Jag kom att tänka på en dikt av Karin Boye idag. Och visst är det vägen som är mödan värd!
Idag har jag jobbat hemifrån. Det berodde på att jag hade en tid hos sjukgymnasten. Äntligen hade jag tagit mig tid!
Sjukgymnast från Luleå
Landstingets sjukgymnastik i Karlshamn finns i Asarum. Min sjukgymnast visade sig för övrigt vara från Luleå, där jag bodde fem år som student. Så vi hade en del att prata om utöver min onda rygg. Om snö, åkerbär, mygg och sånt som hör Norrbotten till. Och om våren som aldrig kommer. Där. Men som är så mycket finare här nere i Blekinge. Och bokskogarna som vi har här. Med vitsippor och kaprifol. Och skärgården som finns på båda platserna. Jag fick för övrigt diagnosen ”gamnacke” och påbörjad ”likstelhet”. Jo; han skojade så klart. Diagnosen hade ett fint namn på latin, som jag redan glömt.
I rörelse
Jag cyklade dit. På vägen stannade jag till för att fotografera cykelvägen. Och grönskan. Och jag kom då att tänka på ett par strofer ur dikten ”I rörelse” av Karin Boye:
”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Jag älskar den dikten. Bara rubriken är underbar. Att vara i rörelse är bland det bästa som finns. Särskilt att vandra eller åka tåg.
Nu ska väl diktens färd snarare tolkas som en metafor för livet, än som en fysisk resa i geografin, tänker jag.
Men för mig är det just det som är så fint med den här dikten, och inte minst just de här stroferna. Att jag gillar budskapet i både den bokstavliga och den överförda betydelsen av orden.
När vägen är målet
Resor som är rundresor tycker jag är de bästa resorna; som tågluffar, bilsemestrar, båtluffar eller jordenruntresor (ja, ja, jag har ”bara” gjort en, men ändå). Att ända in i mål ha något nytt att se fram emot att få upptäcka. Att ha så många mål längs vägen att vägen blir målet som är mödan värd.
Resten av färden
Och ska jag orka med alla sådana resor jag vill göra under resten av färden, ja då får jag se till att göra de där övningarna med armarna i kors, sittandes på en bok som är exakt två centimeter tjock, tre gånger om dagen och därtill promenera varje dag. Så att inte den där fysiska ”likstelheten” övergår i en psykisk. Men att jag tvärtom blir rörligare och har mindre ont. Ett mål om något att ha med sig längs vägen.
Mieån, vid Janneberg, sedd från cykelbron. En bit av Blekinges frodiga natur.
I lördags fick det bli en kvällspromenad vid Mörrumsån. 
Vi var ute på Tjärö med kompisar igår. Det spöregnade när vi åkte till Järnavik för att ta båten. Och även om regnet verkligen behövdes: Hade vi inte planerat i förväg skulle vi aldrig valt att åka just igår. Men det klarnade upp och blev en fin dag.
Det händer ganska ofta att jag längtar bort från Karlshamn. Att jag vill lämna för kortare eller längre resor. 
