Kategoriarkiv: Vandra

En kvällspromenad i ett höstfint Göteborg


Jag är iväg på tjänsteresa och jag har just anlänt till Göteborg, checkat in på hotellet där jag ska bo och lämnat mina väskor på rummet när jag nu vandrar ut genom hotellets entré.

Eftersom det inte är möjligt att ta sig med tåg från Karlshamn till Göteborg på morgonen behöver jag övernatta på plats innan morgondagens workshop om läkemedelsrening. Fördelen är att jag får ett tillfälle till denna kvällspromenad i ett höstvackert Göteborg.

Vad jag ser
Det är skymningstid och jag vandrar på måfå medan mörkret sänker sig. Från stationsområdet, över spårvagnsspåren, runt och igenom Trädgårdsföreningen. Förbi avenyn och vidare ner genom stan mot vattnet och hamnkranarna. Jag passerar också bland annat saluhallen.

Numera arbetar jag inte längre med enbart vatten och avlopp utan betydligt bredare med de kommunaltekniska frågorna i Kristianstads kommun. Jag kommer aldrig att bli någon expert på parker, övriga offentliga rum eller trafikfrågor men jag gillar bredden i uppdraget. Det tillför också därför mer yrkesmässigt i den roll jag nu har, att promenera runt i olika städer. Även att jag gör det på fritiden.

Den här kvällen promenerar jag totalt åtta kilometer innan jag är tillbaka på hotellet där jag äter en räkmacka. Jag väljer den mindre varianten, för 150 kr.

Mot Stockholm!
Nästan ett dygn senare sitter jag nu på tåget mot Stockholm. När jag lämnade Göteborg tidigare ikväll regnade det.

I huvudstaden ska jag föreläsa på en kurs som branschorganisationen Svenskt Vatten håller i. Jag ska prata om krishantering.

Men först en bildkavalkad från den där kvällspromenaden i Göteborg.

Promenad under träden vid Nya Allén.

Palmhuset i Trädgårdsföreningen.

Utsikt över vallgraven mot Bastionsplatsen.

Löven faller.

Statyn Bältespännarna sedd från Avenyn mot Trädgårdsföreningens entré.

Ett fint gammalt träd i Kungsparken.

Saluhallen.

Delawaremonumentet vid Stenpiren med hamnkranar i bakgrunden.

En skärgårdsbåt ligger i hamn.

Lejon på Lejontrappan.

11 kommentarer

Under höst, miljö, mitt jobb, resor, Vandra, vatten

När är vädret bäst på Folegandros?

422837c6-8910-429b-aeaa-8830e77b2a9d
På den grekiska ön Folegandros råder – så klart – medelhavsklimat med torra, varma sommrar och regnigare och svalare vintrar. Dessutom är här ovanligt blåsigt. 

Klimatet på Folegandros är är torrt, med ytterst lite regn. Den högsta månadsmedeltemperaturen på Folegandros är 27 ° C i juli och den lägsta är 16 ° C i januari.

Blåsigt
Ön är extremt utsatt för starka nordanvindar. Ett karakteristiskt kännetecken för vindarnas intensitet är hur flera av de fåtaliga träden lutar. Speciellt på vintern når vindarna en  intensitet som till och med hindrar fartyg från att närma sig ön. För att skydda jordbruksgrödorna har terrasser konstruerats men många av dessa har på senare år övergivits och odlas inte längre.

Mitt på dagen i sommarvindarna kyler inte vinden knappt någonting. Men på kvällen kan du behöva ha långbyxor och en tröja på dig när du ska sitta ute och äta.

Sydliga vindar är ovanligare på ön. De kommer oftast om våren. När detta händer åtföljs vinden  av dimma som är mer intensiv på land än till sjöss.

Solsemester eller vandra?
Vädret på ön är lämpligt för en solsemester från mitten av maj till i alla fall halva oktober. Månaderna före och efter denna period från mitten av april till mitten av maj respektive mitten av oktober till mitten av november är utmärkta perioder för vandringar på ön. Temperaturen är då mer som svenska sommartemperaturer än som de hetaste månaderna juli och särskilt augusti när det kan bli väl tufft att vandra. Våren är en särskilt fin period för vandringar, när landskapet är grönare och fler blommor blommar.

För den som både vill bada och vandra är andra halvan av maj, juni, september och första halvan av oktober bäst.

5c529e29-0ab6-43b6-833e-a215140d58b5

Det är blåsigt på Folegandros.

541285a5-1697-4728-b4db-e2be4493527f-1

Särskilt vissa platser – som denna – är riktiga blåshål.

2 kommentarer

Under klimat, resor, Vandra

Vandra på Folegandros


Folegandros är en liten grekisk ö som lämpar sig väl för vandringar. Här både finns vackra, om än torra, landskap och fina badvikar att stanna vid för ett svalkande dopp.

Numera är det ganska enkelt att vandra utan andra kartor än den du har i mobiltelefonen. Du kan göra som vi gjorde; se ut en målpunkt, kolla vilken väg Google föreslår för gående och börja sedan bara gå.

1. Chora – Agios Nikolaos – Angali
Gångtid: 1h35m Vi valde att gå till stranden Agios Nikolaos från Chora. Vi började alltså att gå den väg som Google visade oss, längs den stora vägen på ön. Strax efter att vi passerat en kyrka (Saint Dimitrios) fick vi syn på skyltar som visade på en vandringsled ner mot stranden. Därefter följde vi den.

Det var en fin stig som gick längs stenmurar genom ett landskap av gamla odlingsterasser och med utblickar mot Medelhavet. Nere i byn Angali hittade vi vidare skyltning mot Agios Nikolaos. På vägen dit passerade vi också den fina viken Galifos.

Sedan vi badat oss lite (några av oss) gick vi tillbaka till Angali och därifrån tog vi bussen tillbaka till Chora. Den kostade 2 € per person.

Fler vandringar
Det finns alltså väl skyltade vandringsleder att gå på. Fler tips på vandringar hittar du här.

Några av de vandringar som föreslås är:

2. Ano Meriá (Agios Andréas) – Agios Sóstis – Agios Geórgios och tillbaka
Gångtid: 1h30m Detta ska vara en vacker vandring genom en av de finaste delarna av Folegandros. Leden är bitvis stenlagd och stranden är mycket trevlig. Mer information (på engelska) hittar du här.

3. Ano Meria – Livadaki – Angali – Chora
Gångtid: Cirka 6 till 7 timmar. Den längsta men påstått också den vackraste vandringen du kan göra på ön. Och längs vägen kan du bada på stränderna i Livadaki och Angali. Mer information Mer information (på engelska) hittar du här.

4. Chora – Stavros – Agia Paraskeví – Giórgi t’Aga – Ano Meria – och tillbaka
Gångtid: 3 timmar. Denna vandring beskriver ett av vägarna att promenera för den som vill gå från Chora till Ano Meria. Det följer några fina stigar och den erbjuder en fantastisk panoramautsikt över vikerna i Angali och Agios Nikolaos. Mer information (på engelska) hittar du här.

Och så avslutningsvis ett eget tips:

5. Chora – Pangiakyrkan – Chora
Gångtid: Cirka 40 minuter. Möjligheten att vandra upp till det tidigare klostret, nu kyrka, ovanför Chora vid tiden för solnedgången har jag redan berättat om. Men vi tar det en gång till. Här vandrar du stigen och trappan upp mot Panagiakyrkan, som ligger ovanför Chora, Gärna vid tiden för solnedgången.

Kyrkan är tillägnad jungfru Maria och är den största på ön. Den ligger mycket bildskönt på berget som har samma namn som kyrkan med en vitkalkad mur som går i zickzack längs trappan upp mot kyrkan, som är ett tidigare nunnekloster anlagd på samma plats där det ännu tidigare stod ett antikt tempel.

Från den här utsiktspunkten har du fina vyer över byn som klättrar på en klippkant, bergen, havet, öar vid horisonten. Och, om det är vid den tiden,  solnedgången.

Bästa tiden
Rent allmänt är våren den bästa tiden för vandringar i Grekland, när allting blommar. Jag gissar att april och maj är de finaste månaderna på Folegandros. Den allra hetaste tiden är juli och särskillt augusti, och då ska du nog nöja dig med att vandra kortare sträckor. September, oktober och halva november börjar vädret bli behagligt för vandringar igen, men landskapet är inte lika vackert som på våren.

Mer om Folegandros:

Tips: 11 saker som du behöver veta om grekiska ön Folegandros

Vi passerade en kyrka strax utanför Chora.

5768798f-3388-47bc-88f5-cf340d075a07

Landskapet är speciellt med många gamla odlingsterasser.

Det är aldrig långt till havet.

Fina badvikar finns det runt om ön.

5 kommentarer

Under resor, vackra platser, Vandra

Skogen


Resor och utflykter behöver inte alltid handla om kända sevärdheter. Det finns många andra slags äventyr som kan vara minst lika spännande. Skogen runt omkring där du bor kan vara en sådan plats att undersöka närmare.

Alla människor är inte helt bekväma med att röra sig fritt i skogen. Själv är jag uppvuxen med både orientering, bär- och svampplockning så för mig känns det självklart med vandringar i okända skogsmarker då och då.

Så här års uppskattar jag att leta efter och plocka svamp. Men vi behöver nya svampställen. Så i lördags var vi ute och trampade i för oss okänd terräng. Svampen vi hittade räckte inte mer än till en svampsås till kvällsmaten, så några nya svampställen blev det inte. Men en fin skogspromenad ändå.

Och en fin skogsgöl att titta på hittade vi där ute i skogen.

Egentligen gjorde det inte så mycket att vi inte hittade mer svamp. Då blev det mindre svamp att rensa när vi kom hem. Och svampsåsen blev god trots den ringa mängden svamp.

Plocka svamp vill jag absolut inte uppmana någon att göra som inte har vanan och känner igen sorterna. Det kan vara livsfarligt om du tar fel sort!

Men att ge sig ut i skogen och bara njuta av naturen har blivit så mycket lättare nu när alla har en karta i mobiltelefonen som hela tiden visar var du är. Risken att gå vilse är numera minimal. Även om du inte är van – våga göra ett försök!

Det här inlägget får bli mitt bidrag till utmaningen ”Träd på tisdagar” där jag tänker att jag kommer att delta med blogginlägg då och då framöver.

Man ser knappt skogen för alla träd!

En björk syns i förgrunden och fler träd på andra sidan gölen.

20 kommentarer

Under natur, resor, träd, Trees on Tuesdays, Vandra

Slutet på sommaren


Den här fjärilen fångade jag på bild på Tjärö den 1 september. Då var det fortfarande högsommar. Men fjärilen var redan tilltufsad lite på ena vingspetsen.

Även nu i lördags var det skönt att sitta ute i shorts och t-shirt. I alla fall som hemma hos oss, mot en söder-vägg.

Men nu börjar sommaren rinna ut även i Blekinge. Höst är det än så länge bara i fjällen, med hösttemperaturer även i Norrbottens inland. Du kan följa höstens framfart här. Men riktigt högsommar är det inte heller just nu.

Årstidslimbo kan vi väl kalla den period vi nu har framför oss. Nu när sommaren snart nått sitt slut, men hösten ännu inte har anlänt.

Fjärilen på bilden var knappast sommarens sista. Men den är inte långt bort.

5 kommentarer

Under årstider, höst, resor, sommar, Vandra

5 snabba (vid månadsskiftet aug/sep 2019)


”5 snabba” handlar denna veckan om att den ökande turismen ifrågasätts allt mer, nu också på Färöarna och i Stockholm, att Greta anlände till New York, att Snälltåget satsar på fler tåg ut i Europa, om världens lyxigaste tågresa med ”extra allt” som du kan göra i Sydafrika och tips på tio härliga höstvandringar här hemma i Sverige.

1. Ökad turism ifrågasätts allt mer
Den ökande turismen ifrågasätts på allt fler håll och har nu blivit en politisk valfråga på Färöarna. Efter framgångsrika kampanjer de senaste åren så har turismen utvecklas snabbt på Färöarna. Förra året fick ögruppen i Nordatlanten, som har drygt 50 000 invånare, besök av cirka 110 000 turister.

”Många tycker att de allt fler turisterna börjar bli en belastning för naturen”, säger Ingi Samuelsen, redaktör på den färöiska nyhetssajten Portal, till Sveriges Radio.

Även den ökande turismen i Stockholm börjar nu ifrågasättas. Det är i en artikel i Aftonbladet som reseexperten Lottie Knutson varnar: ”Jag tror att det är dags att vi tänker efter före.” Det handlar bland annat om slitaget på Gamla Stan. Men Lottie säger också ”Det är ingen som seglar till Sverige från Kina, man flyger”, vilket naturligtvis syftar på det ökande turistandets klimatpåverkan.

2. Greta seglade in till New York
Uttalandet ovan syftar så klart även indirekt på Greta Thunberg som tog tåget från Sverige till England och sedan seglade med en tävlingsbåt till USA. Greta själv sa direkt efter ankomsten till New York att hon inte begär att människor nu ska följa hennes exempel och börja segla mellan Europa och Amerika. Men att hon för egen del vill resa så klimatsmart som möjligt.

Själv kunde jag inte låta bli att följa seglatsen in mot Manhattan sent i onsdags kväll, svensk tid. Bland annat Aftonbladet sände direkt när båten Malizia II seglade förbi frihetsgudinnan och andra kända landmärken på väg in i hamn.

Jag tycker att det är imponerande att Greta verkligen gör sitt yttersta för att så långt som möjligt leva som hon lär, och önskar henne lycka till i kampen för att få världen att lyssna på klimatforskarna och agera i enlighet med deras budskap.

3. Snälltåget satsar på fler tåg ut i Europa
För den som vill resa klimatsmart inom Europa är tåget ett bra alternativ. Men efterfrågan är nu stor och bokningstrycket högt. I detta förändrade reselandskap har Snälltåget meddelat att de kommer att satsa på fler tåg ut i Europa nästa sommar.

De har köpt fler vagnar och det handlar främst om att utöka trafiken mellan Malmö och Berlin, men det nu också finns fler möjligheter att köra till andra destinationer i Europa.

”De nya vagnarna är inte lika breda så de går att köra från Sicilien till Narvik” uttalade sig en representant för Snälltåget i Aftonbladet i måndags.

Jättebra, tycker jag, att tågtrafiken mot Europa nu ökar.

4. Världens lyxigaste tågresa med extra allt
På tal om tåg så skrev Expressen igår om vad de menar är ”världens lyxigaste tågresa”. 17 000 kr per person kostar det att åka från Kapstaden till Pretoria i Sydafrika, två nätter i delad deluxesvit. I priset ingår utflykter, mat, dryck, rumsbetjäning och tjänster ombord.

”Färden börjar i Rovos Rails privata järnvägslounge i Kapstaden. I pösiga soffor och fåtöljer sitter förväntansfulla resenärer i alla åldrar och småpratar över te, kakor, drinkar och tilltugg. En stråkensemble spelar klassisk musik. Medan väskorna bärs till kupéerna hälsar Rohan Vos välkommen. I mitten av 1980-talet köpte och renoverade Rohan Vos den första tågvagnen, och tillsammans med sin hustru startade han det som i dag anses som världens lyxigaste privattåg”, skriver Expressen. Och: ”Kupéerna är magnifika. En deluxesvit är stor som ett mindre hotellrum, med en enorm dubbelsäng, bekväm sittgrupp, minibar och rymliga garderober. Det eleganta badrummets dusch är större än de flesta lyxhotells, och har bättre vattentryck.”

I artikeln beskrivs fantastiska måltider, intressanta utflykter och en resa genom ”ett slående skönt landskap”.

Se där. Något att drömma om när höstmörkret sänker sig här hemma.

5. Tio härliga höstvandringar på nära håll
Men innan det riktiga höstrusket är här gäller det att passa på att njuta av vacker natur på närmare håll. Det är resemagasinet Vagabond som i veckan har tipsat om tio klimatsmarta höstvandringar på nära håll.

Vandringarna de tipsar om är Låktatjåkka till Björkliden i Lappland, Bohusleden, Skåneleden, Kinnekulleleden, Tällberg runt, Sörmlandsleden, Slussrundan i Trollhättan, Åreskutan, Sveafallen och Blomsterstigen i Storlien.

Härligt med så många fina förslag på vandringar i Sverige som alla kan nås med tåget, tycker jag. Artikeln lyckas på så sätt pricka in tre av årets trender; fler resor inom Sverige, fler resor med tåg och ökat intresse för naturupplevelser. Bra där!

”5 snabba” är en nyhetssamanställning från veckan som gått med inriktning på rese-nyheter. Och särskilt då på nyheter om resor och hållbarhet.

Denna veckans Vinnjettbild är ifrån Tällberg i Dalarna vid mitten av september 2011. En plats som Vagabond nu tipsar om för härliga höstvandringar.

4 kommentarer

Under 5 snabba, hållbart sparande, natur, resor, tåg, vackra platser, Vandra

Vandra på Amorgos från Katapola till Chora och vidare till klostret Hozoviotissa

I teorin tar denna vandring drygt en och en halv timme. Men går du en varm sommardag behöver du troligen betydligt mer tid än så. För oss blev det en heldagsutflykt. Enligt Google är vandringen sex kilometer men jag tror att det är en underskattning.

Jag pratar om vandringen från den närmaste av Amorgos hamnstäder till Amorgos stad uppe i bergen och vidare till det berömda klostret Hozoviotissa.

En ö i det stora blå
Amorgos är en grekisk ö som inte är alls i närheten så känd som Santorini, Mykonos, Naxos eller Paros. Alla öar i samma ögrupp som Amorgos: Kykladerna. Men i den mån du alls hört talas om Amorgos innan så är det mest troligt att du hört talas om att de grekiska scenerna i den franska 90-talsfilmen ”Det stora blå” spelades in här. Näst mest troligt är att öns namn dykt upp när du sett bilder på det medeltida kloster som är byggt på en klippvägg ovanför ett turkost hav. Det kloster som är slutmålet för denna vandring.

Katapola är en av två turistorter på ön. Båda har båtförbindelser med resten av ö-världen. Vi hamnar just här mest därför att Katapola har förbindelse med nästa ö på vår båtluff. Men byn som är ön största är ett utmärkt val som semesterort även oavsett detta. På gångavstånd finns den mycket vackra stranden Maltezi, men det får bli ett annat blogginlägg.

Börja vandringen
Innan du börjar vandra bör du tänka på att ta med dig vatten att dricka längs vägen. Tänk också på att smörja in dig med solskydd på utsatta ställen där du brukar ha lätt att bränna dig. Kanske tillhör du sorten som behöver solhatt i värmen? Själv klarar jag mig inte utan solglasögon. Nu när du fått med dig allt är du klar att ge dig av!

Katapola ligger längst inne i en vik på öns västra sida. Hamnen och de flesta vita sockerbits-husen ligger i söder. Men en del av byn ligger i norr.

Om du går längs vattnet från den södra delen av byn mot den norra passerar du en busstation ett par restauranger. Strax innan du når den norra delen av byn ser du en skylt som visar var gångvägen mot Chora börjar. Enligt denna ska det vara en timme och fem minuters vandring dit. Här är också skyltat mot en ”Grand Bleu Villa” med en delfin på skylten.

Det är i början av juli när vi gör den här vandringen. Vi bor högst upp i den norra delen av byn så vi kommer från norr och viker därför mot vänster när vi påbörjar vår vandring. Här nere i dalen är det grönt och frodigt. Vi passerar en köksträdgård där det odlas lök, tomater, majs och andra grönsaker. Vi ser också några dadelpalmer, citronträd och många olivträd. Jag vänder mig om flera gånger för att fotografera vyn ner mot havet.

Efter bara en liten bit kommer du fram till ett T-kors. Här saknas skyltar, men du ska gå åt höger på vägen av betong tills du ser nästa skylt åt vänster mot Chora. Den säger att det är en timmes vandring kvar. Trots att du gått längre tid än fem minuter. Ganska snart kommer en ny skylt som pekar mot en stig och säger att det är 50 minuter kvar. Något förvirrande.


Nu följer du samma stig hela vägen.

Cikadorna spelar i bakgrunden. Annars är här tyst och stilla. Stigen är bitvis så smal att det är svårt att undvika att riva sig på en och annan tistel om du inte väljer att gå i långa byxor. Men det blir nog å andra sidan varmt. Andra partier är bredare och vid kraftigare stigningar har det anlagts trappsteg samtidigt som stigen slingrar sig fram. Förmodligen är det en gammal åsnestig som vi går på.

De andra tre i familjen håller högre tempo än mig och får vänta på mig för att jag ska komma ikapp. Jag bjuds att dricka lite vatten innan vi vandrar vidare. Snart är de före igen men jag hör hur de pratar om att de ser en ödla. En stund senare är det jag som ser en. Den berättar jag om när jag kommer i kapp dem vid en källa. Plötsligt ser jag en orm som ringlar in bland stenarna vid källan. Eller? Har den inte en fena på ryggen? Kan det vara en ål?




Nu börjar naturen bli kargare, sådana där låga buskar som här vid Medelhavet brukar kallas maccia. Några av buskarna är mycket låga och små och har lila blommor.

Om du tar några blad, gnuggar dem mellan dina fingrar och sedan drar in doften kommer du att tänka på mat. Det är timjan som växer vilt här. Är du uppmärksam märker du doften i landskapet hela vägen när du går.

Uppåt, upppåt och uppåt.

Amorgos by – Chora
Till slut är du framme i Chora. 400 meter över havet. Välj bara någon av trapporna upp när du passerat stora vägen och fortsätt uppåt och inåt i byn så kommer du att upptäcka att den är mycket bildskön. Du hittar strax också flera restauranger, barer och caféer.

Vi slår oss ner vid ett bord längs det stora gångstråk genom byn som inte är mycket mer än en smal gränd. Bordet är under tak, så vi får skugga. Från menyn väljer vi rätter som grekisk sallad, tzatziki och rödbetor med yoghurt och valnötter. Och så fyller vi på vätskeförrådet med iste och vatten. Det smakar mycket bra.





Mot klostret
För att komma vidare mot klostret fortsätter du på gångvägen genom byn tills du kommer till en bilväg där du svänger höger och följer den till en parkeringsyta. Längst utåt höger, mot havssidan till, finns en ful grind av metall. Denna ska du gå igenom – det är något av ett blåshål här – och sedan följer du trappan som går sicksack ner mot en bilväg. Redan här är vyerna hänförande.

Stranden Agia Anna
Medan jag går där spanar jag efter den berömda strand som heter Agia Anna. Den har rykte om sig att vara Amorgos vackraste strand. Eventuellt har vi tänkt att ta ett dopp efter vandringen. Badkläderna är med. Stranden ska ligga här nedanför någonstans, strax intill en liten kyrka. Det första jag får syn på är parkeringsplatsen. Den är full av bilar. Runt 20 stycken. Från den går en trappa ner till – mycket riktigt – en liten kyrka och sedan vidare ner mot en liten vit byggnad som kan vara ett dass. Stranden ser jag inte på grund av en klippa i förgrunden. Men vad jag kan bedöma måste den vara väldigt liten. Och som landskapet ser ut förmodligen en klippstrand. Den kan knappast vara Amorgos vackraste. Jag funderar, medan jag för mina knäns skull går långsamt, långsamt neråt, över hur sådana där rykten uppstår. Och vilken betydelse det har för att dra folk.

Väl nere vid vägen viker du av åt vänster. Du följer sedan bilvägen rakt fram. Även där den delar sig vid en busshållplats. Vägen slingrar sig lite innan den tar slut vid en parkeringsplats.


Näst äldst
Nu är du framme vid klostret. Ta en titt både uppåt och nedåt. Uppåt har du klostret som är Greklands näst äldsta och som liksom klänger sig fast på bergväggen 300 meter upp. Det byggdes första gången 1017 och restaurerades 1088. Neråt har du det som sannolikt egentligen är Amorgos vackraste strand, men som omöjligt kan nås till fots. Vad jag vet går det heller inte några badbåtar hit. Men vackert är det. Vit sand och turkost hav.

Jag och min sambo fortsätter uppför trappan mot klostret medan våra tonårssöner väntar några trappsteg ovanför parkeringen. Klockan är nu halv två och de sista solstrålarna lämnar klostrets fasad när solen försvinner bakom berget. Jag tänker att en bergvägg kyler och som skyddar mot eftermiddags- och kvällssol måste ha varit ett bra skydd mot sommarhettan under 1000-talet som ju dessutom var en varmare period än den vi har nu. Dessutom är platsen väl skyddad mot angrepp.

Helgonbild flöt iland
Men sägnen säger att det var när en helgonbild av Jungfru Maria flöt i land här som det beslutades att klostret skulle byggas just här. Efter att man misslyckats med att bygga klostret nere vid vattnet sågs det som guds vilja att man skulle välja bergväggen som byggplats istället.

Insidan
För den som vill se klostret på insidan gäller det att börja vandringen i tid. Klostret stänger för allmänheten klockan 13:00. (Det öppnar i och för sig igen mellan 17:00 och 19:00, men det är kanske lite sent?) Du behöver också vara klädd i lång kjol om du är kvinna och långbyxor om du är man. Klostret är nämligen fortfarande aktivt. Kortärmat accepteras på överkroppen men inte linne.

Vi hade inte lust att klä oss i varmare än shorts för vandringen i värmen och inte heller att släpa med ombyte, så att vi kom fram efter stängning gjorde oss inget.

I efterhand har jag fått veta att det kan finnas kläder att låna så om du anländer när klostret är öppet men är fel klädd kan du alltid höra dig för om lånekläder.

Väl uppe vid klostret ska du, även om du inte ska gå in, inte missa att se klostret från ingångssidan också med havet i bakgrunden. En minst lika hänförande vy som att se klostret nerifrån.



Hur du tar dig tillbaka
Vi beslutade oss för att hoppa över badet och ta en taxi tillbaka direkt. Vid klostrets P-plats finns telefonnummer till två olika taxibilar. Ingen av dessa hade dock tid att ta denna körning

Vi valde då att gå tillbaka upp till Chora och ta en taxi därifrån. Ett alternativ kan vara att göra upp med ett taxibolag om en tid och en plats i förväg. Från Chora går det också bussar tillbaka till Katapola. Det finns ju en busshållplats närmare klostret också. Men tyvärr hittade vi ingen tidtabell där.

5 kommentarer

Under natur, resa med ungdomar, resor, vackra platser, Vandra

Det blir en dag på stranden

Efter en längre vandring igår blir det en kortare idag. Till samma strand där vi var i förrgår. Den här.

Mer rapportering om både vandringarna och stranden kommer senare.

Lämna en kommentar

Under resor, Stränder, Vandra

Fiskarna i vattnet

Vattnet är otroligt klart. Det är vattenfall och forsar i mängder. Men också lugna vattenytor där emellan. Ibland helt spegelblanka.

Det är midsommartid 2014. Det klara vattnet gör att vi ser fiskarna som simmar i sjöarna. Barnen tycker om att titta på dem när vi promenerar längs vattnet.

Världsarv
Plitvicesjöarna. Nationalpark sedan 1949. Världsarv (UNESCO) sedan 1979. Ofta med på listor över Kroatiens, Balkans, Europas eller hela världens vackraste platser.

Detaljerad information hittar du här. Med både vägbeskrivning till och karta över själva nationalparken.

Bilden ovan är helt oredigerad. Inga filter. Inga förstärkta färger.

2 kommentarer

Under natur, resa med barn, resor, vackra platser, Vandra

Ta tåget till Abisko


I början av augusti 2017 var vi i Abisko. Vi tog tåget dit. Det är en väldigt vacker plats. Vid den tiden på året har inte all snön smält undan än. Och snart kommer hösten. Svenska Arktis.

En dag tog vi liften upp till Nuolja Sky Station. Bilden är där uppifrån. Vi vandrade därifrån ca 7-8 km först söder ut och sedan åt sydväst längs en markerad led på kalfjället Slåttatjåkka.

Därefter gick vi lika lång väg tillbaka åt nordost genom fjällbjörkskogen tillbaka till Abisko turiststation. Totalt cirka 15 km.

Visste du att det går nattåg direkt till flera turistorter i Lappland? Från Stockholms central avgår dagligen ett nattåg klockan 18:11 som utan byten är i Abisko klockan 11:14. Ett annat nattåg avgår klockan 21:12. Då blir det byte i Boden och du är sedan framme klockan 15:59.

8 kommentarer

Under natur, resa med ungdomar, resor, tåg, vackra platser, Vandra

Cinque Terre – mina 7 bästa tips


Cinque Terre i Ligurien har på senare år seglat upp på allt fler listor över Italiens och till och med hela världens vackraste platser. Här är mina bästa tips inför din resa hit:

1. Undvik värsta högsäsong
Att Cinque Terre blivit allt mer känt gör att många söker sig hit och att det blir trängsel. I någon mån varar högsäsongen ända från påsk till slutet av oktober. Värst ska det vara på veckosluten och vid italienska helger och lov. Tänk till exempel på att de flesta italienare har semester i augusti. Den stora peeken är i mitten av månaden. Antagligen är det klokt att undvika området helt under augusti.

Vi var här på höstlovet (vecka 44). En bra tid på året för den som vill undvika de värsta horderna och ändå ha fint vandringsväder. Dock att risken för regn har ökat vid den här tiden. För den som vill ha nära garanterat bra väder, kunna bada och vandra och ändå undvika den allra, allra värsta trängseln kan september vara den perfekta månaden även om vi också vågade oss på ett och annat dopp.

Andra halvan av november är vädret riktigt instabilt och i januari och februari är det direkt kallt. Den enda anledningen att besöka området i december är för att se den berömda julbelysningen i Manarola.

I mars och april är det läge för den som vill möta våren i området. Lokalbefolkningen kommer vara glada att se dig efter ett vinteruppehåll nästan helt utan turister. Om du älskar att vandra, är det här säsongen för dig! Typiskt är vädret trevligt (inte för varmt) och perfekt för vandring. Ju tidigare på våren du besöker området, desto mindre trångt kommer det att vara (minus påskhelgen då det alltid är trångt). Nackdelar: De som vill snorkla / dyka / kajaka har vanligtvis inte möjlighet till detta denna tid på året eftersom hyreställena inte är öppna ännu. Du kommer sannolikt inte heller vilja doppa dig i det kalla vattnet.

Maj och juni är de av sommarmånaderna då trängseln ändå är mindre än i juli och augusti.

Vernazza på kvällen, i slutet av oktober.

2. Bo i någon av byarna
Många som besöker Cinque Terre bor i någon av de närliggande städerna, till exempel La Spezia, och gör dagsutflykter till området med tåg. Det fungerar säkert alldeles utmärkt. Jag skulle ändå rekomendera att bo i någon av byarna.

På kvälllarna, efter solnedgången, försvinner dagturisterna. Då sänker sig ett annat lugn över byarna som jag inte skulle vilja ha varit utan. Dessa båda ställen bodde vi på när vi var här. Min betygsättning ska inte ses som någon bedömning av hur boendena skulle ha varit klassificerade enligt någon formell standard. Det handlar om min subjektiva bedömning där jag även tar hänsyn till prisvärdhet och läge.

La Polena – Affittacamere
Adress: Via M. Carattino 20, Vernazza, Italien
Incheckning: 2017-10-29. 1 rum. Antal nätter: 2. Antal gäster vuxna: 2, barn: 2.
Totalt pris: 350 €. Bokat genom: Booking
Mitt betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

Det här rummet beskrivs på bokningssidan som en ”svit med havsutsikt”. Det är en betydligt överdriven beskrivning. För det första är det inte direkt en svit utan mera ett rum med udda planlösning. Pojkarnas våningssäng i ena änden och dubbelsängen i den andra och ingång mot badrummet däremellan. Havsutsikt är det. Och havet är dessutom riktigt nära. Och vyn vacker. Särskilt när vi anländer första kvällen när både himmel och hav är starkt färgade i lila.

Ändå. Det är ett väldigt litet fönster att titta ut på havsutsikten genom. Nästan löjligt litet. Med detta sagt är det ändå ett väldigt trevligt rum, i ett väldigt bra läge i Cinque Terres kanske allra vackraste by. En bra utgångspunkt för utflykter i området. Frukosten som ingår äts på två olika restauranger i byn som stället har avtal med (olika veckodagar). Det fungerar alldeles utmärkt och det är bara trevligt att komma ut en runda i byn på morgonen. Betalningen för boendet sker i byns fiskebutik. En burk sardeller ingår i köpet.

Cà de Lelio 
Adress: Via Di Mezzo 26, Manarola, Italien
Incheckning: 2017-10-31. 1 rum. Antal nätter: 2. Antal gäster vuxna: 2, barn: 2.
Totalt pris: 300 €. Bokat genom: Booking
Mitt betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

Det här beskrivs som ett rum men är snarare två. Ett sovrum för pojkarna där också kylskåp och vattenkokare finns. Och ett sovrum för oss vuxna. Plus ett fint badrum. Rummen är inredda i romantisk 80-90-talsstil och ligger i vackra Manarola. Frukosten som ingår är däremot nästan lite skrattretande. Det är några kex, inplastade muffins med lång hållbarhet och lite marmelad samt mjölk mm i kylskåpet. Te och kaffepulver. Vi köper till färskt bröd på byn. Mysigt allt som allt och också detta är ett bra val för den som vill utforska Cinque Terre.

3. Besök alla fem byarna
Alla fem byarna i Cinque Terre är både snarlika och ändå olika. Och var och en sevärda. Så hoppa inte över någon av dem när du ändå är här! Räknat från nordväst till sydost är det fem små fiskebyar som radar upp sig: Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.

Monterosso al Mare ligger vid en liten bukt som skyddas av ett litet konstgjort rev. Det är den enda av byarna som har en sandstrand. Ja, byn har till och med två.

Byarna i Cinque Terre är alla vackra och det är inte helt enkelt att ranka dem inbördes. Många skulle nog sätta Manarola först men min favorit får ändå bli nummer två från norr, Vernazza, som visade sig som allra vackrast vid skymningen kvällen när vi anlände. Det är den enda naturliga hamnen i Cinque Terre och är en av de äldsta ”fiskebyarna” på den italienska Rivieran.

Den mittersta av de fem byarna heter Corniglia. Det är den som syns till vänster om apelsinträdet i översta bilden i inlägget. Byn har 150 invånare. I likhet med de andra byarna klättrar den på klipporna. Men till skillnad mot i de andra byarna börjar inte husen klättra upp mot bergen med början nere vid Medelhavet. Istället ligger hela byn placerad uppe på en bergkam ungefär hundra meter över vattnet. Det gör inget. Tvärt om. Vi tyckte till och med att det här var den mysigaste av de fem byarna att strosa omkring i.

Manarola består också den av hus målade i relativt klara pastellfärger på en klippa med utsikt mot havet. Det är mysigt att vandra i bland gränderna i byn. Här finns en liten hamn, med möjlighet till klippbad och en strandpromenad med utsikt över byn och solnedgångarna.

Husen på klipporna ovanför hamnen i Riomaggiore klamrar sig fast på ett alldeles orimligt sätt som trotsade de tyngdlagen fullständigt. Men vem bryr sig om Newtons lagar när en stor strålande apelsin sänker sig i Medelhavet och färgar himlen rosa? Byn är den sydligaste av byarna som räknas till Cinque Terre och även den är alldeles fantastiskt vacker. Inte minst i solnedgången:

4. Vandra
Att vandra är lite av grejen i Cinque Terre. Förutom att titta på och fotografera de gulliga byarna. Hela området är en nationalpark. Tänk på att det kostar att vandra och att du måste betala med kontanter! Området har ca 10 mil vandringsleder som löper mellan byarna och i det omgivande landskapet, men två av de mest berömda sträckorna är avstängda just nu. De två kuststräckor som är öppna för vandring är de två första från norr mot söder. Vi började med den allra nordligaste sträckan som vi vandrade från söder mot norr, vilket ska visade sig vara smart. Vi gick alltså kuststigen 3,5 km från Vernazza till Monterosso al Mare.

Av de två vandringar vi gjorde i nationalparken tyckte vi ändå att sträckan från Corniglia till Vernazza var allra finast. Den är fyra kilometer och därmed något längre men samtidigt något mindre kuperad jämfört med sträckan från Vernazza till Monterosso al Mare. Stigen var dessutom i regel lite bredare här. Detta är alltså den vandring jag främst rekommenderar om du bara ska göra en i området. Men båda är fina.

Nedan en vy över Monterosso al Mare från den första vandringen:

5. Fotografera mycket
Du kommer inte att besöka många platser som har så många vackra vyer som den här. Så se till att ha bra med minnesutrymme i kameran!

Men vilken vy är från vilken av de fem byarna? Och var finns de olika utsiktsplatserna? När på dygnet är ljuset bäst? Och hur hittar du dit? Mina svar på de frågorna och lite till hittar du i ett tidigare inlägg. Med kartor och mina egna foton från platserna.

Här nedan solnedgången i Vernazza vår första kväll i Cinque Terre:

6. Ät gott
Tyvärr är det dyrt att äta på restaurang i Cinque Terre. Det har så klart med de många turisterna att göra. Den som vill spara pengar kan köpa mat i någon affär, i någon food truck eller på något snabbmatställe, och sedan ha pick nick. Men här följer några tips på restauranger med god mat.

Till kvällsmat den första kvällen åt vi spaghetti vongole på en restaurang vid det lilla torget nere vid havet i Vernazza. Taverna del Capitano som fått 3,6 stjärnor på Google. Vi åt faktiskt exakt samma nästa kväll, så god var pastan med hjärtmusslor. Med smak av vitlök, olivolja och persilja. Efteråt tog vi varsin glass på gelaterian som ligger vid huvudgatan genom byn. Jag valde hallonsmak.

En dag åt vi lunch i Vernazza. Då var det till skillnad mot på kvällarna väldigt fullsatt på de flesta restaurangerna men vi hittade ett bord ute vid piren vid porto di Vernazza, där vi åt pizza och pasta. Jag tog en pizza med kronärtskocka och inget mer utöver tomatsås och mozzarella. Det smakade ännu godare sedan jag bett om och fått extra ”sal”, salt på Italienska.

I Manarola åt vi lunch på Nessun Dorma som har 4,6 stjärnor på Google. Förmodligen delvis tack vare den fantastiska utsikten. Trots att det var på höstkanten så fick vi köa en stund för att få plats. Jag åt bruchetta. Det smakade bra!

Middag åt vi en kväll i samma by på Ristorante Marina Piccola som har 3,7 stjärnor på Google. Jag valde hummer. Inte billigt. Men gott!

Spaghetti vongole.

7. Ta dig hit
Det bästa sättet att ta sig hit är med tåg. Om du är riktigt miljövänlig åker du tåg hela vägen från Sverige. Annars kan du flyga till Pisa som ligger två timmar bort med tåget. Allra billigast blir sannolikt att göra som vi gjorde: Flyga till och kombinera med Milano. Att åka tåg från Milano till Cinque Terre tar drygt tre timmar. Tillkommer gör så klart tiden det tar att ta sig från respektive flygplats till Centralstationen. Om du flyger kan du välja att klimatkompensera, som vi gjorde.

När vi besökte Cinque Terre och Milano på höstlovet 2017 kom vi väldigt billigt undan. Totalt: 14 600 kr för två vuxna och två barn, 13 och 11 år gamla. Det vill säga 3 650 kr per person. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om de olika delposterna i den kalkylen. Utöver det lämnade jag ett bidrag till VI-skogen på 500 kr vilket kompenserar för utsläppen från en flygresa till Medelhavsområdet för fyra personer.

Tåget är också det bästa sättet att ta sig mellan byarna, när du inte vandrar. Biljetter kan du antingen köpa på stationerna eller på det italienska tågbolaget Trenitalias hemsida.

På järnvägsstationen i Manarola.

Manarola i kvällsljuset.

12 kommentarer

Under lista, natur, resor, tåg, vackra platser, Vandra

Sternö i slutet av februari


Idag njöt vi februarisolen och gick till Sternö tur och retur hemifrån centrala Karlshamn. Där ute fikades det te ur termos och var sin bit dajmtårta.


6 kommentarer

Under natur, resor, vackra platser, Vandra

Vandra på egen hand i Viñales, Kuba


Många som reser till Viñales gör det för att rida och/eller för att besöka tobaksodlingar. Jag hade inför vår resa tänkt att vi skulle vandra. Och det gjorde vi också!

Vad jag inte hade gjort var särskilt mycket research. Jag hade alltså inte tittat ut några vandringsleder i förväg. Så här gick det:

Till Cueva de los Cimarrones längs vägen
Som tur är hade jag ändå laddat ner Googles offline-karta innan vi lämnade Sverige och kunde därför titta ut lämpliga vägar att gå väl på plats. Inför första dagens vandring tittar jag ut en restaurang dit vi kan gå längs stora vägen, och dit det är ungefär fyra kilometer enkel väg: Cueva de los Cimarrones.

Det fungerar alldeles utmärkt att vandra längs vägen.Vi möter män som rider eller kör med häst och vagn, gamla amerikanska bilar från 50-talet, nyare ryska och östtyska bilar samt ännu nyare franska och koreanska. Inte så många dock. Trafiken är ganska gles. De flesta bilar vi möter är taxibilar. Antingen statliga, gula, eller privata i olika färger. Vi möter en och annan lastbil också. Ibland med många passagerare på flaket. Motorcyklar, vanliga cyklar och cykeltaxi hör också till gatubilden.

Vi ser också många djur. Mest hästar. Några kor. Intill varje kreatur en vit häger. Höns och grisar. Det odlas mycket majs på åkrarna. Längs vägen står många vackra träd. Husen är enkla men ser mestadels välskötta ut och är målade i glada färger. Och bergslandskapet som vi vandrar mot är intagande i sin skönhet.

Väl framme upptäcker vi att vi måste gå igenom en grotta för att komma till restaurangen jag sett ut. ”Cueva” betyder så klart grotta! Det hade jag inte tänkt på. Även om det kostar entré ser jag det som en bonus.

Eentrén till grottan med restaurangen är 3 cuc per person men gratis för barn under 10 år.

I Kuba kallades upproriska slavar, liksom de slavar som lyckats fly från fångenskapen, cimarroner. Denna grotta har tillägnats dessa. I grottan finns några enklare statyer som ska påminna om de afrikanska slavarnas liv i ofrihet och på flykt. Det ska ha varit ganska vanligt att slavar som flytt gömde sig i grottor.

När vi gått igenom grottan möts vi av ett par skådespelare som spelar upp en liten scen som till största delen är en elddans. Därefter kommer vi till restaurangen som formats som något som ska likna en afrikansk by.

Maten kostar 13 cuc per person. Det är lite myggigt på platsen som annars är mysig med fin växtlighet och fågelsång. Och en söt hundvalp. Maten är sådär. Den färska frukten smakar gott men vi får på tok för mycket kyckling och riset med rökt griskött smakar ungefär som en askkopp luktar. Inte särskilt gott med andra ord. Många som har kommenterat platsen på TripAdvisor tycker att det är en turistfälla och det är det kanske, men eftersom vi inte förväntat oss mer än en en restaurang tyckte jag ändå att det här var lite kul.

Men den verkliga behållningen av dagen är vandringen hit och härifrån.


Cyklar och pratar i telefon.

Fina gamla bilar ser vi många.

En kalkongam spejar efter byten.

Ingången till grottan.

Staty i grottan.

Skådespelare som visar upp elddans.

Restaurangen.

Vacker växtlighet.

Mexikansk båtstjärt?

Hundvalp i restaurangen.

Det är inte bara turister som färdas med häst och vagn.

En häger lyfter över landskapet.

Vandring längs Calle Adela Azcuy Norte mm
Nästa dag vandrar vi i de närmare omgivningarna kring Viñales. Vi går först söderut, in mot byn och går längs huvudgatan Salvador Cisneros. Ett kvarter efter kyrkan och torget svänger vi höger in på gatan som på kartan heter Calle Adela Azcuy Norte.

Ganska snart övergår gatan i en grusväg. När vi har kommit en bit in i nationalparken (ungefär till punkt D i det gröna området på kartan) blir min sambo Anders tillfrågad om vi vill se hur cigarrer tillverkas. Vi följer med in i en lada där mannen demonstrerar hur tobaksplantans blad först torkas och sedan rullas till en cigarr. Han använder honung för att ”limma” ihop cigarren. Min sambo Anders provröker några bloss innan han betalar en slant för visningen och vi alla går vidare.

Vi fortsätter längs grusvägen norrut inne i nationalparken. Landskapet blir öppnare efter hand. Vi möter flera grupper som rider på hästar. Efter en bit halkar vi in på en mindre stig av misstag. Men vi hittar snart tillbaka till grusvägen på kartan, som nu mest liknar en stig, igen.

När vi kommer dit där vägen tar slut på kartan gör den inte det i verkligheten. Vi försöker först med en stig och sedan en annan, men hindras båda gångerna av staket. Vi kommer inte vidare. När jag nu i efterhand har tillgång även till satellitbilden i Googles karta ser jag att vi hade kunnat ta den stig som gick mer åt vänster för att komma framåt. Istället vänder vi om en bit innan vi istället väljer en stig som går åt öster, in mot de nordligaste delarna av byn. Stigen är rena lervällingen här och går som i en bäckfåra där den är söndertrampad av hästhovar. Vi balanserar på kanten och håller oss fast i en trädstam full av taggar. Inte helt optimalt, men vi kommer förbi någorlunda torrskodda.

Väl ute på stora vägen går vi norr ut mot ett ställe jag sett ut, där jag är övertygad om att det måste gå att få något att äta. Det gör det inte. Den ekologiska odling, som jag sett skyltat mot, visar sig odla tobak när vi kommer fram, och blir det en varsin dryck och ännu en tobaksvisning. Inte riktigt vad jag tänkt mig. Istället hittar vi en restaurang när vi är tillbaka nere i byn igen där vi äntligen kan få oss något att äta.

Man i gungstol. En vanlig syn utanför många hus.

Stadsgatan har övergått i grusväg.

Rullar en cigarr.

Provröker ett par bloss.

Enkel stallbyggnad.

Öppet landskap.

En mindre stig i området.

Lervälling

Ridning och tobaksodlingar är populärt bland turisterna.

Paus på tillbakavägen.

En kort runda i och närmast byn
På eftermiddagen går jag en liten extra runda på egen hand medan Anders köper telefonkort och pojkarna vilar på rummet.

Jag börjar i den botaniska trädgården där grinden av obekant anledning är prydd med ruttnande halvor av någon citrusfrukt. Den botaniska trädgården är en lugn och stilla plats och på det sättet som en liten oas men annars inget märkvärdigt. Att betala en liten donation till verksamheten som tack för besöket är frivilligt. Men jag lägger en liten peng.

Jag går vidare och går ner på den gata som löper parallellt med huvudgatan genom byn. Längs huvudgatan ligger många restauranger men här, bara en gata ner, är det bara bostadshus. Jag går tillbaka mot huvudgatan, kyrkan och torget i byn innan jag vänder tillbaka en bit. För att sedan gå norr ut på en av tvärgatorna. Jag går förbi ett par lite större flerfamiljshus, något som annars är ovanligt här, innan jag kommer ut på landsbygden igen. Jag sneddar längs mindre stigar tillbaka genom landskapet till där vi bor våra tre nätter i Viñales.

Kakao-träd i den botaniska trädgården.

Inne i Viñales by.

Kyrkan i byn.

En ko betar i rofyllt landskap.

Stig att vandra på måfå på.

Någon som vet vad för slags fågel? Kalkonhöna?

Summering
Jodå. Det fungerar fint att vandra på egen hand i och kring Viñales. Även utan att ha förberett sig. Men det är av värde att ha laddat ner en karta som är tillgänglig off-line. Och så här i efterhand kan jag se att det också hade varit av värde att göra mer research i förväg. Jag borde ha kollat runt mer i Googles karta – även i sattelitläge – för att hitta både gångstråk och restauranger. Kanske även tittat i vandringsappen Viewranger.

Den första dagens vandring hade jag i så fall antagligen gjort aningen längre än den dryga mil vi nu gick. Kanske fortsatt till ännu en grotta som ligger lite längre fram längs vägen. Kanske skulle vi ha gått bland småstigarna öster om stora vägen tillbaka.

Andra dagens vandring skulle jag sett till att vi packat med oss matsäck och istället fortsatt framåt mot Yolanda Lagoon och kanske en grotta i området. Nu blev det ändå bra vandringar och jag är väldigt nöjd med våra dagar i Viñales.

Vandringen dag 2.

5 kommentarer

Under natur, resor, Vandra

Att lämna 14 dagar på Kuba bakom sig

Jag sitter på flight TK 183. Det är förmiddag den 8 januari 2019. Det här med flyget skulle visa sig vara ett misstag. Jag trodde att det jag bokat var ett direktflyg mellan Havanna och Istanbul. Men flighten jag bokat går via Caracas i Venezuela. Hoppsan! Men det är bara att gilla läget. Nu får jag i alla fall gott om tid att sammanfatta våra 14 dagar på Kuba.

Vi sitter alltså på flyget men jag tänker på vad Fredrika Bremer skrev den 8 maj 1851 när hon just skulle lämna Kuba:

”Jag har druckit nytt liv på Kuba, men leva kunde jag inte där. Det kan jag blott där ett liv i frihet lever och växer.”

Själv känner jag lite likadant.

Kuba är inget helt fritt land. Har väl aldrig varit. Ja, kanske innan européerna anlände i så fall. Men friheten i de indiansamhällen som först fanns på Kuba vet vi inte så mycket om. När Fredrika Bremer var på Kuba reagerade hon mot slaveriet. Landet var också hårt tuktat som en spansk koloni. Sedan blev Kuba formellt fritt men i praktiken en lydstat till USA och dessutom diktatur. Kanske var Kuba som mest fritt precis efter revolutionen. Mer självständigt än någonsin är landet idag, men någon liv i riktig frihet finns inte heller för dagens kubaner.

Jag skulle nog bli tokig av att bo här. Men det har varit väldigt intressant att vara på besök. Avkopplande och trevligt. Det här är vad vi har upplevt dag för dag:

Dag 1
Vi anländer tidigt på juldagsmorgonen till flygplatsen José Marti i Havanna. En av våra väskor anländer inte. Vi har ändå tur. Vissa passagerare har blivit av med allt sitt incheckade bagage. Den av våra väskor som fattas innehåller våra necessärer och några påsar med tomteskum som vi tänkt ge som present till våra bo-värdar på Kuba. Som tur är har jag för första gången någonsin köpt sådana där återförslutbara enliterspåsar och har därför med tandkräm, tandborstar och deo i handbagaget. Solskydd och mitt schampo har av en slump hamnat i medicinväskan i en av de väskor vi får ut. Så vi klarar oss ganska bra utan väskan som saknas.

Väl framme i Cienfuegos går vi en runda in till stan och hämtar ut pengar ur en bankomat. Konvertibla pesos. Redan till klockan fem på eftermiddagen har jag sedan i förväg beställt julmiddag till oss i huset vi bor i. Vi får hummer med potatis och massor av grönsaker. Bland annat jättegod avocado. Och dessutom rostat fläskkött som vi knappt ens orkar smaka en bit av. Jättemycket mat. Och gott!

Dag 2
Vi gör en utflykt till staden Trinidad som är en mysig liten landsortsstad med kullerstensgator som en gång var centrum för den tidigaste sockerproduktionen på Kuba. Gatorna är för avrinningens skull formade med lågpunkten i mitten.

Det märks direkt att det här är ett populärt stopp i backpacker-svängen. Det syns på de resenärer vi möter men det är också på utbudet av barer och restauranger som är karakteristiskt. Jag dricker en kopp svart te med mjölk – något som inte är helt lätt att få tag på på Kuba och min sambo Anders tar en mojito på baren som har samma namn som drinken.

Äter gör vi på en restaurang som Anders sett ut. Jag tar två tapas-rätter: fisk och friterade majsbollar. Gott! De andra tar pasta och får vänta länge på maten.

På eftermiddagen upplever vi hur krångligt det kan vara att få tag i vardagliga varor som schampo och rakhyvlar på Kuba. De ska vara till Anders. Vi är tillbaka i Cienfuegos. Efter besök i många affärer slutar det med ett inköp av det sista paketet engångsrakhyvlar för damer i en affär. Och schampo i en annan.

Dag 3
Det blir en promenad in till Cienfuegos centrum innan vi åker ut till stranden Rancho Luna som jag skrivit om tidigare.

Inne i Cienfuegos växlar vi pengar på banken. En intressant upplevelse. Banken är full av folk, som förr i tiden i Sverige. Alla måste sitta ner medan de väntar. De släpper inte in fler i lokalen än vad det finns sittplatser. Vi får någon slags snabbspår med vår kölapp och kommer fram direkt. Endast en person får stå framme vid luckan. Anders växlar euro till konvertibla pesos.

När vi är inne i stan passar vi på att äta och jag hinner också med en snabb fotorunda på torget. Frågan är om inte Cienfuegos är Kubas vackraste stad?

Dag 4
Dags att åka vidare. Det blir en lång dag i taxi. Först åker vi tillbaka till flygplatsen utanför Havanna för att hämta vår saknade väska.

Det är världens kaos vid avdelningen för förlorat bagage, som ligger i en separat byggnad intill ankomsthallen. Folk står och väntar lite huller om buller vid ett snöre. Jag frågar personalen och vi visas in i en annan byggnad. Där knappar en dam in uppgifterna från vår bagage-tagg i sin dator, rycker på axlarna och säger att väskan kanske finns i den andra byggnaden. Vi får se. Det är Anton och jag som ska hämta ut väskan eftersom den står i hans namn. Men det är bara mig de släpper in för att titta efter väskan. Den finns där och vi är glada att ha fått den tillbaka. Jag passar på att växla lite pengar också när vi ändå är på flygplatsen. Väl tillbaka vid bilen upptäcker vi att väskan gått sönder. Det är en stor spricka på ena sidan. Och den som var helt ny! Men vi orkar inte bråka om det. I alla fall inte här och nu.

Ytterligare några timmar senare är vi framme i Viñales. Det är inte heller den här gången helt lätt att hitta boendet, som inte heller den här gången ligger på någon av de två olika platser som vi fått via appen Airbnb. Men chauffören frågar sig fram. När vi är framme ska han åka hela vägen tillbaka till Cienfuegos medan vi kan njuta av utsikten från boendets veranda som är anlagd på en betongplatta, ovanpå en gammal pool som tagits ur drift. Och krypa in under myggnäten på våra rum.

Dag 5
Vi promenerar längs landsvägen mot en restaurang inne i nationalparken Viñales som jag sett ut på min offlinekarta som jag laddade ner redan hemma i Sverige.

Längs vägen möter vi män som rider eller kör med häst och vagn, gamla amerikanska bilar från 50-talet, nyare ryska och östtyska bilar samt ännu nyare franska och koreanska. Inte så många dock. Trafiken är ganska gles. De flesta bilar vi möter är taxibilar. Antingen statliga, gula, eller privata i olika färger. Vi möter en och annan lastbil också. Ibland med många passagerare på flaket. Motorcyklar, vanliga cyklar och cykeltaxi hör också till gatubilden.

Vi ser också många djur. Mest hästar. Några kor. Intill varje kreatur en vit häger. Höns och grisar. Det odlas mycket majs på åkrarna. Längs vägen står många vackra träd. Husen är enkla men ser mestadels välskötta ut och är målade i glada färger. Och bergslandskapet som vi vandrar mot är intagande i sin skönhet.

Väl framme upptäcker vi att vi måste gå igenom en grotta för att komma till restaurangen jag sett ut. Även om det kostar entré ser jag det som en bonus.

Jag skickar ett digitalt vykort från den här dagen via bloggen.

Dag 6
Vi vandrar först en bit på huvudgatan genom Viñales, förbi torget och kyrkan, innan vi svänger höger, norr ut för att vandra på grusvägar och stigar genom ett jordbrukslandskap i utkanten av nationalparken. Anton som är 15 år frågar om han får låna min systemkamera. Det får han, så klart. Han fotograferar mest blommor.

Jag kommer att tänka på när han var ett par år gammal och utbrast ”blommoá” lyckligt och pekade varje gång han såg en blomma. Jag tänker att jag borde lära honom mer om blommor som uppenbart är ett genuit och spontant intresse som han delar med mig, men som jag allt för sällan uppmuntrar.

Vi blir invinkade på en kombinerad restaurang och småskalig tobaksanläggning. Vi blir visade hur tobaken torkar och en man i cowboyhatt visar hur han rullar cigarrer som han limmar ihop med honung. Anders provröker några bloss. Albin som är 13 år och starkt emot rökning blir mycket upprörd.


Foto: Anton Hansson

Dag 7
Vi lämnar Viñales klockan åtta på morgonen i den skruttigaste taxi vi åker i på hela resan. Det är en liten vit bil av öststatstyp. Att den helt saknar säkerhetsbälten och halvt fjädring är bara början. Men att åka med sådana bilar är en del av charmen med Kuba!

Jag har drabbats av lite turistmage men resan går bra. Jag kan vänta med nästa toabesök tills vi är framme vid den den lilla hamnen, som mest bara är en liten brygga.

Båten till ön Cayo-Levisa avgår klockan 10:00 från Palma Rubia, som platsen heter. Vi är där en halvtimme innan avgång. Blir avprickade på en lista på resortens lilla färjeterminal.

Båten lägger till vid öns brygga som finns på öns södra sida som är kantad av mangrove-skog. Vi går på en brygga tvärs över ön som är precis så vacker som jag föreställt mig. Dagen ägnar vi åt att checka in, bada och sola, läsa lite och varva ner.

Jag skickar en nyårshälsning via bloggen.

Kvällen ägnar vi åt att fira in det nya året med stor nyårsbuffé i hotellets restaurang. Sand på tårna i nyårssandalerna. Stjärnklart på stranden. Vi ser Orion och Vintergatan bland himlens alla stjärnor.

När vi sätter oss till bords är där en liten, liten ödla på bordet. Den är blick stilla och jag hinner undra om den är av plast innan den kvickt kilar iväg. All personal deltar i underhållningen som består av sång, musik, dans och maskeraddräkter. Till och med kockarna dansar.


Dag 8
Vi fortsätter att ta det lugnt och koppla av på förmiddagen. På eftermiddagen går vi en promenad till öns östra delar. Jag vandrar barfota. Det är lite känslan av ett förlorat paradis. Som efter den stora katastrofen. Döda träd i den vita sanden. Massor av döda träd. Som om vi vore bland de sista människorna på jorden följer vi spår i sanden efter andra människor. Flera har gått barfota. Vi passerar ett par stinkande dypölar. Doften går inte att ta miste på. Det är svavelväte. Det luktar förruttnelse i frånvaro av syre. Det är nyårsdag och festen är över.

Ett tecken på liv: Pelikaner dyker efter fisk i vattnet. Plötsligt står där också en man i våtdräkt och lyssnar på musik ur stora hörlurar – och magin är bruten.

Strax därefter ser vi också ett par människor stå långt ute i det turkosa vattnet. De kramas och pussar varandra. Jordens undergång är nog inte här ännu – trots allt.

Längst ut till öster finns ett hav av vit sand – som en mindre öken. Här finns soltak som är under förfall och en pytteliten bar som märkligt nog är både bemannad och öppen.

Dag 9
Sol och bad på förmiddagen. Jag läser en bok av Thomas Gustafsson om Kuba. Albin som är 13 år är mer för att bada än storebror som är två år äldre som helst ligger på solstolen och vilar. Det är därför mest Anders som kastar boll med Albin i vattnet idag.

För andra eftermiddagen i rad ser jag ett streck med pelikaner som rör sig i en böljande rörelse över det turkosa vattnet, från öster mot väster. Det är mycket vackert. Som poesi för ögonen. Jag svär en ramsa över att jag inte har någon kamera med mig.

På kvällen vandrar vi alla fyra bort till öns västra spets där vi förutom solnedgången tittar på någon form av strandpipare som far runt i en väldig fart i vattenbrynet.

Vi är inte helt ensamma här borta, men det är ingen större trängsel. Nästan exakt klockan sex på kvällen passerar solen horisontlinjen just där det ligger en annan liten ö.

Dag 10
Vår minisemester i semestern, långt borta från världen, börjar gå mot sitt slut.

Det här är den sista hela dagen på Cayo Levisa, som är som en levande foto-tapet från 80-talet. Vi följer i stort sett samma ritual som de senaste dagarna: Efter frukosten går vi tillbaka till vårt lilla hus, borstar tänderna och byter om till badkläder. Anders och pojkarna går före för att paxa samma fyra solstolar innan dagsturarna kommer med förmiddagsbåten.

Ett avsteg från ritualen: Den här dagen testar jag att fotografera med min nyinköpta Gopro-kamera under vattnet. Jag letar efter en sådan där stor röd sjöstjärna som jag sett här ett par gånger men hittar ingen. Mest är det sjögräs som jag fotograferar. Jag är inte jätteimponerad av kameran så här långt, men den är i alla fall behändig att ha med sig. Och lätt att manövrera under vatten. Dock saknar den någon form av ögla att fästa ett snöre i för densom vill försäkra sig om att inte tappa kameran i vattnet.

Några timmar på stranden och sen är det dags för lunch. Efterhand som dagarna gått efter nyåret blir det mindre och mindre att välja på på buffén. Frukten till exempel. Första dagarna fanns det färsk ananas, papaya och vattenmelon. Först tog ananasen slut. Sedan papayan. Nu kommer burkfrukten fram. Kokta päron. Det funkar ju det också. Men är inte lika exotiskt.

Den här eftermiddagen vill pojkarna vila på rummet och spela på sina iPads och telefoner, trots att de inte har någon wi-fi på rummet. Det får de. Anders följer med mig och snorklar en runda. Sedan softar vi på stranden. Jag läser. Den här gången har jag med mig kameran. Men inga pelikaner visar sig.

Dag 11
Både på väg till och från frukosten vandrar jag barfota längs vattnet och fotograferar palmer och hav med mobilen. Jag kan inte få nog av vyerna men vill spara på minnesutrymmet i storakameran till kommande dagar och Havanna.

Jag och Anders tar ett sista dopp i havet innan det är dags att packa. Men ungdomarna avstår från att bada. Det börjar bli länge sedan som det var de som tjatade om att få doppa sig och som vi närmast fick slita upp dem ur vattnet. Loja tonåringar har det blivit av dem.

Efter lunchen, klockan 13:30, avgår båten mot Palma Rubia och taxin som vi beställt. Det är en gul statlig taxi. Bekväm och med luftkonditionering.

Det är ren tur att jag i sista sekunden ute på ön, via Airbnb-appen fått tag på rätt adress till lägenheten vi ska bo i. Det var så pass i sista sekunden att det är först i Havanna som jag märker att meddelandet ligger i inkorgen. Och det är tur. För i Havanna har vi inte tillgång till något internet än och även denna gång har Airbnb själva angett två olika lägen för boendet – som båda är fel!

Från balkongen på vår lägenhet i Havanna ser vi solen gå ner bakom Capitolio innan vi äter kvällsmat på det som ska bli vår favoritkrog i Havanna: El Dandy som ska ha en svensk-kubansk ägare, bilder på Olof Palme och Stockholm på väggarna bland vackra och konstnärliga foton från Kubas sociala liv. Maten på menyn är spansk, italiensk och mexikansk. Jag tar fredags-tacos med kyckling, som är så långt ifrån den svenska varianten du kan komma, och nästan mer mexikanska än i Mexico. Med koriander, lime och allt. Jättegott!

Dag 12
Första förmiddagen i Havanna kommer vi runt de flesta sevärdheterna i gamla stan, Habana Veija. Bland annat ser vi den gamla fästningen, Castillo de Fuerza, där den spanske guvernören flyttade in 1577.


Havanna är mer slitet än jag föreställt mig. Mer slitet än de städer som vi tidigare besökt på Kuba. Här finns gott om vackra byggnader, men endast ett fåtal har rustats upp till sin forna glans. Den gamla parlamentsbyggnaden, som förhoppningsvis kan bli parlament igen en dag, med fler än ett parti, håller på att rustas upp just nu.

Det är lätt att förstå varför staden kallas ”Karibiens slitna pärla”.

Dag 13
Den här förmiddagen ägnar vi åt revolutionsmuseet. Det är inhyst i det gamla presidentpalatset där bland andra diktatorn Batista tidigare har bott. Det är naturligtvis ett symboliskt val av lokal. Att entrén kostar 8 lokala pesos för kubaner och 8 konvertibla pesos, som är värda 25 gånger mer, för oss utlänningar är så klart också symboliskt. Men också krass fördelningspolitik mellan oss utlänningar som har hårdvaluta och de kubaner som oftast inte har det.

I det vackra palatset berättas en ganska rak historia om hur revolutionen gick till och hur Kuba under årtionena efteråt omformades till ett kommunistiskt land. Historien berättas mestadels med text på papper (på spanska och engelska) och gamla svartvita fotografier. Några konstverk finns där också, ett par vaxdockor, en gigantisk kubansk flagga och därtill, utanför byggnaden, båten som revolutionärerna landsteg på Kuba med 1956 och ett antal militärfordon.

Det är lätt att sympatisera med revolutionens ideal, de första årens framgångar inom utbildning och sjukvård och den tuffa kampen mot USAs ständiga försök att diktera den framtida utvecklingen för landet. Däremot kan jag inte sympatisera med bristen på demokrati och fundera över varför ekonomins hjul snurrar så långsamt.

På eftermiddagen promenerar jag och Anders runt lite i Havanna, medan pojkarna som åkt på lite turistmage vilar sig i lägenheten. Vi besöker bland annat Hemingways gamla favoritbar i Havanna, Floridita. Det är en turistfälla så klart, med dubbla priser mot andra ställen, men lite kul. Och Hemingway står själv och hänger vid baren än idag, men nu i form av en bronsstaty.

Dag 14
På förmiddagen tar vi det lugnt. Både pojkarna och Anders har nu turistmage att kurera. Till lunch äter vi vitt bröd med vitlöks- och basilikaolja på vårt andra stamställe i Havanna: km Zero. I brist på te dricker jag två glas guava-juice.

Efter en kort promenad runt det tidigare parlamentet får jag en kopp te på terassen till hotel Inglaterra. En orkester spelar typisk Kubansk musik. Den äldre mannen som spelar bas har den vänd från publiken. En man spelar trummor, en annan olika rytm-instrument, en gitarr och en sjunger enbart.

De karibiska rytmerna är ständigt närvarande på den här ön. På alla restauranger och caféer, på gator och torg. Även på natten, när man helst vill ha lugn och ro och sova. Är det inte live så finns det musikspelare.

På kvällen äter vi tidig kvällsmat på El Dandy innan det är dags att packa och gå och lägga sig för att kliva upp klockan fem nästa morgon och, för första gången under vår Kuba-vistelse, åka amerikanare. Vi ska åka till flygplatsen under Karibiens stjärnor. För att sedan sätta oss på det här flyget som jag sitter på när jag skriver dessa ord och där vi nu serveras ”chicken or fish” någonstans mellan Caracas och Istanbul medan jag drömmer mig tillbaka till Kubas ljumma vindar, turkosa vatten, böljande rytmer och – faktiskt – mestadels goda mat. Mer om det i ett senare kapitel.

När det här inlägget postas har det hunnit bli den 9 januari och min födelsedag och vi väntar på flyget till Köpenhamn i Istanbul.


Flygresorna till och från Kuba har jag klimatkommpenserat genom att låta plantera träd för 750 kr per person i VI-skogen. Vad bilderna föreställer hoppas jag framgår av texten.

16 kommentarer

Under resa med ungdomar, resor, samhälle och politik, vackra platser, Vandra

Ett digitalt vykort från Viñales, Kuba


Klockan är halv åtta på morgonen den 30 december. Nu befinner vi oss på västra Kuba. I tobaksland. Men det är inte för tobaken och cigarrerna som jag har sett ut den här platsen. Inte heller för alla gamla bilar och hästar – de finns över hela Kuba. Vi ska vare sig åka amerikanare, rida eller åka häst och vagn. Vi är inte ens här för den gulliga lilla staden Viñales i typisk spansk kolonial stil. Även om vi så klart ser den nu när vi ändå är här.

Men. Vi är här för att jag har sett bilder på bergen här omkring. Vi är här därför att jag föll pladask när jag såg dem. Vi är här för att vandra i ett kubanskt jordbrukslandskap med vackra berg i bakgrunden. Och det är just det vi gör.

Lite turistmage har både jag och min sambo drabbats av men grabbarna har klarat sig och på det hela taget har vi det bra i den här lilla staden med de vackra omgivningarna.

Det var länge sedan jag skickade några fysiska vykort från en resa. Ni vet de där med ett eller flera foton på styvt papper med adressrader och plats för frimärken på baksidan. Jag brukade tycka om att sitta och skriva en stund om platsen vi var på. Men numera skickar jag digitala vykort istället. Här på bloggen. Men också på Instagram och ibland på Facebook. Här på Kuba är allt det där lite krångligare.

Just nu sitter jag och väntar på att wi-fi-nätverket ska komma igång på stället vi bor på. Vår värdinna slog på det för en kvart sedan. Det skulle ta tre minuter att starta upp. När det väl är uppe måste jag logga in med ett särskilt lösenord som jag har på ett litet kort från statliga ETECSA. Ett sådant kort räcker till en timmes internet-tid.

När du läser detta har jag äntligen kommit ut på nätet för en stund. Men det jobbar långsamt. Varje bild tar en stund att ladda upp.






8 kommentarer

Under resa med ungdomar, resor, vackra platser, Vandra

Mont-Saint-Michel – så undviker du besvikelse


Är Mont-Saint-Michel i Frankrike en dröm eller en turistfälla? Hur gör du för att uppleva tidvattnet? Hur undviker du att bli besviken? Här är några tips och trix från mig som jag skrev ner precis som jag varit där med min familj.

Vi står uppe på berget på den berömda ön i Normandie och blickar först upp mot klostret och den den gyllene ärkeängeln Mikael högst uppe på tornets topp innan vi vänder blicken nedåt mot bron som leder tillbaka mot fastlandet.

Tidvattnet kommer
Det är då vi upptäcker hur tidvattnet fullkomligt väller in på öns västra sida och rinner baklänges upp i floden Couesnon. Klockan är strax efter sex på kvällen och det är drygt två timmar till tidvattnet ska stå som högst just den här kvällen, klockan 20:23. När vi kom ut till ön strax innan var det helt och hållet torrt runt hela ön som det är den mesta delen av tiden. Men nu har alltså tidvattnet börjat stiga, även om sträckan in mot land fortfarande är helt torr. Vi står en bra stund och tittar och undrar när en vall av stenblock som byggts i en rät linje i riktning mot floden ska svämmas över. Vågorna slår emot. Måsar cirklar i skyn.

Två timmar senare har vi hunnit äta middag på en av restaurangerna precis innanför ringmuren. Vi står uppe på ett av tornen i muren och konstaterar att ön nu verkligen är en ö på riktigt. Omgiven av vatten. Som det heter. Oceaner av vatten. Eller nåja. När månen ska stiga upp senare ikväll kommer den att vara full. Men fullmåne är inte tiden för det högsta tidvattnet, det är istället vid tiden för nymåne som tidvattnet är som häftigast. Det allra högsta tidvattnet infaller mellan 36 till 48 timmar efter nymåne. Däremot i perioder mellan tiderna runt ny- och fullmåne är tidvattnet inte tillräckligt kraftfullt för att Mont-Saint-Michel ska bli en ö ens vid högvatten.

Undvik att bli besviken
Om du vill se ön omgiven av vatten och uppleva tidvattnets kraft gäller det alltså att vara påläst om både klockslag för högvattnet och hur kraftigt det är olika dagar. Som tur är finns det information om högvattnet på nätet. Där finns också ett schema för innevarande år med aktuella klockslag och vattennivåer. Nu är det inte bara frånvaro av havsvatten som jag tror kan orsaka besvikelse här. Men att ha koll på tidvattnet är en bra början för den som vill undvika besvikelse.






Fler orsaker till besvikelse
Några andra orsaker till besvikelse hos besökare som kommit hit för att uppleva en magisk plats är, tror jag, vädret, mängden andra besökare, den höga graden av turistindustri samt – för högt ställda förväntningar. Just det där med att förvänta sig att platsen ska kännas sagolik, drömsk eller magisk är nog inte en bra början. Mont-Saint-Michel är en mycket vacker plats. Inte minst sedd på avstånd från det omgivande landskapet. Men en känsla av magi kommer aldrig på beställning. Vädret är inte heller så mycket att göra något åt. Normandie är inte alls lika solsäkert som Medelhavet och har du otur är himlen fylld av mörka moln och kanske regnar det till och med. Det enda du kan göra för att undvika besvikelse i den delen är att kolla in väderprognoserna och förbereda dig på hur det kan vara. Och det vanliga: Kläder efter väder.

Mängden andra turister däremot kan du faktiskt delvis påverka. Undvik, om du kan, större delen av juli och hela augusti. Skolornas sommarlov i Frankrike är till exempel från början av juli till början av september. Och planera ditt besök till tidig morgon eller sen kväll så är det inte fullt lika många att trängas med. Vi valde att se ön under sen kväll två dagar i rad. Första kvällen vid solnedgången och enbart på visst avstånd. Andra kvällen tidigare på eftermiddagen. Det märktes då att många var på väg att lämna platsen när vi kom.

Att ta sig till ön
Vi valde att gå till Mont-Saint-Michel från Beauvoir, byn där vi bodde under vår vistelse i området. Till hotellet, Résidence Appart’hôtel FleurduMont, hade vi tagit hyrbil från Saint-Malo i Bretagne.

Men de flesta kör hela vägen till den stora parkeringsplatsen som anlagts för alla bilar och turistbussar som kommer hit. Vettig kollektivtrafik saknas. Utom från själva parkeringsplatsen. Därifrån går gratis bussar ut till klosterön i skytteltrafik med ett par stopp på vägen. Själva parkeringen är dock inte gratis. Runt 12 Euro kostar det att parkera om du inte vet att du klarar av besöket på mindre än två timmar. Då räcker det med drygt 6 Euro. Efter klockan 19 är det dock gratis att parkera förutsatt att du lämnar parkeringen igen innan klockan två på natten. Vad vi upptäckte väl på plats är att många cyklar till ön. Exakt var de parkerar cyklarna när de väl är framme vid ön noterade jag aldrig, men längs floden Couesnon går en asfalterad gång- och cykelväg som är perfekt inte minst för cyklister, eftersom avstånden här är ganska stora.

Dröm eller turistfälla?
Enligt legenden började sagan om Mont-Saint-Michel just som, inte bara en, utan till och med tre drömmar, där ärkeängeln Mikael kom till kyrkoherden S:t Aubert i sömnen och berättade att han skulle bygga ett kloster på ön. Efter den tredje drömmen tog han budskapet på allvar och byggde ett första, mindre kapell på bergets topp år 708. Klostret byggdes sedan genom århundradena till i omgångar och hade sin storhetstid som religiöst centrum under medeltiden. Så sent som på 1800-talet byggdes den högsta spiran som inte minst bidrar till den vackra silhuetten. Och så har ön också dragit till sig först pilgrimsresande och senare turister allt sedan medeltiden.

Ord som drömmig, sagolik och ”som en hägring” används ofta i beskrivningar av Mont-Saint-Michel. Och ön är mycket riktigt fantastiskt vacker. Inte minst på håll där den sticker upp längst ute vid kustlinjen i det annars flacka jordbrukslandskapet. Men som besökare ska du vara medveten om att du inte kommer att vara ensam ute på ön. Tvärt om. Och att prisläget på souvenirer och mat både ute på själva ön och runt parkeringsplatsen inne på landbacken är justerade uppåt på grund av tillströmningen.

Både min sambo, Anders, och en person som kommenterade en bild som jag la ut på Facebook, använde ordet ”turistfälla”. Så långt skulle inte jag gå i min bedömning. Delar av kriterierna är uppfyllda: mycket folk och högt prisläge. Men för att riktigt kvala in under den rubriken ska nackdelarna med en plats överstiga fördelarna och för mig gjorde de inte det. Jag tycker till och med att jag fick ut mer av besöket än jag vågat hoppas på. Dels hade vi tur med vädret och dels var tidvattnet häftigt att se trots att vi inte valt att åka hit under månadens allra mest optimala datum för att beskåda fenomenet.

Att vandra i omgivningarna
Du behöver inte komma långt bort från ön om du vill slippa ifrån turisthorderna. Den här kvällen, vår andra, valde vi att gå den närmaste väg som Google Maps visade från vårt hotell i byn Beauvoir till klosterön. Vi gick längs en smal bilväg förbi sädesfält, potatis- och morortsodlingar och var alldeles ensamma i landskapet. Bara en bil mötte vi. Kvällen innan, däremot gick vi först in till en restaurang i byn som jag kan rekommendera, La Fermette (Anders åt bland annat fantastiskt goda ostron som även jag smakade – och gillade – som annar inte äter ostron), innan vi följde cykelvägen ner mot havet. Det var mycket vackert med juninattens alla blommor, fjärilar och fågelkvitter. Då gick vi senare på kvällen, i solnedgångstid, och även om vi inte var helt ensamma var det verkligen ingen trängsel. Om jag hade haft fler dagar till mitt förfogande skulle jag lagt till vandringar i våtmarkerna längs kusten, men de sträckor vi gick räkte bra och bilder på klostret har jag mer än nog, trots att jag raderat massor av bilder på grund av för många snarlika motiv.

Så pass mycket fotograferar jag att jag också får på mig klagomål från 12-åringen att jag stannar och fotograferar för mycket. Men när vi så småningom kommer tillbaka till ”vår” by efter att ha vandrat tillbaka den andra kvällen är det just Albin som föreslår att jag ska fotografera fler bilder på fåren vi passerar: men nu med solnedgången i bakgrunden. Så då gör jag det.











Senast uppdaterad: 2019-08-10

18 kommentarer

Under resor, vackra platser, Vandra

Underbara Stenshuvud nationalpark!


Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sandstranden mellan Stenshuvud och Knäbäckshusen är Sveriges vackraste!

Idag blev det en utflykt till Österlen på Skånes östkust. Vi stannade först till vid Kiviks musteri för lite inköp i butiken och sedan lättlunch på Stinas café.

Sedan vidare till Stenshuvud. Mest för den vackra stranden och ett dopp i havet. Men också för den vackra naturen. Som den fantastiska orkidéängen. Underbar!

Lite fakta
Stenshuvud är nationalpark sedan 1986. Den är 390 hektar stor. Parkens kärna är det 97 meter höga berg som skjuter ut i havet. Till största del består parken av lövskog, i synnerhet avenbok och bok. Från mitten av maj fram till midsommar kvittrar fåglarna och orkidéerna färgar fuktängen nedanför naturum lila. Blommar gör också kaprifol, nyponrosor och backtimjan. Bland annat.

Och ovanpå detta: Sveriges vackraste strand. Inte ens jättekallt i vattnet var det idag.

Bad och barfotavandring
Enligt legenden fick berget sitt namn efter jätten Sten (förr kallad Stenhogubben) som bodde i Stenhogubbens grotta på bergets branta nordsida.

Nu gick inte vi för att hälsa på jätten utan valde istället att möta havet. Barfotavandrade kanske fem hundra meter söderut tills vi hittade en plats för oss själva. Sedan vi doppat oss och solat lite barfotavandrade jag och Anders, min sambo, hela vägen till trappan vid Knäbäckshusen och tillbaka, kanske en och en halv kilometer till i vardera riktningen, medan pojkarna vaktade våra grejer. Så totalt fyra kilometer barfotavandring blev det nog. Härligt!

Bildfrossa
Massor av bilder kommer här. Alla fotograferade och redigerade med iPhone.











Sist en liten film först publicerad på Instagram:

View this post on Instagram

Underbara #Stenshuvud! (Lyssna på ljudet också.)

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

8 kommentarer

Under fotografi, instagram, iPhone, natur, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Boön och Sternö


Idag blev det en utflykt i det soliga försommarvädret till Boön och Sternö.

Cyklade
Vi cyklade alla fyra hemifrån Karlshamn till Boön där vi ställde våra cyklar på andra sidan bron för att vandra runt ön. Med oss hade vi lunch som vi fikade på en vindstilla plats med utsikt över havet.

Vandrade
På den lilla ön blommar nu slån och en enstaka trift hade också redan börjat blomma.

Badade
När vi var färdiga med Boön ville 12-åringen hem medan 14-åringen ville vidare till Sternö Sandvik för att doppa sig. Så vi delade på oss. Det blev 14-åringens andra dopp i havet för i år. Stollerier, om du frågar mig, men han är gammal nog att stå sitt kast och får så klart doppa sig om han vill.

Och cyklade igen
På hemvägen cyklade vi igenom den nyss utslagna bokskogen, förbi kraftverket med de tre skorstenarna som finns i reserv för dagar då det råder elbrist i landet. Det gjorde det inte i dag. Så ingen rök kom ur skorstenarna.





Lämna en kommentar

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, natur, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Vandring till Sternö tur och retur

Idag har jag och min Anders vandrat från Karlshamn till Sternös klippor, genom bokskogen, förbi Altare hall, det vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt och badviken Sternö Sandvik och hem till Karlshamn igen.

Till Sternö
När vi sätter oss ner på varsin sten ute vid havet på Sternös av inlandsisen mjukt rundade klippor har vi promenerat via Hinsetunneln, vidare på gång- och cykelvägen ut mot Södra Stärnövägen, över Oljehamnsvägen och vidare ut längs Södra Stärnövägen fram till den delar sig vid Boövägen. Där såg vi en rådjursbock röra sig inne i skogen innan vi vandrade vidare mot Stärnö Vindhamn. Men strax innan småbåtshamnen tog höger in på en skogsväg som vid en p-plats övergår i en stig ner mot havet.

Väl nere på klipporna vid havet äter vi tunnbrödsrullar med rostbiff och potatissallad. En klassiker från studietiden i Luleå. Till det dricker vi te med mjölk ur termos.

Hav och bokskog
Vi vandrar vidare på stigen västerut längs havet, delvis över klipphällar och stenar nere vid vattnet men mest genom bokskog.

Träden har precis börjat slå ut. I bokskogen fungerar det så att de små träden slår ut först innan de stora jättarna väcklar ut sina lövverk. Jag tänker att evolutionen har ordnat det där bra. På så sätt får de små chansen att fylla på med lite extra energi innan de stora träden skuggar bort det mesta av solljuset. De stora och starka står tillbaka några dagar till förmån för de mindre och svagare. Till gagn för artens överlevnad. Det är vackert.

Altare hall
Vid Altare hall, ett stort flyttblock vänder vi in mot halvöns mitt och det gamla vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt. Men först stannar jag för att fotografera stenblocket ur olika vinklar. I den första vinkeln tycker jag att stenen har formen av ett björnhuvud.

Det sägs att stenen har fått sitt namn efter en engelsk båt som hette Altáre som 1679 gick på grund här.

Sternö Sandvik
Vi vandrar runt stenbrottet innan vi fortsätter till badplatsen vid Sternö Sandvik och sedan vänder hemåt igen förbi kraftverket. Flera gånger under utflykten ser vi små söta skogsmöss och nästan hela tiden hör och ser vi fåglar: koltrast, gäss och näktergal bland annat. De senare ser vi dock inte. Bara hör.

Totalt 12,5 km vandring blev det.





Lämna en kommentar

Under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, Vandra

Boön en lördag i mars

Fotopromenad igår. I långsam, långsam takt. Till Boön. Och Boön runt.

10 kommentarer

Under Blekinge, Karlshamn, resor, vackra platser, Vandra, vår