Det är nu 10 år och några dagar sedan vi landade på Arlanda efter att ha rest jorden runt med två små barn, då tre och fem år gamla. Om själva resan har jag skrivit en hel del. Men hur har jag upplevt det i efterhand? Hur var det att komma hem till vardagen i mitten av januari efter 79 dagar i varmare länder? Och hur känner jag det nu, så här långt efteråt? Var det värt det?
Vi reste jorden runt på 79 dagar. Gav oss av i slutet av oktober 2008 och kom hem i mitten av januari 2009. Albin, som nu är 13 år, fyllde tre år på Fiji och Anton, som är 15 år nu, fyllde 5 år i Australien.
Drömresa
Jag hade länge drömt om att få göra en sådan resa. I säkert 20 år. Drev igenom det. Innan det blev slutgiltigt bestämt var min sambo tvekam: ”Man kommer ju ändå tillbaka.”
Och det gjorde vi ju. Först var det roligt att komma hem. Träffa alla. Sova i sin egen säng. Känna sig lite stolta över att ha genomfört äventyret. Barnen var otroligt uppspelta över att komma hem till sitt rum och sina leksaker.
Tomhet
Men frös gjorde vi. Och ganska snabbt infann sig en tomhet. Det var tungt att komma hem till den grå vardagen i mitten av januari.
Ganska snart efter resan samlade jag ihop foton och nedtecknade minnen i en fotobok om resan. Den tittade vi i många gånger. ”Jag längtar till Fiji”, sa Albin ofta. Länge, länge hade de egna minnen från resan. Vi kunde fråga om sådant som inte fanns dokumenterat och de kom ihåg. Men så småningom gick det trögare att minnas. Minstingens minnen bleknade först. Idag minns de bara sånt som finns med i boken och annat som vi pratat om regelbundet.
Bär med sig
Jag vill ändå tro att de bär med sig något från resan. Relationen till varandra om inte annat. De fick mycket tid att leka tillsammans och prata med varandra. Och en öppenhet för nya intryck. En nyfikenhet på världen. De har alltid tyckt om och varit väldigt med bekväma med att resa. Jordenruntresan bidrog nog särskilt mycket till det.
Och själv ångrar jag varken pengarna eller tiden vi la på jordenruntresan. Den kostade ungefär som en ny bil. Men jag är övertygad om att den finns kvar mycket längre tid än en bil. Inuti oss. Och tiden. 79 dagar är nästan ingenting jämfört med all vardag i livet. Men däremot hinner du med att göra en rejäl resa på den tiden. Så nej, jag ångrar det inte. Det enda jag möjligen ångrar är att vi inte gjort fler sådana resor…
Men vi har gjort många andra fantastiska resor. Korta men innehållsrika. Under de tio år som gått har vi varit tillbaka till Australien men inte till Thailand. Till USA men inte till Fiji eller Nya Zeeland. Och vi har besökt många andra länder och platser. Både Spanienresan på höstlovet och Kuba-resan vi var på nyss blev på sätt och vis jubileumsresor. Vi har alltså rest tre av de 11 veckorna den här vintern. Så jag ska verkligen inte klaga!
Det är bättre att ha en jordenruntresa framför sig än att ha den bakom sig. Men det bästa är att vara mitt uppe i den. Sämre än att ha den bakom sig vore att drömmen aldrig hade blivit av.
Att åka i en tunna nedför Niagarafallet är numera strikt förbjudet. Däremot är det mycket vanligt att åka båt uppströms fram till Hästskofallen. Antingen åker du i en röd båt från den Kanadensiska sidan eller så gör du som vi och tar den blå båten från den amerikanska sidan. 
Den 6 juni 1944 landsteg andra världskrigets allierade trupper på fem stränder i Normandie, Frankrike. Syftet var att befria Europa från Nazisternas skräckvälde. Vi ägnade en dag på vår tåg-, bil- och båtresa i Europa åt stränderna Utah och Omaha där de amerikanska trupperna gick i land.
Det hävdas ofta att det är dyrare att åka tåg än att flyga i Europa. Men är det sant? Vi ska åka tåg till Frankrike i sommar. Två vuxna och två ungdomar 12 och 14 år gamla. Jag vet ju därför redan vad det kostar för oss att ta oss tur och retur till Paris i sommar med tåg. Jag bestämde mig för att jämföra vad det skulle kosta att flyga. 
