Category Archives: Vandra

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Filed under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Vandring på Slåttatjåkka från liften i Abisko

Vi tog liften upp till Nuolja Sky Station och vandrade därifrån ca 7-8 km först söder ut och sedan åt sydväst längs en markerad led på kalfjället Slåttatjåkka. Därefter gick vi lika lång väg tillbaka åt nordost genom fjällbjörkskogen tillbaka till Abisko turiststation. Totalt cirka 15 km.

Dyrt även med rabatt
När vi kommer fram till liften kliver vi in i lifthuset. Kvinnan bakom disken frågar om vi är STF-medlemmar. Och det är vi ju, men jag har glömt våra medlemskort i stugan Det gör nu ingenting. Kvinnan knappar in mitt personnummer, hittar mig i databasen, och vi får vår medlemsrabbat. Det är ändå hyggligt dyrt att åka upp, 420 kr för två vuxna och två barn. Men värt sitt pris ändå.

Toppstugan
Vyerna är vackra redan från sittliften. Till höger om oss ser vi Sveriges sjätte största sjö, Torne träsk. Och sett bakom oss till väster ser vi Lapporten. Väl uppe tar vi en fika i den toppstuga som byggts där liften landar. Aurora Sky Station. Jag och pojkarna tar varsin chokladboll. Jag dricker te till. Pojkarna varm choklad. Anders tar en korv.

Vackert beläget dass
Innan vi påbörjar vår vandring går jag ut för att gå på toaletten. Det är en kort kö till det som kan vara Sveriges vackrast belägna torrdass. Kvinnan som är före mig, och först i kön, får syn på en ren uppe på fjället och pekar. Den är helt nära men innan jag fått upp mobilen ur fickan har den försvunnit över krönet.

Vägval direkt
Direkt när vi ska påbörja vår vandring delar sig den märkta leden åt två håll. Den led som går åt höger är markerad som röd led nummer 1 och i stort sett samtliga som påbörjar en vandring samtidigt som oss går åt det hållet. Men istället för att följa strömmen av vandrare läser vi in oss på kartan och väljer den något kortare vandring vi sett ut från början och tar alltså stigen till vänster.

En ren
Vid ett litet vattenfall får elvaåringen syn på renen igen. Eller om det är en annan ren än den jag först såg. Här får jag i alla fall mer tid på mig att fotografera och den här gången har jag dessutom systemkameran med mig. Kul! Ren vill man ju gärna se vid ett sommarbesök i fjällen. Men några garantier finns så klart inte. Garantier för att se Lapporten finns inte heller. Det beror på vädret. Men vi har tur och får massor av vackra vyer mot den berömda U-dalen.

Blött
Nästan direkt stöter vi på vår första snöfläck här uppe. Jag provar att krama en snöboll. Kastar den lite tafatt mot barnen, men missar. Lika bra det. Det kunde annars ha varit början på ett snöbollskrig. Snösmältningen pågår ännu i början av augusti och fjällsluttningen är full av småbäckar och bredare forsar. Det är inga spänger här uppe så vi får försöka kryssa oss fram på stenar och tuvor. Länge klarar jag mig utan att bli blöt om fötterna men innan dagen är slut ska även mina vattenavstötande vandringsskor vara genomblöta.


En fågel
Jag hör en fågel pipa en bit bort. Ljudet påminner om hur rödstjärtarna piper där hemma i Karlshamn när de vill dra uppmärksamheten från sina flygövande ungar. Först kan jag inte se fågeln men så får jag syn på den. Jag fotograferar flera bilder. Är det en unge av fjällripa? Men när jag senare tittar på bilderna i lugn och ro stämmer inte det heller. Anders googlar och möjligen var det en snösiska som jag såg där på fjället.

Matsäck
För 120 kr styck har vi packat med oss varsin lunchpåse från restaurangen vid turiststationen. Varsin macka som vi fixar själva från frukostbuffén. Tepåse eller snabbkaffe, pulversoppa (varma koppen potatis- och purjosoppa, vi har tagit var sitt paket men det visar sig onödigt – varje paket innehåller tre påsar), en chokladbit (jag valde Daim), en frukt (jag tog apelsin) och en påse med något som kallas ”jägarsnus” och som visar sig vara mandlar, russin och bitar av mjölkchoklad. Matsäcken kommer väl till pass när vi tar en paus och sätter oss på några stenar på kalfjället. Som är en bra plats för ett lunchstopp eftersom det är relativt myggfritt här uppe.

Blommor
Uppe på kalfjället växer massor av blommor som jag inte vet namnet på. Men också många som jag känner igen. Kanske är det klockljung som jag ser? Och bullerblomster. Jag vet att de egentligen heter smörbollar men av min pappa fick jag som barn lära mig att han som barn lärt sig att de heter bullerblomster. Så det är vad de heter inne i mitt huvud. De vackra gula bollarna som växer i riklig mängd här på fjället.



Regn och mygg
Precis när vi har kommit till den punkt där stigen ska till att vända och gå ner i fjällbjörkskogen ser vi ett regnväder på håll. Snart är det över oss. Men det duggar bara. Och upphör snart igen. I fjällbjörkskogen växer andra blommor än på fjället. De flesta sorterna här känner jag igen som sådana som blommar vid midsommartid hemma. Men även här finns för mig okända sorter. Och här är betydligt fler mygg. Jag försöker stanna för en kopp te men det är meningslöst. Jag tar tekoppen med mig och dricker medan jag vandrar. Även om jag spiller några droppar längs stigen är det ett bättre alternativ.


Betyg
Allt som allt är det trots allt en väldigt fin vandring som absolut kan rekommenderas. Inte minst för den som har barn i sällskapet eftersom det blir lite lindrigare att gå i och med att det mestadels går utför. För mina knän är det kanske inte lika bra men jag får inga större men och ångrar inte det minsta att vi gick just den här turen. Minst fyra bergstoppar av fem möjliga. ⛰⛰⛰⛰



14 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Abisko – vandring till Njakajaure

Vår första dag i Abisko nationalpark vandrar vi slinga nummer 3 till Njakajaure och tillbaka. Den är ungefär fem kilometer och ska ta ungefär två timmar. Men vi tar närmare tre timmar på oss. Trots att molnen ligger tunga över Lapporten, som därmed är dold, är vyerna fantastiska. Jag stannar ofta för att fotografera. Men strax innan vi nått slingans bortersta punkt vill inte 11-åringen längre. ”Vi skulle ju inte fjällvandra!”

Ingen fjällvandring
Albin som är 11 år älskar fjällen. Vi brukar vara här på vårvintern. Nästgårds i Björkliden. Det är flera år sedan som han lanserade idén att även åka hit på sommaren. En tid in i kampanjen kom han på att han inte visste vad man gör i fjällen när det inte är säsong för skidor. Så han frågade. Jag svarade att man vandrar. ”Vad gör man då?” Man bär sin packning med sig och går med den över fjället från ett ställe till nästa. Albin tyckte att det där lät jobbigt och slutade tjata om fjällen på sommaren. Den här resan som vi nu är ute på var istället min idé. Men inför resan fick jag lova att vi inte skulle fjällvandra utan ”bara promenera”.

Nattåget från Stockholm
Vi anländer ungefär klockan halv tre på eftermiddagen med nattåget från Stockholm. Vi steg på tåget strax innan klockan åtta på kvällen och har sovit gott i våra sovvagnskupéer. När vi har checkat in i vår stuga på STF:s anläggning i Abisko beslutar vi oss för att ta en promenad.

Kanjon
Vi börjar följa Kungsleden (och spår 3) längs Abiskojåkka. Den breda fjällforsen äter sig här fram genom en kanjon. Och redan här är vyerna fantastiska. 13-åringen roar sig på ett par ställen med att kasta stenar i forsen så att vattnet svätter ännu mer än det redan gör.



Mygg
Det är ganska myggigt och även om vi har tagit på oss myggmedel så stannar vi inga längre stunder på någon plats eftersom myggen då hittar oss i lite väl hög utsträckning.

Protest
När vi nästan är framme där stig 3 viker av från Kungsleden och tillbaka mot Njakajaure och Abisko börjar 11-åringen protestera. Han börjar misstänka att han är lurad. Men vi försöker övertala honom att detta inte är någon fjällvandring utan bara en ”promenad”. Huruvida han köper resonemanget är något oklart men efter en stund går han med på att fortsätta gå.

Blommor
Massor av härliga blommor ser vi längs vägen. Trots att det är i början av augusti ser vi en blomsterprakt som vid midsommartid i södra Sverige: midsommarblomster, prästkragar, linnea och orkideer bland annat. Hjortron ser vi också. På ett ställe en hel myr full av detta fjällets guld.





8 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, vackra platser, Vandra

Vandra en mil Sternö och Boön runt

Det finns många promenadstigar inom Sternö och Boöns naturreservat. Vill du gå en hel mil och uppleva de flesta av områdets sevärdheter följer här ett förslag på vandring.

Ungefär fyra kilometer söder, och något väster, om Karlshamn ligger Sternö Sandvik. Den här vandringen utgår därifrån.

Sandstranden ligger på västra sidan av Sternöhalvön, längst in i en vik. Därav namnet. Det är kanske inte helt lätt att hitta dit eftersom stranden inte finns med på Googles karta. Men du kan söka på Södra Stärnövägen 62 så är du en bra bit på rätt väg. Fortsätt sedan rakt fram där vägen delar sig och du är snart nere vid sandstrandens parkeringsplats som är formad som bokstaven ”L”. Längst in och överst i L:et börjar flera av promenadstigarna i området.


Vandringen passerar först förbi den bronsplatta i en berghäll som berättar att Sternö-Boöns naturreservat invigdes av kronprinsessan Victoria den 25 september 2014. På plattan stavas Sternö med ”ä”. ”Stärnö”. Båda stavningarna förekommer. Jag har en gång fått lära mig att halvön stavas med ”e” utanför platsen och med ”ä” när du är där. Men det verkar ju minst sagt lite otympligt…

När promenadstigarna delar sig vid en bänk tar du den vänstra vägen, och fortsätter den tillgänglighetsanpassade slingan genom områdets kanske vackraste bokskog. När du kommit ner till en grusväg följer du den åt höger en kort bit och tar sedan, höger igen, gul slinga, skyltad som barnvagnsvänlig, förbi det gamla vattenfyllda stenbrottet.

Snart kommer du ner till havet och här tar du stigen åt vänster, blå slinga ”Sternö runt”. Du vandrar vidare genom fin bokskog med stora flyttblock längs med havet på en betydligt smalare stig än innan. Då och då kommer du ut på klipphällar i strandkanten.

Klipporna här består av granit som slipats mjuk och len av inlandsisen. Här och var är där mer uppbrutna, sammanhängande stråk av kvarts och fältspat. Kvarts är ett vitt, nästan glasaktigt mineral och fältspat är rosa.


På ett ställe ser du en skylt som säger ”Altare hall” vid ett relativt stort flyttblock. Strax ovanför ligger ”Bålabacken”. En höjdpunkt som kan ha använts för att tända bål i syfte att missleda båtar. År 1679 lär en engelsk brigg med namnet Altáre ha bålats upp, så att den strandade på den plats som nu heter Altare hall. Fyra personer ska ha räddats. Av dessa stannade tre och blev bofasta. Man kan tänka sig att det är de och deras efterlevande som har vårdat minnet av platsen.

Vi sätter oss på den vänstra sidan av stenen och fikar var sin medhavd tunnbrödsrulle med ost och skinka. Jag dricker te till. Ur en termos-mugg som jag fick av mina arbetskamrater i 50-årspresent. Bäst som vi sitter där och språkar tittar jag upp mot stenblocket och ser då för första gången att det liknar ett björnhuvud! Att jag inte lagt märke till det innan!

Från Altare hall fortsätter du rakt fram längs havet. Kanske ser du några ejdrar som guppar på vågorna. Här blir lövskogen mer blandad: rönn och ek utöver bokarna. Och en och annan björk. Ormbunkar växer på marken och kaprifol och murgröna slingrar sig som lianer upp i träden. Slån är det också gott om. Fågelsång hörs hela tiden. Koltrast, näktergal, bofink och sångare.

Anders ser en rosenfink men jag missar den. Jag sitter just då en bit in i skogen och kissar bland ormbunkar och blå violer. Strax efteråt kommer fram till en lite bredare stig. Följer du den åt höger finns en utsiktsplats och fikabord i någon slags befästning av betong, men vi tar till vänster och fortsätter ut mot en bilväg. Här finns en stor informationsskylt som berättar om naturen i området och en karta över de olika vandringslederna. Vägen följer vi åt höger (eller om du hellre vill se det som rakt fram) och inne bland några björkar hör vi först och ser sedan också en hackspett.

När du kommer ut till ett t-kors mot en asfalterad väg tar du denna ner mot höger och passerar förbi en (gissningsvis) gammal statarlänga, en tennisklubb och en småbåtshamn – Sternö vindhamn. Längst ner i hamnen finns en träbro som du går över för att hamna på Boön. Väl där följer du orange slinga motsols.

Du tar alltså åt höger efter bron. Efter en liten stud kommer du till ett gammalt stenbrott. Där finns en informationsskylt som berättar om gatstenen som höggs här. Runt om slingan på Boön finns många informationsskyltar. 

Här finns också vacker natur. Förmodligen ser du fler ejdrar i havet här. Och på land ser du tjärblomster, buskstjärnblommor, ljung och blåbär bland tallar och ett och annat lövträd som björk, ek, asp och rönn. Du ser också enbuskar och fler lianer av kaprifol. Och ormbunkar. Längst ut på Gamle skans växer mängder av tjärblomster så här års.



Här finns ett bord med sittplatser och här fikar vi en andra tunnbrödsrulle. Rostbiff och potatissallad den här gången. Mums!


På vägen tillbaka passerar du några gamla pestgravplatser, platsen där en gång ett skeppsvarv låg och där flera regalskepp byggts, en gammal lotsstation och en gammal smedja.


När du gått hela varvet runt ön går du tillbaka över bron och tillbaka längs bilvägen och uppför hela backen. Väl uppe följer du skylten som säger ”gravfält 0,5”. Nu följer du röd slinga förbi den gamla bronsåldersgraven, Blekinges största gravröse och tillbaka förbi det stora oljeeldade reservelkraftverket med tre skorstenar. Här är också mycket tallskog. När du är nästan tillbaka till Sternö Sandvik kan du göra som vi gjorde och gå en sväng förbi den fina lilla stranden vid Örate håla innan du är tillbaka.


Beroende på hur dags du börjar gå och vilken tid på året det är kommer du kanske, om du har tajmat väl eller bara har tur, tillbaka just som solen går ner och låter dagens sista strålar glittra i havet.

3 kommentarer

Filed under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, vackra platser, Vandra

Bara en bild på en liten blåvinge


Vi vandrar ute på Sternö, ett naturreservat i Karlshamns kommun. Vi har just passerat bronsåldersgraven när en liten blåvinge passerar i vinden. En liten juvel är det som färgglatt fladdrar förbi.

Jag försöker fotografera honom i flykten men jag hinner inte med. Så sätter han sig. Äntligen ska jag få fota. Men då slår han ihop vingarna så att bara den grå undersidan syns. Länge väntar jag. Och till slut öppnar han upp sig en smula och visar upp lite av grannlåten igen.

11 kommentarer

Filed under Blekinge, fotografi, Karlshamn, natur, Vandra

Naturen är svaret – Sternö Sandvik på våren



Visst är det fint vid Sternö Sandvik, Karlshamn, också på en varm sommardag. Men då är där alltid fullt med folk och vattnet är aldrig lika klart som det kan vara en fin vårdag.

Vi promenerade från Karlshamn och tillbaka, totalt en mil, och tittade också förbi bronsåldersgraven vid Höga rör som du kan läsa om i förra inlägget.

Längs vandringen såg vi bland annat vitsippebackar, musöron på björkarna, slån som håller på att slå ut, rönn i knopp, en huggorm och en fladdermus. Sångare och koltrastar sjöng in våren längs vår väg. Och solen glittrade på havet.

Naturen är svaret. Vilken frågan är bestämmer du själv.



11 kommentarer

Filed under Karlshamn, natur, resor, vackra platser, Vandra

Vandra vid vackra sjön Lago di Braies / Pragser Wildsee i Dolomiterna – karta mm

I Dolomiterna, som inte är någon egen bergskedja utan bara den italienska delen av Alperna, finns en bildskön sjö som ofta förekommer på många resekonton på Instagram. Och här och var på hela internet. Varje reseinfluerare med självaktning har redan varit där. ;) Men skynda hit innan det blir alldeles för trångt. Lago di Braies heter sjön på italienska. Pragser Wildsee på tyska. Men hur tar du dig dit? Och finns där möjligheter att vandra? Jodå! Svaren kommer här:

Ta sig dit
Närmare Innsbruck i Österrike än Verona i Italien, men på den italienska sidan om gränsen, ligger den lilla sjön ungefär två timmars resa i bil från Innsbruck varav en timme (sex mil) körs österut från A22 – motorvägen som går genom Brennerpasset. Ungefär tre timmar tar det till sjön från Verona.

Enligt uppgift på hotellets hemsida ska det gå att ta sig till Lago di Braies med buss under sommarsäsongen. Närmaste järnvägsstation ligger 13 km bort i Villabassa Niederdorf. Dit går det regionaltåg från bland annat Lienz i Österrike. Men enklast är nog ändå att komma i bil. Enligt ett inlägg på TripAdvisor ska det kosta 3 Euro per timme att parkera. Eller 10 Euro per timme om du kommer i en van. Vi bodde på hotellet vid sjön och då ingick parkering i priset för rummet.


Vandra runt sjön
Att vandra runt sjön är enkelt. Sträckan är kort: bara 3,6 km. Stigen är lättvandrad och det är inga jättestora höjdskillnader. Dock går du på trappor upp och ner på ett ställe. Totalt är stigningen och även fallhöjden 86 meter. Om du går motsols eller medsols är en smaksak. Båda varven är nog ungefär lika vanliga att vandra. Vi valde att gå motsols och det är det varvet som beskrivs nedan.

Kapell och rastplats
Från hotellet följde vi alltså stigen nere vid sjön åt höger och kom direkt förbi ett litet kapell. Det heter Chiesetta sul Lago di Braies. Det invigdes 1904 och ägs av hotellet. Strax efteråt passerade vi en grind med text på både tyska och italienska som berättar att vi ska stänga grinden efter oss. Sjön ligger i Sydtyrolen som är den nordligaste av de italienska provinserna. Av den halva miljon människor som bor i området är hela 70 procent tyskspråkiga. Direkt efter grinden finns bänkar och bord för den som har med sig fika på vandringen. Vi valde att äta på hotellet men min familj väntade in mig på en av bänkarna sedan jag redan stannat flera gånger för att fotografera.


 

Stränderna i södra änden av sjön
Stigen längs den västra sidan av sjön är lättvandrad, nästan som en grusad väg och du tar dig snabbt till den södra änden av den lilla alpsjön som ligger 1500 meter över havet. Vid den södra änden finns några små och grusiga men vita stränder. Det är nog ovanligt att det är så varmt här att du känner för att bada. Men kanske doppa tårna i vattnet en hyggligt varm sommardag? När vi var här såg vi bara en hund bada. I den här änden av sjön hörs och skymtas också ett vattenfall på avstånd, en bit upp på berget.


Nu blir det tuffare
Tillbaka, längs den östra sidan av sjön är vandringen mer kuperad och det är längs den här sträckan som det är flera trappor i de brantaste partierna. Alltså är denna delen lite tuffare, men vandringen är ju ändå kort så jättetufft blir det aldrig. Längst i norr kommer du till en liten tarm av sjön och där finns en bänk där du kan stanna för att vila eller fika. När du har rundat sjöns nordligaste punkt är det bara en kort bit tillbaka till det söta lilla båthus i sjön som är en av anledningarna till att den här platsen är så populär att fotografera. Där kan du också hyra en roddbåt och ro ut på sjön efter vandringen.



Längre vandringar
En skylt vid sjön visar att det finns flera alternativ för den som vill ge sig på längre vandringar, se nedan. En 15 km lång vandring finns beskriven på tyska här, med tillhörande karta.


19 kommentarer

Filed under resor, vackra platser, Vandra

Ljuget om Sveriges längsta sandstrand och verkligheten


Vi har besökt Sveriges längsta sandstrand. Vet du vilken det är? En sak kan jag lova dig: Om du googlar kommer du inte att hitta rätt svar direkt. Där är bara ljug i de översta resultaten. Hur det nu har kunnat bli så.

Vi strosar ner mot havet. Vi går förbi söta sommarstugor i sandig tallskog och kommer ut på stranden strax söder om Revhaken. Det är en solig och vindstilla eftermiddag i början av april och solljuset glittrar på små, mjuka vågor. Vi befinner oss alldeles i början av Sveriges längsta sandstrand. Eller i slutet, om du hellre vill se det så. Sandstranden vid Österlen. Jag googlar för att kontrollera att jag verkligen minns rätt här. Och blir förvånad när en strand i Laholmsbukten istället omnämns som landets längsta.

Det sägs ju att om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Men så är det ju inte. Inte i verkligheten. Inte ens i vår sköna nya värld av FAKE NEWS! Så om du vill ha svaret på frågan: prova inte att googla ”Sveriges längsta sandstrand”. Titta på en satelitkarta över Sverige istället. Då ser du att den sandstrand i Hanöbukten som börjar här, vid Revhaken, strax söder om Åhus och går ända till Kivik lätt är landets längsta.

Jag har aldrig tidigare besökt just den här delen av den långa stranden men får ändå intrycket att en del sand spolats bort i vinter.

Ett gammalt militärt betongvärn ser helt nyanlagt ut där det ligger ända framme i strandlinjen. Ljus betong utan påväxt. En man står uppe på värnet. Gissningsvis äger han det hus som ligger precis bakom. Jag byter några ord med honom när jag klättrat upp på konstruktionen. Jag vill ju inte bli blöt om fötterna. Han bekräftar att värnet aldrig tidigare varit så blottat som nu. Jag tänker att det är kusterosionen som tagit en ny bit av stranden och det skrämmer mig lite.

Vi fortsätter en bit längs strandlinjen. Jag fotograferar lite. Pojkarna kivas. Vi sätter oss så småningom ner på en liten sandbank och tittar ut över havet. Pratar om att det inte är helt olikt Jambiani på Zanzibar. Östkust där också. Långa sandstränder. Tång i strandlinjen. Men där är palmer när här är tallar. Där är betydligt varmare. Och även om här också finns nyanser av turkost i färgskalan så går det inte riktigt att jämföra. Ändå. Här är också väldigt naturskönt.



När vi vandrar tillbaka mot Revhaken stannar jag igen till för att fotografera. Tre kvinnor med varsin ryggsäck på ryggen passerar förbi mig. En av dem vänder sig om och frågar om jag kan fotografera dem med hennes telefon. Det gör jag så gärna.

Efter fotograferingen frågar de om hur de kan vandra in till Åhus där de ska ta bussen vidare mot Kristianstad. Jag plockar fram kartan i mobilen och visar och pekar hur de kan gå genom sommarstugeområdet. Sedan berättar en av kvinnorna att de under dagen vandrat hela vägen från Haväng, som ligger en bit norr om Kivik. Jag berättar att det är längs Sveriges längsta sandstrand de har vandrat och undrar när de började sin promenad. Klockan tio på morgonen, får jag veta. Det har alltså tagit dem åtta timmar att gå sträckan. Åarna har de tagit sig förbi genom att följa dem uppströms till första bron. Det är inte så konstigt att de är lite trötta i benen nu! Från Haväng till Revhaken är det 25 kilometer. Vill du vandra hela vägen från Kivik är det ytterligare fyra kilometer.

Jag önskar dem lycka till med den fortsatta vandringen och promenerar själv tillbaka mot min familj som nu kommit före.

Om du själv funderar på att vandra hela sträckan bör du känna till att försvarsmakten har ett skjutfält som börjar vid Haväng, Ravlunda skjutfält. Där är ibland tillträdesförbud och livsfarligt att vistas. Mer information finns här.







6 kommentarer

Filed under Kristianstad, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Någonstans mellan Haväng och Vitemölla

Det finns en väg, en plats i solen, åt varje människa. Någonstans mellan Haväng och Vitemölla.

1 kommentar

Filed under livet, natur, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Minisemester med vandring från Haväng till Kivik

img_8858Redan trött på ekorrhjulet? Den skånska och blekingska sommaren är inte slut än. Varför inte göra som vi gjorde i helgen? Unna dig en minisemester på Österlen och vandra längs havet. Vi gick från Haväng till Kivik och tillbaka och bodde sedan en natt på STF-vandrarhemmet där vi passade på att uppleva Havängsdösen vid både solnedgång och soluppgång.

Tioåringen och jag vandrar barfota sida vid sida i vattenbrynet tillbaka mot vandrarhemmet vid Haväng där vi ska sova natten mellan lördag och söndag. Jag håller mina nya vandrarskor i ena handen och mobilfotograferar med den andra. Inte på grund av skoskav eller nåt sånt utan för att det är mysigt. Solen värmer men står ganska lågt på himlen nu och havet guppar stilla. Bafotavandring på Österlen. Det är fortfarande så pass mycket sommar att det är mer uppfriskande än kallt att gå med fötterna i vattnet.

Anders och tolvåringen går lite snabbare framför oss. Det är Anton, tolvåringen, som har ryggsäcken med badgrejor och kvällsfika på ryggen. Han bär den nästan hela vägen från Kivik till Haväng. Han börjar bli stor! Men vi bytte aldrig om till badkläderna eftersom vi tyckte att vattnet ändå var ganska så kallt, trots att vi såg flera som badade. Men kvällsfikan som är inhandlad i Kivik skulle senare komma att komma väl till pass som picknick vid solnedgången i kanten av skjutfältet vid Haväng vid åttatiden på kvällen.

Men just nu vandrar vi alltså tillbaka mot Haväng efter att först ha gått längs med, men ovanför, strandlinjen ner mot Vitemölla där vi ätit sen lunch på strandhotellet. Det tog oss en timme och tio minuter att gå sakta från vandrarhemmet vid Haväng till Vitemölla strandhotell och vi anlände fem över halv tre, 25 minuter innan de skulle duka av lunchbuffén. Men vi hann äta och det smakade mycket gott. Dyrt var det, tusen kronor för oss fyra, men så är det ett fint hotell också. Men med en brokig historia. I den klassiska byggnaden från 1913 startade verksamheten först som svartklubben ”Röda lyktan” och senare har där varit bland annat hem för finska krigsbarn, flyktingförläggning för polska kvinnor på 40-talet samt hem för trötta husmödrar. Men numera är den alltså en finare restaurant och hotell. Tre porschar stod parkerade utanför byggnaden när vi var där. Kanske var bilägarna gäster vid den vigsel som förrättades nere vid stranden när vi lämnade hotellet för att fortsätta vår vandring.


Väl framme vid Kivik köpte jag var sin glass till pojkarna medan Anders handlade matsäck till kvällen. Och tillbaka går vi alltså precis i strandlinjen. Hela vandringen fram och tillbaka blev elva kilometer.

Nästa morgon har jag ställt in mobilens larm i tid för att vi ska hinna gå ner till havet och se soluppgången vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel. Det har börjat mulna på, men vid horisonten är en strimma där vi ser solen gå upp och molnen på himlen över megalitgraven bildar vackra mönster. Tillbaka på vandrarhemmet sover vi en eller två timmar till, innan det är dags att gå upp och äta frukosten som dukats upp i frukostmatsalen klockan halv åtta. Då har det börjat åska och regna intensivt. Då är det mysigt att sitta inomhus och äta av en god frukost. Att bo på vandrarhemmet är lika dyrt som att bo på hotell på andra håll, men stället har onekligen ett unikt läge och Skepparpsgården som har varit vandrarhem sedan 1952 och invigdes av Dag Hammarskiöld, är onekligen en charmig skånsk korsvirkesgård. Och att köpa till fukost är väl värt sitt pris.














4 kommentarer

Filed under hållbart resande, miljö, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Besök en av Europas vackraste platser: Plitvicesjöarnas nationalpark – karta

20140709-122753.jpgDu kan enkelt själv ta dig till Europas kanske vackraste plats för att se vattenfallen och det turkosa vattnet med egna ögon. Plitvicesjöarna. Nationalpark sedan 1949. Världsarv (UNESCO) sedan 1979. Ofta med på listor över Kroatiens, Balkans, Europas eller hela världens vackraste platser.

Jag har redan skrivit ett inlägg om den kroatiska nationalparken i Plitvice i samband med att vi var där. Men jag tyckte att det var svårt att hitta bra information på nätet på svenska inför resan dit så därför kommer lite mer detaljerad information här. Med karta både på vägbeskrivning och över själva nationalparken.

Plitvice karta vägkarta

Att ta sig dit
Vi kom till området med hyrbil, närmast från kusten. Men om du kör direkt från flygplatsen i Zagreb är det ca två timmars bilresa. Till Zagreb kan du till exempel flyga med Norweigan från Kastrup. Parkerar gör man exempelvis vid den norra entrén till parken (Entré 1). 2014 kostade det 7 Kuna (ca 9 svenska kronor, SEK) per timme och man tar en biljett i automaterna vid bommarna där man kör in till parkeringsplatsen. Betalar gör man när man lämnar nationalparken vid en bemannad kiosklucka på P-platsen, precis vid bommarna.

Entré
Som svensk är man kanske inte helt van vid att betala entréavgift till naturen, men så funkar det här. Det kostar 55 Kuna (70 SEK) för en vuxen och 35 Kuna (45 SEK) per barn, 7-18 år att gå in. Barn under 7 år går in gratis och studerande vuxna betalar 45 Kuna (60 SEK). Men då ingår en karta över nationalparken på baksidan av biljetten och transporter i parken (båt och tågbuss). Alla priser avser prisläget 2014.

Plitvice karta

Kartan är orienterad så att norr är åt höger och Entré 1 är alltså den till höger på kartbilden.

Det höga vattenfallet
Ganska direkt innanför entrén kommer man till några fina utsiktsplatser över de högsta vattenfallen i hela nationalparken. Det är mycket vackert men också, naturligtvis, väldigt många av besökarna som stannar för att fotografera. Varning för viss trängsel, alltså. (På tal om trängsel: ser du de små, små människorna vid vattnet nedanför branten på den här bilden?)

Plitvice höga fallenVi valde att börja med att gå den slingrande gångstigen ner mot dessa fall. Det är i huvudsak en lätt vandring ner men på några ställen känner man att man vill hålla innerspår på stigen då staket saknas och det är ganska brant. Precis i början av vandringen, innan stigarna börjat dela sig, upplevde vi det som att det var ganska mycket trängsel också.

Väl nere vid vattnet ser man hur fantastiskt klart det är och döda trädgrenar som fallit ner och ligger på botten syns helt klart, liksom alla fiskar som simmar i vattnet. Det är inga sorter vi känner igen. Det är små och stora fiskar i ganska oansenliga färger. Några har en bakfena som är svagt ljusblå.
Plitvice fiskar

Vandringen till båten
Vi valde att gå längs den östra stranden av sjöarna till båtbryggan, P3, på kartan. När man börjar vandringen vid den norra entrén betyder det att sedan man väl tagit sig ner till vattnet så går man uppför hela vägen. Motströms. Men det är ingen nackdel. Det är ändå lättvandrat med många fina spänger och trappor i trä och i och med att du vandrar motströms så har du hela tiden vattenfallen och strömmarna framför dig. Och det är gott om vackra fall i nationalparken. Men också sträckor med stilla vattenytor.

Plitvice spång

Båtresan
Vi valde att åka båt från P3 till P2, via P1. Vill du, som vi, vidare till P2 låter du bara bli att hoppa av båten när den stannar till vid P1, så åker den strax vidare till den västra sidan av sjön.

Vidare till ST3
Vid de olika stationerna, ST1, ST2 och ST3 ska det finnas möjlighet att få någonting i sig. Vi valde att vandra vidare till ST3, kortaste vägen från P2. Alltså även fortsättningsvis på den östra sidan.

Plitvice Anton och Albin

På några platser är det lite vått och geggigt på stigen så även om man inte behöver några regelrätta vandringskängor för att vandra i den här parken så är det bra att ha skor på fötterna som inte är allt för känsliga för lite lera. Vanliga gympaskor funkar bra.

Det var strax efter båtresan som vi började få syn på alla söta möss längs stigen. Pojkarna (och även jag :) blev mycket förtjusta!

Plitvice mus

Vid ST3 åt vi en relativt sen lunch. Där fanns att välja på hamburgare, stekt korv (hemlagad, enligt uppgift) och grillad kyckling. Vi valde korv och hamburgare. Alla var nöjda, även om man kanske hade kunnat önska sig någon grönsak till korven. Prisbilden kommer jag inte ihåg exakt, men jag reagerade inte på att det skulle vara dyrt och det gick bra att betala med kort. Glass, kaffe och te unnade vi oss också.

Tågbussen och sista vandringen tillbaka
Därifrån åkte vi tågbussen tillbaka till ST1 och sedan var det bara en kort sträcka att gå tillbaka mot entrén. Längs den vandringen passerade vi de finaste utsiktspunkter som vi såg under vår dag i parken. Men säkert kan det finnas lika fina eller finare på andra håll i parken. Där var ju ganska många stigar som vi aldrig gick.

utsikt

Pojkarna är 8 och 10 år och de hade en rolig och upplevelserik dag. Jag är inte klar över hur lång sträcka vi vandrade men det tog ett antal timmar och jag var glatt överaskad över att de inte en enda gång gnällde över att det var jobbigt att gå. Det berodde nog på att det hela tiden hände saker som vattenfall, fiskar, båtresa och möss. Vi såg till och med en orm som åt en fisk! Men kanske också på att vi gick i en ganska maklig takt.

Växtlighet
Träden i nationalparken är i huvudsak bekanta. Vi såg bland annat bok, al, hassel, lönn, ask och gran. Murgröna slingrar sig längs många av stammarna. Bland blommor jag såg kände jag igen rödklint, blåklockor och hundkex. Forskare har hittat 1267 växtarter som tillhör 112 växtfamiljer i nationalparken. Där ska också finnas 55 orkidéarter.

Djurliv
Symbolen för nationalparken är brunbjörnen men jag utgår ifrån att det är ytterligt ovanligt att den skådas vid en vanlig turistpromenad genom parken. Men man kan i alla fall se varningsskyltar för björn. :) Det ska för övrigt finnas 50 däggdjursarter, varav 20 arter fladdermöss och 157 fågelarter i parken.

Boende
Jag bokade hotell genom hotels.com och vi hamnade då på House Spehar som låg precis utanför nationalparken. Ett litet familjehotell med några få rum. Faktiskt var det så nära att vi mycket väl kunde ha gått till entrén om vi bara förstått att det gick bra att snedda genom skogen och att man alltså inte behövde gå längs den stora vägen utan vägren. Annars finns det boende inne i själva nationalparken också. Dessa bokas via Plitvicesjöarnas hemsida.

Bada
Tyvärr är det förbjudet att bada i Plitvicesjöarnas nationalpark. Antagligen har det med vattenskyddet och det stora antalet besökare att göra. Men det ska, enligt uppgifter på nätet, finnas en badstege i byn Korana norr om nationalparken för den som är riktigt sugen på ett dopp. Jag har också läst och sett bilder från nationalparken Krka där det är tillåtet att bada. Den ligger ytterligare 2,5 timmar söderut. I närheten av Split.

8 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, vackra platser, Vandra

– "Mamma, så här lite varmt var det i vattnet."

fyraåringen visar

I Sternö Sandvik i söndags. Jag badade inte!

Vi zoomar in: Exakt så här lite varmt var det! :)

fyraåringen visar

2 kommentarer

Filed under barn, Vandra