Demokratin är hotad – men kommer att segra till slut

Nu har det snart gått en vecka sedan det hände. Den 6 januari 2021. På detta nya år som skulle bli så mycket bättre än det förra. Och jag känner mig nästan mer omskakad idag än när det hände. Därför att jag har insett att den demokrati som varit så självklar för mig kan vara på väg att gå under.

Tyvärr kan den tiden i mörker som i så fall väntar mycket väl sammanfalla med min återstående livstid. Den kan också bli kortare. Eller längre. Men förr eller senare kommer demokratin att segra. Och. Så klart. Ju förr desto bättre. För jag är inte ett dugg sugen på några år (eller decennier) med mer diktatur än vi redan har i världen. Vare sig här i Europa eller i USA. Eller någon annanstans.

Men först. Tillbaka till i onsdags när det hände. När vi, här hemma hos mig, märkte vad som pågick var mobben kvar inne på Kapitolium men politikerna var redan satta i säkerhet och min känsla var att det här ordnar sig. ”Polisen kommer att köra ut dem.”

I min familj följde vi förloppet på BBC World och i sociala medier, men jag tog också en paus från galenskapen och tittade på en naturfilm på Netflix en knapp timme eller så. Så stark var min övertygelse att demokratin ändå var på väg att vinna det här slaget. Och så blev det ju också.

Och när vi vaknade nästa morgon hade kongressen återupptagit förhandlingarna sedan flera timmar och senare på morgonen hade de också certifierat valresultatet.

Under de dagar som sedan följde sjönk vidden i det inträffade långsamt in. Sådant som vi egentligen redan visste i onsdags men som inte riktigt hann landa då – att det är USA:s sittande president som uppviglat massorna till detta. Med avsikten att påverka förloppet i parlamentet så att det inte skulle kunna/vilja godkänna Joe Biden som ny president. Och så att han själv skulle kunna sitta kvar på posten. Trots att han förlorat valet. Att det vi bevittnade på trettondagen var ett fullskaligt försök till statskupp i USA.

Och hur nära det faktiskt varit att inkräktarna hade fått tag på vicepresidenten och/eller andra ledande politiker. Att flera av dessa, eller alla, mycket väl hade kunnat mördats av den uppretade mobben. De slog ju faktiskt ihjäl en polis på sin väg in i byggnaden. Och då var det ändå inte poliserna de var ute efter, utan de politiker som de var övertygade om var i full färd med att ”stjäla valet” ifrån dem.

Något som den sittande presidenten ägnat mycket kraft åt att slå i dem.

Inte minst i det tal som han höll inför mobben precis innan stormningen och där hans ordval eldade massorna till strid.

Jag hoppas att det också, så småningom, blir utrett vad FBI, och inte minst Trump själv och andra runt honom, i förväg kände till om planerna på att storma Kapitolium efter talet. Planer som vi alla nu i efterhand fått veta att de hade tagit sin form och spridits på sociala medier. Trump borde ha fått denna information. Visste han alltså?

Visste han redan när han twittrade den 19 december? ”Big protest in D.C. on January 6th. Be there, will be wild!”

Visste han när han valde att hålla sitt tal den 6 januari där han bland annat sa ”vi kommer aldrig erkänna oss besegrade, det gör man inte när det är stöld inblandat”, gjorde hotfulla utfall mot vicepresidenten och andra republikaner, som vägrade att ogiltigförklara valet, samt demokraterna och media? Där han använde ordet ”fight/fighting” minst 20 gånger och uppmanade demonstranterna att bege sig tillsammans mot Kapitolium? Visste han när han sa ”we’re going to have to fight much harder and Mike Pence is going to have to come through for us”? 

Och ”if you don’t fight like hell you’re not going to have a country anymore”.

Och sedan. Medan det våldsamma upploppet fortfarande pågick hade han mage att berömma vandalerna med orden ”we love you”, ”you are special” och ”remember this day forever” samt att fortsätta prata om valet som om det vore stulet. Men han sa i och för sig också att det var dags för anhängarna att gå hem. Men det var så dags då. Timmar efter att stormningen påbörjades. Och dessutom inlindat i beröm och förståelse.

Ingen gång under förloppet kontaktade han sin vicepresident för att höra hur han mådde eller upplevde situationen. Däremot ringde han upp republikanska senatorer i syfte att be dem att fördröja certifieringsförloppet något dygn. Han påstod då att det fanns nya bevis om valfusk som skulle presenteras nästa dag. Några sådana bevis har – surprise – sedan inte lagts fram. Alltså ljög han som vanligt. Vilken hans verkliga plan var för det där dygnet av tänkt fördröjning lär vi nog aldrig få veta.

Det jag tror att Trump underskattade var hur reaktionerna skulle bli. Och jag är inte alls säker på att statskuppen hade lyckats även om stormningen medfört att certifieringen av valet inte hade kunnat verkställas där och då. Trump blev ju sedan också mer eller mindre tvingad att läsa upp ett uttalande den 7 januari där han fördömde det inträffade och utlovade ett ordnat maktöverlämnande. (Han ska dock ett par dagar senare internt ha sagt att han ångrade att han gått med på att göra det uttalandet.)

Så det är ganska naturligt att känna en viss nervositet över vad Trump och hans anhängare ska hitta på under den närmaste veckan, innan Biden svärs in som ny president den 20 januari. Vi vet att det finns misstankar om att nya kravaller och/eller attentat planeras till helgen som kommer och till nästa onsdag. Det var därför som Trump stängdes av från Twitter och att även som någon känd hatsajt stängdes ner. Och personligen tror jag inte att Trump gett upp hoppet om att kasta omkull valresultatet. Det är liksom ett av hans signum: att aldrig ge upp. Det och narcissismen, lögnerna och elakheterna.

Men det värsta är att vi inte kommer att kunna andas ut ens efter den 20 januari. Trump finns ändå kvar någonstans i bakgrunden. Och värst av allt. Hans många rasistiska och kvinnofientliga anhängare ändrar inte sin världsbild över en natt. (Jag vet att verkligen inte alla republikaner är sådana – men också tyvärr att allt för många av Trumps anhängare är det.) Och även om Trump själv väljer att ägna sin tid åt något annat framöver (golf?) så finns dessa anhängares frustration och hat kvar. Fixt och färdigt att kanaliseras av någon annan. Kanske till och med någon som är mer slipad än Trump.

Och samma typer av åsikter finns även i Europa och i hela världen. Och dessa åsikter har på senare år haft mycket vind i seglen.

För vi har ännu inte sett slutet på den här utvecklingen med filterbubblor och näthat, som på ett ögonblick kan gå över i våldsamma upplopp. Jag hoppas att den 6 januari 2021 blev den ögonöppnare som den fria världen behövde. Som gör att vi förstår att demokratin är något vi måste fortsätta  värna om,  så att den inte plötsligt tas ifrån oss. Bara sådär. Att vi hittar metoder att vända på det som pågår.

Men även om det skulle visa sig att den pågående utvecklingen inte går att vända. Om vi hamnar i ett läge med diktatur i USA och/eller i våra delar av Europa, så är jag ändå övertygad om att den inte kommer att kunna överleva i all tid.

Hur klok och välinformerad en despot än anser sig vara så slutar det alltid med att förföljelser och utrensningar leder till en tystnadskultur som gör att ingen vågar säga ifrån när ledaren är helt snett ute. Det kan ta tid – i värsta fall hundratals år – men förr eller senare måste demokratin vinna. Förr eller senare börjar människor viska om att kejsaren är naken och att det måste finnas ett annat och bättre sätt att styra världen.

Och ju mer komplex verkligheten blir – desto mer avgörande blir det att vi alla har tillgång till rätt information i rätt tid. I en sådan verklighet blir utrymmet för diktaturer allt mindre. Mot bakgrund av digitalisering, övrig teknikutveckling, specialisering, befolkningskurvorna, klimatförändringar och andra miljöhot (vi måste undvika det sjätte massutdöendet) så lär tillvaron inte bli mindre komplex under överskådlig tid. Alltså har demokratin fortsatt – och mer än någonsin – framtiden för sig.

Men i värsta fall har vi alltså ändå några mörka år framför oss innan vi lärt oss vår läxa.

Låt oss gemensamt se till att det inte behöver bli så!

(För jag har fan inte tid med sån skit nu. Jag har en lång lista med resmål jag vill hinna se innan jag dör. Och det lär funka betydligt sämre att resa i en värld av diktaturer, separatism, osund nationalism, rasism, kvinnohat, krig och elände.)

—

Bilden är ifrån inlägget: Till Washington D.C. över dagen med tåg från New York