Att lämna 14 dagar på Kuba bakom sig

Jag sitter på flight TK 183. Det är förmiddag den 8 januari 2019. Det här med flyget skulle visa sig vara ett misstag. Jag trodde att det jag bokat var ett direktflyg mellan Havanna och Istanbul. Men flighten jag bokat går via Caracas i Venezuela. Hoppsan! Men det är bara att gilla läget. Nu får jag i alla fall gott om tid att sammanfatta våra 14 dagar på Kuba.

Vi sitter alltså på flyget men jag tänker på vad Fredrika Bremer skrev den 8 maj 1851 när hon just skulle lämna Kuba:

”Jag har druckit nytt liv på Kuba, men leva kunde jag inte där. Det kan jag blott där ett liv i frihet lever och växer.”

Själv känner jag lite likadant.

Kuba är inget helt fritt land. Har väl aldrig varit. Ja, kanske innan européerna anlände i så fall. Men friheten i de indiansamhällen som först fanns på Kuba vet vi inte så mycket om. När Fredrika Bremer var på Kuba reagerade hon mot slaveriet. Landet var också hårt tuktat som en spansk koloni. Sedan blev Kuba formellt fritt men i praktiken en lydstat till USA och dessutom diktatur. Kanske var Kuba som mest fritt precis efter revolutionen. Mer självständigt än någonsin är landet idag, men någon liv i riktig frihet finns inte heller för dagens kubaner.

Jag skulle nog bli tokig av att bo här. Men det har varit väldigt intressant att vara på besök. Avkopplande och trevligt. Det här är vad vi har upplevt dag för dag:

Dag 1
Vi anländer tidigt på juldagsmorgonen till flygplatsen José Marti i Havanna. En av våra väskor anländer inte. Vi har ändå tur. Vissa passagerare har blivit av med allt sitt incheckade bagage. Den av våra väskor som fattas innehåller våra necessärer och några påsar med tomteskum som vi tänkt ge som present till våra bo-värdar på Kuba. Som tur är har jag för första gången någonsin köpt sådana där återförslutbara enliterspåsar och har därför med tandkräm, tandborstar och deo i handbagaget. Solskydd och mitt schampo har av en slump hamnat i medicinväskan i en av de väskor vi får ut. Så vi klarar oss ganska bra utan väskan som saknas.

Väl framme i Cienfuegos går vi en runda in till stan och hämtar ut pengar ur en bankomat. Konvertibla pesos. Redan till klockan fem på eftermiddagen har jag sedan i förväg beställt julmiddag till oss i huset vi bor i. Vi får hummer med potatis och massor av grönsaker. Bland annat jättegod avocado. Och dessutom rostat fläskkött som vi knappt ens orkar smaka en bit av. Jättemycket mat. Och gott!

Dag 2
Vi gör en utflykt till staden Trinidad som är en mysig liten landsortsstad med kullerstensgator som en gång var centrum för den tidigaste sockerproduktionen på Kuba. Gatorna är för avrinningens skull formade med lågpunkten i mitten.

Det märks direkt att det här är ett populärt stopp i backpacker-svängen. Det syns på de resenärer vi möter men det är också på utbudet av barer och restauranger som är karakteristiskt. Jag dricker en kopp svart te med mjölk – något som inte är helt lätt att få tag på på Kuba och min sambo Anders tar en mojito på baren som har samma namn som drinken.

Äter gör vi på en restaurang som Anders sett ut. Jag tar två tapas-rätter: fisk och friterade majsbollar. Gott! De andra tar pasta och får vänta länge på maten.

På eftermiddagen upplever vi hur krångligt det kan vara att få tag i vardagliga varor som schampo och rakhyvlar på Kuba. De ska vara till Anders. Vi är tillbaka i Cienfuegos. Efter besök i många affärer slutar det med ett inköp av det sista paketet engångsrakhyvlar för damer i en affär. Och schampo i en annan.

Dag 3
Det blir en promenad in till Cienfuegos centrum innan vi åker ut till stranden Rancho Luna som jag skrivit om tidigare.

Inne i Cienfuegos växlar vi pengar på banken. En intressant upplevelse. Banken är full av folk, som förr i tiden i Sverige. Alla måste sitta ner medan de väntar. De släpper inte in fler i lokalen än vad det finns sittplatser. Vi får någon slags snabbspår med vår kölapp och kommer fram direkt. Endast en person får stå framme vid luckan. Anders växlar euro till konvertibla pesos.

När vi är inne i stan passar vi på att äta och jag hinner också med en snabb fotorunda på torget. Frågan är om inte Cienfuegos är Kubas vackraste stad?

Dag 4
Dags att åka vidare. Det blir en lång dag i taxi. Först åker vi tillbaka till flygplatsen utanför Havanna för att hämta vår saknade väska.

Det är världens kaos vid avdelningen för förlorat bagage, som ligger i en separat byggnad intill ankomsthallen. Folk står och väntar lite huller om buller vid ett snöre. Jag frågar personalen och vi visas in i en annan byggnad. Där knappar en dam in uppgifterna från vår bagage-tagg i sin dator, rycker på axlarna och säger att väskan kanske finns i den andra byggnaden. Vi får se. Det är Anton och jag som ska hämta ut väskan eftersom den står i hans namn. Men det är bara mig de släpper in för att titta efter väskan. Den finns där och vi är glada att ha fått den tillbaka. Jag passar på att växla lite pengar också när vi ändå är på flygplatsen. Väl tillbaka vid bilen upptäcker vi att väskan gått sönder. Det är en stor spricka på ena sidan. Och den som var helt ny! Men vi orkar inte bråka om det. I alla fall inte här och nu.

Ytterligare några timmar senare är vi framme i Viñales. Det är inte heller den här gången helt lätt att hitta boendet, som inte heller den här gången ligger på någon av de två olika platser som vi fått via appen Airbnb. Men chauffören frågar sig fram. När vi är framme ska han åka hela vägen tillbaka till Cienfuegos medan vi kan njuta av utsikten från boendets veranda som är anlagd på en betongplatta, ovanpå en gammal pool som tagits ur drift. Och krypa in under myggnäten på våra rum.

Dag 5
Vi promenerar längs landsvägen mot en restaurang inne i nationalparken Viñales som jag sett ut på min offlinekarta som jag laddade ner redan hemma i Sverige.

Längs vägen möter vi män som rider eller kör med häst och vagn, gamla amerikanska bilar från 50-talet, nyare ryska och östtyska bilar samt ännu nyare franska och koreanska. Inte så många dock. Trafiken är ganska gles. De flesta bilar vi möter är taxibilar. Antingen statliga, gula, eller privata i olika färger. Vi möter en och annan lastbil också. Ibland med många passagerare på flaket. Motorcyklar, vanliga cyklar och cykeltaxi hör också till gatubilden.

Vi ser också många djur. Mest hästar. Några kor. Intill varje kreatur en vit häger. Höns och grisar. Det odlas mycket majs på åkrarna. Längs vägen står många vackra träd. Husen är enkla men ser mestadels välskötta ut och är målade i glada färger. Och bergslandskapet som vi vandrar mot är intagande i sin skönhet.

Väl framme upptäcker vi att vi måste gå igenom en grotta för att komma till restaurangen jag sett ut. Även om det kostar entré ser jag det som en bonus.

Jag skickar ett digitalt vykort från den här dagen via bloggen.

Dag 6
Vi vandrar först en bit på huvudgatan genom Viñales, förbi torget och kyrkan, innan vi svänger höger, norr ut för att vandra på grusvägar och stigar genom ett jordbrukslandskap i utkanten av nationalparken. Anton som är 15 år frågar om han får låna min systemkamera. Det får han, så klart. Han fotograferar mest blommor.

Jag kommer att tänka på när han var ett par år gammal och utbrast ”blommoá” lyckligt och pekade varje gång han såg en blomma. Jag tänker att jag borde lära honom mer om blommor som uppenbart är ett genuit och spontant intresse som han delar med mig, men som jag allt för sällan uppmuntrar.

Vi blir invinkade på en kombinerad restaurang och småskalig tobaksanläggning. Vi blir visade hur tobaken torkar och en man i cowboyhatt visar hur han rullar cigarrer som han limmar ihop med honung. Anders provröker några bloss. Albin som är 13 år och starkt emot rökning blir mycket upprörd.

Foto: Anton Hansson

Dag 7
Vi lämnar Viñales klockan åtta på morgonen i den skruttigaste taxi vi åker i på hela resan. Det är en liten vit bil av öststatstyp. Att den helt saknar säkerhetsbälten och halvt fjädring är bara början. Men att åka med sådana bilar är en del av charmen med Kuba!

Jag har drabbats av lite turistmage men resan går bra. Jag kan vänta med nästa toabesök tills vi är framme vid den den lilla hamnen, som mest bara är en liten brygga.

Båten till ön Cayo-Levisa avgår klockan 10:00 från Palma Rubia, som platsen heter. Vi är där en halvtimme innan avgång. Blir avprickade på en lista på resortens lilla färjeterminal.

Båten lägger till vid öns brygga som finns på öns södra sida som är kantad av mangrove-skog. Vi går på en brygga tvärs över ön som är precis så vacker som jag föreställt mig. Dagen ägnar vi åt att checka in, bada och sola, läsa lite och varva ner.

Jag skickar en nyårshälsning via bloggen.

Kvällen ägnar vi åt att fira in det nya året med stor nyårsbuffé i hotellets restaurang. Sand på tårna i nyårssandalerna. Stjärnklart på stranden. Vi ser Orion och Vintergatan bland himlens alla stjärnor.

När vi sätter oss till bords är där en liten, liten ödla på bordet. Den är blick stilla och jag hinner undra om den är av plast innan den kvickt kilar iväg. All personal deltar i underhållningen som består av sång, musik, dans och maskeraddräkter. Till och med kockarna dansar.

Dag 8
Vi fortsätter att ta det lugnt och koppla av på förmiddagen. På eftermiddagen går vi en promenad till öns östra delar. Jag vandrar barfota. Det är lite känslan av ett förlorat paradis. Som efter den stora katastrofen. Döda träd i den vita sanden. Massor av döda träd. Som om vi vore bland de sista människorna på jorden följer vi spår i sanden efter andra människor. Flera har gått barfota. Vi passerar ett par stinkande dypölar. Doften går inte att ta miste på. Det är svavelväte. Det luktar förruttnelse i frånvaro av syre. Det är nyårsdag och festen är över.

Ett tecken på liv: Pelikaner dyker efter fisk i vattnet. Plötsligt står där också en man i våtdräkt och lyssnar på musik ur stora hörlurar – och magin är bruten.

Strax därefter ser vi också ett par människor stå långt ute i det turkosa vattnet. De kramas och pussar varandra. Jordens undergång är nog inte här ännu – trots allt.

Längst ut till öster finns ett hav av vit sand – som en mindre öken. Här finns soltak som är under förfall och en pytteliten bar som märkligt nog är både bemannad och öppen.

Dag 9
Sol och bad på förmiddagen. Jag läser en bok av Thomas Gustafsson om Kuba. Albin som är 13 år är mer för att bada än storebror som är två år äldre som helst ligger på solstolen och vilar. Det är därför mest Anders som kastar boll med Albin i vattnet idag.

För andra eftermiddagen i rad ser jag ett streck med pelikaner som rör sig i en böljande rörelse över det turkosa vattnet, från öster mot väster. Det är mycket vackert. Som poesi för ögonen. Jag svär en ramsa över att jag inte har någon kamera med mig.

På kvällen vandrar vi alla fyra bort till öns västra spets där vi förutom solnedgången tittar på någon form av strandpipare som far runt i en väldig fart i vattenbrynet.

Vi är inte helt ensamma här borta, men det är ingen större trängsel. Nästan exakt klockan sex på kvällen passerar solen horisontlinjen just där det ligger en annan liten ö.

Dag 10
Vår minisemester i semestern, långt borta från världen, börjar gå mot sitt slut.

Det här är den sista hela dagen på Cayo Levisa, som är som en levande foto-tapet från 80-talet. Vi följer i stort sett samma ritual som de senaste dagarna: Efter frukosten går vi tillbaka till vårt lilla hus, borstar tänderna och byter om till badkläder. Anders och pojkarna går före för att paxa samma fyra solstolar innan dagsturarna kommer med förmiddagsbåten.

Ett avsteg från ritualen: Den här dagen testar jag att fotografera med min nyinköpta Gopro-kamera under vattnet. Jag letar efter en sådan där stor röd sjöstjärna som jag sett här ett par gånger men hittar ingen. Mest är det sjögräs som jag fotograferar. Jag är inte jätteimponerad av kameran så här långt, men den är i alla fall behändig att ha med sig. Och lätt att manövrera under vatten. Dock saknar den någon form av ögla att fästa ett snöre i för densom vill försäkra sig om att inte tappa kameran i vattnet.

Några timmar på stranden och sen är det dags för lunch. Efterhand som dagarna gått efter nyåret blir det mindre och mindre att välja på på buffén. Frukten till exempel. Första dagarna fanns det färsk ananas, papaya och vattenmelon. Först tog ananasen slut. Sedan papayan. Nu kommer burkfrukten fram. Kokta päron. Det funkar ju det också. Men är inte lika exotiskt.

Den här eftermiddagen vill pojkarna vila på rummet och spela på sina iPads och telefoner, trots att de inte har någon wi-fi på rummet. Det får de. Anders följer med mig och snorklar en runda. Sedan softar vi på stranden. Jag läser. Den här gången har jag med mig kameran. Men inga pelikaner visar sig.

Dag 11
Både på väg till och från frukosten vandrar jag barfota längs vattnet och fotograferar palmer och hav med mobilen. Jag kan inte få nog av vyerna men vill spara på minnesutrymmet i storakameran till kommande dagar och Havanna.

Jag och Anders tar ett sista dopp i havet innan det är dags att packa. Men ungdomarna avstår från att bada. Det börjar bli länge sedan som det var de som tjatade om att få doppa sig och som vi närmast fick slita upp dem ur vattnet. Loja tonåringar har det blivit av dem.

Efter lunchen, klockan 13:30, avgår båten mot Palma Rubia och taxin som vi beställt. Det är en gul statlig taxi. Bekväm och med luftkonditionering.

Det är ren tur att jag i sista sekunden ute på ön, via Airbnb-appen fått tag på rätt adress till lägenheten vi ska bo i. Det var så pass i sista sekunden att det är först i Havanna som jag märker att meddelandet ligger i inkorgen. Och det är tur. För i Havanna har vi inte tillgång till något internet än och även denna gång har Airbnb själva angett två olika lägen för boendet – som båda är fel!

Från balkongen på vår lägenhet i Havanna ser vi solen gå ner bakom Capitolio innan vi äter kvällsmat på det som ska bli vår favoritkrog i Havanna: El Dandy som ska ha en svensk-kubansk ägare, bilder på Olof Palme och Stockholm på väggarna bland vackra och konstnärliga foton från Kubas sociala liv. Maten på menyn är spansk, italiensk och mexikansk. Jag tar fredags-tacos med kyckling, som är så långt ifrån den svenska varianten du kan komma, och nästan mer mexikanska än i Mexico. Med koriander, lime och allt. Jättegott!

Dag 12
Första förmiddagen i Havanna kommer vi runt de flesta sevärdheterna i gamla stan, Habana Veija. Bland annat ser vi den gamla fästningen, Castillo de Fuerza, där den spanske guvernören flyttade in 1577.

Havanna är mer slitet än jag föreställt mig. Mer slitet än de städer som vi tidigare besökt på Kuba. Här finns gott om vackra byggnader, men endast ett fåtal har rustats upp till sin forna glans. Den gamla parlamentsbyggnaden, som förhoppningsvis kan bli parlament igen en dag, med fler än ett parti, håller på att rustas upp just nu.

Det är lätt att förstå varför staden kallas ”Karibiens slitna pärla”.

Dag 13
Den här förmiddagen ägnar vi åt revolutionsmuseet. Det är inhyst i det gamla presidentpalatset där bland andra diktatorn Batista tidigare har bott. Det är naturligtvis ett symboliskt val av lokal. Att entrén kostar 8 lokala pesos för kubaner och 8 konvertibla pesos, som är värda 25 gånger mer, för oss utlänningar är så klart också symboliskt. Men också krass fördelningspolitik mellan oss utlänningar som har hårdvaluta och de kubaner som oftast inte har det.

I det vackra palatset berättas en ganska rak historia om hur revolutionen gick till och hur Kuba under årtionena efteråt omformades till ett kommunistiskt land. Historien berättas mestadels med text på papper (på spanska och engelska) och gamla svartvita fotografier. Några konstverk finns där också, ett par vaxdockor, en gigantisk kubansk flagga och därtill, utanför byggnaden, båten som revolutionärerna landsteg på Kuba med 1956 och ett antal militärfordon.

Det är lätt att sympatisera med revolutionens ideal, de första årens framgångar inom utbildning och sjukvård och den tuffa kampen mot USAs ständiga försök att diktera den framtida utvecklingen för landet. Däremot kan jag inte sympatisera med bristen på demokrati och fundera över varför ekonomins hjul snurrar så långsamt.

På eftermiddagen promenerar jag och Anders runt lite i Havanna, medan pojkarna som åkt på lite turistmage vilar sig i lägenheten. Vi besöker bland annat Hemingways gamla favoritbar i Havanna, Floridita. Det är en turistfälla så klart, med dubbla priser mot andra ställen, men lite kul. Och Hemingway står själv och hänger vid baren än idag, men nu i form av en bronsstaty.

Dag 14
På förmiddagen tar vi det lugnt. Både pojkarna och Anders har nu turistmage att kurera. Till lunch äter vi vitt bröd med vitlöks- och basilikaolja på vårt andra stamställe i Havanna: km Zero. I brist på te dricker jag två glas guava-juice.

Efter en kort promenad runt det tidigare parlamentet får jag en kopp te på terassen till hotel Inglaterra. En orkester spelar typisk Kubansk musik. Den äldre mannen som spelar bas har den vänd från publiken. En man spelar trummor, en annan olika rytm-instrument, en gitarr och en sjunger enbart.

De karibiska rytmerna är ständigt närvarande på den här ön. På alla restauranger och caféer, på gator och torg. Även på natten, när man helst vill ha lugn och ro och sova. Är det inte live så finns det musikspelare.

På kvällen äter vi tidig kvällsmat på El Dandy innan det är dags att packa och gå och lägga sig för att kliva upp klockan fem nästa morgon och, för första gången under vår Kuba-vistelse, åka amerikanare. Vi ska åka till flygplatsen under Karibiens stjärnor. För att sedan sätta oss på det här flyget som jag sitter på när jag skriver dessa ord och där vi nu serveras ”chicken or fish” någonstans mellan Caracas och Istanbul medan jag drömmer mig tillbaka till Kubas ljumma vindar, turkosa vatten, böljande rytmer och – faktiskt – mestadels goda mat. Mer om det i ett senare kapitel.

När det här inlägget postas har det hunnit bli den 9 januari och min födelsedag och vi väntar på flyget till Köpenhamn i Istanbul.

Flygresorna till och från Kuba har jag klimatkommpenserat genom att låta plantera träd för 750 kr per person i VI-skogen. Vad bilderna föreställer hoppas jag framgår av texten.