Så var det att resa i Trumps USA

Jag älskar att resa i USA! Det är ett fantastiskt land att upptäcka på många sätt, trots att samhället har, och länge har haft, sina baksidor i både inrikes och utrikes politik. Men för fyra år sedan avrådde jag ändå från resor till USA, sedan Trump just tillträtt som president. Men sedan reste jag ändå dit som turist bara två år senare.

Så hur upplevde jag det då att resa i Trumps USA?

Detta frågar jag mig så klart mot bakgrund av att det pågår ett presidentval i USA just nu. Hösten 2020. Donald Trump mot Joe Biden. Rösträkningen pågår för fullt, snart två dygn efter valet.

Jag hade varit i USA när Jimmy Carter var president. Två gånger när George W. Bush var president. Och en gång när Barack Obama var president.

Den första gången jag var där när George W. Bush var president var för övrigt precis före och precis efter elfte september 2001. (En gång var jag där två gånger.) Och andra gången lämnade vi USA natten innan Obama valdes till president första gången.

Jag har dessutom upplevt valrörelsen på plats i USA ytterligare en gång:

2016. Vi står i kön till immigrationen i New York. På en skärm visas de senaste nyheterna. CIA har under de timmar det tagit för oss att flyga över Atlanten beslutat öppna mejl-utredningen mot Hillary Clinton igen. Tonläget är högt. Jag får kalla kårar längs ryggraden. Det är den 28 oktober och jag börjar för första gången på riktigt ana att USA kanske inte alls får sin första kvinnliga president. Att Trump faktiskt, hur orimligt det än kan verka, kan vinna.

Vår korta höstlovsresa till New York blir lyckad. Vi ser inte så väldigt mycket av valrörelsen. Och vi är strax hemma igen. Den där CIA-utredningen läggs också snabbt ner igen. Och jag övertalar mig själv att det orimliga inte kan hända.

Men några dagar senare gör det det. Det hände. De valde galningen.

Sedan går det ett par månader. Det blir jul och nyår och där borta tillträder Trump. Det är en knapp månad senare som jag skriver: ”Just nu skulle jag inte boka en resa till USA.”

Men drygt två år senare har alltså den där tyngande olusten mot att resa i USA släppt. I alla fall det mesta av den. Vi är då ett sällskap på 17 släktingar som reser till New York i augusti 2018. Vi gör utflykter till Washington D.C. respektive Niagarafallen. Och när det större sällskapet har delat på sig efter en dryg vecka gör jag och min närmaste familj en utflykt på fem dagar till New Orleans också.

Så vad ser vi då av Trump och Trumps politik när vi är där?

Sanningen är att Trump göranden och låtanden inte märks så värst alls för turisten ”over there”. Faktiskt är det nog så att vi, även till vardags, när det inte är val, ser mer av amerikanska presidenter i svensk media än vad som faktiskt upplevs på plats.

När vi är i New York ser vi några gatumusikanter som hyllar presidenten vid Trump Tower.

Och så Washington då, är han ju närvarande. Inte för att vi ser presidenten. Det gör du nog nästan aldrig som turist. Och kanske är han inte ens där just den dagen. Kanske spelar han golf. Men hela monumentstaden i sig handlar ju i sig om amerikansk politik. Så på något sätt svävar Trumps ande över Washington. Det känns inte helt bekvämt.

Men det är ändå väldigt intressant att se den amerikanska huvudstaden. Alla dessa platser du sett tusentals gånger på TV.

Och. Det var väl i stort sett det vi såg av Trumps USA. I övrigt kändes det inte som att det USA vi såg var så särskilt mycket hans.

Att USAs delstater politiskt på en mer allmän nivå skiljer sig mycket från de europeiska länderna märks däremot på så många sätt att jag knappt vet var jag ska börja. Och så var det långt innan Trump.

Även om vi har uteliggare i Europa också, skulle jag säga att du ser betydligt mer av den typen av extrem fattigdom i USA. Det finns också fler och tydligare uttryck för extrem rikedom. Och infrastruktur, som elledningar och dricksvatten, är de uppenbart efter med. För att bara nämna några av de mest uppenbara sakerna.

Och precis som de europeiska länderna skiljer sig de amerikanska delstaterna också åt sinsemellan. Alaska och Hawaii, liksom. Även om jag inte besökt någon av dessa båda. Men du fattar vad jag menar. Och Kalifornien och New York är också väldigt olika. Och New Orleans. Och allting där emellan. Och det är inte bara natur och kultur som skiljer sig åt. Även lagarna är väldigt olika.

Och det stannar inte med de 50 delstaterna. Dessa delas sedan in i över 3 000 counties (och motsvarande) vilka ungefär motsvarar Europas regioner. Därtill 41 oberoende cities. Den regionala nivån är sedan i sin tur indelad i knappt 36 000 municipalities (ungefär kommuner). En municipality eller en city kan dock ligga i flera counties.

Alla dessa nivåer har sin egen politiska styrning. Och på federal nivå finns förutom presidenten och regeringen både senaten och representanthuset. Alla dessa politiker påverkar samhället på olika sätt. Ändå har politiker i USA typiskt sett ett mindre inflytande över samhället jämfört med politiker i Europa. Till exempel sjukvården är i USA ordnad nästan helt av privata aktörer.

Men allt vi hör i Sverige är presidenten, presidenten och presidenten.

Och visst har han (för det är ju alltid en han – så här långt) stor makt i både USA och världen.

Men det amerikanska samhället är faktiskt mycket mer komplicerat än så. Och det får du möjligen en liten bättre känsla för om du reser runt lite i USA. Något som jag själv gärna vill få chansen att göra igen. Jag har så väldigt mycket kvar att se av det landet.

Och skulle Trump trots allt – efter allt ältande vi har framför oss – visa sig vinna det amerikanska valet till slut, så kommer inte det i sig att avskräcka mig från att vilja resa till USA igen.

Men helst ser jag förstås att de nästa gång jag är där har en annan president än Trump.

Uppdatering 2020-11-21: Mot bakgrund av att det ältande vi hade framför oss när jag skrev det näst sista stycket ovan nu övergått i att Trump håller på med att försöka genomföra en statskupp i USA, så måste jag ta tillbaka det jag skrev. Skulle hans kupp mot förmodan lyckas kommer jag sannolikt inte vilja resa i USA på mycket, mycket länge. ”SAD!”