Kategoriarkiv: natur

Tre landskapsbilder från Frankrike



Tre bilder fotograferade mellan klosterön Mont Saint-Michel och bondbyn Beauvoir i Normandie, Frankrike.

8 kommentarer

Under fotografi, natur, resor, vackra platser

Höstdepp?


Just nu passerar pågatåget Mörrumsån. Det är bedårande vackert i morgonljuset men jag känner mig nedstämd.

Igår promenerade vi här. Ån flöt stilla. För att vara Mörrumsån. Som annars är mer som än norrländsk älv än en å. Vi såg en mysko anka, som visade sig vara en myskanka. Päron föll i drivor från ett träd vid åkanten. Annars var allt lugnt. Det kändes bättre för en stund.

Men nu är deppigheten över mig igen. Kanske är jag bara morgontrött? Kanske är det svårigheten i att hitta in i en ny roll på jobbet? Eller är det hösten som ska komma? Nu när sommaren sjunger på sista versen?

Kanske är det en höstdepp på gång?

17 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, mitt jobb, natur, personligt, resor, vackra platser

Blåskrika på Arlingtonkyrkogården


Jag har fortfarande inte skrivit ett ord här på bloggen om den tågutflykt till Washington D.C. som vi gjorde när vi var i USA i somras. Men den här blåskrikan såg jag i alla fall på Arlingtonkyrkogården. Blåskrika visste jag inte att den hette då, men det har jag googlat reda på nu.

Det är en argsint men vacker fågel som förekommer från södra Kanada och ner mot Texas och Florida.

6 kommentarer

Under natur, resor

Alligatorer och tvättbjörnar i New Orleans träskmarker

Två saker ville jag uppleva i New Orleans. Dels stadens berömda ”French Quarter”. Och dels en så kallad ”Swamp Tour” i Louisianas träskmarker. I övrigt är vi här för att ta det lugnt och vila upp oss innan jobb och skola drar igång igen. Träskturen blev av i går.

Det var inte helt lätt att välja arrangör för turen. Det ligger en hel mängd foldrar i hotellets foajé från företag som erbjuder olika upplägg. Till slut föll vårt val på Pearl River Eco-Tours eftersom de erbjuder turer i hyggligt små båtar, hämtar direkt vid vårt hotell och har rykte om sig att vara den av arrangörerna som gör minst åverkan på miljön.

Bussen
Vi hämtas vid hotellet klockan 8:30. Bussfärden ut till bolagets anläggning vid Pearl River tar ungefär 40 minuter sedan även övriga deltagare hämtats på sina hotell. Väl på plats betalar vi återstående 114 dollar utöver de 77 som vårt hotell redan tagit betalt som deposition. Det är för tre ”vuxna” och ett barn på 12 år. Vid anläggningen finns toaletter som vi passar på att besöka innan turen.

Båten
Själva båtturen är på ungefär en timme. Direkt vid bolagets anläggning ser vi flera alligatorer. Dessa lockas att hoppa efter marshmallow på pinne. Alligatorerna äter inte detta godis för människor mer än av misstag, och de passerar då bara igenom kroppen. Att de alls lockas att hoppa efter dem beror på att de liknar ägg som de gärna äter.

Växterna
Pearl River utgör i de här delarna gränsflod mellan delstaterna Louisiana och Mississippi. En bit upp från havet är vattnet bräckt men vi fortsätter upp i det rena sötvattnet. Här heter träsket ”Honey Island Swamp”, efter de honungsbin som förr fanns här. Alla träd och växter som växer här är sådana som tål att översvämmas. I träden växer en ananasväxt som påminner om skägglav till växtsättet och kallas ”spanish moss”.

Djuren
Under turen ser vi utöver alligatorer flera fåglar, mest ett par sorters häger, någon sköldpadda och ett helt gäng tvättbjörnar. Även dessa matas med marshmallow på pinne. Vi ser även en Cajun-by. Cajunerna är så klart människor, en etnisk grupp som från början var fransktalande och bodde i Kanada, men som fördrevs därifrån av engelsmännen.

”The Honey Island Monster” som guiden berättar om tror jag dock inte ett smack på.

Dricksen
Efter båtturen får vår guide 20 dollar i dricks men tyvärr har vi bara fyra dollar kvar i kontanter att ge till busschauffören, som också hon guidade en del och bland annat berättade om orkanen Katarina 2005.

Betyget
Totalt sett är det här en väldigt lyckat utflykt som du absolut bör göra när du besöker New Orleans. Ofoget att mata djuren med godis tycks tillämpas av alla arrangörer här så det får man tyvärr leva med. Men annars är det ett fantastiskt och alldeles kagom äventyrligt äventyr som jag inte skulle ha velat vara utan. Fyra och en halv stjärna av fem möjliga.














3 kommentarer

Under miljö, natur, resa med barn, resor, vackra platser, vatten

Saint-Malo – en pärla i Bretagne med Europas häftigaste tidvatten

Vi åker tåg norrut genom Europa. Vi är på väg hem från en tågsemester där vi haft staden Saint-Malo som bas. Ännu en fransk pärla, som till exempel La Rochelle och Menton, som är kända turistorter för fransmännen själva, men som är relativt okända i Sverige.

Något som inte stämmer
Vi anländer första gången till Saint-Malo med ett försenat tåg en sen kväll i slutet av juni. Det är en och en halv kilometer att gå från järnvägsstationen till gamla stan. Väl framme följer vi vattnet en bit innan vi går in genom en av portarna i ringmuren, som ger ett välbevarat intryck. Det är lugnt i stan. De höga grå stenhusen ger ett stramt intryck. Och det känns på en gång att det är något som inte stämmer. Husen ser nyare ut än vad byggnadsstilen antyder.

Bombades sönder
Jag googlar när vi kommit fram till lägenheten vi ska bo i och finner förklaringen: staden bombades svårt under andra världskriget. Hela 80 % av byggnaderna i gamla stan förstördes i september 1944. De allierade hade – som det skulle visa sig – felaktiga uppgifter om att nazisterna hade trupper gömda innanför ringmurarna. Amerikanerna använde här napalm för första gången. Staden återuppbyggdes mellan 1948 och 1960 i en stil som anknyter till hur staden såg ut före bombningarna utan att för den skull vara en identisk kopia. Ringmuren ska dock ha klarat sig bra.

Självständig republik
Staden som grundades av gallerna under det första århundradet efter vår tideräknings början fick sitt namn efter en munk från Wales och hade sin storhetstid under medeltiden. Från 1590 till 1594 var staden till och med en självständig republik med mottot: ”inte fransk, inte bretonsk – men malouinsk”.

Häftigaste tidvattnet
Saint-Malo ligger vid Engelska kanalen i Bretagne, nära gränsen till Normandie. Här finns Europas häftigaste tidvatten och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara så stor som 13 meter. När vi är här når vattnet aldrig ens upp till ringmurens bas men populära tavlor till försäljning visar hur vågorna, när tidvattnet och vädret är som mest extremt, slår in över muren. Och tidvattnet rör sig snabbt ut och snabbt in. Det gäller att vara uppmärksam så att du inte blir fast på någon av de öar som du kan promenera till vid lågvatten.

Vakt motar bort mig
Men det finns vakter som hjälper till. Jag promenerar ut en eftermiddag på en stenlagd gångväg på havsbotten när havet är på väg in. Vågorna är små men slår emot stenarna. Vattnet är turkost. Jag tar av mig skorna och går barfotad men när jag kommer över till ön möts jag av en vakt i gul väst som likt en fåraherde föser i land de sista turisterna över den stenlagda gångvägen. Så det är bara för mig att gå tillbaka igen. Bakom mig väller vattnet in över gångvägen. En annan dag kommer jag istället över till den första av öarna innan tidvattnet ens har hunnit ut helt, genom att vada över. Det känns lite speciellt att gå på en gångväg i havet.



Vädret
Temperaturen ligger normalt under sommarmånaderna runt 22 grader men vi har tur och har några grader högre temperaturer som högsta dagsnoteringar. Området är inte lika solsäkert som Medelhavet utan snarare något lite, lite mindre solsäkert än Sverige, så vi har tur med vädret som har nästan bara solsken när vi är här.

Stränder och öar
Stränderna är en blandning av fina sandstränder och karga klippor som ger ett vulkaniskt intryck. På några av klippöarna finns medeltida borgar. Vid en av sandstränderna finns en havspool som håller vattnet innestängt när stranden drar sig långt, långt ut. Vattnet är svalt ungefär som ett svenskt sommarhav och det går bra att doppa sig även om man kanske inte ligger i så länge.

Turism
Saint-Malo har cirka 50 000 invånare men sommartid kan det med sommargäster och turister bli så många som 200 000 personer som vistas här samtidigt. Väldigt många av besökarna är seniorer. Härifrån går färjor till både Storbritannien och Jersey så utöver franska besökare är här en hel del britter.

Att äta ute
På restaurangerna i Saint-Malo kan du äta av det vanliga turistortsutbudet som hamburgare och pizzor. Här finns också en speciell variant av crêpes som kallas galettes och görs på bovete. Men populärast är nog skaldjur som ostron, musslor och havskräftor. Mums!












4 kommentarer

Under historia, natur, resor, tåg, vackra platser

Australiens farligaste djur är inte det du tror


Australien är känt för sina giftiga djur som ormar och spindlar. Det finns också giftiga blötdjur som ”blue bottle” på bilden ovan. Men vilket djur orsakar människor flest dödsfall, tror du? Jag vågar nästan lova att om du inte redan hört svaret så gissar du fel. Det djur som orsakar flest dödsfall är nämligen – hästen.

Hästar har nämligen orsakat fler dödsfall under perioden 2000 – 2013 än alla giftiga djur sammantaget. Närmare bestämt 74 stycken. Näst farligast var bin, getingar och andra stickande insekter, vilka under samma period orsakade 27 dödsfall. Ormar kom upp på samma nivå och orsakade också 27 dödsfall. Fästingar och myror orsakade 5 dödsfall, kubmaneter orsakade tre dödsfall men spindlar och skorpinjoner orsakade noll (0) dödsfall. Liksom den typen av blötdjur som är på bilden ovan: noll dödsfall (men många brännskador).

Att avstå en resa till Australien på grund av alla giftiga djur känns mot den bakgrunden en smula överdrivet.

Bild på hästar lånad från Wikicommons.

Lämna en kommentar

Under listor, natur, resor

Underbara Stenshuvud nationalpark!


Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sandstranden mellan Stenshuvud och Knäbäckshusen är Sveriges vackraste!

Idag blev det en utflykt till Österlen på Skånes östkust. Vi stannade först till vid Kiviks musteri för lite inköp i butiken och sedan lättlunch på Stinas café.

Sedan vidare till Stenshuvud. Mest för den vackra stranden och ett dopp i havet. Men också för den vackra naturen. Som den fantastiska orkidéängen. Underbar!

Lite fakta
Stenshuvud är nationalpark sedan 1986. Den är 390 hektar stor. Parkens kärna är det 97 meter höga berg som skjuter ut i havet. Till största del består parken av lövskog, i synnerhet avenbok och bok. Från mitten av maj fram till midsommar kvittrar fåglarna och orkidéerna färgar fuktängen nedanför naturum lila. Blommar gör också kaprifol, nyponrosor och backtimjan. Bland annat.

Och ovanpå detta: Sveriges vackraste strand. Inte ens jättekallt i vattnet var det idag.

Bad och barfotavandring
Enligt legenden fick berget sitt namn efter jätten Sten (förr kallad Stenhogubben) som bodde i Stenhogubbens grotta på bergets branta nordsida.

Nu gick inte vi för att hälsa på jätten utan valde istället att möta havet. Barfotavandrade kanske fem hundra meter söderut tills vi hittade en plats för oss själva. Sedan vi doppat oss och solat lite barfotavandrade jag och Anders, min sambo, hela vägen till trappan vid Knäbäckshusen och tillbaka, kanske en och en halv kilometer till i vardera riktningen, medan pojkarna vaktade våra grejer. Så totalt fyra kilometer barfotavandring blev det nog. Härligt!

Bildfrossa
Massor av bilder kommer här. Alla fotograferade och redigerade med iPhone.











Sist en liten film först publicerad på Instagram:

View this post on Instagram

Underbara #Stenshuvud! (Lyssna på ljudet också.)

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

8 kommentarer

Under fotografi, instagram, iPhone, natur, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Vägen som är mödan värd


Jag kom att tänka på en dikt av Karin Boye idag. Och visst är det vägen som är mödan värd!

Idag har jag jobbat hemifrån. Det berodde på att jag hade en tid hos sjukgymnasten. Äntligen hade jag tagit mig tid!

Sjukgymnast från Luleå
Landstingets sjukgymnastik i Karlshamn finns i Asarum. Min sjukgymnast visade sig för övrigt vara från Luleå, där jag bodde fem år som student. Så vi hade en del att prata om utöver min onda rygg. Om snö, åkerbär, mygg och sånt som hör Norrbotten till. Och om våren som aldrig kommer. Där. Men som är så mycket finare här nere i Blekinge. Och bokskogarna som vi har här. Med vitsippor och kaprifol. Och skärgården som finns på båda platserna. Jag fick för övrigt diagnosen ”gamnacke” och påbörjad ”likstelhet”. Jo; han skojade så klart. Diagnosen hade ett fint namn på latin, som jag redan glömt.

I rörelse
Jag cyklade dit. På vägen stannade jag till för att fotografera cykelvägen. Och grönskan. Och jag kom då att tänka på ett par strofer ur dikten ”I rörelse” av Karin Boye:

”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Jag älskar den dikten. Bara rubriken är underbar. Att vara i rörelse är bland det bästa som finns. Särskilt att vandra eller åka tåg.

Nu ska väl diktens färd snarare tolkas som en metafor för livet, än som en fysisk resa i geografin, tänker jag.

Men för mig är det just det som är så fint med den här dikten, och inte minst just de här stroferna. Att jag gillar budskapet i både den bokstavliga och den överförda betydelsen av orden.

När vägen är målet
Resor som är rundresor tycker jag är de bästa resorna; som tågluffar, bilsemestrar, båtluffar eller jordenruntresor (ja, ja, jag har ”bara” gjort en, men ändå). Att ända in i mål ha något nytt att se fram emot att få upptäcka. Att ha så många mål längs vägen att vägen blir målet som är mödan värd.

Resten av färden
Och ska jag orka med alla sådana resor jag vill göra under resten av färden, ja då får jag se till att göra de där övningarna med armarna i kors, sittandes på en bok som är exakt två centimeter tjock, tre gånger om dagen och därtill promenera varje dag. Så att inte den där fysiska ”likstelheten” övergår i en psykisk. Men att jag tvärtom blir rörligare och har mindre ont. Ett mål om något att ha med sig längs vägen.


Mieån, vid Janneberg, sedd från cykelbron. En bit av Blekinges frodiga natur.

8 kommentarer

Under Blekinge, Karlshamn, livet, mitt jobb, natur, resor

Att verkligen leva

Jag kom att tänka på Harry Martinsson i kväll: Nässlorna blomma, vägen ut och Aniara. Särskilt vägen ut. Vägen ut. Vägen ut.

Jag hittade en dikt på nätet av nämnda författare. ”Att verkligen leva.” Den börjar:

”Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.”

Det ligger verkligen mycket i det.

Tidigare i kväll valde jag vyerna vid Sternö Sandvik. Vägen ut. I det lilla.

Lämna en kommentar

Under böcker, Blekinge, Karlshamn, natur, resor

Boön och Sternö


Idag blev det en utflykt i det soliga försommarvädret till Boön och Sternö.

Cyklade
Vi cyklade alla fyra hemifrån Karlshamn till Boön där vi ställde våra cyklar på andra sidan bron för att vandra runt ön. Med oss hade vi lunch som vi fikade på en vindstilla plats med utsikt över havet.

Vandrade
På den lilla ön blommar nu slån och en enstaka trift hade också redan börjat blomma.

Badade
När vi var färdiga med Boön ville 12-åringen hem medan 14-åringen ville vidare till Sternö Sandvik för att doppa sig. Så vi delade på oss. Det blev 14-åringens andra dopp i havet för i år. Stollerier, om du frågar mig, men han är gammal nog att stå sitt kast och får så klart doppa sig om han vill.

Och cyklade igen
På hemvägen cyklade vi igenom den nyss utslagna bokskogen, förbi kraftverket med de tre skorstenarna som finns i reserv för dagar då det råder elbrist i landet. Det gjorde det inte i dag. Så ingen rök kom ur skorstenarna.





Lämna en kommentar

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, natur, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Solnedgångsutflykt till Sternö Sandvik


Det blev en solnedgångsutflykt till Sternö Sandvik ikväll. Jag och Anders kollade på solnedgången. Pojkarna spelade boll på gräsytan mellan parkeringen och havet.






3 kommentarer

Under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, vackra platser

Vandring till Sternö tur och retur

Idag har jag och min Anders vandrat från Karlshamn till Sternös klippor, genom bokskogen, förbi Altare hall, det vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt och badviken Sternö Sandvik och hem till Karlshamn igen.

Till Sternö
När vi sätter oss ner på varsin sten ute vid havet på Sternös av inlandsisen mjukt rundade klippor har vi promenerat via Hinsetunneln, vidare på gång- och cykelvägen ut mot Södra Stärnövägen, över Oljehamnsvägen och vidare ut längs Södra Stärnövägen fram till den delar sig vid Boövägen. Där såg vi en rådjursbock röra sig inne i skogen innan vi vandrade vidare mot Stärnö Vindhamn. Men strax innan småbåtshamnen tog höger in på en skogsväg som vid en p-plats övergår i en stig ner mot havet.

Väl nere på klipporna vid havet äter vi tunnbrödsrullar med rostbiff och potatissallad. En klassiker från studietiden i Luleå. Till det dricker vi te med mjölk ur termos.

Hav och bokskog
Vi vandrar vidare på stigen västerut längs havet, delvis över klipphällar och stenar nere vid vattnet men mest genom bokskog.

Träden har precis börjat slå ut. I bokskogen fungerar det så att de små träden slår ut först innan de stora jättarna väcklar ut sina lövverk. Jag tänker att evolutionen har ordnat det där bra. På så sätt får de små chansen att fylla på med lite extra energi innan de stora träden skuggar bort det mesta av solljuset. De stora och starka står tillbaka några dagar till förmån för de mindre och svagare. Till gagn för artens överlevnad. Det är vackert.

Altare hall
Vid Altare hall, ett stort flyttblock vänder vi in mot halvöns mitt och det gamla vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt. Men först stannar jag för att fotografera stenblocket ur olika vinklar. I den första vinkeln tycker jag att stenen har formen av ett björnhuvud.

Det sägs att stenen har fått sitt namn efter en engelsk båt som hette Altáre som 1679 gick på grund här.

Sternö Sandvik
Vi vandrar runt stenbrottet innan vi fortsätter till badplatsen vid Sternö Sandvik och sedan vänder hemåt igen förbi kraftverket. Flera gånger under utflykten ser vi små söta skogsmöss och nästan hela tiden hör och ser vi fåglar: koltrast, gäss och näktergal bland annat. De senare ser vi dock inte. Bara hör.

Totalt 12,5 km vandring blev det.





Lämna en kommentar

Under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, Vandra

Strandpromenaden i Karlshamn


Vi bor i en turiststad. Jo. Karlshamn är faktiskt en turiststad i det lilla. Och en av den lilla Blekingestadens främsta tillgångar är Vägga strandpromenad.

Färgerna exploderar
Tiden rinner så fort nu. Allt det gröna och alla de andra färrgerna exploderar som ett fyrverkeri. Det du fotograferar den ena dagen är gamla nyheter nästa.

Strandpromenaden
I söndags promenerade vi i alla fall längs strandpromenaden i Karlshamn.

Från rökeriet
Först gick vi genom Rosengården, längs Väggavägen och sneddade via motionsspåren genom bokskogen vid idrottsplatsen ner till Vägga rökeri.

Därifrån promenerade vi tillbaka till utvandrarmonumentet vid Näsviken via strandpromenaden.

Här är några bilder från den promenaden (iPhone only):





2 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, natur, resor

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Lyxmat i svenska Arktis

Smaken av varma hjortron som möter kall men smältande vaniljglass är den närmast perfekta avslutningen på en dag i Abisko nationalpark. Och också avslut på en fantastisk middag med utsikt över Torne träsk. Vi har tidigare på dagen vandrat en och en halv mil och jag tycker att jag därmed förtjänat detta.

STF:s fjällstation
Vi befinner oss på restaurang Kungsleden i STF:s fjällstation i Abisko. Träbord, blåa pinnstolar och tavlor med fjällmotiv. Men den vackraste tavlan är ändå fönstren med vyn över den plats där Abiskojokk rinner ut i den blåa sjö som är fjällvärldens största och Sveriges sjunde i storlek och andra i djup. Torne träsk. När måltiden är över börjar solnedgången skymta bakom fjället Slåttatjåkka och det är också en minst sagt vacker syn.

Boka i förväg
Det är ingen stor matsal och det är många vandrare och andra naturälskare på besök här, så du gör klokt i att boka bord i förväg. Fixa det gärna redan vid frukost eller när du just anlänt med tåget vid lunchtid.

Långt borta
Det är en nordkalottenljus augustikväll 2017 och jag har ätit kalixlöjrom till förrätt och fjällröding till varmrätt. Relativt lokala råvaror och restaurangen använder sig och serverar dessutom mycket KRAV-märkt. Fantastiska smaker. Det är riktig gourmetmat som serveras här, nästan så långt bort från världen som du kan komma i vårt land. På ett vandrarhem! Ända uppe i Arktis. Här är du nämligen norr om Polcirkeln med bred marginal.

Fler restauranger
Det här är ändå inte den enda gourmetrestaurangen i Kirunas fjällvärld. Tvärtom. Jag har själv besökt flera: Ishotellets restaurang, Björklidens restaurang Lapporten och Rikgsgränsens finrestaurang, som alla finns i samma kommun.

Dyrt
Smakar det så kostar det. För ja, det är dyrt. Vi äter alla fyra i familjen tre rätter var, varav ett av barnen har valt barnmeny med köttbullar och glass utöver löjrommen till förrätt. I övrigt har vi kombinerat ihop från den vanliga a la carte menyn. Och det kostar. Men det är det värt! Dock är det inte alls lika dyrt som på ishotellet, ändå. Här på turiststationen finns som alternativ en dagens trerättersmeny som du också har att välja på. Olika rätter olika kvällar. Jag provade dagens trerätters kvällen innan. Den kvällen bestod menyn av skaldjurssallad, renkött och glass med bär. Det smakade också mycket bra.

Extra lyxigt
Men både löjrom, röding och hjortron, som jag ätit den här kvällen: Det är verkligen något extra det. Något extra lyxigt som smakar Arktis!




3 kommentarer

Under mat, natur, resor, tåg

Hjortron

Doften av pors och skvattram i ett kolmårdskärr. Gummistövlar eller blöta gympadojjor på fötterna. En irriterande mygga surrar runt örat. Smaken av ett nyplockat och solvarmt hjortron i munnen medan jag plockar fler att lägga i hinken. Det är barndomsminnen för mig.

I Blekinge växer det, vad jag vet, inga hjortron. En gång hörde jag en av naturvårdarna på länsstyrelsen i Karlskrona säga att det finns enstaka kärr med hjortronplantor, men eftersom det inte någonstans finns både hon- och hanplantor på samma plats så bär de inte frukt.

Eller borde jag skriva bär de inte bär här?

Nåja. Att plocka hjortron är alltså något av det jag kan sakna från mina gamla hemtrakter när jag nu bor i Blekinge. Men när vi vandrade i Abisko kom vi på en fantastisk hjortronmyr. Tyvärr, eller kanske som tur var, hade jag inte med mig några kärl att plocka i. Men eftersom bären fortfarande var mer röda än gula kunde jag nypa med mig fem bär i fickan och låta dem mogna över natten i rumsvärmen i stugan. Alltid något.

Väl hemma kom jag att läsa ett blogginlägg om hjortronörhängen från Jämtland som kunde beställas på nätet. De kunde jag inte motstå och har nu ett par egna.



2 kommentarer

Under natur, personligt, resor

Svart trumpetsvamp 


En liten bild från skogens skafferi. En svart trumpetsvamp. Kanske godast av dem alla?

2 kommentarer

Under natur

Tjärö borde kanske heta Kärö?

I lördags var vi på Tjärö med goda vänner. Ett kärt återseende. Både av vännerna och av ön. Tjärö är en kär ö. De nya ägarna har satsat. Ny brygga med ny restaurang och reception. Det är jättefint. Ändå känner jag ett visst vemod. Jag som brukar gilla att saker förändras. Förbättras. Här ute på Tjärö kan jag ändå inte låta bli att sakna det som en gång var.

Tjäröbåten från Järnavik
Vi tar båten från Järnavik. Tydligen är det någon ny regel som säger att de inte får ta fler än 30 passagerare åt gången om det är en besättningsman. Vilket det är idag. Så vi får vänta en halvtimme. Du betalar båteresan tur och retur först när du är över på ön. 80 kronor för vuxna och 20 kronor för barn. Överfarten går numera snabbare än tidigare eftersom båten lägger till i småbåtshamnen istället för vid den gamla bryggan.

Restaurangen
När vi har betalat för överfarten i receptionen börjar vi med att äta lunch i den nya restaurangen på den lika nya bryggan. För den som känner sitt land påminner de nya byggnaderna kanske mer om västkusten än om Blekinge men passar ändå in i skärgårdsidyllen här. Det är två rätter att välja från lunchbuffén och jag väljer spätta med räkor. Det smakar mycket bra. Det är soldis. Vi sitter på trädäcket. Barnen för sig vid bordets ena ände. De börjar bli stora. Snart är de vuxna. Under dagen planerar de en resa de vill göra tillsammans till Kalifornien. Vår förstfödde börjar fundera på hur han skaffar pengar till resor. Anders svarar: ”Du får skaffa ett jobb”. För oss vuxna känns det fortfarande avlägset att de skulle resa ensamna men åren går fort.


Gamla huvudbyggnaden
Tekniskt sett har vi fortfarande inte gått i land på Tjärö eftersom vi fortfarande befinner oss på bryggan. Men efter maten går vi upp på ön. Vandrar mellan ekar och röda hus med vita knutar. På ett av husens fönsterkarm ser jag en fjäril som jag inte vet vad den heter. Hela ön är naturreservat så kanske att det är en raritet?

Hotellrum
De andra i sällskapet går ner för att testa hästskokastning och andra grenar längs en mångkampsbana. Men jag dröjer mig kvar och kollar in den gamla huvudbyggnaden där restaurang och reception förut låg. Det ser ut som att de nya ägarna håller på att ställa i ordning hotellrum här. Som komplement till det sedan länge existerande vandrarhemmet, tänker jag. Det är säkert klokt. Och jag skulle gärna prova att bo här ett par nätter. I den nya hotelldelen eller i någon av vandrarhemsdelarna.

Vemod
Det tänker jag varje gång vi är här. Att jag skulle vilja övernatta. Ändå blir det inte av. Bara en gång har vi övernattat. Det är många år sedan. Före barnen. Det var på den gamla STF-tiden. Det här var nämligen Svenska turistföreningens flaggskepp. Det var den enda turiststationen utanför fjällvärden. Men nu är STF-skyltarna nerplockade. Märkena där de suttit finns kvar. Där är det faluröda mindre solblekt. Och jag känner det där vemodet som jag inte vet riktigt varifrån det kommer. Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat.


Grottor
Vi promenerar vidare på stigen vi gått så många gånger förut. Men vi känner inte riktigt igen oss. Har de tagit ner träd? Flyttat stenar? Ändrat stigens sträckning? Men så är vi tillbaka på känd mark igen. Vi sätter oss vid den där grillplatsen under den utskjutande klippa där det är lätt att fantisera att människor slagit läget allt sedan jägarstenåldern. Kanske för en nattlång rast. Men den här gången tänder vi inte elden. Vi fikar medhavd eftermiddagsfika. Några av barnen letar sig igenom det lilla grottsystemet.

”Badplats”
Vi går bara en liten sväng till. Jag plockar några björnbär och stoppar i munnen. Mörksvarta, mjuka och söta. Min förstfödde vill tvunget ta sig ett dopp. Platsen är markerad som badplats på kartor över ön men attraktiviteten för det ändamålet är väl sådär, om jag ska vara ärlig. Men 13-åringen kommer i. Doppar sig till och med två gånger.

Kärö
Det är dags att lämna ön för den här gången. Tjärö är en kär ö. Kanske borde den rent av heta Kärö?







5 kommentarer

Under barn, Blekinge, Karlshamn, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Granne till Paradiset


Bøosen heter den här fjorden på Lofoten. Den ligger granne med ett fjäll som heter Paradiset. Det har jag läst mig till.

Hade jag vetat det när vi var där skulle jag så klart ha fotograferat Paradiset för att du skulle få se hur det ser ut. Men nu får du nöja dig med att se en plats som är granne till Paradiset. Kanske gott nog?

4 kommentarer

Under natur, resor, vackra platser

Årets första trattkantareller 


Idag har vi hittat årets första trattkantareller. Det måste nästan vara rekordtidigt?

Om du googlar på trattkantarell så kommer du att kunna läsa att den hittas från september till november. Men i min kalender står det fortfarande augusti. Ändå hittade vi en hel del teattisar idag när vi var på jakt efter nya svampmarker.

Förra veckan hittade vi en hel del gula kantareller på ett ställe vi kännt till i flera år. Idag återvände vi och hittade några till, som vuxit som svamoar ur jorden.

Sedan körde vi vidare i jakt på ny svampskog. Vi har nämligen just inga fler bra ställen längre.

Första skogsvägen vi tog in på resulterade i att vi hittade en fin, spegelblank insjö. Men ingen svamp. Vi hittade inte ens något bra ställe att parkera bilen.

Nästa skogsväg vi försökte med gav bättre utdelning. Till att börja med hittade vi en plats att ställa ifrån oss bilen.

Och jag blev riktigt förvånad när jag hittade de första trattisarna! Men vi hittade gula kantareller också. Rätt som det var började det pska och vi fick skynda oss hem. På väg tillbaka till bilen såg vi några små grodor. På vägen hem smattrade regnet mot framrutan så att det knappt gick att se vägen. Den medhavda matsäcken åt vi på altanen hemma.

Några timmar senare återvände vi och hittade mer svamp. Sammanlagt fick vi ihop till ungefär ett och ett halvt durkslag. Det räckte till både kvällsmackor och en liten påse till frysen.

Så om du bor i Blekinge är det inte för tidigt att ge dig ut i skogen på jakt efter trattkantareller!




5 kommentarer

Under årstider, Blekinge, mat, natur