10 av världens mest otillgängliga och isolerade men bebodda öar – som du aldrig kommer att komma till

Ju mer du reser desto mer inser du hur många platser det finns att se och uppleva i världen. Och hur omöjligt det är att hinna se och uppleva alla. En alldeles särskild lockelse utövar öar. Inte minst avlägsna sådana. Många kommer du aldrig att kunna, eller kanske ens vilja, ta dig till. Men vilka är världens mest otillgängliga men ändå av människor bebodda öar? 

Det är så klart delvis en definitionsfråga. Men här kommer några förslag på öar som du mest sannolikt aldrig kommer att komma till. Och i vart fall inte till alla dessa. (Och några  skulle du nog inte ens vilja resa till ens om du fick resan gratis.) 

Men här är listan:

1. Norra Sentinel

Norra Sentinel ligger inte alls extremt långt ifrån andra bebodda öar. Men den här ön i ögruppen Andamanerna bebos av ett isolerat stenåldersfolk som våldsamt motsätter sig alla former av kontakt med andra människor. Andamanerna i sin tur ligger ungefär mitt mellan Indien och Thailand. Eller, ja, snarare lite närmare Thailand. Men hör till Indien.

2018 dödade sentineleserna en amerikansk turist som fått för sig att han ville ta kontakt med dem och omvända dem till kristendomen. Men som alltså istället fick plikta med sitt liv.

Bara detta våldsamma motstånd mot alla inkräktare är skäl nog att aldrig försöka ta sig hit. Och som om inte det vore nog är det dessutom strängt förbjudet enligt indisk lag för alla utom ursprungsbefolkningen att befinna sig på ön. Detta för att skydda befolkningen mot sjukdomar som besökarna skulle kunna ha med sig. (Det är inte säkert att sentineleserna skulle klara ens en vanlig förkylning.)

Invånarantalet är mycket osäkert och har skattats ligga någonstans mellan 39 och 400 personer. Sentineleserna tros härstamma från några av de första människorna som lämnade Afrika och deras förfäder antas ha bott på Norra Sentinel i omkring 60 000 år. Deras språk, sentinelesiska, har bedömts inte vara släkt med något annat nu levande språk.

Sedan 1960-talet har forskare från olika länder, och även de indiska myndigheterna, upprepade gånger försökt att ta fredlig kontakt med invånarna på ön. Men helt utan framgång. Indiska myndigheter lämnar därför numera sentineleserna helt och hållet i fred.

Eftersom det aldrig har upprättats någon överenskommelse med befolkningen på ön, och ön heller aldrig har kunnat ockuperas, så befinner den sig enligt internationell lag i en slags särställning. Möjligen kan den betraktas som en självständig ö under indiskt protektorat.

2. Yuzhny

Yuzhny är den södra ön i Novaya Zemlya skärgård, som ligger i Norra ishavet bland Rysslands arktiska öar. Novaja Zemlja är till stora delar obebott utanför huvudorten Belusja Guba som ligger på Yuzhny. Den totala folkmängden för Novaja Zemlja är cirka 3 000 invånare varav 2 300 bor i huvudorten.

Här råder minusgrader större delen av året, men på sommaren ligger medeltemperaturen ändå på ett par plusgrader. Till ögruppens historia hör också att den under sovjettiden (1955-1990) användes för en stor mängd kärnvapenprov. Även atmosfäriska.

Både huvudorten och flera andra byar drabbades vintern 2018-2019 närmast av en invasion av hungriga isbjörnar, stressade av de pågående klimatförändringarna. Detta ledde till att lokala myndigheter vädjade till de centrala Ryska myndigheterna om hjälp. Det beslutades då att isbjörnarna skulle sövas och transporteras bort ifrån ön. Oklart vart.

Det här är ett av Rysslands allra mest svåråtkomliga områden. Det heter att: ”Till Novaja Zemlja åker du inte, du sänds hit.” Och inte ens ryssar sänds normalt hit om de inte är soldater eller byggnadsarbetare.

Ogästvänligt? Much? Men lycka till, om du vill försöka ta dig till Yuzhny.

3. Diego Garcia

Diego Garcia är en ö i British Indian Ocean Territory. Det är ett utomeuropeiskt territorium i Storbritannien. En militariserad atoll strax söder om ekvatorn i centrala Indiska oceanen. Den är den största av ungefär 60 små öar som tillsammans utgör Chagosöarna.

Både Storbritannien och USA har idag strategiska flyg- och marinbaser på ön. Och båda länderna vägrar erkänna den överväldigande majoritetsuppfattningen från Internationella domstolen och FN:s generalförsamling att Diego Garcia tillhör Mauritius, som gör anspråk på ögruppen.

När ön först upptäcktes på 1500-talet av en portugis var den obebodd. På 1790-talet bosatte sig fransmän här och 1793 etablerade fransmännen en kokosnötsplantage med slavarbetare från Madagaskar och Indonesien. Ön överfördes till brittiskt styre efter Napoleonkrigen men plantagearbetarna blev kvar. Senare skeppades plantagearbetare hit också från Afrikas fastland och Mauritius. På så sätt uppkom ett eget litet kreolskt folk som kallas Ilwa och som bestod av cirka tusen personer när det mellan 1967 och 1973 tvångsförflyttades till Mauritius och Seychellerna för att ge plats åt militäranläggningen.

Det här är ingen turistdestination. Tillgången till ön är ytterst begränsad och ett tillstånd krävs före resan. Det finns inga kommersiella flygningar hit och tillträde till Diego Garcia lämnas endast till personer som har tillräcklig anknytning till militäranläggningen. Men några av de obebodda yttre öarna kan besökas av oberoende seglare med förhandstillstånd.

4. Pitcairn

Det här är en liten brittisk kronkoloni bestående av fem små söderhavsöar. De ligger inte nära någon annan bebodd ö och är besvärlig att ta sig till, så den anses därför vara en av världens mest otillgängliga platser. ”Alla” 46 invånarna bor på en av öarna. Den kallas Pitcairnön eller huvudön. På ön talas kreolspråket pitcairnesiska, en blandning mellan 1700-talsengelska och polynesiska. Officiellt språk är dock engelska. Invånarna härrör i huvudsak från myteristerna på Bounty. HMS Bounty var ett brittiskt Royal Navy-fartyg som 1787 seglade från England till Tahiti, för att samla in plantor av brödfruktträd, som skulle fraktas till Antillerna. På vägen dit inträffade dock det kända myteriet 1789. Pitcairn är idag världens minsta demokrati, sett till antalet invånare. 

Men allt är verkligen inte så gulligt som det först kan låta. Vänta bara!

Ön är obehagligt nog kanske mest av allt känd för sexuella övergrepp mot främst barn. Enstaka fall ledde till rättegång redan på 1950-talet och 2004 dömdes ungefär hälften av alla män på ön, sex stycken inklusive öns borgmästare, för olika sexualbrott. Bland dem våldtäkt. Den brittiska regeringen lät bygga ett fängelse på ön, så att de dömda skulle slippa att avtjäna sina straff i Nya Zeeland. Och så sent som 2007 dömdes ytterligae en manlig öbo till fängelse för våldtäkt och sexuellt övergrepp.

Vill du ändå resa hit? På ön finns varken hotell, flygplats eller hamn. Båtar kommer oregelbundet. Och landstigning måste ske från en mindre båt. Den som vill resa hit börjar med att flyga till Tahiti och därifrån vidare till ön Mangareva i Franska Polynesien. Sedan återstår en båtresa på 30 timmar. Ibland avgår dock inte båten på flera månader. Pitcairn ligger utanför lastfartygens normala rutter och därför tar lastfartyg bara undantagsvis omvägen via ön. Även ett brev till eller från ön kan därför ta flera månader, men ön försörjer sig ändå till stor del på försäljning av frimärken. Öborna själva kommunicerar istället oftast med omvärlden via radio.

5. Tristan da Cunha

Det här är den bebodda ö som ligger längst bort från fastlandet (2 816 km från Sydafrika) och samtidigt den bebodda plats som ligger längst bort från någon annan bebodd plats (2 430 km från ön Sankta Helena) och är därmed världens mest avlägsna bebodda ö, mätt i fysiskt avstånd. Förutom för de 265 invånare som bor här, så klart. För dem ligger platsen så nära den kan ligga.

På denna plats i södra Atlanten finns även ett antal obebodda öar och hela ögruppen tillhör Storbritannien. Befolkningen på ön härstammar från några få familjer av främst skottar som började bosätta sig på ön med start 1817. Den brittiska monarken representeras idag i området av Sankt Helenas Guvernör som på Tristan da Cunha i sin tur representeras av en så kallad ”administrator”, som fungerar som överhuvud på öarna, och har till sin hjälp det lokala ”Island Council” (örådet) som består av elva medlemmar. Öarna har sina egna lagar men Sankt Helenas lagar gäller också de här, så de lokala lagarna på Tristan da Cunha får inte komma i konflikt med Sankt Helenas. Lagarna upprätthålls sedan av fyra poliser, varav en är heltidsanställd.

I princip alla övriga invånare på Tristan da Cunha är jordbrukare. Samtliga familjer äger boskap och många odlar också grödor, främst potatis. Marken ägs kommunalt, och inga utomstående får köpa mark eller bosätta sig på ön. Flertalet av invånarna har dubbla yrken, förutom jordbruket ofta en kommunal tjänst. Öns främsta källa till utländsk inkomst är försäljning från en hummerfabrik och därtill kommer försäljning av frimärken och mynt till samlare.

Ön är en av världens mest svårtillgängliga bebodda platser. Den är vulkanisk och känd för sitt rika och spännande fågelliv, med bland annat albatross och den fulsöta och unika atlantpingvinen. Men här finns ingen flygplats, så enda sättet att ta sig hit är med båt. Sydafrikanska fiskebåtar kontrakteras för att ta förnödenheter och passagerare till ön ungefär tio gånger om året. Och båtresan från Sydafrika tar omkring en vecka.

6. Fulqana

Ön går också under namnen Fulaga eller Vulaga. Flera andra öarna i den här listan (men inte alla) hittar du om du googlar efter ”otillgängliga öar”. Eller om du läser böcker på ämnet. Men runt om i världen, och kanske särskilt i Söderhavet, finns en stor mängd svårtillgängliga öar som helt saknar allmänna kommunikationer och som endast nås med egen (eller hyrd) båt. Och som i de flesta fall nästan är helt okända ute i den stora världen.

Fijiöarna var för länge sedan mest av allt kända för sin kannibalism, som ska ha varit ovanligt omfattande och närmast tagit en kulinarisk inriktning. Men så är det, som tur är, inte längre. Istället har öarna blivit mer kända för sin, i vart fall för Söderhavet, relativt omfattande turism. Vilket ju är en näring som går dåligt ihop med att man äter upp främlingar. Varför vi kan vara tämligen säkra på att kannibalismen sedan länge är förpassad till historieböckerna.

Fulqana är en månskäreformad kalkstensö i Lauöarna, som jag hittar genom att på kartan, lite på måfå, peka på en Söderhavsö som ligger ungefär så långt österut det går att komma i Fiji. Jag bildgooglar och upptäcker att lagunen är fantastiskt vacker med spännande raukar och småöar i turkost vatten. Här bor ungefär 400 personer födelade på tre byar. Denna ö trafikeras faktiskt då och då, kanske ett par, tre gånger per år av ett kryssningsfartyg. Men annars är det till att ta sig hit helt på egen hand som gäller.

Lyckas du ta dig hit får du betala en avgift för ditt besök, men blir då också varmt välkomnad av öborna. (Dock inte så pass varmt som i att läggas i en gryta.)

7. Simberi (Kurrekurreduttön)

Jag utgår ifrån att du känner till Pippi Långstrump, Astrid Lindgrens kända sagofigur som är väldens starkaste flicka. Och i så fall kommer du nog också ihåg att Pippis pappa heter Efraim Långstrump och att han är kung på Kurrekurreduttön i Söderhavet.

Men finns då Kurrekurreduttön i verkligheten?

Ja, mycket sannolikt är det ön Simberi som är en av Tabaröarna, som ligger i Bismarckarkipelagen i västra Stilla havet och som tillhör Papua Nya Guinea som är förebilden. Det var nämligen så att den svenske sjömannen Carl Emil Pettersson hamnade här efter ett skeppsbrott och bodde här i ett antal år, och omskrevs i svensk press som just kung i Söderhavet. Han hade, 1907, gift sig med dottern till öns hövding och när hövdingen dog ska Carl ha utsetts till ny hövding av Simberi. Carl Emil Pettersson antas därför på goda grunder ha varit den förebild som Astrid Lindgren använde när hon hittade på historien om Pippis pappa. Jag har läst en hel bok om Carl och hans äventyr. Den heter ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön – en resa i Efraim Långstrumps fotspår” och är författad av Joakim Langer och Hélena Regius.

Men allra första gången jag läste om verklighetens Kurrekurreduttö var i bloggen Mary af Rövarhamn. Där var det Linda Hammarberg som bland annat skrev.

”Vi har seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja vi har seglat så länge att Lovis och Otto nästan har glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden. Och nu är vi framme. Jag har svårt att tro det är sant. Vi har seglat i två år för att komma hit. Två år och sju dagar för att vara mer exakt.”

Se där lite om vilket slags äventyr du har framför dig, om du också vill ta dig till Kurrekurreduttön.

8. Agaléga

Det här är egentligen två öar och de har kommit med på min lista mycket därför att huvudorten heter Vingt Cinq, vilket betyder 25 på franska. Det är sånt som jag tycker är lite festligt när jag får syn på en för mig tidigare okänd ort på kartan. (Ja, jag har kanske en något udda humor ibland.) Men bakgrunden till namnet är tyvärr inte lika festligt som själva namnet i sig. Inte alls festligt, faktiskt. Tvärt om. Det sägs nämligen härröra från de 25 piskrapp som ska ha varit det gängse straffet här för upproriska slavar.

Öarna ingår i landet Mauritius och ligger ungefär hundra vanliga landmil norr om själva ön Mauritius och cirka 60-70 mil nordost om Madagaskar. Invånarantalet är ungefär 300. På öarna odlas kokosnötter och härifrån kommer en egen art av geckoödla som förekommer som husdjur runt om i världen.

Det finns idag ingen turism alls på Agaléga eftersom det finns mycket begränsade möjligheter att ta sig hit. De besökare som överhuvudtaget anländer till ön är här i administrativa eller akademiska syften och de kan då ta sig hit med flyg från kustbevakningen eller med sådana fartyg som ändå ankrar 500 meter utanför ön för att tanka. Flygbanan på norra ön kan även användas för små privata flygplan. Man behöver förhandstillstånd från ministeriet för utrikes frågor och invandring i Port Louis på Mauritius för att få åka till Agaléga.

Mauritius har ett militärt samarbete med Indien och Agaléga hyrs ut till den indiska militären för utveckling av strategiska tillgångar. Indien planerar att uppgradera infrastrukturen för att förbättra havs- och lufttransporter till och från Agalega, vilket är tänkt att förbättra livsvillkoren för invånarna på denna avlägsna ö. Anläggningarna förväntas också förbättra de mauritiska försvarsmaktens kapacitet när det gäller att skydda landets intressen på öarna. Kanske öppnar de så småningom även för någon liten turism. Men det återstår att se.

9. Palmerston

Palmerston är en söderhavsatoll i Cooköarna i Stilla havet, ungefär 50 mil nordväst om huvudön Rarotonga. Runt om atollen finns flera små öar, så kallade motu. Här bor endast 57 personer varav alla utom tre härstammar från William Marsters. Han var en engelsk sjöman och äventyrare som bosatte sig här 1863 med tre polynesiska fruar. De fick sammantaget 23 barn och 134 barnbarn. Innan William dog delade han upp varje ö i tre delar för var och en av fruarna och deras respektive ättlingar. Den indelningen består än idag och örådet består av två medlemmar från var och en av de tre familjerna.

Med den bakgrunden är Palmerston den enda ön på Cooköarna där engelska är modersmål. Många av Williams ättlingar har genom åren lämnat atollen och finns idag på andra öar i Cooköarna, på Nya Zeeland eller i Australien. Men 54 bor alltså än idag kvar på atollen.

Den första europeiska besöket här gjordes annars av kapten James Cook den 16 juni 1774. Palmerston kom under Nya Zeelands administration 1901.

De flesta besökare anländer med privat båt, och till öarna kommer ungefär ett dussin besökande båtar om året. Till det kommer lastfartyg som anländer med förnödenheter två till tre gånger per år. Du skulle sannolikt kunna arrangera en resa med ett av dessa fartyg, men tänk då på att du skulle bli fast tills nästa båt kommer.

10. Ellesmere Island

Granne med Grönland. Inte riktigt lika stor, men ändå världens tionde största ö. Och lika nordlig som sin mer kända, ostliga, grann-ö. Ellsmere ligger i Kanada ,i territoriet Nunavut och ingår i ögruppen Queen Elizabeth Islands.  Mer än en femtedel av ön är skyddad som Quttinirpaaq National Park .

Ön har ungefär 200 invånare. Det finns tre bosättningar: Alert, Eureka och Grise Fiord. Alert är är den nordligaste permanent bebodda platsen i världen och byn har 62 invånare varav många är tillfälliga invånare eftersom det i byn finns en militär signalspaningsanläggning samt en väder- och miljöövervakningsstation. Eureka är en liten forskningsbas på Fosheimhalvön. Eureka har den lägsta genomsnittliga årstemperaturen och minst nederbörd för någon väderstation i Kanada. Här bor åtta personer.

Men störst av byarna är alltså Grise Fiord med nära 130 invånare. Om du tycker att namnet klingar norskt så är det inte så underligt. Strax norr om samhället ligger den faktiska fjorden och den döptes av Otto Sverdrup från Norge under en expedition hit omkring år 1900, eftersom han tyckte att valrossarna i området lät som grisar. Men invånarna är inte norska. De är inuiter, men inte heller de alls så ursprungliga här som du lätt skulle kunna förledas att tro.

Byn skapades genom en kupp av den kanadensiska regeringen 1953, delvis för att Kanada skulle kunna hävda suveränitet i högarktis under det kalla kriget. Åtta inuitfamiljer från Inukjuak, Quebec flyttades hit efter att ha lovats nya hem och vilt att jaga, men det omlokaliserade folket upptäckte snart att inga byggnader hade uppförts och att väldigt lite bekant djurliv fanns att jaga. De hade blivit lovade att de skulle få återvända hem efter ett år om de ville, men detta erbjudande återkallades, eftersom det skulle ha skadat Kanadas anspråk på suveränitet i området. Inuiterna tvingades stanna mot sin vilja. 2010 fick de överlevande en formell ursäkt och ett rejält ekonomiskt skadestånd från den kanadensiska staten för vad de tvingats utstå.

Grise Fiord är också en av de kallaste bebodda platserna i världen, med en genomsnittlig årstemperatur på -16,5 ° C.

För att ta dig till den här ön bokar du ett 9-sitsigt privatchartrat plan från Resolute Bay till Tanquary Fiord. Och Resolute Bay är inte heller en lätt plats att nå i sig. För att komma till Resolute Bay måste du först ta ett flyg från Ottawa via Iqaluit. För lokala resebehov används sedan terrängfordon på sommaren och snöskoter på vintern.

Läs mer: Check på 12 av 50 drömresmål i Vagabond