jag måste välja en specifik resa till en sådan här lista. Och då måste det bli den första. Det är nämligen nästan alltid den första av något som biter djupast. Och visst finns det saker från den där tiden som jag aldrig glömmer.

Året var 1985 och jag var 18 år gammal. Det var i slutet av sommaren för att vi skulle hinna jobba ihopp pengar till resan. Första stoppet var hos min dåvarande pojkväns mormor i en liten by en bit utanför den tyska småstaden Goslar. En gullig liten stad som vi också besökte. Sedan bar det av vidare till städer som Venedig, Rom, Paris och den för mig då helt okända La Rochelle på den franska västkusten.

Det den här resan gjorde med mig var att jag upptäckte hur mycket jag verkligen gillar att göra rundresor. Och också att resa med tåg. Förutom att det var bekvämt att resa med tåg visste jag också redan på den här tiden att det var bättre för miljön. Det blev ju också flera tågluffar i Europa åren efter denna. Två ytterligare med min dåvarande pojkvän. En på egen hand och en tillsammans med min nuvarande sambo. Även sedan vi fick barnen har vi rest runt med tåg i Europa flera gånger tillsammans, om än aldrig en hel månad.

Eftersom vi den här första gången var iväg så länge och på snål budget lärde jag mig också att resa billigt. Något som höll i sig många år efter att det inte längre var nödvändigt för min del. Av bara farten. På samma sätt lärde jag mig att resa med lätt packning. När jag många år senare läste om att resa med lätt packning även genom livet kunde jag inte låta bli att känna igen mig.

Och avslutningsvis. När jag nu ser tillbaka på den här första tågluffen inser jag att de flesta av resmålen som jag besökte på den resan alla finns bland det fåtal som jag besökt om och om igen genom livet.

Läs mer: 12 saker du aldrig glömmer från 80-talets tågluffar

5. Sydostasien första gången

En av de allra vackraste platserna jag någonsin besökt var Ao Nang utanför Krabi i Thailand. Ao Nang och öarna och stränderna runt omkring. Året var 1994. Då var vi två och unga. Det var vår första långresa till Asien.

Vi ryggsäcksluffade och hade kommit med nattbuss från Bangkok. Och skulle vidare mot Penang i Malaysia. Vi reste med Lonely Planets gula bibel i ryggsäcken: ”Southeast Asia on a shoestring”. Jag hade suttit hemma i Karlskrona (där vi bodde på den tiden) läst och fantiserat om den här platsen med de fina stränderna vid de höga klipporna. Jag hade läst om ”longtail boats” och försökt se framför mig hur de kunde tänkas se ut. Jag hade till och med drömt om platsen när jag sov!

Efter Malaysia, där vi bland annat besökte teodlingar i Cameron Highlands och huvudstaden Kuala Lumpur blev det ett kort stopp i Singapore där vi bland annat upplevde den mest intensiva åska vi någonsin sett och hört. Därefter avslutade vi med en vecka på Bali, Indonesien.

Inför den här resan hade jag brottats med mitt samvete kring att flyga så långt för en semester. Min kompromiss med mina kval blev att vara iväg länge när vi nu flög så långt. Fyra veckor var vi borta. Och de veckorna gav blodad tand.

Läs mer: Jag vågade inte återvända till Ao Nang eller Phi Phi öarna

6. Första resan till Egypten

Egypten. Pyramider. Kairos medeltida gränder. Män i fotsida dräkter som smuttar på vattenpipor på stans caféer. Eller mint-te. Detta kaotiska miljongytter. Afrikas största stad. Kameler. Palmer. Öken och oasaer. Luxor med sina fornegyptiska tempel- och gravområden. Hieroglyfer och gravskatter. Nilen. Med sitt livgivande vatten. Kontrasten mellan grönskan och det brunbeiga.

Jag har varit i Egypten tre gånger men djupast intryck gjorde den första resan. Jag gick i ettan på gymnasiet och vi reste på jullovet. Två veckor och vi reste med en av Nordens största arrangörer av rundresor. Det är enda gången, vad jag kan minnas, som jag rest med en sådan färdigpaketerad rundresa med skandinavisk guide. Vi hann med mycket på två veckor. Vi reste med buss och en liten kryssningsbåt från Kairo till Assuan och flög tillbaka. Vi provade också att rida dromedarer från trappstegspyramiden i Sakkara till de mer berömda vid Giza. Och att kryssa med en felucka, en traditionell segelbåt, på Nilen.

Vi såg människor jobba på fälten och åsnor som gick i cirklar och därmed drev vattenpumpar. Överallt mängder med kohägrar. Och tempel och andra historiska sevärdheter i en aldrig sinande ström.

Den här resan gav mig en djupare förståelse för människor från andra kulturer både historiskt och i nutid. Att det har funnits andra tider och att det fortfarande finns andra platser där konst, kultur, tro och sedvänjor skiljer sig markant från våra. Och att deras var eller är lika självklart rätt för dem som våra är för oss.

7. Söderhavet runt

Vi var där två veckor innan det hände. I New York. Vid tvillingtornen. Och tittade upp. Men åkte aldrig upp. När det hände var vi på Samoa. Det var den andra 11 september för oss 2001. Den första 11 september hade förflutit utan bekymmer. Vi hade flugit från Fiji den dagen och landat i Samoa dagen innan, den 10 september samma år. Vi hade nämligen passerat datumlinjen.

När vi vaknade till tisdagen den 11 september en andra gång hade det redan hänt. Det otänkbara. Vi fick reda på det på en läkarmottagning i Apia. Min sambo kände av örat efter ett dyk på Fiji. Vi trodde inte våra öron. Någon av oss. Men det var sant. Det hade hänt.

Annars var det en fantastisk resa. Los Angeles och Cooköarna också. Världens möjligen mest turkosa lagun på Aitutaki. Och på Samoa massor av fint att se. Vattenfall. Den vackra stranden vid Lalomanu. Och ön Manono. Vars silhuett är väldigt lik den av ön Hanö här i Blekinge. Tyckte i alla fall vi.

Jag har aldrig gillat uttrycket; ”Vad gör det om 100 år?” Det är svårt att sätta fingret på det. Varför jag känner så. Kanske är det något med att framtiden visst spelar roll för mig. Även den dagen jag själv inte lever längre. Men.

Jag kan däremot finna en viss tröst i att på Manono vet ingen vad Hanö är.

Plus att Samoa i alla fall på den tiden hade en samhällsordning så olik vår. Inget individuellt ägande. Storfamiljens hävdvunna äganderätt till mark och annan egendom skapar också konflikter. Men byn går ändå fortfarande före individen. Äldres (mäns) självklara rätt att bestämma. Bostäder utan riktiga väggar. En helt annan värld.

Och Söderhavsresan gav mig också mod att fortsätta se någorlunda ljust på tillvaron trots en just då allt mer påträngande barnlöshet. Det fanns annat att leva för också.

Läs mer: Exklusivt (enligt mig) i Söderhavet

8. Vietnam

Du vet den där efter-resa-bluesen som kan uppstå när du kommer hem? Den var tung efter jorden-runtresan (ovan). Riktigt tung. Men en gång var min blues efter en resa så ännu mycket tyngre än så. Det var när vi kom hem från Vietnam vid mitten av 90-talet. Vi hade ”bara” varit iväg en månad. Men det kändes som om vi tillbringat ett helt liv i en helt annan tidsepok.

Vi reste landvägen från Saigon till Hanoi med en första avstickare i Mekongdeltat, då även min mamma var med. Sedan till Nha Trang, Hoi An, Huê, Vinh och Ninh Bình.

Vid den här tiden så var Vietnam ett helt annat land än idag. Muren hade precis fallit mellan Öst- och Västeuropa. Och även i Vietnam hade det precis blivit betydligt lättare både för utländska turister att se landet och för inhemska företagare att driva verksamhet.

Att komma dit kändes som att komma till en plats där tiden stått stilla sedan 1950-talet eller så. Det hade den inte. Bland annat hade ett helt Vietnamkrig kommit emellan. Men människor transporterade sig med cykel och moped och på risfält och på byggarbetsplatser jobbade människor för hand. Och de fiskade med enkla redskap från små båtar.

Vi älskade att den vietnamesiska maten bjöd på en stor hög koriander på nästan varje portion mat. Och all solmogen mango vi åt smakade underbart. Det var också spännande att se hur klimatet varierade från söder till norr men också den ekonomiska utvecklingen. Vackra landskap och städer. Men också fula (Vinh).

Den där resan gjorde verkligen något med mig. Något som är svårt att exakt sätta fingret på. Men som har att göra med hur jag förstår världen.

Läs mer: Finaste stranden i Vietnam?

9. Bulgarien

Samtliga resor ovan och nedan är resor som varit i huvudsak väldigt lyckade. Men det finns en resa som påverkat mig mycket trots att den blev mindre lyckad. I alla fall på slutet. Eller kanske till och med just därför. Ja jag pratar om Bulgarien och charterorten Slăntjev Brjag. Eller Sunny Beach som den kallas på svenska.

När vi hade tillbringat två veckor här i början av 90-talet hade vi gjort allt som fanns att göra på platsen (bada och äta), åkt på alla tillgängliga utflykter (inklusive Istanbul) och dessutom många gånger gett oss in till den fina gamla staden Nessebar på egen hand. Till Sofia gick det inte att ta sig som turist. (Språkförbistring?)

Vi hade ätit oss igenom ett antal Šopskasallad (som grekisk, men med osten riven istället för i bitar). Därtill en hel del grillad kyckling och flera spännande bulgariska köttgrytor. Helt kött klarade de inte att tillaga på den tiden. Så det hade vi lärt oss hoppa över även om det var väldigt billigt.

Vi var helt enkelt egentligen klara med platsen som är en helt och hållet konstruerad semesterort med få åretruntboende. I vart fall på den tiden var den dessutom full av ful arkitektur. På stranden hade man kedjade björnar som vi turister förmodades vilja fotografera oss tillsammans med. Det ville vi inte. Och i vattnet var det gott om tång.

Men vi hade en vecka kvar av vår vistelse. När jag bokat den redan billiga charterresan hade jag nämligen slagit till på en tredje vecka som bara kostade 50 kr extra per person eftersom de svenska skolorna började efter vår andra vecka. Den hade vi dock klarat oss lika bra utan. Eller snarare bättre, faktiskt.

En lärdom av detta för mig var att bara sol och bad räcker inte. Det måste finnas tillräckligt på platsen att se och uppleva också för att fylla ut den tid du avsatt. Annars blir det långtråkigt.

10. Resan till Borneo

Jag önskar att jag kunde säga att vår resa 2019 till Borneo fick mig att helt sluta köpa produkter med palmolja i. Men så är det inte. Under en period efter resan blev jag faktiskt bättre på att kolla innehållsförteckningar och välja produkter som är mer vänliga mot våra släktingar orangutangerna, men samtidigt fick den där resan mig att inse hur oerhört mycket mer komplicerat det där är. Men att bojkotta palmolja är verkligen inte fel och jag borde bli bättre på att undvika sådana produkter igen. För efter att ha sett med egna ögon hur de där plantagerna tränger undan regnskogen borde jag verkligen göra vad jag kan. Men. Att ändra vanor är svårt.

Däremot fick den här resan mig att börja med språkappen Duolingo. Jag hann bara lära mig enstaka ord på indonesiska (som är nästan samma språk som malajiska) innan resan. Och efter resan la jag det språket på hyllan. Jag hade ändå vid ett tillfälle glädje av av att jag kunde säga ”mjölk” när jag ville ha det till mitt te och servitrisen inte förstod engelska.

Men. Efter att vi kom hem började jag plugga italienska med appen. Och det håller jag på med fortfarande, fyra år senare. Och snart kan jag nog så mycket att jag på riktigt kan ha någon nytta av det vid resor till Italien. Kanske.

Men vi såg alltså vilda orangutanger när vi var på norra Borneo. Därtill såg vi näsapor och flera andra sorters apor. Att vi hade tur att även få se en vild borneoelefant var fantastiskt riktigt roligt. Näshornsfåglar och andra fåglar såg vi också. Allt detta vid Kinabatanganfloden. Vi såg också sköldpaddor kläckas på två olika öar ute i havet. Vi provade på att dyka. Och såg världens största blomma på Mount Kinabalu. Bland annat.

Den här resan stärkte mig också i uppfattningen att naturturismen behövs och är betydligt viktigare för naturens överlevnad än att vi slutar flyga.

Läs mer: Borneo – mina bästa tips!

11. Kuba

December 2018 på västra Kuba. I tobaksland. Men det är inte för cigarrerna som jag har sett ut den här platsen. Inte heller för alla gamla bilar och hästar – de finns över hela Kuba. Vi var inte ens där för den gulliga lilla staden Viñales i typisk spansk kolonial stil. Även om vi så klart såg den nu när vi ändå var där.

Nej. Vi var där för att jag har sett bilder på bergen runt omkring. Vi var där därför att jag föll pladask när jag såg dem. Vi var där för att vandra i ett kubanskt jordbrukslandskap med vackra berg i bakgrunden. Och det var just det vi gjorde.

Vi hade då redan sett städerna Cienfuegos och Trinidad. Kvar att besöka var ön Cayo Levisa och huvudstaden Havanna.

Den där resan påverkade mig lite på samma sätt som resorna till Egypten och Vietnam. Men kanske i något mindre skala. Kanske för att jag nu redan hade sett några länder som fungerar väldigt olika mot vårt eget.

Men Kuba är väldigt speciellt med sin alldeles egna politik och historia.

Och även om det finns sådant som är bra på Kuba som tillgång till läkare och lärare. Och låg klimatpåverkan. När jag rest i sådana här länder som saknar grundläggande demokratisk frihet (inte bara i Kuba utan också i länder som Egypten, Dubai, Thailand och Vietnam, till exempel) blir det också väldigt tydligt hur tacksam jag är för att själv leva i ett land där vi, trots vissa fel och brister, ändå har det jämförelsevis väldigt bra med de mänskliga rättigheterna.

Läs mer: Kuba! Mina bästa tips

12. Tanzania

När du är iväg på resa måste du i regel förr eller senare ge dig av hem igen. Sedan längtar du tillbaka. Ofta längtar jag tillbaka till Afrika. Trots att jag bara en gång besökt kontinenten söder om Sahara.

Det var i januari 2017. Jag fyllde 50 år i Tanzania. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i nationalparken Ngorongoro på fastlandet. Att få se den platsen hade varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv. Att få se alla djuren och det speciella landskapet i den kollapsade kratern. Och att få stå upp i safari-jeepen med den vilda vinden i mitt hår.

I övrigt tillbringade vi sammanlagt ungefär en vecka på ön Zanzibar. Vi besökte och bodde på två av de populäraste badorterna. Jambiani ligger på den södra halvan av östkusten och Kendwa ligger längst i norr på västkusten. Dessutom bodde vi ett par nätter i staden på ön, Stonetown.

Vi såg de unika aporna med rödbrun rygg som bara finns på Zanzibar och ingen annan stans i nationalparken Jozani. Vi gjorde också en utflykt till den speciella restaurangen The Rock och en annan med segelbåt till korallreven. Och vi såg oss om ett par dagar i Stonetown. Annars tog vi det mest lugnt och badade.

Hur resan har förändrat mig? Jo att jag måste tillbaks till Afrika. Nån gång.

Läs mer: Zanzibar! Mina bästa tips

Översta bilden i inlägget är ifrån Fiji och First Landing Resort där vi bodde både på Söderhavsresan och Jordenruntresan.

Läs mer: En resenörds uppväxt – mina första resor 0-10 år