Kategoriarkiv: samhälle och politik

Mitt tvåfrontskrig om flyget och klimatet på sociala medier

– Krönika –

Jag har egentligen en grundregel på sociala medier: att inte säga emot folk som har fel. Att föra resonemang utifrån olika utgångspunkter och därmed olika synvinklar är en sak. Det fungerar oftast bra. Tillför något till både mig och den jag diskuterar med. Men att tala om för någon att de faktiskt har helt fel. Not so much. Effektivast är därför att bara bläddra förbi alla felaktiga påståenden.

I den senaste tidens debatt om klimatförändringarna och flyget har jag dock inte lyckats så bra med att låta bli att säga emot, måste jag erkänna. Och det värsta är att jag tycker att ungefär alla har fel. Ett bra utgångsläge för att göra sig impopulär. Jag krigar på två fronter samtidigt och kan omöjligt vinna kriget.

Den ena fronten är mot dem som försvarar sitt eget flygande med tusen argument som inte håller. Allt ifrån rena klimatförnekare som påstår att det inte finns några bevis för att en klimatkris överhuvudtaget existerar till dem som menar att det ändå är kört, via de många som slungar procentsatser hit och dit för att bevisa sin egen betydelselöshet.

Den andra fronten är emot dem som menar att klimatkompensation bara är till för att ”döva samvetet” och ”köpa sig fri” och därför gör mer skada än nytta.

Den dummaste teori jag vet är att hela forskarvärlden skulle vara en sammansvärjning som hittat på klimathotet för att få pengar till sin egen forskning. För det första: det är rimligen här och nu mycket mer pengar i dagens oljeindustri än i framtida generationers överlevnadsmöjligheter. Försök själv att få ut ett rejält forskningsanslag från ofödda generationer så ska du få se hur lätt det är. För det andra: forskares vanligaste drivkraft är att lära sig mer om världen för att ställa denna kunskap till mänsklighetens förfogande. För det tredje: det råder ingen brist på forskningsfält där mer kunskap behövs, så varför hitta på ett?

Men att på nätet tugga emot mot klimatförnekare är lönlöst. Tro mig, jag har försökt.

Vad gäller procentsatser hit och dit så är det lätt att inför alla problem i världen hävda att ”jag är bara en droppe i havet”, men då har du kanske glömt bort att det är alla droppar som tillsammans utgör havet? Varför röstar du ens i allmänna val? Din röst gör ju ingen skillnad? Jo därför att det är ju allas röster tillsammans som… Ja, just det.

Vad gäller att det redan är kört för mänskligheten så vägrar jag tro det. Och om det nu ändå skulle vara så, så är det väl bättre om undergången ligger så långt in i framtiden som möjligt?

Och till dem på den andra fronten. Jag har skrivit förut och förklarat varför klimatkompensation faktiskt fungerar under den tid det tar att ställa om samhället. Jag har länkat till det inlägget många gånger de senaste månaderna. Men tror ni att någon håller med? Nej, i det läger där både klimatkrisen och där det egna ansvaret är accepterade faktum är det inget annat än att helt avstå ifrån att flyga iväg på semester som räknas.

Att tala om för någon att de har fel på sociala medier leder bara till gräl. Eller i bästa fall att de ignorerar dig. Aldrig att du lyckas omvända någon.

Jag ska därför verkligen försöka hålla tyst i de här frågorna när någon hävdar en bestämd uppfattning. Däremot när någon öppnat en dörr för att se frågan ur olika synvinklar; då diskuterar jag gärna vidare om hur vi får fler att kompensera för de flygresor som de ändå inte tänker avstå ifrån att göra. Och hur vi ställer om samhället även bortom flygets påverkan. Och hur vi får med oss klimatförnekarna på den resan.

Och jag är ganska övertygad om att hela den här intensiva debatten som pågår om flyget och klimatet just nu kommer att leda fram till just det: att fler klimatkompenserar, ja kanske till och med till en obligatorisk klimatkompensation för alla flygresor.

Och att om vi kommer dithän har redan en hel del förändrats.

Lämna en kommentar

Under krönikor, miljö, resor, samhälle och politik, sociala media

Glöm inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen när Mellon drar igång!

– Krönika –

Första gången jag hörde talas om växthuseffekten och klimatfrågan var 1988 på hösten, eller möjligen på vårterminen samma år. Jag läste till civilingenjör i Samhällsbyggnadsteknik i Luleå. Kursen hette ”ekologi och miljövård I”. Det är över 30 år sedan.

Frågan var alltså redan då avgjord rent vetenskapligt. Däremot var prognoserna lite fel. Enligt mina läroböcker skulle vi, om ingenting gjordes åt saken, vara ungefär där vi är idag om ytterligare 20 år. Alltså runt 2040. Jag skulle då vara runt 70 år gammal.

Jag såg det som att den tidsperiod mänskligheten hade på sig att proaktivt förebygga allvarliga klimatförändringar sammanföll med den där jag skulle tillbringa mitt yrkesliv. Detta ville jag jobba med!

Det blev inte riktigt så. Trots att jag jobbat med miljöfrågor hela mitt yrkesliv så här långt. Jag hade tänkt mig att jobba direkt i industrin, eller som konsult, för att hjälpa till med den nödvändiga omställningen. Samtidigt hoppades jag kunna hjälp till lite i andra miljöfrågor som ozonhålet, försurning, miljögifter och övergödning.

Det var en bra utbildning. Vi lärde oss om kretsloppsteknik och energifrågornas koppling till miljöfrågorna. Om entropi och exergi. Jag gjorde min praktik på LKAB:s malmhamn i Luleå men begrep ju att gruvindustrin inte kan ha en stor roll i ett cirkulärt samhälle.

Jag var färdig civilingenjör med inriktning mot teknisk miljövård 1992. Det var lågkonjunktur. Det var bara staten som anställde. Och knappt det. Det blev först länsstyrelsen i Gävle för min del. Och sedan Karlskrona. På den tiden fick man inte ta upp energi- och klimatfrågorna vid miljöprövning och tillsyn. Det ansågs vara ett för storskaligt problem för att lösas av enskilda företag i Sverige.

Jag skänkte 20 kr/månad till Greenpeace. De ringde upp och ville ha mer pengar. Jag påpekade att jag ville att de inte bara skulle köra runt i gummibåtar mot oljeindustrin utan jobba med systemnivån. Jobba för högre bensinpriser. Den person som pratade med mig hävdade att de haft frågan uppe men inte kunde ta tag i den eftersom det skulle bli impopulärt bland allmänheten och de då skulle förlora i stöd. De fick då inte heller mer pengar av mig.

Några år in på 1990-talet kom en period när media började skriva om växthuseffekten. Nu händer det! Tänkte jag. Men det gjorde det inte. ”Business as usual” fortsatte i stort. Biogasen kom dock och en del kommunal verksamhet började köras på den. Och fjärrvärmesystemen i några svenska städer gick över till förnybart. Annars inget. Jag började jobba som VA-chef.

Under en period i slutet på 00-talet blev det populärt med etanolbilar som en del-lösning på problemet. Vi köpte en privat som vi fortfarande kör med. Men sedan sablades den tekniken ner och ”alla” började köra på fossil diesel istället under etiketten ”miljöbil”. Så dumt! Sen hette det att elbilar är det nya gröna som kommer att komma stort. Men inte mycket hände i verkligheten.

Och där ungefär är vi nu. Jag har precis börjat jobba som utvecklingsstrateg på en teknisk förvaltning. Och så kommer då anti-flyg-rörelsen och nu också Greta Thunberg. Och det är i mångt och mycket så oerhört hoppingivande.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är luttrad. Jag hoppas, hoppas verkligen att något ändras på riktigt den här gången! Och ändå flyger jag. Hur går det ihop?

Ja för det första är inte flyget den största boven när det gäller klimatfrågan – egentligen. Men bidrar så klart. Och jag bestämde mig därför att inte flyga inrikes redan på 80-talet. Och det löftet till mig själv har jag i stort sett kunnat hålla. Utom en period när barnen var riktigt små och jag såg det som värdefullt att kunna vara hemma och natta, har jag inte flugit inrikes. Oftast blir det tåg och övernattning istället i tjänsten. Och privat kör vi mycket med etanol-bilen när vi reser inrikes. Eller tar tåget. En gång per år brukar vi åka tåg från Blekinge till Lappland.

Utrikes blir det inte lika ofta tåg. Till Danmark, så klart. Och tre tågsemestrar bortom Norden det blivit sedan 80-talet. Annars har det tyvärr blivit mycket flyg. Det har att göra med hur transportsystemet förändrats. Pris. Bokningssystem. Tidtabeller. Att resa med tåg i Europa var enkelt på 80-talet. Det blev efterhand svårare och svårare. Och flyget billigare.

Ett par gånger genom alla år har jag erbjudits att klimatkompensera flygresan när jag bokat, och har då gjort det. Men de allra, allra flesta gånger har inte alternativet funnits. Från och med 2016 har jag tagit saken i egna händer och sett till att klimatkompensera alla våra flygresor på egen hand. Genom att låta plantera träd i VI-skogen.

Till den som undrar varför jag inte bara slutar flyga istället när jag vetat om det här sedan 80-talet? Just därför! Att resa har varit mitt största intresse i livet. Och mitt liv passerar medan transportsystemen ställs om (eller inte ställs om). Det kommer säkert ta 20 år eller mer innan tåget på riktigt är ett alternativ för det stora flertalet semesterresor inom Europa. Hittills har utvecklingen gått åt fel håll.

Och jag är inte en sådan person som lovar att sluta flyga i januari för att börja smygflyga igen i mars. Eller som postar en debattartikel från ett flygplan där jag ber statsministern höja priset på flygresor så att vanliga människor inte ska få råd att resa.

Självklart brottas mitt samvete med hur mycket jag ska tillåta mig att flyga. Trots att jag klimatkompenserar.

Men det som oroar mig allra mest just nu är att alla de här influerarna som nu slåss om att bli en ny ”Greta Senior” och dra trafik till sina plattformar, redan innan detta året är slut ska sucka, himla med ögonen, och säga: ”Klimatfrågan – är inte den sååå 2018?” 🙄

För den är inte det. Den är inte ”sååå 2018” eller ens ”sååå 2019”. Klimatfrågan är inte en fluga. Antingen löser vi den. Eller så går vi under.

Så sluta gärna flyga. Men se då till att du verkligen menar det. Och skulle du börja smygflyga igen – kanske redan i mars, se då i alla fall till att klimatkompensera. Och kräv gärna av våra politiker att de höjer skatten på flyget. Men var då beredd att ta konsekvenserna. Utgår du ifrån att det ändå inte blir av eller att det är någon annan som betalar dina fortsatta flygresor, som du inte heller tänker dra ner på, kan du faktiskt lika bra hålla tyst om att du anser att ”vanligt folk” inte borde få lov att resa.

Men framförallt. Tappa inte fokus. Fortsätt engagera dig i klimatfrågan. Fortsätt stötta Greta Thunberg och hennes likar – även när media skriver mindre om frågan och mer om Melodifestivalen. För vi har faktiskt inte råd med att denna ödesfråga för mänskligheten ännu en gång blir nästan helt bortglömd. Vi kunde ha löst frågan redan på 80-talet, men vi lät bli – för ingen ville betala oss ingenjörer som gärna hade velat jobba med frågan redan då. Nu är klockan fem i tolv. Som tur är finns det nya pigga människor med olika utbildningar som behövs för att lösa klimatfrågan. Någon måste anställa dem för att jobba med detta. För vi måste lösa frågan nu.

Och att lösa den kräver uthållighet. Och ständigt närvarande opinion. Så håll ut. Glöm inte inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen så snart Mellon drar igång. Lova mig det!

2 kommentarer

Under hållbart resande, historia, influerare, krönikor, livet, media, miljö, mitt jobb, resor, samhälle och politik

Tio knep som hjälper dig förstå världen – med inspiration från Roslings Factfulness

Jag har för en tid sedan läst boken ”Factfulness” av Hans Rosling med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Underrubriken lyder: ”Tio knep som hjälper dig att förstå världen”.

Men egentligen radar boken snarare upp tio instinkter som lätt får dig att missförstå världen. Att känna till dessa instinkter underlättar i och för sig om du istället vill förstå den.

Orättvis kritik
Roslings bok har på senare tid fått utstå en hel del kritik för att den är för optimistisk, stirrar sig blind på medelvärden och inte tillräckligt pekar på psykisk ohälsa, den ekologiska utarmningen och orättvisorna i världen, särskilt inom USA.

Jag tycker att kritiken till stor del är orättvis. Rosling pekar tvärtom på att medelvärden inte säger allt, att de fattigaste i världen behöver få det bättre och att vi andra har ett ansvar för att hjälpa dem. Han påpekar också att trots att USA är det land som lägger mest pengar på sjukvård i världen per capita så presterar den inte alls i nivå med kostnaderna vad gäller medellivslängd och barnöverlevnad. Han hävdar dessutom att han alls inte är optimist – även om jag skulle säga att han är det. Han kallar sig possibilist eftersom han tror på att det är möjligt att skapa en bättre värld.

Och han har med både extrem fattigdom och klimathotet bland de fem stora hot han ser mot denna möjlighet att nå målet.

Att han sedan inte hade full kunskap om alla miljöfrågor är lätt att förstå utifrån att han var läkare – inte miljövetare.

Att han inte lägger någon tonvikt på psykisk ohälsa i sin bok får nog också ses utifrån att inte heller det var hans spetskompetens.

Instinkter och knep
Men tillbaka till hans tio ”instinkter” som vi bör undvika. Jag har här valt att omformulera så att rubrikerna istället blir till tio knep för att förstå världen. Samma budskap som jag har uppfattat Rosling, men uttryckt på mitt sätt:

1.Undvik att tro på klyftor
Vi människor har ofta en oemotståndlig lust att dela in allt möjligt i två motstridiga grupper med en stor klyfta – ett gap – mellan sig. Vi och de. Fattiga och rika. Nord och syd. I-länder och u-lännder. Rosling kallar denna oemotståeliga lust ”gapinstinstinkten”.

Men verkligheten är oftast inte alls polariserad. Fråga dig var majoriteten är. Ofta finns den just i mitten där gapet antas vara.

I boken visas ett diagram från 1965 där världens länder plottats ut beroende på antal barn per kvinna och andel barn som överlever till fem års ålder. Det fanns då en stor grupp länder, 125 stycken, där bara mellan 55-95 % av barnen överlevde och där kvinnorna i snitt födde fler än fem barn. Så fanns det en mindre grupp länder, 44 stycken, där över 90 % av barnen överlevde och kvinnorna födde färre än 3,5 barn i snitt. I mellanrummet – gapet – fanns endast ett mindre antal länder. Sedan visas samma diagram, men nu med 2017 års siffror. Länderna har flyttat sig mot färre antal barn per kvinna och fler som överlever till sin femårsdag. Något gap finns inte alls längre. 85% av mänskligheten befinner sig i det hörn där endast i-länderna befann sig 1965. Resten av länderna ligger på en prydlig linje på väg mot samma hörn. Endast 13 länder, med 6% av världens befolkning är kvar i den gamla u-landsrutan.

Fattiga u-länder existerar inte längre som en stor och välavgränsad grupp. Idag lever 75% av världens befolkning i medelinkomstländer. De är varken fattiga eller rika utan någonstans mitt emellan.

Världens befolkning delas lämpligen in i fyra inkomstnivåer. En miljard människor tjänar mindre än två dollar per dag. Tre miljarder människor tjänar mellan två och åtta dollar. Två miljarder tjänar mellan åtta och 32 dollar och en miljard tjänar mer än 32 dollar om dagen. De flesta finns i mitten. Och det finns inget gap emellan.

Att det inte finns en klyfta mellan de rikaste i världen och de fattigaste innebär dock inte att de skillnader som finns inte är orättvisa. Det innebär bara att skillnaderna finns på en glidande skala.

2. Notera inte bara dåliga nyheter
Rosling kallar det ”försämringsinstinkten” – vår benägenhet att mer lägga märke till det som är dåligt än det som är bra. Det som blir sämre än det som blir bättre. Och han kallar det en megamissuppfattning att ”världen blir sämre”.

Han visar upp ett antal diagram där han bland annat pekar på att andelen människor som lever i extrem fattigdom har sjunkit från 85 % av världens befolkning år 1800 till 9 % år 2017. Under samma period har medellivslängden i världen ökat från 31 år till 72 år. Han räknar upp 16 dåliga saker på nedgång och 16 bra saker på uppgång.

Han uppmanar oss att känna igen när vi serveras negativa nyheter och vara medvetna om att sådana har en större chans att nå oss. Goda nyheter är nämligen sällan nyheter eftersom långsamma förbättringar är det normala, det förväntade. För att hitta de goda nyheterna behöver du bara leta lite mera. Då finns de också där!

3. Räkna med oräta linjer
Rosling varnar för ”linjärinstinkten” och menar att prognoser ofta baseras på en rät linje som dras genom historiska data och vidare mot framtiden.

Han skriver att när man ser ett linjediagram är det nästan omöjligt att inte tänka sig en rät linje som sträcker sig från slutet av kurvan och in i framtiden. Han skriver om befolkningskurvans form. Att världens folkmängd idag är 7,6 miljarder och att FN:s experter tror att befolkningskurvan kommer att plana ut någonstans mellan 10 och 12 miljarder människor mot detta århundradets slut.

Det bästa sättet att kontrollera vår instinkt att se räta linjer överallt, menar Rosling, är att komma ihåg att kurvor har många olika former. Det finns S-formade kurvor, kurvor som ser ut som en rutschkana och kurvor som ser ut som en puckel. Dessa kurvor är alla vanligare i verkligheten än den räta linjen.

4. Var inte rädd i onödan
”Rädsoinstinkten” kallar Rosling den instinkt vi har att låta det som är skrämmande fånga vår uppmärksamhet.

Världen verkar vara farligare än den är därför att både media och ditt eget uppmärksamhetsfilter hjälps åt att välja ut de mest skrämmande nyheterna åt dig att fokusera på.

Du ska inte bedöma en risk utifrån hur skämmande något känns, utan utifrån hur farligt det är och hur exponerad du är.

När du är rädd ser du världen på ett annat, mindre nyanserat sätt. Undvik därför att fatta beslut så länge du är rädd. Och var inte rädd i onödan.

5. Ta inte fel på proportioner
Det är lätt att jaga upp sig för små problem bara därför att de är just problem. Och då har vi kommit halvvägs i boken, till ”storleksinstinkten”. Rosling vill att du lär dig att jobba med nyckeltal, att leta efter jämförelser. Att dividera och jämföra kvoterna. Han tipsar särskilt om kvoter per capita när länder eller regioner jämförs.

Han tipsar också om något han kallar 80/20-principen och som går ut på att om du har en lång lista med till exempel kostnadsposter framför dig ska du koncentrera dig i första hand på att granska de relativt få poster (oftast) som är störst och tillsammans utgör 80% av totalen. Vips så är det mycket lättare att få en överblick. Jobba med det stora. Det viktiga. Ta inte fel på proportioner.

6. Undvik felaktiga generaliseringar
Vi kan inte sluta generalisera, och bör inte ens försöka sluta. Men. Vi måste i möjligaste mån fötsöka undvika felaktiga generaliseringar. Glöm inte att det finns likheter mellan grupper och skillnader inom grupper. Leta efter dessa likheter och skillnader också. Inte bara likheter inom grupper och skillnader mellan dem.

Tänk på att ”majoriteten” kan vara allt mellan 51 och nästan 100 procent. Det kan finnas stora och betydelsefulla minoriteter som inte ska negligeras.

Utgå ifrån att om andra människor gör något som verkar idiotiskt så kan det vara en smart sak att göra utifrån deras perspektiv. De kanske ser något du inte ser. Vet något du inte vet. Utgå inte ifrån att de är idioter bara därför att de inte gör precis som du. Undvik generaliseringsinstinkten.

7. Tänk på att även långsamma förändringar blir stora förändringar med tiden
Ödesinstinkten kallar Rosling föreställningen att medfödda egenskaper bestämmer ödet för människor, länder, religioner och kulturer. Tron på att så här har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Men saker förändras över tid. Oftast långsamt. Håll koll på gradvisa förändringar. Uppdatera dina kunskaper. De fakta du lärde dig i skolan – hur gamla är de egentligen? Kanske är det dags att googla lite istället för att gå på gamla kunskaper.

Prata med dina äldre släktingar och jämför deras värderingar med dina som ett kvitto på att saker förändras över tid. Samla exempel på kulturella förändringar som ett sätt att lära dig att även kulturer förändras över tid.

8. Låt inte ett perspektiv kväva din fantasi
Ensidighetsinstinkten. Det är i detta kapitel som Rosling nämner att befolkningen i USA är de sjukaste bland de rika. Och att Kuba är de fattigaste bland de friska. Rosling kritiserar både Kubas ensidiga fixering vid jämlikhet och USA:s ensidiga fixering vid den fria marknaden. Han vill i stället för att klamra sig fast vid idéer mäta resultat och utgå ifrån det som fungerar.

Kom ihåg att det är bättre att betrakta ett problem ur många synvinklar för att få en bättre förståelse och finna praktiska lösningar.

Låt inte ett enda perspektiv kväva din fantasi. Gör inte anspråk på sakkunskap utanför ditt sakområde. Var öppen för idéer från kollegor med andra kunskaper än de du har. Var ödmjuk utan att för den skull alltid lita på experter.

Siffror är bra, men inte ens de säger allt om världen. Det finns en verklighet bortom diagrammen.

Se upp med enkla lösningar. Världen är komplex. Välkomna det och var medveten om att historien är full av visionärer med enkla okomplicerade visioner som fått rättfärdiga fruktansvärda handlingar.

9. Undvik att utse syndabockar
Vår vilja att utse syndabockar kallar Rosling ”klanderinstinkten”. Han vill att vi kommer ihåg att skuldbeläggning av en enskild person ofta avleder uppmärksamheten från de verkliga förklaringarna till det som gått snett och blockerar vår förmåga att förhindra att liknande problem uppstår i framtiden. Det här är en av mina egna käpphästar.

Leta efter orsaker, skriver Rosling – inte skurkar. Leta efter system – inte hjältar.

10. Fatta inte beslut som om det vore akut när det inte är det
Så är vi då framme vid det tionde och sista knepet för att lättare förstå världen, enligt Rosling. Försäljare och aktivister använder ofta en teknik som går ut på att vi måste ”handla nu eller gå miste om tillfället”. Den typen av erbjudanden aktiverar vår akutinstinkt som vi istället bör passa oss för. Får vi panik tänker vi inte klart.

Men allt är inte bara optimism i Factfulness.

Det är i detta sista kapitel som Rosling också tar upp de fem hot vi faktiskt borde oroa oss för. Förutom extrem fattigdom och klimathotet nämner han en global pandemi, en finanskollaps och ett tredje världskrig.

Summering
Den viktigaste aha-upplevelse boken gav mig var att om vi ska komma tillrätta med befolkningsökningen (som är det största hotet mot klimatet och miljön i övrigt) så måste de fattigaste få det bättre. Särskilt sjukvård och utbildning. Det är nämligen bland de fattigaste människorna som befolkningen ökar som mest. När dessa får det bättre avtar befolkningsökningen för att till sist upphöra.

Vi vet att 800 miljoner människor lever i extrem fattigdom och Rosling beskriver detta som ett orättvist lidande. Han skriver också att vi vet vilka lösningarna är: ”fred, skolor, allmän sjukvård, el, rent vatten, preventivmedel och mikrokrediter.” Och: ”att erbjuda den sista miljarden förutsättningarna för ett värdigt liv, snabbt, är en självklar faktabaserad prioritering.” Han förespråkar ”globalt samarbete och global resursfördelning”.

Rosling har så klart inte rätt i varje ord han skrivit eller sagt. Men vem har det? Inte heller tar hans bok upp alla problem i hela världen. Men vilken bok gör det?

Och kanske var Rosling onödigt optimistisk. Jag vet inte. Jag är själv optimist. Men det Rosling förespråkade var inte främst optimism. Det han förespråkade var fakta. Och hur du bör och inte bör tolka dem. Hela hans bok ”Factfulness” handlar om hur du kan få hjälp att se igenom allt för förenklade resonemang. Och det kan aldrig vara fel.

Dessutom är den full av roliga anekdoter. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste boken. Har du inte redan läst den kan jag verkligen rekommendera dig att göra det!

4 kommentarer

Under böcker, historia, ledarskap, media, miljö, samhälle och politik, världen

Att lämna 14 dagar på Kuba bakom sig

Jag sitter på flight TK 183. Det är förmiddag den 8 januari 2019. Det här med flyget skulle visa sig vara ett misstag. Jag trodde att det jag bokat var ett direktflyg mellan Havanna och Istanbul. Men flighten jag bokat går via Caracas i Venezuela. Hoppsan! Men det är bara att gilla läget. Nu får jag i alla fall gott om tid att sammanfatta våra 14 dagar på Kuba.

Vi sitter alltså på flyget men jag tänker på vad Fredrika Bremer skrev den 8 maj 1851 när hon just skulle lämna Kuba:

”Jag har druckit nytt liv på Kuba, men leva kunde jag inte där. Det kan jag blott där ett liv i frihet lever och växer.”

Själv känner jag lite likadant.

Kuba är inget helt fritt land. Har väl aldrig varit. Ja, kanske innan européerna anlände i så fall. Men friheten i de indiansamhällen som först fanns på Kuba vet vi inte så mycket om. När Fredrika Bremer var på Kuba reagerade hon mot slaveriet. Landet var också hårt tuktat som en spansk koloni. Sedan blev Kuba formellt fritt men i praktiken en lydstat till USA och dessutom diktatur. Kanske var Kuba som mest fritt precis efter revolutionen. Mer självständigt än någonsin är landet idag, men någon liv i riktig frihet finns inte heller för dagens kubaner.

Jag skulle nog bli tokig av att bo här. Men det har varit väldigt intressant att vara på besök. Avkopplande och trevligt. Det här är vad vi har upplevt dag för dag:

Dag 1
Vi anländer tidigt på juldagsmorgonen till flygplatsen José Marti i Havanna. En av våra väskor anländer inte. Vi har ändå tur. Vissa passagerare har blivit av med allt sitt incheckade bagage. Den av våra väskor som fattas innehåller våra necessärer och några påsar med tomteskum som vi tänkt ge som present till våra bo-värdar på Kuba. Som tur är har jag för första gången någonsin köpt sådana där återförslutbara enliterspåsar och har därför med tandkräm, tandborstar och deo i handbagaget. Solskydd och mitt schampo har av en slump hamnat i medicinväskan i en av de väskor vi får ut. Så vi klarar oss ganska bra utan väskan som saknas.

Väl framme i Cienfuegos går vi en runda in till stan och hämtar ut pengar ur en bankomat. Konvertibla pesos. Redan till klockan fem på eftermiddagen har jag sedan i förväg beställt julmiddag till oss i huset vi bor i. Vi får hummer med potatis och massor av grönsaker. Bland annat jättegod avocado. Och dessutom rostat fläskkött som vi knappt ens orkar smaka en bit av. Jättemycket mat. Och gott!

Dag 2
Vi gör en utflykt till staden Trinidad som är en mysig liten landsortsstad med kullerstensgator som en gång var centrum för den tidigaste sockerproduktionen på Kuba. Gatorna är för avrinningens skull formade med lågpunkten i mitten.

Det märks direkt att det här är ett populärt stopp i backpacker-svängen. Det syns på de resenärer vi möter men det är också på utbudet av barer och restauranger som är karakteristiskt. Jag dricker en kopp svart te med mjölk – något som inte är helt lätt att få tag på på Kuba och min sambo Anders tar en mojito på baren som har samma namn som drinken.

Äter gör vi på en restaurang som Anders sett ut. Jag tar två tapas-rätter: fisk och friterade majsbollar. Gott! De andra tar pasta och får vänta länge på maten.

På eftermiddagen upplever vi hur krångligt det kan vara att få tag i vardagliga varor som schampo och rakhyvlar på Kuba. De ska vara till Anders. Vi är tillbaka i Cienfuegos. Efter besök i många affärer slutar det med ett inköp av det sista paketet engångsrakhyvlar för damer i en affär. Och schampo i en annan.

Dag 3
Det blir en promenad in till Cienfuegos centrum innan vi åker ut till stranden Rancho Luna som jag skrivit om tidigare.

Inne i Cienfuegos växlar vi pengar på banken. En intressant upplevelse. Banken är full av folk, som förr i tiden i Sverige. Alla måste sitta ner medan de väntar. De släpper inte in fler i lokalen än vad det finns sittplatser. Vi får någon slags snabbspår med vår kölapp och kommer fram direkt. Endast en person får stå framme vid luckan. Anders växlar euro till konvertibla pesos.

När vi är inne i stan passar vi på att äta och jag hinner också med en snabb fotorunda på torget. Frågan är om inte Cienfuegos är Kubas vackraste stad?

Dag 4
Dags att åka vidare. Det blir en lång dag i taxi. Först åker vi tillbaka till flygplatsen utanför Havanna för att hämta vår saknade väska.

Det är världens kaos vid avdelningen för förlorat bagage, som ligger i en separat byggnad intill ankomsthallen. Folk står och väntar lite huller om buller vid ett snöre. Jag frågar personalen och vi visas in i en annan byggnad. Där knappar en dam in uppgifterna från vår bagage-tagg i sin dator, rycker på axlarna och säger att väskan kanske finns i den andra byggnaden. Vi får se. Det är Anton och jag som ska hämta ut väskan eftersom den står i hans namn. Men det är bara mig de släpper in för att titta efter väskan. Den finns där och vi är glada att ha fått den tillbaka. Jag passar på att växla lite pengar också när vi ändå är på flygplatsen. Väl tillbaka vid bilen upptäcker vi att väskan gått sönder. Det är en stor spricka på ena sidan. Och den som var helt ny! Men vi orkar inte bråka om det. I alla fall inte här och nu.

Ytterligare några timmar senare är vi framme i Viñales. Det är inte heller den här gången helt lätt att hitta boendet, som inte heller den här gången ligger på någon av de två olika platser som vi fått via appen Airbnb. Men chauffören frågar sig fram. När vi är framme ska han åka hela vägen tillbaka till Cienfuegos medan vi kan njuta av utsikten från boendets veranda som är anlagd på en betongplatta, ovanpå en gammal pool som tagits ur drift. Och krypa in under myggnäten på våra rum.

Dag 5
Vi promenerar längs landsvägen mot en restaurang inne i nationalparken Viñales som jag sett ut på min offlinekarta som jag laddade ner redan hemma i Sverige.

Längs vägen möter vi män som rider eller kör med häst och vagn, gamla amerikanska bilar från 50-talet, nyare ryska och östtyska bilar samt ännu nyare franska och koreanska. Inte så många dock. Trafiken är ganska gles. De flesta bilar vi möter är taxibilar. Antingen statliga, gula, eller privata i olika färger. Vi möter en och annan lastbil också. Ibland med många passagerare på flaket. Motorcyklar, vanliga cyklar och cykeltaxi hör också till gatubilden.

Vi ser också många djur. Mest hästar. Några kor. Intill varje kreatur en vit häger. Höns och grisar. Det odlas mycket majs på åkrarna. Längs vägen står många vackra träd. Husen är enkla men ser mestadels välskötta ut och är målade i glada färger. Och bergslandskapet som vi vandrar mot är intagande i sin skönhet.

Väl framme upptäcker vi att vi måste gå igenom en grotta för att komma till restaurangen jag sett ut. Även om det kostar entré ser jag det som en bonus.

Jag skickar ett digitalt vykort från den här dagen via bloggen.

Dag 6
Vi vandrar först en bit på huvudgatan genom Viñales, förbi torget och kyrkan, innan vi svänger höger, norr ut för att vandra på grusvägar och stigar genom ett jordbrukslandskap i utkanten av nationalparken. Anton som är 15 år frågar om han får låna min systemkamera. Det får han, så klart. Han fotograferar mest blommor.

Jag kommer att tänka på när han var ett par år gammal och utbrast ”blommoá” lyckligt och pekade varje gång han såg en blomma. Jag tänker att jag borde lära honom mer om blommor som uppenbart är ett genuit och spontant intresse som han delar med mig, men som jag allt för sällan uppmuntrar.

Vi blir invinkade på en kombinerad restaurang och småskalig tobaksanläggning. Vi blir visade hur tobaken torkar och en man i cowboyhatt visar hur han rullar cigarrer som han limmar ihop med honung. Anders provröker några bloss. Albin som är 13 år och starkt emot rökning blir mycket upprörd.


Foto: Anton Hansson

Dag 7
Vi lämnar Viñales klockan åtta på morgonen i den skruttigaste taxi vi åker i på hela resan. Det är en liten vit bil av öststatstyp. Att den helt saknar säkerhetsbälten och halvt fjädring är bara början. Men att åka med sådana bilar är en del av charmen med Kuba!

Jag har drabbats av lite turistmage men resan går bra. Jag kan vänta med nästa toabesök tills vi är framme vid den den lilla hamnen, som mest bara är en liten brygga.

Båten till ön Cayo-Levisa avgår klockan 10:00 från Palma Rubia, som platsen heter. Vi är där en halvtimme innan avgång. Blir avprickade på en lista på resortens lilla färjeterminal.

Båten lägger till vid öns brygga som finns på öns södra sida som är kantad av mangrove-skog. Vi går på en brygga tvärs över ön som är precis så vacker som jag föreställt mig. Dagen ägnar vi åt att checka in, bada och sola, läsa lite och varva ner.

Jag skickar en nyårshälsning via bloggen.

Kvällen ägnar vi åt att fira in det nya året med stor nyårsbuffé i hotellets restaurang. Sand på tårna i nyårssandalerna. Stjärnklart på stranden. Vi ser Orion och Vintergatan bland himlens alla stjärnor.

När vi sätter oss till bords är där en liten, liten ödla på bordet. Den är blick stilla och jag hinner undra om den är av plast innan den kvickt kilar iväg. All personal deltar i underhållningen som består av sång, musik, dans och maskeraddräkter. Till och med kockarna dansar.


Dag 8
Vi fortsätter att ta det lugnt och koppla av på förmiddagen. På eftermiddagen går vi en promenad till öns östra delar. Jag vandrar barfota. Det är lite känslan av ett förlorat paradis. Som efter den stora katastrofen. Döda träd i den vita sanden. Massor av döda träd. Som om vi vore bland de sista människorna på jorden följer vi spår i sanden efter andra människor. Flera har gått barfota. Vi passerar ett par stinkande dypölar. Doften går inte att ta miste på. Det är svavelväte. Det luktar förruttnelse i frånvaro av syre. Det är nyårsdag och festen är över.

Ett tecken på liv: Pelikaner dyker efter fisk i vattnet. Plötsligt står där också en man i våtdräkt och lyssnar på musik ur stora hörlurar – och magin är bruten.

Strax därefter ser vi också ett par människor stå långt ute i det turkosa vattnet. De kramas och pussar varandra. Jordens undergång är nog inte här ännu – trots allt.

Längst ut till öster finns ett hav av vit sand – som en mindre öken. Här finns soltak som är under förfall och en pytteliten bar som märkligt nog är både bemannad och öppen.

Dag 9
Sol och bad på förmiddagen. Jag läser en bok av Thomas Gustafsson om Kuba. Albin som är 13 år är mer för att bada än storebror som är två år äldre som helst ligger på solstolen och vilar. Det är därför mest Anders som kastar boll med Albin i vattnet idag.

För andra eftermiddagen i rad ser jag ett streck med pelikaner som rör sig i en böljande rörelse över det turkosa vattnet, från öster mot väster. Det är mycket vackert. Som poesi för ögonen. Jag svär en ramsa över att jag inte har någon kamera med mig.

På kvällen vandrar vi alla fyra bort till öns västra spets där vi förutom solnedgången tittar på någon form av strandpipare som far runt i en väldig fart i vattenbrynet.

Vi är inte helt ensamma här borta, men det är ingen större trängsel. Nästan exakt klockan sex på kvällen passerar solen horisontlinjen just där det ligger en annan liten ö.

Dag 10
Vår minisemester i semestern, långt borta från världen, börjar gå mot sitt slut.

Det här är den sista hela dagen på Cayo Levisa, som är som en levande foto-tapet från 80-talet. Vi följer i stort sett samma ritual som de senaste dagarna: Efter frukosten går vi tillbaka till vårt lilla hus, borstar tänderna och byter om till badkläder. Anders och pojkarna går före för att paxa samma fyra solstolar innan dagsturarna kommer med förmiddagsbåten.

Ett avsteg från ritualen: Den här dagen testar jag att fotografera med min nyinköpta Gopro-kamera under vattnet. Jag letar efter en sådan där stor röd sjöstjärna som jag sett här ett par gånger men hittar ingen. Mest är det sjögräs som jag fotograferar. Jag är inte jätteimponerad av kameran så här långt, men den är i alla fall behändig att ha med sig. Och lätt att manövrera under vatten. Dock saknar den någon form av ögla att fästa ett snöre i för densom vill försäkra sig om att inte tappa kameran i vattnet.

Några timmar på stranden och sen är det dags för lunch. Efterhand som dagarna gått efter nyåret blir det mindre och mindre att välja på på buffén. Frukten till exempel. Första dagarna fanns det färsk ananas, papaya och vattenmelon. Först tog ananasen slut. Sedan papayan. Nu kommer burkfrukten fram. Kokta päron. Det funkar ju det också. Men är inte lika exotiskt.

Den här eftermiddagen vill pojkarna vila på rummet och spela på sina iPads och telefoner, trots att de inte har någon wi-fi på rummet. Det får de. Anders följer med mig och snorklar en runda. Sedan softar vi på stranden. Jag läser. Den här gången har jag med mig kameran. Men inga pelikaner visar sig.

Dag 11
Både på väg till och från frukosten vandrar jag barfota längs vattnet och fotograferar palmer och hav med mobilen. Jag kan inte få nog av vyerna men vill spara på minnesutrymmet i storakameran till kommande dagar och Havanna.

Jag och Anders tar ett sista dopp i havet innan det är dags att packa. Men ungdomarna avstår från att bada. Det börjar bli länge sedan som det var de som tjatade om att få doppa sig och som vi närmast fick slita upp dem ur vattnet. Loja tonåringar har det blivit av dem.

Efter lunchen, klockan 13:30, avgår båten mot Palma Rubia och taxin som vi beställt. Det är en gul statlig taxi. Bekväm och med luftkonditionering.

Det är ren tur att jag i sista sekunden ute på ön, via Airbnb-appen fått tag på rätt adress till lägenheten vi ska bo i. Det var så pass i sista sekunden att det är först i Havanna som jag märker att meddelandet ligger i inkorgen. Och det är tur. För i Havanna har vi inte tillgång till något internet än och även denna gång har Airbnb själva angett två olika lägen för boendet – som båda är fel!

Från balkongen på vår lägenhet i Havanna ser vi solen gå ner bakom Capitolio innan vi äter kvällsmat på det som ska bli vår favoritkrog i Havanna: El Dandy som ska ha en svensk-kubansk ägare, bilder på Olof Palme och Stockholm på väggarna bland vackra och konstnärliga foton från Kubas sociala liv. Maten på menyn är spansk, italiensk och mexikansk. Jag tar fredags-tacos med kyckling, som är så långt ifrån den svenska varianten du kan komma, och nästan mer mexikanska än i Mexico. Med koriander, lime och allt. Jättegott!

Dag 12
Första förmiddagen i Havanna kommer vi runt de flesta sevärdheterna i gamla stan, Habana Veija. Bland annat ser vi den gamla fästningen, Castillo de Fuerza, där den spanske guvernören flyttade in 1577.


Havanna är mer slitet än jag föreställt mig. Mer slitet än de städer som vi tidigare besökt på Kuba. Här finns gott om vackra byggnader, men endast ett fåtal har rustats upp till sin forna glans. Den gamla parlamentsbyggnaden, som förhoppningsvis kan bli parlament igen en dag, med fler än ett parti, håller på att rustas upp just nu.

Det är lätt att förstå varför staden kallas ”Karibiens slitna pärla”.

Dag 13
Den här förmiddagen ägnar vi åt revolutionsmuseet. Det är inhyst i det gamla presidentpalatset där bland andra diktatorn Batista tidigare har bott. Det är naturligtvis ett symboliskt val av lokal. Att entrén kostar 8 lokala pesos för kubaner och 8 konvertibla pesos, som är värda 25 gånger mer, för oss utlänningar är så klart också symboliskt. Men också krass fördelningspolitik mellan oss utlänningar som har hårdvaluta och de kubaner som oftast inte har det.

I det vackra palatset berättas en ganska rak historia om hur revolutionen gick till och hur Kuba under årtionena efteråt omformades till ett kommunistiskt land. Historien berättas mestadels med text på papper (på spanska och engelska) och gamla svartvita fotografier. Några konstverk finns där också, ett par vaxdockor, en gigantisk kubansk flagga och därtill, utanför byggnaden, båten som revolutionärerna landsteg på Kuba med 1956 och ett antal militärfordon.

Det är lätt att sympatisera med revolutionens ideal, de första årens framgångar inom utbildning och sjukvård och den tuffa kampen mot USAs ständiga försök att diktera den framtida utvecklingen för landet. Däremot kan jag inte sympatisera med bristen på demokrati och fundera över varför ekonomins hjul snurrar så långsamt.

På eftermiddagen promenerar jag och Anders runt lite i Havanna, medan pojkarna som åkt på lite turistmage vilar sig i lägenheten. Vi besöker bland annat Hemingways gamla favoritbar i Havanna, Floridita. Det är en turistfälla så klart, med dubbla priser mot andra ställen, men lite kul. Och Hemingway står själv och hänger vid baren än idag, men nu i form av en bronsstaty.

Dag 14
På förmiddagen tar vi det lugnt. Både pojkarna och Anders har nu turistmage att kurera. Till lunch äter vi vitt bröd med vitlöks- och basilikaolja på vårt andra stamställe i Havanna: km Zero. I brist på te dricker jag två glas guava-juice.

Efter en kort promenad runt det tidigare parlamentet får jag en kopp te på terassen till hotel Inglaterra. En orkester spelar typisk Kubansk musik. Den äldre mannen som spelar bas har den vänd från publiken. En man spelar trummor, en annan olika rytm-instrument, en gitarr och en sjunger enbart.

De karibiska rytmerna är ständigt närvarande på den här ön. På alla restauranger och caféer, på gator och torg. Även på natten, när man helst vill ha lugn och ro och sova. Är det inte live så finns det musikspelare.

På kvällen äter vi tidig kvällsmat på El Dandy innan det är dags att packa och gå och lägga sig för att kliva upp klockan fem nästa morgon och, för första gången under vår Kuba-vistelse, åka amerikanare. Vi ska åka till flygplatsen under Karibiens stjärnor. För att sedan sätta oss på det här flyget som jag sitter på när jag skriver dessa ord och där vi nu serveras ”chicken or fish” någonstans mellan Caracas och Istanbul medan jag drömmer mig tillbaka till Kubas ljumma vindar, turkosa vatten, böljande rytmer och – faktiskt – mestadels goda mat. Mer om det i ett senare kapitel.

När det här inlägget postas har det hunnit bli den 9 januari och min födelsedag och vi väntar på flyget till Köpenhamn i Istanbul.


Flygresorna till och från Kuba har jag klimatkommpenserat genom att låta plantera träd för 750 kr per person i VI-skogen. Vad bilderna föreställer hoppas jag framgår av texten.

16 kommentarer

Under resa med ungdomar, resor, samhälle och politik, vackra platser, Vandra

Adventskalender 2018 – lucka 13

En rese-bild om dagen fram till jul.

13 december 2015 – Lucia – läste jag Lottie Knutssons ”Nödrop – när krisen kommer”.

Är detta verkligen en rese-bild eller är det fusk? Jag tycker att det är en rese-bild om vi bara tänjer lite, lite på begreppen…

Den här boken handlar inte så mycket om tsunamin 2004 dock, som du kanske skulle kunna tro, utan tar ett mycket bredare grepp om begreppet ”kris”. Det handlar mycket om inre resor.

Boken har hjälpt mig mycket i relation till två arbetsrelaterade kriser. En intensiv som inträffade 2015, innan jag läste boken och en annan, mer utdragen och lågintensiv kris som har inträffat senare, framförallt i år. Boken innehåller många kloka tankar om både hög- och lågintensiva kriser.

Jag känner att jag borde skriva mer om det här med lågintensiva kriser – med utgångspunkt både i den här boken och det som hänt mig. Och kanske först också läsa om boken. Men det får bli en annan gång.

Jag har iallafall skrivit om att få blogg-beröm av Lottie Knutson tidigare.

2 kommentarer

Under adventskalender, böcker, personligt, resor, samhälle och politik

Visste du att de vilda djuren håller på att ta slut?

– Krönika –

Tänk att någonting först är hundra procent. Helt. Tänk dig till exempel en hel tårta. Tänk dig sedan att du har 4 procent kvar, en knapp 20-del. Det är väl ungefär så mycket som blir kvar när ingen vill ta den sista biten, och det som är kvar därför redan har delats ett par gånger. En pytteliten bit. Skulle du anse att den tårtan höll på att ta slut? Det skulle jag.

För några veckor sedan kom WWF Living Planet Report 2018 som granskar tillståndet på planeten. Denna inventering visar att bestånden av fåglar, däggdjur, amfibier, reptiler och fiskar har minskat med 60 procent mellan 1970 – 2014.

Någon har alltså precis nyss tagit drygt hälften av den tårtbit som då fanns kvar. Denna någon som snart har ätit upp tårtan brukar kallas mänskligheten.

Jordens alla vilda däggdjur, allt ifrån elefanter, älgar och tigrar till ekorrar och möss står idag för bara fyra procent av alla däggdjurs samlade biomassa. Alltså om någon skulle väga alla däggdjur, precis alla, och lägga ihop vikten. Resterande 96 procent är människor (36 procent) och våra tamboskap (60 procent). Före människans intåg på planeten stod de vilda däggdjuren för nästan all biomassa.

Förlusterna av ryggradsdjur under de senaste årtiondena är tydligast i tropiskerna. Allra värst drabbat är Syd- och Mellanamerika där nedgången är 89 procent. Sötvattendjur (t ex groddjur) har minskat med hela 83 procent.

Detta är det största av alla miljöproblem som människan skapat. Större än övergödningen. Större än miljögifter.Större än klimathotet. Större än allt annat.

Själva problemet med miljöproblemen är ju just att djur och övrig natur är hotad. Ändå är detta nästan ett helt okänt problem: Att de vilda djuren håller på att ta slut! En ny Sifo-undersökning gjord på uppdrag av WWF visar just det. Att 7 av 10 svenskar underskattar förlusten av biologisk mångfald. Endast 4 procent anger ”rätt svar”- alltså att de vilda djuren har minskat med 60 procent. De allra flesta tror att betydligt färre djur har försvunnit.

Klimatförändringarna oroar de intervjuade mest (52%), följt av politisk extremism (35%), terrorism (34%) och miljöförstöring (33%). Förlusten av biologisk mångfald (11%) kommer långt ner på listan och är inte känd. De som intervjuats oroar sig därför inte för den.

Vad gör vi då åt detta? Ekoturism är en del av svaret. Så att djuren får ett högre ekonomiskt värde levande än döda. Det är en bra början. Men det får inte stanna där. Vi behöver mer skyddad natur. Nationalparker och naturskyddsområden. Och biosfärsområden där människan lever i bättre samklang med naturen. Som Kristianstad Vattenrike och Blekinge Arkipelag.

Den biologiska mångfalden påverkas annars i första hand av det vi människor konsumerar. Och inte minst då av vad vi äter. Palmolja, till exempel, som ingår i många populära godsaker som Nutella och Orios tränger undan orangutangerna på Borneo. Kött från Amazonas i Brasilien tränger undan både de träd som tar upp koldioxid och djuren och människorna som lever i skogen.

Det måste till stora ansträngningar om vi ska kunna vända på det här. Vi behöver alla sätta tryck på företag och andra beslutsfattare.

Till skillnad från en tårta kan den biologiska mångfalden ändå reparera sig själv i viss mån så länge inte hela djurarter utrotas. Men då måste vi ge de vilda djuren en chans. Men för att kunna göra det måste vi till att börja med veta om problemet: De håller på att ta slut.

Visste du det? Nu gör du. Men vet dina vänner och bekanta? Berätta för dem!

Bilderna föreställer ekoturister och en elefant i Ngorongoro i Tanzania samt en ekorre i USA.

7 kommentarer

Under hållbart resande, krönikor, miljö, natur, resor, samhälle och politik, världen

Sommaren sjunger på sista versen i Blekinge


I söndags, efter det att vi hade röstat, for vi upp till Kroksjöarna. Gick ett varv och omfamnade det sista av sommaren i vår del av landet.

Det land vi älskar på ett sätt som inte är exkluderande. Oroliga för på vilket sätt andra egentligen älskar det Sverige som de kallar ”det här jävla landet”.

Det är extra många här nere i Blekinge som tycks tänka så. Det är sorgligt. De borde tänka ”det här vackra landet”. Inte på många ställen är Sverige vackrare än just i Blekinge.

Och här brukar sommaren vara till halva september. Efter promenaden i söndags tog vi ett sista dopp i Långasjön för den här sommaren.

Det här landet. Skönheten och vemodet.


10 kommentarer

Under årstider, Blekinge, natur, resor, samhälle och politik, sommar

Finns det hopp för världen?


Houston, Indien, Nepal, Bangladesh, Burma, Nordkorea, Västindien och Irma samt jordbävning i Mexico. Det har inte varit någon bra vecka för världen.

Kan vi ens hoppas på en bättre framtid när det är så här? 

Vetenskap
Ja, menar jag. Det finns all anledning att hoppas. Med ett vetenskapligt förhållningssätt kan vi hitta fram till ett långsiktigt hållbart samhälle där vi kan lära oss hantera konflikter mellan människor och mellan länder. Där vi kan bromsa och kanske till och med stoppa klimatförändringarna. Och på lång sikt kan vi lära oss förutsäga jordbävningar och evakuera i tid.

Jag tycker att vi som förstår vad ett vetenskapligt förhållningssätt är har ett ansvar här. Att inte spela dumma och spela med i olika sammanhang för lajkningar och klick i sociala medier. Utan istället stå upp för sans och måtta. Och vetenskap! 

Ändå. En sådan här vecka går det inte att låta bli att känna oro för vart världen är på väg… 😢

11 kommentarer

Under samhälle och politik, världen

Om Vagabond och miljövänner som kräver att vi ska avstå flyg


Sommaren är här nu! Äntligen sol och värme. Sommar och sol här hemma gör det märkliga med mig att jag längtar ännu mer ut i världen än annars. Jag sitter på altanen och läser senaste numret av resemagasinet Vagabond. Och funderar på det här med flyg och miljö. Jag är ju utbildad miljöingenjör.

Det är ett bra nummer av tidningen. Det innehåller många mindre kända resmål. Sådana gillar jag att läsa om. Som Greklands ”okända öar”. De är enligt Vagabond: Samothrake, Kastellorizo, Ikaria, Symi, Tilos, Paxi, Gavdos, Ithaka, Chios och Alonissos. Jag har inte besökt någon av dem.Bara hört talas om några. Jag hade först tänkt mig till Grekland i sommar men det kommer inte att bli så. Sommaren är i stort sett färdigbokad och klar. Det fick bli andra resmål på grund av sent ute med bokningen. Nästa sommar kanske? Ett tag övervägde jag att ta en charterresa till Lesbos. Men det är ju dit båtflyktingarna från krigets Syrien kommer. Att välja att åka dit på semester kändes inte bra. Att välja bort det och blunda kändes inte heller bra, men nu blev det ändå så…

Det är samma sak med att flyga. Att välja att flyga känns inte bra. Att välja bort det känns inte heller bra.

Jag läser Per J Anderssons kolumn i slutet av tidningen. Han skriver att 1987 hade ingen berättat för oss att flyget var dåligt för miljön. För mig hade de. Jag kände till utsläppen av kväveoxider och påverkan på övergödning. Och om oljan som ändlig resurs. Hur oerhört mycket mer energi som går åt för att flyga jämfört med att åka tåg. Växthuseffekten fick jag lära mig om först i början av nästa år, 1988. Men ändå.

Att välja att flyga känns inte bra. Jag kan inte skylla på att jag inte visste. Jag har vetat sedan 80-talet. Då var jag precis som Per tågluffare och jag bestämde mig för att jag skulle fortsätta åka tåg till Europa på semestern. Men det blev inte så. Det var så mycket jag inte visste om hur allt skulle bli. Jag gjorde en till tågluff våren 1988, på egen hand. Och med den man som jag fortfarande lever tillsammans med och älskar tågluffare jag också 1990.

Inrikes brukar vi åka tåg eller miljöbil och häromåret gjorde vi en minitågluff i Europa med barnen. Och förra året åkte vi bil runt stora delar av vår världsdel. Men. Det blir mest flygresor när vi ska utomlands. Allt sedan 80-talet. Och för min del handlar det inte bara om priset. Det har blivit svårare och svårare att åka tåg i Europa. Tidtabellerna anpassas mer och mer för pendlarna och affärsresenärerna och mindre och mindre för semesterfirarna. Allt fler nattåg försvinner. Det nattåg som vi häromåret tog från Köpenhamn till Prag finns till exempel inte längre.

Jag instämmer med Per om att en flygskatt kan göra viss nytta i att styra över resor från flyg till tåg. Och att fler miljöåtgärder behövs.

Jag tänker på åtgärder som att järnvägarna behöver underhållas bättre och att tågbolagen borde tvingas samarbeta om tidtabeller, nattåg och en gemensam bokningssajt för tågtrafik i Europa. Jag tänker också på åtgärder som forskning för att ta fram alternativa, klimatsmarta, flygbränslen. Då kan flyget kanske bli klimatsmart på sikt.

Många miljövänner kräver av alla andra att vi ska avstå ifrån att flyga. Jag tror att många av dem som ”avstår” ifrån att flyga är personer som inte hade flugit även om flygresor vore ekologiskt hållbara. Kanske är de flygrädda, kanske ogillar de det främmande och trivs bäst hemma, kanske har de valt en livsstil som gör att de inte kan åka bort (en gård med djur till exempel), kanske har de bara inte råd. Eller så har de ett yrke och ett liv i övrigt som gör att de har tid och råd att genomföra tågresor till de resmål de vill se. Då är det lätt att kräva av andra…

Men för mig känns det inte bra att välja bort att flyga. Jag har ett liv och det pågår just nu. I denna tid. Och jag älskar att se och uppleva den här världen! Jag är dessutom övertygad om att naturturism bidrar till att bevara biologisk mångfald runt om i världen. Och. Ingen människa kan ensam ändra på förutsättningarna. Arbetsliv och transportsystem ser ut som de gör. Om jag valt bort att flyga helt och hållet från det att jag första gången fick lära mig om växthuseffekten 1988 är det mycket som jag inte skulle ha fått se och uppleva: Sydostasien, USA och Mexico, Söderhavet, Australien, Brasilien, Afrika och otaliga platser i Europa. Men inte hade det påverkat flyget det minsta att just jag avstått. Jag har valt att flyga och jag ångrar det inte.

Däremot önskar jag att det funnes något bra sätt för oss som reser mycket att sätta press på flygindustrin så att de på riktigt börjar jobba för en hållbar framtid. De också.

Flyget på bilden är ett fraktflyg på väg från Kina till Holland, siktat över Sternö i Karlshamn. 

11 kommentarer

Under hållbart resande, miljö, resor, samhälle och politik

Sergelstorg och Drottninggatan idag

Vi hade ett sedan länge inplanerat stopp på ett par timmar i Stockholm idag. Vi passade på att hedra offren för fredagens attentat med en bukett tulpaner som vi köpte på centralen och som Albin la ner i blomsterhavet på trapporna vid Sergelstorg.

Vi promenerade därefter till riksdagshuset och tillbaka.

Sedan vi ätit italienskt gick vi också bort till platsen för fredagens terrorattentat. Blommor på polisbilar och betonglejon.

När vi passerade vid Åhléns överväldigades jag av sorg. Annars måste jag säga att det var väldigt mycket positiva känslor i luften i Stockholm idag. Känslor av gemenskap, stryka och värme.


Lämna en kommentar

Under resor, samhälle och politik

Det sjukaste av allt med noshörningsmördarna


I Frankrike har noshörninsmördarna nu tagit steget att bryta sig in på ett zoo för att tjuvskjuta en trubbnoshörning. Noshörningens horn var avsågat när det upptäcktes att djuret hade dödats.

Det var idag på morgonen som djurskötarna hittade Vince, en fyra år gammal trubbnoshörning, död i sin inhägnad på Thoiry Zoo. En av hans horn hade sågats av med en motorsåg, sade polisen enligt BBC.

Noshörninshorn bringar ett högt pris på den svarta marknaden. orsaken är att det ingår som en ingrediens i naturläkemedel som sägs bota bland annat cancer. Det är så klart ljug. Det finns inga som helst vetenskapliga bevis på att noshörningshorn skulle bota några sjukdomar. Omkring 100 noshörningar dödas varje månad i det vilda.

Av all desinformation som frodas runt om i världen kan den att noshörningshorn botar olika sjukdomar vara den sorgligaste: Flera noshörningsarter håller nu på att utrotas i snabb takt. Samtidigt som desperata människor betalar dyra pengar för något som inte fungerar. Allt medan tjuvjägare, mellanhänder och kvacksalvare håvar in dessa pengar.

Av allt det sjuka i att mänskligheten nu håller på att utrota detta uråldriga djur är detta det sjukaste av allt: Noshörningshorn består av samma ämne som hår & naglar.

Den som vill bota sina sjukdomar med noshörningshorn kan alltså lika gärna bita på naglarna. Gratis.

😢💔😡

Bilden: Vi hade turen att få se två spetsnoshörningar i Ngorongoro,Tanzani.

3 kommentarer

Under natur, resor, samhälle och politik

Vad kan vi lära av Venedigs uppgång och fall?


Idag är det fettisdagen och medan vi äter semla är det idag final på karnevalen i Venedig. Jag har ju skrivit ett par inlägg om Venedigs historia under årets karneval och tänkte här att jag ska sammanfatta mina slutsatser om paralleller till vår tid.

Jag tänker att när Venedigs åldrige och blinde härskare ställde sig i täten för det korståg som i förlängningen kom att innebära slutet för det kristna Konstantinopels tusenåriga romarrike så handlade det kanske inte så mycket om religion för hans del som om makten över handeln och om att bygga personliga förmögenheter åt Venedigs aristokrati. Kampen mot islam blev den förevändning som gjorde det möjligt att få korsriddare att gå i döden för att Venedig skulle få monopol på den värdefulla pepparhandeln med araberna. Det senare blev i alla fall resultatet. 

Kampen mot islam för att lura de lättlurade att slåss så att de rikaste ska bli ännu rikare. Där har vi något att lära. Att inte upprepa det misstaget. Men frågan är hur mycket de lättlurade läser på om Venedigs historia? Och pepparhandeln med araberna på den tiden skulle kunna sägas motsvara dagens handel med olja.

Jag tänker också på 1700-talet när portugiserna hittat sjövägen till Indien och tagit över pepparhandeln. Då fortsatte Venedig festa som om ingenting hänt i ytterligare hundra år innan det till slut blev ett lätt offer i omvälvningarna i samband med den franska revolutionen. Parallellerna finns här också. Industriproduktionen som flyttat från Europa och USA till Asien till exempel. Men jag ser också en annan parallell som kan vara dagens motsvarighet till 1600-talets sjöväg till Indien: Solkraften som ersättare för oljan hotar oljeolikarker i både Ryssland och USA. 

Något kan vi lära av allt detta. Frågan är bara vad?

Lämna en kommentar

Under historia, resor, samhälle och politik, världen

Är det Venedigs fel att ryssarna misstror väst?

Öst är öst och väst är väst. Men har du någon gång läst om det fjärde korståget som förklarar en hel del om hur det blev som det blev? Det var det korståget som istället för att stärka kristenheten kom att spåra ut till den grad att det försvagade det kristna Bysantinska riket på ett så avgörande sätt att det i förlängningen ledde till att Turkiet idag är muslimskt. Venedig både ledde och drog fördel av korståget som kraftigt kom att förstärka den spricka av misstro som redan fanns mellan ortodoxa och katoliker.

Jag publicerade i helgen ett inlägg om Venedig med anledning av karnevalen som pågår där just nu. Inlägget handlade om dekadens, Casanova, en kloakråtta och andra historier från den italienska staden. En historia lyckades jag dock inte riktigt med att trycka in i det inlägget och det är den om Enrico Dandolo och det fjärde korståget.

85-åring valdes till härskare
Enrico föddes cirka 1107 i Venedig och valdes vid en ålder av 85 år till doge av samma stad 1192. Doge var titeln på den person som hade den högsta positionen i de historiska stadsstaterna Venedig, Amalfi och Genua. I Venedig valdes han alltsedan 697 av folket men det var bara män från Venedigs mäktigaste familjer som fick lov att kandidera till ämbetet. Dogen valdes på livstid och när Enrico valdes delades makten med sex rådgivare. Innan han blev vald till doge hade Enrico bland annat arbetat som diplomat för Venedig i olika främmande länder.

Blind korsriddare
Han var både blind och över 90 år när han hamnade i ledningen för det fjärde korståget som på uppdrag av påven i Rom skulle ha gått till Egypten i syfte att frigöra kristna där och sedan vidare mot Jerusalem för att ”befria” staden från muslimerna, men som Enrico istället bidrog till att göra till ett rövartåg mot det kristna Konstantinopel. Bakgrunden var att pengarna som samlats in till korståget inte räckte hela vägen till det ursprungliga syftet.

Den som är satt i skuld
Korsriddarna hade beställt båtar på krita i Venedig för den tänkta överfarten till Egypten. Venedig var vid den här tiden Europas bästa skeppsbyggare. Men när färre korsriddare än väntat anslöt sig till uppdraget fick de svårigheter att betala. I det läget lät Enrico viga sig till korsriddare i Markuskyrkan i Venedig för att sedan vara med och leda korståget i syfte att både ordna med betalningen och sedan genomföra det ursprungliga uppdraget. För att ordna pengar till återbetalningen användes trupperna först till ett anfall på staden Zadar som då var Ungerskt och i konflikt med Venedig sedan tidigare.

Prinsen som lovade betala
Och när Alexios Angelos, den landsflyktige prinsen av Bysans, sökt upp korsriddarna i Zadar och lovat att de skulle få en riklig belöning så snart han kommit till makten i Konstantinopel nappade Enrico och de andra på erbjudandet om att hjälpa prinsen till tronen.

Konstantinopel hade då varit romarrikets huvudstad i nära 900 år. Staden var vid den tidpunkten också den största och mest sofistikerade i kristenheten. Dagens Istanbul var under namnet Konstantinopel alltså huvudstad i det kristna Östrom, eller som det också kom att heta: det Bysantinska riket, som var vad som fanns kvar av romarriket under medeltiden. Konstantinopel var i princip den enda av de stora medeltida städerna som hade behållit samhällsstrukturer, badhus, forum, monument och akvedukter från den klassiska romartiden.

Korsriddarna gav sig alltså av mot Konstantinopel. Men när prins Alexios väl med korsriddarna hjälp blivit kejsare fick han problem med att betala det han lovat för tjänsten. Korstågsriddarna blev därför kvar i Konstantinopel i väntan på lön för mödan. När prinsen sedan något halvår senare oväntat blev avsatt av ett folkligt uppror och dödad av en rival härsknade korsriddarna till. Utsikten att få betalt på laglig väg var nu noll. Att plundra staden var ett sätt att ändå skaffa sig betalning.

Brand och plundring
Konstantinopel var fram till den här tidpunkten också ett kommersiellt centrum som dominerade handelsvägar mellan Medelhavet och Svarta havet, Persien, Indien och Kina. Staden var alltså i högsta grad en konkurrent till Venedig och man kan tänka sig att även detta faktum bidrog till att staden var ett frestelse för Enrico att inta och försvaga.

Genom brand och plundring i april 1204 förstördes stora delar av staden och många ovärderliga kulturskatter. Det bysantinska riket upplöstes och istället upprättandes det så kallade latinska kejsardömet. Som belöning för den kraftiga hjälp Venedig lämnat korsfararna fick Venedig betydande delar av det Bysantinska riket, bland annat Morea och Kreta samt kvarteret Pera i Konstantinopel. Detta gjorde venetianerna till herrar över handeln med Mellanöstern. Inte minst kryddor, och då särskilt peppar var eftertraktade varor där araberna kände till hemligheten om ursprung och handelsvägar. Peppar hade odlats på Pepparkusten, i Kerala, Indien i tusentals år. Kryddan skeppades från Indien och fördes med karavan över den Arabiska halvön. Venedig fick nu ensamrätt i Europa på pepparhandeln med araberna.

Slutet på historien
Någon resa mot Egypten och Jerusalem blev däremot aldrig av. Det fjärde korståget slutade med förstörelsen av Konstantinopel. Enrico Dandolo själv stannade i Konstantinopel men hann också delta i en misslyckad räd mot bulgarerna innan han dog i den plundrade metropolen i maj 1205. Han var då 98 år gammal.

Redan under tredje korståget på slutet av 1100-talet hade misstron ökat mellan öster- och västerländska kristna. Efter det fjärde korståget och plundringen av Konstantinopel blev det inte precis bättre.

Det latinska kejsardömet blev kortlivat men det Bysantinska riket var nu så försvagat att det gradvis föll sönder under 12- och 1300-talen. Venedig och Genua avtvingade efterhand det utarmade landet alltmer frikostiga handelsavtal.

I ett försök att förbättra kontakterna med väst gick det Bysantinska riket med på att erkänna katolska kyrkan i Rom som överhöghet. Det ledde dock endast till motstånd och konflikter inom den ortodoxa kyrkan utan att för den sakens skull förbättra relationerna med väst.

Muslimer och ryssar
Och på 1400-talet föll så Konstantinopel slutligen i händerna på muslimska härskare och det som fanns kvar av det Bysantinska riket omvandlades då till det Osmanska riket.

Överhögheten över den ortodoxa kyrkan menade sig därefter ryssarna ha och tsaren av Ryssland menade sig vara kejsare av det tredje romerska riket.

Och så stärktes den klyfta av ömsesidig misstro mellan Östeuropa och Västeuropa som lever än idag.

3 kommentarer

Under historia, resor, samhälle och politik, världen

Kan vi prata om något annat nu? Kanske drömma oss bort istället? 

I går fylldes mina sociala media helt naturligt av händelserna i Washington DC. När jag såg rörliga bilder på Facebook där den nya presidenten svor eden fick jag gåshud av skräck. När jag imorse såg bilder på Instagram ifrån när den förra lämnade fick jag tårar i ögonen. Vi sitter alla i skiten nu. Även om vi inte vet i vilken utsträckning elände kommer att följa. Eller i vilken utsträckning det kommer att påverka just oss. Men trots att vi inte vet exakt vad som kommer att hända är det ändå så klart en frustrerande situation. Och den frustrationen fortsätter idag att speglas i mina flöden i olika sociala medier.

Men jag tänker på ordspråket som säger att det gäller att ha sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden.

USA har valt sin president. Detta är inget som någon av oss nu kan förändra. De omedelbara konsekvenserna av valet kan vi inte heller göra mycket åt. Vi kan bara titta på. Och det ska vi så klart göra. Det som i förlängningen kan påverka oss själva är viktigt att följa och förhålla sig till. Men låt oss ha sinnesro att acceptera just detta att vi ingenting kan göra åt det som just nu sker därborta.

Däremot kan vi var och en förändra i det lilla där vi är. För att skapa en bättre värld. Vi kan vara snälla mot varandra och andra. Och snälla mot den här planeten. Och om vi är tillräckligt många som gör just så, runt om i hela världen, blir den här världen ändå en bättre plats till sist. Inte ens en amerikansk president kan måla hela himlen svart. I varje fall inte så länge vi inte tillåter honom att göra det.

Det finns en vacker värld där ute som är värd att bevara i sina bästa delar och förbättra i sina sämsta. Låt oss inte glömma bort det. Och om vi behöver kraft för att gå vidare just nu: Då är det inte fel om vi för en stund slutar prata om USA och istället drömmer oss bort till en tropisk strand någon annan stans i världen där sanden är vit, himlen är blå och havet är turkost där emellan.

Kanske att en stunds surfande på vågor av vackra bilder ger oss sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden?

Vill du virtuellt besöka stranden på bilden ovan ska du bildgoogla eller söka på Instagram på orten ”Kendwa”. Behöver du även fly bort rent fysiskt för att hitta kraften att åter tro på den här världen föreslår jag att du bokar en resa till Zanzibar där stranden finns. För även om där finns en ekonomisk fattigdom som behöver minskas, och som du som turist bidrar till att minska, så finns där en rikedom av bildskönhet som läker de djupaste sår av misströstan.

1 kommentar

Under instagram, miljö, resor, samhälle och politik, sociala media, vackra platser, världen

När nya tider kommer faller gamla maktstrukturer sönder

Stenåldern tog inte slut därför att stenarna tog slut. Gamla makthavare har alltid fallit när ny teknik gjort entré. Och nu står vi inför ett nytt teknikskifte.

Stenåldern tog inte slut därför att stenarna tog slut. Stenåldern tog slut därför att brons fungerade så mycket bättre att göra svärd och yxor av. Några invandrare tog med sig tekniken. Andra invandrare utvecklade handeln. Under bronsåldern exporterades bland annat bärnsten för att finansiera importen av brons. De familjer som kontrollerade handeln blev samhällets nya elit och blev omåttligt rika. Klyftorna växte. Många förblev fattiga och några blev till och med slavar.

När väl hemligheten om hur järn tillverkas nådde Skandinavien behövde ingen längre vara beroende av de stormän på andra sidan havet som kontrollerade tenn- och koppartillgångarna i Europa. Järnmalmen fanns lokalt. Kolet togs från skogen. Gamla maktstrukturer föll åter sönder. Nya släkter blev rikare och mäktigare än andra. Förbättringar inom jordbruket som att ta tillvara djurens gödsel, bidrog till att befolkningen växte och husen blev större. Särskilt de rikastes hus växte.

Nya tider kom och gick.Släkten följde på släktens gång. Och oräkneliga är de gamla makthavare som föll när nya tog vid.

Vi står inför ett nytt teknikskifte nu. Hållbara energikällor måste ta över efter de fossila bränslena. Inte därför att de fossila bränslena håller på att ta slut. Det finns lika mycket fossilt kol i jordens inre som det finns syre i luften. Först när syret är slut är det fossila kolet slut. Det är en lång väg dit. En lång och oframkomlig väg. Långt innan syret tar slut har nämligen klimatet på den här planeten pajat fullständigt.

Inga förmögenheter kan byggas på lång sikt om planeten slutar fungera. Allt fler kommer till insikt om detta. Och ser också möjligheterna att bygga nya förmögenheter i en ny tid. Samtidigt hotar det här de gamla maktstrukturerna. De som är beroende av oljan och de fossila bränslena för sin maktbas. Fundera ett slag över vilka de är. Och varför de nu agerar som de gör i världspolitiken.

Bilden: Ett stearinljus som brinner. Äkta stearin är en förnybar energikälla.

2 kommentarer

Under historia, miljö, samhälle och politik

Stjärnorna berättar historier

Stjärnorna gnistra och glimma. I tidig morgontimma. Och i tidig kväll. Stjärnorna. Jag tycker om dem. Jag tycker om att blicka upp mot dem i decembermörkret en klar vardag och jag tycker ännu mer om att från stranden se dem tändas över havet en sammetslen natt på semester i främmande land. Jag tycker om stjärnorna. De berättar historier om svunna tider.

De berättar om hur det började med en stor smäll för nästan 14 miljarder år sedan. Om hur stjärnstoff slungades ut och bildade galaxer. Som Vintergatan. De berättar att vår galax föddes för 13 miljarder år sedan ur ett nästan sfäriskt och roterande gasmoln bestående av väte och helium. De berättar att under tidens lopp har gasen sedan samlats i en roterande skiva där yngre stjärnor bildats och bildas än idag och där vår sol bildades för 4,6 miljarder år sedan. En ganska vanlig stjärna ändå. Säger stjärnorna.

Och under den stjärnan vandrar vi som våra förfäder och förmödrar vandrat före oss. Och om natten har också urtidens människor blickat upp mot stjärnorna och undrat vad de har att säga till oss. Och stjärnorna har berättat dem historier. De har under jägarstenåldern berättat om hur båtar ska navigeras i natten i sökandet efter nya jaktmarker när den kontinent som idag heter Afrika inte längre räckte till.

Och de har för oss som lever idag berättat hur en grupp av dessa människor för kanske 70 000 år sedan via nuvarande Eritrea lyckades ta sig över Röda havet till nuvarande Jemen. Och hur ättlingarna till dem nådde Sydostasien för kanske 50 000 år sedan och sedan Australien för minst 40 000 år sedan. Och stjärnorna över södra halvklotet berättade en kväll i trettondagshelgen 2013 om drömtidens sånger för oss när vi vandrade tillbaka till hotellrummet genom ett fortfarande hett Yulara efter att ha sett på deras ättlingars dans och sedan ätit kvällsmat. Vi hade den gången ätit pizza med kängerukött.

Stjärnorna har glittrat över den bondestenålder, som i trakterna av norra Syrien utvecklade världens första jordbruk för ungefär 11 500 år sedan. Och stjärnorna har då börjat berätta för våra förfäder när det var dags att så och skörda. Till Cypern har stjärnorna sedan sett de första bönderna komma i båt med utsäde och husdjur två tusen år senare. Och ännu senare på samma ö har jag i oktober 2015 blickat ut över havet, fullmånen och stjärnorna. Och läst Karin Bojs.

Till vår del av världen kom jordbruket med de invandrare som skulle bli våra förfäder och förmödrar 4 000 år efter det att deras förfäder anlänt till Cypern. Och vid Haväng har jag tidigt i höstas sett solen tränga undan natthimlen och gå upp över havet och stenåldersstenarna.

Från bronsåldern kommer himmelsskivan som hittades i Nebra i Tyskland och solvagnen som hittades på Jylland. Dessa skvallrar om hur viktiga sol, måne och stjärnor var för den tidens präster och deras undersåtar. Plejaderna mellan sol och måne. Och hällristningarna. Intill dem på Himmelstadslundsfältet i Norrköping har jag sett bronsåldersdans under stjärnorna. För tretusen år sedan började också Polynesien befolkas som det sista stora geografiska regionen på jorden. Utriggare på deras kanoter än idag så som på våra hällristningars båtar. Och invid stränder av blånande slätter har jag skådat Samoastjärnornas sken. Och innan dess hade jag och min älskade vandrat hem till vår hydda på Aitutaki med fullmånen som enda ljuskälla utöver stjärnorna.

Sen kom järnåldern och vid vår tideräknings början, berättar stjärnorna att det kom några österländska stjärntydare till Jerusalem. Stjärnorna säger att de var präster från Persien som också fungerade som vetenskapsmän, diplomater och rådgivare vid hovet, som hade tyckt sig se en ny konungs stjärna gå upp och att de kom­mit för att hyl­la ho­nom. Stjärnorna säger också att de visa männens tro var och är samtida med judendomen och tillsammans med den föregångare både till kristendom och islam. Prästernas titel var ”mager”. Ett ord som senare blivit till vår tids ”magiker”.

Och vid den tiden var Rom hela världens huvudstad och Medelhavet var Mare Nostrum och oräkneliga är de gånger jag hänförts av dess stjärnhimmel. Som under en kvällspromenad i Menton i somras (bilden). Eller när jag efter kvällsmaten några kvällar i september låg på en solstol på en hotellbalkong på Amalfikusten. Och skådade stjärnorna.

Och så hänger allting samman i en enda lång historia från tidernas början, genom nuet och rakt in i framtiden. Och människor har i alla tider färdats och sökt det goda livet någon annanstans. Säger stjärnorna som tindra så klara. Som diamanter i skyn.

3 kommentarer

Under historia, resor, samhälle och politik, världen

Jo, jag är deprimerad på riktigt, men hoppas på ljuset

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller en blogg som handlar om mig som person. Det är ändå i det gränslandet jag hamnat i mina senaste inlägg. Utan ett fungerande själv och utan en fungerande värld är det ingen mening med att skriva om resor och utflykter i naturen och övriga omgivningar. Därför kommer ännu ett inlägg där jag bearbetar det som händer just nu.

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Jag har plötsligt, från en dag till en annan, fått svårt att sova på nätterna. Det började natten mellan den 12 och 13 oktober. Det som utlöste det är arbetsrelaterat. Men egentligen borde jag inte alls reagera så här starkt på det. Inte på långa vägar. Jag behöver reorientera mig i ett nytt landskap. Mitt sätt att göra det är att försöka förstå. Se logiska samband, logiska förklaringar och logiska lösningar. Men så är det alltid. Saker förändras hela tiden. Och jag försöker förstå. Det är inget nytt under solen.

Dessutom. Du löser inga problem genom att ligga vaken på nätterna och fundera. Jag har allrid förut haft lätt att koppla bort jobbet och koppla av. Plötsligt har jag inte det längre. Jag vet inte om det är åldern. Kanske. Jag har skrivit förut om att det här kan vara min 50-årskris. Jag vet inte. Men jag vet att jag har börjat tvivla på min intelligens. Har jag börjat bli dement? Fungerar inte hjärnan längre? Det har gått så långt att jag börjat göra IQ-tester på nätet. Men resultatet av dem visar inte på några brister där. Tvärt om. De visar att jag fungerar ungefär som jag alltid gjort i det avseendet. Jag tänker logiskt rätt men lite långsamt. Jag hinner aldrig med alla uppgifterna i testerna men de jag hinner har jag löst på rätt sätt. Och trots långsamheten i tanken är mina IQ-siffror ändå riktigt bra. Det är en klen tröst. Något känns ändå fel. Och det känns som att det felet sitter hos mig. Men var? Jag kämpar vidare med att försöka förstå den delen av problemet. Kanske är det bara hjärnspöken? Jag börjar faktiskt tro att jag är lätt deprimerad på riktigt. Jo, det är nog så det är.

Efter den 9 november har ett annat problem seglat upp som ännu viktigare även för mig än mina personliga förmågor och eventuella oförmågor i relation till min närmaste verklighet. Ett ännu större mörker. Dock är det något som jag har betydligt mindre möjlighet att påverka. Och som jag därför borde släppa helt men inte kan. Det handlar om utvecklingen i världen. Och då särskilt den på andra sidan pölen. Jag hade sett fram mot att de på den sidan Atlanten för första gången skulle få en kvinnlig president. Det skulle i sig vara ett stort steg för jämställdheten. Dessutom vore det ett stort framsteg att de fick två demokratiska presidenter i rad. Ett steg framåt för logik, vetenskap, jämlikhet, frihetlihet och miljön. Inte minst för klimatet på den här planeten. Som du vet blev det inte så. Min värsta farhåga besannades. Att opinionssiffrorna skulle visa sig vara lika fel som i många andra sammanhang på senare tid. Också det som händer i USA håller mig nu vaken på nätterna.

De här utnämningarna som görs på viktiga befattningar till Vita Huset nu och som signalerar att Darth Vader håller på att ta över där. Vilket mörker! Men om de är Rymdimperiet, vilka är då vi? Och vilka är det som vinner på slutet? Jo. Vi är tvillingarna Luke och Leia. Det är vi som vinner. Vi måste tro på det!

Det känns nämligen som att det står och väger nu. Det som hänt i USA kan också hända här hemma om vi inte agerar rätt. Bilden här ovanför är från fina Karlshamn som jag råkar bo i. Den föreställer utvandrarmonumentet. Många svenskar emigrarade en gång till Amerika. Många av dessa for iväg med båt från just Karlshamn. På sockeln till statyn kan man läsa Wilhelm Mobergs ord: ”I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.” Numera är Sverige ett land fler vill komma till än lämna. Vi har blivit ett invandringsland istället för ett utvandringsland. Det beror på att Sverige är ett bra land att bo i. Men vissa vill sprida en annan bild. En mörkare bild. De vill överföra detta sitt inre mörker till oss andra och få oss att tro att detta mörker bör mötas med mer mörker. De vill få oss att tro att ett auktoritärt förbudssamhälle kommer att göra oss fria. Att okunnighet är styrka. Det är som i Orwells 1984. I USA har 2016 redan tagit ett rejält kliv mot ”1984”. Vi får inte låta dem vinna här också! Men hur gör vi?

Jag läste en kolumn i DN nyss under rubriken ”dags att lämna depressionen och kämpa för demokratin”. Där skriver Wolodarski att hittills har våra traditionella institutioner svarat på Trumptendenserna i debatten genom att retirera och närmast tystna . Och han skriver vidare att de allra flesta – utom de nya auktoritära och nationalistiska rörelserna – har underskattat kraften i de sociala medierna.

”Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för.”

Jag tror på det där. Vi måste försöka hoppas på ljuset. Låta de positiva berättelserna om jämlikhet, invandring, vetenskap och miljö ingå i sagan och legenden genom att sprida det som bidrar till det positiva historieberättandet till våra vänner och bekanta. Jag ska försöka göra så. Dela det positiva som jag just gjorde här och nu. Gör det du också. 

16 kommentarer

Under livet, mitt jobb, personligt, samhälle och politik, sociala media

Hur det än är


Hur det än är. Det lät bli sommar igen. Sol som skiner igen. Blå himmel igen. Raps som blommar igen.

Får en ändå hoppas. Inte ens mörkermännen kan måla hela himlen svart. Tror jag. Även om det känns så ibland.

”Man måste ta folks oro på allvar”, heter det. Bra. Ta då gärna oss på allvar också. Vi som går med en stor ångestklump i magen över utvecklingen, men som ändå inte vill slå neråt. Inte uppåt heller. Eller åt sidan. Eller utåt. Eller inåt. Vi som inte vill slåss alls. Vi som bara vill leva och låta leva. Och tro på att vi kan få ordning på allt det här om vi hjälps åt. Och tro på att det blir en sommar igen.

Lämna en kommentar

Under årstider, miljö, samhälle och politik, sommar, världen

Det här är de vita outbildads revolt

Fel låt vann. Mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärta, mörkt i sinne. Lögnen som det nya sanna. Håna och svartmåla etniska minoriteter, funktionsnedsatta och kvinnor (de senare förutsatt att de inte är så vackra att se på så att man vill ofreda dem – då ofredar man istället och hånet kommer först i och med en eventuell protest mot ofredandet). Sparka neråt och kalla det ett uppror mot ”etablissemanget”. Vad var det som hände? Hur kunde det ske? Min analys: Det här är de vita outbildades revolt. Särsilt då de som är män, medelålders och bor på landet och i småstäder. Varför de revolterar? Se här:

Jag tror att vita, outbildade män har röstat mot effekterna av globalisering, digitalisering, urbanisering och sina egna relativt sett sämre chanser i livet. Inte nödvändigtvis så de ser det själva, dock. De har röstat för att ”göra Amerika stort igen” genom att kasta ut muslimerna. Och latinamerikanerna. Typ. Och gärna diskriminera svarta också. Och kvinnor.

Har vi som är utbildade haft fel i att utbildning är viktigt? Jag tror absolut inte det. Tvärt om. Men hur får vi med oss resten?

Hur bygger vi broar? Förakt och hånfullhet mot de outbildades okunskap är knappast vägen framåt. Även om det är lockande att håna grunda och felaktiga förklarigsmodeller.

Har vi som är utbildade haft fel i att utbildning är viktigt? Jag tror absolut inte det. Tvärt om. Vi begriper ju att det inte kommer att hjälpa ett skit att bygga en mur mot Mexico. Eller att kasta ut invandrarna. Men hur får vi med oss resten?

Jag tror att det behövs nya, eller i vart fall kraftigt modifierade politiska idémodeller. Konservatismen, liberalismen och socialismen är från 1800-talet och adresserar industrisamhället. De är alla prövade. I USA gäller det särskilt liberalismen. Men ingen av de här ideologierna tycks locka en outbildad vit, medelålders man i Mellanvästern som har hus, bil och jobb men som har svårt att se en bättre framtid för sig och sin familj. Och vill ha förändring.

Jag har inga färdiga svar på hur en sådan idémodell skulle se ut men jag tror att det är en bra början om vi erkänner att det också finns en baksida av globaliseringen, urbaniseringen och digitaliseringen. Och att vi inte har några färdiga svar på vad vi gör åt den. Än. Men sen tror jag att vi måste börja hitta svaren ganska snart. 

Och jag tror att de här nya idémodellerna inte får vara allt för teoretiska. De behöver tala till både känslor och förnuft. 

Annars kommer de här grumliga idéerna som bygger på massor av känslor, och då mest rädsla och hat, men inget förnuft, att fortsätta vinna terräng. Och i en sådan framtid är vi alla rökta. (Om vi inte redan är det i och med gårdagens valresultat.)

Uppdatering: Det ska erkännas att det är lite tillspetsat att bara skylla på männen här. Även vita kvinnor röstade i högre grad på den för både USA och världen sämre kandidaten enligt min bedömning. Men kombinstionen etnicitet och utbildningsnivå är den stora vattendelaren i valet.

2 kommentarer

Under samhälle och politik, världen

Stenålderstenarna på Haväng


Soluppgång vid Havängsdösen. Det är en 5 500 år gammal grav som består av fyra stenblock. Tre till väggar och en till tak. Den är rest av människor som var en del av det som i vår tid har fått benämningen trattbägarkulturen.

De var invandrarna som tog med sig jordbruket hit. Man kan nämligen, enligt vetenskapsjournalisten Karin Bojs, mycket tydligt se på dna, att jordbruket spreds från Mellanöstern till hela Europa och vår del av världen med hjälp av det vi skulle kalla för invandrare. De kom med djur och utsäde och ett helt nytt sätt att leva. En helt ny syn på världen. När de reste den här graven vid Haväng hade de redan funnits här i 500 år.

Gravens öppning är ut mot havet i riktning mot solens uppgång vid höst- och vårdagjämning. Runt om graven står 16 andra stenar i en rektangel.

Det var endast ett fåtal människor som begravdes på det här sättet. Vilka de var vet vi inte. Kanske kungar eller varför inte präster? Med jordbruket kom en ny religion. Nu blev årscykeln viktig. Vårdagjämning och höstdagjämning. Sommar- och vintersolstånd. Den senare viktigast av dem alla. Måne och stjärnor användes också som stöd för att räkna ut när våra förfäder skulle så och skörda. Så småningom fick himlen ge svar på det mesta i livet. Och än idag frågar många stjärnorna om svar…

Hur vanligt folk begravdes vet vi inte heller. Det är mycket som vi inte vet. Det känns tydligt också för den som i skymningen betraktar de här stenålderstenarna vid Hanöbuktens strand. En vacker plats i skymningen men ännu vackrare i gryningen. Historiens vingslag.

2 kommentarer

Under historia, resor, samhälle och politik, Skåne, vackra platser