Kategoriarkiv: Vandra

Cinque Terre – mina 7 bästa tips


Cinque Terre i Ligurien har på senare år seglat upp på allt fler listor över Italiens och till och med hela världens vackraste platser. Här är mina bästa tips inför din resa hit:

1. Undvik värsta högsäsong
Att Cinque Terre blivit allt mer känt gör att många söker sig hit och att det blir trängsel. I någon mån varar högsäsongen ända från påsk till slutet av oktober. Värst ska det vara på veckosluten och vid italienska helger och lov. Tänk till exempel på att de flesta italienare har semester i augusti. Den stora peeken är i mitten av månaden. Antagligen är det klokt att undvika området helt under augusti.

Vi var här på höstlovet (vecka 44). En bra tid på året för den som vill undvika de värsta horderna och ändå ha fint vandringsväder. Dock att risken för regn har ökat vid den här tiden. För den som vill ha nära garanterat bra väder, kunna bada och vandra och ändå undvika den allra, allra värsta trängseln kan september vara den perfekta månaden även om vi också vågade oss på ett och annat dopp.

Andra halvan av november är vädret riktigt instabilt och i januari och februari är det direkt kallt. Den enda anledningen att besöka området i december är för att se den berömda julbelysningen i Manarola.

I mars och april är det läge för den som vill möta våren i området. Lokalbefolkningen kommer vara glada att se dig efter ett vinteruppehåll nästan helt utan turister. Om du älskar att vandra, är det här säsongen för dig! Typiskt är vädret trevligt (inte för varmt) och perfekt för vandring. Ju tidigare på våren du besöker området, desto mindre trångt kommer det att vara (minus påskhelgen då det alltid är trångt). Nackdelar: De som vill snorkla / dyka / kajaka har vanligtvis inte möjlighet till detta denna tid på året eftersom hyreställena inte kommer att vara öppna ännu. Du kommer sannolikt inte heller vilja doppa dig i det kalla vattnet.

Maj och juni är de av sommarmånaderna då trängseln ändå är mindre än i juli och augusti.

Vernazza på kvällen, i slutet av oktober.

2. Bo i någon av byarna
Många som besöker Cinque Terre bor i någon av de närliggande städerna, till exempel La Spezia, och gör dagsutflykter till området med tåg. Det fungerar säkert alldeles utmärkt. Jag skulle ändå rekomendera att bo i någon av byarna. På kvälllarna, efter solnedgången, försvinner dagturisterna. Då sänker sig ett annat lugn över byarna som jag inte skulle vilja ha varit utan. Dessa båda ställen bodde vi på när vi var här. Min betygsättning ska inte ses som någon bedömning av hur boendena skulle ha varit klassificerade enligt någon formell standard. Det handlar om min subjektiva bedömning där jag även tar hänsyn till prisvärdhet och läge.

La Polena – Affittacamere
Adress: Via M. Carattino 20, Vernazza, Italien
Incheckning: 2017-10-29. 1 rum. Antal nätter: 2. Antal gäster vuxna: 2, barn: 2.
Totalt pris: 350 €. Bokat genom: Booking
Mitt betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

Det här rummet beskrivs på bokningssidan som en ”svit med havsutsikt”. Det är en betydligt överdriven beskrivning. För det första är det inte direkt en svit utan mera ett rum med udda planlösning. Pojkarnas våningssäng i ena änden och dubbelsängen i den andra och ingång mot badrummet däremellan. Havsutsikt är det. Och havet är dessutom riktigt nära. Och vyn vacker. Särskilt när vi anländer första kvällen när både himmel och hav är starkt färgade i lila.

Ändå. Det är ett väldigt litet fönster att titta ut på havsutsikten genom. Nästan löjligt litet. Med detta sagt är det ändå ett väldigt trevligt rum, i ett väldigt bra läge i Cinque Terres kanske allra vackraste by. En bra utgångspunkt för utflykter i området. Frukosten som ingår äts på två olika restauranger i byn som stället har avtal med (olika veckodagar). Det fungerar alldeles utmärkt och det är bara trevligt att komma ut en runda i byn på morgonen. Betalningen för boendet sker i byns fiskebutik. En burk sardeller ingår i köpet.

Cà de Lelioe
Adress: Via Di Mezzo 26, Manarola, Italien
Incheckning: 2017-10-31. 1 rum. Antal nätter: 2. Antal gäster vuxna: 2, barn: 2.
Totalt pris: 300 €. Bokat genom: Booking
Mitt betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

Det här beskrivs som ett rum men är snarare två. Ett sovrum för pojkarna där också kylskåp och vattenkokare finns. Och ett sovrum för oss vuxna. Plus ett fint badrum. Rummen är inredda i romantisk 80-90-talsstil och ligger i vackra Manarola. Frukosten som ingår är däremot nästan lite skrattretande. Det är några kex, inplastade muffins med lång hållbarhet och lite marmelad samt mjölk mm i kylskåpet. Te och kaffepulver. Vi köper till färskt bröd på byn. Mysigt allt som allt och också detta är ett bra val för den som vill utforska Cinque Terre.

3. Besök alla fem byarna
Alla fem byarna i Cinque Terre är både snarlika och ändå olika. Och var och en sevärda. Så hoppa inte över någon av dem när du ändå är här! Räknat från nordväst till sydost är det fem små fiskebyar som radar upp sig: Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.

Monterosso al Mare ligger vid en liten bukt som skyddas av ett litet konstgjort rev. Det är den enda av byarna som har en sandstrand. Ja, byn har till och med två.

Byarna i Cinque Terre är alla vackra och det är inte helt enkelt att ranka dem inbördes. Många skulle nog sätta Manarola först men min favorit får ändå bli nummer två från norr, Vernazza, som visade sig som allra vackrast vid skymningen kvällen när vi anlände. Det är den enda naturliga hamnen i Cinque Terre och är en av de äldsta ”fiskebyarna” på den italienska Rivieran.

Den mittersta av de fem byarna heter Corniglia. Det är den som syns till vänster om apelsinträdet i översta bilden i inlägget. Byn har 150 invånare. I likhet med de andra byarna klättrar den på klipporna. Men till skillnad mot i de andra byarna börjar inte husen klättra upp mot bergen med början nere vid Medelhavet. Istället ligger hela byn placerad uppe på en bergkam ungefär hundra meter över vattnet. Det gör inget. Tvärt om. Vi tyckte till och med att det här var den mysigaste av de fem byarna att strosa omkring i.

Manarola består också den av hus målade i relativt klara pastellfärger på en klippa med utsikt mot havet. Det är mysigt att vandra i bland gränderna i byn. Här finns en liten hamn, med möjlighet till klippbad och en strandpromenad med utsikt över byn och solnedgångarna.

Husen på klipporna ovanför hamnen i Riomaggiore klamrar sig fast på ett alldeles orimligt sätt som trotsade de tyngdlagen fullständigt. Men vem bryr sig om Newtons lagar när en stor strålande apelsin sänker sig i Medelhavet och färgar himlen rosa? Byn är den sydligaste av byarna som räknas till Cinque Terre och även den är alldeles fantastiskt vacker. Inte minst i solnedgången:

4. Vandra
Att vandra är lite av grejen i Cinque Terre. Förutom att titta på och fotografera de gulliga byarna. Hela området är en nationalpark. Tänk på att det kostar att vandra och att du måste betala med kontanter! Området har ca 10 mil vandringsleder som löper mellan byarna och i det omgivande landskapet, men två av de mest berömda sträckorna är avstängda just nu. De två kuststräckor som är öppna för vandring är de två första från norr mot söder. Vi började med den allra nordligaste sträckan som vi vandrade från söder mot norr, vilket ska visade sig vara smart. Vi gick alltså kuststigen 3,5 km från Vernazza till Monterosso al Mare.

Av de två vandringar vi gjorde i nationalparken tyckte vi ändå att sträckan från Corniglia till Vernazza var allra finast. Den är fyra kilometer och därmed något längre men samtidigt något mindre kuperad jämfört med sträckan från Vernazza till Monterosso al Mare. Stigen var dessutom i regel lite bredare här. Detta är alltså den vandring jag främst rekommenderar om du bara ska göra en i området. Men båda är fina.

Nedan en vy över Monterosso al Mare från den första vandringen:

5. Fotografera mycket
Du kommer inte att besöka många platser som har så många vackra vyer som den här. Så se till att ha bra med minnesutrymme i kameran!

Men vilken vy är från vilken av de fem byarna? Och var finns de olika utsiktsplatserna? När på dygnet är ljuset bäst? Och hur hittar du dit? Mina svar på de frågorna och lite till hittar du i ett tidigare inlägg. Med kartor och mina egna foton från platserna.

Här nedan solnedgången i Vernazza vår första kväll i Cinque Terre:

6. Ät gott
Tyvärr är det dyrt att äta på restaurang i Cinque Terre. Det har så klart med de många turisterna att göra. Den som vill spara pengar kan köpa mat i någon affär, i någon food truck eller på något snabbmatställe, och sedan ha pick nick. Men här följer några tips på restauranger med god mat.

Till kvällsmat den första kvällen åt vi spaghetti vongole på en restaurang vid det lilla torget nere vid havet i Vernazza. Taverna del Capitano som fått 3,6 stjärnor på Google. Vi åt faktiskt exakt samma nästa kväll, så god var pastan med hjärtmusslor. Med smak av vitlök, olivolja och persilja. Efteråt tog vi varsin glass på gelaterian som ligger vid huvudgatan genom byn. Jag valde hallonsmak.

En dag åt vi lunch i Vernazza. Då var det till skillnad mot på kvällarna väldigt fullsatt på de flesta restaurangerna men vi hittade ett bord ute vid piren vid porto di Vernazza, där vi åt pizza och pasta. Jag tog en pizza med kronärtskocka och inget mer utöver tomatsås och mozzarella. Det smakade ännu godare sedan jag bett om och fått extra ”sal”, salt på Italienska.

I Manarola åt vi lunch på Nessun Dorma som har 4,6 stjärnor på Google. Förmodligen delvis tack vare den fantastiska utsikten. Trots att det var på höstkanten så fick vi köa en stund för att få plats. Jag åt bruchetta. Det smakade bra!

Middag åt vi en kväll i samma by på Ristorante Marina Piccola som har 3,7 stjärnor på Google. Jag valde hummer. Inte billigt. Men gott!

Spaghetti vongole.

7. Ta dig hit
Det bästa sättet att ta sig hit är med tåg. Om du är riktigt miljövänlig åker du tåg hela vägen från Sverige. Annars kan du flyga till Pisa som ligger två timmar bort med tåget. Allra billigast blir sannolikt att göra som vi gjorde: Flyga till och kombinera med Milano. Att åka tåg från Milano till Cinque Terre tar drygt tre timmar. Tillkommer gör så klart tiden det tar att ta sig från respektive flygplats till Centralstationen. Om du flyger kan du välja att klimatkompensera, som vi gjorde.

När vi besökte Cinque Terre och Milano på höstlovet 2017 kom vi väldigt billigt undan. Totalt: 14 600 kr för två vuxna och två barn, 13 och 11 år gamla. Det vill säga 3 650 kr per person. Jag har tidigare skrivit mer utförligt om de olika delposterna i den kalkylen. Utöver det lämnade jag ett bidrag till VI-skogen på 500 kr vilket kompenserar för utsläppen från en flygresa till Medelhavsområdet för fyra personer.

Tåget är också det bästa sättet att ta sig mellan byarna, när du inte vandrar. Biljetter kan du antingen köpa på stationerna eller på det italienska tågbolaget Trenitalias hemsida.

På järnvägsstationen i Manarola.

Manarola i kvällsljuset.

6 kommentarer

Under lista, natur, resor, tåg, vackra platser, Vandra

Sternö i slutet av februari


Idag njöt vi februarisolen och gick till Sternö tur och retur hemifrån centrala Karlshamn. Där ute fikades det te ur termos och var sin bit dajmtårta.


6 kommentarer

Under natur, resor, vackra platser, Vandra

Vandra på egen hand i Viñales, Kuba


Många som reser till Viñales gör det för att rida och/eller för att besöka tobaksodlingar. Jag hade inför vår resa tänkt att vi skulle vandra. Och det gjorde vi också!

Vad jag inte hade gjort var särskilt mycket research. Jag hade alltså inte tittat ut några vandringsleder i förväg. Så här gick det:

Till Cueva de los Cimarrones längs vägen
Som tur är hade jag ändå laddat ner Googles offline-karta innan vi lämnade Sverige och kunde därför titta ut lämpliga vägar att gå väl på plats. Inför första dagens vandring tittar jag ut en restaurang dit vi kan gå längs stora vägen, och dit det är ungefär fyra kilometer enkel väg: Cueva de los Cimarrones.

Det fungerar alldeles utmärkt att vandra längs vägen.Vi möter män som rider eller kör med häst och vagn, gamla amerikanska bilar från 50-talet, nyare ryska och östtyska bilar samt ännu nyare franska och koreanska. Inte så många dock. Trafiken är ganska gles. De flesta bilar vi möter är taxibilar. Antingen statliga, gula, eller privata i olika färger. Vi möter en och annan lastbil också. Ibland med många passagerare på flaket. Motorcyklar, vanliga cyklar och cykeltaxi hör också till gatubilden.

Vi ser också många djur. Mest hästar. Några kor. Intill varje kreatur en vit häger. Höns och grisar. Det odlas mycket majs på åkrarna. Längs vägen står många vackra träd. Husen är enkla men ser mestadels välskötta ut och är målade i glada färger. Och bergslandskapet som vi vandrar mot är intagande i sin skönhet.

Väl framme upptäcker vi att vi måste gå igenom en grotta för att komma till restaurangen jag sett ut. ”Cueva” betyder så klart grotta! Det hade jag inte tänkt på. Även om det kostar entré ser jag det som en bonus.

Eentrén till grottan med restaurangen är 3 cuc per person men gratis för barn under 10 år.

I Kuba kallades upproriska slavar, liksom de slavar som lyckats fly från fångenskapen, cimarroner. Denna grotta har tillägnats dessa. I grottan finns några enklare statyer som ska påminna om de afrikanska slavarnas liv i ofrihet och på flykt. Det ska ha varit ganska vanligt att slavar som flytt gömde sig i grottor.

När vi gått igenom grottan möts vi av ett par skådespelare som spelar upp en liten scen som till största delen är en elddans. Därefter kommer vi till restaurangen som formats som något som ska likna en afrikansk by.

Maten kostar 13 cuc per person. Det är lite myggigt på platsen som annars är mysig med fin växtlighet och fågelsång. Och en söt hundvalp. Maten är sådär. Den färska frukten smakar gott men vi får på tok för mycket kyckling och riset med rökt griskött smakar ungefär som en askkopp luktar. Inte särskilt gott med andra ord. Många som har kommenterat platsen på TripAdvisor tycker att det är en turistfälla och det är det kanske, men eftersom vi inte förväntat oss mer än en en restaurang tyckte jag ändå att det här var lite kul.

Men den verkliga behållningen av dagen är vandringen hit och härifrån.


Cyklar och pratar i telefon.

Fina gamla bilar ser vi många.

En kalkongam spejar efter byten.

Ingången till grottan.

Staty i grottan.

Skådespelare som visar upp elddans.

Restaurangen.

Vacker växtlighet.

Mexikansk båtstjärt?

Hundvalp i restaurangen.

Det är inte bara turister som färdas med häst och vagn.

En häger lyfter över landskapet.

Vandring längs Calle Adela Azcuy Norte mm
Nästa dag vandrar vi i de närmare omgivningarna kring Viñales. Vi går först söderut, in mot byn och går längs huvudgatan Salvador Cisneros. Ett kvarter efter kyrkan och torget svänger vi höger in på gatan som på kartan heter Calle Adela Azcuy Norte.

Ganska snart övergår gatan i en grusväg. När vi har kommit en bit in i nationalparken (ungefär till punkt D i det gröna området på kartan) blir min sambo Anders tillfrågad om vi vill se hur cigarrer tillverkas. Vi följer med in i en lada där mannen demonstrerar hur tobaksplantans blad först torkas och sedan rullas till en cigarr. Han använder honung för att ”limma” ihop cigarren. Min sambo Anders provröker några bloss innan han betalar en slant för visningen och vi alla går vidare.

Vi fortsätter längs grusvägen norrut inne i nationalparken. Landskapet blir öppnare efter hand. Vi möter flera grupper som rider på hästar. Efter en bit halkar vi in på en mindre stig av misstag. Men vi hittar snart tillbaka till grusvägen på kartan, som nu mest liknar en stig, igen.

När vi kommer dit där vägen tar slut på kartan gör den inte det i verkligheten. Vi försöker först med en stig och sedan en annan, men hindras båda gångerna av staket. Vi kommer inte vidare. När jag nu i efterhand har tillgång även till satellitbilden i Googles karta ser jag att vi hade kunnat ta den stig som gick mer åt vänster för att komma framåt. Istället vänder vi om en bit innan vi istället väljer en stig som går åt öster, in mot de nordligaste delarna av byn. Stigen är rena lervällingen här och går som i en bäckfåra där den är söndertrampad av hästhovar. Vi balanserar på kanten och håller oss fast i en trädstam full av taggar. Inte helt optimalt, men vi kommer förbi någorlunda torrskodda.

Väl ute på stora vägen går vi norr ut mot ett ställe jag sett ut, där jag är övertygad om att det måste gå att få något att äta. Det gör det inte. Den ekologiska odling, som jag sett skyltat mot, visar sig odla tobak när vi kommer fram, och blir det en varsin dryck och ännu en tobaksvisning. Inte riktigt vad jag tänkt mig. Istället hittar vi en restaurang när vi är tillbaka nere i byn igen där vi äntligen kan få oss något att äta.

Man i gungstol. En vanlig syn utanför många hus.

Stadsgatan har övergått i grusväg.

Rullar en cigarr.

Provröker ett par bloss.

Enkel stallbyggnad.

Öppet landskap.

En mindre stig i området.

Lervälling

Ridning och tobaksodlingar är populärt bland turisterna.

Paus på tillbakavägen.

En kort runda i och närmast byn
På eftermiddagen går jag en liten extra runda på egen hand medan Anders köper telefonkort och pojkarna vilar på rummet.

Jag börjar i den botaniska trädgården där grinden av obekant anledning är prydd med ruttnande halvor av någon citrusfrukt. Den botaniska trädgården är en lugn och stilla plats och på det sättet som en liten oas men annars inget märkvärdigt. Att betala en liten donation till verksamheten som tack för besöket är frivilligt. Men jag lägger en liten peng.

Jag går vidare och går ner på den gata som löper parallellt med huvudgatan genom byn. Längs huvudgatan ligger många restauranger men här, bara en gata ner, är det bara bostadshus. Jag går tillbaka mot huvudgatan, kyrkan och torget i byn innan jag vänder tillbaka en bit. För att sedan gå norr ut på en av tvärgatorna. Jag går förbi ett par lite större flerfamiljshus, något som annars är ovanligt här, innan jag kommer ut på landsbygden igen. Jag sneddar längs mindre stigar tillbaka genom landskapet till där vi bor våra tre nätter i Viñales.

Kakao-träd i den botaniska trädgården.

Inne i Viñales by.

Kyrkan i byn.

En ko betar i rofyllt landskap.

Stig att vandra på måfå på.

Någon som vet vad för slags fågel? Kalkonhöna?

Summering
Jodå. Det fungerar fint att vandra på egen hand i och kring Viñales. Även utan att ha förberett sig. Men det är av värde att ha laddat ner en karta som är tillgänglig off-line. Och så här i efterhand kan jag se att det också hade varit av värde att göra mer research i förväg. Jag borde ha kollat runt mer i Googles karta – även i sattelitläge – för att hitta både gångstråk och restauranger. Kanske även tittat i vandringsappen Viewranger.

Den första dagens vandring hade jag i så fall antagligen gjort aningen längre än den dryga mil vi nu gick. Kanske fortsatt till ännu en grotta som ligger lite längre fram längs vägen. Kanske skulle vi ha gått bland småstigarna öster om stora vägen tillbaka.

Andra dagens vandring skulle jag sett till att vi packat med oss matsäck och istället fortsatt framåt mot Yolanda Lagoon och kanske en grotta i området. Nu blev det ändå bra vandringar och jag är väldigt nöjd med våra dagar i Viñales.

Vandringen dag 2.

4 kommentarer

Under natur, resor, Vandra

Att lämna 14 dagar på Kuba bakom sig

Jag sitter på flight TK 183. Det är förmiddag den 8 januari 2019. Det här med flyget skulle visa sig vara ett misstag. Jag trodde att det jag bokat var ett direktflyg mellan Havanna och Istanbul. Men flighten jag bokat går via Caracas i Venezuela. Hoppsan! Men det är bara att gilla läget. Nu får jag i alla fall gott om tid att sammanfatta våra 14 dagar på Kuba.

Vi sitter alltså på flyget men jag tänker på vad Fredrika Bremer skrev den 8 maj 1851 när hon just skulle lämna Kuba:

”Jag har druckit nytt liv på Kuba, men leva kunde jag inte där. Det kan jag blott där ett liv i frihet lever och växer.”

Själv känner jag lite likadant.

Kuba är inget helt fritt land. Har väl aldrig varit. Ja, kanske innan européerna anlände i så fall. Men friheten i de indiansamhällen som först fanns på Kuba vet vi inte så mycket om. När Fredrika Bremer var på Kuba reagerade hon mot slaveriet. Landet var också hårt tuktat som en spansk koloni. Sedan blev Kuba formellt fritt men i praktiken en lydstat till USA och dessutom diktatur. Kanske var Kuba som mest fritt precis efter revolutionen. Mer självständigt än någonsin är landet idag, men någon liv i riktig frihet finns inte heller för dagens kubaner.

Jag skulle nog bli tokig av att bo här. Men det har varit väldigt intressant att vara på besök. Avkopplande och trevligt. Det här är vad vi har upplevt dag för dag:

Dag 1
Vi anländer tidigt på juldagsmorgonen till flygplatsen José Marti i Havanna. En av våra väskor anländer inte. Vi har ändå tur. Vissa passagerare har blivit av med allt sitt incheckade bagage. Den av våra väskor som fattas innehåller våra necessärer och några påsar med tomteskum som vi tänkt ge som present till våra bo-värdar på Kuba. Som tur är har jag för första gången någonsin köpt sådana där återförslutbara enliterspåsar och har därför med tandkräm, tandborstar och deo i handbagaget. Solskydd och mitt schampo har av en slump hamnat i medicinväskan i en av de väskor vi får ut. Så vi klarar oss ganska bra utan väskan som saknas.

Väl framme i Cienfuegos går vi en runda in till stan och hämtar ut pengar ur en bankomat. Konvertibla pesos. Redan till klockan fem på eftermiddagen har jag sedan i förväg beställt julmiddag till oss i huset vi bor i. Vi får hummer med potatis och massor av grönsaker. Bland annat jättegod avocado. Och dessutom rostat fläskkött som vi knappt ens orkar smaka en bit av. Jättemycket mat. Och gott!

Dag 2
Vi gör en utflykt till staden Trinidad som är en mysig liten landsortsstad med kullerstensgator som en gång var centrum för den tidigaste sockerproduktionen på Kuba. Gatorna är för avrinningens skull formade med lågpunkten i mitten.

Det märks direkt att det här är ett populärt stopp i backpacker-svängen. Det syns på de resenärer vi möter men det är också på utbudet av barer och restauranger som är karakteristiskt. Jag dricker en kopp svart te med mjölk – något som inte är helt lätt att få tag på på Kuba och min sambo Anders tar en mojito på baren som har samma namn som drinken.

Äter gör vi på en restaurang som Anders sett ut. Jag tar två tapas-rätter: fisk och friterade majsbollar. Gott! De andra tar pasta och får vänta länge på maten.

På eftermiddagen upplever vi hur krångligt det kan vara att få tag i vardagliga varor som schampo och rakhyvlar på Kuba. De ska vara till Anders. Vi är tillbaka i Cienfuegos. Efter besök i många affärer slutar det med ett inköp av det sista paketet engångsrakhyvlar för damer i en affär. Och schampo i en annan.

Dag 3
Det blir en promenad in till Cienfuegos centrum innan vi åker ut till stranden Rancho Luna som jag skrivit om tidigare.

Inne i Cienfuegos växlar vi pengar på banken. En intressant upplevelse. Banken är full av folk, som förr i tiden i Sverige. Alla måste sitta ner medan de väntar. De släpper inte in fler i lokalen än vad det finns sittplatser. Vi får någon slags snabbspår med vår kölapp och kommer fram direkt. Endast en person får stå framme vid luckan. Anders växlar euro till konvertibla pesos.

När vi är inne i stan passar vi på att äta och jag hinner också med en snabb fotorunda på torget. Frågan är om inte Cienfuegos är Kubas vackraste stad?

Dag 4
Dags att åka vidare. Det blir en lång dag i taxi. Först åker vi tillbaka till flygplatsen utanför Havanna för att hämta vår saknade väska.

Det är världens kaos vid avdelningen för förlorat bagage, som ligger i en separat byggnad intill ankomsthallen. Folk står och väntar lite huller om buller vid ett snöre. Jag frågar personalen och vi visas in i en annan byggnad. Där knappar en dam in uppgifterna från vår bagage-tagg i sin dator, rycker på axlarna och säger att väskan kanske finns i den andra byggnaden. Vi får se. Det är Anton och jag som ska hämta ut väskan eftersom den står i hans namn. Men det är bara mig de släpper in för att titta efter väskan. Den finns där och vi är glada att ha fått den tillbaka. Jag passar på att växla lite pengar också när vi ändå är på flygplatsen. Väl tillbaka vid bilen upptäcker vi att väskan gått sönder. Det är en stor spricka på ena sidan. Och den som var helt ny! Men vi orkar inte bråka om det. I alla fall inte här och nu.

Ytterligare några timmar senare är vi framme i Viñales. Det är inte heller den här gången helt lätt att hitta boendet, som inte heller den här gången ligger på någon av de två olika platser som vi fått via appen Airbnb. Men chauffören frågar sig fram. När vi är framme ska han åka hela vägen tillbaka till Cienfuegos medan vi kan njuta av utsikten från boendets veranda som är anlagd på en betongplatta, ovanpå en gammal pool som tagits ur drift. Och krypa in under myggnäten på våra rum.

Dag 5
Vi promenerar längs landsvägen mot en restaurang inne i nationalparken Viñales som jag sett ut på min offlinekarta som jag laddade ner redan hemma i Sverige.

Längs vägen möter vi män som rider eller kör med häst och vagn, gamla amerikanska bilar från 50-talet, nyare ryska och östtyska bilar samt ännu nyare franska och koreanska. Inte så många dock. Trafiken är ganska gles. De flesta bilar vi möter är taxibilar. Antingen statliga, gula, eller privata i olika färger. Vi möter en och annan lastbil också. Ibland med många passagerare på flaket. Motorcyklar, vanliga cyklar och cykeltaxi hör också till gatubilden.

Vi ser också många djur. Mest hästar. Några kor. Intill varje kreatur en vit häger. Höns och grisar. Det odlas mycket majs på åkrarna. Längs vägen står många vackra träd. Husen är enkla men ser mestadels välskötta ut och är målade i glada färger. Och bergslandskapet som vi vandrar mot är intagande i sin skönhet.

Väl framme upptäcker vi att vi måste gå igenom en grotta för att komma till restaurangen jag sett ut. Även om det kostar entré ser jag det som en bonus.

Jag skickar ett digitalt vykort från den här dagen via bloggen.

Dag 6
Vi vandrar först en bit på huvudgatan genom Viñales, förbi torget och kyrkan, innan vi svänger höger, norr ut för att vandra på grusvägar och stigar genom ett jordbrukslandskap i utkanten av nationalparken. Anton som är 15 år frågar om han får låna min systemkamera. Det får han, så klart. Han fotograferar mest blommor.

Jag kommer att tänka på när han var ett par år gammal och utbrast ”blommoá” lyckligt och pekade varje gång han såg en blomma. Jag tänker att jag borde lära honom mer om blommor som uppenbart är ett genuit och spontant intresse som han delar med mig, men som jag allt för sällan uppmuntrar.

Vi blir invinkade på en kombinerad restaurang och småskalig tobaksanläggning. Vi blir visade hur tobaken torkar och en man i cowboyhatt visar hur han rullar cigarrer som han limmar ihop med honung. Anders provröker några bloss. Albin som är 13 år och starkt emot rökning blir mycket upprörd.


Foto: Anton Hansson

Dag 7
Vi lämnar Viñales klockan åtta på morgonen i den skruttigaste taxi vi åker i på hela resan. Det är en liten vit bil av öststatstyp. Att den helt saknar säkerhetsbälten och halvt fjädring är bara början. Men att åka med sådana bilar är en del av charmen med Kuba!

Jag har drabbats av lite turistmage men resan går bra. Jag kan vänta med nästa toabesök tills vi är framme vid den den lilla hamnen, som mest bara är en liten brygga.

Båten till ön Cayo-Levisa avgår klockan 10:00 från Palma Rubia, som platsen heter. Vi är där en halvtimme innan avgång. Blir avprickade på en lista på resortens lilla färjeterminal.

Båten lägger till vid öns brygga som finns på öns södra sida som är kantad av mangrove-skog. Vi går på en brygga tvärs över ön som är precis så vacker som jag föreställt mig. Dagen ägnar vi åt att checka in, bada och sola, läsa lite och varva ner.

Jag skickar en nyårshälsning via bloggen.

Kvällen ägnar vi åt att fira in det nya året med stor nyårsbuffé i hotellets restaurang. Sand på tårna i nyårssandalerna. Stjärnklart på stranden. Vi ser Orion och Vintergatan bland himlens alla stjärnor.

När vi sätter oss till bords är där en liten, liten ödla på bordet. Den är blick stilla och jag hinner undra om den är av plast innan den kvickt kilar iväg. All personal deltar i underhållningen som består av sång, musik, dans och maskeraddräkter. Till och med kockarna dansar.


Dag 8
Vi fortsätter att ta det lugnt och koppla av på förmiddagen. På eftermiddagen går vi en promenad till öns östra delar. Jag vandrar barfota. Det är lite känslan av ett förlorat paradis. Som efter den stora katastrofen. Döda träd i den vita sanden. Massor av döda träd. Som om vi vore bland de sista människorna på jorden följer vi spår i sanden efter andra människor. Flera har gått barfota. Vi passerar ett par stinkande dypölar. Doften går inte att ta miste på. Det är svavelväte. Det luktar förruttnelse i frånvaro av syre. Det är nyårsdag och festen är över.

Ett tecken på liv: Pelikaner dyker efter fisk i vattnet. Plötsligt står där också en man i våtdräkt och lyssnar på musik ur stora hörlurar – och magin är bruten.

Strax därefter ser vi också ett par människor stå långt ute i det turkosa vattnet. De kramas och pussar varandra. Jordens undergång är nog inte här ännu – trots allt.

Längst ut till öster finns ett hav av vit sand – som en mindre öken. Här finns soltak som är under förfall och en pytteliten bar som märkligt nog är både bemannad och öppen.

Dag 9
Sol och bad på förmiddagen. Jag läser en bok av Thomas Gustafsson om Kuba. Albin som är 13 år är mer för att bada än storebror som är två år äldre som helst ligger på solstolen och vilar. Det är därför mest Anders som kastar boll med Albin i vattnet idag.

För andra eftermiddagen i rad ser jag ett streck med pelikaner som rör sig i en böljande rörelse över det turkosa vattnet, från öster mot väster. Det är mycket vackert. Som poesi för ögonen. Jag svär en ramsa över att jag inte har någon kamera med mig.

På kvällen vandrar vi alla fyra bort till öns västra spets där vi förutom solnedgången tittar på någon form av strandpipare som far runt i en väldig fart i vattenbrynet.

Vi är inte helt ensamma här borta, men det är ingen större trängsel. Nästan exakt klockan sex på kvällen passerar solen horisontlinjen just där det ligger en annan liten ö.

Dag 10
Vår minisemester i semestern, långt borta från världen, börjar gå mot sitt slut.

Det här är den sista hela dagen på Cayo Levisa, som är som en levande foto-tapet från 80-talet. Vi följer i stort sett samma ritual som de senaste dagarna: Efter frukosten går vi tillbaka till vårt lilla hus, borstar tänderna och byter om till badkläder. Anders och pojkarna går före för att paxa samma fyra solstolar innan dagsturarna kommer med förmiddagsbåten.

Ett avsteg från ritualen: Den här dagen testar jag att fotografera med min nyinköpta Gopro-kamera under vattnet. Jag letar efter en sådan där stor röd sjöstjärna som jag sett här ett par gånger men hittar ingen. Mest är det sjögräs som jag fotograferar. Jag är inte jätteimponerad av kameran så här långt, men den är i alla fall behändig att ha med sig. Och lätt att manövrera under vatten. Dock saknar den någon form av ögla att fästa ett snöre i för densom vill försäkra sig om att inte tappa kameran i vattnet.

Några timmar på stranden och sen är det dags för lunch. Efterhand som dagarna gått efter nyåret blir det mindre och mindre att välja på på buffén. Frukten till exempel. Första dagarna fanns det färsk ananas, papaya och vattenmelon. Först tog ananasen slut. Sedan papayan. Nu kommer burkfrukten fram. Kokta päron. Det funkar ju det också. Men är inte lika exotiskt.

Den här eftermiddagen vill pojkarna vila på rummet och spela på sina iPads och telefoner, trots att de inte har någon wi-fi på rummet. Det får de. Anders följer med mig och snorklar en runda. Sedan softar vi på stranden. Jag läser. Den här gången har jag med mig kameran. Men inga pelikaner visar sig.

Dag 11
Både på väg till och från frukosten vandrar jag barfota längs vattnet och fotograferar palmer och hav med mobilen. Jag kan inte få nog av vyerna men vill spara på minnesutrymmet i storakameran till kommande dagar och Havanna.

Jag och Anders tar ett sista dopp i havet innan det är dags att packa. Men ungdomarna avstår från att bada. Det börjar bli länge sedan som det var de som tjatade om att få doppa sig och som vi närmast fick slita upp dem ur vattnet. Loja tonåringar har det blivit av dem.

Efter lunchen, klockan 13:30, avgår båten mot Palma Rubia och taxin som vi beställt. Det är en gul statlig taxi. Bekväm och med luftkonditionering.

Det är ren tur att jag i sista sekunden ute på ön, via Airbnb-appen fått tag på rätt adress till lägenheten vi ska bo i. Det var så pass i sista sekunden att det är först i Havanna som jag märker att meddelandet ligger i inkorgen. Och det är tur. För i Havanna har vi inte tillgång till något internet än och även denna gång har Airbnb själva angett två olika lägen för boendet – som båda är fel!

Från balkongen på vår lägenhet i Havanna ser vi solen gå ner bakom Capitolio innan vi äter kvällsmat på det som ska bli vår favoritkrog i Havanna: El Dandy som ska ha en svensk-kubansk ägare, bilder på Olof Palme och Stockholm på väggarna bland vackra och konstnärliga foton från Kubas sociala liv. Maten på menyn är spansk, italiensk och mexikansk. Jag tar fredags-tacos med kyckling, som är så långt ifrån den svenska varianten du kan komma, och nästan mer mexikanska än i Mexico. Med koriander, lime och allt. Jättegott!

Dag 12
Första förmiddagen i Havanna kommer vi runt de flesta sevärdheterna i gamla stan, Habana Veija. Bland annat ser vi den gamla fästningen, Castillo de Fuerza, där den spanske guvernören flyttade in 1577.


Havanna är mer slitet än jag föreställt mig. Mer slitet än de städer som vi tidigare besökt på Kuba. Här finns gott om vackra byggnader, men endast ett fåtal har rustats upp till sin forna glans. Den gamla parlamentsbyggnaden, som förhoppningsvis kan bli parlament igen en dag, med fler än ett parti, håller på att rustas upp just nu.

Det är lätt att förstå varför staden kallas ”Karibiens slitna pärla”.

Dag 13
Den här förmiddagen ägnar vi åt revolutionsmuseet. Det är inhyst i det gamla presidentpalatset där bland andra diktatorn Batista tidigare har bott. Det är naturligtvis ett symboliskt val av lokal. Att entrén kostar 8 lokala pesos för kubaner och 8 konvertibla pesos, som är värda 25 gånger mer, för oss utlänningar är så klart också symboliskt. Men också krass fördelningspolitik mellan oss utlänningar som har hårdvaluta och de kubaner som oftast inte har det.

I det vackra palatset berättas en ganska rak historia om hur revolutionen gick till och hur Kuba under årtionena efteråt omformades till ett kommunistiskt land. Historien berättas mestadels med text på papper (på spanska och engelska) och gamla svartvita fotografier. Några konstverk finns där också, ett par vaxdockor, en gigantisk kubansk flagga och därtill, utanför byggnaden, båten som revolutionärerna landsteg på Kuba med 1956 och ett antal militärfordon.

Det är lätt att sympatisera med revolutionens ideal, de första årens framgångar inom utbildning och sjukvård och den tuffa kampen mot USAs ständiga försök att diktera den framtida utvecklingen för landet. Däremot kan jag inte sympatisera med bristen på demokrati och fundera över varför ekonomins hjul snurrar så långsamt.

På eftermiddagen promenerar jag och Anders runt lite i Havanna, medan pojkarna som åkt på lite turistmage vilar sig i lägenheten. Vi besöker bland annat Hemingways gamla favoritbar i Havanna, Floridita. Det är en turistfälla så klart, med dubbla priser mot andra ställen, men lite kul. Och Hemingway står själv och hänger vid baren än idag, men nu i form av en bronsstaty.

Dag 14
På förmiddagen tar vi det lugnt. Både pojkarna och Anders har nu turistmage att kurera. Till lunch äter vi vitt bröd med vitlöks- och basilikaolja på vårt andra stamställe i Havanna: km Zero. I brist på te dricker jag två glas guava-juice.

Efter en kort promenad runt det tidigare parlamentet får jag en kopp te på terassen till hotel Inglaterra. En orkester spelar typisk Kubansk musik. Den äldre mannen som spelar bas har den vänd från publiken. En man spelar trummor, en annan olika rytm-instrument, en gitarr och en sjunger enbart.

De karibiska rytmerna är ständigt närvarande på den här ön. På alla restauranger och caféer, på gator och torg. Även på natten, när man helst vill ha lugn och ro och sova. Är det inte live så finns det musikspelare.

På kvällen äter vi tidig kvällsmat på El Dandy innan det är dags att packa och gå och lägga sig för att kliva upp klockan fem nästa morgon och, för första gången under vår Kuba-vistelse, åka amerikanare. Vi ska åka till flygplatsen under Karibiens stjärnor. För att sedan sätta oss på det här flyget som jag sitter på när jag skriver dessa ord och där vi nu serveras ”chicken or fish” någonstans mellan Caracas och Istanbul medan jag drömmer mig tillbaka till Kubas ljumma vindar, turkosa vatten, böljande rytmer och – faktiskt – mestadels goda mat. Mer om det i ett senare kapitel.

När det här inlägget postas har det hunnit bli den 9 januari och min födelsedag och vi väntar på flyget till Köpenhamn i Istanbul.


Flygresorna till och från Kuba har jag klimatkommpenserat genom att låta plantera träd för 750 kr per person i VI-skogen. Vad bilderna föreställer hoppas jag framgår av texten.

15 kommentarer

Under resa med ungdomar, resor, samhälle och politik, vackra platser, Vandra

Ett digitalt vykort från Viñales, Kuba


Klockan är halv åtta på morgonen den 30 december. Nu befinner vi oss på västra Kuba. I tobaksland. Men det är inte för tobaken och cigarrerna som jag har sett ut den här platsen. Inte heller för alla gamla bilar och hästar – de finns över hela Kuba. Vi ska vare sig åka amerikanare, rida eller åka häst och vagn. Vi är inte ens här för den gulliga lilla staden Viñales i typisk spansk kolonial stil. Även om vi så klart ser den nu när vi ändå är här.

Men. Vi är här för att jag har sett bilder på bergen här omkring. Vi är här därför att jag föll pladask när jag såg dem. Vi är här för att vandra i ett kubanskt jordbrukslandskap med vackra berg i bakgrunden. Och det är just det vi gör.

Lite turistmage har både jag och min sambo drabbats av men grabbarna har klarat sig och på det hela taget har vi det bra i den här lilla staden med de vackra omgivningarna.

Det var länge sedan jag skickade några fysiska vykort från en resa. Ni vet de där med ett eller flera foton på styvt papper med adressrader och plats för frimärken på baksidan. Jag brukade tycka om att sitta och skriva en stund om platsen vi var på. Men numera skickar jag digitala vykort istället. Här på bloggen. Men också på Instagram och ibland på Facebook. Här på Kuba är allt det där lite krångligare.

Just nu sitter jag och väntar på att wi-fi-nätverket ska komma igång på stället vi bor på. Vår värdinna slog på det för en kvart sedan. Det skulle ta tre minuter att starta upp. När det väl är uppe måste jag logga in med ett särskilt lösenord som jag har på ett litet kort från statliga ETECSA. Ett sådant kort räcker till en timmes internet-tid.

När du läser detta har jag äntligen kommit ut på nätet för en stund. Men det jobbar långsamt. Varje bild tar en stund att ladda upp.






8 kommentarer

Under resa med ungdomar, resor, vackra platser, Vandra

Mont-Saint-Michel – så undviker du besvikelse


Är Mont-Saint-Michel i Frankrike en dröm eller en turistfälla? Hur gör du för att uppleva tidvattnet? Hur undviker du att bli besviken? Här är några tips och trix från mig som precis varit där med min familj.

Vi står uppe på berget på den berömda ön i Normandie och blickar först upp mot klostret och den den gyllene ärkeängeln Mikael högst uppe på tornets topp innan vi vänder blicken nedåt mot bron som leder tillbaka mot fastlandet.

Tidvattnet kommer
Det är då vi upptäcker hur tidvattnet fullkomligt väller in på öns västra sida och rinner baklänges upp i floden Couesnon. Klockan är strax efter sex på kvällen och det är drygt två timmar till tidvattnet ska stå som högst just den här kvällen, klockan 20:23. När vi kom ut till ön strax innan var det helt och hållet torrt runt hela ön som det är den mesta delen av tiden. Men nu har alltså tidvattnet börjat stiga, även om sträckan in mot land fortfarande är helt torr. Vi står en bra stund och tittar och undrar när en vall av stenblock som byggts i en rät linje i riktning mot floden ska svämmas över. Vågorna slår emot. Måsar cirklar i skyn.

Två timmar senare har vi hunnit äta middag på en av restaurangerna precis innanför ringmuren. Vi står uppe på ett av tornen i muren och konstaterar att ön nu verkligen är en ö på riktigt. Omgiven av vatten. Som det heter. Oceaner av vatten. Eller nåja. När månen ska stiga upp senare ikväll kommer den att vara full. Men fullmåne är inte tiden för det högsta tidvattnet, det är istället vid tiden för nymåne som tidvattnet är som häftigast. Det allra högsta tidvattnet infaller mellan 36 till 48 timmar efter nymåne. Däremot i perioder mellan tiderna runt ny- och fullmåne är tidvattnet inte tillräckligt kraftfullt för att Mont-Saint-Michel ska bli en ö ens vid högvatten.

Undvik att bli besviken
Om du vill se ön omgiven av vatten och uppleva tidvattnets kraft gäller det alltså att vara påläst om både klockslag för högvattnet och hur kraftigt det är olika dagar. Som tur är finns det information om högvattnet på nätet. Där finns också ett schema för innevarande år med aktuella klockslag och vattennivåer. Nu är det inte bara frånvaro av havsvatten som jag tror kan orsaka besvikelse här. Men att ha koll på tidvattnet är en bra början för den som vill undvika besvikelse.






Några andra orsaker till besvikelse hos besökare som kommit hit för att uppleva en magisk plats är, tror jag, vädret, mängden andra besökare, den höga graden av turistindustri samt – för högt ställda förväntningar. Just det där med att förvänta sig att platsen ska kännas sagolik, drömsk eller magisk är nog inte en bra början. Mont-Saint-Michel är en mycket vacker plats. Inte minst sedd på avstånd från det omgivande landskapet. Men en känsla av magi kommer aldrig på beställning. Vädret är inte heller så mycket att göra något åt. Normandie är inte alls lika solsäkert som Medelhavet och har du otur är himlen fylld av mörka moln och kanske regnar det till och med. Det enda du kan göra för att undvika besvikelse i den delen är att kolla in väderprognoserna och förbereda dig på hur det kan vara. Och det vanliga: Kläder efter väder.

Mängden andra turister däremot kan du faktiskt delvis påverka. Undvik, om du kan, större delen av juli och hela augusti. Skolornas sommarlov i Frankrike är till exempel från den 8 juli till den 2 september i år. Och planera ditt besök till tidig morgon eller sen kväll så är det inte fullt lika många att trängas med. Vi valde att se ön under sen kväll två dagar i rad. Första kvällen vid solnedgången och enbart på visst avstånd. Andra kvällen tidigare på eftermiddagen. Det märktes då att många var på väg att lämna platsen när vi kom.

Att ta sig till ön
Vi valde att gå till Mont-Saint-Michel från Beauvoir, byn där vi bodde under vår vistelse i området. Till hotellet, Résidence Appart’hôtel FleurduMont, hade vi tagit hyrbil från Saint-Malo i Bretagne. Men de flesta kör hela vägen till den stora parkeringsplatsen som anlagts för alla bilar och turistbussar som kommer hit. Vettig kollektivtrafik saknas. Utom från själva parkeringsplatsen. Därifrån går gratis bussar ut till klosterön i skytteltrafik med ett par stopp på vägen. Själva parkeringen är dock inte gratis. Runt 12 Euro kostar det att parkera om du inte vet att du klarar av besöket på mindre än två timmar. Då räcker det med drygt 6 Euro. Efter klockan 19 är det dock gratis att parkera förutsatt att du lämnar parkeringen igen innan klockan två på natten. Vad vi upptäckte väl på plats är att många cyklar till ön. Exakt var de parkerar cyklarna när de väl är framme vid ön noterade jag aldrig, men längs floden Couesnon går en asfalterad gång- och cykelväg som är perfekt inte minst för cyklister, eftersom avstånden här är ganska stora.

Dröm eller turistfälla?
Enligt legenden började sagan om Mont-Saint-Michel just som, inte bara en, utan till och med tre drömmar, där ärkeängeln Mikael kom till kyrkoherden S:t Aubert i sömnen och berättade att han skulle bygga ett kloster på ön. Efter den tredje drömmen tog han budskapet på allvar och byggde ett första, mindre kapell på bergets topp år 708. Klostret byggdes sedan genom århundradena till i omgångar och hade sin storhetstid som religiöst centrum under medeltiden. Så sent som på 1800-talet byggdes den högsta spiran som inte minst bidrar till den vackra silhuetten. Och så har ön också dragit till sig först pilgrimsresande och senare turister allt sedan medeltiden.

Ord som drömmig, sagolik och ”som en hägring” används ofta i beskrivningar av Mont-Saint-Michel. Och ön är mycket riktigt fantastiskt vacker. Inte minst på håll där den sticker upp längst ute vid kustlinjen i det annars flacka jordbrukslandskapet. Men som besökare ska du vara medveten om att du inte kommer att vara ensam ute på ön. Tvärt om. Och att prisläget på souvenirer och mat både ute på själva ön och runt parkeringsplatsen inne på landbacken är justerade uppåt på grund av tillströmningen.

Både min sambo, Anders, och en person som kommenterade en bild som jag la ut på Facebook, använde ordet ”turistfälla”. Så långt skulle inte jag gå i min bedömning. Delar av kriterierna är uppfyllda: mycket folk och högt prisläge. Men för att riktigt kvala in under den rubriken ska nackdelarna med en plats överstiga fördelarna och för mig gjorde de inte det. Jag tycker till och med att jag fick ut mer av besöket än jag vågat hoppas på. Dels hade vi tur med vädret och dels var tidvattnet häftigt att se trots att vi inte valt att åka hit under månadens allra mest optimala datum för att beskåda fenomenet.

Att vandra i omgivningarna
Du behöver inte komma långt bort från ön om du vill slippa ifrån turisthorderna. Den här kvällen, vår andra, valde vi att gå den närmaste väg som Google Maps visade från vårt hotell i byn Beauvoir till klosterön. Vi gick längs en smal bilväg förbi sädesfält, potatis- och morortsodlingar och var alldeles ensamma i landskapet. Bara en bil mötte vi. Kvällen innan, däremot gick vi först in till en restaurang i byn som jag kan rekommendera, La Fermette (Anders åt bland annat fantastiskt goda ostron som även jag smakade – och gillade – som annar inte äter ostron), innan vi följde cykelvägen ner mot havet. Det var mycket vackert med juninattens alla blommor, fjärilar och fågelkvitter. Då gick vi senare på kvällen, i solnedgångstid, och även om vi inte var helt ensamma var det verkligen ingen trängsel. Om jag hade haft fler dagar till mitt förfogande skulle jag lagt till vandringar i våtmarkerna längs kusten, men de sträckor vi gick räkte bra och bilder på klostret har jag mer än nog, trots att jag raderat massor av bilder på grund av för många snarlika motiv.

Så pass mycket fotograferar jag att jag också får på mig klagomål från 12-åringen att jag stannar och fotograferar för mycket. Men när vi så småningom kommer tillbaka till ”vår” by efter att ha vandrat tillbaka den andra kvällen är det just Albin som föreslår att jag ska fotografera fler bilder på fåren vi passerar: men nu med solnedgången i bakgrunden. Så då gör jag det.











16 kommentarer

Under resor, vackra platser, Vandra

Underbara Stenshuvud nationalpark!


Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sandstranden mellan Stenshuvud och Knäbäckshusen är Sveriges vackraste!

Idag blev det en utflykt till Österlen på Skånes östkust. Vi stannade först till vid Kiviks musteri för lite inköp i butiken och sedan lättlunch på Stinas café.

Sedan vidare till Stenshuvud. Mest för den vackra stranden och ett dopp i havet. Men också för den vackra naturen. Som den fantastiska orkidéängen. Underbar!

Lite fakta
Stenshuvud är nationalpark sedan 1986. Den är 390 hektar stor. Parkens kärna är det 97 meter höga berg som skjuter ut i havet. Till största del består parken av lövskog, i synnerhet avenbok och bok. Från mitten av maj fram till midsommar kvittrar fåglarna och orkidéerna färgar fuktängen nedanför naturum lila. Blommar gör också kaprifol, nyponrosor och backtimjan. Bland annat.

Och ovanpå detta: Sveriges vackraste strand. Inte ens jättekallt i vattnet var det idag.

Bad och barfotavandring
Enligt legenden fick berget sitt namn efter jätten Sten (förr kallad Stenhogubben) som bodde i Stenhogubbens grotta på bergets branta nordsida.

Nu gick inte vi för att hälsa på jätten utan valde istället att möta havet. Barfotavandrade kanske fem hundra meter söderut tills vi hittade en plats för oss själva. Sedan vi doppat oss och solat lite barfotavandrade jag och Anders, min sambo, hela vägen till trappan vid Knäbäckshusen och tillbaka, kanske en och en halv kilometer till i vardera riktningen, medan pojkarna vaktade våra grejer. Så totalt fyra kilometer barfotavandring blev det nog. Härligt!

Bildfrossa
Massor av bilder kommer här. Alla fotograferade och redigerade med iPhone.











Sist en liten film först publicerad på Instagram:

View this post on Instagram

Underbara #Stenshuvud! (Lyssna på ljudet också.)

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

8 kommentarer

Under fotografi, instagram, iPhone, natur, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Boön och Sternö


Idag blev det en utflykt i det soliga försommarvädret till Boön och Sternö.

Cyklade
Vi cyklade alla fyra hemifrån Karlshamn till Boön där vi ställde våra cyklar på andra sidan bron för att vandra runt ön. Med oss hade vi lunch som vi fikade på en vindstilla plats med utsikt över havet.

Vandrade
På den lilla ön blommar nu slån och en enstaka trift hade också redan börjat blomma.

Badade
När vi var färdiga med Boön ville 12-åringen hem medan 14-åringen ville vidare till Sternö Sandvik för att doppa sig. Så vi delade på oss. Det blev 14-åringens andra dopp i havet för i år. Stollerier, om du frågar mig, men han är gammal nog att stå sitt kast och får så klart doppa sig om han vill.

Och cyklade igen
På hemvägen cyklade vi igenom den nyss utslagna bokskogen, förbi kraftverket med de tre skorstenarna som finns i reserv för dagar då det råder elbrist i landet. Det gjorde det inte i dag. Så ingen rök kom ur skorstenarna.





Lämna en kommentar

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, natur, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Vandring till Sternö tur och retur

Idag har jag och min Anders vandrat från Karlshamn till Sternös klippor, genom bokskogen, förbi Altare hall, det vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt och badviken Sternö Sandvik och hem till Karlshamn igen.

Till Sternö
När vi sätter oss ner på varsin sten ute vid havet på Sternös av inlandsisen mjukt rundade klippor har vi promenerat via Hinsetunneln, vidare på gång- och cykelvägen ut mot Södra Stärnövägen, över Oljehamnsvägen och vidare ut längs Södra Stärnövägen fram till den delar sig vid Boövägen. Där såg vi en rådjursbock röra sig inne i skogen innan vi vandrade vidare mot Stärnö Vindhamn. Men strax innan småbåtshamnen tog höger in på en skogsväg som vid en p-plats övergår i en stig ner mot havet.

Väl nere på klipporna vid havet äter vi tunnbrödsrullar med rostbiff och potatissallad. En klassiker från studietiden i Luleå. Till det dricker vi te med mjölk ur termos.

Hav och bokskog
Vi vandrar vidare på stigen västerut längs havet, delvis över klipphällar och stenar nere vid vattnet men mest genom bokskog.

Träden har precis börjat slå ut. I bokskogen fungerar det så att de små träden slår ut först innan de stora jättarna väcklar ut sina lövverk. Jag tänker att evolutionen har ordnat det där bra. På så sätt får de små chansen att fylla på med lite extra energi innan de stora träden skuggar bort det mesta av solljuset. De stora och starka står tillbaka några dagar till förmån för de mindre och svagare. Till gagn för artens överlevnad. Det är vackert.

Altare hall
Vid Altare hall, ett stort flyttblock vänder vi in mot halvöns mitt och det gamla vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt. Men först stannar jag för att fotografera stenblocket ur olika vinklar. I den första vinkeln tycker jag att stenen har formen av ett björnhuvud.

Det sägs att stenen har fått sitt namn efter en engelsk båt som hette Altáre som 1679 gick på grund här.

Sternö Sandvik
Vi vandrar runt stenbrottet innan vi fortsätter till badplatsen vid Sternö Sandvik och sedan vänder hemåt igen förbi kraftverket. Flera gånger under utflykten ser vi små söta skogsmöss och nästan hela tiden hör och ser vi fåglar: koltrast, gäss och näktergal bland annat. De senare ser vi dock inte. Bara hör.

Totalt 12,5 km vandring blev det.





Lämna en kommentar

Under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, Vandra

Boön en lördag i mars

Fotopromenad igår. I långsam, långsam takt. Till Boön. Och Boön runt.

10 kommentarer

Under Blekinge, Karlshamn, resor, vackra platser, Vandra, vår

Finaste vandringen i Cinque Terre – från Corniglia till Vernazza

Vackra vyer. Vandring. Havet. Solen. Olivlundar. Nät under träden. Skörden hade börjat. Men vindruvorna var borta. Vinbladen höstgula. En del höstfärger i övrigt. Vi var på höstlov i Cinque Terre. Av de två vandringar vi gjorde i nationalparken tyckte vi att sträckan från Corniglia till Vernazza var finast. Den är fyra kilometer och därmed något längre men samtidigt något mindre kuperad jämfört med sträckan från Vernazza till Monterosso al Mare. Stigen var dessutom i regel lite bredare här. Detta är alltså den vandring jag främst rekommenderar om du bara ska göra en i området. Men båda är fina.

En av två
Själva gick vi bara de här två av vandringslederna mellan byarna i Cinque Terre. Och just nu är det bara de här två av stigarna längs kusten som är öppna för allmänheten. Sträckorna mellan Riomaggiore och Manarola respektive mellan Manarola och Corniglia är avstängda efter ras. Och medan kommunen och staten fortsätter att gräla om vem som ska betala reparationerna får vandrarna hålla sig till de tio mil vandringsleder som också löper mellan byarna, men högre upp i bergen. Och de här två av fyra kuststräckor som är öppna. Varav alltså sträckan från Corniglia till Vernazza är vackrast och mest omväxlande.

Kontant betalning
Att vandra kostar och det finns betalstationer i varje ände av vandringslederna. Men vi valde att köpa en kombinerad dagsbiljett för tåg och vandring på järnvägsstationen i Manarola. Vi betalade 16 Euro per person för oss vuxna och för 13-åringen. Minstingen som är 11 år kom undan med barnpriset 10 Euro. Totalt 58 Euro. Tänk på att det är kontant betalning som gäller!

Fåglar och olivkvistar
En Bäck porlade djupt nere i en ravin. I olivlundarna doftade det så gott. Fåglar kvittrade. Från Corniglia hördes sedan kyrkklockorna ljuda över landskapet. Stigen är stenlagda långa sträckor. Trappor är det också gott om. I en av olivlundarna låg gröna nät utlagda på marken. Skörden hade börjat. Men vinet var redan skördat och terasserna med vinodlingar hade skiftat färg till gult. Sedan vandring under pinjeträd med tallbarrsdoft och stora kottar. Paus med fika och utsikt mot havet, bergen och Corniglia.

Tyskar och suckulenter
Vi vandrar vidare och möter en grupp tyska vandrare. ”Aloe Vera” säger en av tyskarna, pekar på en växt och kommenterar om skönhetskrämer. Men är det verkligen Aloe Vera? Jag vet inte. Kan inte skilja dem från agave. Någon slags suckulent är det i vart fall. Det är i och för sig berberfikonkaktusarna också.

Söt och god
Vi passerar närmast genom ett hus med ett kafé. Apelsinhalvor ligger i en kartong. Det är ett smart drag. Det är doften av nypressad juice och jag och äldsta sonen vänder om och in i kaféet för att köpa ett glas. Smaken är söt och god. Liksom vandringen och dagen i stort.








3 kommentarer

Under resor, tåg, vackra platser, Vandra

376 eller 377 trappsteg till Corniglia – en by i Ligurien?


Det sägs att det är 377 trappsteg upp till byn Corniglia i Ligurien. Det är den mittersta av de fem byarna i Cinque Terre och den enda som inte ligger direkt vid havet. Istället ligger den på en bergkam ca 100 meter över havet. Därav trappan.

Vi anländer med tåg från Manarola där vi bor två nätter. Corniglias järnvägsstation ligger nere vid havet. Från stationen leder både en bilväg och en gångväg upp mot byn. Gångvägen löper först parallellt med järnvägen men stax kommer vi fram till trappan. Anton, 13-åringen, räknar tyst för sig själv trappstegen när vi går uppåt. Själv stannar jag ofta och fotograferar. Jag vet inte om det mest är för alla fina motivs skull eller om det mest är en chans att pusta ut lite. I alla fall syns Manarola på en av klipporna längs kusten och vackra blommor blommar än.

Väl uppe i Corniglia konstaterar 13-åringen att han räknat till 376 trappsteg. Huruvida uppgiften att det skulle vara 377 är därför något osäker. Även om jag läst det på internet.

Lämna en kommentar

Under resor, vackra platser, Vandra

Cinque Terre på höstlovet


Äntligen är jag klar med min åtta minuter långa film från Cinque Terre på höstlovet. Minuter. Man skulle kunna tro att det var timmar så lång tid det tog att göra filmen. Det har varit så mycket teknikstrul med den här filmen så du kan inte ana. Men nu är den uppladdad! Den handlar om Nationalparken i Ligurien, Italien. Om byarna Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Om vandringarna och vyerna. Om att äta gott och bada. Om vädret på höstlovet och hur du tar dig dit.

Vill du hellre läsa om resan och titta på fotografier så finns det en del sådana inlägg redan i bloggen. Och fler kommer framöver.

8 kommentarer

Under film, höst, resa med barn, resor, tåg, vackra platser, Vandra, YouTube

Vandring från Vernazza till Monterosso al Mare i Cinque Terre

Att vandra är lite av grejen i Cinque Terre. Förutom att titta på och fotografera de gulliga byarna, Området har ca 10 mil vandringsleder som löper mellan byarna och i det omgivande landskapet, men två av de mest berömda sträckorna är avstängda just nu. De två kuststräckor som är öppna för vandring är de två första från norr mot söder. Vi börjar med den allra nordligaste sträckan men vandrar den från söder mot norr, vilket ska visa sig vara smart. Vi går kuststigen 3,5 km från Vernazza till Monterosso al Mare.

Fin utsikt
Vi har vandrat uppåt, uppåt, uppåt i trappor och sluttningar längs den oftast smala stigen mellan byarna när vi hittar en plats att sätta oss att fika den medhavda matsäcken. Här är den murade stenvägg som oftast kantar stigen så pass låg att vi kan sitta på den. Och stigen är så pass bred att andra vandrare kan passera oss där vi sitter. Dessutom har vi fin utsikt över kusten norr ut och kan nu se Monterosso i fjärran. Pojkarna äter taco-chips på tub och jag och Anders äter pinjenötter. Skalen lägger vi först i en liten hög för att sedan lägga över i chipstuben när den är tömd. Alla äter också av salta kex. Till det dricker vi vatten. Det är skönt att pusta ut i skuggan och vätskan behövs trots att det ”bara” är 18 grader varmt. Solskenet och stigningen gör sitt till och jag ångrar lite att jag valde att gå i långa jeans. Det klibbar lite. Men det räcker att vila en kort stund så känns temperaturen bara behaglig igen. Det här är lite som ljusterapi inför den vinter som ska komma därhemma.

Det kostar att vandra
Vi började dagen med att för 42 Euro köpa ett endagskort till nationalparken, en familjebiljett för vandring och tågresor i området, på järnvägsstationen i Vernazza. De tar enbart kontanter. Senare ska det visa sig att vi nog kom undan lite för billigt då. Förmodligen gäller familjebiljetterna för barn till och med elva år. Om vi betalat rätt hade det i så fall istället blivit 58 Euro, 16 Euro per vuxen och 10 Euro för barn upp till och med elva år. Då enstaka enkelbiljetter med tåg kostar ca 10-15 Euro för alla fyra beroende på sträcka är det frågan om det verkligen lönar sig ekonomiskt med dagspass. För den som vill vara ekonomisk kan det nog löna sig att googla på exakta priser per vandring och järnvägssträcka och jämföra, men det är praktiskt att ha ett kort som bara behöver stämplas en gång och sedan är giltigt hela dagen. Dessutom gäller det också som entré till vissa offentliga toaletter vilket kan vara praktiskt. Väljer du att istället lösa biljett för vandringen i den kiosk som finns en bit in på leden är det också kontanter som gäller.

Hitta till stigen
Vandringen utgår gärna ifrån det lilla torget vid hamnen i Vernazza. Nära torgets östra hörn leder en trappa upp för en gränd mot norr. Där är skyltat mot ”Monterosso”. En bit upp tar du till vänster och följer sedan stigen som är markerad med röd-vita målade sträck hela vägen till Monterosso al Mare. Vi började gå tidigt på förmiddagen så vi kunde blicka ner mot ett Vernazza i motljus. Vi passerade igenom några vinodlingar och genom skog. Ofta hade vi fina vyer ut mot havet och byarna.

Trångt vid möten
Jag stannar ofta för att fotografera. Och kommer på så sätt lite efter de andra. Samtidigt ger det mig tillfälle att pusta lite, vilket behövs. Strax efter det att vi har fikat blir stigen riktigt smal långa sträckor. Det går knappt att mötas. När jag kommit en bra bit på en sådan sträcka möter jag plötsligt ett stort gäng med många vandrare. Jag trycker mig mot den murade bergväggen för att de ska kunna passera. Nedanför stigen är det stugbrant i alla fall ett par meter. En amerikansk kvinna som passerar tycker uppenbart att det är obehagligt och hon håller en hand på vardera sidan om mig mot muren samtidigt som hon skämtsamt säger ”du får många kramar av främlingar här”. Lite senare passerar vi en man som säljer färskpressad apelsinjuice, men jag har inga kontanter på mig och de andra har redan passerat när jag kommer dit.

Slippa balansera på kanten
Vi vandrar här i lågsäsong, det är månadsskifte oktober-november. Och vi pratar mycket om vilken trängsel det måste vara här under den riktiga sommaren. Jag förstår faktiskt inte hur det alls går att ta sig framåt om det är ständiga möten i de här smala passagerna. Då måste det också vara mycket svårare att stanna upp och njuta av utsikten. Det känns som att vi har haft tur som valt den här tiden på året att vandra här, fint väder utan att det är för varmt och inte allt för mycket folk. Vi har också, visar det sig, haft lite flyt som valt att gå från söder mot norr, på så sätt har vi innersida vid mötena (högertrafik) och slipper balansera ute på kanten. Något som känns extra bra när du vandrar med barn.

Översta bilden: utsikt mot Monterosso al Mare. Nedan utsikt över vinodling i höstfärger och utsikt mot Vernazza. 


10 kommentarer

Under resa med ungdomar, resor, tåg, vackra platser, Vandra

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Vandring på Slåttatjåkka från liften i Abisko

Vi tog liften upp till Nuolja Sky Station och vandrade därifrån ca 7-8 km först söder ut och sedan åt sydväst längs en markerad led på kalfjället Slåttatjåkka. Därefter gick vi lika lång väg tillbaka åt nordost genom fjällbjörkskogen tillbaka till Abisko turiststation. Totalt cirka 15 km.

Dyrt även med rabatt
När vi kommer fram till liften kliver vi in i lifthuset. Kvinnan bakom disken frågar om vi är STF-medlemmar. Och det är vi ju, men jag har glömt våra medlemskort i stugan Det gör nu ingenting. Kvinnan knappar in mitt personnummer, hittar mig i databasen, och vi får vår medlemsrabbat. Det är ändå hyggligt dyrt att åka upp, 420 kr för två vuxna och två barn. Men värt sitt pris ändå.

Toppstugan
Vyerna är vackra redan från sittliften. Till höger om oss ser vi Sveriges sjätte största sjö, Torne träsk. Och sett bakom oss till väster ser vi Lapporten. Väl uppe tar vi en fika i den toppstuga som byggts där liften landar. Aurora Sky Station. Jag och pojkarna tar varsin chokladboll. Jag dricker te till. Pojkarna varm choklad. Anders tar en korv.

Vackert beläget dass
Innan vi påbörjar vår vandring går jag ut för att gå på toaletten. Det är en kort kö till det som kan vara Sveriges vackrast belägna torrdass. Kvinnan som är före mig, och först i kön, får syn på en ren uppe på fjället och pekar. Den är helt nära men innan jag fått upp mobilen ur fickan har den försvunnit över krönet.

Vägval direkt
Direkt när vi ska påbörja vår vandring delar sig den märkta leden åt två håll. Den led som går åt höger är markerad som röd led nummer 1 och i stort sett samtliga som påbörjar en vandring samtidigt som oss går åt det hållet. Men istället för att följa strömmen av vandrare läser vi in oss på kartan och väljer den något kortare vandring vi sett ut från början och tar alltså stigen till vänster.

En ren
Vid ett litet vattenfall får elvaåringen syn på renen igen. Eller om det är en annan ren än den jag först såg. Här får jag i alla fall mer tid på mig att fotografera och den här gången har jag dessutom systemkameran med mig. Kul! Ren vill man ju gärna se vid ett sommarbesök i fjällen. Men några garantier finns så klart inte. Garantier för att se Lapporten finns inte heller. Det beror på vädret. Men vi har tur och får massor av vackra vyer mot den berömda U-dalen.

Blött
Nästan direkt stöter vi på vår första snöfläck här uppe. Jag provar att krama en snöboll. Kastar den lite tafatt mot barnen, men missar. Lika bra det. Det kunde annars ha varit början på ett snöbollskrig. Snösmältningen pågår ännu i början av augusti och fjällsluttningen är full av småbäckar och bredare forsar. Det är inga spänger här uppe så vi får försöka kryssa oss fram på stenar och tuvor. Länge klarar jag mig utan att bli blöt om fötterna men innan dagen är slut ska även mina vattenavstötande vandringsskor vara genomblöta.


En fågel
Jag hör en fågel pipa en bit bort. Ljudet påminner om hur rödstjärtarna piper där hemma i Karlshamn när de vill dra uppmärksamheten från sina flygövande ungar. Först kan jag inte se fågeln men så får jag syn på den. Jag fotograferar flera bilder. Är det en unge av fjällripa? Men när jag senare tittar på bilderna i lugn och ro stämmer inte det heller. Anders googlar och möjligen var det en snösiska som jag såg där på fjället.

Matsäck
För 120 kr styck har vi packat med oss varsin lunchpåse från restaurangen vid turiststationen. Varsin macka som vi fixar själva från frukostbuffén. Tepåse eller snabbkaffe, pulversoppa (varma koppen potatis- och purjosoppa, vi har tagit var sitt paket men det visar sig onödigt – varje paket innehåller tre påsar), en chokladbit (jag valde Daim), en frukt (jag tog apelsin) och en påse med något som kallas ”jägarsnus” och som visar sig vara mandlar, russin och bitar av mjölkchoklad. Matsäcken kommer väl till pass när vi tar en paus och sätter oss på några stenar på kalfjället. Som är en bra plats för ett lunchstopp eftersom det är relativt myggfritt här uppe.

Blommor
Uppe på kalfjället växer massor av blommor som jag inte vet namnet på. Men också många som jag känner igen. Kanske är det klockljung som jag ser? Och bullerblomster. Jag vet att de egentligen heter smörbollar men av min pappa fick jag som barn lära mig att han som barn lärt sig att de heter bullerblomster. Så det är vad de heter inne i mitt huvud. De vackra gula bollarna som växer i riklig mängd här på fjället.



Regn och mygg
Precis när vi har kommit till den punkt där stigen ska till att vända och gå ner i fjällbjörkskogen ser vi ett regnväder på håll. Snart är det över oss. Men det duggar bara. Och upphör snart igen. I fjällbjörkskogen växer andra blommor än på fjället. De flesta sorterna här känner jag igen som sådana som blommar vid midsommartid hemma. Men även här finns för mig okända sorter. Och här är betydligt fler mygg. Jag försöker stanna för en kopp te men det är meningslöst. Jag tar tekoppen med mig och dricker medan jag vandrar. Även om jag spiller några droppar längs stigen är det ett bättre alternativ.


Betyg
Allt som allt är det trots allt en väldigt fin vandring som absolut kan rekommenderas. Inte minst för den som har barn i sällskapet eftersom det blir lite lindrigare att gå i och med att det mestadels går utför. För mina knän är det kanske inte lika bra men jag får inga större men och ångrar inte det minsta att vi gick just den här turen. Minst fyra bergstoppar av fem möjliga. ⛰⛰⛰⛰



16 kommentarer

Under natur, resa med barn, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Abisko – vandring till Njakajaure

Vår första dag i Abisko nationalpark vandrar vi slinga nummer 3 till Njakajaure och tillbaka. Den är ungefär fem kilometer och ska ta ungefär två timmar. Men vi tar närmare tre timmar på oss. Trots att molnen ligger tunga över Lapporten, som därmed är dold, är vyerna fantastiska. Jag stannar ofta för att fotografera. Men strax innan vi nått slingans bortersta punkt vill inte 11-åringen längre. ”Vi skulle ju inte fjällvandra!”

Ingen fjällvandring
Albin som är 11 år älskar fjällen. Vi brukar vara här på vårvintern. Nästgårds i Björkliden. Det är flera år sedan som han lanserade idén att även åka hit på sommaren. En tid in i kampanjen kom han på att han inte visste vad man gör i fjällen när det inte är säsong för skidor. Så han frågade. Jag svarade att man vandrar. ”Vad gör man då?” Man bär sin packning med sig och går med den över fjället från ett ställe till nästa. Albin tyckte att det där lät jobbigt och slutade tjata om fjällen på sommaren. Den här resan som vi nu är ute på var istället min idé. Men inför resan fick jag lova att vi inte skulle fjällvandra utan ”bara promenera”.

Nattåget från Stockholm
Vi anländer ungefär klockan halv tre på eftermiddagen med nattåget från Stockholm. Vi steg på tåget strax innan klockan åtta på kvällen och har sovit gott i våra sovvagnskupéer. När vi har checkat in i vår stuga på STF:s anläggning i Abisko beslutar vi oss för att ta en promenad.

Kanjon
Vi börjar följa Kungsleden (och spår 3) längs Abiskojåkka. Den breda fjällforsen äter sig här fram genom en kanjon. Och redan här är vyerna fantastiska. 13-åringen roar sig på ett par ställen med att kasta stenar i forsen så att vattnet svätter ännu mer än det redan gör.



Mygg
Det är ganska myggigt och även om vi har tagit på oss myggmedel så stannar vi inga längre stunder på någon plats eftersom myggen då hittar oss i lite väl hög utsträckning.

Protest
När vi nästan är framme där stig 3 viker av från Kungsleden och tillbaka mot Njakajaure och Abisko börjar 11-åringen protestera. Han börjar misstänka att han är lurad. Men vi försöker övertala honom att detta inte är någon fjällvandring utan bara en ”promenad”. Huruvida han köper resonemanget är något oklart men efter en stund går han med på att fortsätta gå.

Blommor
Massor av härliga blommor ser vi längs vägen. Trots att det är i början av augusti ser vi en blomsterprakt som vid midsommartid i södra Sverige: midsommarblomster, prästkragar, linnea och orkideer bland annat. Hjortron ser vi också. På ett ställe en hel myr full av detta fjällets guld.





8 kommentarer

Under natur, resa med barn, resor, tåg, vackra platser, Vandra

Sveriges vackraste strand börjar i nationalparken och jag är lagom tjusig i hatt

Jag har sagt det förut: Stranden vid Knäbäckshusen är Sveriges vackraste. Den här gången provade vi att vandra från Stenshuvud till Knäbäckshusen och tillbaka. För stranden börjar redan i nationalparken. Det blev en barfotavandring på kanske dryga halvmilen fram och tillbaka. Själv kände jag mig lagom tjusig i hatt.

Vi vandrar ner mot vattnet. Vi har parkerat på P-platsen i nationalparken Stenshuvud. En äng är full av orkidéer. En annan av överblommade backsippor. Nere vid vattnet blommar nyponrosorna. Nere på stranden tar vi av oss skorna och barfotapromenerar sedan söderut längs stranden. Det är söndag i juni. Vädret är ganska fint. Soldis och växlande molnighet. Drygt tjugo grader. Ändå är här inte mycket folk. Precis nedanför parkeringsplatserna vid Stenshuvud och Knäbäckshusen badar ett par familjer. Annars är här nästan inga alls. Jag tänker att om bara några veckor kan här vara många fler. Men just nu är här väldigt lugnt och skönt.


Jag är klädd i strandklänning/tunika och scarf. Den första är ganska ny och den senare tillkom för ett par år sedan efter att jag en vår bränt sönder huden just där scarfen numera skyddar. Dessutom har jag skaffat solhatt. Ursäkten är att den också ska skydda mot solen. Men sanningen är att jag tycker att det ser lite tjusigt ut när andra har hatt på stranden. Och vem vill inte se tjusig ut?

Bäst som jag går där i min nya tjusiga hatt stannar jag till för att fotografera resten av familjen. Några andra motiv kommer också i min väg. Först en sädesärla, sedan en fin sten i strandkanten. Men det blir lite mörkt att fotografera med både solglasögon och hatt på. Så jag tar av solglasögonen. Nu står jag i strandkanten med både skor, solglasögon och kamera i händerna.



När en vindpust tar tag i hatten finns det helt enkelt inga händer över att hålla fast den med. Så solhatten seglar iväg. Och hamnar i vattnet. Jag skyndar efter ett par steg och böjer mig ner. Då dimper handväskan, som hänger på höger axel ner i vattnet. Jag reser mig instinktivt upp för att väskan inte ska bli blöt. Under tiden surfar hatten iväg på en liten våg. Men efter några ytterligare kliv och en ny våg som för hatten in mot stranden får jag tag i den.

Vad gör jag nu? Jag tittar på skorna och konstaterar att de är rena och kan läggas ner i handväskan. Solglasögonen kan också ligga där. Men när jag fixar med det tappar jag hatten i sanden. Blöt hatt plus sand är lika med sandig hatt. Jag borstar av sanden lite försiktigt med handen men försöker undvika att sanden hamnar på kameran. Jag känner mig just lagom tjusig där jag brottas med min nya hatt. Och var gör jag av den nu? Det är inte så praktiskt att fotografera om du håller en hatt i handen. Så den blöta och lätt sandiga hatten åker på huvudet igen. Lätt omstylad av havet. Lagom tjusig var ordet. :D


Framme vid Knäbäckshusen väntar Anders och pojkarna sittandes på några stenar intill trappan. Vi vänder tillbaka. Halvvägs tillbaka igen vill jag doppa mig i havet. De andra tre väntar på land. Men när jag väl kommit i vill pojkarna också i. 13-åringen dyker snabbt i men 11-åringen kommer inte mer än halvvägs. Det ÄR kallt i vattnet. Men skönt på land. Längs Sveriges vackraste strand.




15 kommentarer

Under humor, natur, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Vandra en mil Sternö och Boön runt

Det finns många promenadstigar inom Sternö och Boöns naturreservat. Vill du gå en hel mil och uppleva de flesta av områdets sevärdheter följer här ett förslag på vandring.

Ungefär fyra kilometer söder, och något väster, om Karlshamn ligger Sternö Sandvik. Den här vandringen utgår därifrån.

Sandstranden ligger på västra sidan av Sternöhalvön, längst in i en vik. Därav namnet. Det är kanske inte helt lätt att hitta dit eftersom stranden inte finns med på Googles karta. Men du kan söka på Södra Stärnövägen 62 så är du en bra bit på rätt väg. Fortsätt sedan rakt fram där vägen delar sig och du är snart nere vid sandstrandens parkeringsplats som är formad som bokstaven ”L”. Längst in och överst i L:et börjar flera av promenadstigarna i området.


Vandringen passerar först förbi den bronsplatta i en berghäll som berättar att Sternö-Boöns naturreservat invigdes av kronprinsessan Victoria den 25 september 2014. På plattan stavas Sternö med ”ä”. ”Stärnö”. Båda stavningarna förekommer. Jag har en gång fått lära mig att halvön stavas med ”e” utanför platsen och med ”ä” när du är där. Men det verkar ju minst sagt lite otympligt…

När promenadstigarna delar sig vid en bänk tar du den vänstra vägen, och fortsätter den tillgänglighetsanpassade slingan genom områdets kanske vackraste bokskog. När du kommit ner till en grusväg följer du den åt höger en kort bit och tar sedan, höger igen, gul slinga, skyltad som barnvagnsvänlig, förbi det gamla vattenfyllda stenbrottet.

Snart kommer du ner till havet och här tar du stigen åt vänster, blå slinga ”Sternö runt”. Du vandrar vidare genom fin bokskog med stora flyttblock längs med havet på en betydligt smalare stig än innan. Då och då kommer du ut på klipphällar i strandkanten.

Klipporna här består av granit som slipats mjuk och len av inlandsisen. Här och var är där mer uppbrutna, sammanhängande stråk av kvarts och fältspat. Kvarts är ett vitt, nästan glasaktigt mineral och fältspat är rosa.


På ett ställe ser du en skylt som säger ”Altare hall” vid ett relativt stort flyttblock. Strax ovanför ligger ”Bålabacken”. En höjdpunkt som kan ha använts för att tända bål i syfte att missleda båtar. År 1679 lär en engelsk brigg med namnet Altáre ha bålats upp, så att den strandade på den plats som nu heter Altare hall. Fyra personer ska ha räddats. Av dessa stannade tre och blev bofasta. Man kan tänka sig att det är de och deras efterlevande som har vårdat minnet av platsen.

Vi sätter oss på den vänstra sidan av stenen och fikar var sin medhavd tunnbrödsrulle med ost och skinka. Jag dricker te till. Ur en termos-mugg som jag fick av mina arbetskamrater i 50-årspresent. Bäst som vi sitter där och språkar tittar jag upp mot stenblocket och ser då för första gången att det liknar ett björnhuvud! Att jag inte lagt märke till det innan!

Från Altare hall fortsätter du rakt fram längs havet. Kanske ser du några ejdrar som guppar på vågorna. Här blir lövskogen mer blandad: rönn och ek utöver bokarna. Och en och annan björk. Ormbunkar växer på marken och kaprifol och murgröna slingrar sig som lianer upp i träden. Slån är det också gott om. Fågelsång hörs hela tiden. Koltrast, näktergal, bofink och sångare.

Anders ser en rosenfink men jag missar den. Jag sitter just då en bit in i skogen och kissar bland ormbunkar och blå violer. Strax efteråt kommer fram till en lite bredare stig. Följer du den åt höger finns en utsiktsplats och fikabord i någon slags befästning av betong, men vi tar till vänster och fortsätter ut mot en bilväg. Här finns en stor informationsskylt som berättar om naturen i området och en karta över de olika vandringslederna. Vägen följer vi åt höger (eller om du hellre vill se det som rakt fram) och inne bland några björkar hör vi först och ser sedan också en hackspett.

När du kommer ut till ett t-kors mot en asfalterad väg tar du denna ner mot höger och passerar förbi en (gissningsvis) gammal statarlänga, en tennisklubb och en småbåtshamn – Sternö vindhamn. Längst ner i hamnen finns en träbro som du går över för att hamna på Boön. Väl där följer du orange slinga motsols.

Du tar alltså åt höger efter bron. Efter en liten stud kommer du till ett gammalt stenbrott. Där finns en informationsskylt som berättar om gatstenen som höggs här. Runt om slingan på Boön finns många informationsskyltar. 

Här finns också vacker natur. Förmodligen ser du fler ejdrar i havet här. Och på land ser du tjärblomster, buskstjärnblommor, ljung och blåbär bland tallar och ett och annat lövträd som björk, ek, asp och rönn. Du ser också enbuskar och fler lianer av kaprifol. Och ormbunkar. Längst ut på Gamle skans växer mängder av tjärblomster så här års.



Här finns ett bord med sittplatser och här fikar vi en andra tunnbrödsrulle. Rostbiff och potatissallad den här gången. Mums!


På vägen tillbaka passerar du några gamla pestgravplatser, platsen där en gång ett skeppsvarv låg och där flera regalskepp byggts, en gammal lotsstation och en gammal smedja.


När du gått hela varvet runt ön går du tillbaka över bron och tillbaka längs bilvägen och uppför hela backen. Väl uppe följer du skylten som säger ”gravfält 0,5”. Nu följer du röd slinga förbi den gamla bronsåldersgraven, Blekinges största gravröse och tillbaka förbi det stora oljeeldade reservelkraftverket med tre skorstenar. Här är också mycket tallskog. När du är nästan tillbaka till Sternö Sandvik kan du göra som vi gjorde och gå en sväng förbi den fina lilla stranden vid Örate håla innan du är tillbaka.


Beroende på hur dags du börjar gå och vilken tid på året det är kommer du kanske, om du har tajmat väl eller bara har tur, tillbaka just som solen går ner och låter dagens sista strålar glittra i havet.

3 kommentarer

Under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, vackra platser, Vandra

Bara en bild på en liten blåvinge


Vi vandrar ute på Sternö, ett naturreservat i Karlshamns kommun. Vi har just passerat bronsåldersgraven när en liten blåvinge passerar i vinden. En liten juvel är det som färgglatt fladdrar förbi.

Jag försöker fotografera honom i flykten men jag hinner inte med. Så sätter han sig. Äntligen ska jag få fota. Men då slår han ihop vingarna så att bara den grå undersidan syns. Länge väntar jag. Och till slut öppnar han upp sig en smula och visar upp lite av grannlåten igen.

11 kommentarer

Under Blekinge, fotografi, Karlshamn, natur, Vandra