Category Archives: sociala media

Länderna som flest har besökt – hela listan

Just nu pågår en omröstning eller snarare enkät i en grupp på Facebook som jag är medlem i om vilka länder som gruppmedlemmarna besökt. Även om enkäten inte är avslutad än tycker jag att det redan nu är en intressant lista. Jag väljer därför att publicera den här som den ser ut just nu. Både som skärmdumpar men också som en lista där talet efter plustecken vid varje lands namn är det antal personer som svarat att de varit i landet.

Felaktigheter
Det ska sägas att i det här fallet saknar ”hela listan” ett antal länder vilket också har påpekats av olika gruppmedlemmar. Tyvärr verkar det inte vara möjligt att utöka listan till fler än 100 länder. Och därför saknas länder som en hel del nog har varit i. Som Vatikanstaten, San Marino och Lichtenstein. Och därtill länder som få har besökt. Som Samoa. Något land förekommer två gånger (Förenade Arabemiraten – jag har rensat i listan nedan). Och flera ”länder” kan nog ifrågasättas om de ska räknas som länder. Men jag har låtit dem stå kvar.

Intressant
Ur listan går det att läsa mycket intressant. Att Danmark (bilden ovan i Rödby) är det land som flest besökt är kanske inte förvånande. Men vad sägs om att det är fler som besökt Indonesien än Irland? Eller att lika många besökt Singapore som Luxenburg?

Delta i enkäten
Vill du vara med och delta i enkäten hittar du omröstningen i gruppen ”vi som gillar att resa” där du får ansöka om medlemsskap först.

Mina länder
Vilka av länderna som jag besökt framgår av skärmdumparna nedan:

Hela listan som text:

1. Danmark +816
2. Spanien +761
3. Tyskland +729
4. Norge +713
5. Grekland +659
6. Storbritannien +586
7. Finland +583
8. Frankrike +581
9. Italien +558
10. Turkiet +477

11. Thailand +462
12. USA +456
13. Gran canaria +415
14. Österrike +392
15. Holland +371
16. Polen +344
17. Cypern +315
18. Tjeckien +298
19. Kroatien +277
20. Belgien +272

21. Schweiz +263
22. Estland +248
23. Ungern +248
24. Egypten +235
25. Teneriffa +232
26. Portugal +197
27. Bulgarien +175
28. Monaco +172
29. Lettland +172
30. Malaysia +163

31. Singapore +155
32. Luxemburg +155
33. Australien +153
34. Mexico +154
35. Kina +150
36. Tunisien +150
37. Indonesien +149
38. Irland +131
39. Förenade Arabemiraten – Dubai +129
40. Malta +120

41. Ryssland +111
42. Vietnam +110
43. Marocko +108
44. Island +101
45. Slovenien +104
46. Hong Kong +100
47. Slovakien +95
48. Lanzarote +94
49. Kanada +91
50. Fuerteventura +88

51. Indien +84
52. Litauen +82
53. Kambodja +79
54. Filippinerna +78
55. Nya Zeeland +71
56. Sydafrika +68
57. Rumänien +68
58. Serbien +66
59. Bosnien +60
60. Montenegro +60

61. Brasilien +60
62. Sri lanka +61
63. Japan +58
64. Andorra +57
65. Dominikanska republiken +56
66. Jamaica +56
67. Bahamas +53
68. Tanzania +53
69. Kenya +47
70. Makedonien +45
71. Gambia +36
72. Costa Rica +34
73. Fiji +33
74. Peru +31
75. Albanien +31
76. Sri Lanka +31
77. Argentina +29
78. Ukraina +30
79. Borneo +29
80. Kosovo +26

81. Burma +25
82. Mauritius +25
83. Maldiverna +25
84. Laos +23
85. Caymanöarna +23
86. Oman +20
87. Ecuador +18
88. Haiti +18
89. Senegal +18
90. Honduras +18

91. Sydkorea +18
92. Taiwan +15
93. Uruguay +15
94. Iran +14
95. Seychellerna +11
96. Cooköarna +10
97. Namibia +4
98. Liberia +3
99. Angola +3

15 kommentarer

Filed under resor, sociala media

Är det inte egentligen mest skit med att resa?

Jag var inne lite på det redan i gårdagens blogginlägg. Att både resetidningar och vi själva i sociala medier gärna framhåller enbart det som är positivt med att resa. Men att resa är inte alltid som att sväva fram på några rosa moln. Långt ifrån. Så är det inte egentligen mest skit med att resa?

Redan på flygplatsen börjar det
Ni tar er till flygplatsen. Du tar sikte på en incheckningsautomat. Men någon annan hinner före. Du får ta sikte på en annan och snor dig på. Sedan går du igenom hela proceduren med att identifiera dig och svara på alla frågorna. (”Var det nu i paddan eller telefonen som jag tog en skärmdump av boardingkorten?”, ”Jaha, paddan”, ”Se där, det funkade att skanna”, ”Ja, jag vill hantera alla i familjen”, ”vi har fyra väskor som ska checkas in”, ”Nej, jag har inte läst igenom hela listan med allt farligt som jag inte får ta ombord men jag utgår ändå ifrån att vi inte har med något som är förbjudet så jag trycker ”nej” ändå”). Bagagetaggar och boardingkort skrivs ut. Du fumlar lite med bagagetaggarna men får på dem ändå. Men det tar lite tid.

Lång kö
Ni går till bagageinlämningen. Så klart att det flygbolag som du valt att resa med – Thomas Cook den här gången – har Kastrups längsta kö! När ni äntligen kommer fram i kön strular självskanningen av väskorna så pass att en tidsgräns passeras. Och ni hänvisas till den bemannade disken. Och när väskorna väl är inlämnade och ni ska gå upp till säkerhetskontrollen motas ni bort av flygplatsens personal som säger att de har översvämning i säkerhetskontrollen i Terminal 2 så ni får gå tillbaka till Terminal 3 och gå igenom där istället. Men först ska ni stå i kö igen…

Och så där håller det på. Och då är det inte ens anmärkningsvärt struligt på något sätt. Det är så här det [inte] fungerar på flygplatser.

Zytomierskas semestermissnöje
Häromdagen såg jag i mitt flöde på Facebook att någon delat med sig av Katrin Zytomierskas semestermissnöje från Sunwing Resort, Calabona, Mallorca. Så jag gick in och kollade in inlägget på Instagram. Katrin följs av 136 000 personer på Instagram och inlägget om katastrofsemestern på Mallis har fått över 3 700 gilla och 200 kommentarer. Vad är det då hon klagar på med adress till både sina följare och arrangören Vingresor? Jo: att resan var dyr, att det var mycket folk på hotellet, en lågkvalitativ buffé, att luftkonditioneringen lät ”som en traktor”, att kaffet smakade te, frånvaro av barnklubb med bättre innehåll än att göra pärlplattor och usel städning som kostar extra. Samt att Lollo är gladare än Bernie. Eller om det sista ska ses som en förmildrande omständighet. Jag vet inte. I många av kommentarerna beröms Katrin för sin ärlighet. Men Sunwing Calabona svarar själva i en kommentar att städning visst ingår och att barnklubben har fler aktiviteter som ingår i priset.

Löser inga problem
Min erfarenhet är att du inte kan resa ifrån dina problem. Antingen sitter dina problem hos dig själv eller i relationen till den/dem du reser med och då tar du med dig problemen på resan. Och flerdubblar dem dessutom oftast. Att resa är att utsättas för valsituationer och andra prövningar.

I min ungdom tågluffade jag flera gånger med min dåvarande pojkvän. Och även om det vid den tidpunkten för det mesta fungerade bra mellan oss på hemmaplan blev det alltid slitningar när vi var ute och reste. Gräl och bittra tårar.

Eller så lämnar du kvar dina problem på hemmaplan och då har de förvandlats till en än värre surdeg när du kommer hem. Inga problem löses av att du inte tar tag i dem.


Rosa fluff försvarar galenskap
Jag vet inte varför vi alla hjälps åt med att sprida en rosa fluffbild av hur det är att resa: Solnedgångar, fötter (varför vi nu ska visa upp dem?) mot folktomma stränder, en drink i motljus, poolen fotograferad strax innan den öppnar, barnen fotograferade bara lite senare, i ett hörn av poolen just i det ögonblicket som ingen av de andra tusentals hotellgästerna som befinner sig i och runt poolen stör bilden… Behöver jag fortsätta? Nä! Du vet. Kanske handlar det om att vi vill försvara resandets galenskap för både oss själva och varandra? Visa upp den positiva sidan för att orka med den negativa? Jag venne.

Inte ens Katrin
Men en sak vet jag. Och det är att resandet innehåller både positivt och negativt. Inte bara positivt. Men inte heller bara negativt. Inte ens Katrin Zytomierska kan måla hela Mallorcahimlen svart. Jag är nyss hemkommen från två andra hotell ur Vingresors program på Mallorca. Men för fyra år sedan semestrade vi 10 vuxna och 8 barn just på Sunwing Calabona. Och vi var jättenöjda! Ett och annat fanns det att klaga på. Jag minns att wi-fi-kapaciteten då för fyra år sedan var ganska knagglig. Och maten på en All-inclusive-buffé anpassad för barnfamiljer är kanske inte jättespännande kryddad. Men vad väntade hon sig? Och ja, många hotellgäster är det ju på stora hotell.

En jättebra semester
Barnen i vårt resesällskap hade varandra (och oss vuxna) och behövde ingen barnklubb. De hade det otroligt roligt med varandra. Förutom något mycket sorgligt som hände på hemmaplan och som inte hade med resan att göra var det kanske deras bästa resa någonsin? Men just barnklubben på Calabona tyckte jag annars verkade lite märklig. De små barnen marscherade på led bland solstolarna runt poolen och skrek i retfullt tonfall och på ledarens uppmaning att ”mamma och pappa solar”. Jag fattade faktiskt ingenting av det. Men på det hela taget hade vi en jättebra semester. Och för min del spelar det ingen roll om kaffet skulle smaka te, så länge teet inte smakar kaffe. ;)

Både och
Himlen på Mallorca är för det mesta blå, men någon dag är den grå. Varmt är där ändå. En och annan regnskur förekommer och kanske ett åskväder. Men en enstaka åskknall förstör ingen resa. Och inte en kö på flygplatsen heller. Eller ens två. Så svaret på fråga. i rubriken är: Att resa är inte mest skit. Men inte heller som att flyga på rosa moln. Att resa är både positivt och negativt. Lite skit i hörnen får du ta om du vill se och uppleva världen. Och faktiskt för det mesta även om du kanske bara vill vila i den sydliga värmen en stund.

Ett löfte
Jag ska villigt erkänna att jag ÄR förtjust i vackra platser och har närmare till kameran vid ett turkost vatten eller en orange solnedgång än i en flygplatskö. Jag har nog också lättare för att minnas det positiva än det negativa när jag ser tillbaka på alla mina resor. Även ungdomens tågluffar. Men jag lovar: Jag ska i alla fall försöka anstränga mig för att lyfta båda sidorna av myntet i mina framtida blogginlägg. Både den ljusa och den mörkare sidan av myntet. Jag tror att det känns ärligare så. Både för mig. Och kanske också för dig som läsare?

14 kommentarer

Filed under humor, instagram, personligt, resa med barn, resor, sociala media

Alla är reseinfluerare! Blir det resejournalistikens död?


Jag tycker att det är en fantastiskt märkvärdig sak att resa och se sig om i världen. Det är därför jag läser så mycket om resor. Och det är därför jag skriver så mycket om just resor i den här bloggen. Men: Det är en kväll i juli 2017 när jag bläddrar igenom mitt flöde på Instagram som det slår mig. Det är på ett sätt egentligen inte ett dugg märkvärdigt att resa. Nästan alla människor gör någon typ av resa på sin semester. Och nästan alla delar med sig av sina upplevelser på Facebook och Instagram. Och jag älskar det!

Men samtidigt gör det ju det så mycket svårare att väcka intresse för en blogg som i huvudsak handlar om att resa. Skit samma för egen del, egentligen. Jag gör det här utan betalning, på min fritid, för att det är roligt. Men vad händer med resejournalistiken? Står den inför en snar död?

Alla är inte journalister
Häromåret hette det att ”alla är journalister”. Sedan kom ”alla är fotografer”. Men inget av det är kanske riktigt sant. Även om det ligger ett korn av sanning i det, så till vida att alla som bidrar med texter, foto och klipp gratis till internet utgör ett hot och en konkurrens mot betalda textförfattare och fotografer. Men samtidigt krävs det kunskap och skicklighet att för att skapa ett riktigt bra innehåll med kvalitet. Yrkesskicklighet, helt enkelt. Och för att ta del av sådant material är vi fortfarande beredda att betala. Med pengar eller genom att ställa vår tid till förfogande för reklambudskap.

Men alla är influerare
Men influerare, tänker jag. Där stämmer det verkligen: att alla faktisk ÄR influerare. Har också alltid varit i den analoga verkligheten. Vi påverkar alla varandra. Somliga mer. Andra mindre. Men alla påverkar någon.

2016 års mesta buzzword var kanske just ”influerare”. I flera år dessförinnan hade många använt det engelska ordet influencers. Och i båda fallen menades vanligen personer som påverkar via olika digitala kanaler. Vissa påverkar mer än andra. Men alla påverkar någon, precis som i den analoga världen.

Reklam via influerare
Men till skillnad mot i den analoga verkligheten finns det på nätet en helt annan möjlighet för reklammakarna att nå många med betalda budskap via just influerare. Att använda sig av personer med stor trovärdighet kan vara ett sätt att övertyga även skeptiska konsumenter att genomföra ett köp. En influerare som har extremt många följare i sociala medier kan snabbt sprida ett företags budskap med större trovärdighet och till fler personer än företaget själva någonsin kunnat via sina egna kanaler. För detta är företagen så klart beredda att betala.

Dock att Facebook och andra aktörer nu börjat försöka styra upp den här utvecklingen för att själva få en del av kakan. Detta vet jag tack vare att jag deltar i olika nätverk för resebloggare. Själv har jag inte gett mig in på att ha sponsrat material i vare sig i bloggen, på Instagram eller Facebook, vilket annars är ganska vanligt men som jag i mitt fall bedömer skulle ge mindre pengar än vad det skulle kosta mig i tid och trovärdighet. Jag stänger dock inga dörrar för framtiden – och fördömer absolut ingen som låter sig sponsras.

Vem vill betala för resejournalistik i framtiden?
Influerare är inte generellt någon dödsstöt för ”riktiga” journalister eller ”riktiga” fotografer. Av de skäl jag nämnde ovan. Den som har en utbildning eller som arbetat sig fram med sin begåvning som bas kan åstadkomma så mycket bättre och trovärdigare material än den som bara postar lite random grejor på nätet. En konkurrens är det i och för sig, som gör det svårare och svårare att hitta jobb inom nämnda yrken. Men yrkena kommer alltid att finnas kvar, tror jag.

Däremot inom området resor kan jag fundera. Hur ska det finnas utrymme att betala resor, övernattningar utöver arbetstiden för något som nästan alla betalar för med egna pengar och glatt delar med sig gratis av på nätet? Och faktiskt i just det här fallet: med i stort sett samma innehåll och kvalitet som betalda journalister åstadkommer?

För egen del kommer jag säkert att prenumerera på resemagasinet Vagabond i många år till. Men är det flera år sedan jag köpte en kvällstidning för resebilagans skull. Artiklar på nätet läser jag så klart ofta, men jag undrar hur intressant den genomsnittliga researtikeln är för den som inte är resenörd?

Mer kritik och häftiga resor
Om resejournalistiken ska överleva tror jag att den måste bli mer kritisk och granskande samtidigt som den berättar om mer extrema resor och häftiga drömresmål. Men de mer vardagligt positiva sidorna med att besöka storstäder i Europa, badorter vid Medelhavet, ålandskryssningar och skidorter i fjällen får vi kanske tillräckligt av i våra sociala flöden numera?

Kändisar och skriva mer privat
Det som är influerarnas fördel jämfört med journalisten är det personliga och rent av privata innehållet. Särskilt kändisar tenderar vi att vara nyfikna på. Själv har jag valt att inte fokusera på mig själv, eftersom jag är ointressant (för andra än mig själv :) och inte heller i bloggen fokuserat så mycket på mina närmaste då jag inte velat lämna ut dem för mycket. Men kanske borde jag göra det om jag vill ha fler läsare?

6 kommentarer

Filed under blogg, influerare, instagram, media, resor, sociala media

Vackra platser

Vad är den gemensamma nämnaren för mitt fotograferande, mina resor, mitt instagrammande och mitt bloggande? Jag har funderat en del på det. Ett av de tänkbara svaren är: vackra platser. Jag har därför tillskapat en egen kategori för detta ämne i bloggen.

Vackra platser är inte den enda röda tråden genom det jag gör. Om vi inbegriper mitt yrkesliv och mitt twittrande också blir det tydligt att den riktigt röda tråden genom det jag gör handlar om en kärlek till mänskligheten och den här planeten vi bor på. Det förenar annars till synes vitt skilda ämnen som miljö och långsiktig hållbarhet, fotograferande, sociala medier och resor.

Men det finns ett annat tema också, som kommer igen i mycket av det jag gör. Och det temat är just vackra platser. Jag är helt enkelt väldigt svag för sådana. Väldigt många av mina blogginlägg kretsar kring de där platserna. Både sådana som finns nära och andra som ligger betydligt längre bort.

Som Sternö Sandvik hemma i Karlshamn som är så vackert i solnedgången (bilden ovan). Eller Karlskrona som är en av de vackraste städerna i det här landet. Eller Vattenriket i Kristianstad med solnedgångarna mitt inne i Kristianstad vid Helge å och hela den vackra Åhuskusten. Och Hälsoträdgården, också i Kristianstad. Och inte långt söder därom ligger Sveriges vackraste sandstrand. Vid Knäbäckshusen. Andra exempel är Plitvicesjöarnas nationalpark i Kroatien, Lago di Braies i Dolomiterna, Italien och Amalfikusten, också i Italien. Lapporten som måste vara Sveriges vackraste fjällandskap. Och Zanzibar i Tanzania har fantastiskt vackra stränder. I Rio finns ett litet palats med trädgård som heter Parque Lage som är en vacker oas mitt i storstadspulsen. Vackraste storstäderna är nog annars Rom och Sydney. Och…

Ja sådär kan jag hålla på. Men jag ska bara ta två exempel till. De som är med på bild nedan: Hotellet First Landing på Fiji har en väldigt fin trädgård och stranden är väldigt vacker när det är högvatten. (När det är lågvatten blir det bara korallsten och grus kvar – inte lika fint. Den fot-formade ö de låtit bygga är inte heller jättesnygg.)

Venedig är en annan plats som det är svårt att bortse från när det kommer till bildskönhet. Alldeles för trångt är det på sommaren så åk gärna dit under lågsäsong. Varför inte på höstlovet? Då är där bedårande vackert. Oavsett om det är dimma eller om solen skiner.

Har du några förslag på vackra platser som jag borde se innan jag dör?


9 kommentarer

Filed under blogg, fotografi, resor, sociala media, vackra platser

Och hur funkar det här med ”resejournalister” egentligen?


Hur funkar det här med ”resebloggare” egentligen? Och influerare på Instagram? Får bloggare och influerare betalt av resebolagen och/eller detinationerna? Och hur funkar det här med ”resejournalister” egentligen? Låt mig berätta:

Jag får plötsligt syn på en tweet av Eskil Fagerström som säger: ”Hur funkar det här med ”resebloggare” egentligen? Nu vet jag mer.”

Jag följer den bifogade länken till en intressant blogpost om en promotionresa i Italien. Journalisten och författaren har fått tre hotellnätter, en lunch, en middag och några utflykter i utbyte mot att skriva en blogpost. I min värld låter det lite för bra för att vara sant. Jag vet inte hur många som läser hans blogg men han uppger själv att han har 200 följare på Instagram. Några av de andra som deltar i arrangemanget ska ha hundratusentals följare.

Blogginlägget är som sagt bra men jag blir något provocerad av tweeten måste jag erkänna. Själv har jag bloggat i 10 år och aldrig fått en enda hotellnatt, lunch, middag eller utflykt som tack från någon av de platser jag besökt. Någon gång har jag kanske fått ett bättre rum när jag berättat att jag är bloggare. Möjligen. Säkert vet jag inte om jag ens fått en sådan fördel någon gång.

Det handlar inte om att tälja guld med smörkniv att blogga och instagramma om resor. De flesta som håller på gör det som jag helt gratis. Lägger många, många timmar bara för att det är roligt. Andra försörjer sig i grunden på att göra annat men får ett litet bidrag till sitt resande. Ytterligt få försörjer sig på att resa, fotografera och berätta om det på sociala medier. Färre dessutom, skulle jag gissa, än som påstår eller i vart fall försöker ge sken av att de gör det.

Jag är aktiv i nätverk för resebloggare och är väl medveten om att det förekommer att bloggare åker på betalda resor. Alla seriösa bloggare märker då ut både bloggposter och inlägg på Instagram och andra sociala medier som ”samarbete” eller ”sponsrade”. Skulle det någon gång bli aktuellt för mig att följa med på en betald resa skulle jag också självklart märka ut detta i mina flöden. Som mitt liv ser ut för närvarande har jag inte haft tid att följa med på sådana resor då jag hellre vill resa med min familj när jag har semester.

Men hur gör resejournalister? De åker också på betalda resor. På så kallade ”pressresor”. Eskil snuddar också vid fenomenet i sin bloggpost. Det är en sedan länge etablerad form av marknadsföring av resor. Det finns inga krav på motprestationer men den som betalar förväntar sig så klart positiva artiklar och inslag. Varför skulle de annars betala? Och varför skulle fenomenet annars fortsätta leva vidare? Men har du någonsin sett en artikel eller ett inslag om resor i traditionell media som är märkt med ”samarbete” eller ”sponsrad”?

Jag tycker alltså att bloggare är mer att lita på i de här sammanhangen än traditionella journalister. Vad säger du? Visste du att researtiklar i traditionella medier ofta är resultatet av sponsrade resor?

Bilden ovan är min och ifrån en osponsrad resa till Torrevieja i Spanien.

11 kommentarer

Filed under blogg, destinationsutveckling, influerare, instagram, media, platsvarumärken, resor, sociala media

Glöm aldrig!


Det finns en hel värld där utanför full av gott och ont och allt däremellan. Och mest gott ändå.

Vi kommer sannolikt aldrig att glömma fredagseftermiddagen den 7 april 2017. Lika lite som vi någonsin glömmer den 1 mars 1986 eller den 11 september 2001.

Själv satt jag på jobbet i Kristianstad igår, avslutade inför en sedan länge inplanerad ledighet och väntade in kvällens överraskningsfest för tre blivande pensionärer. Jag gick för att hämta en kopp te när jag lite snabbt kollade Twitter i telefonen: ”I kris: Sprid inga rykten!”, twittrade någon. Jag bläddrade så klart vidare i mina sociala medier och förstod snart vad som just hänt: ett förmodat terrorattentat i centrala Stockholm.

Lite senare la Facebook upp en funktion där jag kunde se mina vänner i området en efter en rapportera att de var oskadda. Skönt, så klart, att få det bekräftat.

Det är lätt att sådana här gånger, när outhärdliga nyheter når oss, tänka att allting bara blir värre hela tiden. Men så är det inte.

Och andra gånger, när alls inget stort händer, vare sig ont eller gott, och vardagen kanske istället känns allt för grå är det lätt att istället tro att det är det grå som dominerar. Men så är det inte heller.

Ibland när jag gnetar på i vardagen med att försöka leda och styra för att rädda världen steg för steg i mitt hörn av verkligheten så händer det att jag lyfter blicken och tittar ut genom ett fönster. Och att det då slår mig: det finns en hel värld därutanför! Och där finns så mycket att se och upptäcka!

Och det är just så det är. Därute finns en hel värld full av både ont och gott. Och: Min upplevelse är att det är det goda som dominerar.

Varje ond handling som syftar till att döda och förstöra vägs upp av tusen goda handlingar som syftar till att rädda liv, hjälpa andra och bygga en ny och bättre värld i stort och smått. Vi såg också mycket av just det väldigt tydligt igår i Stockholm.

För de av oss som inte i detta, eller av någon annan orsak, just nu drabbats av en stor personlig sorg finns det så mycket att glädja sig åt. Trots allt. Även om vi så klart tänker på dem som drabbats och sörjer med dem. Vi kan till exempel glädja oss åt att våren är på väg och körsbärsträden blommar. I Stockholm lika väl som på andra håll. 

Det är överhuvudtaget det goda som dominerar i världen. Faktiskt. Och det är just det vi aldrig får glömma.

Bilden föreställer en kvinna som fotograferade körsbärsträden i Kungsträden förra året.

Lämna en kommentar

Filed under årstider, livet, resor, sociala media, världen

Kan vi prata om något annat nu? Kanske drömma oss bort istället? 

I går fylldes mina sociala media helt naturligt av händelserna i Washington DC. När jag såg rörliga bilder på Facebook där den nya presidenten svor eden fick jag gåshud av skräck. När jag imorse såg bilder på Instagram ifrån när den förra lämnade fick jag tårar i ögonen. Vi sitter alla i skiten nu. Även om vi inte vet i vilken utsträckning elände kommer att följa. Eller i vilken utsträckning det kommer att påverka just oss. Men trots att vi inte vet exakt vad som kommer att hända är det ändå så klart en frustrerande situation. Och den frustrationen fortsätter idag att speglas i mina flöden i olika sociala medier.

Men jag tänker på ordspråket som säger att det gäller att ha sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden.

USA har valt sin president. Detta är inget som någon av oss nu kan förändra. De omedelbara konsekvenserna av valet kan vi inte heller göra mycket åt. Vi kan bara titta på. Och det ska vi så klart göra. Det som i förlängningen kan påverka oss själva är viktigt att följa och förhålla sig till. Men låt oss ha sinnesro att acceptera just detta att vi ingenting kan göra åt det som just nu sker därborta.

Däremot kan vi var och en förändra i det lilla där vi är. För att skapa en bättre värld. Vi kan vara snälla mot varandra och andra. Och snälla mot den här planeten. Och om vi är tillräckligt många som gör just så, runt om i hela världen, blir den här världen ändå en bättre plats till sist. Inte ens en amerikansk president kan måla hela himlen svart. I varje fall inte så länge vi inte tillåter honom att göra det.

Det finns en vacker värld där ute som är värd att bevara i sina bästa delar och förbättra i sina sämsta. Låt oss inte glömma bort det. Och om vi behöver kraft för att gå vidare just nu: Då är det inte fel om vi för en stund slutar prata om USA och istället drömmer oss bort till en tropisk strand någon annan stans i världen där sanden är vit, himlen är blå och havet är turkost där emellan.

Kanske att en stunds surfande på vågor av vackra bilder ger oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden?

Vill du virtuellt besöka stranden på bilden ovan ska du bildgoogla eller söka på Instagram på orten ”Kendwa”. Behöver du även fly bort rent fysiskt för att hitta kraften att åter tro på den här världen föreslår jag att du bokar en resa till Zanzibar där stranden finns. För även om där finns en ekonomisk fattigdom som behöver minskas, och som du som turist bidrar till att minska, så finns där en rikedom av bildskönhet som läker de djupaste sår av misströstan.

1 kommentar

Filed under instagram, miljö, resor, Samhälle och politik, sociala media, vackra platser, världen

Jo, jag är deprimerad på riktigt, men hoppas på ljuset

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller en blogg som handlar om mig som person. Det är ändå i det gränslandet jag hamnat i mina senaste inlägg. Utan ett fungerande själv och utan en fungerande värld är det ingen mening med att skriva om resor och utflykter i naturen och övriga omgivningar. Därför kommer ännu ett inlägg där jag bearbetar det som händer just nu.

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Jag har plötsligt, från en dag till en annan, fått svårt att sova på nätterna. Det började natten mellan den 12 och 13 oktober. Det som utlöste det är arbetsrelaterat. Men egentligen borde jag inte alls reagera så här starkt på det. Inte på långa vägar. Jag behöver reorientera mig i ett nytt landskap. Mitt sätt att göra det är att försöka förstå. Se logiska samband, logiska förklaringar och logiska lösningar. Men så är det alltid. Saker förändras hela tiden. Och jag försöker förstå. Det är inget nytt under solen.

Dessutom. Du löser inga problem genom att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag har allrid förut haft lätt att koppla bort jobbet och koppla av. Plötsligt har jag inte det längre. Jag vet inte om det är åldern. Kanske. Jag har skrivit förut om att det här kan vara min 50-årskris. Jag vet inte. Men jag vet att jag har börjat tvivla på min intelligens. Har jag börjat bli dement? Fungerar inte hjärnan längre? Det har gått så långt att jag börjat göra IQ-tester på nätet. Men resultatet av dem visar inte på några brister där. Tvärt om. De visar att jag fungerar ungefär som jag alltid gjort i det avseendet. Jag tänker logiskt rätt men lite långsamt. Jag hinner aldrig med alla uppgifterna i testerna men de jag hinner har jag löst på rätt sätt. Och trots långsamheten i tanken är mina IQ-siffror ändå riktigt bra. Det är en klen tröst. Något känns ändå fel. Och det känns som att det felet sitter hos mig. Men var? Jag kämpar vidare med att försöka förstå den delen av problemet. Kanske är det bara hjärnspöken? Jag börjar faktiskt tro att jag är lätt deprimerad på riktigt. Jo, det är nog så det är.

Efter den 9 november har ett annat problem seglat upp som ännu viktigare även för mig än mina personliga förmågor och eventuella oförmågor i relation till min närmaste verklighet. Ett ännu större mörker. Dock är det något som jag har betydligt mindre möjlighet att påverka. Och som jag därför borde släppa helt men inte kan. Det handlar om utvecklingen i världen. Och då särskilt den på andra sidan pölen. Jag hade sett fram mot att de på den sidan Atlanten för första gången skulle få en kvinnlig president. Det skulle i sig vara ett stort steg för jämställdheten. Dessutom vore det ett stort framsteg att de fick två demokratiska presidenter i rad. Ett steg framåt för logik, vetenskap, jämlikhet, frihetlihet och miljön. Inte minst för klimatet på den här planeten. Som du vet blev det inte så. Min värsta farhåga besannades. Att opinionssiffrorna skulle visa sig vara lika fel som i många andra sammanhang på senare tid. Också det som händer i USA håller mig nu vaken på nätterna.

De här utnämningarna som görs på viktiga befattningar till Vita Huset nu och som signalerar att Darth Vader håller på att ta över där. Vilket mörker! Men om de är Rymdimperiet, vilka är då vi? Och vilka är det som vinner på slutet? Jo. Vi är tvillingarna Luke och Leia. Det är vi som vinner. Vi måste tro på det!

Det känns nämligen som att det står och väger nu. Det som hänt i USA kan också hända här hemma om vi inte agerar rätt. Bilden här ovanför är från fina Karlshamn som jag råkar bo i. Den föreställer utvandrarmonumentet. Många svenskar emigrarade en gång till Amerika. Många av dessa for iväg med båt från just Karlshamn. På sockeln till statyn kan man läsa Wilhelm Mobergs ord: ”I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.” Numera är Sverige ett land fler vill komma till än lämna. Vi har blivit ett invandringsland istället för ett utvandringsland. Det beror på att Sverige är ett bra land att bo i. Men vissa vill sprida en annan bild. En mörkare bild. De vill överföra detta sitt inre mörker till oss andra och få oss att tro att detta mörker bör mötas med mer mörker. De vill få oss att tro att ett auktoritärt förbudssamhälle kommer att göra oss fria. Att okunnighet är styrka. Det är som i Orwells 1984. I USA har 2016 redan tagit ett rejält kliv mot ”1984”. Vi får inte låta dem vinna här också! Men hur gör vi?

Jag läste en kolumn i DN nyss under rubriken ”dags att lämna depressionen och kämpa för demokratin”. Där skriver Wolodarski att hittills har våra traditionella institutioner svarat på Trumptendenserna i debatten genom att retirera och närmast tystna . Och han skriver vidare att de allra flesta – utom de nya auktoritära och nationalistiska rörelserna – har underskattat kraften i de sociala medierna.

”Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för.”

Jag tror på det där. Vi måste försöka hoppas på ljuset. Låta de positiva berättelserna om jämlikhet, invandring, vetenskap och miljö ingå i sagan och legenden genom att sprida det som bidrar till det positiva historieberättandet till våra vänner och bekanta. Jag ska försöka göra så. Dela det positiva som jag just gjorde här och nu. Gör det du också. 

16 kommentarer

Filed under livet, mitt jobb, personligt, Samhälle och politik, sociala media

En liten film om det där fantastiska hotellet som klättrar på klipporna

Jag fortsätter att envisas med att lägga ut mina små filmer feån resor på Youtube. Trots att filmer som ses av ett eller ett par tusen personer när jag lägger ut dem via den här bloggens sida på Facebook bara når en handfull personer på Youtube. Min kanal där har exakt noll följare. Ändå envisas jag. Sen glömmer jag dessutom ofta att visa upp de små filmerna i bloggen. Som den här. Om nysiga Grand Hotel Tritone på Amalfikusten i Italien. Den har jag glömt visa upp här. Tills nu.

4 kommentarer

Filed under blogg, film, resor, sociala media, vackra platser, YouTube

De sju första jobben – vilka var dina? #sjuförstajobben

Hashtaggen #sjuförstajobben trendar på Twitter sedan ett par dagar och växer nu också på Facebook. Det började på svenska den 6 augusti med att signaturen ”Smöret är sålt” la upp en tweet med titlarna på sina sju första jobb (antar jag) och taggade med #sjuförstajobben. Därefter har det spridit sig som en löpeld.

Allra först började det några dagar tidigare på engelska som #firstsevenjobs. Och taggen förekommer nu också på Facebook. Både på engelska och svenska. Några skojar till det. Och bjuder på ett fniss. Och det märks att vi alla har lite olika definitioner på vad ett ”jobb” är. Men spännande detta att vi så gärna delar med oss av vilka våra första sju jobb var. Förmodligen tycker vi att det säger  något om oss själva. Något som vi kanske inte har reflekterat över på ett tag. Vilka vi är. Var vi kommer ifrån. Och kanske också något om vart vi är på väg. Åtminstone med våra arbetsliv. En fråga som alltid är extra aktuell så här efter sommarsemestern. Och kanske handlar det om att livet är en resa. Och att på den resan är det en tillgång att ha provat olika jobb. 

Här är mina sju första jobb:

1. Kassör på Servus (2 olika butiker)

2. Kontorist på Holmens Bruk

3. Dataprogrammerare på Daab

4. Asfaltsmätare på Luleå kommun

5. Miljöpraktikant på LKAB:s malmhamn i Luleå

6. Byrådirektör på länsstyrelsen i Gävleborgs län

7. Miljöingenjör på länsstyrelsen i Blekinge län

Om jag istället klumpat ihop länsstyrelsejobben som jag gjorde med kassörsjobben hade jag fått plats med mitt nuvarande jobb. Då hade jag nämligen också kunnat klumpa ihop mitt förra jobb med mitt nuvarande och skrivit ”VA-chef i två olika kommuner”.
Deltar gör du genom att antingen på Twitter eller Facebook skriva en lista på dina sju första jobb och avsluta med #sjuförstajobben. Du kan sedan se andras inlägg genom att följa länken till hashtaggen. 

Och här är några exempel på kända svenska twittrare som hakat på:


Och här ett par skämtsamma:


Vilka var dina första sju jobb?


Jag har aldig jobbat som jordgubbsplockare som annars var ett vanligt första sommarjobb för många när jag var ung. Däremot har jag plockat mycket bär i skogen utan lön i kronor och ören, men det har jag inte räknat som jobb.

1 kommentar

Filed under livet, mitt jobb, personligt, sociala media, twitter

Varför har Mark Zuckerberg inte tejpat över tangentbordet istället? (Om nu texten är död som format?)

En krönika som hävdar att texten är stendöd på Facebook har senaste veckan spridits på just Facebook (!) I denna text (!) målas denna bild upp av framtiden: ”Ingen text. Bara rörlig bild. Det mesta live.”

Men texten är nog inte en bråkdel så död som Facebook vill få oss att tro.

För ja. Det är uppenbart så att Facebook vill styra över oss användare till att publicera mer film hos dem. Detta gör de genom att kraftigt gynna sådana inlägg så att de visas för fler och på så sätt får fler kommentarer och andra reaktioner. Vilket i sin tur leder till en förstärkning av just beteendet att posta rörlig bild hellre än andra format och speciell då live. (Det senare har jag själv inte vågat mig på att prova än.)

Något ironiskt i sammanhanget blir det då att det idag sprids en bild (stillbild!) på Facebooks grundare där han gör reklam för Instagram som just passerat en halv miljard användare. I bakgrunden syns en laptop där han tejpat över webbkameran. Det finns mycket att säga om vad detta kan bero på och det har redan sagts av andra. Den tanken jag tänker är: Han har inte tejpat över tangentbordet! Om nu texten vore död och film den allenarådande framtiden? Borde han då inte ha gjort tvärt om?

För så här är det. Facebook har en anledning att försöka styra över oss mot mer film och det är marknadsandelar inom TV-reklam. De vill plocka från YouTube och gör vad de kan. Men med det kan de på inget sätt döda texten som kommunikationskanal.

Formaten video, foto och ljudklipp kommer att bli viktigare och viktigare för kommunikation och dokumentation. Men de kommer aldrig att helt ersätta text som metod.

Varför? Därför att text är något så genialt som att överföra det mänskliga språk som ursprungligen var tänkt att tas in via öronen till ett format som tas in via ögonen. Vore det inte för denna grundläggande egenskap i det som text faktiskt är så vore den nog borta för länge sedan med tanke på hur svårt det faktiskt är att lära sig läsa och skriva. Och mot bakgrund av alla tekniska möjligheter vi haft i flera decennier.

2 kommentarer

Filed under Facebook, film, fotografi, Samhälle och politik, sociala media

7 höjdpunkter – maj 2016



Bästa nationalparken
Vi vandrade längs vägen upp mot caféet Annorlunda. Ädellövskogen hade nyss slagit ut sina sköra ljusgröna blad. Förgätmigej på en liten ängsplätt. Näktergalen sjöng vackert. Men koltrasten sjunger alltid vackrast. Bofinkar, blåmesar och andra småfåglar stämde in i kören. Under bokens nya blad blommade ännu både vit- och gulsippa. Stenshuvud – Sveriges kanske allra vackraste nationalpark med Sveriges vackraste sandstrand alldeles intill. Vi gick upp på huvudet och ner till havet och såg mer än sju sorters blommor av den rikliga vår- och försommarfloran innan vi avslutade dagen vid Kiviks musteri och Stinas café. Besöket ledde också till en snutt på YouTube och några snuttar på Facebook. 

Bästa naturreservatet
Innan vi var till nationalparken Stenshuvud hann vi göra maj månads bästa besök i ett naturreservat. Det var när månaden var precis ny som vi besökte vitsippebackar och bokskog som just höll på att slå ut vid Valjeviken.



Vackraste solnedgången
Den vackraste solnedgången i Karlshamn hittar du oftast vid Sternö Sandvik. Särskilt vackert är det när havet är stilla. Som det var den 7 maj till exempel.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.

Mest gillade Instagrambilden
Ett rapsfält och en blå himmel med några molntussar fotograferade i farten och genom sidorutan på bilden strax utanför Svedala i Skåne när vi var på väg till svärmor och svägerska. Det blev den av mina bilder på Instagram som fick flest gilla den här månaden. Ett klassiskt svenskt sommarlandskap med ljuvlig doft.

As seen from the car. / Skånska #landskap.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.
Bästa föräldramötet
Det bästa föräldramöte jag någonsin varit på hölls i början av maj månad. Upplägget var att barnen från scenen själva fick redovisa vad de arbetat med under vårterminen. Toppen!

Bästa besöket och bästa doften
Bästa besöket var när min pappa och hans Anita var här. Vi besökte Brunnsskogen med den japanska trädården i Ronneby. Där finns också en doftträdgård som vi luktade på. Bästa doften i maj månad är som alltid doften av syren.



Mest lästa blogginlägget
Jag skrev i mitten av maj månad om att jag sett på Twitter att det finns en viss bitterhet bland rektorer och lärare mot föräldrar som tar sina barn ur skolan för att resa trots att skolan avslagit ledighetsansökan. Även om jag själv hittills aldrig behövt göra så ville jag ta föräldrarna i försvar. Jag menar att med några få undantag så gör dessa föräldrar helt rätt. Så jag skrev helt enkelt ett blogginlägg om saken. Och det blev mitt mest lästa i månaden som gick.

#93 i #blogg100

Lämna en kommentar

Filed under årstider, Blekinge, livet, personligt, Skåne, sociala media, sommar, vår

Jag tycker att Kerstin kan kamma sig! 


Kerstin skrev en kolumn om en kvinnlig minister och tyckte att ministern borde skaffa sig en borste (och puder). Själv tycker jag att det är du som kan kamma dig, Kerstin! 

Igår hade vi besök här hemma. Samtidigt kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det på sociala medier pågick en debatt om en kolumn i en kvällstidning så som det ofta pågår debatter om kolumner i kvällstidningar. Känslorna gällde vad en kolumnist som heter Kerstin skrivit om en kvinnlig ministers utseende.

Jag länkar inte till artikeln eftersom jag anser att den fått fullt tillräckligt många klick redan.

Två läger uppstod (som vanligt). De som anser att Kerstin har fel och de som anser att hon har rätt.

Jag anser att på sätt och vis har båda lägren rätt men håller framförallt med de som anser att Kerstin gör fel när hon skriver som hon gör. Inte fel i någon juridisk mening som brott mot tryckfrihetslagstiftningen eller så. Men moraliskt fel.

De som försvarar Kerstin gör det utifrån tesen ”utseende har visst betydelse även om vissa idealister önskar att det inte vore så”. Och det har de så klart rätt i. Jag har själv varit, och är nog fortfarande, en sån där idealist som önskar att utseendet inte skulle ha någon betydelse. Eller i vart fall mindre betydelse än vad det har. Men under min livstid har det varit tydligt att utvecklingen gått åt motsatt håll. Jag som hänger mycket på Instagram och reser så mycket jag kan har ju inte kunnat undgå selfie-trenden. Även om jag inte gillar den. Jag kan inte se att den bottnar i något annat än just en tilltagande utseendefixering. Det pratas i vår tid mycket om megatrender som globalisering, urbanisering, individualisering och digitalisering. Jag har aldrig sett någon sätta upp utseendefixering på samma lista men skulle faktiskt vilja påstå att trenden hör hemma där. Precis som övriga megatrender är det något vi kan tycka vad vi vill om men som vi också rimligen måste förhålla oss till. Så långt har Kerstin alltså rätt. Men om hon nöjt sig med att skriva om allmänna principer runt detta ämne hade hon inte fått många klick. Så då väljer hon att ge sig på en namngiven kvinnlig (typiskt!) minister istället. För se! Då rasar klicken in.

Och det är ju här hon gör fel. För precis som hon själv skriver är det mobbing. När en grupp (och Kerstins avsikt är så klart att leda just en grupp – hon vill ju så klart ha många klick och mycket medhåll) hackar på en person för hennes utseende så är det inget annat än just mobbing. När hon dessutom väljer att hacka på just en kvinnlig minister så sänder det också ut signaler. Och här är ju Kerstin helt fel ute i sin krönika. Det är därför hon helt enkelt kan gå och kamma sig! 

(Och den som eventuellt inte känner till uttrycket ”kamma dig” kan googla det.)

#90 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under media, Samhälle och politik, sociala media

Film för sociala medier – min strategi 


Titta på skärmdumpen ovan. En liten filmsnutt från en familjeutflykt i naturen har fått 4500 visningar på Facebook. I min värld är det mycket. Jättemycket. Idag tänkte jag berätta lite hur jag tänker kring film i sociala medier. 

Jag skrev ju igår att sociala medier ibland börjar kännas som en del av ekorrhjulet. Men det gäller inte film! För mig känns det både nytt och roligt. 

Många menar ju att rörlig bild är något som kommer mer och mer i sociala medier.

Men hur använder du som privatperson och/eller bloggare möjligheten att dela film bäst? Det finns det nog inga entydiga svar på, i och för sig. Men jag kan dela med mig av hur min strategi ser ut just nu:

Instagram: Korta filmer 3-20 sekunder

Den här bloggens sida på FB: Något längre: 20-60 sekunder

Vare sig på Insta eller FB finns det anledning att överarbeta med text och ljudpålägg. Har fått intrycket att den här publiken uppskattar om det inte är för bearbetat.

Länken till filmklipp på bloggens FB kan sedan också kopieras till olika grupper på FB. Rätt klipp till rätt grupp! ”What’s in it for them” snarare än ”What’s in it for me”.

YouTube: 1 min ->

När jag har mer material att tillgå kan jag lägga upp klipp även här. Dessa bearbetar jag lite mer med texter och röstpålägg och bakgrundsmusik. De når inte särskilt många i nuläget men jag tycker ändå att det är kul att prova:

Mina små minifilmer klipper jag ihop direkt i mobilen med appen iMovie. Jättesmidigt! 

#86 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under Facebook, film, instagram, sociala media, YouTube

När sociala media blir en del av ekorrhjulet


Sociala media ska vara ett nöje. Något vi ägnar oss åt för att det är kul. Men om det börjar kännas som en del av ekorrhjulet? 

Blommor på ett cafébord på jobbets café Utsikten. Fångade i flykten när jag hämtar ännu en kopp te. Möten ska planeras. Ett teaineeprogram också. Ekorrhjulet snurrar. Det är så vår tillvaro fungerar. Arbetslivet är en del av den. En viktig del på så många olika sätt. Men de flesta jobb har en tendens att i en eller annan fas mest av allt likna ett ekorrhjul.

Som kontrast mot det har vi fritiden som vi mer eller mindre fritt förfogar över själva. Som vi fyller med familj, vänner och fritidsintressen. Och det är där nånstans som de sociala medierna kommer in i bilden. De är utmärkta verktyg för att hålla kontakten med vänner och bekanta. Arenor där du kan ägna dig åt dina olika intressen.

Men när du är för aktiv på för många plattformar samtidigt: blir inte då de sociala medierna ett ekorrhjul i sig? Kommentarer ska besvaras på bloggen, Instagram och Facebook. Flöden ska bläddras igenom. Inlägg ska gillas och kommenteras. Du ska lägga upp eget nytt material i alla olika kanaler…

Är det inte då du borde ta ett steg tillbaka för att betrakta på avstånd och ställa frågan: ”Vad håller jag på med egentligen?”

Hur gör du för att undvika att sociala media blir en del av ekorrhjulet?

#85 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under blogg, mitt jobb, sociala media

Karlshamnare – nu får ni sluta gnälla om nya parken på Facebook! 



Det tog en bra stund för kommunen att färdigställa den nya parken vid Mieån. Men när arbetena väl var klara bröt åsikterna lös på Facebook. Det snällaste som kan sägas om tonläget är att det var ganska gnälligt. Men titta nu när våren är här: parken blev ju jättefin! Och då har inte ens alla träden slagit ut än. Så nu får ni allt sluta gnälla! 

Aldrig förr har väl så många kramat några redan bortplockade björkar och nyponbuskar så hårt. 

Jag tycker om både björkar och vilda nyponrosor. Det är vackra växter. Men även om jag inte själv är allergisk vet jag att många har det jobbigt med björkar så här års. Och jag vet från den tiden då jag själv jobbade i Karlshamns kommun att just de där björkarna var ifrågasatta på grund av den vårsnuva de orsakade.

Men på Facebook var i stort sett alla eniga i höstas om de bortplockade björkarnas förtjänst. Och sällan har så många idiotförklarat kommunen lika unisont. Några få röster hördes som uppmanade de argaste att vänta med utvärderingen tills växtsäsongen.

Själv ville jag också gärna se hur det skulle ta sig ut när våren och sommaren kom innan jag bildade mig en uppfattning men mest av allt tyckte jag synd om dem på kommunen som självklart gjort sitt bästa för att göra staden fin.

Och nu är våren här. Magnoliorna står i blom. Och fina vårblommor blommar i krukor. Och faktiskt. Visst blev det ganska fint? Lite urbant rent av? Och passar inte det ganska bra just där? Även i vår lilla stad? Och tänk om några år när alla träden riktigt har etablerat sig och blivit ännu lite större: hur fint det kommer att bli!

#67 i #blogg100

2 kommentarer

Filed under Facebook, Karlshamn, park, sociala media

7 höjdpunkter (april 2016)

Sammanfatta månaden som gick här i bloggen? Funkar det? Kommer jag att komma ihåg och orka varje månad? Vem vet? Men nu gör jag ett försök! Och jag gör det i form av att plocka ut sju höjdpunkter. Till att börja med från april 2016.


1. Bästa resan

April månad inledde jag och min familj i Lapplandsfjällen. I Björkliden närmare bestämt. Det är en av Sveriges riktigt klassiska turistorter. En av de där som blev till därför att vackra scenerier fanns där järnvägen dragits fram. I det här fallet talar vi om Malmbanan som du säkert vet byggdes för malmtransporter från Kiruna till den isfria hamnen i Narvik, Norge. Från Björkliden har du utsikt mot Lapporten. Under resan passade jag också på att öva mig på att klippa film för Instagram. 

2. Mitt bästa YouTube-klipp någonsin

På resan hem ifrån fjällen fortsatte jag öva mig på att filma och klippa. Det blev till mitt bästa YouTube-klipp någonsin. I tre veckor var det både mitt enda och mitt bästa klipp på YouTube. Men sedan ett par dagar är det bara det bästa. Jag är alltså nybörjare och detta klipp har bara fått 50 visningar. Intressant är att i stort sett samma klipp som jag publicerade på den här bloggens Facebook-sida fått över 700 visningar…

.

#thesametree #challangenaturephotography #morningtrain #tree #träd #livet #livethelittlethings #blEkinge

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

3. Bästa bilden på Instagram 
April månads mest gillade av mina bilder på Instagram blev en tidig gryningsbild föreställande den där eken som står på en åker strax bortom Gammalstorp i Sölvesborgs kommun.

4. Bästa föreläsningen
Att föreläsa är inget jag är helt bekväm med. Men i april har jag ett par gånger pratat om en vattenkris som jag hade att hantera på jobbet i somras och dessutom pratat om några andra saker. Bästa föreläsningen var nog den jag höll i Stockholm, den som var den sista i ordningen om Everödshändelsen och när publiken var mindre till antalet. Det var den dagen jag också hann ett varv förbi körsbärsträden i Kungsträdgården

5. Bästa trandansen 
Vid Pulken i Kristianstad finns den bästa trandansen här omkring. Den kunde skådas, och kan skådas varje år vid månadsskiftet mars-april. Vi var där en bit in i april när den största flyttkarusellen var överstökad för i år. Jag provade att fotografera fåglarna med iPhone genom en kikare.


6. Bästa videkissarna
De fotograferade jag vid naturum i Kristianstad.


7. Bästa festen
Bästa festen i april var som varje år Valborg. Den här gången var det vår tur att vara värd. Efter elden blev det kladdkaka till dessert. 

#65 i #blogg100

1 kommentar

Filed under instagram, mat, personligt, resor, sociala media, twitter

Mitt liv som Ingemar Bergman


Nej, jag vet att jag inte är någon mästare på film. Och aldrig kommer att bli. Men det är kul att det är så lite av verktyg som behövs för att göra film numera. Och det är roligt att experimentera.

Allt du behöver använda för att göra och få ut små filmer på nätet är som du vet standardappar i mobilen. (Jag använder kameran i iPhone och iMovie.) Plus någon app för själva publiceringen: Instagram, Facebook, Flickr eller YouTube-appen.

Det är stor skillnad mot bara för några år sedan. Min första filmkamera skaffade jag när min första son föddes. Det var i december 2003. Egentligen skaffade jag då två. En digitalkamera som också klarade att filma små snuttar med låg kvalitet. Och en videokamera som sparar filmen på en slags minikasetter. De filmerna kunde med hjälp av en särskild port, som behövde installeras separat i datorn, importeras till ett särskilt program där filmsnuttar kunde klippas ihop. Det var roligt och lärorikt men svår och tidskrävande. Dessutom var det krångligt att bevara filmprojekten. De behövde brännas på CD och kunde sedan bara läsas i vissa CD-läsare. Svårt att göra film är det fortfarande. Även om verktygen har blivit mer lättillgängliga och enklare att använda.

Svårigheten ligger numera ”bara” i att berätta med klipp och kanske också prat och musik. Det blir för min del fortfarande mest lite stelt och taffligt. Men det är kul att försöka!

De flesta filmsnuttar som jag har lagt ut på nätet har jag publicerat på Instagram. Som den här från förra sommaren som fortfarande är min mest gillade video på Instagram.

My father and my sons in a boat.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

.

Eller som den här som är den mest visade: 

.

Där har jag fortfarande bara möjlighet att posta snuttar på 15 sekunder. Instagram har ju annars börjat portionera ut möjligheten att posta klipp på upp till en minut. Men jag har inte fått den versionen än. Oftast blir det att jag postar oklippta klipp som är just 15 sekunder långa. Jag filmar med iPhonens kamera och väljer sedan vilka 15 sekunder jag vill posta. Men ibland klipper jag ihop flera sekvenser. Även när jag får möjlighet att posta längre klipp tror jag att jag kommer att hålla mig runt 15-29 sekunder för det mesta. Intresseklubben antecknar. Jag vet. :) 

På Flickr, Facebook och YouTube har jag bara postat enstaka klipp men de är då lite längre, nån minut eller så. Längre och längre. Nåja, det är ju en bit kvar till långfilmsformat…

Nån riktig strategi för vad jag publicerar var, vad jag vill uppnå med mina små filmklipp eller hur mitt filmiska uttryck ska vara har jag inte. Jag bara provar mig fram. Så mitt liv som Ingemar Bergman lär utebli. Men kul är det ändå.

#63 i #blogg100

Lämna en kommentar

Filed under appar, film, flickr, instagram, iPhone, sociala media, YouTube

HUR HÖGT MÅSTE JAG SKRIKA FÖR ATT DU SKA KLICKA PÅ LÄNKEN??!!!

Rubriken här ovan är ett test. Om jag skriker riktigt högt i rubriken? Med versaler och flera utropstecken. Om jag riktigt flaxar med vingarna? Om jag skriker och är jättearg!!! Trillar det då in fler läsare än annars när jag sedan postar länken i sociala medier? På sitt sätt hoppas jag att det gör det, eftersom det skulle ge mig rätt i mina teorier. Men egentligen önskar jag ju att jag inte hade rätt i de teorierna. Men tyvärr är jag ganska säker på att jag har rätt ändå, även om just den här rubriken inte skulle visa sig vara tillräckligt skrikig för att märkas i flödet.

Under alla de år jag bloggat och varit aktiv på sociala medier har det varit uppenbart att det inte är det lågmälda och resonerande som väcker intresse. Mjuka formuleringar som ”skulle det kunna vara så här?” eller balanserade uttalanden som ”å ena sidan” och ”å andra sidan” gynnas inte av de sociala mediernas algoritmer. 

Nej. Om du ska synas och höras ska det vara mycket känslor. Gärna ilska. Helst personpåhopp. Jag har själv provat på det där en gång för många år sedan. Jag valde att kritisera en toppbloggare just för personpåhopp. Men det var rätt så genomskinligt att mitt inlägg i själva verket också var ett sådant påhopp. Den dubbeltydigheten var det ingen som noterade. Men många tog ändå toppbloggaren i försvar. Visst gav det läsare till min blogg. Och visst var det roligt att se läsarstatistiken. Så jag skrev nåt till inlägg i samma stil innan jag tänkte till och tog bort de där inläggen. Det är möjligt att det ger läsare. Men är det jag? Är det den person jag vill vara? En som skriver arga personpåhopp på nätet? Jag valde en annan väg. Sen fick det gå hur det ville med bloggstatistiken.

Men jag har funderat mycket på det där. Och tycker mig se samma mönster på till exempel Facebook: Det är många gånger det högljutt arga som tränger igenom. Som får kommentarer och gynnas av Facebooks algoritmer. Eftersom det som kommenteras mer visas för fler. Och på så sätt förstärks vår naturliga nyfikenhet på ilska och gräl så att vi får oss mer sånt till livs än vad vi nog innerst inne vill ha. Är det inte så att denna vår nyfikenhet på ilska och gräl har till syfte att vi ska lära oss att undvika tråkiga situationer själva? Men i händerna på de sociala mediernas konstruktion tycks denna nyfikenhet istället driva oss mot mer gräl och hårdare ord?

Jag är likadan själv. Ser jag några gräla på Twitter följer jag tråden tillbaka för att ta reda på vad det handlar om. Däremot undviker jag oftast att lägga mig i. Och uppfattar jag någon som ovanligt grälsjuk, kanske anar jag till och med att grälandet är en avsiktlig metod att väcka uppmärksamhet, då avföljer jag den personen till sist. Men ofta noterar jag att just de personerna är de som lyckats tränga igenom bruset och har många följare. Ilska tycks fungera som metod i sociala medier.

Och jag är orolig för vad det här gör med samhällsklimatet? Med samtalsklimatet. Är det verkligen mer ilska och gräl vi vill ha? 

Själv föredrar jag det lågmälda och resonerande. Och försöker gynna det i mina flöden. Men det är inte alltid så lätt att veta hur jag rent praktiskt ska agera för att överlista algoritmerna i de här delarna.

Bilden: En gås i Vattenriket i Kristianstad skriker ilsket och flaxar med vingarna.

Inlägg #3 i #blogg100.

11 kommentarer

Filed under blogg, sociala media

#Blogg100 riskerar att motverka sitt syfte

  Jag har anmält mig till #blogg100 i år igen. Utmaningen som går ut på att blogga ett inlägg varje dag i 100 dagar. Jag gör det för utmaningen. Jag gillar utmaningar! Och för att jag har misslyckats två år tidigare med att gå i mål. Jag vill gärna visa mig själv att jag kan få det att fungera. Tredje gången gillt! Däremot tror jag inte att de syften som anges ligga bakom #blogg100 kommer att uppnås. Tvärtom faktiskt. Låt mig berätta varför.

Blogg100 genomförs för femte året i rad och för min del är det, som sagt, tredje gången jag försöker. 2014 bloggade jag 64 inlägg innan jag gav upp. Förra året blev det 51. I båda fallen hade jag dessutom när jag gav upp haft någon eller några överhoppade dagar. Vilket inte är tillåtet. Reglerna för utmaningen kan du läsa mer om på Bisonblog. Utmaningen startar imorgon, den 1 mars.

Som syfte bakom utmaningen anges bland annat att den gör skillnad, framförallt för deltagarna, men också lika mycket för läsarna. Och det är ju alldeles sant. I och för sig. Frågan är bara om #blogg100 gör skillnad åt rätt håll? 

Ska du uppdatera en blogg varje dag riskerar du att hamna i ett läge där många inlägg blir korta, slarvigt skrivna och om andra ämnen än det som är bloggens egentliga nisch. Uppfattas det verkligen som positivt av läsarna?

För den som har en glest uppdaterad blogg kommer den få nytt liv igen. Men för oss andra? Vilken är nyttan med sju inlägg per vecka istället för kanske tre eller fyra. Särskilt då om de extra inläggen, och några av de andra dessutom, håller lägre kvalitet än annars? 

Fredrik Wass som ligger bakom utmaningen menar att den som deltar kommer att få nya läsare och att de kommer att återvända oftare. Själv är jag mycket tveksam. Tidigare år när jag har deltagit har jag inte sett nån direkt positiv påverkan på besöksstatistiken. Å andra sidan har jag ju inte gått i mål med utmaningen heller… Och jag ser faktiskt en risk, som jag varit inne på förut, att tätare uppdateringar kan leda till en spretigare blogg med sämre kvalitet. ”För att Du Du kommer att hitta saker att blogga om som du inte ens visste fanns”, som Fredrik själv skriver. Så har jag nog, om jag ska vara riktigt ärlig mot mig själv  känt att det har blivit tidigare år. Och det kan i värsta fall istället leda till färre läsare. Jag ser det som en utmaning i sig att undvika korta inlägg, spretigare ämnesval och lägre kvalitet. 

Blir jag då bättre på att skriva genom att skriva oftare än annars? Vi får se. 

Tiden är knapp och annat riskerar att bli lidande. Kommer jag till exempel att hinna med mina flöden på sociala medier så som jag vill? Kommer jag att läsa färre blogginlägg än i vanliga fall? Trots att det tänkta syftet borde vara att jag läser fler? 

Familj, jobb eller träning tänker jag bara inte låta bli lidande. Det är en utmaning att få tiden att räcka redan i vanliga fall. Jag pendlar med tåg och det är oftast då jag skriver. Under #blogg100 kommer en än högre andel av min pendlingstid till att skriva blogginlägg. Annars går ekvationen inte ihop.
Däremot hoppas jag så klart på att hitta gemenskap bland andra bloggare som deltar i utmaningen. 

Och jag tänker verkligen göra ett försök att få till 100 intressanta inlägg på 100 dagar. Det är en utmaning jag bara inte kan låta bli att ge mig in på.

Leder trappan uppåt eller nedåt? Det sitter i betraktarens öga. Och det beror på vad du väljer att använda den till. Fotot ovan är från Rådhus Skåne i Kristianstad.

7 kommentarer

Filed under blogg, sociala media