Kategoriarkiv: natur

Adventskalender 2018 – lucka 8

En rese-bild om dagen fram till jul.

Landskap från tåget, Riksgränsen 2013.

8 kommentarer

Under adventskalender, natur, resor, tåg, vackra platser, vinter

Adventskalender 2018 – lucka 7

En rese-bild om dagen fram till jul.

Albin på Heron Island, Australien. 7 december 2008.

Lämna en kommentar

Under adventskalender, barn, jorden runt, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Saliner, fåglar och vindpumpar vid Lo Pagán


I regionen Murcia, nära det spanska fastlandets sydostligaste hörn finns en promenadstig som går mellan en stilla havslagun och ännu mer stilla saliner. Här finns en strand, gratis lerbad, ett rikt fågelliv och ett par byggnader som ser ut som gamla spanska väderkvarnar, men som jag tror måste vara vindpumpar.

Vi är i Spanien på höstlovet 2018. Vi utgår från Torrevieja och har kört till San Pedro del Pinatar som ligger norr om La Manga. Vädret är mulet när vi börjar promenera mot salinerna vid Lo Pagán. Det är våra kompisar Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo som tagit oss med för att visa oss den här platsen.

La Manga och Mar Menor
Innan vi är framme passerar vi först en sandstrand mot havet. Eller havet och havet. Mar Menor är en lagun som är avskuren från Medelhavet av en 20 kilometer lång landtunga som heter La Manga. Här är vattnet lugnare och något varmare än i Medelhavet. Men vädret bjuder inte riktigt in till bad den här dagen och vi vandrar vidare.

La Manga är också namnet på en ocharmig turistort söder om det sund som delar landtungan i en nordlig del och en sydlig del. Men den turistorten besöker vi inte den här gången.

Saliner
Promenadstigen går på en konstruerad bank längs en rät linje, som avgränsar salinena från Mar Menor vid La Mangas nordligaste del. Saliner kan även kallas saltgårdar och de är en anläggningar där koksalt utvinns ur havsvatten. Saltgården består av en eller flera grunda laguner där man släpper in vattnet och låter det avdunsta. Kvar på lagunens botten finns då det salt som vattnet innehöll och som nu kan transporteras bort och eventuellt renas.

Gratis lerbad
I början av stigen är den belagd med plattor och kantad av palmer. Här finns det bryggor för gratis lerbad. Men det är, som sagt, inte riktigt väder för det. Här kan du också titta efter flamingos och vita silkeshägrar.

Salthögar och Don Quijote
Vi försöker följa en annan vägbank som skär av den första i en rät vinkel åt vänster och nordost bort mot gården där saltet tillverkas. Vi ser både gårdsbyggnaderna och salthögarna på håll. Men en liten bit in är vägen avspärrad med höga staket och vi får vända tillbaka och fortsätta ut mot Molino Calcetera, som ser ut som en typisk gammal spansk väderkvarn. Du kan lätt tänka dig att det var väderkvarnar av just den typen som den påhittade sagofiguren Don Quijote en gång slogs emot.

Vindpump
Men när vi kommer fram till ”kvarnen” blir jag fundersam. Vem skulle anlägga en kvarn på den här platsen? Jag kommer fram till att det istället måste vara en vindpump som förr transporterade vatten från Mar Menor till salinen. Kanske är ”kvarnen” i början av stigen, inne i Lo Pagán, också i själva verket en gammal pumpanläggning?

Fågelarten
Hur som helst har det nu klarnat upp och vi vandrar tillbaka i solskenet. På vägen tillbaka ser vi svarta fåglar med vit teckning och röda ögon som jag inte vet namnet på. Men som en kommentar till det här inlägget får jag några veckor senare veta att de heter svarthalsade doppingar.









6 kommentarer

Under natur, resor

Svampskogen i november


Det fick bli en runda till skogen idag. Till skogens skafferi. Svampskogen. Trattkantareller hittade vi. Och två gula kantareller. Det blev till en påse för frysen. Det passade ju bra eftersom jag plockade ut den sista till en svampsoppa i fredags. Så nu har vi en ny sista svamppåse i frysen. Det var nog sista rundan till svampskogen för i år. Som inte varit mycket till svampår.

9 kommentarer

Under Blekinge, mat, natur

Visste du att de vilda djuren håller på att ta slut?

– Krönika –

Tänk att någonting först är hundra procent. Helt. Tänk dig till exempel en hel tårta. Tänk dig sedan att du har 4 procent kvar, en knapp 20-del. Det är väl ungefär så mycket som blir kvar när ingen vill ta den sista biten, och det som är kvar därför redan har delats ett par gånger. En pytteliten bit. Skulle du anse att den tårtan höll på att ta slut? Det skulle jag.

För några veckor sedan kom WWF Living Planet Report 2018 som granskar tillståndet på planeten. Denna inventering visar att bestånden av fåglar, däggdjur, amfibier, reptiler och fiskar har minskat med 60 procent mellan 1970 – 2014.

Någon har alltså precis nyss tagit drygt hälften av den tårtbit som då fanns kvar. Denna någon som snart har ätit upp tårtan brukar kallas mänskligheten.

Jordens alla vilda däggdjur, allt ifrån elefanter, älgar och tigrar till ekorrar och möss står idag för bara fyra procent av alla däggdjurs samlade biomassa. Alltså om någon skulle väga alla däggdjur, precis alla, och lägga ihop vikten. Resterande 96 procent är människor (36 procent) och våra tamboskap (60 procent). Före människans intåg på planeten stod de vilda däggdjuren för nästan all biomassa.

Förlusterna av ryggradsdjur under de senaste årtiondena är tydligast i tropiskerna. Allra värst drabbat är Syd- och Mellanamerika där nedgången är 89 procent. Sötvattendjur (t ex groddjur) har minskat med hela 83 procent.

Detta är det största av alla miljöproblem som människan skapat. Större än övergödningen. Större än miljögifter.Större än klimathotet. Större än allt annat.

Själva problemet med miljöproblemen är ju just att djur och övrig natur är hotad. Ändå är detta nästan ett helt okänt problem: Att de vilda djuren håller på att ta slut! En ny Sifo-undersökning gjord på uppdrag av WWF visar just det. Att 7 av 10 svenskar underskattar förlusten av biologisk mångfald. Endast 4 procent anger ”rätt svar”- alltså att de vilda djuren har minskat med 60 procent. De allra flesta tror att betydligt färre djur har försvunnit.

Klimatförändringarna oroar de intervjuade mest (52%), följt av politisk extremism (35%), terrorism (34%) och miljöförstöring (33%). Förlusten av biologisk mångfald (11%) kommer långt ner på listan och är inte känd. De som intervjuats oroar sig därför inte för den.

Vad gör vi då åt detta? Ekoturism är en del av svaret. Så att djuren får ett högre ekonomiskt värde levande än döda. Det är en bra början. Men det får inte stanna där. Vi behöver mer skyddad natur. Nationalparker och naturskyddsområden. Och biosfärsområden där människan lever i bättre samklang med naturen. Som Kristianstad Vattenrike och Blekinge Arkipelag.

Den biologiska mångfalden påverkas annars i första hand av det vi människor konsumerar. Och inte minst då av vad vi äter. Palmolja, till exempel, som ingår i många populära godsaker som Nutella och Orios tränger undan orangutangerna på Borneo. Kött från Amazonas i Brasilien tränger undan både de träd som tar upp koldioxid och djuren och människorna som lever i skogen.

Det måste till stora ansträngningar om vi ska kunna vända på det här. Vi behöver alla sätta tryck på företag och andra beslutsfattare.

Till skillnad från en tårta kan den biologiska mångfalden ändå reparera sig själv i viss mån så länge inte hela djurarter utrotas. Men då måste vi ge de vilda djuren en chans. Men för att kunna göra det måste vi till att börja med veta om problemet: De håller på att ta slut.

Visste du det? Nu gör du. Men vet dina vänner och bekanta? Berätta för dem!

Bilderna föreställer ekoturister och en elefant i Ngorongoro i Tanzania samt en ekorre i USA.

7 kommentarer

Under hållbart resande, krönikor, miljö, natur, resor, samhälle och politik, världen

7 saker du behöver veta om ön Tabarca utanför Alicante och Torrevieja

Utanför den spanska semesterorten Alicante, och ungefär lika långt ifrån många svenskars andra hemort Torrevieja, finns en vacker liten ö med ett spännande förflutet. Ön kallas oftast bara ”Illa de Tabarca” men heter egentligen Nova Tabarca på valenciska, vilket förklaras av öns historia.

Här är 7 saker som du har glädje och nytta av att veta om du vill göra ett besök här:

1. Båtresan hit
Tabarca tillhör administrativt Alicante. Sommartid finns det båttrafik direkt ifrån denna turistort liksom från Torrevieja. Men närmast och med mest frekvent båttrafik till Tabarca finns den mindre orten Santa Pola.

Här finns flera båtbolag vars biljettbodar ligger på rad, intill varandra, i den lilla hamnen. Överfarten kostar cirka 10 Euro tur och retur per person. Priset är ungefär samma oavsett vilken båt du väljer så du gör klokast i att välja det bolag som har bäst avgångstider för just dig, för både resan ut till ön och resan tillbaka.

Båtarna finns i olika storlek och form. Vi åkte över med en mindre snabbgående blå båt med färgglada fiskar på och tillbaka med en något större blå och orange katamaran. Båda resorna tog ungefär en halvtimme. Med andra båtar kan det ta något längre tid. Kanske upp emot 45 minuter.

2. Var parkera i Santa Pola?
Du kommer alltså antagligen att välja att åka båt från Santa Pola, särskilt om du har tillgång till hyrbil. Men var parkera bilen? Marina Miramar heter en småbåtshamn som ligger mycket nära den hamn som båtarna avgår ifrån och här finns en relativt stor parkeringsplats. Vi parkerade här från 11 till 17 en helgdagsafton i oktober och det kostade oss 11 Euro.

3. Hur mycket tid behöver du?
Hur mycket tid du behöver beror så klart på vad du vill göra. Det finns ett par hotell på ön så det är fullt möjligt att tillbringa flera dagar här. Det kan nog vara lugnt och mysigt här när den sista båten lämnat för dagen. Under högsäsong och mitt på dagen kan du dock behöva räkna med trängsel och en del köande då så många som 3000 turister kan komma på besök varje dag.

Vi var här på höstlovet 2018 och hade fem timmar på ön. Även om det var soligt och fint väder så hade det behövt blåsa lite mindre eller vara ett par grader varmare i luften för att vi skulle ha blivit sugna på att bada. Men vi vandrade runt hela ön, strosade runt ganska länge i den lilla staden, fotograferade massor, åt lunch och satt länge och njöt i solen. Ändå hann vi med en extra foto- och pokemonpromenad och en fika utanför ringmuren innan det var dags att ta båten tillbaka igen. Fem timmar var väl tilltagen tid men om du vill bada, snorkla eller dyka, åka trampbåt (under högsäsong), shoppa eller besöka det lilla muséet på ön behöver du kanske lite mer tid. Och det är ju alltid skönt att inte behöva stressa.

4. Öns historia
Tabarca har som jag tidigare nämnde en spännande historia. Fram till 1700-talet var ön känd som ett piratnäste för så kallade ”berbiska pirater” som hade ön som bas när de gjorde räder mot det spanska fastlandet. Så särskilt berbiska var nog inte piraterna i verkligheten, men väl nordafrikanska, och illa beryktade.

Vid den här tiden hette ön Illa de Sant Pau efter aposteln Paulus som man trodde avreste härifrån. Den kallades också Illa Plana, ”den platta ön”, på grund av sitt utseende.

Namnet Nova Tabarca, eller på riks-spanska Nueva Tabarca, fick ön 1770 i och med att en italiensk befolkning kom dit som flyktingar. Men de kom inte direkt från Italien. Tvärt om. De kom från Tunisien. Utanför den tunisiska staden Tabarka finns en liten ö som också kallas Tabarka som från 1500-talet tillhört republiken Genua i nuvarande Italien. Men tunisierna hade återtagit ön 1741 och höll sedan dess dess genuanska invånare som slavar.

Carlos III lyckades 1768 förhandla loss Tabarquinerna och från den 14 oktober till den 8 december samma år flyttades några av dem först till Alicante för att senare flyttas vidare tillsammans med en nyinrättad spansk militärganison till ”nya Tabarca”. Syftet var förutom att rädda Tabarquinerna från slaveriet även att få en bofast befolkning på ön och på så sätt hålla piraterna borta för alltid.

Totalt flyttade 296 Tabarquiner till ön 1770, varav 31 var födda i Italien , 137 i Genoesiska Tabarka i Tunisien , 70 under fångenskapen i Tunisien och 58 under fångenskap i Alger. Staden på ön började byggas 1770 och redan 1779 stod kyrkan färdig.

På bara några få år lärde sig de tidigare italienarna att prata valenciska och det är det språk som fortfarande talas av öns numera knappa 70 invånare, tillsammans med riks-spanskan, katalanska. Men bybornas italienska ursprung avslöjas av att de än idag bär italienska efternamn. Byborna kom länge att fortsätta livnära sig på fiske, precis som de hade gjort på ”gamla” Tabarka. Men sedan 1960-talet är istället turismen den viktigaste inkomstkällan på ön.

5. Sevärdheter
Ön är 1750 meter från sydost till nordväst och som mest 300 meter tvärs över på andra hållet. Om du inte är här en allt för het sommardag fungerar det därför utmärkt att promenera runt ön som är ganska karg och saknar träd, utöver ett antal planterade palmer.

Den första byggnad du stöter på om du går mot sydost från hamnen är försvarsfästningen på ön. Den heter Torre San José. Det är möjligt att den framöver kommer att öppnas upp för besökare men än så länge kan den bara ses från utsidan.

Nästa byggnad om du fortsätter i samma riktning är fyren på ön. Den byggdes 1854. Fyren ersattes 1971 av en nyare men denna revs igen sedan den gamla restaurerats och åter togs i bruk 1998.

Ännu längre österut ligger öns kyrkogård, nästan så långt från staden som du kan komma.

När vi var här den 31 oktober var några kvinnor från byn på plats och pyntade alla gravarna, både gamla och nya, med blommor inför allahelgonnahelgen.

Den lilla staden på ön är annars den främsta sevärdheten här. De pittoreska husen som ligger längs gator i rutnätsmönster. Ofta med havet i fonden. Bougainvillea och palmer. Stadsportarna, torget och kyrkan. Alltihop är sevärt och mycket charmigt.

6. Att äta på ön
Det finns många restauranger på den lilla ön. Både utanför och innanför stadsmurarna. Vi valde att äta på torget inne i byn. Inte minst för att få lite mer lä.

Vi satt utomhus, innanför ett vindskydd på restaurant Ramos som finns i ett vitt hus med oreangea detaljer.

Vi åt paella. Ungdomarna tog en mixad variant medan vi vuxna valde en med enbart havets läckerheter. Den smakade mycket bra men hade gärna fått innehålla lite mer saffran. Gärna så pass mycket att det alls smakat att kryddan fanns med i blandningen. Nåja, gott var det ändå!

7. Bada
Om du är här en varm sommardag vill du säkert passa på att bada.

Du anländer till en pir och hamn på öns norra sida. Har du inget emot att bada bland båtarna så fins det en mindre strand här.

Den populäraste stranden lär annars vara den som ligger mitt över, på andra sidan av det lilla näs som avskiljer den befästa staden från resten av ön. Den större stranden ligger alltså på öns södra sida.

Vattnet runt ön är sedan 1986 ett marint naturreservat, för övrigt Spaniens första, så om du tycker om att snorkla och har egen utrustning bör du definitivt ta med den. Om vågorna går höga på den södra stranden kan det vara bättre att snorkla från den norra.

8. Många katter
Om du som jag uppskattar den grekiska övärlden bland annat för sina många katter kommer du att älska den här ön.

Om du däremot starkt ogillar katter så är kanske inte detta ett resmål just för dig.

På Tabarca vimlar det nämligen av katter i alla möjliga färger, former och mönster. Charmigt, om du frågar mig!

Avslutningsvis vill jag tacka våra vänner Stefan och Jeanette och deras söner Adrian och Leo för att de tog oss med till ön och guidade oss där!

13 kommentarer

Under historia, lista, natur, resor, vackra platser

Utsikten ovanför Kivik


Vi kör från Kiviks musteri mot Kiviks hamn. Vi möter några cyklester och den mest fantastiska utsikt på en och samma gång. Jag vill genast stanna bilen, men det går ju inte. Men lite längre fram hittar jag en skylt mot ”Kiviks konstcenter” som pekar mot en väg och en allé till höger precis innan vägen börjar vända ner mot havet. Där kan jag parkera bilen.

Vyerna här är inte fullt lika bedårande som lite högre upp, där vi mötte cyklisterna. Men ändå.




2 kommentarer

Under höst, natur, resor, Skåne

Tre till från Stenshuvud

Höstfärger möter turkosblått hav.

Havet har ätit sig in under träden. Kanske för att det har varit högvatten?

Vackert är det ändå, som vanligt!

6 kommentarer

Under höst, natur, resor, Skåne, vackra platser

Tre till från Haväng

Stenåldersstenarna symboliserar allt det som gått förlorat. Och allt det som finns kvar.

Hav och äng blir Haväng.

Bakom höstlöven sover vandrarhet sin törnrosasömn i väntan på nästa års övernattande turister.

2 kommentarer

Under historia, natur, resor, Skåne, vackra platser

Österlen på hösten – 5 saker att inte missa

Österlen, på den skånska östkusten, kan vara minst lika vackert på hösten som på sommaren. Vi har varit där idag. Underbart brittsommarväder! Välj gärna att åka hit just en på en vacker höstdag i oktober. Men vad får man inte missa? Här är min lista:

1. Stenshuvud
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Och igen. Och igen. Sandstranden mellan Stenshuvud och Knäbäckshusen är Sveriges vackraste strand! Lika vacker på hösten som på sommaren. Jag såg till och med ett par små flickor bada i vattnet, men det var nog inte särskilt skönt. Bättre då att promenera längs vattnet.

Stenshuvud är nationalpark sedan 1986. Den är 390 hektar stor. Parkens kärna är det 97 meter höga berg som skjuter ut i havet. Till största del består parken av lövskog, i synnerhet avenbok och bok.



2. Kiviks musteri
Vid Kiviks musteri finns en butik, restaurang och besökscenter med odlingar och utställningar. Här planterade Henric Åkesson sina första äppelträd 1888 och verksamheten drivs än idag av samma familj. Flera generationer senare. Vi åt lunch där idag. Och gjorde ett mindre inköp för att fylla på med dryck från årets skörd. När du ändå är här i trakten tycker jag inte att du ska missa att göra ett stopp här.



3. Äppeltavlan och Kiviks hamn
En ny äppeltavla avtäcks årligen i samband med äppelmarknaden. I år hölls den den 29 september. Men tavlan får vara kvar i flera veckor, i år till och med den 21 oktober, så det finns flera chanser varje år att se tavlan på plats. Årets tavla föreställer Stenshuvud. Det var gott om folk, och inte helt lätt att hitta parkering, vid Kiviks hamn idag.



4. Haväng
Haväng får inte heller missas. Platsen, som är mycket vacker, ligger inom Verkaåns naturreservat vid havet och har ett närmast hedliknande landskap med ovanlig sandstäppsvegetation.

Havängsdösen är inte minst mäktig. Det är en megalitgrav av typen dös från yngre stenåldern, c:a 5 500 år gammal.



5. Brösarps backar
Det här är ett backlandskap som omger orten Brösarp. Backarna är avlagringar från senaste istiden. De är kalkhaltiga och består främst av mo och sand. Området är känt för att vara naturskönt och för sin flora, och hålls öppet genom betning. Brösarps backar är också, precis som Haväng, en del av Verkeåns naturreservat.

Här gjorde vi vårt sista stopp för dagen.



9 kommentarer

Under årstider, höst, natur, resor, Skåne, vackra platser

Hösten drömmer om älvor på fälten

Hösten drömmer drömmar om älvor som dansar över fälten i Blekinge. När jag åker till jobbet. Och när jag åker hem. Bilder fotograferade med iPad genom ett tågfönster har sina begränsningar. Men säger ändå något om stämningen.


11 kommentarer

Under årstider, Blekinge, fotografi, höst, iPad, natur, resor, tåg, vackra platser

Tre landskapsbilder från Frankrike



Tre bilder fotograferade mellan klosterön Mont Saint-Michel och bondbyn Beauvoir i Normandie, Frankrike.

8 kommentarer

Under fotografi, natur, resor, vackra platser

Sommaren sjunger på sista versen i Blekinge


I söndags, efter det att vi hade röstat, for vi upp till Kroksjöarna. Gick ett varv och omfamnade det sista av sommaren i vår del av landet.

Det land vi älskar på ett sätt som inte är exkluderande. Oroliga för på vilket sätt andra egentligen älskar det Sverige som de kallar ”det här jävla landet”.

Det är extra många här nere i Blekinge som tycks tänka så. Det är sorgligt. De borde tänka ”det här vackra landet”. Inte på många ställen är Sverige vackrare än just i Blekinge.

Och här brukar sommaren vara till halva september. Efter promenaden i söndags tog vi ett sista dopp i Långasjön för den här sommaren.

Det här landet. Skönheten och vemodet.


10 kommentarer

Under årstider, Blekinge, natur, resor, samhälle och politik, sommar

Höstdepp?


Just nu passerar pågatåget Mörrumsån. Det är bedårande vackert i morgonljuset men jag känner mig nedstämd.

Igår promenerade vi här. Ån flöt stilla. För att vara Mörrumsån. Som annars är mer som än norrländsk älv än en å. Vi såg en mysko anka, som visade sig vara en myskanka. Päron föll i drivor från ett träd vid åkanten. Annars var allt lugnt. Det kändes bättre för en stund.

Men nu är deppigheten över mig igen. Kanske är jag bara morgontrött? Kanske är det svårigheten i att hitta in i en ny roll på jobbet? Eller är det hösten som ska komma? Nu när sommaren sjunger på sista versen?

Kanske är det en höstdepp på gång?

17 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, mitt jobb, natur, personligt, resor, vackra platser

Blåskrika på Arlingtonkyrkogården


Jag har fortfarande inte skrivit ett ord här på bloggen om den tågutflykt till Washington D.C. som vi gjorde när vi var i USA i somras. Men den här blåskrikan såg jag i alla fall på Arlingtonkyrkogården. Blåskrika visste jag inte att den hette då, men det har jag googlat reda på nu.

Det är en argsint men vacker fågel som förekommer från södra Kanada och ner mot Texas och Florida.

7 kommentarer

Under djur, natur, resor

Alligatorer och tvättbjörnar i New Orleans träskmarker

Två saker ville jag uppleva i New Orleans. Dels stadens berömda ”French Quarter”. Och dels en så kallad ”Swamp Tour” i Louisianas träskmarker. I övrigt är vi här för att ta det lugnt och vila upp oss innan jobb och skola drar igång igen. Träskturen blev av i går.

Det var inte helt lätt att välja arrangör för turen. Det ligger en hel mängd foldrar i hotellets foajé från företag som erbjuder olika upplägg. Till slut föll vårt val på Pearl River Eco-Tours eftersom de erbjuder turer i hyggligt små båtar, hämtar direkt vid vårt hotell och har rykte om sig att vara den av arrangörerna som gör minst åverkan på miljön.

Bussen
Vi hämtas vid hotellet klockan 8:30. Bussfärden ut till bolagets anläggning vid Pearl River tar ungefär 40 minuter sedan även övriga deltagare hämtats på sina hotell. Väl på plats betalar vi återstående 114 dollar utöver de 77 som vårt hotell redan tagit betalt som deposition. Det är för tre ”vuxna” och ett barn på 12 år. Vid anläggningen finns toaletter som vi passar på att besöka innan turen.

Båten
Själva båtturen är på ungefär en timme. Direkt vid bolagets anläggning ser vi flera alligatorer. Dessa lockas att hoppa efter marshmallow på pinne. Alligatorerna äter inte detta godis för människor mer än av misstag, och de passerar då bara igenom kroppen. Att de alls lockas att hoppa efter dem beror på att de liknar ägg som de gärna äter.

Växterna
Pearl River utgör i de här delarna gränsflod mellan delstaterna Louisiana och Mississippi. En bit upp från havet är vattnet bräckt men vi fortsätter upp i det rena sötvattnet. Här heter träsket ”Honey Island Swamp”, efter de honungsbin som förr fanns här. Alla träd och växter som växer här är sådana som tål att översvämmas. I träden växer en ananasväxt som påminner om skägglav till växtsättet och kallas ”spanish moss”.

Djuren
Under turen ser vi utöver alligatorer flera fåglar, mest ett par sorters häger, någon sköldpadda och ett helt gäng tvättbjörnar. Även dessa matas med marshmallow på pinne. Vi ser även en Cajun-by. Cajunerna är så klart människor, en etnisk grupp som från början var fransktalande och bodde i Kanada, men som fördrevs därifrån av engelsmännen.

”The Honey Island Monster” som guiden berättar om tror jag dock inte ett smack på.

Dricksen
Efter båtturen får vår guide 20 dollar i dricks men tyvärr har vi bara fyra dollar kvar i kontanter att ge till busschauffören, som också hon guidade en del och bland annat berättade om orkanen Katarina 2005.

Betyget
Totalt sett är det här en väldigt lyckat utflykt som du absolut bör göra när du besöker New Orleans. Ofoget att mata djuren med godis tycks tillämpas av alla arrangörer här så det får man tyvärr leva med. Men annars är det ett fantastiskt och alldeles kagom äventyrligt äventyr som jag inte skulle ha velat vara utan. Fyra och en halv stjärna av fem möjliga.














3 kommentarer

Under miljö, natur, resa med barn, resor, vackra platser, vatten

Med båt till Niagarafallen

Att åka i en tunna nedför Niagarafallet är numera strikt förbjudet. Däremot är det mycket vanligt att åka båt uppströms fram till Hästskofallen. Antingen åker du i en röd båt från den Kanadensiska sidan eller så gör du som vi och tar den blå båten från den amerikanska sidan.

Den första glimt vi får av de berömda vattenfallen är vyerna på vår vänstra sida när vi promenerar över gångbron till den hiss som ska ta oss ner till Maid of the Mist, båten vi ska åka med till Niagarafallen. Utsikten är hänförande trots gråvädret. Men vår guide manar på oss. Vi ska inte stanna och fotografera nu. Det blir det tillfälle till senare. Nu ska vi skynda oss ner innan det hinner bli några köer.

Utflykt från New York
Vi är 17 personer som är på en heldagsutflykt från New York. Det är min svägerska som har ordnat utflykten och bokat en minibuss från Grey Line Niagara Falls som tar oss runt under dagen. Ross är vår chaufför och guide. Han mötte oss på flygplatsen i Buffalo och har under den halvtimmes långa färden till Niagara bjudit oss på kola gjord på lönnsirap och berättat om dagen vi har framför oss och om det vi ser längs vägen. Bland annat berättade han att Niagarafallen är USA:s äldsta ”State Park” och när vi åkte över den östliga armen av Niagarafloden till Grand Island att det bara är 10 % av vattnet som rinner det hållet.

Goda råd
På väg in i hissen ger han oss rådet att vänta med att ta på de blå regnkappor vi får där nere tills vi går ombord på båten. Det kan bli varmt att stå och vänta med dem på. Och vi får också rådet att inte gå upp på båtens övre däck utan istället stanna på nedre däckets vänstra sida där vi kommer att få se de bästa vyerna.

Vattenfallen
Runt båten dyker svarta skarvar när den avgår mot Amerikanska fallen. Dessa ser vi också mycket bra där vi står på båtens vänstra sida, även om vattnet redan nu skummar så pass att jag väljer att ta av mig glasögonen och lägga ner dem i den lilla orangea ryggsäck jag har med mig som kameraväska. Amerikanska fallen är 325 meter breda och sedan är det kanske ungefär den dubbla sträckan innan vi är framme vid Hästskofallen som är 920 meter breda. Båda fallen är 54 meter höga. Nu skummar vattnet så pass att vi dels blir rejält blöta, dels knappt ser någonting. Men kul är det! Vi skrattar mycket. :D

Entré
Väl tillbaka tar vi hissen upp igen och får mycket riktigt gott om tid att fotografera vyerna från plattformen som är i höjd med den övre vattenytans nivå. I vårt heldagspaket ingick inträdet men annars kostar det 19,25 dollar per vuxen, i 2018 års prisläge, att åka med båten .

Senare under dagen kommer vi att få flera möjligheter att fotografera de blå båtarna från olika vinklar.








4 kommentarer

Under natur, resa med barn, resor, vackra platser

Niagarafallen



Finns massor att berätta. Återkommer.

Lämna en kommentar

Under natur, resor

Normandies vita klippor – en utflykt med förvecklingar


Ser du de två röda prickarna på stranden? Det är människor! (Min sambo och vår yngsta son, 12-åringen.) Vi har besökt två platser vid Alabasterkusten. Även om det inte riktigt var meningen att besöka båda två så kan jag så här i efterhand konstatera att bägge platserna var både sevärda och vackra.

Som Dovers vita klippor
Inför dagens utflykt kollar jag i guideboken. Det är bok tjock som hela Frankrike. Om hela Frankrike. Den har sedan långt innan avresan fått några få invikta hörn. Det är jag som har vikt in dem när jag rekognoserade inför vår resa till Normandie, i norra Frankrike. En av de markerade sidorna är den där det står att läsa om motsvarigheten till Dovers vita klippor, men på denna sidan Engelska kanalen, Côte d’Albâtre. Eller Alabasterkusten som den heter på svenska. Det är en kust längs kalkstensplatån Pays de Caux, som ligger en bit bort, här i Normandie. Kusten sägs domineras av ljusa kalkstensklippor, som gett den dess namn. Klipporna är upp till 105 meter höga. Det är en 13 mil lång kuststräcka som ska vara belägen mellan utloppen för floderna Seine och Somme. Den största staden längs kusten är Dieppe. Klippornas kalksten avsattes på dinosauriernas tid, under Yngre krita.

Elefantklippan
I guideboken står det särskilt att läsa om Falaise d’Aval som liknas vid en elefant som sticker sin snabel i vattnet. Platsen är omnämnd både i löpande text och i en bildtext. Den vill jag se! Jag letar upp platsen i Google Maps och vi ger oss av på eftermiddagen efter att på förmiddagen ha badat i den ljumma utomhuspoolen på hotellet i Houlgate. Det tar drygt en och en halv timme att köra. När vi kommer fram passerar vi först genom en by som heter Saint-Valery-en-Caux, kör ner längs en kajkant mot havet, förbi en husbilscamping (eller möjligen bara ställplats) och därefter in på en parkering för personbilar. Vi ställer bilen där. Kusten är mäktig med havet, stranden och den branta bergväggen och liknar i stora drag den på bilden i guideboken. Utom det att någon elefantklippa kan jag inte se.

Bortom kröken?
Kusten kröker något en bit bort och jag tänker att elefantklippan kanske finns bortom den kröken. Jag börjar gå. De andra hänger inte på men jag tänker att de kommer väl. Jag går och går. Det är längre än jag trodde. Precis vid parkeringen var det fler turister på stenstranden. Någon simmade till och med i vattnet trots att det inte verkade vara en plats där det var helt lätt att ta sig i för att bada. Men ganska snart är jag ensam. Det börjar bli skräpigt på stranden. Plastskräp från havet. Bland runda fina kalkstenar. Och många mer oregelbundna stenar av flinta.

Avloppsvattenfall
Jag kommer fram till en rostig spont som är nedslagen mellan strandens stenar i en vinkelrät linje nästan ända från klippväggen och ut i vattnet. Precis in mot bergväggen kan jag ta mig förbi. På andra sidan ser jag en av de mer ”intressanta” avloppslösningar jag sett. En avloppstunnel mynnar en bit upp på bergväggen. Avloppsvattnet faller likt ett vattenfall ner på stranden och ”infiltrerar” bland de ganska stora stenarna på stranden. Knappast en lösning som överhuvudtaget renar spillvattnet innan det når havet. Men det kan ju vara renat nnan det släppts ut i tunneln, det vet jag ju inte. Men att det är avlopp känns på lukten.

En ny klippkrök
Jag har fortfarande inte rundat den där kröken så jag fortsätter. Om det här är rätt plats kan detta inte vara sättet att ta sig till den berömda klippformationen, tänker jag, när jag går där, och undrar om det istället finns en gångstig ovanför klippkanten. Väl framme där klippväggen kröker kan jag konstatera att det finns en ny krök längre bort. Men jag vågar inte vandra vidare. Har ingen koll på tidvattnet här. Vill inte gärna bli fast mellan branten och ett stigande tidvatten… Dessutom undrar jag om de andra kanske börjar bli irriterade på mig.

Så jag vänder tillbaka. Min sambo Anders och yngsta sonen har följt efter mig men de vänder vid sponten. (Lägg märke till att de syns i sista bildens högra hörn:)




Fem mil
Väl tillbaka kommer jag överens med de övriga att vi ska köra med bilen upp så att vi kommer upp på klippkanten för att se om vi kan promenera där mot elefantklippan. Vi kör uppåt genom byn och kör runt lite. Men vi hittar aldrig någon skyltning eller rimlig väg ut mot klippkusten. Så vi ger upp att hitta elefantklippan genom att köra på måfå. Jag googlar ”elephant cliff Normandie”. Det visar sig snabbt att platsen istället ska ligga vid Étretat. Dit är det fem mil och nästan en timme i bil.

Jag är glad att jag inte fortsatte gå längs stranden krök efter krök…

Nya hinder
Väl i Étretat är vägen ner mot stranden, som Google visar att vi ska köra, avstängd. Vi parkerar bilen på en p-plats i en backe en bit ovanför byn. Vi söker ut närmaste gångväg mot elefantklippan och följer den. Vi ser en klippa på håll som påminner något om den berömda. Men jag som sett bilder ser att det inte är den. Vi går vidare. Kommer till en vägbom. Skylten på platsen är på franska. Vi förstår att det är privat mark, en golfbana, men är inte helt säkra på om det bara är bilar som förbjudits att passera. Eller om det även gäller gående. Jag väljer att gå vidare. De övriga stannar. När jag gått igenom messar jag till de andra att det inte var någon fara att gå igenom men de väljer att gå runt.

Upplösningen
Jag hittar fortfarande inte rätt klippa. Får mess från resten av familjen att de ser den nerifrån byn. Den måste vara synlig här uppifrån också, tänker jag och följer stigen uppåt. Går ut på en klippa och ser raukar, stranden, byn, andra vackra klippformationer, en kyrka högt upp på klippkanten på andra sidan byn, det lätt turkosa havet… Men ingen elefantklippa. Jag ger upp och går ner till de andra. Det visar sig att elefantklippan var den jag stod på. Inte för att den ser ut som en elefant heller. Den ska väl likna en snabel tänker jag, klippan som skymtas på sista bilden, bakom båtarna i hamnen. Men inte ens det håller jag med om. Kanske ska den ses från andra hållet? Men nåja. En utflykt blev det. Till två vackra platser längs Alabasterkusten. Även om det var en del förvecklingar på vägen. Och även om jag fortfarande inte vet vilken av dem som heter Falaise d’Aval egentligen. Om det var guideboken eller Google som hade fel.




2 kommentarer

Under natur, resor, vackra platser

Saint-Malo – en pärla i Bretagne med Europas häftigaste tidvatten

Vi åker tåg norrut genom Europa. Vi är på väg hem från en tågsemester där vi haft staden Saint-Malo som bas. Ännu en fransk pärla, som till exempel La Rochelle och Menton, som är kända turistorter för fransmännen själva, men som är relativt okända i Sverige.

Något som inte stämmer
Vi anländer första gången till Saint-Malo med ett försenat tåg en sen kväll i slutet av juni. Det är en och en halv kilometer att gå från järnvägsstationen till gamla stan. Väl framme följer vi vattnet en bit innan vi går in genom en av portarna i ringmuren, som ger ett välbevarat intryck. Det är lugnt i stan. De höga grå stenhusen ger ett stramt intryck. Och det känns på en gång att det är något som inte stämmer. Husen ser nyare ut än vad byggnadsstilen antyder.

Bombades sönder
Jag googlar när vi kommit fram till lägenheten vi ska bo i och finner förklaringen: staden bombades svårt under andra världskriget. Hela 80 % av byggnaderna i gamla stan förstördes i september 1944. De allierade hade – som det skulle visa sig – felaktiga uppgifter om att nazisterna hade trupper gömda innanför ringmurarna. Amerikanerna använde här napalm för första gången. Staden återuppbyggdes mellan 1948 och 1960 i en stil som anknyter till hur staden såg ut före bombningarna utan att för den skull vara en identisk kopia. Ringmuren ska dock ha klarat sig bra.

Självständig republik
Staden som grundades av gallerna under det första århundradet efter vår tideräknings början fick sitt namn efter en munk från Wales och hade sin storhetstid under medeltiden. Från 1590 till 1594 var staden till och med en självständig republik med mottot: ”inte fransk, inte bretonsk – men malouinsk”.

Häftigaste tidvattnet
Saint-Malo ligger vid Engelska kanalen i Bretagne, nära gränsen till Normandie. Här finns Europas häftigaste tidvatten och skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara så stor som 13 meter. När vi är här når vattnet aldrig ens upp till ringmurens bas men populära tavlor till försäljning visar hur vågorna, när tidvattnet och vädret är som mest extremt, slår in över muren. Och tidvattnet rör sig snabbt ut och snabbt in. Det gäller att vara uppmärksam så att du inte blir fast på någon av de öar som du kan promenera till vid lågvatten.

Vakt motar bort mig
Men det finns vakter som hjälper till. Jag promenerar ut en eftermiddag på en stenlagd gångväg på havsbotten när havet är på väg in. Vågorna är små men slår emot stenarna. Vattnet är turkost. Jag tar av mig skorna och går barfotad men när jag kommer över till ön möts jag av en vakt i gul väst som likt en fåraherde föser i land de sista turisterna över den stenlagda gångvägen. Så det är bara för mig att gå tillbaka igen. Bakom mig väller vattnet in över gångvägen. En annan dag kommer jag istället över till den första av öarna innan tidvattnet ens har hunnit ut helt, genom att vada över. Det känns lite speciellt att gå på en gångväg i havet.



Vädret
Temperaturen ligger normalt under sommarmånaderna runt 22 grader men vi har tur och har några grader högre temperaturer som högsta dagsnoteringar. Området är inte lika solsäkert som Medelhavet utan snarare något lite, lite mindre solsäkert än Sverige, så vi har tur med vädret som har nästan bara solsken när vi är här.

Stränder och öar
Stränderna är en blandning av fina sandstränder och karga klippor som ger ett vulkaniskt intryck. På några av klippöarna finns medeltida borgar. Vid en av sandstränderna finns en havspool som håller vattnet innestängt när stranden drar sig långt, långt ut. Vattnet är svalt ungefär som ett svenskt sommarhav och det går bra att doppa sig även om man kanske inte ligger i så länge.

Turism
Saint-Malo har cirka 50 000 invånare men sommartid kan det med sommargäster och turister bli så många som 200 000 personer som vistas här samtidigt. Väldigt många av besökarna är seniorer. Härifrån går färjor till både Storbritannien och Jersey så utöver franska besökare är här en hel del britter.

Att äta ute
På restaurangerna i Saint-Malo kan du äta av det vanliga turistortsutbudet som hamburgare och pizzor. Här finns också en speciell variant av crêpes som kallas galettes och görs på bovete. Men populärast är nog skaldjur som ostron, musslor och havskräftor. Mums!












4 kommentarer

Under historia, natur, resor, tåg, vackra platser