Att skriva lika bra som Vagabond räcker inte!

När jag började blogga för elva år sedan närde jag en önskan att så småningom växla karriär till reseskribent. Därför hade jag ett konkret mål. Jag ville att det skulle leda till att jag fick skriva för resemagasinet Vagabond som jag älskade. Eller i andra hand Aftonbladet Resa. Gärna en stående kolumn. Eller i tredje hand vad för slags texter som helst för något annat resemagasin. Och åtminstone ha skrivandet som en  sidoinkomst. Det blev aldrig så.

Annonsintäkter räcker inte
Min strategi att uppnå detta mitt mål var att på egen hand nå så många läsare som möjligt. 30 000 läsare per vecka gissade jag att det skulle behövas. Att en sådan siffra, som ju ändå är väldigt hög, knappast skulle räcka till att leva på annonsintäkter visste jag sedan jag experimenterat på 00-talet med Google-annonser. Det var på en sida om resor och klimat som jag sammantaget drog in 500 kr på, trots att den hade stor trafik och låg ute flera år.

Nytt med bloggar
Men runt 30 000 läsare per vecka skulle räcka för att få etablerade resemagasin att få upp ögonen för mig som skribent. Tänkte jag. Vid den här tiden, 2007, var allt det här med bloggar fortfarande ganska nytt och väldigt upphaussat. Så jag tror faktiskt fortfarande att det kanske kunde hade räckt. Då.

Ansträngde mig
I de allra första blogginläggen som jag skrev ansträngde jag mig att skriva bra. Att skriva intressant med ett personligt och livfullt språk. Hur väl jag lyckades vet jag väl inte. Vad jag däremot vet är att jag snabbt sänkte ambitionsnivån när jag upptäckte vilka bloggar det var som lyckades skapa sig en publik och hur många fantastiska, och mycket bättre, bloggar det fanns som aldrig gjorde det. Som trots knäckande bra texter och/eller bilder knappt tycktes ha några läsare alls.

Bråk och klickbeten
Jag såg att slagfärdiga rubriker, bloggbråk och stöddighet var det som gällde. Någon gång provade jag på de två senare vägarna men insåg att det inte var för mig. Jag skäms att erkänna att det till slut var den första vägen, klickbetesrubriker, som fick bli mitt försök att nå fler läsare. En väg som utöver att den faktiskt ändå ledde till fler läsare också ledde till färre inlägg om resor till förmån för många, korta inlägg om lite av varje. Så här i efterhand kan jag konstatera att den vägen blev en återvändsgränd. Några 30 000 läsare per vecka nådde jag aldrig även om det var i närheten de få gånger jag försökte mig på elakheter. (Inlägg som jag för övrigt fylld av skam snabbt tog bort.)

Tillbaka på ruta ett
Efter att en period sedan ha skrivit mest om Instagram, som jag var omåttligt förtjust i, till att böja med, är jag nu tillbaka till att skriva den blogg som jag från början ville göra. Någon förhoppning om att den ska leda till att jag får skriva för Vagabond när jag däremot inte längre.

Fantastiskt bra räcker inte
Just nu läser jag till och från i en gammal bok som består av Johan Tells krönikor från nämnda resemagasin och 1990-talet. Och det är då det slår mig. Att skriva lika bra som de som skriver i Vagabond räcker inte för att slå igenom idag. Gjorde det möjligen för tio år sedan i kombination med ett stort mått av tålamod som jag tyvärr inte hade då, men det räcker definitivt inte idag. De texter jag läser i boken, liksom de jag läser i tidningen, skulle inte räcka för att slå igenom via internet. Trots att de är fantastiskt bra. För att slå igenom på nätet för tio år sedan krävdes skruvade rubriker kombinerat med en bråkig och stöddig attityd. Och gärna avbön efteråt. Vad som skulle krävas för att slå igenom som skribent idag har jag inte ens koll på längre. Men att det skulle räcka med att skriva bra tror jag inte en sekund på. Det känns lite sorgligt. Men det får mig inte att än en gång byta väg. Jag tänker fortsätta skriva i ambition att utveckla mitt skrivande och fotograferande och fortsätter det att strömma till allt fler läsare så blir jag väldigt glad. Men idag skriver jag för att det är roligt. Kanske att jag en dag skriver lika bra som Vagabond?

Leder till något?
Och jag hoppas att mitt bloggande en dag leder mig till något. Kanske en sidoinkomst av något annat slag? Vad vet jag? Reseledare? Eller skriver jag en bok? Kanske vid sidan om pensionen den dagen jag är där? Något så bra som att få skriva för ett etablerat resemagasin kommer det däremot aldrig att leda till. Det är bara att tugga i sig. Sannolikt är resemagasinen också en återvändsgränd utan framtid. Men det är en annan historia.

Bilden: Papperstidningarna har ändå minst en fördel. De går bra att sitta ute i solen och läsa.