Category Archives: resa med barn

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Filed under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Biniaraix – byn på Mallorca där minstingen vägrade 


På vägen till Port De Sóller har jag bestämt att vi ska göra ett stopp i den lilla byn Biniaraix. Jag har sett ett foto av byn i min guidebok och tyckte att den såg gullig ut. Dessutom ligger den nära nog längs vägen. Jag valde mellan den byn och Fornalutx för ett kort stopp för en fika. För att vi helt kort skulle få se ett annat Mallorca än bara strändernas.

Biniaraix är ett populär stopp för vandrare. Men den här gången finns inget tidsutrymme för någon vandring i bergen. Sträcka nr 7 på vandringsleden Gr 221 går annars från Muleta via Sóller till Biniaraix, vidare via Cuber och så till Tossals Verds. En sträcka som beräknas ta åtta timmar.

Genom Fornalutx
Men vi ska bara göra en kortare promenad genom själva byn har jag tänkt, och Googles karta visar var i Sóller vi ska svänga av. Vägen passerar sedan genom Fornalutx, vilket jag inte alls varit medveten om att den skulle göra. Och jag bestämmer mig för att ta ett fotostopp där på vägen tillbaka.

Orsaken till ilskan
Men sedan börjar bekymren. Google Maps säger att vi ska svänga till vänster där det också mycket riktigt är skyltat mot Biniaraix. Men samtidigt säger skylten också något om infartsförbud vissa tider och det hinns inte med att tolka all information, men jag tar ett snabbt beslut och säger till Anders. ”Kör in ändå!” Vilket han också gör. Det är en trång väg och det blir några knixiga möten. Men det är inte det stora problemet.

Det stora problemet är istället att vår svårt regelstyrda och säkerhetstänkande minsting, elvaåringen blir vansinnig. Han kräver att vi genast ska vända. Som om det ens vore en möjlighet. Och när vi kommit fram till Biniaraix vägrar han kliva ur bilen.

Upplösningen
Vad gör man? Ger ungen rätt och åker tillbaka direkt? Jag vill inte ge efter utan kliver ur bilen och vår förstfödde, 13-åringen följer efter mig. Vi går en liten runda utanför byn och när vi är på väg tillbaka har Anders äntligen fått med sig minstingen ut ur bilen.

Så det blir ett fikastopp ändå tillslut. Eftersom caféet där vi går in inte tar kort nöjer vi oss med att dela på tre drycker. Men det är mysigt att sitta där en stund, småprata och vara sams igen. Jag hade tänkt mig en längre promenad i byn, men det får vara. Lika bra att åka vidare.


Hur hantera barn som vägrar på resa?
Är det fel att ta med barn till bergsbyar? Jag tycker inte det. Jag tycker att barn lär sig mycket av att komma ut och se sig omkring. Och oftast tycker våra barn att den typen av utflykter också är roliga. Det går till och med att få med dem på kortare vandringar ibland utan gnäll. Men just den här gången borde jag kanske ha avstått? Jag visste att pojkarna ville komma snabbt till Port De Sóller där de skulle träffa sina kusiner senare samma kväll. Kanske skulle jag ha begripit att vuxenlogik – ”vi träffar inte dem snabbare för att vi kommer fram snabbare – de har inte ens börjat flyga än” – inte alltid biter på barn även om de förståndsmässigt begriper logiken.

Men när vi nu tagit oss till den här byn tycker jag att det hade varit fel att ge efter. Jag tänker att det riskerar att bli en signal om att den typen av ”vägran” fungerar och att risken då är större att proceduren kommer att upprepas. Vad tror du?


9 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Fågelskådning, ”djungel” och björnbär i Parc Natural de S’Albufera på Mallorca


Strax norr om Playa de Muro och några kilometer söder om Port d’Alcudia ligger ett naturreservat lite otippat i ett utdikat våtmarksområde. Men trots dikena från mitten av 1800-talet är området fortfarande relativt fuktigt och här är gott om fåglar.

Vi kommer hit strax innan sista insläpp i reservatet klockan 16. Vi går längs med en kanal där det växer fikon och björnbär, bland annat. Jag förvånar mig över att björnbären redan i slutet av juni är mogna här nere. Men samtidigt blommar de också. Med rosa små rosor. Jag vet inte om det är tillåtet att plocka och smaka björnbär i naturreservatet. Skulle det vara förbjudet så gjorde jag det aldrig, men om det är tillåtet kan jag berätta att de smakar gott. Det tar längre tid att gå från grinden ute vid stora vägen till reservatets center än vi trott men vi är ändå här fem i fyra. Anders har läst att vi behöver en biljett, som ska vara gratis, för att få besöka reservatet. Men centret har redan stängt så vi struntar helt enkelt i det. Det går bra att promenera vidare ändå.


Det är hett och kvavt väder den här eftermiddagen och precis när vi går in i reservatet börjar det regna. Jag har med ett paraply, men jag har knappt hunnit fälla ut det innan det är dags att fälla ihop det igen.

Vi hade tänkt följa den svartamarkerade vandringsleden 1,3 km till ett fågeltorn men vi läser på en skylt att det är avstängt för reparation så vi går bara till den första utsiktsplatsen innan vi vänder. Där ser vi bara ett stort område med riktigt hög vass. Men på vägen dit passerade vi ett par kanaler där vi såg vita hägrar. Minst ett par olika sorter. Bland annat kohäger som är gul på bröstet och har som en liten ”frisyr” på huvudet. Sothöns, rörhöna, purpurhöna och gräsänder såg vi också.



Den långa, rödmarkerade rundan som är 11,5 km ska ta tre och en halv timme att gå och eftersom grinden till parken ute vid stora vägen, som ser ut att vara mycket svårforcerad, stängs och låses klockan 18 har vi inte tid. Dessutom är knappast någon av de andra tre i familjen intresserade av att gå någon längre runda. Vi följer istället den lila slingan som går 750 meter längs en kanal till två gömmen.

Stigen går som en tunnel genom vegetationen och det känns lite som att gå i en djungel med lövträd och fjärilar. Inte alls som vid Medelhavet. Säkert bidrar det varma och fuktiga vädret också till den känslan. Fjärilarna har ett rutigt mönster på vingarna och därtill ett ”öga”. De är rikliga i antal. Möjligen är det kvickgräsfjärilar jag ser. Jag fotograferar också en ljusblå slända.




I gömmena finns det luckor som kan öppnas ut mot våtmarken men som ska hållas stängda när ingen är där. Väderleken bidrar till att minstingen är mycket gnällig och inte vill stanna någon längre tid i gömmena. Om jag fått med mig barnens kikare på resan hade det kanske fungerat bättre med intresset från deras sida men jag hann i alla fall se några fåglar under de tio minuter jag fick i gömmet längst in på den lila slingan. Bland annat kommer en skärfläcka på besök och vandrar omkring i vid en död gren intill den lilla vattenpöl som finns kvar i den just nu ganska torra våtmark som vi från gömmet kan blicka ut över.

Skärfläckan är svartvitbrokig smäcker vadare med långa blågrå ben, ganska lång hals och lång smal och uppåtböjd, svart näbb. Skärfläckan häckar i Europa och i stora delar av Afrika och Asien. I Sverige häckar de i stort sett bara i Skåne, Blekinge, Halland och på Gotland.

Vi ser också en liten fågel med gul mage som enligt en plansch i gömmet heter Matacilla Flava på latin och det känns väldigt imponerande att ha sett denna raritet tills jag kommer hem, googlar och inser att det är en vanlig gulärla. Ja, ja. Fin var den i alla fall. En fisktärna ser vi också.




Det var tack vare ett inlägg i bloggen ”min kreativitet” spm jag hittade hit. Tack för tipset!

1 kommentar

Filed under natur, resa med barn, resor

Roadtrip i Europa med barn – undvik dessa 5 misstag


Att göra en lång roadtrip i egen bil genom Europa kan låta som en fantastisk lockelse. Friheten. Alla ställen du kan nå med bil men som är svåra att nå med kollektiva färdmedel. Slippa strulet med att hyra bil. Och Europa som är så fullt av spännande och vackra platser! Men barnen? Barn gillar ju sällan att åka bil långt? Vilka misstag ska du undvika? Här är min lista med de fem viktigaste:

1. Undvik för långa etapper
Den 26 juni gav vi oss iväg på en roadtrip på 650 mil som varade i tre och en halv vecka. Det blev en fantastisk resa med massor av spännande stopp för både barnen och de vuxna. Men så här i efterhand borde vi antingen gjort resan kortare eller tagit mer tid på oss. Fyra till fem veckor hade nog varit mer lagom för den resan vi gjorde. Inte minst mot bakgrund av att vi hade barn med oss i baksätet.

Att reseplaneringen blev för ambitiös har flera orsaker. En är att jag som planerar har lätt för att bli för ambitiös. Men en annan är att Google Maps visade sig ge alldeles för optimistiska tidsberäkningar för varje deletapp längs hela resan. Jag hade ändå lagt på tid i mina beräkningar för att jag vet att det ofta är så med Google Maps, men jag hade behövt lägga på mer. Har du då deletapper på över 70 mil, som vi hade vid ett par tillfällen, och i princip hela dagen är beräknad för resan inklusive lunchstopp, gör det jättestor skillnad om etappen inleds med att du fastnar en timme i kö vid ett vägarbete. Något som hände oss på etappen från Gent i Belgien till Nantes i Frankrike. Ett råd är alltså att inte ta till för långa etapper. Sedan vet jag att många gör tvärtom. I princip kör i ett sträck, inklusive natten, på vägen ner och/eller på vägen upp och låter barnen och den vuxna som för tillfället inte kör sova i bilen. Personligen tycker jag att det låter ännu jobbigare för alla inblandade.

2. Undvik för många kördagar i rad
Det här är ett råd på samma tema som ovan. Om du trycker in väldigt många, för många, mil på få dagar, och dessutom följer rådet ovan blir det lätt så att varje dag blir en kördag. Det funkar inte. För oss fungerade det att ha flera kördagar i rad men inte hur länge som helst. På nerresan började vi med att köra Karlshamn – Stade – Gent – Nantes – La Rochelle. Det var tänkt att vi skulle stanna en natt på varje ställe och sedan ha tre nätter i Biarritz men vi valde i verkligheten att ta två nätter i La Rochelle och två i Biarritz. Det hade blivit för jobbigt med fem långa kördagar i rad. Fyra fungerade nätt och jämt.

3. Undvik att välja resmål och aktiviteter bara för de vuxna
Det här hade jag så klart tänkt på. Bland annat hade jag valt stoppet i Nantes just för att där finns ett museum med en mekanisk jätteelefant. Själva guidningen i muséet blev inte så jätteroligt för barnen som jag hoppats eftersom guidningen var på franska och ganska långrandig. Men att åka på elefanten tyckte de var häftigt. I Biarritz besökte vi bland annat ett akvarium. Och i Monaco ett zoo (som kanske inte kändes så jätteroligt ur djurens synvinkel men som våra barn uppskattade). Våra barn som då var 10 och 12 år gamla är intresserade av geografi, språk, historia och natur så mycket av det vi vuxna vill se intresserar även barnen. Dessutom tycker vi alla om att promenera och vandra. Även om barnen oftast pratar om digitala spel och filmer med varandra snarare än resmålet när vi går. Det är så klart okej att de gör så.


Vi hade också valt att lägga fem dagar i rad på ett resmål vid havet (Menton) eftersom barnen gillar att bada.

Det kan också vara en fördel om även barnen får vara med och önska resmål. 12-åringen hade varit med och önskat ”mycket Frankrike” eftersom han skulle börja läsa franska i skolan till hösten. Båda pojkarna ”samlar på länder” och var glada för att vi prickade in flera nya länder för dem på resan varav ett par lilleputtar.

4. Undvik att ha alla eller inga nätter inbokade i förväg
Som jag nämnde innan så ändrade vi lite i planeringen efterhand. Det är nästan nödvändigt att kunna göra det. Särskilt när du reser just med barn. Saker händer efterhand som påverkar hur hela familjen vill göra framåt.

Men att inte ha några nätter alls inbokade fungerar inte riktigt heller. Även om den som sitter bredvid i bilen kan leta och boka på nätet efterhand så är det inte alltid så lätt att hitta passande boenden efterhand. Vi såg till att hela tiden ha boende bokat innan vi gav oss iväg till nästa resmål men bokade oftast först kvällen innan. Det enda vi hade bokat när vi gav oss av hemifrån var fem nätter i Menton, på franska rivieran, och två nätter vid den italienska alpsjön Lago di Braies (översta bilden). I efterhand kan jag se att det hade varit skönt om vi haft fler nätter bokade i förväg. Ju längre in vi kom i juli, desto svårare blev det att hitta bra boenden. På ön Rügen i norra Tyskland slutade det med att vi hamnade på ett dyrt lyxhotell. I och för sig en förstklassig avslutning på resan som uppskattades mycket av just barnen. :)

5. Undvik att barnen sitter sysslolösa i bilen
Olika mycket anlag för åksjuka gör att barn i olika grad klarar att spela spel, läsa och se på film i bil. Men om inte det funkar kanske de kan lyssna på sagor och andra berättelser? Och så får man inte glömma bort olika lekar som man kan leka tillsammans i bilen utan vare sig spelplan eller pjäser. Vi brukar tävla om vem som först ser ett djur (fåglar och människor räknas oftast inte – viktigt att reglerna klargörs i förväg). Vi har också en lek som heter ”jag tänker på ett ställe”. Det ska då vara en plats där alla fyra varit tillsammans och de som ska gissa får ställa frågor som har ”ja” eller ”nej” som svar och gissa tills någon gissat rätt. En tredje lek är att man turas om att säga en stad / stad eller land / geografiska namn inklusive floder, sjöar, hav och berg och där näst i tur måste säga att namn som börjar på den bokstav som det föregående namnet slutar med. Varje geografiskt namn får bara användas en gång under samma lekomgång. Att jag läste högt om resmålen vi var på väg till fungerade också ibland. Man får prova sig fram men sysslolösa barn är inga roliga medpassagerare. (”Är vi framme snart”, var femte minut kan göra vem som helst tokig – undviks endast genom just sysselsättning.)


Stade i tyskland valde vi för att den är vänort till Karlshamn, där vi bor.


En liten godismuta är aldrig fel. Här i Gent, Belgien.


Lilleputtländer är roliga! Här Andorra.


Och här San Marino.

2 kommentarer

Filed under barn, resa med barn, resor

Den som reser får se – om en födelsedag i nationalparken Ngorongoro


Igår fyllde jag 50 år. Dagen tillbringade jag tillsammans med min familj i Ngorongokratern på Tanzanias fastland. Att få se den platsen har varit en dröm för mig sedan barnsben och många timmar genom åren framför naturprogram på TV. Att förverkliga den drömmen fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Vi åker safarijeep genom nationalparken i Ngorongoro-kratern. Jag börjar få slut på minnesutrymme i kameran och har ägnat en stund åt att radera mindre bra bilder. Fördelen med det är att jag tvingas göra en första gallring. Förutom att jag får möjlighet att fotografera mer. Nackdelen är att jag dessa stunder inte tittar på det fantastiska landskapet utanför jeepen.

När jag nu tittar upp från kameran står Anders upp i jeepen och tittar framåt genom den lucka som uppstått när det höjbara taket höjts. En lucka som är till för att vi turister ska kunna skåda djuren utan glas mellan oss och djuren men också utan att ta några risker. Lejon är inte att leka med. Jag ställer mig bredvid min livskamrat och vi tittar på landskapet och alla djuren som vi passerar förbi.

Ibland ber jag vår chaufför och guide stanna för att vi ska hinna titta längre på djuren och jag fotografera några bilder. Ibland stannar han till på eget initiativ. En gång när jag bett honom stanna för att fotografera en zebraunge vänder zebraungen rumpan till precis när jag har min kamera redo. Jag väntar länge på att den ska flytta sig igen men till sist måste jag ge upp. Det gör nu inget. Bara en liten stund senare ges tillfälle att fotografera en grupp zebror, varav en är en unge, som badar och dricker i ett vattenhål.

Jag har också fotograferat någon zebraunge tidigare på dagen. Jag har dessutom fotograferat bland annat babianer (varav flera ungar), vårtsvin, afrikansk buffel, lejon, både honor och hannar, elefanter, två av de starkt utrotningshotade spetsnoshörningarna och många andra djur. Jag får helt enkelt klara mig utan en bild på just den zebraungen.

Vi kör vidare. Vägen är röd som Afrikas jord och guppig. Gräset är mestadels grönt, men ovanligt kort för årstiden. Jag står fortfarande upp och tittar framåt när vi kör. Håret fladdrar i vinden. Jag står kvar där länge, länge efter att Anders har satt sig ner igen. Jag ser zebror och gnuer, thomsongaseller och grantgaseseller, krontranor och strutsar, hägrar och storkar. 

Vid en ålder av 50 år, exakt på dagen faktiskt, åker jag alltså genom Ngorongoro med den vilda vinden i mitt hår.
Jag tänker att den här stunden på sätt och vis är ännu bättre än allt fotograferande som jag tidigare ägnat dagen åt. Men jag tänker att jag inte skulle velat vara utan de stunderna heller.

Och jag tänker att den som reser får se. Med egna ögon. Och genom egen kamera. Jag är mycket nöjd med min födelsedag.

8 kommentarer

Filed under fotografi, natur, personligt, resa med barn, resor, vackra platser

Italiens vackraste stad?

Det finns många att välja på. Italien är fullt av vackra städer. Och jag har långt ifrån besökt alla. Ändå. Det här måste vara en av kandidaterna till titeln ”Italiens vackraste stad”. Kanske är det hela världens vackraste? Positano heter den lilla staden på Amalfikusten som blev känd på andra sidan Atlanten redan 1953 genom en essä av författaren John Steinbeck. Han skrev bland annat:

”Positano bites deep. It is a dream place that isn’t quite real when you are there and becomes beckoningly real after you have gone.”

Vi befinner oss på den orangea bussen på väg mot Positano. Vi klev på vid vårt hotell strax utanför den lilla byn Praiano. Bussen kör på den berömda kustvägen längs Amalfikusten som ligger en bit söder om Neapel. På de orangea bussarna kan du, till skillnad mot på de kommunala, köpa biljett ombord. Å andra sidan är de lite dyrare. 1,70 Euro per person kostar resan, enkel väg. Bussen är knökfull med folk och vi står längst fram vid busschauffören, vilket i och för sig inte är helt fel när vi passerar svindlande vyer längs den slingrande vägen. Vi ser ut genom framrutan vilket är bra av två skäl: dels är det vackert och dels undviker vi åksjuka. Efter ett antal kurvor stiger tre till turister på bussen och vi får alla pressa oss en bit bakåt.

När vi kommer fram till utkanten av den lilla staden uppmanar busschauffören oss alla att stiga av och pekar på vägen ner åt vänster samtidigt som han säger ”il centro”. I stort sett alla stiger också av. Och på en gång möter vi de underbaraste vyer över den närmast overkliga staden. Alla stannar och fotograferar om och om igen. Vyer och selfies. Selfies och vyer. Själv nöjer jag mig med att fotografera vyerna och mitt resesällskap. Anders fyller 50 år just den här dagen. Men selfies begriper jag mig fortfarande inte riktigt på.

Anders och Albin i Positano.

Alla dessa besökande människor som långsamt rör sig den snirklande vägen ner mot stranden motbevisar Steinbecks förutsägelse att Positano aldrig skulle kunna bli turistiskt. Det har det verkligen blivit. Souvenirbutiker överallt. Keramik och kläder. Restauranger och caféer. Och som så ofta där det är gott om amerikanska turister: även juvelerare och konsthandlare.

Men samtidigt har den amerikanske nobelpristagaren ändå till del fått rätt i sina förutsägelser om Positano. Själva bebyggelsen har inte kunnat förfulas nämnvärt av turismen. (Ett garage i mitten av byn är väl kanske i och för sig inte världens vackraste byggnad men behövs nog för att få plats med alla bilar på besök.) Några stora fula turisthotell har det helt enkelt inte funnits plats för. Och det är tur, även om det samtidigt också innebär att det är svårt att hitta vettiga övernattningsalternativ inne i själva Positano. Vi hamnade, som sagt, en bit utanför.

Positano är en stad känd för sin skönhet snarare än för sin historia. Ändå visar det sig att stan har en intressant sådan. Stad och stad förresten. Normalt skulle vi nog kalla ett samhälle med knappt 4 000 invånare för by, men en stad som under medeltiden tävlade med Venedig i betydelse som handelsstad måste naturligtvis ändå kallas just för stad. Men stadens historia går längre tillbaka ändå. 6 000 år före vår tideräkning bodde människor i grottan La Porta. På 500-talet före Kristus användes stranden som en säker rastplats för sjöfarare och 100 år före Kristus byggdes den första romerska villan på platsen. Kejsaren Tiberius som var adoptivson till Augustus och samtida med Jesus lämnade under en period det hektiska livet i Rom för att bo på Capri. Han ska då ha krävt att få sitt bröd bakat av mjöl som malts i en viss kvarn i Positano. Men det var under 1500- och 1600-talen som staden verkligen blomstrade tack vare handeln. Som mest bodde det 8 000 personer i staden. Det var först på 1800-talet som Positano tappade i betydelse. Steinbeck skyller på ångbåtarna. Och under en period bodde det fler personer i New York som var födda i Positano än de som var kvar i den hisnande vackra staden på Amalfikusten. Enligt Steinbeck levde så många av de som flyttat härifrån längs Columbus Avenue i New York att de fortsatte att fira Positanos olika högtider där.

När Steinbeck skrev sin essä var invånarantalet i Positano nere på 2 000, så nog kom den publiceringen att få betydelse för stadens framtid.

Vi vandrar vidare nerför vindlande gångvägar och trappor. Väl nere på stranden sätter vi oss i en bar och tar något att dricka. Minstingen vill spela lite Pokemon Go som han har installerat på min telefon. Han blir alldeles lycklig när baren där vi sitter i visar sig vara ett Poke-gym.

On the beach in Positano.

Vi går så småningom ut på själva stranden och häpnar igen över stadens skönhet innan vi bestämmer oss för att äta lunch. Här gör jag missen att se ut det populäraste matstället på orten i Tripadvisor och följa länken till vägvisning i appen Kartor. Dels leder Kartor oss fel (till det där garaget) och när jag väl sökt på adressen i Google Maps istället, så att vi hittat rätt, visar sig det populäraste matstället vara ett litet café med få sittplatser som (givetvis!) redan är fullsatt. (Och vi är inte ensamma om att gå besvikna därifrån.)

Istället söker vi oss tillbaka längs vägen genom byn till en restaurang som vi tidigare gått förbi. Här sitter vi sedan och äter på en altan med en fantastisk utsikt över staden och havet. Här är mindre än hälften av borden upptagna. Och maten smakar mycket bra, även om de först missar att laga en av våra beställda rätter som därför kommer in försenat, efter övrigas rätter. Dessutom är det jubilaren som inte får sin mat samtidigt som oss andra.  Men vi löser det genom att dela på maträtterna så att vi får en flerrätters-måltid istället. Ingen skada skedd.

Positano – Italiens vackraste stad? Eller vilken skulle du nominera?

Beach and church in Positano
Latteria
View in Positano
Prosciutto e melone
Katt i Positano
Hibiscus in Positano

15 kommentarer

Filed under appar, resa med barn, resor, vackra platser

Vad är grejen med Pompeji? 16 saker som du inte bör missa

Det är en av världens riktigt stora sevärdheter. Ett självklart världsarv. Men vad är det som är grejen? Jag skulle säga att grejen är två. Varandras motsats och ändå intimt förknippade med varandra. Grejen med Pompeji är nämligen livet och döden. Livet i Romarriket och döden i naturkatastrofer.

För å ena sidan: ingen annanstans finns en hel stad bevarad på det här sättet, mitt i livet. En småstad i Romarriket. Det är i mångt och mycket helheten som är det häftiga. Inga enskilda sevärdheter kan mäta sig med det samlade intrycket av stadens bebyggelse med sina gator i rutnät, trottoarer och farthinder och kvarter med hus. Jag tycker att det mest spännande med Pompeji är att det är så mycket i stadsbyggnaden som är så likt hur det är än i våra dagar. Men också det som var olikt är intressant. Samtidigt: den oerhörda katastrof som var förutsättningen för att vi idag ska kunna vandra omkring i en stad där tiden stannat på år 79 e.kr.

Det var en solig sommardag den 24 augusti det året. I den lilla romerska landsortsstaden med 20 000 invånare hade en lättare jordbävning skakat marken och husen i de tidiga morgontimmarna. Men det var inte värre än att de flesta lugnt sov vidare tills det var dags att gå upp och påbörja dagens sysslor. Pompeji var till vardags inriktad mest på sjöfart och handel. Just den här dagen skulle en festival hållas till guden Vulcanus ära.

Ganska ironiskt kan man tycka eftersom vulkanen Vesuvius istället började spy ut pimpsten och aska strax före lunch. Ett ögonvittne jämförde senare formen på askpelaren som kom ut ur vulkanen med ett pinjeträd. Som en hög stam och en bullig barrtopp såg den ut. Snart nog gjorde tyngdlagen sitt och stenarna och askan började falla ner i omgivningarna. De första dödsfallen berodde på nedfallande stenar, sedan rasade många byggnader, vilket också dödade många och mot slutet var det kvävning på grund av gaser, som koldioxid, och inandad aska som återstoden av befolkningen dog av.

Ett knappt dygn varade katastrofen som dödade alla de som inte hann fly i tid och som sedan täckte staden med flera meter sten och aska och flyttade havslinjen nästan 500 meter längre ut.

Alla räddningsförsök var förgäves och inte heller lyckades det Rom att återuppbygga staden. Istället glömdes den bort och hittades igen först på 1500-talet då enstaka skatter hittades. Utgrävningarna började på 1750-talet och mer systematiskt på 1800-talet och de pågår än idag.

Vi vandrar genom staden som har sovit i nästan 2000 år. Häng med till 16 sevärdheter som du inte bör missa. Inom parentes anger jag också zon (regio) och nummer på respektive sevärdhet i den lilla guidebok som du får i entrén när du löser biljett och som de är skyltade med på plats:


1. Huvudgatan – Via Abbondanza
(Gräns mellan regio II och III, I och IX samt VI och VII.)
Vi börjar vid den mindre ingången närmast centrum och vandrar mot den andra, Porta Marina, via huvudgatan Via Abbondanza och över Forum mot basilikan. Huvudgatan är belagd med stora stenar och i dessa syns vagnspår som ett resultat av trafiken som kört på dem. Farthinder finns också innan korsningarna. Pompeji hade också ett allmänt vattennät som fick vatten via akvedukter och där vatten kunde hämtas i brunnar som kan ses längs gatan. Husen upp och gatan ner, trottoarer och vattenledningar. Känns konceptet möjligen igen? 


2. Venus i snäckans hus
(Regio II, nr 2)
På vägen till Forum passade vi på att se det här huset från det första århundradet före vår tidräkning som är berömt för sin freskomålning av Venus i en snäcka. Här finns också både ett atrium och en innerträdgård som i så många av Pompejis hus.


3. Basilikan – Basilica
(Regio VIII, nr 2)
Vi kikar in i ytterligare ett par hus innan vi skyndar vidare över Forum och bort till basilikan som ligger nära huvudingången. Basilikan var en slags handelskammare och inte alls en kyrka som man skulle kunna förledas att tro av namnet. Statyerna som just nu finns på området tillhör en tillfällig utställning som pågår just i år. De är inte från Pompeji.


4. Forum
(Regio VII, nr 5)
Vi går vidare till kommunkontoret vid forums södra kant. Forum var torget och en mötesplats för handel, politiska möten och religiösa ceremonier. I stora drag samma funktion som städernas torg har haft i alla tider och har ännu idag. Kommunkontoret bestod av tre hus vid Forum-torgets södra kant. Kommunkontoret som ligger vid stadens torg. Känns konceptet möjligen igen av någon?

Jättehuvudena som just nu pryder Forum tillhör en tillfällig utställning.

Vid Forum ligger också Apollos tempel. Det ligger i väster, ungefär mitt på det långsmala torgets ena långsida, mitt emot basilikan. Konsten, dikten, vetenskapens och ljusets gud, Apollo, tillbads här. Tyvärr är det staket runt så vi kan inte gå in och titta.


5. Spannmålsmagasinet – Granai del Foro
(Regio VII, nr 7)
Spannmålsmagasinet är en byggnad försedd med tak som ligger intill Forums nordvästra hörn. Vid tiden för Vesuvius utbrott låg det en grönsaksmarknad här. Här finns numera lerkärl, vagnar, konstföremål och andra fynd som vi kan se bakom galler. Här finns också gipsavgjutningar av en människa och en hund som båda dog under katastrofen år 79. Vid utgrävningarna av den antika staden upptäcktes hålrum i stenmaterialet där en gång döda människor och djur hade legat. Kropparna hade förmultnat, men hålrummen hade blivit kvar. Dessa hålrum fylldes med gips, med början på 1800-talet, och kvar blev avbildningar av många dödsögonblick detta ödesdigra dygn i världshistorien. Och två av dessa kan alltså beskådas i spannmålsmagasinet tillsammans med en stor mängd föremål från staden.


6. Saluhallen – Macellum
(Regio VII, nr 12)
Vid nordöstra hörnet av Forum låg den täckta kött- och fiskmarknaden Macellum. I närheten fanns också ett växlingskontor och en inrättning för vikt och mått.


7. Forumbaden – Terme del Foro
(Regio VII, nr 10)
Från Forum går vi till Forumbaden som ligger strax norr om torget. Vi äter lite lunch på en restaurang på vägen hit. Forumbaden var ett av stadens badhus och det hade olika avdelningar för män och kvinnor. Männens avdelning var större än kvinnornas, som inte heller hade hunnit restaureras efter en jordbävning som inträffade år 62. Männens avdelning hade både kalla, medelvarma och heta bad. En av bassängerna påminner mycket om moderna lugn- och robassänget med en avsatts att sitta på längs kanten. I badhuset hittades på 1800-talet 500 lampor som använts för att lysa upp det när det hölls kvällsöppet. 


8. Thermopolium Caupona
(Regio VI,nr 5)
Det här var en liten bar som låg en bit norr om Forum. Vinet serverades kylt ur urnor som stod i vattenfyllda håligheter uthuggna direkt ur barborden. Här finns också rejäla lerkärl att titta på. Intill ligger den tragiska poetens hus där vi såg den berömda mosaiken ”varning för hunden” genom en glasskiva.


9. Mysterievillan – Villa dei Misteri
(Regio VI, nr 22)
Det tar en liten stund att promenera till sevärdhet nummer åtta på vår lista. Den här villan ligger nämligen en bit utanför Pompejis stadsmur. De färgrika väggmålningarna i det stora huset och särskilt den som föreställer människor i naturlig storlek mot röd bakgrund gör att Mysterievillan är värd den extra promenaden. Ett av motiven ska vara en brud som invigs i de dionysiska mysterierna. Därav namnet på mysteriehuset.


10. Faunens hus – Casa del Fauno
(Regio VI, nr 1)
Det här är ett av de största privata boningshusen i Pompeji. Det är döpt efter den bronsstaty som finns på en av innergårdarna. Välbärgade familjer hade hus som upptog hela kvarter och var byggda runt två öppna innergårdar, det italienska atriet och den mer grekiska trädgården. I atriet fanns ofta en bassäng som fungerade både som prydnad och för uppsamlande av regnvatten som sedan förvarades under bassängen. Impluvium kallades konstruktionen. 

I Faunens hus finns också en berömd bild föreställande en krigsscen med Alexander den store.

11. Bordellen – Lupanar
(Regio VII, nr 18)
Bordeller fanns det också i staden. Den här var dekorerad med antik porr i form av mosaik. Här köar vi i Pompejis längsta kö för att komma in och se små,blekta bilder som sitter högt upp. 

12. Stabianska baden
(Regio VII, nr 16)
Här är det också lite kö för att komma in. Det här är Pompejis äldsta badanläggning. Takmålningarna är behållningen. Men ska du välja bara ett badhus tycker jag att du ska se Forumbaden istället.


13. Stora teatern
(Regio VIII, nr 10)
Teatern är inte helt lätt att hitta till där den ligger mitt inne i ett kvarter men den är mycket väl bevarad och värd att se. Här hölls gladiatorspel när det begav sig.


14. Gladiatorbarackerna
(Regio VIII, nr 11)
Här bodde gladiatorerna. Pinjeträden och bergen i bakgrunden bidrar till en vacker vy.


15. Lilla teatern

(Regio VIII, nr 12)
Den lilla teatern hade före katastrofen tak och här hölls konserter och liknande arrangemang.


16. Flyktingarnas trädgård – orto dei fuggiaschi
(Regio I, nr 14)
I en liten glasmonter har några gipsavgjutningar av några av katastrofens offer samlats. Flera är barn. Här kan vi något ana hur hemsk denna katastrof måste ha varit för dem som drabbades. Vår minsting blir upprörd och säger ”Nu går jag här ifrån!” Och det gör vi också. Mätta på intryck,

7 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor

Carcassonne – en sagoblandning av lyckat fejk och äkta vara

På håll ser den gamla befästningen ut som en vy ur en medeltida saga. Carcasonne heter staden i södra Frankrike som kanske just därför är så känd för sin världsarvsklassade gamla stad och ringmur. Som är en blandning av lyckat fejk och äkta vara. Vi besökte staden på ett kort lunchstopp på vägen mellan Andorra och Provence. 

I förväg har jag sett ut en parkeringsplats utanför ringmuren och en restaurang innanför. I verkligheten visar sig parkeringen vara fullbelagd och det tar en stund innan vi hittar en annan.

Väl innanför muren upphör telefonens gps att fungera och vi är snart lost. Vi får helt enkelt välja en restaurang på slump istället. Och det går ju också bra. När vi sitter och väntar på maten läser jag om stadsmuren att den var nära att rivas vid mitten av 1800-talet. Det var beslutat så på grund av att muren då till stora delar var nedgången. Men det bev opinion mot rivningen och istället påbörjades en restaurering som pågick till 1960-talet. Även om restaureringen anses arkitektoniskt lyckad avviker den en del från originalet. Särskilt tornen. ”Fejk alltså”, dömer jag i det läget.

Det blev bara ett kort lunchstopp i Carcasonne därför att det inte är möjligt att få in hur mycket som helst i en rundresa i Europa. Annars hade jag gärna stannat över natten. Jag kan nämligen tänka mig att den värsta turistrusningen avtar något på kvällarna. Men även om besökarna var många så där mitt på dagen i juli så var stan ändå klart sevärd. Och jag hade gärna stannat längre, som sagt.

Och när jag nu i efterhand läser på lite noggrannare om stadens historia, inser jag att ringmuren inte alls bara är fejk. Tvärtom är de nedersta delarna av muren och det äldsta tornet från romartiden och sedan har anläggningen byggts till och byggts om i så många historiska vindlingar att det inte går att hålla reda på allt. Det är kungar och krig mellan olika kristna inriktningar och belägringar och en gris som kastad ut över muren och… Det går som sagt inte att hålla reda på allt.

Carcasonne är inte bara en utan många medeltida sagor. I en skön blandning av fejk och verklighet.

Efter besöket söker vi efter en utsiktsplats där jag ska kunna fotografera staden på håll. Men vi är för långt ifrån för att bilderna ska bli lyckade. Mitt tips till dig som vill fotografera en snygg vy över staden är därför att stanna till en eller flera gånger på vägen in mot staden. I alla fall om du kommer söderifrån.







7 kommentarer

Filed under historia, resa med barn, resor, vackra platser

Höstlovsresa – mina 10 bästa tips!

För den som har barn i skolåldern kan höstlovet tyckas som en perfekt vecka att åka på utlandssemester. Barnen är lediga från skolan och här hemma har har löven fallit och vi har gått in i senhösten. Vädret är alltså inte det bästa för den som stannar i Sverige. Få är dessutom uppbundna av traditioner på hemmaplan kring höstlovet som många annars är kring till exempel jul och påsk. Men. Det är bara ett ”litet” problem: ”alla” andra föräldrar tänker likadant. Och till skillnad mot sport- och påsklov har alla barn i hela landet lov precis samma vecka. Vilket innebär att charterresorna både är tidigt uppbokade och orimligt dyra. Så vad göra? Här är mina tio bästa råd. Fem allmänna och fem resmål.

1. Boka tidigt
Egentligen ett självklart råd inför en vecka med extremt bokningstryck är att vara ute i mycket god tid. Särskilt om du trots priserna ändå funderar på charter och vill ha mycket att välja på. Exakt hur långt i förväg som gäller för olika charterresmål vågar jag inte uttala mig om eftersom jag valt att inte boka charter något höstlov på grund av det höga prisläget. Men gissar på att förhandsbokning ett år i förväg kan behövas för vissa resmål. Dyrt blir det säkerligen ändå.

Men vissa resmål finns fortfarande kvar. Kollade ett av charterbolagen idag och en vecka på Kanarieöarna kostar lördag till lördag på höstlovet runt 40 000 kr för en familj med två vuxna och två barn och då ingår inga måltider i det priset! Priset gäller från Arlanda. Men även om du följer mitt nästa råd och flyger reguljärt bör du helst vara ute i god tid. Särskilt om du söker efter direktflyg.

2. Flyg reguljärt eller ta tåget
Charter är som sagt hårt bokat och extremt dyrt på höstlovet. Även om du brukar resa charter annars så är höstlovet rätt tillfälle att prova andra sätt att resa. Även reguljärflyget och tåget är så klart hårdare bokat än annars men påverkas inte lika extremt som charterresorna. Att åka tåg utomlands har blivit krångligare och krångligare. Men om du först bokar resan till Köpenhamn hos SJ kan du sedan boka resan vidare till till exempel Berlin på tyska DB. Det är fortfarande möjligt att åka tåg utomlands. Och varför inte stanna nån natt i Köpenhamn också på vägen?

Annars är ju flyget oftast mest praktiskt ,men är du så här sent ute är mycket fullbokat. Var beredd på att du kan behöva kompromissa med resmål, kostnad, flygtider, mellanlandningar och hemresedag om du vill boka en flygresa så här tätt inpå. Bättre och billigare än charter kan jag nästan ändå lova att det blir just på en höstlovsvecka.

3. Flyg från Kastrup om du kan
Alla skolbarn i Sverige har höstlov samtidigt men inga danska barn. Det här gör att vi som bor i södra Sverige har ett bättre utgångsläge än övriga svenskar på höstlovet. Vi brukar ju även i vanliga fall flyga från Kastrup. Den som har ett rimligt avstånd till den danska huvudstadens flygplats men i och för sig något närmare till Arlanda bör just på höstlovet fundera på om inte Kastrup är ett bättre alternativ just den här veckan. Därför att därifrån finns det fler resor kvar till lägre pris. Även dansk charter kan vara värd att utforska på nätet och kanske hittar du en resa där. Tänk dock på att den danska kronan är betydligt dyrare än den svenska när du jämför pris.

4. Tänk utanför barnfamiljsboxen
Det är naturligt att tänka sol och bad när du först börjar fundera på en höstlovsresa. Problemet är att Europa har höst i olika stadier och av olika slag. Det gör att badväder inte kan garanteras även om det mycket väl kan vara soligt och möjligt att doppa sig i Medelhavet. Cypern har ofta bättre väder den här veckan men dit är det svårt att hitta direktflyg. Egentligen är vädret ganska perfekt den här tiden i Mellanöstern och Nordafrika. Många väljer Dubai på höstlovet och fortfarande reser många till Egyptens resmål vid Röda havet. Ändå. Det kan kännas lite oroligt i den delen av världen just nu. Och ska du flyga ännu längre bort kan en vecka kännas lite kort.

Så hur göra? Det vi har gjort är att tänka bort renodlade badresmål. Vi har valt att istället besöka olika städer i södra Europa. Klimatet är varmt och behagligt jämfört med hemma även om det råkar vara mulet och kanske till och med regnar en skur. När vi haft tur med vädret har det varit sommarvärme och har vi då befunnit oss vid Medelhavet har vi kunnat ta oss ett eller annat dopp.

5. Ta en kortvecka
Hemresorna höstlovets avslutande helg, och i synnerhet söndagen, är extra hårt bokade. Kanske kan du resa hem någon av de sista vardagarna i veckan istället? Flexibilitet kan även behövas vad gäller avresedagen. Men där är det inte lika givet vilken dag som är hårdast bokad. Ett upplägg som kan vara värt att prova är tisdag till fredag. Men till ett annat resmål är kanske måndag till lördag bättre. Eller fredag kväll till torsdag. Du får prova dig fram.

Men vilka resmål kan då fungera? Här är fem som jag vill lyfta fram:


6. Åk till Madrid
Tänk Spanien och storstad: Och jag kan nästan slå vad om att du tänker på Barcelona. Och jag kan hålla med om att det mycket väl kan vara det bästa storstadsvalet i Spanien för en barnfamilj. Dock kan det vara svårt att hitta resor dit på höstlovet. Så var det det året när vi hamnade en långhelg i Madrid. Det visade sig vara ett utmärkt val för en höstlovsresa. Vädret var behagligt för utomhusaktiviteter och den spanska huvudstaden hade mycket spännande att visa upp. För fem år sedan var våra barn fortfarande så små att de också uppskattade att leka en stund på varje lekplats vi passerade och då kunde vi föräldrar sitta på en bänk i solen och småprata medan barnen lekte av sig. Andra minnen är att vi åkte dubbldäckare och då bland annat såg Real Madrids hemmaarena, båtrodd i en park och att vi åt tapas på en restaurang där övriga gäster var ur lokalbefolkningen och inga andra turister hittat de kvällar vi var där. Och så minns jag Halloween den 31 oktober och alla utklädda barn som var ute på stan den kvällen.


7. Välj Aten
Den grekiska huvudstaden är ofta för het att besöka på sommaren. På höstlovet är vädret svalare. Se Akropolis och läs för barnen om hur grekerna trodde på gudinnan Athena och att hon föddes i full stridsutrustningar ur Zeus huvud. Min minsting skrattade i alla fall så att han kiknade åt det. Och ströva sedan runt i Plakaområdet och ät god grekisk mat på nån mysig restaurang. Kanske ta en färja från Pireus till nån av öarna. Varför inte till Egina som ligger närmast? Där finns en liten utgrävning med tillhörande museum att titta på förutom den lilla staden. Har ni tur med vädret finns där också ett par stränder att välja på.


8. Ta en långweekend i Venedig
Sista veckan i oktober är precis i slutet av turistsäsongen i Venedig. På många sätt är det därför den perfekta tidpunkten för ett besök i en stad som i högsäsong får ta emot fler besökare än den egentligen klarar av. Jag tror att vi när vi var där dagarna hade ganska typiskt väder för den tiden på året i Venedig: Lite dis och dimma, lite solsken, lite mulet, en enstaka åskskur och så soldis igen.

Att Venedig är en annorlunda stad med sina kanaler istället för gator är uppenbart och fascinerande även för barn. Att åka gondol eller Vaporetto genom staden är ett roligt äventyr för både stora och små. I alla fall när inte trängseln på vaporetton blir för häftig. De färglada husen på ön Burano är också en trevlig utflykt (bilden). Men även om Venedig alltså fungerar som familjeresmål så måste det nog erkännas att det är en destination som något mer tilltalar de vuxna i familjen än barnen. Venedig är en dyr stad och en förlängd weekend räcker mer än väl för att hinna uppleva staden. Våra barn hade sett den tecknade filmen ”Scoobydoo och gondoljärspöket” innan resan och det gjorde att vi kunde spana efter och skoja om gondoljärspöket under vår vistelse. Vilket nog gav barnen lite extra krydda.


9. Visa barnen den eviga staden Rom
Det är något alldeles särskilt med Rom. Den eviga staden. Av alla storstäder jag besökt är Rom nog favoriten. Tänk att gå en höstlovsdag längs Tibern, titta på roligt parkerade bilar och se platanerna skifta i höstfärger. Titta på duvorna och promenera via broarna vid Tiberön och förbi Cloaca Maxima. Tänk dig en underjordisk avloppskanal från 600-talet före Kristus som fortfarande är i bruk. Snacka om hållbart samhällsbyggande!

Tänk dig att visa dina barn Colloseum och Forum Romanum. Och Vatikanen. Kanske när påven talar till folket. Tänk dig att göra en utflykt till Roms akvedukter eller till en badort någonstans längs kusten. Och. Tänk dig att äta en glass på Piazza Navona. Gärna pistage. Och njuta av det milda vädret. Tänk dig ett höstlov i Rom.

10. Chansa på badväder vid Konnos Bay
Här kommer undantaget från huvudregeln att inte välja en badort vid Medelhavet den här tiden på året. För det här är ren landsbygd med en badstrand som brukar vara fullproppad på sommaren men som på höstlovet är betydligt lugnare. Och om du hyr bil på flygplatsen kan du göra utflykter till Nicosia och andra städer dagar när vädret inte tillåter bad. Och sedan. När solen väl skiner då är det riktigt ljummet i vattnet och dessutom fin snorkling för både vuxna och barn. Men var beredd på att du kommer att behöva mellanlanda någonstans i Europa på vägen till och från Cypern. Bilden överst i inlägget är från Konnos Bay.

Höstlovstips från andra bloggare
Bloggen City Lover Reser tipsar om höstlovsresmålen Valencia, Lissabon och New York. Ett annat tips är att södra Spanien är perfekt på hösten, det är inte längre trångt på stränderna och det är varmt men inte hett. Vattnet är däremot hur skönt som helst.

2 kommentarer

Filed under resa med barn, resor

Forsakar – länsstyrelsen avråder från detta! 

Att vandra längs den nedre stigen vid Forsakar är fortfarande möjligt även om länsstyrelsen avråder ifrån det. Att klättra i själva vattenfallen är knappast heller att rekommendera…

Forsakar räknas som Skånes två högsta vattenfall. Naturreservatet ligger vid Degeberga i södra delen av Kristianstads kommun.

Lämna en kommentar

Filed under barn, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, YouTube

Minisemester med vandring från Haväng till Kivik

img_8858Redan trött på ekorrhjulet? Den skånska och blekingska sommaren är inte slut än. Varför inte göra som vi gjorde i helgen? Unna dig en minisemester på Österlen och vandra längs havet. Vi gick från Haväng till Kivik och tillbaka och bodde sedan en natt på STF-vandrarhemmet där vi passade på att uppleva Havängsdösen vid både solnedgång och soluppgång.

Tioåringen och jag vandrar barfota sida vid sida i vattenbrynet tillbaka mot vandrarhemmet vid Haväng där vi ska sova natten mellan lördag och söndag. Jag håller mina nya vandrarskor i ena handen och mobilfotograferar med den andra. Inte på grund av skoskav eller nåt sånt utan för att det är mysigt. Solen värmer men står ganska lågt på himlen nu och havet guppar stilla. Bafotavandring på Österlen. Det är fortfarande så pass mycket sommar att det är mer uppfriskande än kallt att gå med fötterna i vattnet.

Anders och tolvåringen går lite snabbare framför oss. Det är Anton, tolvåringen, som har ryggsäcken med badgrejor och kvällsfika på ryggen. Han bär den nästan hela vägen från Kivik till Haväng. Han börjar bli stor! Men vi bytte aldrig om till badkläderna eftersom vi tyckte att vattnet ändå var ganska så kallt, trots att vi såg flera som badade. Men kvällsfikan som är inhandlad i Kivik skulle senare komma att komma väl till pass som picknick vid solnedgången i kanten av skjutfältet vid Haväng vid åttatiden på kvällen.

Men just nu vandrar vi alltså tillbaka mot Haväng efter att först ha gått längs med, men ovanför, strandlinjen ner mot Vitemölla där vi ätit sen lunch på strandhotellet. Det tog oss en timme och tio minuter att gå sakta från vandrarhemmet vid Haväng till Vitemölla strandhotell och vi anlände fem över halv tre, 25 minuter innan de skulle duka av lunchbuffén. Men vi hann äta och det smakade mycket gott. Dyrt var det, tusen kronor för oss fyra, men så är det ett fint hotell också. Men med en brokig historia. I den klassiska byggnaden från 1913 startade verksamheten först som svartklubben ”Röda lyktan” och senare har där varit bland annat hem för finska krigsbarn, flyktingförläggning för polska kvinnor på 40-talet samt hem för trötta husmödrar. Men numera är den alltså en finare restaurant och hotell. Tre porschar stod parkerade utanför byggnaden när vi var där. Kanske var bilägarna gäster vid den vigsel som förrättades nere vid stranden när vi lämnade hotellet för att fortsätta vår vandring.


Väl framme vid Kivik köpte jag var sin glass till pojkarna medan Anders handlade matsäck till kvällen. Och tillbaka går vi alltså precis i strandlinjen. Hela vandringen fram och tillbaka blev elva kilometer.

Nästa morgon har jag ställt in mobilens larm i tid för att vi ska hinna gå ner till havet och se soluppgången vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel. Det har börjat mulna på, men vid horisonten är en strimma där vi ser solen gå upp och molnen på himlen över megalitgraven bildar vackra mönster. Tillbaka på vandrarhemmet sover vi en eller två timmar till, innan det är dags att gå upp och äta frukosten som dukats upp i frukostmatsalen klockan halv åtta. Då har det börjat åska och regna intensivt. Då är det mysigt att sitta inomhus och äta av en god frukost. Att bo på vandrarhemmet är lika dyrt som att bo på hotell på andra håll, men stället har onekligen ett unikt läge och Skepparpsgården som har varit vandrarhem sedan 1952 och invigdes av Dag Hammarskiöld, är onekligen en charmig skånsk korsvirkesgård. Och att köpa till fukost är väl värt sitt pris.














4 kommentarer

Filed under miljö, natur, resa med barn, resor, Skåne, vackra platser, Vandra

Sellin – badort med fejkad brygga på Rügen

img_7883-1Visste du att den vackra badbrygga som ofta syns på bilder från resmålet Sellin på den tyska semesterön Rügen faktiskt är fejk? Eller. Fejk och fejk. Låt mig berätta dess historia och lite annat om Sellin som vi besökte som avslutning på vår rundresa i bil genom Europa tidigare denna sommar: 

När vi installerat oss på hotellet bestämde jag mig för att ta en promenad ner till havet. Jag hade sett på kartan att gatan som vårt hotell låg vid låg i rät vinkel mot havet. Så jag började promenera nerför den gatan. Efter en stund kom jag till entrén någon slags badland eller liknande. När jag då tittade på kartan i mobilen visade det sig att jag gått åt fel håll. För att gå mot havet borde jag ha gått uppför gatan istället för nerför. Det var bara att vända om. När jag väl kom fram till Seebrücke Sellin mötte jag resten av min familj som gått ut något senare och där möttes jag också av en hänförande utsikt. Vilken fin gammal brygga som låg där nere! Men vid en närmare titt: kanske var den inte så gammal ändå?

Sellin är, som du kanske redan vet, en badort på Rügen som i sin tur är en ö som ligger i Östersjön och nås med färja från Trelleborg. Fram till 1326 var Rügen ett eget furstendöme men kom sen att tillhöra Pommern och var mellan åren 1648 och 1815 svenskt. Efter andra världskriget kom ön att hamna i Östtyskland.

Bryggan som du ser när du kommer upp till krönet vid sandstranden i Sellin byggdes efter murens fall. Bygget påbörjades 1992 och blev klart 1998. Det är alltså ingen gammal brygga. Men ändå har den anor.

Sellin blev badort 1880. Orten består till stor del av ljusa sekelskiftsvillor och hotell med mycket snickarglädje. Oftast är trädetaljerna vitmålade. Den första längre brygga som byggds på platsen var också den längsta hittills. Den byggdes 1906 och var drygt 500 meter lång. Dagens brygga är knappt 400 meter. Redan den första bryggan var utrustad med en restaurang vid strandkanten. Byggnaden var inte helt olik dagens och hade också dubbla torn men saknade sidoflyglar. Bryggan och restaurangen raserades i en brand 1920 och byggdes upp igen 1925 med delvis nytt utseende. Då hade sidoflyglarna tillkommit. Under andra världskriget förstördes bryggan igen. Men det var inte kriget som tog bryggan vintern 1941/1942. Det var isen. Men byggnaden blev kvar och fungerade som danspalats under 1950- till 1970-talen.

1953 ägde, liksom i andra östersjöbadorter på DDR:s område, den så kallade ”Aktion Rose” rum. De flesta privata badhotellen konfiskerades av staten. Både hotellen och det danspalats som var kvar av bryggan i Sellin förföll. 1978 måste det senare rivas medan de flesta av hotellen kunde renoveras efter det tyska återförenandet.

När vi kommit fram till bryggan promenerade vi ner för de branta trapporna och ut på piren. Längst ut finns numera en lustig konstruktion som fungerar som en slags undervattenshiss som tar turister ner till Östersjöns botten. Vi provade inte. Gissade att det är en turistfälla.

Men senare på kvällen gick vi tillbaka till bryggan och åt middag på restaurangen där. De hade ett bra utbud och god mat. Det var så bra att vi åt faktiskt där båda kvällarna i Sellin och på lunchen där emellan.
Vi hade tur med vädret. Det var soligt och varmt. Till och med i vattnet. Vi blev kvar på stranden lite väl länge utan solskydd under vår dag i Sellin så vi brände oss lite. Så efter en sen lunch gick vi en promenad längs stranden åt nordväst. Stranden låg då i skugga. Förutom vid bryggan, där det är fin sandstrand, består stranden mest av stora, rundade stenar, med avbrott av någon kortare sträcka med sand. Förutom det påminner stranden faktiskt en hel del om den vid Stenshuvud i Skåne. Det var inte helt lätt att promenera men det gick. Och när vi till sist hittade en liten sandplätt i solen fick jag med mig minstingen på ett dopp medan de andra två spelade strandtennis.

Sammantaget var vi väldigt nöjda med vår vistelse i Sellin. Den sista kvällen drog till och med en festival igång som påminde om Östersjöfestivalen som samtidigt drog igång hemma i Karlshamn. En händelse som såg ut som en tanke eftersom vi var på väg hem till den för barnens skull. På så sätt kan man ju med lite välvilja säga att de inte missade någon dag av festivalen.

Uppdatering: Claudia Andersson säger på denna bloggens sida på Facebook: ”Dykarklockan i sellin är faktiskt ingen turistfälla. Rätt häftig att se alla varelser genom den och förstår man tyska så är det guiden berätta väldigt intressant. Är det storm kan man dock inte se så mycket då sanden skymmer sikten.”









1 kommentar

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

YouTube-klipp från Tjärö

Det är som vanligt. Om jag lägger ut klipp på Facebook får de ofta tusentals visningar. Så även med detta klipp från Tjärö. Men trots att det legat något dygn längre på YouTube har det knappt visats alls där. Men jag fortsätter att envisas med att lägga ut klipp där också. Om inte annat kan det vara bra att ha dem sparade på två ställen. Ibland lägger jag ett kortare klipp på Facebook och ett längre på YouTube. Men den här gången fick de bli lika långa.

Lämna en kommentar

Filed under Blekinge, natur, resa med barn, resor, YouTube

Tillbaka till Tjärö


Igår var vi tillbaka till Tjärö igen för första gången sedan turistön i den blekingska skärgården varit stängd hela förra året. Inför den här säsongen har turistanläggningen fått nya ägare och öppnat igen. Vi var där med kompisar och upptäckte många nyheter och somligt nygammalt. Och det är fler förändringar på gång. Jag tror att det här kan bli jättebra!

Som vanligt är det smidigaste sättet att ta sig till Tjärö att ta båten från Järnavik i Ronneby kommun. Detta trots att själva Tjärö ligger i Karlshamns kommun. Båtresan över har blivit snabbare än sist eftersom båten numera lägger till i gästhamnen som fått en längre brygga. I gästhamnen finns också några nya hus. Ett är inte helt färdigbyggt men det ser ut som att det ska bli restaurang. Jag gissar att den nuvarande kommer att flyttas ner från den gamla huvudbyggnaden längre upp på ön när nybygget i gästhamnen är helt klart. Redan nu är kiosken och caféet flyttade hit och det verkar fungera bra. Vi fikade här i väntan på att ta båten tillbaka. Det var också här (i kiosken) vi betalade båtbiljetterna efter att vi anlänt till ön.

Tjärö är en ö med en lång tradition av turism. Länge ägdes ön av svenska turistföreningen (STF) som den enda egna turiststationen utanför fjällvärlden. Här strövade höns och får fritt bland besökarna och anläggningen var mycket populär och ofta fullbokad. Inte minst till midsommar då många blekingar också kommit hit i egna båtar genom åren. Anläggningen fick flera gånger gratis reklam i reseprogram på TV. Ändå fick STF inte ekonomin att gå ihop. 2008 såldes ön till en privat investerare som inte heller fick ekonomin att gå ihop trots helt makalös reklam i och med att SSWC, ett årligt läger med många av Sveriges främsta inom sociala medier, hölls här 2009 – 2013.

När de privata ägarna tog över rationaliserades de frigående hönsen bort. Istället satsade de på lyxprofil och höjda priser på maten. När inte det fungerade sänkte de kvaliteten men behöll de höga priserna och försämrade öppettiderna. Föga förvånande fungerade inte det heller. Förra året var anläggningen helt stängd.

I år har nya ägare tagit över, de heter Örjan Johansson och Kjell Grubin, och nya höns går omkring på anläggningen. De nya ägarna har sagt i lokaltidningarna att de vill ha tillbaka den mer folkliga prägeln. Jag hoppas att det kommer att fungera för Tjärö är en alldeles speciell ö som jag vill kunna besöka många gånger i framtiden. En enkel sak som jag tror skulle kunna lyfta stället ytterligare är en badstege någonstans på ön. Varför inte vid den höga klippa där somliga modiga kastar sig ner i havet?

Vi promenerade runt ön, åt lunch och tre av barnen i sällskapet tog ett dopp men det hördes på skriken att det var kallt i vattnet. Vår förstfödde däremot stannade på land efter att ha blivit stungen av en jordgeting på väg till det ställe där de andra barnen badade. Och vilken extrem otur! När han då tog en fika och åt en medhavd bulle så blev han stucken av en annan geting. Två getingstick oberoende av varandra inom loppet av en halvtimme!

Annars hade vi en fin dag på Tjärö.

Uppdatering: Jag har fått påpekat att hönsen inte var borta från Tjärö under den förra ägaren heller. Jag måste bara ha missat dem när jag varit där.







4 kommentarer

Filed under barn, Blekinge, Karlshamn, resa med barn, resor, vackra platser

En vardagskväll vid Lilla Kroksjön



Vi går en runda runt Lilla Kroksjön, mina pojkar och jag. Sjön ligger spegelblank i kvällljuset. Den ligger i ett Natura 2000-område. Det är min man, Anders, som dragit med oss den här tisdagskvällen direkt när vi kommit hem från våra jobb. Ja, pojkarna har förstås inte jobbat. De har ännu sommarlov. För mig var det andra arbetsdagen efter fem veckors semester. Anders är inne på sin andra vecka. Han joggar en annan runda medan jag och barnen går den tillgänglighetsanpassade slingan på 2,2 km.

Det är en vacker kväll. Jag stannar ofta och fotograferar och pojkarna kommer snart före mig. Just nu fotograferar jag med en iPad eftersom skyddsglaset framför kameran på min iPhone 6 har krossats för andra gången på ett halvår. Jag vet inte ens när det hände och har inte orkat lämna in den för lagning än.

Jag tänker att det är bra att vi kom ut. Det gäller att ta vara på sommaren. Och det är faktiskt riktigt vackert i Karlshamns kommun också. Inte bara i stora världen. På tal om stora världen så är jag nu igång och bokar inför nästa resa. Den går till Amalfikusten i september. Och på tal om stora världen har jag också flera blogginlägg kvar att skriva om Europaresan vi gjorde på semestern. Jag har ännu inte skrivit om
Nantes och Les Machines de I’lles, om Carcasonne, om Verona, om Garda, om St Anron, Neubrandenburg eller Sallin. Men jag tänker att jag ska göra det efterhand.

Då och då stannar jag för att plocka ett par björnbär eller hallon. Plötsligt kommer jag ikapp pojkarna. De har stannat för att titta på små grodor som är lustiga att se. Och sen passerar vi en stor mängd får. De är också gulliga. Rätt som det är bestämmer sig tolvåringen för att springa men det vill inte tioåringen göra. Han blir nämligen trött av att springa, säger han. Så han och jag promenerar vidare. Vi går tysta bredvid varandra en stund innan jag frågar om han vill prata. Det vill han inte. Han går hellre och fantiserar för sig själv. Jag undrar vad han fantiserar om men jag frågar inte. Vill han berätta så gör han det.

Strax innan vi gått hela varvet runt sjön stannar jag till vid en tillgänglighetsanpassad brygga och fotograferar igen. Så vacker det är!





4 kommentarer

Filed under barn, Karlshamn, livet, natur, resa med barn, resor, vackra platser

Vackra sjön Lago di Braies i Dolomiterna 



Sitter på pågatåget med det vackra namnet Ålakungen på väg till jobbet. Det är andra arbetsdagen efter semestern. Jag tänker tillbaka på resan vi gjorde i bil runt Europa. Vackraste platsen vi besökte den här gången var nog denna:

Pragser Wildsee heter den bildsköna sjön på tyska. Lago di Braies på italienska. Den ligger i Sydtyrolen som ligger i den italienska delen av Alperna. Jag har nu lagt ut några korta klipp därifrån på YouTube:

11 kommentarer

Filed under livet, resa med barn, resor, vackra platser, YouTube

Femstjärnigt hotell – inte värt priset

Att bo på femstjärnigt hotell kostar inte sällan mer än dubbelt upp jämfört med att bo fyrstjärnigt. Jag har länge utgått ifrån att den femte stjärnan på de femstjärniga hotellen inte är värd sitt pris. Men självklart har jag också varit lite nyfiken. Kanske är det ändå värt vad det kostar?

På den tyska ön Rügen kom vi att bo på det femstjärniga hotellet Roewers Privathotel i Sellin. Det var inte alls planerat att vi skulle bo på lyxhotell men jag bokade inte hotell i tid och när allt annat visade sig vara fullbokat på ön blev det som det blev. 

För två nätter betalade jag 10 000 kr för en svit för två vuxna och två barn, inklusive frukost. 5 000 kr per natt var ganska exakt dubbelt så mycket som det näst dyraste hotellet vi bodde på under vår resa runt Europa och fyra gånger dyrare än snittpriset. 

Var det då bättre än ett fyrstjärnigt hotell?
Ja, det tycker jag faktiskt. Vi har bott på hotell med rymligare rum (men oftast har det då varit lägenhetshotell – viljet ju är ett annat koncept), vi har bott på hotell med mer spektakulärt designade möbler eller tjusigare foajé. Vi har helt klart bott på många hotell med vackrare utsikt och även många med minst lika bra läge. Vi har bott på hotell med lika bra service och definitivt med mer personlig atmosfär. Vi har ätit lika god frukost och badat i större pool (men kanske inte inomhus och då inte heller med extra vattenfall och bubbeleffekter). 

Men. Jag tror faktiskt inte att vi bott på något hotell som så genomgående hållit så hög standard på alla dessa punkter. Oftast är det en eller flera av de uppradade sakerna som saknas eller håller låg klass. Här var i stort sett allting bra. Det enda minustecknet var att wi-fi:n inte alltid fungerade i vår svit. (Det kändes lite ironiskt att behöva sitta i korridoren och föra över sparpengar till kort-kontot så att jag skulle kunna betala.) Så. Ja. Trots detta minus. Det var bätte än att bo fyrstjärnigt. 

Var det då värt priset? 
Nej, det tycker jag faktiskt inte. Så mycket bättre var det inte. För min del fick jag min fördom bekräftad. Jag använder hellre mina pengar till fler hotellnätter än till att bo på lyxhotell. Men det är roligt att ha provat.

Så jag ångrar ändå inte att vi bodde på Roewers Privathotel i Sellin.







3 kommentarer

Filed under resa med barn, resor

Greifswald – gullig tysk stad som var svensk i nära 200 år

I nära 200 år var den nu relativt lilla universitetsstaden – den har 54 000 invånare – i norra Tyskland en del av det svenska riket. Vi var där mot slutet av vår rundresa i Europa som vi nyligen kom hem ifrån.

Jag hittade till Greifswald därför att min farmors mormors farmors mormors farfars morfar Henning Gerdes en gång var borgmästare i staden. Närmare bestämt 1647-1663.
Men staden kan vara av intresse även för andra svenskar än eftersom staden är en del av svensk historia.

Greifswald ligger mellan öarna Rügen och Usedom vid ån Rycks mynning i Dänische Wiek, en vik i den grunda bukten Greifswalder Bodden. Lanskapet kring Greifswald är platt. De högsta kullarna ligger söder om staden. Den högsta är Ebertberg, 29,5 meter över havet. Norr om ån Ryck är terrängen bitvis sank, varför större delen av staden ligger söder om Ryck.

Greifswald var vid mitten av 1600-talet redan universitetsstad sedan 200 år.

I det som av eftervärlden kommit att kallas det 30-åriga kriget erövrades Greifswald av svenskarna. Året var 1631. Staden tillhörde sedan Sverige mer formellt som en del i Svenska Pommern under åren 1648–1815. Det var vid den Westfaliska freden 1648 som Greifswald tillsammans med hela Vorpommern tillföll Sverige. Eftersom universitetet, hovrätt och domkapitel låg i staden blev den ett administrativt centrum i Svenska Pommern. Greifswald ligger i den del av Tyskland som var svenskt ända fram till dess det såldes 1815 och de sista åren låg även högsta domstolen för de tyska provinserna här efter att tidigare ha legat i Wismar.

Jag tycker att staden är gullig och sevärd. Finast är det runt torget och nere vid ån. Vid torget finns bland annat ett par gotiska tegelbyggnader från 1300-talet och som därmed alltså fanns där redan då min förfader gick över torget en hyggligt varm sommardag i juli på 1600-talet. 

Inne på turistbyrån, som ligger i det röda rådhuset vid torget, kan du få en turistkarta över staden. 
Vi besökte det pommerska museum som finns nära torget i gamla stan. Där finns mycket information på tyska om svensktiden. Och jag tror att det var möjligt att köpa till guidning i hörlurar på svenska. Vi gjorde inte det.

Inget om borgmästaren som vi är släkt med men en hel del om den tiden då han verkade i staden och Greifswald blev svenskt. Om kungar, militärer och belägringar bland annat.

Vid domkyrkan St Nicolai finns också ett par skyltar som berättar om de svenska åren. Och där är texten bland annat på svenska. Där är också en relief med Gustav II Adolf. Tioåringen, som är född på gustavadolfdagen, blev så klart förtjust.













9 kommentarer

Filed under personligt, resa med barn, resor

Vandringen till Schwanstein-slotten


Det var lite knepigt att hitta information på nätet om att vandra till och runt slottet Nueschwanstein i Bayern, men med hjälp av broschyrer på plats och Google Maps lyckades vi i alla fall göra en vandring. Det äldre Schwanstein-slottet fick vi på köpet.

Vi är hemma i Karlshamn igen. Här pågår Östersjöfestivalen för fullt. Jag borde packa upp men bläddrar förströtts i ett nummer av resemagasinet Vagabond istället. Och kollar på folks semesterbilder på Instagram. Googlar på framtida resmål. Det är alltid ett visst vemod i att komma hem från en resa även om det också är skönt att vara i sitt eget hem igen. Dricka te och ta det lugnt. Ute på terassen arbetar målare. Fördel med att bo i hyresrätt. Du behöver inte måla själv. Du behöver inte ens beställa jobbet eller hålla reda på när det behöver göras.

Jag har också flera platser att berätta om från resan än vad jag hunnit med när vi varit ute och åkt. Jag börjar med det jag hoppade över i förra inlägget. Vandringen till de båda slotten i bergen vid den tyska staden Füssen.

Den dagen vi skulle vandra till Schwanstein-slotten, både det nya och det gamla, var vädret bättre än innan. Vi tog bilen in till Füssen och parkerade där. Det blev en mil och fyra kilometers vandring. På vägen dit gick vi en något längre väg, drygt sju kilometer, delvis längs en gångväg utmed sjön Schwansee, och tillbaka något kortare, knappt sju kilometer längs en cykelväg. Först gick vi en kilometer från parkeringsplatsen vi hittat intill slottet Hohels Schlossen till en restaurang intill vattenfallet Lechfall bara 700 meter från gränsen till Österrike. Vi åt tapas. Nästa etapp gick vi på en väg genom skog som påminde lite våra hemtrakter i Blekinge. Bokskogar och blandad skog med både gran och lövträd. När vi kom fram till Schwansee blev landskapet öppnare med blommande strandängar runt sjön. Älggräs, fackelblomster, smörblommor och orkidéer. Alper i bakgrunden. Så här i början mötte vi inte fler vandrare än att jag då nickade till hälsning så där som jag brukar när jag möter människor i skogen. Något fler, men ändå inte särskilt många, cyklade sträckan.

Redan från den nordvästra delen av sjön kunde vi se de båda slotten på avstånd bland bergen: Lite längre ner och från vår utgångspunkt åt höger den gamla gula Schwanstein som numera heter Schloss Hohenschwangau och högre upp och lite mer åt vänster den nyare vita Neuschwanstein. Som pyttesmå miniatyrslott bland de höga bergen. Sedan följde vi gångvägen längs den nordöstra stranden till de båda slotten.

Sista biten upp mot Schloss Hohenschwangau lämnade vi sjön och gick vi en brant och slingrande stig uppför där bokarna var så höga att de nästan nuddade himlen. Så lite nerför igen och vi kunde skymta den turkosa Alpsee mellan träden innan det bar uppåt igen mot slottet som först byggdes på 1100-talet men senast byggdes om 1837.

Vi nöjde oss med att se de båda slotten från utsidan. Jag tror faktiskt att jag gillade det äldre bäst. Där var också betydligt mindre besökare än vid det mer berömda nyare slottet, känt från miljarder pusselbitar. När vi kom ner från det äldre slottet mötte vi nämligen den riktiga turistströmmen innan det bar uppför igen. Nu i en ström av människor.

Ludvig II av Bayern som 1869 lät bygga Neuschwanstein var uppvuxen på det äldre slottet som på den tiden kallades Schwanstein. Därav kom namnet ”det nya Schwanstein” – Neuschwanstein. Han ordnade med telefon till de båda slotten så att han kunde prata med sin mamma på telefon. Så slottet som är känt som förebild till Disneys Törnrosaslott är inte precis lastgammalt. Men det är ändå sevärt. Turisthorderna till trots.
















4 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser

Är Monaco värt ett blogginlägg?

Är Monaco värt ett eget blogginlägg? Jag tycker väl kanske det. Det är ju trots allt ett eget litet land. Det näst minsta till ytan faktiskt, efter Vatikanen.

Vi tog tåget dit från Menton. E n kort sträcka på tio minuter – en kvart men ändå med två stationer emellan.

Av en slump råkade vi komma förbi entrén till stadens zoo. Då minstingen samma morgon spontant önskat sig ett zoo-besök var det bara att betala och se glad ut. Barnen var nöjda och glada men själv kan jag tycka att djuren genomgående satt i alldeles för små burar. Men utsikten över marinan och bergen var fin och det var ganska häftigt hur djurparken slingrade sig upp och klängde sig fast på en bergvägg.

För de andra tre familjemedlemmarna var detta första besöket i Monaco. Själv var jag här redan under en av 1980-talets tågluffar. Men jag kan inte minnas att jag den gången gick upp till Monte Carlo och den gamla staden. Det gjorde vi i alla fall den här gången. Och förvånades över hur lik den är Gamla stan i Stockholm. Där uppe åt vi också lunch.

Sen en promenad ner förbi den stora marinan med sin swimmingpool och så förbi casinot med alla dyra bilar utanför, ett kort stopp på ett café för påfyllning med vatten och glass och sedan tåget tillbaka.

Det var det landet det.








2 kommentarer

Filed under resa med barn, resor, vackra platser