Category Archives: resa med barn

Cinque Terre på höstlovet


Äntligen är jag klar med min åtta minuter långa film från Cinque Terre på höstlovet. Minuter. Man skulle kunna tro att det var timmar så lång tid det tog att göra filmen. Det har varit så mycket teknikstrul med den här filmen så du kan inte ana. Men nu är den uppladdad! Den handlar om Nationalparken i Ligurien, Italien. Om byarna Monterosso al Mare, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Om vandringarna och vyerna. Om att äta gott och bada. Om vädret på höstlovet och hur du tar dig dit.

Vill du hellre läsa om resan och titta på fotografier så finns det en del sådana inlägg redan i bloggen. Och fler kommer framöver.

3 kommentarer

Filed under resor, resa med barn, höst, film, YouTube

Riomaggiore i solnedgången

Husen på klipporna ovanför hamnen klamrar sig fast på ett alldeles orimligt sätt som trotsade de tyngdlagen fullständigt. Men vem bryr sig om Newtons lagar när en stor strålande apelsin sänker sig i Medelhavet och färgar himlen rosa? Det är måndag kväll på höstlovet, för precis en vecka sedan, och vi besöker Riomaggiore i solnedgången.

Sydligaste byn
Den här dagen har vi vandrat från Vernazza till Monterosso del Mare. Men innan vi återvänder till Vernazza tar vi en sväng med Trenitalias regionaltåg, regionali, till den sydligaste av byarna som räknas till Cinque Terre, i norra Italien,  för att få en glimt även av denna by.

Mot vattnet
På väg ner mot hamnen har vi passerat igenom en tunnel med väggar av murad sten och ett tak av turkosblå uppspänd platsduk. Att gå därigenom påminner lite om känslan att gå igenom en sån där akvarietunnel som är så vanlig numera i stora moderna akvarier. Med den skillnaden att här syns inga fiskar röra sig i vatten. Istället är vi ett stim turister som rör oss mot vattnet. Som istället finns utanför den andra änden av tunneln.

Borta!
Vi följer strömmen ner mot hamnen. Jag stannar och fotograferar. Plötsligt är de andra borta. Det är gott om andra turister nere vid vattnet. Och solnedgången är redan vacker. Ganska snart får jag ett SMS från ”General Squirrel”. Det är min förstfödde som lyckats döpa om sig till det i min mobil, jag har aldrig riktigt begripit hur han gjorde, men kanske är det för att jag och pojkarna har gemensam Apple-Id? ”Var är du?” undrar han. ”Vid havet. Och ni?” svarar jag och sedan dyker de upp alldeles intill mig. De har köpt glass visar det sig. Jag vill också ha en. Jag köper min på vägen tillbaka. Men först ser vi solen gå ner bakom horisonten.

Drönare
En märklig detalj är hur en drönare surrar i skyn precis framför solen i omgångar. Det är precis som att den som fotograferar eller filmar med drönaren tror sig kunna få bättre bilder på solen genom att styra den rakt in i det lysande klotet. Men det är väldigt långt bort kan jag berätta. Tjugo eller femtio meter hit eller dit gör ingen skillnad. Men kanske gissar jag fel. Kanske är det inte alls solnedgången som filmas eller fotograferas. Kanske är det istället den egna personen som ska förevigas där den står och vinkar mot kameran i skyn? Vad vet jag. Eller är det kanske fina översiktsbilder över den balanserande byn som insamlas?

Problem solved
Vi pratar hur som helst om att en ensam drönare inte kan förstöra en solnedgång, men att om flera skulle köra runt med sådana samtidigt skulle det börja bli irriterande. Men å andra sidan krockar de då kanske med varandra och störtar mot vattnet? Eller, tänker jag vidare, så smittas de alla av samma övermod som en gång Ikaros och flyger så nära solen att de smälter och därför störtar i havet? Ja, kanske. Kanske att det här är ett problem som löser sig självt?

Konstnär
När solen passerat horisontallinjen har färgskalan övergått från turkost marinblått och orange till stålgrått och rosa. Drönaren är borta men landskapet är fortfarande mycket vackert. En konstnär sitter på en plaststol och skissar små bilder med hus och landskap. Andra, färdiga bilder, har han liggande till försäljning på ett campingbord framför sig. På bordet står också ett glas med rött vin. Han sitter på rätt plats i världen. Det här är verkligen en miljö som gör sig på bild. Men det verkliga konststycket och konstverket måste nog ändå vara byn i sig själv. Hur har byggarna som ställt husen på plats burit sig åt? 

När jag ätit min glass tänds gatuljusen i den lilla hamnstaden och vi vandrar tillbaka mot tåget. Ännu en upplevelse rikare.







10 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Besök inte Eiffeltornet!

När vi äntligen kommit upp med hissen i Eiffeltornet känner jag: ”Äntligen!” och förväntar mig att kön ut ur hissen ska lösas upp så att vi kan gå runt och titta på utsikten. Jag har varit uppe i Eiffeltornet förut. Under en av ungdomens tågluffar på 80-talet. Så jag vet vad jag har att förvänta mig. Inbillar jag mig.

Parisertornet
Året är 2011 och månaden är juli. Vi är på familjesemester i Frankrike. Minstingen är fem år gammal och har länge drömt om att se ”parisertornet”, som han kallar stadens mest kända sevärdhet. Han är i en period när han är mycket fascinerad av världens högsta byggnader genom tiderna. Med på resan är också resten av familjen, min sambo Anders och minstingens storebror som är två år äldre. När vi nu äntligen kommit upp i Eiffeltornet är det på tredje försöket. Två gånger tidigare under dagen har vi ställt oss i kön men gett upp därför att den varit för lång och rört sig för långsamt. Nu är det skymningstid och kön var något kortare. Ändå var det drygt innan vi fick köpt biljetter och kom in i hissen. Småpojkarna busade lite vid sidan om kön. Under tiden vi köade mörknade det så pass att den glittriga belysningen hann tändas på tornet. Det kändes ganska festligt och mysigt när den drog igång, trots trängseln, och snart ska vi ju få röra oss fritt.

Sirapstempo
Problemet är att det aldrig händer! Vi kan aldrig röra oss riktigt fritt. Vi lämnar hissen utan att kön löses upp. Vi rör oss i sirapstempo på utsiktsplattformen hela vägen till nästa hiss. Inte heller på den översta plattformen lättar det. Hela vägen till hissen ner är det kö. Kö, kö, kö.

Fotografera från tornet
Jag har en gång hört ett gammalt citat som löd i stil med ”det enda som är bra med Eiffeltornet är utsikten – eftersom det är den enda platsen i Paris där du slipper se det fula tornet”. För mig är det lite tvärt om. För även om jag tycker vyerna från Eiffeltornet är fina så känns de liksom aldrig riktigt som Paris. Eftersom du självklart inte kan se det torn du står uppe i, i någon riktning. Att se Eiffeltornet hör nämligen vyer över Paris till. Sen är det ju inte heller så roligt att dels behöva slå sig fram, för att kunna fotografera och dels stoppa upp kön när du gör det. Så det blir inte så jättemånga bilder. Och bilderna som blir, blir inte särskilt bra.


Anledningar till besök
Jag har förståelse för att de flesta som kommer till Paris vill besöka Eiffeltornet. Sedan det invigdes den 31 mars 1889 till världsutställningen har det varit den främsta symbolen för den franska huvudstaden. Det var världens högsta byggnadsverk fram till 1930. 300 meter högt. Plus masten. Och världens förmodligen vackraste fackverkskonstruktion är det också. I vart fall den mest kända. Det finns alltså all anledning att vilja besöka och uppleva den här sevärdheten.

Aldrig mer!
Men problemet är ju just att så många vill göra det och också gör det. Besöker tornet, alltså. Vi var alltså där för sex år sedan. Jag kan inte drömma om att det blivit bättre sedan dess. Snarare gissar jag på värre. Betydligt värre. Igår läste jag att priset ska höjas till 240 kronor för en vuxen ifrån dagens 162 kronor i syfte att minska trängseln. Det lär inte göra någon större skillnad på köerna tyvärr. Jag är glad att ha fått chansen att besöka Eiffeltornet på 80-talet medan köerna var rimliga och det gick att strosa omkring på plattformarna uppe i tornet. Jag är inte lika nöjd med upplevelsen 2011 även om minstingen var väldigt glad över att ha fått besöka ”parisertornet”. I sommar funderar jag på att besöka Frankrike igen med familjen. Minstingens storebror har då hunnit fylla fjorton år och kan ha nytta av att öva på sin franska mellan åttan och nian. Helst vill jag resa med tåg. Säkert kommer vi i så fall till Paris igen. Men Eiffeltornet kommer jag inte åka upp i igen. Inte då och aldrig mer! Och jag skulle råda även den som aldrig förut varit i Paris att göra samma sak: strunta i att åka upp i Eiffeltornet. Du kan ändå åka dit och titta på hur stort tornet är. Men ägna din dyrbara tid i Paris till något vettigare än att köa bort flera timmar.

Tillbaka
Tillbaka till den där kvällen i juli 2011: När vi kliver ut ur hissen nere på marknivån igen har det hunnit bli bäckmörkt. Jag tittar uppåt. Tornet är vackert. ”Äntligen”, tänker jag. ”Äntligen är det över!”





11 kommentarer

Filed under resa med barn, resor

Snabbrepris: sommaren 2017


Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:

Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.



Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.

Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.

Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:

Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.

Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.

Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.

Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.


Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare. 




Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.


Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.

Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo. 

En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten! 

Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här

2 kommentarer

Filed under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra

Tjärö borde kanske heta Kärö?

I lördags var vi på Tjärö med goda vänner. Ett kärt återseende. Både av vännerna och av ön. Tjärö är en kär ö. De nya ägarna har satsat. Ny brygga med ny restaurang och reception. Det är jättefint. Ändå känner jag ett visst vemod. Jag som brukar gilla att saker förändras. Förbättras. Här ute på Tjärö kan jag ändå inte låta bli att sakna det som en gång var.

Tjäröbåten från Järnavik
Vi tar båten från Järnavik. Tydligen är det någon ny regel som säger att de inte får ta fler än 30 passagerare åt gången om det är en besättningsman. Vilket det är idag. Så vi får vänta en halvtimme. Du betalar båteresan tur och retur först när du är över på ön. 80 kronor för vuxna och 20 kronor för barn. Överfarten går numera snabbare än tidigare eftersom båten lägger till i småbåtshamnen istället för vid den gamla bryggan.

Restaurangen
När vi har betalat för överfarten i receptionen börjar vi med att äta lunch i den nya restaurangen på den lika nya bryggan. För den som känner sitt land påminner de nya byggnaderna kanske mer om västkusten än om Blekinge men passar ändå in i skärgårdsidyllen här. Det är två rätter att välja från lunchbuffén och jag väljer spätta med räkor. Det smakar mycket bra. Det är soldis. Vi sitter på trädäcket. Barnen för sig vid bordets ena ände. De börjar bli stora. Snart är de vuxna. Under dagen planerar de en resa de vill göra tillsammans till Kalifornien. Vår förstfödde börjar fundera på hur han skaffar pengar till resor. Anders svarar: ”Du får skaffa ett jobb”. För oss vuxna känns det fortfarande avlägset att de skulle resa ensamna men åren går fort.


Gamla huvudbyggnaden
Tekniskt sett har vi fortfarande inte gått i land på Tjärö eftersom vi fortfarande befinner oss på bryggan. Men efter maten går vi upp på ön. Vandrar mellan ekar och röda hus med vita knutar. På ett av husens fönsterkarm ser jag en fjäril som jag inte vet vad den heter. Hela ön är naturreservat så kanske att det är en raritet?

Hotellrum
De andra i sällskapet går ner för att testa hästskokastning och andra grenar längs en mångkampsbana. Men jag dröjer mig kvar och kollar in den gamla huvudbyggnaden där restaurang och reception förut låg. Det ser ut som att de nya ägarna håller på att ställa i ordning hotellrum här. Som komplement till det sedan länge existerande vandrarhemmet, tänker jag. Det är säkert klokt. Och jag skulle gärna prova att bo här ett par nätter. I den nya hotelldelen eller i någon av vandrarhemsdelarna.

Vemod
Det tänker jag varje gång vi är här. Att jag skulle vilja övernatta. Ändå blir det inte av. Bara en gång har vi övernattat. Det är många år sedan. Före barnen. Det var på den gamla STF-tiden. Det här var nämligen Svenska turistföreningens flaggskepp. Det var den enda turiststationen utanför fjällvärden. Men nu är STF-skyltarna nerplockade. Märkena där de suttit finns kvar. Där är det faluröda mindre solblekt. Och jag känner det där vemodet som jag inte vet riktigt varifrån det kommer. Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat.


Grottor
Vi promenerar vidare på stigen vi gått så många gånger förut. Men vi känner inte riktigt igen oss. Har de tagit ner träd? Flyttat stenar? Ändrat stigens sträckning? Men så är vi tillbaka på känd mark igen. Vi sätter oss vid den där grillplatsen under den utskjutande klippa där det är lätt att fantisera att människor slagit läget allt sedan jägarstenåldern. Kanske för en nattlång rast. Men den här gången tänder vi inte elden. Vi fikar medhavd eftermiddagsfika. Några av barnen letar sig igenom det lilla grottsystemet.

”Badplats”
Vi går bara en liten sväng till. Jag plockar några björnbär och stoppar i munnen. Mörksvarta, mjuka och söta. Min förstfödde vill tvunget ta sig ett dopp. Platsen är markerad som badplats på kartor över ön men attraktiviteten för det ändamålet är väl sådär, om jag ska vara ärlig. Men 13-åringen kommer i. Doppar sig till och med två gånger.

Kärö
Det är dags att lämna ön för den här gången. Tjärö är en kär ö. Kanske borde den rent av heta Kärö?







5 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, Karlshamn, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Vandring på Slåttatjåkka från liften i Abisko

Vi tog liften upp till Nuolja Sky Station och vandrade därifrån ca 7-8 km först söder ut och sedan åt sydväst längs en markerad led på kalfjället Slåttatjåkka. Därefter gick vi lika lång väg tillbaka åt nordost genom fjällbjörkskogen tillbaka till Abisko turiststation. Totalt cirka 15 km.

Dyrt även med rabatt
När vi kommer fram till liften kliver vi in i lifthuset. Kvinnan bakom disken frågar om vi är STF-medlemmar. Och det är vi ju, men jag har glömt våra medlemskort i stugan Det gör nu ingenting. Kvinnan knappar in mitt personnummer, hittar mig i databasen, och vi får vår medlemsrabbat. Det är ändå hyggligt dyrt att åka upp, 420 kr för två vuxna och två barn. Men värt sitt pris ändå.

Toppstugan
Vyerna är vackra redan från sittliften. Till höger om oss ser vi Sveriges sjätte största sjö, Torne träsk. Och sett bakom oss till väster ser vi Lapporten. Väl uppe tar vi en fika i den toppstuga som byggts där liften landar. Aurora Sky Station. Jag och pojkarna tar varsin chokladboll. Jag dricker te till. Pojkarna varm choklad. Anders tar en korv.

Vackert beläget dass
Innan vi påbörjar vår vandring går jag ut för att gå på toaletten. Det är en kort kö till det som kan vara Sveriges vackrast belägna torrdass. Kvinnan som är före mig, och först i kön, får syn på en ren uppe på fjället och pekar. Den är helt nära men innan jag fått upp mobilen ur fickan har den försvunnit över krönet.

Vägval direkt
Direkt när vi ska påbörja vår vandring delar sig den märkta leden åt två håll. Den led som går åt höger är markerad som röd led nummer 1 och i stort sett samtliga som påbörjar en vandring samtidigt som oss går åt det hållet. Men istället för att följa strömmen av vandrare läser vi in oss på kartan och väljer den något kortare vandring vi sett ut från början och tar alltså stigen till vänster.

En ren
Vid ett litet vattenfall får elvaåringen syn på renen igen. Eller om det är en annan ren än den jag först såg. Här får jag i alla fall mer tid på mig att fotografera och den här gången har jag dessutom systemkameran med mig. Kul! Ren vill man ju gärna se vid ett sommarbesök i fjällen. Men några garantier finns så klart inte. Garantier för att se Lapporten finns inte heller. Det beror på vädret. Men vi har tur och får massor av vackra vyer mot den berömda U-dalen.

Blött
Nästan direkt stöter vi på vår första snöfläck här uppe. Jag provar att krama en snöboll. Kastar den lite tafatt mot barnen, men missar. Lika bra det. Det kunde annars ha varit början på ett snöbollskrig. Snösmältningen pågår ännu i början av augusti och fjällsluttningen är full av småbäckar och bredare forsar. Det är inga spänger här uppe så vi får försöka kryssa oss fram på stenar och tuvor. Länge klarar jag mig utan att bli blöt om fötterna men innan dagen är slut ska även mina vattenavstötande vandringsskor vara genomblöta.


En fågel
Jag hör en fågel pipa en bit bort. Ljudet påminner om hur rödstjärtarna piper där hemma i Karlshamn när de vill dra uppmärksamheten från sina flygövande ungar. Först kan jag inte se fågeln men så får jag syn på den. Jag fotograferar flera bilder. Är det en unge av fjällripa? Men när jag senare tittar på bilderna i lugn och ro stämmer inte det heller. Anders googlar och möjligen var det en snösiska som jag såg där på fjället.

Matsäck
För 120 kr styck har vi packat med oss varsin lunchpåse från restaurangen vid turiststationen. Varsin macka som vi fixar själva från frukostbuffén. Tepåse eller snabbkaffe, pulversoppa (varma koppen potatis- och purjosoppa, vi har tagit var sitt paket men det visar sig onödigt – varje paket innehåller tre påsar), en chokladbit (jag valde Daim), en frukt (jag tog apelsin) och en påse med något som kallas ”jägarsnus” och som visar sig vara mandlar, russin och bitar av mjölkchoklad. Matsäcken kommer väl till pass när vi tar en paus och sätter oss på några stenar på kalfjället. Som är en bra plats för ett lunchstopp eftersom det är relativt myggfritt här uppe.

Blommor
Uppe på kalfjället växer massor av blommor som jag inte vet namnet på. Men också många som jag känner igen. Kanske är det klockljung som jag ser? Och bullerblomster. Jag vet att de egentligen heter smörbollar men av min pappa fick jag som barn lära mig att han som barn lärt sig att de heter bullerblomster. Så det är vad de heter inne i mitt huvud. De vackra gula bollarna som växer i riklig mängd här på fjället.



Regn och mygg
Precis när vi har kommit till den punkt där stigen ska till att vända och gå ner i fjällbjörkskogen ser vi ett regnväder på håll. Snart är det över oss. Men det duggar bara. Och upphör snart igen. I fjällbjörkskogen växer andra blommor än på fjället. De flesta sorterna här känner jag igen som sådana som blommar vid midsommartid hemma. Men även här finns för mig okända sorter. Och här är betydligt fler mygg. Jag försöker stanna för en kopp te men det är meningslöst. Jag tar tekoppen med mig och dricker medan jag vandrar. Även om jag spiller några droppar längs stigen är det ett bättre alternativ.


Betyg
Allt som allt är det trots allt en väldigt fin vandring som absolut kan rekommenderas. Inte minst för den som har barn i sällskapet eftersom det blir lite lindrigare att gå i och med att det mestadels går utför. För mina knän är det kanske inte lika bra men jag får inga större men och ångrar inte det minsta att vi gick just den här turen. Minst fyra bergstoppar av fem möjliga. ⛰⛰⛰⛰



14 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, sommar, vackra platser, Vandra

Abisko – vandring till Njakajaure

Vår första dag i Abisko nationalpark vandrar vi slinga nummer 3 till Njakajaure och tillbaka. Den är ungefär fem kilometer och ska ta ungefär två timmar. Men vi tar närmare tre timmar på oss. Trots att molnen ligger tunga över Lapporten, som därmed är dold, är vyerna fantastiska. Jag stannar ofta för att fotografera. Men strax innan vi nått slingans bortersta punkt vill inte 11-åringen längre. ”Vi skulle ju inte fjällvandra!”

Ingen fjällvandring
Albin som är 11 år älskar fjällen. Vi brukar vara här på vårvintern. Nästgårds i Björkliden. Det är flera år sedan som han lanserade idén att även åka hit på sommaren. En tid in i kampanjen kom han på att han inte visste vad man gör i fjällen när det inte är säsong för skidor. Så han frågade. Jag svarade att man vandrar. ”Vad gör man då?” Man bär sin packning med sig och går med den över fjället från ett ställe till nästa. Albin tyckte att det där lät jobbigt och slutade tjata om fjällen på sommaren. Den här resan som vi nu är ute på var istället min idé. Men inför resan fick jag lova att vi inte skulle fjällvandra utan ”bara promenera”.

Nattåget från Stockholm
Vi anländer ungefär klockan halv tre på eftermiddagen med nattåget från Stockholm. Vi steg på tåget strax innan klockan åtta på kvällen och har sovit gott i våra sovvagnskupéer. När vi har checkat in i vår stuga på STF:s anläggning i Abisko beslutar vi oss för att ta en promenad.

Kanjon
Vi börjar följa Kungsleden (och spår 3) längs Abiskojåkka. Den breda fjällforsen äter sig här fram genom en kanjon. Och redan här är vyerna fantastiska. 13-åringen roar sig på ett par ställen med att kasta stenar i forsen så att vattnet svätter ännu mer än det redan gör.



Mygg
Det är ganska myggigt och även om vi har tagit på oss myggmedel så stannar vi inga längre stunder på någon plats eftersom myggen då hittar oss i lite väl hög utsträckning.

Protest
När vi nästan är framme där stig 3 viker av från Kungsleden och tillbaka mot Njakajaure och Abisko börjar 11-åringen protestera. Han börjar misstänka att han är lurad. Men vi försöker övertala honom att detta inte är någon fjällvandring utan bara en ”promenad”. Huruvida han köper resonemanget är något oklart men efter en stund går han med på att fortsätta gå.

Blommor
Massor av härliga blommor ser vi längs vägen. Trots att det är i början av augusti ser vi en blomsterprakt som vid midsommartid i södra Sverige: midsommarblomster, prästkragar, linnea och orkideer bland annat. Hjortron ser vi också. På ett ställe en hel myr full av detta fjällets guld.





8 kommentarer

Filed under natur, resa med barn, resor, vackra platser, Vandra

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Filed under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 


På vägen till Port De Sóller har jag bestämt att vi ska göra ett stopp i den lilla byn Biniaraix. Jag har sett ett foto av byn i min guidebok och tyckte att den såg gullig ut. Dessutom ligger den nära nog längs vägen. Jag valde mellan den byn och Fornalutx för ett kort stopp för en fika. För att vi helt kort skulle få se ett annat Mallorca än bara strändernas.

Biniaraix är ett populär stopp för vandrare. Men den här gången finns inget tidsutrymme för någon vandring i bergen. Sträcka nr 7 på vandringsleden Gr 221 går annars från Muleta via Sóller till Biniaraix, vidare via Cuber och så till Tossals Verds. En sträcka som beräknas ta åtta timmar.

Genom Fornalutx
Men vi ska bara göra en kortare promenad genom själva byn har jag tänkt, och Googles karta visar var i Sóller vi ska svänga av. Vägen passerar sedan genom Fornalutx, vilket jag inte alls varit medveten om att den skulle göra. Och jag bestämmer mig för att ta ett fotostopp där på vägen tillbaka.

Orsaken till ilskan
Men sedan börjar bekymren. Google Maps säger att vi ska svänga till vänster där det också mycket riktigt är skyltat mot Biniaraix. Men samtidigt säger skylten också något om infartsförbud vissa tider och det hinns inte med att tolka all information, men jag tar ett snabbt beslut och säger till Anders. ”Kör in ändå!” Vilket han också gör. Det är en trång väg och det blir några knixiga möten. Men det är inte det stora problemet.

Det stora problemet är istället att vår svårt regelstyrda och säkerhetstänkande minsting, elvaåringen blir vansinnig. Han kräver att vi genast ska vända. Som om det ens vore en möjlighet. Och när vi kommit fram till Biniaraix vägrar han kliva ur bilen.

Upplösningen
Vad gör man? Ger ungen rätt och åker tillbaka direkt? Jag vill inte ge efter utan kliver ur bilen och vår förstfödde, 13-åringen följer efter mig. Vi går en liten runda utanför byn och när vi är på väg tillbaka har Anders äntligen fått med sig minstingen ut ur bilen.

Så det blir ett fikastopp ändå tillslut. Eftersom caféet där vi går in inte tar kort nöjer vi oss med att dela på tre drycker. Men det är mysigt att sitta där en stund, småprata och vara sams igen. Jag hade tänkt mig en längre promenad i byn, men det får vara. Lika bra att åka vidare.


Hur hantera barn som vägrar på resa?
Är det fel att ta med barn till bergsbyar? Jag tycker inte det. Jag tycker att barn lär sig mycket av att komma ut och se sig omkring. Och oftast tycker våra barn att den typen av utflykter också är roliga. Det går till och med att få med dem på kortare vandringar ibland utan gnäll. Men just den här gången borde jag kanske ha avstått? Jag visste att pojkarna ville komma snabbt till Port De Sóller där de skulle träffa sina kusiner senare samma kväll. Kanske skulle jag ha begripit att vuxenlogik – ”vi träffar inte dem snabbare för att vi kommer fram snabbare – de har inte ens börjat flyga än” – inte alltid biter på barn även om de förståndsmässigt begriper logiken.

Men när vi nu tagit oss till den här byn tycker jag att det hade varit fel att ge efter. Jag tänker att det riskerar att bli en signal om att den typen av ”vägran” fungerar och att risken då är större att proceduren kommer att upprepas. Vad tror du?


9 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Fågelskådning, ”djungel” och björnbär i Parc Natural de S’Albufera på Mallorca


Strax norr om Playa de Muro och några kilometer söder om Port d’Alcudia ligger ett naturreservat lite otippat i ett utdikat våtmarksområde. Men trots dikena från mitten av 1800-talet är området fortfarande relativt fuktigt och här är gott om fåglar.

Vi kommer hit strax innan sista insläpp i reservatet klockan 16. Vi går längs med en kanal där det växer fikon och björnbär, bland annat. Jag förvånar mig över att björnbären redan i slutet av juni är mogna här nere. Men samtidigt blommar de också. Med rosa små rosor. Jag vet inte om det är tillåtet att plocka och smaka björnbär i naturreservatet. Skulle det vara förbjudet så gjorde jag det aldrig, men om det är tillåtet kan jag berätta att de smakar gott. Det tar längre tid att gå från grinden ute vid stora vägen till reservatets center än vi trott men vi är ändå här fem i fyra. Anders har läst att vi behöver en biljett, som ska vara gratis, för att få besöka reservatet. Men centret har redan stängt så vi struntar helt enkelt i det. Det går bra att promenera vidare ändå.


Det är hett och kvavt väder den här eftermiddagen och precis när vi går in i reservatet börjar det regna. Jag har med ett paraply, men jag har knappt hunnit fälla ut det innan det är dags att fälla ihop det igen.

Vi hade tänkt följa den svartamarkerade vandringsleden 1,3 km till ett fågeltorn men vi läser på en skylt att det är avstängt för reparation så vi går bara till den första utsiktsplatsen innan vi vänder. Där ser vi bara ett stort område med riktigt hög vass. Men på vägen dit passerade vi ett par kanaler där vi såg vita hägrar. Minst ett par olika sorter. Bland annat kohäger som är gul på bröstet och har som en liten ”frisyr” på huvudet. Sothöns, rörhöna, purpurhöna och gräsänder såg vi också.



Den långa, rödmarkerade rundan som är 11,5 km ska ta tre och en halv timme att gå och eftersom grinden till parken ute vid stora vägen, som ser ut att vara mycket svårforcerad, stängs och låses klockan 18 har vi inte tid. Dessutom är knappast någon av de andra tre i familjen intresserade av att gå någon längre runda. Vi följer istället den lila slingan som går 750 meter längs en kanal till två gömmen.

Stigen går som en tunnel genom vegetationen och det känns lite som att gå i en djungel med lövträd och fjärilar. Inte alls som vid Medelhavet. Säkert bidrar det varma och fuktiga vädret också till den känslan. Fjärilarna har ett rutigt mönster på vingarna och därtill ett ”öga”. De är rikliga i antal. Möjligen är det kvickgräsfjärilar jag ser. Jag fotograferar också en ljusblå slända.




I gömmena finns det luckor som kan öppnas ut mot våtmarken men som ska hållas stängda när ingen är där. Väderleken bidrar till att minstingen är mycket gnällig och inte vill stanna någon längre tid i gömmena. Om jag fått med mig barnens kikare på resan hade det kanske fungerat bättre med intresset från deras sida men jag hann i alla fall se några fåglar under de tio minuter jag fick i gömmet längst in på den lila slingan. Bland annat kommer en skärfläcka på besök och vandrar omkring i vid en död gren intill den lilla vattenpöl som finns kvar i den just nu ganska torra våtmark som vi från gömmet kan blicka ut över.

Skärfläckan är svartvitbrokig smäcker vadare med långa blågrå ben, ganska lång hals och lång smal och uppåtböjd, svart näbb. Skärfläckan häckar i Europa och i stora delar av Afrika och Asien. I Sverige häckar de i stort sett bara i Skåne, Blekinge, Halland och på Gotland.

Vi ser också en liten fågel med gul mage som enligt en plansch i gömmet heter Matacilla Flava på latin och det känns väldigt imponerande att ha sett denna raritet tills jag kommer hem, googlar och inser att det är en vanlig gulärla. Ja, ja. Fin var den i alla fall. En fisktärna ser vi också.




Det var tack vare ett inlägg i bloggen ”min kreativitet” spm jag hittade hit. Tack för tipset!

1 kommentar

Filed under natur, resa med barn, resor

Roadtrip i Europa med barn – undvik dessa 5 misstag


Att göra en lång roadtrip i egen bil genom Europa kan låta som en fantastisk lockelse. Friheten. Alla ställen du kan nå med bil men som är svåra att nå med kollektiva färdmedel. Slippa strulet med att hyra bil. Och Europa som är så fullt av spännande och vackra platser! Men barnen? Barn gillar ju sällan att åka bil långt? Vilka misstag ska du undvika? Här är min lista med de fem viktigaste:

1. Undvik för långa etapper
Den 26 juni gav vi oss iväg på en roadtrip på 650 mil som varade i tre och en halv vecka. Det blev en fantastisk resa med massor av spännande stopp för både barnen och de vuxna. Men så här i efterhand borde vi antingen gjort resan kortare eller tagit mer tid på oss. Fyra till fem veckor hade nog varit mer lagom för den resan vi gjorde. Inte minst mot bakgrund av att vi hade barn med oss i baksätet.

Att reseplaneringen blev för ambitiös har flera orsaker. En är att jag som planerar har lätt för att bli för ambitiös. Men en annan är att Google Maps visade sig ge alldeles för optimistiska tidsberäkningar för varje deletapp längs hela resan. Jag hade ändå lagt på tid i mina beräkningar för att jag vet att det ofta är så med Google Maps, men jag hade behövt lägga på mer. Har du då deletapper på över 70 mil, som vi hade vid ett par tillfällen, och i princip hela dagen är beräknad för resan inklusive lunchstopp, gör det jättestor skillnad om etappen inleds med att du fastnar en timme i kö vid ett vägarbete. Något som hände oss på etappen från Gent i Belgien till Nantes i Frankrike. Ett råd är alltså att inte ta till för långa etapper. Sedan vet jag att många gör tvärtom. I princip kör i ett sträck, inklusive natten, på vägen ner och/eller på vägen upp och låter barnen och den vuxna som för tillfället inte kör sova i bilen. Personligen tycker jag att det låter ännu jobbigare för alla inblandade.

2. Undvik för många kördagar i rad
Det här är ett råd på samma tema som ovan. Om du trycker in väldigt många, för många, mil på få dagar, och dessutom följer rådet ovan blir det lätt så att varje dag blir en kördag. Det funkar inte. För oss fungerade det att ha flera kördagar i rad men inte hur länge som helst. På nerresan började vi med att köra Karlshamn – Stade – Gent – Nantes – La Rochelle. Det var tänkt att vi skulle stanna en natt på varje ställe och sedan ha tre nätter i Biarritz men vi valde i verkligheten att ta två nätter i La Rochelle och två i Biarritz. Det hade blivit för jobbigt med fem långa kördagar i rad. Fyra fungerade nätt och jämt.

3. Undvik att välja resmål och aktiviteter bara för de vuxna
Det här hade jag så klart tänkt på. Bland annat hade jag valt stoppet i Nantes just för att där finns ett museum med en mekanisk jätteelefant. Själva guidningen i muséet blev inte så jätteroligt för barnen som jag hoppats eftersom guidningen var på franska och ganska långrandig. Men att åka på elefanten tyckte de var häftigt. I Biarritz besökte vi bland annat ett akvarium. Och i Monaco ett zoo (som kanske inte kändes så jätteroligt ur djurens synvinkel men som våra barn uppskattade). Våra barn som då var 10 och 12 år gamla är intresserade av geografi, språk, historia och natur så mycket av det vi vuxna vill se intresserar även barnen. Dessutom tycker vi alla om att promenera och vandra. Även om barnen oftast pratar om digitala spel och filmer med varandra snarare än resmålet när vi går. Det är så klart okej att de gör så.


Vi hade också valt att lägga fem dagar i rad på ett resmål vid havet (Menton) eftersom barnen gillar att bada.

Det kan också vara en fördel om även barnen får vara med och önska resmål. 12-åringen hade varit med och önskat ”mycket Frankrike” eftersom han skulle börja läsa franska i skolan till hösten. Båda pojkarna ”samlar på länder” och var glada för att vi prickade in flera nya länder för dem på resan varav ett par lilleputtar.

4. Undvik att ha alla eller inga nätter inbokade i förväg
Som jag nämnde innan så ändrade vi lite i planeringen efterhand. Det är nästan nödvändigt att kunna göra det. Särskilt när du reser just med barn. Saker händer efterhand som påverkar hur hela familjen vill göra framåt.

Men att inte ha några nätter alls inbokade fungerar inte riktigt heller. Även om den som sitter bredvid i bilen kan leta och boka på nätet efterhand så är det inte alltid så lätt att hitta passande boenden efterhand. Vi såg till att hela tiden ha boende bokat innan vi gav oss iväg till nästa resmål men bokade oftast först kvällen innan. Det enda vi hade bokat när vi gav oss av hemifrån var fem nätter i Menton, på franska rivieran, och två nätter vid den italienska alpsjön Lago di Braies (översta bilden). I efterhand kan jag se att det hade varit skönt om vi haft fler nätter bokade i förväg. Ju längre in vi kom i juli, desto svårare blev det att hitta bra boenden. På ön Rügen i norra Tyskland slutade det med att vi hamnade på ett dyrt lyxhotell. I och för sig en förstklassig avslutning på resan som uppskattades mycket av just barnen. :)

5. Undvik att barnen sitter sysslolösa i bilen
Olika mycket anlag för åksjuka gör att barn i olika grad klarar att spela spel, läsa och se på film i bil. Men om inte det funkar kanske de kan lyssna på sagor och andra berättelser? Och så får man inte glömma bort olika lekar som man kan leka tillsammans i bilen utan vare sig spelplan eller pjäser. Vi brukar tävla om vem som först ser ett djur (fåglar och människor räknas oftast inte – viktigt att reglerna klargörs i förväg). Vi har också en lek som heter ”jag tänker på ett ställe”. Det ska då vara en plats där alla fyra varit tillsammans och de som ska gissa får ställa frågor som har ”ja” eller ”nej” som svar och gissa tills någon gissat rätt. En tredje lek är att man turas om att säga en stad / stad eller land / geografiska namn inklusive floder, sjöar, hav och berg och där näst i tur måste säga att namn som börjar på den bokstav som det föregående namnet slutar med. Varje geografiskt namn får bara användas en gång under samma lekomgång. Att jag läste högt om resmålen vi var på väg till fungerade också ibland. Man får prova sig fram men sysslolösa barn är inga roliga medpassagerare. (”Är vi framme snart”, var femte minut kan göra vem som helst tokig – undviks endast genom just sysselsättning.)


Stade i tyskland valde vi för att den är vänort till Karlshamn, där vi bor.


En liten godismuta är aldrig fel. Här i Gent, Belgien.


Lilleputtländer är roliga! Här Andorra.


Och här San Marino.

2 kommentarer

Filed under barn, resa med barn, resor

Den som reser får se – om en födelsedag i nationalparken Ngorongoro


Igår fyllde jag 50 år. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i Ngorongokratern på Tanzanias fastland. Att få se den platsen har varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Vi åker safarijeep genom nationalparken i Ngorongoro-kratern. Jag börjar få slut på minnesutrymme i kameran och har ägnat en stund åt att radera mindre bra bilder. Fördelen med det är att jag tvingas göra en första gallring. Förutom att jag får möjlighet att fotografera mer. Nackdelen är att jag dessa stunder inte tittar på det fantastiska landskapet utanför jeepen.

När jag nu tittar upp från kameran står Anders upp i jeepen och tittar framåt genom den lucka som uppstått när det höjbara taket höjts. En lucka som är till för att vi turister ska kunna skåda djuren utan glas mellan oss och djuren men också utan att ta några risker. Lejon är inte att leka med. Jag ställer mig bredvid min livskamrat och vi tittar på landskapet och alla djuren som vi passerar förbi.

Ibland ber jag vår chaufför och guide stanna för att vi ska hinna titta längre på djuren och jag fotografera några bilder. Ibland stannar han till på eget initiativ. En gång när jag bett honom stanna för att fotografera en zebraunge vänder zebraungen rumpan till precis när jag har min kamera redo. Jag väntar länge på att den ska flytta sig igen men till sist måste jag ge upp. Det gör nu inget. Bara en liten stund senare ges tillfälle att fotografera en grupp zebror, varav en är en unge, som badar och dricker i ett vattenhål.

Jag har också fotograferat någon zebraunge tidigare på dagen. Jag har dessutom fotograferat bland annat babianer (varav flera ungar), vårtsvin, afrikansk buffel, lejon, både honor och hannar, elefanter, två av de starkt utrotningshotade spetsnoshörningarna och många andra djur. Jag får helt enkelt klara mig utan en bild på just den zebraungen.

Vi kör vidare. Vägen är röd som Afrikas jord och guppig. Gräset är mestadels grönt, men ovanligt kort för årstiden. Jag står fortfarande upp och tittar framåt när vi kör. Håret fladdrar i vinden. Jag står kvar där länge, länge efter att Anders har satt sig ner igen. Jag ser zebror och gnuer, thomsongaseller och grantgaseseller, krontranor och strutsar, hägrar och storkar. 

Vid en ålder av 50 år, exakt på dagen faktiskt, åker jag alltså genom Ngorongoro med den vilda vinden i mitt hår.
Jag tänker att den här stunden på sätt och vis är ännu bättre än allt fotograferande som jag tidigare ägnat dagen åt. Men jag tänker att jag inte skulle velat vara utan de stunderna heller.

Och jag tänker att den som reser får se. Med egna ögon. Och genom egen kamera. Jag är mycket nöjd med min födelsedag.

8 kommentarer

Filed under fotografi, natur, personligt, resa med barn, resor, vackra platser

Italiens vackraste stad?

Det finns många att välja på. Italien är fullt av vackra städer. Och jag har långt ifrån besökt alla. Ändå. Det här måste vara en av kandidaterna till titeln ”Italiens vackraste stad”. Kanske är det hela världens vackraste? Positano heter den lilla staden på Amalfikusten som blev känd på andra sidan Atlanten redan 1953 genom en essä av författaren John Steinbeck. Han skrev bland annat:

”Positano bites deep. It is a dream place that isn’t quite real when you are there and becomes beckoningly real after you have gone.”

Vi befinner oss på den orangea bussen på väg mot Positano. Vi klev på vid vårt hotell strax utanför den lilla byn Praiano. Bussen kör på den berömda kustvägen längs Amalfikusten som ligger en bit söder om Neapel. På de orangea bussarna kan du, till skillnad mot på de kommunala, köpa biljett ombord. Å andra sidan är de lite dyrare. 1,70 Euro per person kostar resan, enkel väg. Bussen är knökfull med folk och vi står längst fram vid busschauffören, vilket i och för sig inte är helt fel när vi passerar svindlande vyer längs den slingrande vägen. Vi ser ut genom framrutan vilket är bra av två skäl: dels är det vackert och dels undviker vi åksjuka. Efter ett antal kurvor stiger tre till turister på bussen och vi får alla pressa oss en bit bakåt.

När vi kommer fram till utkanten av den lilla staden uppmanar busschauffören oss alla att stiga av och pekar på vägen ner åt vänster samtidigt som han säger ”il centro”. I stort sett alla stiger också av. Och på en gång möter vi de underbaraste vyer över den närmast overkliga staden. Alla stannar och fotograferar om och om igen. Vyer och selfies. Selfies och vyer. Själv nöjer jag mig med att fotografera vyerna och mitt resesällskap. Anders fyller 50 år just den här dagen. Men selfies begriper jag mig fortfarande inte riktigt på.

Anders och Albin i Positano.

Alla dessa besökande människor som långsamt rör sig den snirklande vägen ner mot stranden motbevisar Steinbecks förutsägelse att Positano aldrig skulle kunna bli turistiskt. Det har det verkligen blivit. Souvenirbutiker överallt. Keramik och kläder. Restauranger och caféer. Och som så ofta där det är gott om amerikanska turister: även juvelerare och konsthandlare.

Men samtidigt har den amerikanske nobelpristagaren ändå till del fått rätt i sina förutsägelser om Positano. Själva bebyggelsen har inte kunnat förfulas nämnvärt av turismen. (Ett garage i mitten av byn är väl kanske i och för sig inte världens vackraste byggnad men behövs nog för att få plats med alla bilar på besök.) Några stora fula turisthotell har det helt enkelt inte funnits plats för. Och det är tur, även om det samtidigt också innebär att det är svårt att hitta vettiga övernattningsalternativ inne i själva Positano. Vi hamnade, som sagt, en bit utanför.

Positano är en stad känd för sin skönhet snarare än för sin historia. Ändå visar det sig att stan har en intressant sådan. Stad och stad förresten. Normalt skulle vi nog kalla ett samhälle med knappt 4 000 invånare för by, men en stad som under medeltiden tävlade med Venedig i betydelse som handelsstad måste naturligtvis ändå kallas just för stad. Men stadens historia går längre tillbaka ändå. 6 000 år före vår tideräkning bodde människor i grottan La Porta. På 500-talet före Kristus användes stranden som en säker rastplats för sjöfarare och 100 år före Kristus byggdes den första romerska villan på platsen. Kejsaren Tiberius som var adoptivson till Augustus och samtida med Jesus lämnade under en period det hektiska livet i Rom för att bo på Capri. Han ska då ha krävt att få sitt bröd bakat av mjöl som malts i en viss kvarn i Positano. Men det var under 1500- och 1600-talen som staden verkligen blomstrade tack vare handeln. Som mest bodde det 8 000 personer i staden. Det var först på 1800-talet som Positano tappade i betydelse. Steinbeck skyller på ångbåtarna. Och under en period bodde det fler personer i New York som var födda i Positano än de som var kvar i den hisnande vackra staden på Amalfikusten. Enligt Steinbeck levde så många av de som flyttat härifrån längs Columbus Avenue i New York att de fortsatte att fira Positanos olika högtider där.

När Steinbeck skrev sin essä var invånarantalet i Positano nere på 2 000, så nog kom den publiceringen att få betydelse för stadens framtid.

Vi vandrar vidare nerför vindlande gångvägar och trappor. Väl nere på stranden sätter vi oss i en bar och tar något att dricka. Minstingen vill spela lite Pokemon Go som han har installerat på min telefon. Han blir alldeles lycklig när baren där vi sitter i visar sig vara ett Poke-gym.

On the beach in Positano.

Vi går så småningom ut på själva stranden och häpnar igen över stadens skönhet innan vi bestämmer oss för att äta lunch. Här gör jag missen att se ut det populäraste matstället på orten i Tripadvisor och följa länken till vägvisning i appen Kartor. Dels leder Kartor oss fel (till det där garaget) och när jag väl sökt på adressen i Google Maps istället, så att vi hittat rätt, visar sig det populäraste matstället vara ett litet café med få sittplatser som (givetvis!) redan är fullsatt. (Och vi är inte ensamma om att gå besvikna därifrån.)

Istället söker vi oss tillbaka längs vägen genom byn till en restaurang som vi tidigare gått förbi. Här sitter vi sedan och äter på en altan med en fantastisk utsikt över staden och havet. Här är mindre än hälften av borden upptagna. Och maten smakar mycket bra, även om de först missar att laga en av våra beställda rätter som därför kommer in försenat, efter övrigas rätter. Dessutom är det jubilaren som inte får sin mat samtidigt som oss andra.  Men vi löser det genom att dela på maträtterna så att vi får en flerrätters-måltid istället. Ingen skada skedd.

Positano – Italiens vackraste stad? Eller vilken skulle du nominera?

Beach and church in Positano
Latteria
View in Positano
Prosciutto e melone
Katt i Positano
Hibiscus in Positano

15 kommentarer

Filed under appar, resa med barn, resor, vackra platser

Vad är grejen med Pompeji? 16 saker som du inte bör missa

Det är en av världens riktigt stora sevärdheter. Ett självklart världsarv. Men vad är det som är grejen? Jag skulle säga att grejen är två. Varandras motsats och ändå intimt förknippade med varandra. Grejen med Pompeji är nämligen livet och döden. Livet i Romarriket och döden i naturkatastrofer.

För å ena sidan: ingen annanstans finns en hel stad bevarad på det här sättet, mitt i livet. En småstad i Romarriket. Det är i mångt och mycket helheten som är det häftiga. Inga enskilda sevärdheter kan mäta sig med det samlade intrycket av stadens bebyggelse med sina gator i rutnät, trottoarer och farthinder och kvarter med hus. Jag tycker att det mest spännande med Pompeji är att det är så mycket i stadsbyggnaden som är så likt hur det är än i våra dagar. Men också det som var olikt är intressant. Samtidigt: den oerhörda katastrof som var förutsättningen för att vi idag ska kunna vandra omkring i en stad där tiden stannat på år 79 e.kr.

Det var en solig sommardag den 24 augusti det året. I den lilla romerska landsortsstaden med 20 000 invånare hade en lättare jordbävning skakat marken och husen i de tidiga morgontimmarna. Men det var inte värre än att de flesta lugnt sov vidare tills det var dags att gå upp och påbörja dagens sysslor. Pompeji var till vardags inriktad mest på sjöfart och handel. Just den här dagen skulle en festival hållas till guden Vulcanus ära.

Ganska ironiskt kan man tycka eftersom vulkanen Vesuvius istället började spy ut pimpsten och aska strax före lunch. Ett ögonvittne jämförde senare formen på askpelaren som kom ut ur vulkanen med ett pinjeträd. Som en hög stam och en bullig barrtopp såg den ut. Snart nog gjorde tyngdlagen sitt och stenarna och askan började falla ner i omgivningarna. De första dödsfallen berodde på nedfallande stenar, sedan rasade många byggnader, vilket också dödade många och mot slutet var det kvävning på grund av gaser, som koldioxid, och inandad aska som återstoden av befolkningen dog av.

Ett knappt dygn varade katastrofen som dödade alla de som inte hann fly i tid och som sedan täckte staden med flera meter sten och aska och flyttade havslinjen nästan 500 meter längre ut.

Alla räddningsförsök var förgäves och inte heller lyckades det Rom att återuppbygga staden. Istället glömdes den bort och hittades igen först på 1500-talet då enstaka skatter hittades. Utgrävningarna började på 1750-talet och mer systematiskt på 1800-talet och de pågår än idag.

Vi vandrar genom staden som har sovit i nästan 2000 år. Häng med till 16 sevärdheter som du inte bör missa. Inom parentes anger jag också zon (regio) och nummer på respektive sevärdhet i den lilla guidebok som du får i entrén när du löser biljett och som de är skyltade med på plats:


1. Huvudgatan – Via Abbondanza
(Gräns mellan regio II och III, I och IX samt VI och VII.)
Vi börjar vid den mindre ingången närmast centrum och vandrar mot den andra, Porta Marina, via huvudgatan Via Abbondanza och över Forum mot basilikan. Huvudgatan är belagd med stora stenar och i dessa syns vagnspår som ett resultat av trafiken som kört på dem. Farthinder finns också innan korsningarna. Pompeji hade också ett allmänt vattennät som fick vatten via akvedukter och där vatten kunde hämtas i brunnar som kan ses längs gatan. Husen upp och gatan ner, trottoarer och vattenledningar. Känns konceptet möjligen igen? 


2. Venus i snäckans hus
(Regio II, nr 2)
På vägen till Forum passade vi på att se det här huset från det första århundradet före vår tidräkning som är berömt för sin freskomålning av Venus i en snäcka. Här finns också både ett atrium och en innerträdgård som i så många av Pompejis hus.


3. Basilikan – Basilica
(Regio VIII, nr 2)
Vi kikar in i ytterligare ett par hus innan vi skyndar vidare över Forum och bort till basilikan som ligger nära huvudingången. Basilikan var en slags handelskammare och inte alls en kyrka som man skulle kunna förledas att tro av namnet. Statyerna som just nu finns på området tillhör en tillfällig utställning som pågår just i år. De är inte från Pompeji.


4. Forum
(Regio VII, nr 5)
Vi går vidare till kommunkontoret vid forums södra kant. Forum var torget och en mötesplats för handel, politiska möten och religiösa ceremonier. I stora drag samma funktion som städernas torg har haft i alla tider och har ännu idag. Kommunkontoret bestod av tre hus vid Forum-torgets södra kant. Kommunkontoret som ligger vid stadens torg. Känns konceptet möjligen igen av någon?

Jättehuvudena som just nu pryder Forum tillhör en tillfällig utställning.

Vid Forum ligger också Apollos tempel. Det ligger i väster, ungefär mitt på det långsmala torgets ena långsida, mitt emot basilikan. Konsten, dikten, vetenskapens och ljusets gud, Apollo, tillbads här. Tyvärr är det staket runt så vi kan inte gå in och titta.


5. Spannmålsmagasinet – Granai del Foro
(Regio VII, nr 7)
Spannmålsmagasinet är en byggnad försedd med tak som ligger intill Forums nordvästra hörn. Vid tiden för Vesuvius utbrott låg det en grönsaksmarknad här. Här finns numera lerkärl, vagnar, konstföremål och andra fynd som vi kan se bakom galler. Här finns också gipsavgjutningar av en människa och en hund som båda dog under katastrofen år 79. Vid utgrävningarna av den antika staden upptäcktes hålrum i stenmaterialet där en gång döda människor och djur hade legat. Kropparna hade förmultnat, men hålrummen hade blivit kvar. Dessa hålrum fylldes med gips, med början på 1800-talet, och kvar blev avbildningar av många dödsögonblick detta ödesdigra dygn i världshistorien. Och två av dessa kan alltså beskådas i spannmålsmagasinet tillsammans med en stor mängd föremål från staden.


6. Saluhallen – Macellum
(Regio VII, nr 12)
Vid nordöstra hörnet av Forum låg den täckta kött- och fiskmarknaden Macellum. I närheten fanns också ett växlingskontor och en inrättning för vikt och mått.


7. Forumbaden – Terme del Foro
(Regio VII, nr 10)
Från Forum går vi till Forumbaden som ligger strax norr om torget. Vi äter lite lunch på en restaurang på vägen hit. Forumbaden var ett av stadens badhus och det hade olika avdelningar för män och kvinnor. Männens avdelning var större än kvinnornas, som inte heller hade hunnit restaureras efter en jordbävning som inträffade år 62. Männens avdelning hade både kalla, medelvarma och heta bad. En av bassängerna påminner mycket om moderna lugn- och robassänget med en avsatts att sitta på längs kanten. I badhuset hittades på 1800-talet 500 lampor som använts för att lysa upp det när det hölls kvällsöppet. 


8. Thermopolium Caupona
(Regio VI,nr 5)
Det här var en liten bar som låg en bit norr om Forum. Vinet serverades kylt ur urnor som stod i vattenfyllda håligheter uthuggna direkt ur barborden. Här finns också rejäla lerkärl att titta på. Intill ligger den tragiska poetens hus där vi såg den berömda mosaiken ”varning för hunden” genom en glasskiva.


9. Mysterievillan – Villa dei Misteri
(Regio VI, nr 22)
Det tar en liten stund att promenera till sevärdhet nummer åtta på vår lista. Den här villan ligger nämligen en bit utanför Pompejis stadsmur. De färgrika väggmålningarna i det stora huset och särskilt den som föreställer människor i naturlig storlek mot röd bakgrund gör att Mysterievillan är värd den extra promenaden. Ett av motiven ska vara en brud som invigs i de dionysiska mysterierna. Därav namnet på mysteriehuset.


10. Faunens hus – Casa del Fauno
(Regio VI, nr 1)
Det här är ett av de största privata boningshusen i Pompeji. Det är döpt efter den bronsstaty som finns på en av innergårdarna. Välbärgade familjer hade hus som upptog hela kvarter och var byggda runt två öppna innergårdar, det italienska atriet och den mer grekiska trädgården. I atriet fanns ofta en bassäng som fungerade både som prydnad och för uppsamlande av regnvatten som sedan förvarades under bassängen. Impluvium kallades konstruktionen. 

I Faunens hus finns också en berömd bild föreställande en krigsscen med Alexander den store.

11. Bordellen – Lupanar
(Regio VII, nr 18)
Bordeller fanns det också i staden. Den här var dekorerad med antik porr i form av mosaik. Här köar vi i Pompejis längsta kö för att komma in och se små,blekta bilder som sitter högt upp. 

12. Stabianska baden
(Regio VII, nr 16)
Här är det också lite kö för att komma in. Det här är Pompejis äldsta badanläggning. Takmålningarna är behållningen. Men ska du välja bara ett badhus tycker jag att du ska se Forumbaden istället.


13. Stora teatern
(Regio VIII, nr 10)
Teatern är inte helt lätt att hitta till där den ligger mitt inne i ett kvarter men den är mycket väl bevarad och värd att se. Här hölls gladiatorspel när det begav sig.


14. Gladiatorbarackerna
(Regio VIII, nr 11)
Här bodde gladiatorerna. Pinjeträden och bergen i bakgrunden bidrar till en vacker vy.


15. Lilla teatern

(Regio VIII, nr 12)
Den lilla teatern hade före katastrofen tak och här hölls konserter och liknande arrangemang.


16. Flyktingarnas trädgård – orto dei fuggiaschi
(Regio I, nr 14)
I en liten glasmonter har några gipsavgjutningar av några av katastrofens offer samlats. Flera är barn. Här kan vi något ana hur hemsk denna katastrof måste ha varit för dem som drabbades. Vår minsting blir upprörd och säger ”Nu går jag här ifrån!” Och det gör vi också. Mätta på intryck,

7 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor

Carcassonne – en sagoblandning av lyckat fejk och äkta vara

På håll ser den gamla befästningen ut som en vy ur en medeltida saga. Carcasonne heter staden i södra Frankrike som kanske just därför är så känd för sin världsarvsklassade gamla stad och ringmur. Som är en blandning av lyckat fejk och äkta vara. Vi besökte staden på ett kort lunchstopp på vägen mellan Andorra och Provence. 

I förväg har jag sett ut en parkeringsplats utanför ringmuren och en restaurang innanför. I verkligheten visar sig parkeringen vara fullbelagd och det tar en stund innan vi hittar en annan.

Väl innanför muren upphör telefonens gps att fungera och vi är snart lost. Vi får helt enkelt välja en restaurang på slump istället. Och det går ju också bra. När vi sitter och väntar på maten läser jag om stadsmuren att den var nära att rivas vid mitten av 1800-talet. Det var beslutat så på grund av att muren då till stora delar var nedgången. Men det bev opinion mot rivningen och istället påbörjades en restaurering som pågick till 1960-talet. Även om restaureringen anses arkitektoniskt lyckad avviker den en del från originalet. Särskilt tornen. ”Fejk alltså”, dömer jag i det läget.

Det blev bara ett kort lunchstopp i Carcasonne därför att det inte är möjligt att få in hur mycket som helst i en rundresa i Europa. Annars hade jag gärna stannat över natten. Jag kan nämligen tänka mig att den värsta turistrusningen avtar något på kvällarna. Men även om besökarna var många så där mitt på dagen i juli så var stan ändå klart sevärd. Och jag hade gärna stannat längre, som sagt.

Och när jag nu i efterhand läser på lite noggrannare om stadens historia, inser jag att ringmuren inte alls bara är fejk. Tvärtom är de nedersta delarna av muren och det äldsta tornet från romartiden och sedan har anläggningen byggts till och byggts om i så många historiska vindlingar att det inte går att hålla reda på allt. Det är kungar och krig mellan olika kristna inriktningar och belägringar och en gris som kastad ut över muren och… Det går som sagt inte att hålla reda på allt.

Carcasonne är inte bara en utan många medeltida sagor. I en skön blandning av fejk och verklighet.

Efter besöket söker vi efter en utsiktsplats där jag ska kunna fotografera staden på håll. Men vi är för långt ifrån för att bilderna ska bli lyckade. Mitt tips till dig som vill fotografera en snygg vy över staden är därför att stanna till en eller flera gånger på vägen in mot staden. I alla fall om du kommer söderifrån.







7 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor, vackra platser

Höstlovsresa – mina 10 bästa tips!

För den som har barn i skolåldern kan höstlovet tyckas som en perfekt vecka att åka på utlandssemester. Barnen är lediga från skolan och här hemma har har löven fallit och vi har gått in i senhösten. Vädret är alltså inte det bästa för den som stannar i Sverige. Få är dessutom uppbundna av traditioner på hemmaplan kring höstlovet som många annars är kring till exempel jul och påsk. Men. Det är bara ett ”litet” problem: ”alla” andra föräldrar tänker likadant. Och till skillnad mot sport- och påsklov har alla barn i hela landet lov precis samma vecka. Vilket innebär att charterresorna både är tidigt uppbokade och orimligt dyra. Så vad göra? Här är mina tio bästa råd. Fem allmänna och fem resmål.

1. Boka tidigt
Egentligen ett självklart råd inför en vecka med extremt bokningstryck är att vara ute i mycket god tid. Särskilt om du trots priserna ändå funderar på charter och vill ha mycket att välja på. Exakt hur långt i förväg som gäller för olika charterresmål vågar jag inte uttala mig om eftersom jag valt att inte boka charter något höstlov på grund av det höga prisläget. Men gissar på att förhandsbokning ett år i förväg kan behövas för vissa resmål. Dyrt blir det säkerligen ändå.

Men vissa resmål finns fortfarande kvar. Kollade ett av charterbolagen idag och en vecka på Kanarieöarna kostar lördag till lördag på höstlovet runt 40 000 kr för en familj med två vuxna och två barn och då ingår inga måltider i det priset! Priset gäller från Arlanda. Men även om du följer mitt nästa råd och flyger reguljärt bör du helst vara ute i god tid. Särskilt om du söker efter direktflyg.

2. Flyg reguljärt eller ta tåget
Charter är som sagt hårt bokat och extremt dyrt på höstlovet. Även om du brukar resa charter annars så är höstlovet rätt tillfälle att prova andra sätt att resa. Även reguljärflyget och tåget är så klart hårdare bokat än annars men påverkas inte lika extremt som charterresorna. Att åka tåg utomlands har blivit krångligare och krångligare. Men om du först bokar resan till Köpenhamn hos SJ kan du sedan boka resan vidare till till exempel Berlin på tyska DB. Det är fortfarande möjligt att åka tåg utomlands. Och varför inte stanna nån natt i Köpenhamn också på vägen?

Annars är ju flyget oftast mest praktiskt ,men är du så här sent ute är mycket fullbokat. Var beredd på att du kan behöva kompromissa med resmål, kostnad, flygtider, mellanlandningar och hemresedag om du vill boka en flygresa så här tätt inpå. Bättre och billigare än charter kan jag nästan ändå lova att det blir just på en höstlovsvecka.

3. Flyg från Kastrup om du kan
Alla skolbarn i Sverige har höstlov samtidigt men inga danska barn. Det här gör att vi som bor i södra Sverige har ett bättre utgångsläge än övriga svenskar på höstlovet. Vi brukar ju även i vanliga fall flyga från Kastrup. Den som har ett rimligt avstånd till den danska huvudstadens flygplats men i och för sig något närmare till Arlanda bör just på höstlovet fundera på om inte Kastrup är ett bättre alternativ just den här veckan. Därför att därifrån finns det fler resor kvar till lägre pris. Även dansk charter kan vara värd att utforska på nätet och kanske hittar du en resa där. Tänk dock på att den danska kronan är betydligt dyrare än den svenska när du jämför pris.

4. Tänk utanför barnfamiljsboxen
Det är naturligt att tänka sol och bad när du först börjar fundera på en höstlovsresa. Problemet är att Europa har höst i olika stadier och av olika slag. Det gör att badväder inte kan garanteras även om det mycket väl kan vara soligt och möjligt att doppa sig i Medelhavet. Cypern har ofta bättre väder den här veckan men dit är det svårt att hitta direktflyg. Egentligen är vädret ganska perfekt den här tiden i Mellanöstern och Nordafrika. Många väljer Dubai på höstlovet och fortfarande reser många till Egyptens resmål vid Röda havet. Ändå. Det kan kännas lite oroligt i den delen av världen just nu. Och ska du flyga ännu längre bort kan en vecka kännas lite kort.

Så hur göra? Det vi har gjort är att tänka bort renodlade badresmål. Vi har valt att istället besöka olika städer i södra Europa. Klimatet är varmt och behagligt jämfört med hemma även om det råkar vara mulet och kanske till och med regnar en skur. När vi haft tur med vädret har det varit sommarvärme och har vi då befunnit oss vid Medelhavet har vi kunnat ta oss ett eller annat dopp.

5. Ta en kortvecka
Hemresorna höstlovets avslutande helg, och i synnerhet söndagen, är extra hårt bokade. Kanske kan du resa hem någon av de sista vardagarna i veckan istället? Flexibilitet kan även behövas vad gäller avresedagen. Men där är det inte lika givet vilken dag som är hårdast bokad. Ett upplägg som kan vara värt att prova är tisdag till fredag. Men till ett annat resmål är kanske måndag till lördag bättre. Eller fredag kväll till torsdag. Du får prova dig fram.

Men vilka resmål kan då fungera? Här är fem som jag vill lyfta fram:


6. Åk till Madrid
Tänk Spanien och storstad: Och jag kan nästan slå vad om att du tänker på Barcelona. Och jag kan hålla med om att det mycket väl kan vara det bästa storstadsvalet i Spanien för en barnfamilj. Dock kan det vara svårt att hitta resor dit på höstlovet. Så var det det året när vi hamnade en långhelg i Madrid. Det visade sig vara ett utmärkt val för en höstlovsresa. Vädret var behagligt för utomhusaktiviteter och den spanska huvudstaden hade mycket spännande att visa upp. För fem år sedan var våra barn fortfarande så små att de också uppskattade att leka en stund på varje lekplats vi passerade och då kunde vi föräldrar sitta på en bänk i solen och småprata medan barnen lekte av sig. Andra minnen är att vi åkte dubbldäckare och då bland annat såg Real Madrids hemmaarena, båtrodd i en park och att vi åt tapas på en restaurang där övriga gäster var ur lokalbefolkningen och inga andra turister hittat de kvällar vi var där. Och så minns jag Halloween den 31 oktober och alla utklädda barn som var ute på stan den kvällen.


7. Välj Aten
Den grekiska huvudstaden är ofta för het att besöka på sommaren. På höstlovet är vädret svalare. Se Akropolis och läs för barnen om hur grekerna trodde på gudinnan Athena och att hon föddes i full stridsutrustningar ur Zeus huvud. Min minsting skrattade i alla fall så att han kiknade åt det. Och ströva sedan runt i Plakaområdet och ät god grekisk mat på nån mysig restaurang. Kanske ta en färja från Pireus till nån av öarna. Varför inte till Egina som ligger närmast? 


Där finns en liten utgrävning med tillhörande museum att titta på förutom den lilla staden. Har ni tur med vädret finns där också ett par stränder att välja på.

8. Ta en långweekend i Venedig
Sista veckan i oktober är precis i slutet av turistsäsongen i Venedig. På många sätt är det därför den perfekta tidpunkten för ett besök i en stad som i högsäsong får ta emot fler besökare än den egentligen klarar av. Jag tror att vi när vi var där dagarna hade ganska typiskt väder för den tiden på året i Venedig: Lite dis och dimma, lite solsken, lite mulet, en enstaka åskskur och så soldis igen.

Att Venedig är en annorlunda stad med sina kanaler istället för gator är uppenbart och fascinerande även för barn. Att åka gondol eller Vaporetto genom staden är ett roligt äventyr för både stora och små. I alla fall när inte trängseln på vaporetton blir för häftig. De färglada husen på ön Burano är också en trevlig utflykt (bilden). Men även om Venedig alltså fungerar som familjeresmål så måste det nog erkännas att det är en destination som något mer tilltalar de vuxna i familjen än barnen. Venedig är en dyr stad och en förlängd weekend räcker mer än väl för att hinna uppleva staden. Våra barn hade sett den tecknade filmen ”Scoobydoo och gondoljärspöket” innan resan och det gjorde att vi kunde spana efter och skoja om gondoljärspöket under vår vistelse. Vilket nog gav barnen lite extra krydda.


9. Visa barnen den eviga staden Rom
Det är något alldeles särskilt med Rom. Den eviga staden. Av alla storstäder jag besökt är Rom nog favoriten. Tänk att gå en höstlovsdag längs Tibern, titta på roligt parkerade bilar och se platanerna skifta i höstfärger. Titta på duvorna och promenera via broarna vid Tiberön och förbi Cloaca Maxima. Tänk dig en underjordisk avloppskanal från 600-talet före Kristus som fortfarande är i bruk. Snacka om hållbart samhällsbyggande!

Tänk dig att visa dina barn Colloseum och Forum Romanum. Och Vatikanen. Kanske när påven talar till folket. Tänk dig att göra en utflykt till Roms akvedukter eller till en badort någonstans längs kusten. Och. Tänk dig att äta en glass på Piazza Navona. Gärna pistage. Och njuta av det milda vädret. Tänk dig ett höstlov i Rom.

10. Chansa på badväder vid Konnos Bay
Här kommer undantaget från huvudregeln att inte välja en badort vid Medelhavet den här tiden på året. För det här är ren landsbygd med en badstrand som brukar vara fullproppad på sommaren men som på höstlovet är betydligt lugnare. Och om du hyr bil på flygplatsen kan du göra utflykter till Nicosia och andra städer dagar när vädret inte tillåter bad. Och sedan. När solen väl skiner då är det riktigt ljummet i vattnet och dessutom fin snorkling för både vuxna och barn. Men var beredd på att du kommer att behöva mellanlanda någonstans i Europa på vägen till och från Cypern. Bilden överst i inlägget är från Konnos Bay.

Ett bonustips: New York
2016 var vi i New York på höstlovet. Och upplevde bland annat Halloween. Här är en liten film om den resan:

Höstlovstips från andra bloggare
Bloggen City Lover Reser tipsar om höstlovsresmålen Valencia, Lissabon och New York. Ett annat tips är att södra Spanien är perfekt på hösten, det är inte längre trångt på stränderna och det är varmt men inte hett. Vattnet är däremot hur skönt som helst.

4 kommentarer

Filed under resa med barn, resor

Forsakar – länsstyrelsen avråder från detta! 

Att vandra längs den nedre stigen vid Forsakar är fortfarande möjligt även om länsstyrelsen avråder ifrån det. Att klättra i själva vattenfallen är knappast heller att rekommendera…

Forsakar räknas som Skånes två högsta vattenfall. Naturreservatet ligger vid Degeberga i södra delen av Kristianstads kommun.

Lämna en kommentar

Filed under barn, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, YouTube

Minisemester med vandring från Haväng till Kivik

img_8858Redan trött på ekorrhjulet? Den skånska och blekingska sommaren är inte slut än. Varför inte göra som vi gjorde i helgen? Unna dig en minisemester på Österlen och vandra längs havet. Vi gick från Haväng till Kivik och tillbaka och bodde sedan en natt på STF-vandrarhemmet där vi passade på att uppleva Havängsdösen vid både solnedgång och soluppgång.

Tioåringen och jag vandrar barfota sida vid sida i vattenbrynet tillbaka mot vandrarhemmet vid Haväng där vi ska sova natten mellan lördag och söndag. Jag håller mina nya vandrarskor i ena handen och mobilfotograferar med den andra. Inte på grund av skoskav eller nåt sånt utan för att det är mysigt. Solen värmer men står ganska lågt på himlen nu och havet guppar stilla. Bafotavandring på Österlen. Det är fortfarande så pass mycket sommar att det är mer uppfriskande än kallt att gå med fötterna i vattnet.

Anders och tolvåringen går lite snabbare framför oss. Det är Anton, tolvåringen, som har ryggsäcken med badgrejor och kvällsfika på ryggen. Han bär den nästan hela vägen från Kivik till Haväng. Han börjar bli stor! Men vi bytte aldrig om till badkläderna eftersom vi tyckte att vattnet ändå var ganska så kallt, trots att vi såg flera som badade. Men kvällsfikan som är inhandlad i Kivik skulle senare komma att komma väl till pass som picknick vid solnedgången i kanten av skjutfältet vid Haväng vid åttatiden på kvällen.

Men just nu vandrar vi alltså tillbaka mot Haväng efter att först ha gått längs med, men ovanför, strandlinjen ner mot Vitemölla där vi ätit sen lunch på strandhotellet. Det tog oss en timme och tio minuter att gå sakta från vandrarhemmet vid Haväng till Vitemölla strandhotell och vi anlände fem över halv tre, 25 minuter innan de skulle duka av lunchbuffén. Men vi hann äta och det smakade mycket gott. Dyrt var det, tusen kronor för oss fyra, men så är det ett fint hotell också. Men med en brokig historia. I den klassiska byggnaden från 1913 startade verksamheten först som svartklubben ”Röda lyktan” och senare har där varit bland annat hem för finska krigsbarn, flyktingförläggning för polska kvinnor på 40-talet samt hem för trötta husmödrar. Men numera är den alltså en finare restaurant och hotell. Tre porschar stod parkerade utanför byggnaden när vi var där. Kanske var bilägarna gäster vid den vigsel som förrättades nere vid stranden när vi lämnade hotellet för att fortsätta vår vandring.


Väl framme vid Kivik köpte jag var sin glass till pojkarna medan Anders handlade matsäck till kvällen. Och tillbaka går vi alltså precis i strandlinjen. Hela vandringen fram och tillbaka blev elva kilometer.

Nästa morgon har jag ställt in mobilens larm i tid för att vi ska hinna gå ner till havet och se soluppgången vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel. Det har börjat mulna på, men vid horisonten är en strimma där vi ser solen gå upp och molnen på himlen över megalitgraven bildar vackra mönster. Tillbaka på vandrarhemmet sover vi en eller två timmar till, innan det är dags att gå upp och äta frukosten som dukats upp i frukostmatsalen klockan halv åtta. Då har det börjat åska och regna intensivt. Då är det mysigt att sitta inomhus och äta av en god frukost. Att bo på vandrarhemmet är lika dyrt som att bo på hotell på andra håll, men stället har onekligen ett unikt läge och Skepparpsgården som har varit vandrarhem sedan 1952 och invigdes av Dag Hammarskiöld, är onekligen en charmig skånsk korsvirkesgård. Och att köpa till fukost är väl värt sitt pris.














4 kommentarer

Filed under hållbart resande, miljö, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Sellin – badort med fejkad brygga på Rügen

img_7883-1Visste du att den vackra badbrygga som ofta syns på bilder från resmålet Sellin på den tyska semesterön Rügen faktiskt är fejk? Eller. Fejk och fejk. Låt mig berätta dess historia och lite annat om Sellin som vi besökte som avslutning på vår rundresa i bil genom Europa tidigare denna sommar: 

När vi installerat oss på hotellet bestämde jag mig för att ta en promenad ner till havet. Jag hade sett på kartan att gatan som vårt hotell låg vid låg i rät vinkel mot havet. Så jag började promenera nerför den gatan. Efter en stund kom jag till entrén någon slags badland eller liknande. När jag då tittade på kartan i mobilen visade det sig att jag gått åt fel håll. För att gå mot havet borde jag ha gått uppför gatan istället för nerför. Det var bara att vända om. När jag väl kom fram till Seebrücke Sellin mötte jag resten av min familj som gått ut något senare och där möttes jag också av en hänförande utsikt. Vilken fin gammal brygga som låg där nere! Men vid en närmare titt: kanske var den inte så gammal ändå?

Sellin är, som du kanske redan vet, en badort på Rügen som i sin tur är en ö som ligger i Östersjön och nås med färja från Trelleborg. Fram till 1326 var Rügen ett eget furstendöme men kom sen att tillhöra Pommern och var mellan åren 1648 och 1815 svenskt. Efter andra världskriget kom ön att hamna i Östtyskland.

Bryggan som du ser när du kommer upp till krönet vid sandstranden i Sellin byggdes efter murens fall. Bygget påbörjades 1992 och blev klart 1998. Det är alltså ingen gammal brygga. Men ändå har den anor.

Sellin blev badort 1880. Orten består till stor del av ljusa sekelskiftsvillor och hotell med mycket snickarglädje. Oftast är trädetaljerna vitmålade. Den första längre brygga som byggds på platsen var också den längsta hittills. Den byggdes 1906 och var drygt 500 meter lång. Dagens brygga är knappt 400 meter. Redan den första bryggan var utrustad med en restaurang vid strandkanten. Byggnaden var inte helt olik dagens och hade också dubbla torn men saknade sidoflyglar. Bryggan och restaurangen raserades i en brand 1920 och byggdes upp igen 1925 med delvis nytt utseende. Då hade sidoflyglarna tillkommit. Under andra världskriget förstördes bryggan igen. Men det var inte kriget som tog bryggan vintern 1941/1942. Det var isen. Men byggnaden blev kvar och fungerade som danspalats under 1950- till 1970-talen.

1953 ägde, liksom i andra östersjöbadorter på DDR:s område, den så kallade ”Aktion Rose” rum. De flesta privata badhotellen konfiskerades av staten. Både hotellen och det danspalats som var kvar av bryggan i Sellin förföll. 1978 måste det senare rivas medan de flesta av hotellen kunde renoveras efter det tyska återförenandet.

När vi kommit fram till bryggan promenerade vi ner för de branta trapporna och ut på piren. Längst ut finns numera en lustig konstruktion som fungerar som en slags undervattenshiss som tar turister ner till Östersjöns botten. Vi provade inte. Gissade att det är en turistfälla.

Men senare på kvällen gick vi tillbaka till bryggan och åt middag på restaurangen där. De hade ett bra utbud och god mat. Det var så bra att vi åt faktiskt där båda kvällarna i Sellin och på lunchen där emellan.
Vi hade tur med vädret. Det var soligt och varmt. Till och med i vattnet. Vi blev kvar på stranden lite väl länge utan solskydd under vår dag i Sellin så vi brände oss lite. Så efter en sen lunch gick vi en promenad längs stranden åt nordväst. Stranden låg då i skugga. Förutom vid bryggan, där det är fin sandstrand, består stranden mest av stora, rundade stenar, med avbrott av någon kortare sträcka med sand. Förutom det påminner stranden faktiskt en hel del om den vid Stenshuvud i Skåne. Det var inte helt lätt att promenera men det gick. Och när vi till sist hittade en liten sandplätt i solen fick jag med mig minstingen på ett dopp medan de andra två spelade strandtennis.

Sammantaget var vi väldigt nöjda med vår vistelse i Sellin. Den sista kvällen drog till och med en festival igång som påminde om Östersjöfestivalen som samtidigt drog igång hemma i Karlshamn. En händelse som såg ut som en tanke eftersom vi var på väg hem till den för barnens skull. På så sätt kan man ju med lite välvilja säga att de inte missade någon dag av festivalen.

Uppdatering: Claudia Andersson säger på denna bloggens sida på Facebook: ”Dykarklockan i sellin är faktiskt ingen turistfälla. Rätt häftig att se alla varelser genom den och förstår man tyska så är det guiden berätta väldigt intressant. Är det storm kan man dock inte se så mycket då sanden skymmer sikten.”









1 kommentar

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

YouTube-klipp från Tjärö

Det är som vanligt. Om jag lägger ut klipp på Facebook får de ofta tusentals visningar. Så även med detta klipp från Tjärö. Men trots att det legat något dygn längre på YouTube har det knappt visats alls där. Men jag fortsätter att envisas med att lägga ut klipp där också. Om inte annat kan det vara bra att ha dem sparade på två ställen. Ibland lägger jag ett kortare klipp på Facebook och ett längre på YouTube. Men den här gången fick de bli lika långa.

Lämna en kommentar

Filed under Blekinge, natur, resa med barn, resor, YouTube