– Krönika –
Det finns människor som finner tröst i att det som händer här och nu inte har någon betydelse långt in i framtiden. ”Vad gör det om hundra år”, typ. Jag har aldrig kännt så. Däremot kan det ibland kännas skönt att på andra sidan jorden finns det länder där allt det här som du och jag har omkring oss inte betyder ett smack.
För det första är det inte sant att det som händer här och nu saknar betydelse i framtiden. Inte på andra sidan jorden heller i och för sig. Det ena leder hela tiden till det andra.
Fjäril
En fjäril som slår med vingarna sägs enligt kaosteorin kunna förändra först de närmaste luftmolekylerernas rörelse, vilket kan leda till att vindens riktning ändras minimalt och till sist, i förlängningen orsaka att en orkan skulle kunna byta riktning och slå till någon annanstans än den annars skulle ha gjort.
Räddar världen
Orkanen kan leda till ett strömavbrott som leder till att batterierna i mobilerna laddas ur. Vilket i förlängningen leder till att ett barn föds på denna andra plats nio månader senare, som inte annars skulle ha fötts. Detta barn får sedan kanske många år senare en sondotter som en bra bit in i vuxen ålder uppfinner ett energisystem som slutgiltigt löser klimatkrisen. En enda fjärils vingslag kan förändra världen.
Vill påverka
För det andra vill jag kunna påverka framtiden. Heslt till det bättre då i och för sig. Men om ingenting som händer nu skulle ha någon betydelse om hundra år skulle ju den viljan vara bortkastad. Och det vill vi ju inte. Eller hur?
Samoa
I Söderhavet finns ett land som heter Samoa. Mellan ön Upolu, där huvudstaden Apia ligger och den större ön Savaii finns det en mindre ö. Den heter Manono. På Manono bor ingen som vet var Blekinge ligger. Tänker jag mig. Och den tanken har ofta skänkt mig tröst. Ibland när jag blickar ut över havet här hemma och ser Hanö på håll tänker jag att de båda öarna sådär på håll påminner om varandra.
11 september
Från Samoa reste vi en gång till Fiji. Det var den 11 september 2001. Som blev till den 10 september. Som blev till den 11 igen. Datumlinjen, du vet. Och så gick dagarna efter varandra i vanlig ordning, fastän världen var förändrad för alltid, och så småningom fick vi två barn. Två små pojkar.
Jorden runt
Ytterligare ett par tre år senare var vi tillbaka på Fiji. Den här gången på jordenruntresa med våra två små. Minstingen fyllde tre år när vi var där. I november är det tio år sedan. Åren går.
Och Fiji är också en tröst. Att det finns. Att vi var där.
Student från Fiji
Det är en ljummen sommarkväll under månen och stjärnorna i Blekinge. Fastän det bara är maj månad än. På bordet brinner ett rött blockljus i en lykta. Tidigare i kväll berättade min Anders vid samma bord om en kille från Fiji som studerade i Sverige och som besökte hans jobb en gång. Han skulle göra ett skolarbete om pumpstationer och Anders skulle visa honom runt. ”Bula!”, hälsade Anders, som man hälsar på Fiji. ”Har du varit på Fiji?”, undrade killen. ”Ja. Två gånger”, svarade Anders. Den här killen berättade att det var ovanligt att människor han mötte i Sverige varit på Fiji. Men det hände ibland. Men han hade aldrig förut träffat någon här som varit på Fiji två gånger.
Oförrätter
När jag tänker på mina misslyckanden, tillkortakommanden och oförrätter, som jag gör ganska intensivt ikväll, särskilt de senare, och det gör ont, som det gör ikväll, tänker jag att det är tur att Fiji finns.
Och att nästan ingen där vet var Blekinge ligger. Eller Skåne.
Utom kanske den där killen då. Om han nu är hemma igen.
Bilden: First Landing Resort, november 2008.
I lördags fick det bli en kvällspromenad vid Mörrumsån. 
Vi var ute på Tjärö med kompisar igår. Det spöregnade när vi åkte till Järnavik för att ta båten. Och även om regnet verkligen behövdes: Hade vi inte planerat i förväg skulle vi aldrig valt att åka just igår. Men det klarnade upp och blev en fin dag.
Det händer ganska ofta att jag längtar bort från Karlshamn. Att jag vill lämna för kortare eller längre resor. 
