Hopp om livet på en döende planet

– Krönika –

Nu i maj står allt i blom. Nu är snart sommaren här. Men hur blir det med sommar och blommor i framtiden? Orsaken att jag undrar är att i måndags kom rapporten om miljöhotet som många de senaste dagarna har pekat ut som lika allvarlig som klimatkrisen.

Men det här är faktiskt värre. Mycket, mycket värre än så. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Detta är det största av alla miljöproblem som människan skapat. Större än övergödningen. Större än miljögifter. Större än klimathotet. Större än allt annat.

Det handlar om naturen. Om antalet arter vilda växter, djur och andra levande organismer. IPBES (Intergovernmental platform on biodiversity and ecosystem services) är en kunskapsplattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Ungefär som FN:s klimatpanel. Men med inriktning att studera naturen och hur människorna påverkar den. IPBES inrättades i april 2012. I tre år har nu experter och forskare arbetat med att sammanställa resultatet av 15 000 tidigare gjorda forskningsrapporter, för att få en så tydlig bild som möjligt av tillståndet för vilda djur och växter på jorden. 132 länder, däribland Sverige, har deltagit i den vetenskapliga expertpanelen.

Av åtta miljoner arter hotas en halv till en miljon av utrotning. Och antalet arter minskar i snabbare takt än man hittills trott.

”Rapportens överväldigande bevis presenterar en otrevlig bild”, säger IPBES-ordföranden, Robert Watson. ”De ekosystems hälsa som vi och alla andra arter är beroende av försämras snabbare än någonsin. Vi tar bort själva grunden för våra ekonomier, försörjning, livsmedelssäkerhet, hälsa och livskvalitet över hela världen.”

Se där. Tuff skit.

Skogarna dör, haven dör. Och vi vet varför; (1) förändringar i mark- och havsbruk; (2) direkt utnyttjande av organismer (3) klimatförändringar (4) föroreningar och (5) invasiva främmande arter.

Rapporten säger också att det inte är för sent att göra skillnad, men bara om vi börjar nu på alla nivåer från lokal till global. Det finns alltså hopp.

I det sammanhanget är jag stolt över att jobba just i Kristianstads kommun, som med sin rika biologiska mångfald och sitt av UNESCO utpekade biosfärsområde ”Vattenriket” är ett föredöme för andra kommuner i arbetet med att bevara djur och natur.

Jag tror också mycket på ekoturism. Även sådan ekoturism som bygger på att människor från rikare länder flyger till skyddad natur i fattigare delar av världen. Men bäst är så klart om dessa flygresor då också klimatkompenseras.

Men det är en lång resa kvar till en långsiktigt hållbar framtid. För Kristianstad. För världen. Det är inte omöjligt att förändringarna tar hundratals år. Det går så långsamt, så långsamt. Men jag är optimist. Jag tror att det går!

Bilderna nedan är ifrån Sverige (Björkliden, Karlshamn samt Degeberga och Kristianstad i Skåne) samt Tanzania (Zanzibar och Ngorongoro).