En gråtande kvinna på Stockholms central

– Krönika –

Vi sitter på Dagnys på Stockholms central. Har just anlänt med nattåget från Norrland. Vid bordet mitt emot sitter en kvinna som tittar i sin mobil och gråter högt.

Stolen hon sitter på är en klarlackad röd pinnstol. Hennes naglar är långa, konstgjorda och vita. Jeansen är svarta med stora hål och hennes bruna tygskor är oknutna. Hon har också på sig en svart läderjacka och en svart liten axelväska. Men hon har ingen större resväska. Inget att äta eller dricka. Jag uppfattar hennes gråt som passivt kontaktsökande men jag agerar inte.

Vi sitter på bänkar klädda i svart konstläder och äter frukost och pratar om nattens sömn. Pojkarna, som sitter med ryggen mot kvinnan och därför inte ser vad som försiggår, har för första gången delat en egen sovvagnskupé. Det har i huvudsak gått bra, men de var vakna nästan till midnatt och trettonåringen ska ha ”klättrat runt som en apa” medan femtonåringen ”bara kollat i sin mobil”.

Jag vet att jag som relativt erfaren resenär med åren blivit ganska luttrad vad gäller kontaktsökande människor på centralstationer i storstäder och deras motiv, men det känns ändå bra när en liten familj, en kvinna och man med en liten pojke, tar kontakt med den gråtande kvinnan och undrar hur det är fatt. Det är inte mycket av det de säger som jag hör genom musiken på caféet men jag förstår så mycket som att kvinnan är norska och att de pratar om något missförstånd och en kusin i Västerås. De söker på namnet på sina mobiler och försöker ringa upp.

Jag går på toaletten en våning ner. Det kostar tio kronor. Går bra att betala med kort. När jag kommer upp igen är den lilla barnfamiljen på väg att bryta upp från och säga ”hej då” till den ensamma kvinnan. Hon verkar vara tröstad och ler ett tacksamt leende när de kramas farväl. Men strax efter att familjen försvunnit ut genom centralens automatiska skjutdörrar börjar kvinnan storgråta igen. Efter en stund reser hon sig, knyter skorna och går sin väg.

En ensam man med frukostmat på en bricka sätter sig strax därefter vid bordet mitt emot för att äta.

Om en liten stund kommer den tidigare gråtande kvinnan tillbaka. Hon har med sig en påse från Mc Donalds. Jag kan inte se hennes ansikte när hon sätter sig i en flammigt brun fåtölj med ryggen mot oss. Hon får sitta ganska länge, jag gissar att hon hinner äta upp, innan hon blir ivägkörd av någon ur personalen. Förmodligen för att hon har ätit medhavd mat.

Jag vet inget mer om denna kvinna än vad jag iakttar under någon timmes tid på caféet Dagny Stockholms central. Vad hon än har för problem är det säkerligen synd om henne. På riktigt. Men jag kommer tyvärr att fortsätta känna mig ganska luttrad vad gäller kontaktsökande människor på centralstationer i storstäder.

1 kommentar

Under krönikor, resor

Ett svar till “En gråtande kvinna på Stockholms central

  1. Jag tror som du att man ska akta sig lite just på sådana platser – även om det kan kännas som ett hårt synsätt. Men världen är inte enbart god.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s