Kanske är det det ultimata vårtecknet? När körsbärsträden blommar? Och vet ni? Det händer redan i Malmö. Och hästkastanjerna är också på väg att slå ut. Och i rabatter och urnor står vårblommorna som glada färgklickar. Varsågod! Några vårtecken från Malmö. Bilderna är fotograferade med nya systemkameran. Och, som vanligt, har jag redigerat dem med Instagram:
Vill du vara säker på att få se tranor så här års i trakten av Kristianstad får du bege dig till Pulken. Där skådades ett rekordstort antal i helgen. Men jag hade tur och fick se en stor flock tranor som cirklade över Helge å när jag gick över naturumbron i går.
Ett säkert vårtecken. Det liksom att skrattmåsarna har bytt om till sommardräkten. Och fikande människor i naturen. :)
Hur du hittar till Pulken och fotograferar tranor genom kikare med iPhone har jag skrivit om tidigare.
Hur du hittar till naturumbron? Sök på ”naturum Vattenriket” i Google Maps.
Filed under årstider, Kristianstad, natur, resor, vackra platser, vår
Det är lördag eftermiddag i mars månad. Äntligen lyser solen från en klarblå himmel. Vi följer en orange slinga (som jag tror) och vandrar genom bokskogen. Jag har läst i en folder från länsstyrelsen att det ska finnas blåsippor i naturreservatet på Ryssberget. Jag har i och för sig blåsippor i rabatten hemma men vill gärna se dem växa i skogen.
Det är därför som jag har googlat och hittat foldern som berättar om Blekinges natur. Och det är därför som jag tror att Ryssberget i Sölvesborg kan vara en lämplig plats att leta. Vi följer skyltningen mot naturreservatet när vi svängt av E22:an mot Sölvesborgs centrum och svänger höger och kör tillbaka mot och under E22 och upp mot Ryssberget. Naturreservatet finns inte med på Googles karta så det gäller att vara uppmärksam på skyltningen.
Marken i bokskogen är täckt med de rödbruna löven från i fjol. Det går att ana att nya löv snart är på gång. Solen lyser mellan träden. I början hör vi lite fågelkvitter och en hackspett hacka, men vi ser inga fåglar. Gångstigen är bitvis lerig, sönderkörd av terrängcyklar. Det enda gröna i skogen så här års är den mossa som växer på stenarna i skogen. Vi passerar också
en stenhög där någon byggt små torn av stenar. Jag tycker att det ser ut som en forntida strandlinje.
Efter en stund anar vi att stigen kanske inte är en runda. Kan det vara en vandringsled? Jag googlar och hittar en karta över naturreservatet. Och mycket riktigt. Så är det. Så när vi kommer fram till en skogsväg tar vi vänster istället för att fortsätta följa leden. Och i nästa trevägskors vänster igen. Sedan är vi tillbaka vid parkeringsplatsen. Hade vi fortsatt följa leden en bit till hade vi kommit till en utsiktspunkt, men det får bli en annan gång.
Några blåsippor ser vi aldrig. Inte några blåsippeblad heller. Förmodligen växer de på någon annan plats i reservatet. Jag får fortsätta att nöja mig med sipporna jag har här hemma.
Håll ut! Den 13 mars förra året, året då bara en månad längre gånget än det är idag, fotograferade jag de här raringarna.
Bästa nationalparken
Vi vandrade längs vägen upp mot caféet Annorlunda. Ädellövskogen hade nyss slagit ut sina sköra ljusgröna blad. Förgätmigej på en liten ängsplätt. Näktergalen sjöng vackert. Men koltrasten sjunger alltid vackrast. Bofinkar, blåmesar och andra småfåglar stämde in i kören. Under bokens nya blad blommade ännu både vit- och gulsippa. Stenshuvud – Sveriges kanske allra vackraste nationalpark med Sveriges vackraste sandstrand alldeles intill. Vi gick upp på huvudet och ner till havet och såg mer än sju sorters blommor av den rikliga vår- och försommarfloran innan vi avslutade dagen vid Kiviks musteri och Stinas café. Besöket ledde också till en snutt på YouTube och några snuttar på Facebook.
Bästa naturreservatet
Innan vi var till nationalparken Stenshuvud hann vi göra maj månads bästa besök i ett naturreservat. Det var när månaden var precis ny som vi besökte vitsippebackar och bokskog som just höll på att slå ut vid Valjeviken.
Vackraste solnedgången
Den vackraste solnedgången i Karlshamn hittar du oftast vid Sternö Sandvik. Särskilt vackert är det när havet är stilla. Som det var den 7 maj till exempel.
.
Mest gillade Instagrambilden
Ett rapsfält och en blå himmel med några molntussar fotograferade i farten och genom sidorutan på bilden strax utanför Svedala i Skåne när vi var på väg till svärmor och svägerska. Det blev den av mina bilder på Instagram som fick flest gilla den här månaden. Ett klassiskt svenskt sommarlandskap med ljuvlig doft.
.
Bästa föräldramötet
Det bästa föräldramöte jag någonsin varit på hölls i början av maj månad. Upplägget var att barnen från scenen själva fick redovisa vad de arbetat med under vårterminen. Toppen!
Bästa besöket och bästa doften
Bästa besöket var när min pappa och hans Anita var här. Vi besökte Brunnsskogen med den japanska trädården i Ronneby. Där finns också en doftträdgård som vi luktade på. Bästa doften i maj månad är som alltid doften av syren.
Mest lästa blogginlägget
Jag skrev i mitten av maj månad om att jag sett på Twitter att det finns en viss bitterhet bland rektorer och lärare mot föräldrar som tar sina barn ur skolan för att resa trots att skolan avslagit ledighetsansökan. Även om jag själv hittills aldrig behövt göra så ville jag ta föräldrarna i försvar. Jag menar att med några få undantag så gör dessa föräldrar helt rätt. Så jag skrev helt enkelt ett blogginlägg om saken. Och det blev mitt mest lästa i månaden som gick.
#93 i #blogg100
Filed under årstider, Blekinge, livet, personligt, Skåne, sociala media, sommar, vår
Sköna maj välkommen! Vitsippor, bokskogar och hav. Valjeviken, Hällevik och badbryggan vid Hanöhus. Allihop platser som ligger i Sölvesborgs kommun här i Blekinge. Och så ett YouTubeklipp om den familjeutflykt vi gjorde idag.
Det är så här vackert det ska vara när maj månad precis har börjat. Varje vardag passerar jag här med tåget när jag pendlar till jobbet. Det här är den fjärde våren jag ser det här vackra landskapet susa förbi alldeles för fort.
Idag tog jag med mig min familj till Valje naturreservat. Vi parkerade nära Valjevikens Camping och strosade ett varv genom fågelkvitter och tidig försommar.
Sen åkte vi till Hällevik där vi åt lunch och så promenerade vi fram och tillbaka till bryggan vid Hanöhus. Det är bara en kort promenad. Men vid en vacker badvik.
Som vanligt fotograferade och filmade jag. Och la ut nån bild och ett par klipp på Instagram. Väl hemma klippte jag ihop några andra filmsnuttar till ett lite längre klipp. Mitt andra på YouTube någonsin. Mitt första med bakgrundsmusik och prat utöver de rörliga bilderna. En sak som jag inte fattar är hur jag väljer vinjettbild till klippet när jag laddar upp det med appen. Vet du hur det går till?
En helt annan sak är att det idag är 30 år sedan min farfar dog. 1 maj 1986. Ännu en anledning att fundera över livet och döden och hur snabbt åren går. Men allra mest en anledning att tänka på farfar. Einar Hansson.
#62 i #blogg100
Idag har jag varit i den 70-åriga konungens huvudstad och pratat på en konferens. Kungen och jag umgås dock inte i samma kretsar så vad han hade för sig vet jag inte. Men jag hann svänga ett kort varv förbi kungens trädgård, #Kungsträdgården då rå, som det heter på modern Stockholmska. ”Kungsan” sa de när jag var ung. Där såg jag the very very famous #körsbärsträden.
Jag sitter på tåget och ser ut över svenska landskap som passerar förbi. Men mest tittar jag ner i mobilen. Kollar mejl, Instagram och Twitter. Är på väg hem nu. Åker X2000. Eller vad de nu heter nu förtiden. Jag åkte också snabbtåg upp i morse och kom fram efter lunch. Pratade det jag skulle och lyssnade på två föreläsare till innan det var dags att vända hemåt igen. Om jag inte varit bokad redan till en annan konferens där Kristianstad står värd imorgon och där jag ska prata om andra saker hade jag kunnat stanna dag två också. Men nu blev det hemresa direkt.
Promenaden från Hotell Birger Jarl till Centralen förlängde jag med en kort sväng förbi de berömda körsbärsträden, som sagt. Solen tittade fram genom molntäcket. Jag fotograferade några bilder. Tog några videoklipp och gick sedan snabbt till stationen för att inte missa tåget. Ett av filmklippen la jag ut på Instagram. Några av stillbilderna kommer här nedanför. Kom på att jag glömde ta en selfie. Selfies är ju inte riktigt min grej, men tänkte att min knallrosa täckjacka hade passat in i färgskalan under träden. Samma färg som de få outslagna knopparna. Just det. Täckjacka. Jag var nära att packa ner den för säsongen när vi kom hem från fjällen för ett par veckor sedan. Glad att jag inte gjorde det. Det är ju svinkallt!
#56 i #blogg100
Visste du om att månskäror växer på träd? Se efter själv. Längst ut på en av de översta grenarna växer en pytteliten månskära. Tänk att den ska växa till sig och en dag bli till en hel fullmåne! ;)
#43 i #blogg100
Filed under vår
Vi lever i den tid då knoppar brister. Det händer här och nu. Det händer vid Stortorget i Kristianstad. Hästkastanjerna slår ut. Och inuti den knopp som brustit finns fler knoppar som ska brista. Det är en vacker tid. Men visst gör det också ont. För höljet som brister. Och. För bladen som växer. För blommorna som ännu är innestängda. För droppen. Som inte vet om den ska stanna. Eller falla. Vilken droppe? En droppe i havet eller hela havet i en droppe? Är det någon skillnad? Oceaner av skillnad.
Vi lever i den tid då knoppar brister. Snart händer det i Tivoliparken i samma stad att magnolian slår ut. Och det händer i Vattenriket att videungen slår ut. Och vattentornet är fullt av vattendroppar. Ska de falla? Eller stanna? Och jag tänker på Boye som skrev om den tillit som skapar världen.
#42 i #blogg100
Filed under årstider, Kristianstad, vår
Sipporna blommar nu. Både de blå och de vita. Och de gula. Typiska vårtecken är de. Sipporna. Läser på Wikipedia att de är giftiga och kan ge blåsor i mun och svalg om du äter dem. Så gör inte det. Ät dem inte!
#40 i #blogg100
En sak som är bra med att åka iväg för att åka skidor under påsken är att våren framträder så mycket tydligare när du kommer hem. Och på en vecka hinner det faktiskt hända en del den här tiden på året. Här är några vårtecken i Karlshamn just nu.
#36 i #blogg100
Sitter på altanen, njuter av vårsolen, bläddrar och läser i senaste numren av resemagasinet Vagabond. I rabatten blommar både blåsippor och krokus nu. Det är härligt! Läser en krönika och tårarna börjar rinna.
Krönikan är skriven av Karin Wallén. I tidningen har den rubriken ”family four” och den handlar om hur hon är på tillfälligt besök i det svenska familjelivet på Koh Lanta. Du vet den där ön i Thailand där så många svenskar övervintrar att där finns både svenskt smågodis och svensk skola? Jag skulle gärna tillbringa nån vinter så, men det är inte därför tårarna kommer. Det är istället när jag kommer till slutklämmen där hon sätter sig i en minibuss tillsammans med andra backpackers och känner att hon är hemma igen. Kan jag ens reda ut varför jag börjar gråta där? Jag ska i alla fall göra ett försök.
Jag var själv en ryggsäcksluffare en gång i världen. 80- och 90-talets tågluffarresor i Europa. En ryggsäcksluff 1994 längs ungefär samma väg som Karin åker i sin krönika. Vi var aldrig på Koh Lanta men väl i Ao Nang och gjorde nån dagsutflykt till Phi Phi-öarna. Vi reste från Bangkok via Malaysia till Singapore och Bali. Några år senare luffade vi runt i Vietnam. Kanske kan Söderhavsresan 2001 också ses som till största delen en backpackerresa. Rest med ryggsäck i bagaget har jag gjort senare också. Bland annat på jordenruntresan 2008-2009. Bilden ovan är från Koh Chang och den gångn. Men boende och resor har blivit allt bekvämare. Fler väskor är också med i bagaget och ryggsäcken är överhuvudtaget med allt mer sällan.
Jag saknar inte att resa ensam. Det har jag bara gjort någon enstaka gång och det är inget som passar mig. Nej. Jag vill dela upplevelserna med dem jag tycker om. Det är inte heller ryggsäcken jag saknar. Den ligger i källarförrådet och är bara att hämta upp närhelst jag önskar. Nej. Jag tror att det är ryggsäcksluffarna i mig jag saknar. Vart tog hon vägen? Hur kunde hon gå vilse? Jag saknar mig. Jag saknar den jag var. När blev jag gammal, trött och bekväm? Hur gick det till?
Men blåsipporna är vackra. Det är de. 
#12 i #blogg100
Filed under personligt, resor, vår
Hur kan maj redan vara slut? Vi har ju inte haft någon riktig värme än! En dag i mitten av maj var temperaturen 17 grader och syrenerna hade precis slagit ut och det kändes som att det var sommar (bilden nedan). Men sen vände det. Det har varit kallt. Fördelen är att syrenerna blommar länge. De på bilden ovan ligger nu och drar tillsammans med lime, socker och citronsyra. Det ska bli syrensaft. Jag använder ett recept jag hittat på nätet. Gott att blanda koncentratet med svart te i sommar. Det blir ett iste med smak av maj!
Bilden nedan blev också min mest gillade på Instagram i maj 2015 (så här långt):
Av detta lär vi att tidiga vår- och sommartecken uppskattas på Instagram. Hoppas att värmen kommer med juni!
Gräset är grönt och bollen är rund. Allt kan hända.
Mina pojkar håller upp sin nyinköpta Liverpool-halsduk när publiken sjunger unisont: ”Walk on. Walk on, with hope in your heart. And you’ll never walk alone. You’ll ne-e-ever walk alone.” Huden knottrar sig. Vi är här. Nu.
Matchen är betydelselös. Men ingen match är betydelselös. Det handlar om placeringar och ära. Att ligatiteln vid den här tiden skulle vara ouppnåelig kunde man inte veta i augusti. Det var då jag bokade resan. Jag hade tänkt mig en september-resa egentligen. Eller höstlovet. Men de matcherna var fullbokat redan. Eftersom Valborg och 1:a maj var långhelg i år och det var hemmamatch på lördagen tyckte jag att det kunde passa att möta våren i London och Liverpool istället.
Jag bokade via länk från Liverpool FC:s hemsida hos Thomas Cook. Hotell två nätter i familjerum på ett hotell strax utanför Liverpool och fyra matchbiljetter som vi hämtade matchdagen på arenan, Anfield. Hotellnatten i London bokade jag långt senare på Hotels.com. Det fick bli på ett Novotel nära Towern. Flyg till London från Köpenhamn med Norweigan och tillbaka från Manchester med EasyJet. Förbokade biljetter på Gatwick Express in till London. Och tåg från London Euston till Liverpool Lime Street station med Virgin.
Många bokningar. Många dokument att hålla reda på. Men alla deletapperna flöt på bra utom lite tågstrul på Gatwick. En brand i en transformatorstation tidigare under dagen hade orsakat stora störningar i trafiken och alla Gatwick Express-tåg var inställda resten av kvällen. Våra biljetter fungerade istället på ett annat tåg så vi kom ändå in till Victoria Station för vidare färd med tunnelbanan.
Dagen i London blev fin. Vädret blev betydligt bättre än prognosen sagt och vi visade barnen några av de mest kända sevärdheterna. Vi såg den medeltida borgen Towern från utsidan och pratade om att gå in tills vi sett köerna. Istället gick vi över Tower Bridge och passade på att spontanbesöka ett krigsfartyg som heter Belfast och som stred mot tyskarna under andra världskriget. Bland annat med svenska Bofors-kanoner. Det var inte precis gratis att gå in men där var i alla fall inga köer.
Sedan tog vi tunnelbanan till Westminister och såg Big Ben. Eller egentligen heter tornet Elisabeth Tower sedan 2012. Innan dess hade det inget direkt namn. Det är egentligen klockan i tornet som heter Big Ben. Men alla kallar ju tornet så. Ändå.
Vi åt fish and chips som smakade ljuvligt på en pub och promenerade vidare. Förbi 10 Downing Street och genom St Jamese’s park. Vattenfåglar, grå ekorrar och vårblommor. Massor av vårblommor. Och några som vi betraktar som sommarsorter. Som förgätmigej. Såg Buckingham Palace på håll och Lord Nelson på sin pelare på Trafalgar Square.
Nästa dag är matchdag i Liverpool och nu är vädret sämre. Det är kallt och duggregn. Blåser lite. Jag köper en mugg te för att värma mig inne på arenan. ”With milk”, säger jag. ”Of course”, säger tjejen som säljer den till mig. Te med mjölk är standard i Storbritannien.
I paus står det 1-0 till hemmalaget. Men allt är öppet. Det kan gå hur som helst. En bit in i andra halvlek kvitterar gästerna från London, Queens Park Rangers, och det står 1-1. De har flera bra chanser att avgöra matchen. Så får Liverpool en straff. Hemmasonen och lagkaptenen Steven Gerrard som gör en av sina allra, allra sista matcher på Anfield kliver fram för att slå straffen. Han är född och uppvuxen här och har spelat för Liverpool FC sedan urminnes tider. Första gången, och senast jag och sambon var här, var för 15 år sedan. År 2000. Gerrard var på planen då också. Och redan då hade han spelat ett par år i A-laget. Nu är det en av de sista chanserna att bli matchhjälte på hemmaplan. Han kliver fram. Och missar straffen.
Men bara lite senare sätter han ett spelmål och avgör matchen. Det blir 2-1 och när han byts ut strax före full tid skanderar publiken: ”Steven, Steven, Steven…”
Japanska körsbärsträd i Liverpool, någonstans mellan Anfield och centrum.
Filed under resa med barn, resor, vår
Longboard Lady, som också har en blogg, har publicerat några jättefina bilder på Instagram från Plitvicesjöarnas nationalpark i Kroatien. Här är tre exempel.
.
Nationalpark sedan 1949. Världsarv (UNESCO) sedan 1979. Ofta med på listor över, Balkans, Europas eller hela världens vackraste platser. Jag har skrivit en lite mer detaljerad beskrivning om hur du tar dig dit och runt i parken som du hittar här.
Filed under årstider, instagram, resor, vackra platser, vår
Sommartid är en följd av demokrati. Morgonmänniskorna är fler än kvällsmänniskorna. Och de morgonpigga vill att vi alla ställer om klockorna två gånger om året. Det är bara för den som är kvällsmänniska att tugga i sig. Majoriteten bestämmer och det finns många andra fördelar med det.
Det jag inte gillar är ljuget kring sommartiden. Som att ”kvällarna blir ljusare”. Kvällarna blir i och för sig ljusare på sommaren tack vare jordaxelns lutning. Men de blir inte ljusare av att vi har sommartid. Det som händer är att vi kommer hem tidigare från jobbet och/eller andra aktiviteter. Och att vi går och lägger oss tidigare. Detta eftersom vi ska gå upp tidigare och börja jobba en timme tidigare än vad vi skulle gjort om vi inte ställt om klockan. Solen går upp och ner precis som den skulle ha gjort i vilket fall.
Vi människor rår inte på tiden. Men vi rår på hur vi beskriver den och låter oss styras av den. Vi rår på klockorna.
Läste i en tidning på nätet idag att någon tyckte att sommartiden är bra eftersom det gör att morgnarna blir ljusare när vi ställer tillbaka till vintertid, och det är bra för barnen som slipper gå till skolan i mörker. Ursäkta, men jag tycker att det uttalandet är dubbelkorkat!
Det som händer i slutet av oktober är att vi ställer tillbaka klockan en timme. Vilket gör att vi går upp en timme senare än vi gjort på sommaren. Alltså precis vid samma klockslag som vi skulle gått upp oavsett om vi under sommarhalvåret haft sommartid eller inte. Sommartiden gör verkligen inte att morgnarna blir ljusare i slutet av oktober.
Vintertiden är normaltiden. Den som bygger på att klockan är tolv när solen står som högst på himlen. Under sommarhalvåret är klockan istället ett när solen står som högst på himlen. Båda sakerna är mänskligt hittepå. Men det senare är knäppare hittepå än det första. Tycker jag.
Filed under årstider, livet, Samhälle och politik, vår
”Randigt är roligt” heter det ju. Jag tycker i vart fall om de här randiga krokusarna. De är nog snart överblommade dock. Bilden är ifrån helgen som gick.
Annars vet jag inte. Jag missade norrskenet i veckan trots att jag var ute och spanade ett par gånger. Förmodligen var jag för tidigt ute. Nu har jag ju sett ett antal norrsken i mitt liv under åren jag bodde i Luleå. Men ändå. Det hade varit kul.
Idag lär jag missa solförmörkelsen. Dels sitter jag i möte hela förmiddagen och dels är det ändå mulet.
Jag har i och för sig i veckan varit på en mycket inspirerande konferens på temat ”Urban Magma” som är ett koncept för innovationsutveckling inom de urbana systemen VA, värme, kyla och avfallshantering. Målet är hitta ett effektivt system för utveckling av produkter och tjänster som löser städers klimat- och miljöutmaningar. Spännande utblickar mot världen! Systemtänk.
Full av inspiration landade jag i går i det som ibland kallas ”verkligheten”. Fullt av frågor att hantera. Motgångar mest. I smått mest, i och för sig. Men ändå.
Just nu känner jag mig arg, trött och ledsen. Men det kommer nya dagar.
Den började blomma redan i november. Jag skrev om det redan då. Den har sedan blommat med enstaka blommor hela vintern.
Så här såg den ut i lördags när den fått sällskap av krokusarna. Jag tyckte att den såg lite skräpig ut så jag städade den på gamla vissna blommor innan jag la ut en bild på Instagram.
Tufft kämpat av en gullviva att blomma en hel vinter kan man tycka. Man kan också fundera på om det har något med växthuseffekten att göra eller om den bara blivit knäpp ändå.
Såg igår att koldioxidutsläppen inte ökade förra året. En god nyhet. Däremot fortsätter halten koldioxid öka i atmosfären enligt mätningarna på Hawaii. Jag följer dem på Twitter. Vi fortsätter ju trots allt att fylla på med mer koldioxid så det är ju inte så konstigt. Nu behöver vi minska utsläppen. Men att utsläppen nu har slutat öka år från år är faktiskt en riktigt god nyhet för den här planeten, trots allt.
Och den där gullvivan som blommade en hel vinter är ju riktigt söt. Ändå.
De är några av mina absoluta favoritblommor. För mig symboliserar de vår och inget annat. Ingen kommer att kunna ta det ifrån mig.
