Kategoriarkiv: krönikor

Nej – jorden går inte under om 12 år

– Krönika –

Det påstås ibland att Greta påstår att domedagen är här om 12 år. Eller 10 år. Eller 8 år.

Men Greta säger är inte att jorden går under om 12 år. Eller 10 år. Eller 8 år. Det hon citerar klimatforskarna på, väldigt väl, säger att vi har till 2030 på oss innan jordens självförstärkande processer inte går att hejda.

Vad det betyder är att vi 2030 kommer att ha så mycket koldioxid i atmosfären att den långsamma uppvärmning av jorden som pågår – det tar tid att värma hela värdshavet – inte kommer att gå att hejda innan den ryska tundran börjar smälta. Och när den ryska tundran börjat smälta frigörs metangas som är en värre växthusgas än koldioxid. Tuff skit.

Och det värsta är att jag tror att det redan är kört. Låt mig förklara varför.

För att vi ska kunna sluta släppa ut koldioxid måste världen investera i förnyelsebar energi. Inte bara energisektorn behöver ställa om. Stålindustrin och cementindustrin är stora utsläppare.

Men att genomföra investeringsprojekt tar tid. Att genomföra lite större kommunala investeringsprojekt (typ nytt badhus på ny plats) från idé via förstudier, politiska beslut och genomförande tar ofta nära 10 år. Eller mer. Privata investeringar kan säkert genomföras något snabbare. Men de tar också flera år. Men det värsta är att redan gjorda investeringar och nu pågående knappast kan skrotas. Investerarna förväntar sig avkastning och kunderna behöver energi, stål och betong. Ingridienser som för övrigt behövs även för långsiktigt hållbara investeringar. Avskrivningstiderna är olika för olika investeringar men för ett kolkraftverk kanske 30 – 50 år? Och världen, inte minst Kina investerar fortfarande i sådana. Mängder av nya kolkraftverk planeras.

Min bedömning är att vi bör ställa in oss på att det redan är kört. Att havsnivåerna kommer att stiga under i alla fall ett par tusen år för att slutligen landa flera tiotals meter högre än de är idag. Det är stora landområden som då hotas. Frågan är vad mer vi behöver ställa in oss på? Vad händer med sötvattnet? Med skördarna? Med naturen? Med människorna och samhället? Tror att det är svårare att spå exakt.

Greta säger är inte att jorden går under om 12 år. Greta har pratat om vad hon ska säga till sina barnbarn. Hon vet att hon inte har barnbarn om 12 år. Greta har förstått de långsamma och tröga förloppen i klimatkatastrofen. Men möjligen överskattar hon och forskarna hur snabbt det är möjligt att ställa om samhället. Jag är rädd för det.

Men grejen är att klimatkrisen kommer på en skala. Ju mer vi släpper ut desto värre blir det. Därför är det ändå bra om saker äntligen kan börja gå åt rätt håll. Det är därför som Greta ändå är ljuset i tunneln!

4 kommentarer

Under krönikor, miljö

Hopp om livet på en döende planet

– Krönika –

Nu i maj står allt i blom. Nu är snart sommaren här. Men hur blir det med sommar och blommor i framtiden? Orsaken att jag undrar är att i måndags kom rapporten om miljöhotet som många de senaste dagarna har pekat ut som lika allvarlig som klimatkrisen.

Men det här är faktiskt värre. Mycket, mycket värre än så. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Detta är det största av alla miljöproblem som människan skapat. Större än övergödningen. Större än miljögifter. Större än klimathotet. Större än allt annat.

Det handlar om naturen. Om antalet arter vilda växter, djur och andra levande organismer. IPBES (Intergovernmental platform on biodiversity and ecosystem services) är en kunskapsplattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Ungefär som FN:s klimatpanel. Men med inriktning att studera naturen och hur människorna påverkar den. IPBES inrättades i april 2012. I tre år har nu experter och forskare arbetat med att sammanställa resultatet av 15 000 tidigare gjorda forskningsrapporter, för att få en så tydlig bild som möjligt av tillståndet för vilda djur och växter på jorden. 132 länder, däribland Sverige, har deltagit i den vetenskapliga expertpanelen.

Av åtta miljoner arter hotas en halv till en miljon av utrotning. Och antalet arter minskar i snabbare takt än man hittills trott.

”Rapportens överväldigande bevis presenterar en otrevlig bild”, säger IPBES-ordföranden, Robert Watson. ”De ekosystems hälsa som vi och alla andra arter är beroende av försämras snabbare än någonsin. Vi tar bort själva grunden för våra ekonomier, försörjning, livsmedelssäkerhet, hälsa och livskvalitet över hela världen.”

Se där. Tuff skit.

Skogarna dör, haven dör. Och vi vet varför; (1) förändringar i mark- och havsbruk; (2) direkt utnyttjande av organismer (3) klimatförändringar (4) föroreningar och (5) invasiva främmande arter.

Rapporten säger också att det inte är för sent att göra skillnad, men bara om vi börjar nu på alla nivåer från lokal till global. Det finns alltså hopp.

I det sammanhanget är jag stolt över att jobba just i Kristianstads kommun, som med sin rika biologiska mångfald och sitt av UNESCO utpekade biosfärsområde ”Vattenriket” är ett föredöme för andra kommuner i arbetet med att bevara djur och natur. Jag tror också mycket på ekoturism. Även sådan ekosystem som bygger på att människor från rikare länder flyger till skyddad natur i fattigare delar av världen. Men bäst är så klart om dessa flygresor då också klimatkompenseras.

Men det är en lång resa kvar till en långsiktigt hållbar framtid. För Kristianstad. För världen. Det är inte omöjligt att förändringarna tar hundratals år. Det går så långsamt, så långsamt. Men jag är optimist. Jag tror att det går!

Bilderna nedan är ifrån Sverige (Björkliden, Karlshamn samt Degeberga och Kristianstad i Skåne) samt Tanzania (Zanzibar och Ngorongoro).






5 kommentarer

Under djur, krönikor, miljö, mitt jobb, natur, resor, världen

En gråtande kvinna på Stockholms central

– Krönika –

Vi sitter på Dagnys på Stockholms central. Har just anlänt med nattåget från Norrland. Vid bordet mitt emot sitter en kvinna som tittar i sin mobil och gråter högt.

Stolen hon sitter på är en klarlackad röd pinnstol. Hennes naglar är långa, konstgjorda och vita. Jeansen är svarta med stora hål och hennes bruna tygskor är oknutna. Hon har också på sig en svart läderjacka och en svart liten axelväska. Men hon har ingen större resväska. Inget att äta eller dricka. Jag uppfattar hennes gråt som passivt kontaktsökande men jag agerar inte.

Vi sitter på bänkar klädda i svart konstläder och äter frukost och pratar om nattens sömn. Pojkarna, som sitter med ryggen mot kvinnan och därför inte ser vad som försiggår, har för första gången delat en egen sovvagnskupé. Det har i huvudsak gått bra, men de var vakna nästan till midnatt och trettonåringen ska ha ”klättrat runt som en apa” medan femtonåringen ”bara kollat i sin mobil”.

Jag vet att jag som relativt erfaren resenär med åren blivit ganska luttrad vad gäller kontaktsökande människor på centralstationer i storstäder och deras motiv, men det känns ändå bra när en liten familj, en kvinna och man med en liten pojke, tar kontakt med den gråtande kvinnan och undrar hur det är fatt. Det är inte mycket av det de säger som jag hör genom musiken på caféet men jag förstår så mycket som att kvinnan är norska och att de pratar om något missförstånd och en kusin i Västerås. De söker på namnet på sina mobiler och försöker ringa upp.

Jag går på toaletten en våning ner. Det kostar tio kronor. Går bra att betala med kort. När jag kommer upp igen är den lilla barnfamiljen på väg att bryta upp från och säga ”hej då” till den ensamma kvinnan. Hon verkar vara tröstad och ler ett tacksamt leende när de kramas farväl. Men strax efter att familjen försvunnit ut genom centralens automatiska skjutdörrar börjar kvinnan storgråta igen. Efter en stund reser hon sig, knyter skorna och går sin väg.

En ensam man med frukostmat på en bricka sätter sig strax därefter vid bordet mitt emot för att äta.

Om en liten stund kommer den tidigare gråtande kvinnan tillbaka. Hon har med sig en påse från Mc Donalds. Jag kan inte se hennes ansikte när hon sätter sig i en flammigt brun fåtölj med ryggen mot oss. Hon får sitta ganska länge, jag gissar att hon hinner äta upp, innan hon blir ivägkörd av någon ur personalen. Förmodligen för att hon har ätit medhavd mat.

Jag vet inget mer om denna kvinna än vad jag iakttar under någon timmes tid på caféet Dagny Stockholms central. Vad hon än har för problem är det säkerligen synd om henne. På riktigt. Men jag kommer tyvärr att fortsätta känna mig ganska luttrad vad gäller kontaktsökande människor på centralstationer i storstäder.

1 kommentar

Under krönikor, resor

Aningslösa mobbare?

– Krönika –

”Aningslösa influencers” heter ett konto på Instagram som på kort tid fått 54 000 följare. Kontot arbetar med opinionsbildning kring flygets bidrag till klimatkrisen. Så långt är allt gott och väl. Men frågan är om de anonyma personer som driver kontot längs resan gjort sig själva till aningslösa mobbare lika mycket som opinionsbildare?

Kontot arbetar genom att, på Instagram, via kommentarer hos andra och på sina egna ”stories” uppmärksamma influensers om den klimatpåverkan som just deras flygresor orsakar.

Förutom att de lämnar kommentarer under olika influncers instagraminlägg återpublicerar de också rese-foton som influerarna själva lagt ut på Instagram, och klipper in text med bland annat uppgifter om hur mycket koldioxid som de beräknat att resan/resorna orsakat. De länkar också till influensern ifråga. Och uppmanar ibland även sina följare att gå in och kommentera vad de tycker om flygandet.

Så här långt har de nått stor framgång i att skapa uppmärksamhet för frågan om flygets miljöpåverkan.

Bland annat har kontot resulterat i flera artiklar i de stora tidningarna om entreprenören Isabella Löwengrips flygande. Och flera stora krönikörer har reflekterat över sitt eget och andras flygande.

Men helgar ändamålet verkligen medlen här?

Jag såg ett inlägg på Twitter i helgen av Sarah L Bernhardt, expert på sociala medier, som fick mig att tänka till. Hon skrev: ”Hoppas verkligen att Aningslösa influensers är nöjda med vad de åstadkommit. Så jävla många hatiska kommentarer som nu sker under de influensers de hängt ut. Snyggt jobbat. Bra bidraget till internetklimatet. Verkligen.”

Det går att ha synpunkter på den ironiska tonen och ordvalen i Sahras tweet. Är det till exempel verkligen en fråga om att ”hänga ut” i det här fallet?

Det är självklart också så att klimatet på jordklotet är viktigare än klimatet på nätet.

Men. Det går inte att bortse ifrån att Sarah också har en poäng. En viktig poäng.

På vilka sätt är det okej att jobba med opinionsbildning på nätet? Oavsett hur viktig en fråga är?

Är det okej att högljutt granska personer som är öppna med sin identitet, men själv välja att vara anonym?

”Den som är utan skuld kastar första stenen.” Så lyder gammalt uttryck. Men hur kan vi granska om dessa stenkastare verkligen själva är utan skuld?

Eller sitter de kanske i glashus själva vad gäller växthuseffekten?

Och är det okej att uppmana sina följare att gå in och kritisera andra? Vilket ansvar har du i så fall om dessa kommentarer tenderar att bli hatiska? Om de rent av urartar till mobbing?

Och hur kan det ansvaret i så fall utkrävas om du är anonym?

Det ska sägas att jag själv inte sett särskilt många hatiska kommentarer mot influerare, men å andra sidan har jag inte heller varit inne och letat i någon större utsträckning. Dessutom är Sarah inte den enda jag sett vittna om hatet mot influerarna de senaste dagarna.

Klimatkrisen är ett problem som mänskligheten äger tillsammans. Ska vi lösa problemet så krävs det att vi hjälps åt. Att i flock hacka på enskilda individer för deras livsval är inte precis att hjälpas åt. Inte i min värld.

Den långsiktiga ekologiska hållbarheten är nödvändig för mänsklighetens överlevnad. Men det finns också något som heter social hållbarhet.

Att allmänt uppmärksamma frågan om flyg och miljö är självklart helt okej, ja till och med mycket bra. Att som enskild aktör ställa frågor till influerare hur de ser på sin egen roll som förebilder i relation till den livsstil de visar upp och dess klimatpåverkan är också helt okej. Dessa frågor kan för övrigt gälla mer än bara flygande, tänker jag. Men att samordna attacker med frågor mot enskilda individer är betydligt mer tveksamt. Och om dessa frågor tenderar att bli hatiska är det direkt olämpligt. Då är det fråga om mobbing. Och ett hållbart samhälle kan omöjligt byggas med mobbing som metod.

Den som har 54 000 följare på Instagram är själv influencer. Och då får man faktiskt inte vara så aningslös att man inte ser när ens eget beteende leder till hat och mobbing. Är det där vi har hamnat? I så fall måste jag be personerna bakom ”Aningslösa Influecers” att först öppna ögonen och sedan tagga ner en smula. Ändra sina metoder. Och dessutom: sluta vara anonyma!

12 kommentarer

Under hållbart resande, instagram, krönikor, miljö, resor, sociala media

Mitt tvåfrontskrig om flyget och klimatet på sociala medier

– Krönika –

Jag har egentligen en grundregel på sociala medier: att inte säga emot folk som har fel. Att föra resonemang utifrån olika utgångspunkter och därmed olika synvinklar är en sak. Det fungerar oftast bra. Tillför något till både mig och den jag diskuterar med. Men att tala om för någon att de faktiskt har helt fel. Not so much. Effektivast är därför att bara bläddra förbi alla felaktiga påståenden.

I den senaste tidens debatt om klimatförändringarna och flyget har jag dock inte lyckats så bra med att låta bli att säga emot, måste jag erkänna. Och det värsta är att jag tycker att ungefär alla har fel. Ett bra utgångsläge för att göra sig impopulär. Jag krigar på två fronter samtidigt och kan omöjligt vinna kriget.

Den ena fronten är mot dem som försvarar sitt eget flygande med tusen argument som inte håller. Allt ifrån rena klimatförnekare som påstår att det inte finns några bevis för att en klimatkris överhuvudtaget existerar till dem som menar att det ändå är kört, via de många som slungar procentsatser hit och dit för att bevisa sin egen betydelselöshet.

Den andra fronten är emot dem som menar att klimatkompensation bara är till för att ”döva samvetet” och ”köpa sig fri” och därför gör mer skada än nytta.

Den dummaste teori jag vet är att hela forskarvärlden skulle vara en sammansvärjning som hittat på klimathotet för att få pengar till sin egen forskning. För det första: det är rimligen här och nu mycket mer pengar i dagens oljeindustri än i framtida generationers överlevnadsmöjligheter. Försök själv att få ut ett rejält forskningsanslag från ofödda generationer så ska du få se hur lätt det är. För det andra: forskares vanligaste drivkraft är att lära sig mer om världen för att ställa denna kunskap till mänsklighetens förfogande. För det tredje: det råder ingen brist på forskningsfält där mer kunskap behövs, så varför hitta på ett?

Men att på nätet tugga emot mot klimatförnekare är lönlöst. Tro mig, jag har försökt.

Vad gäller procentsatser hit och dit så är det lätt att inför alla problem i världen hävda att ”jag är bara en droppe i havet”, men då har du kanske glömt bort att det är alla droppar som tillsammans utgör havet? Varför röstar du ens i allmänna val? Din röst gör ju ingen skillnad? Jo därför att det är ju allas röster tillsammans som… Ja, just det.

Vad gäller att det redan är kört för mänskligheten så vägrar jag tro det. Och om det nu ändå skulle vara så, så är det väl bättre om undergången ligger så långt in i framtiden som möjligt?

Och till dem på den andra fronten. Jag har skrivit förut och förklarat varför klimatkompensation faktiskt fungerar under den tid det tar att ställa om samhället. Jag har länkat till det inlägget många gånger de senaste månaderna. Men tror ni att någon håller med? Nej, i det läger där både klimatkrisen och där det egna ansvaret är accepterade faktum är det inget annat än att helt avstå ifrån att flyga iväg på semester som räknas.

Att tala om för någon att de har fel på sociala medier leder bara till gräl. Eller i bästa fall att de ignorerar dig. Aldrig att du lyckas omvända någon.

Jag ska därför verkligen försöka hålla tyst i de här frågorna när någon hävdar en bestämd uppfattning. Däremot när någon öppnat en dörr för att se frågan ur olika synvinklar; då diskuterar jag gärna vidare om hur vi får fler att kompensera för de flygresor som de ändå inte tänker avstå ifrån att göra. Och hur vi ställer om samhället även bortom flygets påverkan. Och hur vi får med oss klimatförnekarna på den resan.

Och jag är ganska övertygad om att hela den här intensiva debatten som pågår om flyget och klimatet just nu kommer att leda fram till just det: att fler klimatkompenserar, ja kanske till och med till en obligatorisk klimatkompensation för alla flygresor.

Och att om vi kommer dithän har redan en hel del förändrats.

Lämna en kommentar

Under krönikor, miljö, resor, samhälle och politik, sociala media

Glöm inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen när Mellon drar igång!

– Krönika –

Första gången jag hörde talas om växthuseffekten och klimatfrågan var 1988 på hösten, eller möjligen på vårterminen samma år. Jag läste till civilingenjör i Samhällsbyggnadsteknik i Luleå. Kursen hette ”ekologi och miljövård I”. Det är över 30 år sedan.

Frågan var alltså redan då avgjord rent vetenskapligt. Däremot var prognoserna lite fel. Enligt mina läroböcker skulle vi, om ingenting gjordes åt saken, vara ungefär där vi är idag om ytterligare 20 år. Alltså runt 2040. Jag skulle då vara runt 70 år gammal.

Jag såg det som att den tidsperiod mänskligheten hade på sig att proaktivt förebygga allvarliga klimatförändringar sammanföll med den där jag skulle tillbringa mitt yrkesliv. Detta ville jag jobba med!

Det blev inte riktigt så. Trots att jag jobbat med miljöfrågor hela mitt yrkesliv så här långt. Jag hade tänkt mig att jobba direkt i industrin, eller som konsult, för att hjälpa till med den nödvändiga omställningen. Samtidigt hoppades jag kunna hjälp till lite i andra miljöfrågor som ozonhålet, försurning, miljögifter och övergödning.

Det var en bra utbildning. Vi lärde oss om kretsloppsteknik och energifrågornas koppling till miljöfrågorna. Om entropi och exergi. Jag gjorde min praktik på LKAB:s malmhamn i Luleå men begrep ju att gruvindustrin inte kan ha en stor roll i ett cirkulärt samhälle.

Jag var färdig civilingenjör med inriktning mot teknisk miljövård 1992. Det var lågkonjunktur. Det var bara staten som anställde. Och knappt det. Det blev först länsstyrelsen i Gävle för min del. Och sedan Karlskrona. På den tiden fick man inte ta upp energi- och klimatfrågorna vid miljöprövning och tillsyn. Det ansågs vara ett för storskaligt problem för att lösas av enskilda företag i Sverige.

Jag skänkte 20 kr/månad till Greenpeace. De ringde upp och ville ha mer pengar. Jag påpekade att jag ville att de inte bara skulle köra runt i gummibåtar mot oljeindustrin utan jobba med systemnivån. Jobba för högre bensinpriser. Den person som pratade med mig hävdade att de haft frågan uppe men inte kunde ta tag i den eftersom det skulle bli impopulärt bland allmänheten och de då skulle förlora i stöd. De fick då inte heller mer pengar av mig.

Några år in på 1990-talet kom en period när media började skriva om växthuseffekten. Nu händer det! Tänkte jag. Men det gjorde det inte. ”Business as usual” fortsatte i stort. Biogasen kom dock och en del kommunal verksamhet började köras på den. Och fjärrvärmesystemen i några svenska städer gick över till förnybart. Annars inget. Jag började jobba som VA-chef.

Under en period i slutet på 00-talet blev det populärt med etanolbilar som en del-lösning på problemet. Vi köpte en privat som vi fortfarande kör med. Men sedan sablades den tekniken ner och ”alla” började köra på fossil diesel istället under etiketten ”miljöbil”. Så dumt! Sen hette det att elbilar är det nya gröna som kommer att komma stort. Men inte mycket hände i verkligheten.

Och där ungefär är vi nu. Jag har precis börjat jobba som utvecklingsstrateg på en teknisk förvaltning. Och så kommer då anti-flyg-rörelsen och nu också Greta Thunberg. Och det är i mångt och mycket så oerhört hoppingivande.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är luttrad. Jag hoppas, hoppas verkligen att något ändras på riktigt den här gången! Och ändå flyger jag. Hur går det ihop?

Ja för det första är inte flyget den största boven när det gäller klimatfrågan – egentligen. Men bidrar så klart. Och jag bestämde mig därför att inte flyga inrikes redan på 80-talet. Och det löftet till mig själv har jag i stort sett kunnat hålla. Utom en period när barnen var riktigt små och jag såg det som värdefullt att kunna vara hemma och natta, har jag inte flugit inrikes. Oftast blir det tåg och övernattning istället i tjänsten. Och privat kör vi mycket med etanol-bilen när vi reser inrikes. Eller tar tåget. En gång per år brukar vi åka tåg från Blekinge till Lappland.

Utrikes blir det inte lika ofta tåg. Till Danmark, så klart. Och tre tågsemestrar bortom Norden det blivit sedan 80-talet. Annars har det tyvärr blivit mycket flyg. Det har att göra med hur transportsystemet förändrats. Pris. Bokningssystem. Tidtabeller. Att resa med tåg i Europa var enkelt på 80-talet. Det blev efterhand svårare och svårare. Och flyget billigare.

Ett par gånger genom alla år har jag erbjudits att klimatkompensera flygresan när jag bokat, och har då gjort det. Men de allra, allra flesta gånger har inte alternativet funnits. Från och med 2016 har jag tagit saken i egna händer och sett till att klimatkompensera alla våra flygresor på egen hand. Genom att låta plantera träd i VI-skogen.

Till den som undrar varför jag inte bara slutar flyga istället när jag vetat om det här sedan 80-talet? Just därför! Att resa har varit mitt största intresse i livet. Och mitt liv passerar medan transportsystemen ställs om (eller inte ställs om). Det kommer säkert ta 20 år eller mer innan tåget på riktigt är ett alternativ för det stora flertalet semesterresor inom Europa. Hittills har utvecklingen gått åt fel håll.

Och jag är inte en sådan person som lovar att sluta flyga i januari för att börja smygflyga igen i mars. Eller som postar en debattartikel från ett flygplan där jag ber statsministern höja priset på flygresor så att vanliga människor inte ska få råd att resa.

Självklart brottas mitt samvete med hur mycket jag ska tillåta mig att flyga. Trots att jag klimatkompenserar.

Men det som oroar mig allra mest just nu är att alla de här influerarna som nu slåss om att bli en ny ”Greta Senior” och dra trafik till sina plattformar, redan innan detta året är slut ska sucka, himla med ögonen, och säga: ”Klimatfrågan – är inte den sååå 2018?” 🙄

För den är inte det. Den är inte ”sååå 2018” eller ens ”sååå 2019”. Klimatfrågan är inte en fluga. Antingen löser vi den. Eller så går vi under.

Så sluta gärna flyga. Men se då till att du verkligen menar det. Och skulle du börja smygflyga igen – kanske redan i mars, se då i alla fall till att klimatkompensera. Och kräv gärna av våra politiker att de höjer skatten på flyget. Men var då beredd att ta konsekvenserna. Utgår du ifrån att det ändå inte blir av eller att det är någon annan som betalar dina fortsatta flygresor, som du inte heller tänker dra ner på, kan du faktiskt lika bra hålla tyst om att du anser att ”vanligt folk” inte borde få lov att resa.

Men framförallt. Tappa inte fokus. Fortsätt engagera dig i klimatfrågan. Fortsätt stötta Greta Thunberg och hennes likar – även när media skriver mindre om frågan och mer om Melodifestivalen. För vi har faktiskt inte råd med att denna ödesfråga för mänskligheten ännu en gång blir nästan helt bortglömd. Vi kunde ha löst frågan redan på 80-talet, men vi lät bli – för ingen ville betala oss ingenjörer som gärna hade velat jobba med frågan redan då. Nu är klockan fem i tolv. Som tur är finns det nya pigga människor med olika utbildningar som behövs för att lösa klimatfrågan. Någon måste anställa dem för att jobba med detta. För vi måste lösa frågan nu.

Och att lösa den kräver uthållighet. Och ständigt närvarande opinion. Så håll ut. Glöm inte inte bort Greta Thunberg och klimatkrisen så snart Mellon drar igång. Lova mig det!

2 kommentarer

Under hållbart resande, historia, influerare, krönikor, livet, media, miljö, mitt jobb, resor, samhälle och politik

Flyga eller sluta flyga – men kan vi sluta kasta skit på varandra?

– Krönika –

Jag åker tåg men jag tänker på flygdebatten. Det är nu över en vecka sedan Aftonbladet publicerade en krönika av Johan Norberg med rubriken ”att sluta flyga räddar inte världen – bara våra samveten”. Men jag kan inte riktigt släppa den. Eller hela flygdebatten – för den delen.

Jag åker tåg till jobbet. Gryningen anas som en orange linje vid horisonten. Över den mörkgrå moln med lätt lila toner och strimmor av det orangea. Ljuset kan bara anas. Det kommer att bli en vacker soluppgång. Men jag tänker alltså mest av allt på flygdebatten.

Förlöjligar
Jag tycker att Norbergs inlägg är raljant och förlöjligar dem som valt att sluta flyga. Med mest rena trams-argument dessutom. Om dem som valt att helt sluta flyga skriver han bland annat: ”Problemet är bara att deras val inte kommer göra någon skillnad. Även om 100 000 svenskar aldrig mer skulle flyga ökade flygandet i Asien med tre gånger så många passagerare bara i går.”

Att något ökar på ett oroande sätt har väl aldrig varit ett bärande argument för att inte göra något åt det? Prova istället med till exempel: ”Övervikt blir allt vanligare i Asien – därför behöver vi inte göra något åt problemet i Sverige.” Eller prova med snatteri. Eller något ännu värre brott. Det fungerar ju inte som argument. Eller hur?

Klimatkompensera
Det är dock bra att han lyfter möjligheten att klimatkompensera flygresor. Det är faktiskt den bästa kompromiss jag har kunnat hitta mellan att flyga på som om ingenting hänt och att stanna på marken.

Gör skillnad
Men. Självklart är det en bra sak att allt fler väljer att sluta flyga. Självklart gör deras val en skillnad. De sätter press på flygbolag och politiker och utgör ett bra underlag för fler nattåg till kontinenten och för bättre bokningssystem för internationella tågresor. De sätter också fokus på klimatfrågan i stort. Och det behövs. FN:s världsmeteorologiska organisation, WMO har precis meddelat att det är troligare att jordens årsmedeltemperatur har stigit med 3-5 grader vid årshundradets slut än att något av 1,5- eller 2-gradersmålen klaras. Ett mycket oroande besked.

De som avstår ifrån att flyga gör alltså en insats för klimatet som är värd ett erkännande, även från oss som inte gör samma val.

Men. Igen. Detta ger inte dem som gjort detta val moralisk rätt att vara elaka och anklagande mot oss som inte har gjort samma val.

Upphakning
Det finns sedan flera år i svensk debatt en väldig upphakning på flygandet när det gäller klimatfrågan. Många miljöengagerade har landat (!) i att flyget är det lättaste i deras egen livsstil att avstå ifrån. De talar ofta om semesterflygandet som en ”onödig lyx”.

Men bara för att det är lättast för just dem, så behöver inte det vara det lättaste för dig och mig att avstå ifrån. Jag avstår ifrån annat, som att bo stort, köpa mycket kläder och att ha en fossil-bil. Inget av det är en stor uppoffring för mig.

Uppoffring
Att avstå ifrån att kunna komma ut och se världen vore en mycket, mycket större uppoffring. För just mig. Så istället för att helt avstå flyg så har jag valt att åka tåg så mycket jag kan hellre än att flyga. Och att klimatkompensera när jag väl flyger.

Jag tycker att det är jättebra att det blivit ett stort fokus på resor och hållbarhet. Det är ett ämne som jag brinner för. Så det är suveränt bra att det skrivs. Men.

Kasta skit
Det är nu snart fyra år sedan jag skrev inlägget ”sluta kasta skit på oss som reser”. Inte mycket har blivit bättre. Det enda som har hänt är att skitkastandet blivit ännu vanligare. Från båda sidor.

När jag kommit så här långt i texten sitter jag igen på tåget. Har varit och jobbat och simmat mellan skrivandet. Jag åker tåg och buss genom mörkret.

Börja lyssna
Om det ska kunna bli en ny gryning för den här planetens, och mer specifikt mänsklighetens, överlevnad på lite längre sikt, så tror jag att vi måste hitta ett nytt sätt att kommunicera med varandra kring klimatfrågan. Vi behöver sluta kasta skit på varandra helt enkelt. Fortsätta prata om frågan. Men precis lika mycket börja lyssna på varandra också. Jag tror att det vore en bra början. Om vi nu alls vill komma framåt. Med eller utan flyg.

Hur tänker du?
Därför är min fråga till dig: varför väljer du att flyga eller att inte flyga? Vilka är dina motiv? Och hur tänker du kring klimatfrågan?

12 kommentarer

Under hållbart resande, krönikor, miljö, resor

Stenåldersstam dödade amerikan – sätter fokus på idiotisk ”stamturism”

– Krönika

Förra veckan dödades en amerikan på en ö i Andamanerna. Händelsen sätter fokus på den mest ultimata men också mest idiotiska formen av backpacking, oberoende resande och äventyr som tänkas kan.

Har du också hört talas om den 27-åriga amerikanen som nyligen dödades av en isolerad stenåldersstam på ön Norra Sentinel i Bengaliska viken?

Stenålder
Jag kan inte låta bli att fascineras av detta folk som jag aldrig förut hört talas om. De lever på en och samma gång på stenåldern och i vår tid. Jag har nu läst på om dem och också tittat på ett videoklipp där indier kastar kokosnötter till stenåldersmänniskorna utan att bli angripna.

Annars ska nästan alla tidigare försök att kontakta detta folk ha slutat med att inkräktarna dödats. Ofta med pil och båge. Precis det som hände den amerikanska turisten förra veckan.

Härstammar från de första som lämnade Afrika
På det klipp där några personer ur folket uppträder fredligt plockar de åt sig av kokosnötterna som kastas till dem samtidigt som de uppenbart är rädda. En kvinna kommer fram på stranden, går ut i vattnet, tar tag i en av männen och drar honom med sig in i skogen.

Människorna har knappt några kläder på sig men bär verktyg i höftband. Och har någon form av pannband och halsringar. En av männen har blommor i sitt pannband så att den bildar en slags blomsterkrans. Både män och kvinnor har mycket kortklippt hår.

North Sentinel Island är en ö i ögruppen Andamanerna som ligger mellan Indien och Thailand. Ön är liten, skogbeklädd och omgiven av korallrev.

Sentineleserna, det ursprungsfolk som bor där, tros härstamma från de första människorna som lämnade Afrika och antas ha bott på North Sentinel i ca 60 000 år. Mycket lite är känt om dem, deras kultur, sociala mönster och språk, eftersom de lever helt avskurna från resten av världen. De betraktas som ett av de allra mest isolerade folken på jorden.

”Stamturism” är fel
Att stenåldersfolket dödade den amerikanska medborgaren har förnyat en oro som redan fanns på Andamanerna för en ökning av ”stamturism” i området. Det är lätt att dela denna oro. Ska inte världens sista kvarvarande stenåldersfolk ha rätt att få bli lämnade ifred så länge de själva önskar det?

Officiellt har ön sedan 1947 legat under indisk administration som en del av Andamanerna och Nikobarerna. Men eftersom ön aldrig har ockuperats så befinner den sig enligt internationell lag i ett slags tomrum. Den kan betraktas som självständig och bör så få vara.

Andamanerna och Nikobarerna säger sig inte heller ha några intentioner att kontakta eller störa livet och befolkningen på ön. Och alla myndigheter tycks vara överens om att ”stamturism” är fel.

Kustbevakningen patrullerar med rätta området frekvent. Ändå fortsätter människor att försöka se sentineleserna – ofta just genom att betala lokala fiskare. För några år sedan fångades en Mumbai-baserad affärsman på en sportfiskebåt av kustbevakningen. Han är bara ett exempel på dem som besöker området som ”stam-turister”.

Men problemet ökar
I juni tog inrikesdepartementet bort ett tidigare krav på tillståndsprövning för utländska medborgare som vill besöka vissa öar i området. Bland dem fanns North Sentinel Island. Men myndigheterna insisterar nu på att turister fortfarande måste ha tillstånd från distriktsmyndigheten och skogsavdelningen för att få besöka ön.

På Andamanerna finns det, enligt en artikel av brittiska BBC, totalt fem särskilt utsatta stammar. De är jarawaerna, sentineleserna, Great Andamanese, Onge och Shompen. Jarawaerna har precis som sentineleserna inte integrerats med resten befolkningen på öarna.

Det gör dem extra sårbara men också extra intressanta för många av de 500 000 turister som besöker öarna varje år. Jarawaerna bor i ett skogsreservat. För att se dem, tar vissa turister bussen som går från Andamanernas huvudstad Port Blair till Baratang. Längs den vägen bor nämligen denna stam. År 2013 förbjöd högsta domstolen turister att åka sträckan efter att en videosnutt spridits som visade poliser som tvingar Jarawa-kvinnor att dansa för turister. Snacka om att inte respektera människor!

Domstolen ändrade senare beslutet efter att statsförvaltningen lämnat en garanti att ingen turism eller kommersiell etablering i området skulle tillåtas. Men turister sägs fortfarande i sin hänsynslösa jakt på unika upplevelser och äventyr söka upp även denna stam. Numera är det dock förbjudet att sprida bilder och klipp från stamfolk inom Andamanerna på internet.

Den ultimata drömmen
På något sätt är det samtidigt möjligt att förstå att North Sentinel Island framstår som den ultimata backpacker- och äventyrsdrömmen. En ö i tropikerna med vit sand och turkost vatten som inga charterturister ens kommer i närheten av. Med ett folk som bär på hemligheter om allas vårt förflutna. Genuint och oförstört. Det enda som fattas för att göra drömbilden komplett är att de vore ”vänliga” mot främlingar. Men hade de varit det så hade de sannolikt inte heller funnits kvar.

Det är idag också enkelt att hitta till de mest avlägsna platser med hjälp av Google Maps och andra appar. Samt en och annan sedelbunt.

27-årige John Allen Chau som dödades med pilar förra veckan sägs ha betalat 25000 rupier (2 200 kr) till sex lokala fiskare för att de skulle ta honom till denna ö. Han ville missionera kristendomen enligt ett uttalande från anhöriga på hans instagramkonto.

Dock finns det inte mycket annat på det kontot som tyder på att han levde som missionär. Tvärt om består flödet av bilder, ord och hashtaggar som mest för tankarna till turism och äventyr. Det kan därför se ut som att det snarare var den klassiska backpacker-drömmen om att hitta det oförstörda paradiset som han levde ut.

Men visst är det också möjligt att han resonerade som så att det är synd om de människor som lever på stenåldern när de kunde få ta del av de kunskaper och den materiella välfärd som finns i världen utanför. Eller för den delen att få ta del av hans egna religiösa övertygelser.

Måste upphöra
Oavsett John Allen Chaus motiv. Det han gjorde förra veckan var en dåraktig risk att ta, inte bara för honom utan även för sentineleserna som på goda grunder inte kan antas ha ett immunförsvar som klarar ens en enkel influensa.

Och alldeles oavsett om han kan kategoriseras som vare sig backpacker eller turist sätter händelsen för mig ljuset på en myt som ofta odlas i backpacker-kretsar: Att backpackers och andra oberoende resenärer skulle vara bättre än andra turister på så sätt att de/vi (jag har backpackat själv ibland på vissa av mina resor) tär mindre på miljön, kommer närmare lokalbefolkningen och upplever fler ”äkta möten” med människor jämfört med charterturisten. Det där är helt enkelt inte alls med nödvändighet sant.

Bara för att du reser med en ryggsäck på ryggen, är borta länge samt bor och äter billigt blir du inte automatiskt en bättre människa. Och självklart gäller detsamma för rika affärsmän som istället betalar sig fram med feta plånböcker till de sista stenåldersmänniskorna på jorden.

Och om du väljer att tvinga dig på stammar som själva har valt att leva i isolering – De vet självklart att det finns människor i världen utanför. De har sett motorbåtarna, människorna i kläder, kokosnötterna och helikoptrarna. De förstår att det finns något annat där ute som inte de har tillgång till – men de har hittills valt att inte söka kontakt – så begår du ett mycket grovt övertramp. Och begriper du inte detta så är det frågan om du alls borde få vara ute och resa. Men vem ska hindra dig?

Jag kan bara hoppas att det som nu hänt väcker både myndigheter runt om i världen där de här sista stamfolken lever och de människor som finns runt de här dåraktiga äventyrarna som kallas ”stamturister”, så att alla sådana här idiotiska försök att kontakta de sista kvarvarande självständiga stammarna runt om på jorden genast stoppas!

11 kommentarer

Under krönikor, resor, världen

Visste du att de vilda djuren håller på att ta slut?

– Krönika –

Tänk att någonting först är hundra procent. Helt. Tänk dig till exempel en hel tårta. Tänk dig sedan att du har 4 procent kvar, en knapp 20-del. Det är väl ungefär så mycket som blir kvar när ingen vill ta den sista biten, och det som är kvar därför redan har delats ett par gånger. En pytteliten bit. Skulle du anse att den tårtan höll på att ta slut? Det skulle jag.

För några veckor sedan kom WWF Living Planet Report 2018 som granskar tillståndet på planeten. Denna inventering visar att bestånden av fåglar, däggdjur, amfibier, reptiler och fiskar har minskat med 60 procent mellan 1970 – 2014.

Någon har alltså precis nyss tagit drygt hälften av den tårtbit som då fanns kvar. Denna någon som snart har ätit upp tårtan brukar kallas mänskligheten.

Jordens alla vilda däggdjur, allt ifrån elefanter, älgar och tigrar till ekorrar och möss står idag för bara fyra procent av alla däggdjurs samlade biomassa. Alltså om någon skulle väga alla däggdjur, precis alla, och lägga ihop vikten. Resterande 96 procent är människor (36 procent) och våra tamboskap (60 procent). Före människans intåg på planeten stod de vilda däggdjuren för nästan all biomassa.

Förlusterna av ryggradsdjur under de senaste årtiondena är tydligast i tropiskerna. Allra värst drabbat är Syd- och Mellanamerika där nedgången är 89 procent. Sötvattendjur (t ex groddjur) har minskat med hela 83 procent.

Detta är det största av alla miljöproblem som människan skapat. Större än övergödningen. Större än miljögifter.Större än klimathotet. Större än allt annat.

Själva problemet med miljöproblemen är ju just att djur och övrig natur är hotad. Ändå är detta nästan ett helt okänt problem: Att de vilda djuren håller på att ta slut! En ny Sifo-undersökning gjord på uppdrag av WWF visar just det. Att 7 av 10 svenskar underskattar förlusten av biologisk mångfald. Endast 4 procent anger ”rätt svar”- alltså att de vilda djuren har minskat med 60 procent. De allra flesta tror att betydligt färre djur har försvunnit.

Klimatförändringarna oroar de intervjuade mest (52%), följt av politisk extremism (35%), terrorism (34%) och miljöförstöring (33%). Förlusten av biologisk mångfald (11%) kommer långt ner på listan och är inte känd. De som intervjuats oroar sig därför inte för den.

Vad gör vi då åt detta? Ekoturism är en del av svaret. Så att djuren får ett högre ekonomiskt värde levande än döda. Det är en bra början. Men det får inte stanna där. Vi behöver mer skyddad natur. Nationalparker och naturskyddsområden. Och biosfärsområden där människan lever i bättre samklang med naturen. Som Kristianstad Vattenrike och Blekinge Arkipelag.

Den biologiska mångfalden påverkas annars i första hand av det vi människor konsumerar. Och inte minst då av vad vi äter. Palmolja, till exempel, som ingår i många populära godsaker som Nutella och Orios tränger undan orangutangerna på Borneo. Kött från Amazonas i Brasilien tränger undan både de träd som tar upp koldioxid och djuren och människorna som lever i skogen.

Det måste till stora ansträngningar om vi ska kunna vända på det här. Vi behöver alla sätta tryck på företag och andra beslutsfattare.

Till skillnad från en tårta kan den biologiska mångfalden ändå reparera sig själv i viss mån så länge inte hela djurarter utrotas. Men då måste vi ge de vilda djuren en chans. Men för att kunna göra det måste vi till att börja med veta om problemet: De håller på att ta slut.

Visste du det? Nu gör du. Men vet dina vänner och bekanta? Berätta för dem!

Bilderna föreställer ekoturister och en elefant i Ngorongoro i Tanzania samt en ekorre i USA.

7 kommentarer

Under hållbart resande, krönikor, miljö, natur, resor, samhälle och politik, världen

Jag tänker inte be miljörörelsen om ursäkt för att jag nöjesflyger

– Krönika –

Vad jag vet har miljörörelsen inte någon officiell lista över budord som anger hur en sann miljövän bör leva. Men jag är ganska säker på att om någon en dag skulle försöka sig på att sätta ihop en sådan lista så skulle den toppas av budordet ”du skall icke flyga”. Men jag fortsätter att bryta mot det budet. Men jag fortsätter också att klimatkompensera genom att plantera träd.

Det sägs ibland att internet består av olika bubblor. Jag befinner mig i flera olika sådana bubblor. En är en bubbla där många av oss miljöengagerade människor håller till. En annan befolkas av människor som liksom jag älskar att resa. Synen på flygresor kunde inte vara mer olika än i dessa båda bubblor!

I den stora gruppen ”vi som gillar att resa” på Facebook ställs för all del enstaka frågor om till exempel bussresor i Europa och det delas bilder även från Sverige, Norge och Danmark som ju enklast nås med bil och/eller tåg. Men. Allra mest delas tips och råd om resor som förutsätter flygresor. Knappt någon problematiserar att utsläppen bidrar till växthuseffekten. Jag har själv några gånger försökt dela information i den gruppen om möjligheten att klimatkompensera flygresor genom att till exempel låta plantera träd i Afrika. Responsen har då varit noll. Inget intresse alls. Andra personer har vid några ytterligt få tillfällen i gruppen ifrågasatt flygandet helt och hållet. Inte heller de når fram. Överhuvudtaget.

På Twitter däremot följer jag många som liksom jag är engagerade i klimatfrågan. För inte så få av dessa är det istället djupt moraliskt fel att nöjesresa med flyg. Just ordet ”nöjesresa” används regelbundet som ett skällsord. Som om det vore mer fel att flyga för reakreation, välbefinnande eller för att lära sig mer om världen, än att slentrianflyga i tjänsten till möten som lika väl skulle ha kunnat hållas på Skype! Eller åtminstonne – som jag idag – ta tåget på dessa tjänsteresor.

Jag har till och med under årets sommar sett påståenden om att det skulle vara bättre att avstå ifrån att flyga än att släcka de bränder som pågick då. När jag påpekade att just då gjorde det betydligt mer nytta för miljön att släcka bränderna än att avstå en flygresa fick jag ett trött och ironiskt ”Öh. Ok. Noterat.” till svar. Så pass djupt sitter övertygelsen hos många att klimatkrisen bäst hanteras genom att privatpersoner slutar flyga.

I förra veckan såg jag ett videoklipp på Facebook från ett radioreportage om att ta tåg och båt till Mallorca. Jag lyssnade aldrig på själva radioprogrammet, men om jag förstod saken rätt så var slutsatsen av reportaget att vi i framtiden inte kommer att ”ha råd”, med hänsyn till växthuseffekten, att göra Europa-resor ens om vi avstår ifrån att flyga. I vart fall inte varje år.

Det är svårt att spå framtiden. Men ett är säkert. Om mänskligheten alls ska ha någon framtid behöver vi ställa om hela samhället. Och det snabbt. Miljön och klimatet är inget särintresse, det är en fråga om allas vår överlevnad. Det visar inte minst den rapport från FN:s klimatpanel som kom igår. Det kan inte uteslutas att det även innebär att vi måste sluta flyga på sikt. Exakt hur det går med den saken vet vi inte idag.

Men några nöjen måste vi få behålla. Jag tror att en av de saker som gör oss till människor, kanske den viktigaste saken, är att vi fortsätter leka hela livet. Att vi även som vuxna ägnar oss åt nöjen och inte bara nytta. Vad vore ens vitsen med mänsklighetens överlevnad om vi inte ska få ägna oss åt några nöjen? Alls?

Och jag hoppas verkligen att vi hittar vägar som möjliggör ett på riktigt långsiktigt hållbart resande i framtiden. Höghastighetståg, vanliga tåg som fungerar och håller tidtabeller, bilar som går på hållbar energi, fler resor till fots och på cykel. Och: detta kompletterat med ny teknik för flyget som – jag vet – inte finns framme än.

Och under tiden som vi väntar på att framtiden ska anlända, kan de av oss som inte förmår oss att sluta flyga genast, och som fortfarande hoppas att vi ska kunna resa och uppleva världen även i framtiden, förutom att vi alls ska ha någon framtid, i vart fall klimatkompensera våra flygresor. Jag kompenserar mina och min familjs flygresor genom att låta plantera träd i VI-skogen runt Victoriasjön i Afrika. Det finns andra sätt. Kanske till och med några som är bättre. Men redan i och med att jag gör det jag gör, gör jag mer än de flesta.

Miljörörelsen får ursäkta, men jag tänker inte be om ursäkt för att jag ”nöjesreser”. Inte när jag gör det med tåg, båt eller etanoldriven bil. Och inte heller när jag gör det med klimatkompenserat flyg. Så det så!

7 kommentarer

Under krönikor, miljö, resor

”Världen – det är jag!”

– Kortkrönika –

Det heter att du är vad du äter. Det är sant. Men lika sant är att du är en del av din omgivning. Du är den plats där du bor. De människor du interagerar med, det landskap du har omkring dig, vädret, klimatet på platsen, infrastrukturen.

Allting påverkar dig i den du är. Vad du säger, vad du gör, vad du har på dig, vad du tänker. Vem du är.

När du byter plats ändras också du en aning. Du säger andra saker, gör andra saker, har på dig andra kläder, tänker andra tankar.

Men platser där du tidigare bott och verkat, platser du bara besökt. Alla bär du med dig inom dig likt årsringar hos ett träd.

Varje plats jag bott på eller besökt är nu en del av mig. Av den jag är. Jag är Norrköping, Luleå och stranden Lalomanu på Samoa. Jag är Gävle, Blekinge och New York. Kiruna, Kristianstad och Kendwa på Zanzibar. För att bara nämna någraav de platser som bor i mig. Som är jag.

En av mina drivkrafter är att jag hela tiden vill lära mig mer och försöka förstå världen. Det är därför jag reser. Och bit för bit blir världen min. Tills jag en dag kan säga ”Världen? Det är jag.” Men jag kommer nog att säga det tyst för mig själv. För riktigt sådär kaxig blir jag nog aldrig.

——————–

Bilden: Jag på Zanzibar.

15 kommentarer

Under krönikor, resor

Tågresa i Europa – planerat eller flexibelt resande?

– Krönika –

Vi är snart på väg ut i Europa med tåget. Det ska bli spännande. Men kanske inte fullt lika spännande som ungdomens tågluffar. Vi har nämligen allt bokat i förväg den här gången: tågresor med platsbiljetter, övernattningar, hyrbil och färja.

Jag skulle gärna resa mer som vi gjorde på 80-talet utan att ha så mycket förhandsbokat. Kanske resa dit där väderkartorna pekar på bäst väder de kommande dagarna. Eller bara följa inspirationen.

Flexibelt då
Då – på 80-talet och även tidigt 90-tal – möttes vi som tågluffare av hotellfömedlare och rumsuthyrare på järnvägsstationer och i Grekland också i hamnar. Det gick alltid att få tag på billiga rum. Det blev i och för sig inte alltid bra. En gång har jag delat säng med ca en miljon myror. Det var i Paris och inte helt bekvämt, om man säger så. Det blev inte mycket sömn den natten.

En annan gång följde vi med en rumsförmedlare i Prag ut till en närmast dystopisk förort långt utanför stan och blev lämnade i en lägenhet där vi skulle vänta in en hyresvärd som vi inte visste något om eller när han skulle dyka upp. Då smet vi från situationen och åkte tillbaka in till stan. Där besökte vi en turistbyrå som kunde förmedla rum. Men det var så fullt överallt att vi fick bo första natten inneboende i ett hem och andra natten i ett annat. Jag skulle kunna berätta mer om de boendena.

Det löste sig alltså inte alltid helt optimalt de där åren. Man sov inte alltid så bra. Ibland nästan inte alls. Men det löste sig på något sätt. Man fick sova ikapp. Och andra gånger hittade vi fantastiska boenden till lågt pris.

Planerat nu
Problemet idag är att i högsäsong kan det vara ännu svårare än då att hitta vettigt boende i Europa utan framförhållning. Ju fler som bokar långt i förväg desto längre i förväg måste du också boka. Apparna och den ökande turismen har förändrat kartan.

Vi bilade sommaren 2016 från midsommarhelgen och 26 dagar framåt. Och ju längre in i juli vi kom desto svårare var det att hitta boende. Vi hamnade en bit utanför Füssen till exempel (mysigt ändå i Oberkirch). Och på Rügen slutade det med två nätter på lyxhotell för 5 000 kr per natt för ett familjerum. Rummen i hotellapparna tar slut. Airbnb öppnar nya möjligheter men räcker inte heller alltid till överallt. Visst kan man prova att promenera runt med sin packning och fråga efter rum direkt på hotellen. Senast vi gjorde så var 2008 i Kaikoura, Nya Zeeland. Det löste sig den gången också. Men. När du reser med barn blir det där ett onödigt och jobbigt riskmoment. Du behöver alltså boka hotell eller annat boende i förväg.

Spännande på rätt sätt
Och ska du då ändå boka hotell i förväg så blir det en stressfaktor att inte veta att du kommer med tåget dit där du ska bo. Särskilt om du ska resa lite längre sträckor där förbindelserna inte är så många. Vi har därför allt bokat allt inför sommarens tågsemester: tågbiljetter, boenden, bil och färja. Jag köpte inte ens tågluffarkort. Bokade fullprisbiljetter hela vägen. Det blev billigare så. Tråkigt? Nej, jag tycker att det finns utrymme för att hitta på oplanerade äventyr under enskilda dagar, men i och för sig inte för flera dagar i följd. Men det ska ändå bli spännande på rätt sätt – en spänning som handlar om vad vi ska få se och uppleva, om vi kommer att ha tur med vädret om vi kommer att tycka om maten, platserna och människorna och om vi kommer att begripa något av franskan. Den sortens spänning som handlar om ifall vi kommer att få en plats på tåget och hitta någonstans att sova är en spänning som jag helst klarar mig utan.

Vad tänker du om att tågluffa under högsäsong i Europa? Skulle du våga ge dig av utan att ha bokat i förväg? Har du kanske rent av provat även på senare år?

—–

Bilden är ifrån järnvägsstationen i Riomaggiore, Italien. Där stod vi i höstas och väntade på tåg utan att ha bokat platsbiljett. Men då skulle vi å andra sidan bara en kortare sträcka med ett regionaltåg tillbaka till ett sedan länge ordnat boende för natten. Vi hade köpt ett kombinerat dragskott för vandring och tågresor i Cinque Terre.

6 kommentarer

Under krönikor, resor

På Fiji vet (nästan) ingen var Blekinge är

– Krönika –

Det finns människor som finner tröst i att det som händer här och nu inte har någon betydelse långt in i framtiden. ”Vad gör det om hundra år”, typ. Jag har aldrig kännt så. Däremot kan det ibland kännas skönt att på andra sidan jorden finns det länder där allt det här som du och jag har omkring oss inte betyder ett smack.

För det första är det inte sant att det som händer här och nu saknar betydelse i framtiden. Inte på andra sidan jorden heller i och för sig. Det ena leder hela tiden till det andra.

Fjäril
En fjäril som slår med vingarna sägs enligt kaosteorin kunna förändra först de närmaste luftmolekylerernas rörelse, vilket kan leda till att vindens riktning ändras minimalt och till sist, i förlängningen orsaka att en orkan skulle kunna byta riktning och slå till någon annanstans än den annars skulle ha gjort.

Räddar världen
Orkanen kan leda till ett strömavbrott som leder till att batterierna i mobilerna laddas ur. Vilket i förlängningen leder till att ett barn föds på denna andra plats nio månader senare, som inte annars skulle ha fötts. Detta barn får sedan kanske många år senare en sondotter som en bra bit in i vuxen ålder uppfinner ett energisystem som slutgiltigt löser klimatkrisen. En enda fjärils vingslag kan förändra världen.

Vill påverka
För det andra vill jag kunna påverka framtiden. Heslt till det bättre då i och för sig. Men om ingenting som händer nu skulle ha någon betydelse om hundra år skulle ju den viljan vara bortkastad. Och det vill vi ju inte. Eller hur?

Samoa
I Söderhavet finns ett land som heter Samoa. Mellan ön Upolu, där huvudstaden Apia ligger och den större ön Savaii finns det en mindre ö. Den heter Manono. På Manono bor ingen som vet var Blekinge ligger. Tänker jag mig. Och den tanken har ofta skänkt mig tröst. Ibland när jag blickar ut över havet här hemma och ser Hanö på håll tänker jag att de båda öarna sådär på håll påminner om varandra.

11 september
Från Samoa reste vi en gång till Fiji. Det var den 11 september 2001. Som blev till den 10 september. Som blev till den 11 igen. Datumlinjen, du vet. Och så gick dagarna efter varandra i vanlig ordning, fastän världen var förändrad för alltid, och så småningom fick vi två barn. Två små pojkar.

Jorden runt
Ytterligare ett par tre år senare var vi tillbaka på Fiji. Den här gången på jordenruntresa med våra två små. Minstingen fyllde tre år när vi var där. I november är det tio år sedan. Åren går.

Och Fiji är också en tröst. Att det finns. Att vi var där.

Student från Fiji
Det är en ljummen sommarkväll under månen och stjärnorna i Blekinge. Fastän det bara är maj månad än. På bordet brinner ett rött blockljus i en lykta. Tidigare i kväll berättade min Anders vid samma bord om en kille från Fiji som studerade i Sverige och som besökte hans jobb en gång. Han skulle göra ett skolarbete om pumpstationer och Anders skulle visa honom runt. ”Bula!”, hälsade Anders, som man hälsar på Fiji. ”Har du varit på Fiji?”, undrade killen. ”Ja. Två gånger”, svarade Anders. Den här killen berättade att det var ovanligt att människor han mötte i Sverige varit på Fiji. Men det hände ibland. Men han hade aldrig förut träffat någon här som varit på Fiji två gånger.

Oförrätter
När jag tänker på mina misslyckanden, tillkortakommanden och oförrätter, som jag gör ganska intensivt ikväll, särskilt de senare, och det gör ont, som det gör ikväll, tänker jag att det är tur att Fiji finns.

Och att nästan ingen där vet var Blekinge ligger. Eller Skåne.

Utom kanske den där killen då. Om han nu är hemma igen.

Bilden: First Landing Resort, november 2008.

2 kommentarer

Under barn, Blekinge, krönikor, livet, resor

Omöjligt att boka tåg till Frankrike i sommar?

– Kortkrönika –

Jag vill skriva ett inlägg om omöjligheten i att boka en tågresa till Frankrike i sommar. Men ingenting är omöjligt. Jag har inte gett upp än. Det är aldrig försent att ge upp. Dock måste jag ha en bild till inlägget först. När åkte vi tåg i Frankrike senast?

Jag googlar på egna blogginlägg och kollar mina bilder på Flickr kommer fram till att det var i juli 2011. Dock har jag inte lagt ut några bilder på TGV – det franska höghastighetståget. Måste därför öppna min bärbara dator – världens långsammaste. När ska jag sluta plåga mig själv med detta felköp? Nåväl.

Kan boka tåg
Jag kan alltså boka tåg i utlandet. Vi har de senaste tio åren åkt tåg i Nya Zeeland, Australien, Portugal, Frankrike, Danmark, Tyskland, Tjeckien och Italien utöver rena tunnelbanor, pendeltåg och flygplatståg. De flesta tågresorna har jag bokat på nätet i god tid innan resan. Men att resa hela vägen med tåg till Bretagne och Normandie blir liiite krångligare. Mest eftersom det måste bli flera tågbolag i olika länder inblandade.

Resebutiken svarar inte
Det var i tisdags som jag första gången provade att ringa Centralens resebutik i Kalmar som ofta rekommenderas för tågbokningar till utlandet. Jag provade fyra eller fem gånger den dagen. Och har provat ett par gånger efter det. Men de svara inte i telefon. ”Hej! Välkommen till Centralens resebutik i Kalmar. vi tar emot dit samtal så snart vi hinner.” Därefter ett antal dubbeltutningar och sedan: ”Hej! Alla säljare har fullt upp nu. Försök senare.” Och så är linjen död. Redan på tisdagen skickade jag också en förfrågan på deras internetformulär. Har inte ens fått en bekräftelse på att de fått förfrågan. Det känns lite som Sovjet. Som jag föreställer mig att Sovjet var. Jag var aldrig där. Det kan jag så klart ångra. Nåväl. Resebutiken i Kalmar är väl ett offer för sin egen framgång kan jag tro. Hoppas att de inte jobbar ihjäl sig.

Återvändsgränder
Skam den som ger sig. Skammen och sveken. Guds bud och katekesen. Så jag ställer på torsdagen en fråga på världens mest engagerade forum på Facebook: ”Tågsemester”. Frågan gäller hur jag bokar köper tågluffarkort och platsbiljetter själv på nätet. Jag har fått många tips. De jag hittills kollat har varit återvändsgränder. Franska tågbolaget SNCF:s sida på engelska för att boka enbart platsbiljetter, fungerar till exempel inte alls. Parallellt med detta har jag börjat kolla upp att köpa fullprisbiljetter. En djungel i sig. Använder Google Maps för att hitta förslag på färdvägar och kollar sedan respektive tågbolags bokningssidor. Det finns ett nattåg som vi skulle kunna åka Hamburg – Osnabrück som en delsträcka på resan men tyvärr är alla ligg- och sovvagnar fullbokade aktuella datum. Returresan har jag inte hunnit börja kolla än när jag får klart för mig att tilltänkta hemresedatum har personalen på SNCF flaggat för strejk. Jag har inte gett upp än, men ikväll ska vi på 50-årsfest (Hej! Jeanette!) så jag får fortsätta mina eftersökningar imorgon…

Uppdaterat: Det visade sig till slut vara möjligt att boka tågbiljetter till Frankrike på nätet.

Bilder från tågresan La Rochelle till Paris sommaren 2011. Så små och söta de var då! Våra pojkar.



5 kommentarer

Under barn, hållbart resande, krönikor, resor, tåg

Franska drömmar

– Kortkrönika –

Jag vill åka till Frankrike i sommar. Just nu lutar det åt att det blir en resa med tåg till Normandie

2016
Senast vi var i Frankrike var när vi bilade i Europa sommaren 2016. Då besökte vi bland annat La Rochelle (ovan) och Biarritz (nedan). Båda ligger vid Atlantkusten, längre söderut. Men jag har aldrig varit i Normandie. Kanske kan det bli av i sommar?

Namnet Normandie
Normandie har fått sitt namn efter de nordmän, vikingar, som år 911 fick Normandie som län under franska kronan.

Rollo hette vikingahövdingen som i början av 900-talet ledde härjningar i norra Frankrike och etablerade sig där. Han fick, i ett avtal med den franske kungen Karl den enfaldige, ett område runt Seines nedre lopp, med Rouen som grevskap, mot att han försvarade området mot andra vikingar. Som del i uppgörelsen blev Rollo 912 omvänd till kristendomen, döpt till Robert och gifte sig med franske kungens dotter Gisela.

Han ska ha hållit sin del av avtalet. Fred och säkerhet återvände. Kyrkor och kloster kunde utveckas igen.

Rollo är begravd i domkyrkan i Rouen.

Fortsättningen
Hela Hertigdömet Normandie ingick i en personalunion med England under åren 1066-1204, efter Vilhelm Erövrarens invasion av England år 1066 (slaget vid Hastings). Fastlandsdelen av Normandie blev slutgiltigt fransk 1450, efter hundraårskrigets slut.

Området är bland annat känt för D-dagen (Operation Overlord), då de allierade den 6 juni 1944 gjorde den berömda landstigningen i Normandie.

Vad ska vi se?
Jag har läst lite om olika sevärdheter i området men inte lagt upp någon slutgiltig rutt än.

Vad tycker du att vi inte får missa att se i Normandie?

2 kommentarer

Under historia, krönikor, resor, tåg

Ta hand om dig!

– Kortkrönika –

Det är lätt att fuska med att ta hand om sig själv och sin egen hälsa. Inte minst på jobbet. Det gäller kanske allra helst om du jobbar med något som du tycker är både roligt och viktigt. Jag har nu bestämt mig för att sluta fuska med min egen hälsa. Och tycker att du också ska lova dig själv att ta hand om dig.

Inte tid
Jag har länge haft problem med smärta vid vänster skulderblad till och från. En teori är att jag fladdrat för mycket med mina osynliga änglavingar ;) En annan att det är en kombination av att ha hängt för mycket på armbågen i alla år, burit runt på systemkameran i handväskan som sedan hängt på den armen nästan jämt i ett år och sedan att ha surfat för mycket på mobilen utan att ha stöd för armen.

Hur som helst har jag aldrig tagit tag i detta förrän nu.

Har inte tyckt att jag haft tid. Så korkat!

Företagshälsan
Men idag har jag äntligen sett till att en ergonom från kommunens arbetsmiljöenhet, vår egen interna företagshälsovård, varit och tittat på min arbetsplats. Det fanns massor att göra. Bordets höjd. Stolens inställningar. Och så behöver jag ha särskilda terminalglasögon! Det sista hade jag inte alls kunnat räkna ut att det skulle kunna påverka ryggen. Men nu vet jag!

Vårdcentralen
Nästa vecka har jag nu bokat en tid hos optikern. Jag har också sedan tidigare bokat en läkartid på vårdcentralen. Jag har en knöl på vänster långfinger som jag vill ha undersökt. Men jag tänker också ta upp detta med ryggvärken.

TBE
Jag har också – äntligen – sett till att ta med familjen till apotektet för en första spruta mot TBE. Den fästingsburna sjukdom som kan orsaka hjärnhinneinflamation och som inte kan medicineras om du skulle få den.

Bestämt mig
Ja. Jag har bestämt mig. Jag tänker ta hand om min hälsa. Även småkrämpor som kan bli till större problem med tiden.

Du då?
Hur är det med dig? Har du tid att ta hand om dig? Om inte tycker jag att du också ska prioritera om.

Tid är något som alla har. Frågan är hur vi använder den. Se till att använda din tid rätt. Se till att ta dig tid till att ta hand om dig!

7 kommentarer

Under krönikor, livet, mitt jobb