Fotografera människor på resa – och publicera bilderna – när är det okej?

Nyligen pågick det en diskussion i en grupp på Facebook där jag är medlem. Samtalet – som tidvis blev ganska hätskt – handlade om att fotografera människor på resa. När är det okej?

Någon hävdade att det överhuvudtaget inte finns någon anledning att fotografera människor du inte känner. Någon annan menade att du kan fotografera vuxna människor men att du absolut inte ska fotografera andras barn. Någon menade att du inte bör fotografera på stranden. Någon menade att du inte ska fotografera fattiga människor. Någon tyckte att det bara är okej att fotografera när du frågat om lov och någon tyckte att det är okej att fotografera främmande människor, men inte att publicera bilderna.

Men vad gäller egentligen? Till att börja med finns det två grundläggande aspekter på om det är okej att fotografera främmande människor på resa. Dels den juridiska aspekten. Vad är lagligt och vad är olagligt? Sedan har vi den etiska aspekten. Allting som är lagligt behöver inte vara moraliskt rätt.

Ovanpå det har vi att rätten att fotografera är en sak och rätten att publicera en annan.

Vad säger lagen om att fotografera andra?
Så länge vi befinner oss inom Sveriges gränser är den juridiska rätten att fotografera andra människor i offentliga miljöer ganska oomtvistad. I Sverige gäller den grundläggande juridiska principen att allt som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet.

Det betyder i det här sammanhanget att så länge fotograferandet inte är att anse som ofredande eller bedöms som kränkande enligt brottsbalken är det tillåtet att fotografera främmande människor utan att be om lov.

Den som däremot olovligen och i hemlighet fotograferar någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme kan dömmas för kränkande fotografering.

Det är inte heller tillåtet att fysiskt antasta någon eller utsätta denne för annan störande kontakt eller annat hänsynslöst agerande i samband med fotograferandet, i vart fall inte om syftet med agerandet är att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt. Det kan i så fall betraktas som ofredande.

Det är inte heller tillåtet att fotografera där det uttryckligen, och med lagligt stöd, råder fotoförbud.

Annars är det alltså fritt fram. I vart fall så länge du befinner dig i Sverige.

Men utomlands då?
Ja. Hej och hå. Hur många länder och delstater finns det runt om i världen med sina egna lagar? När du reser utomlands är du i princip skyldig att hålla reda på alla lagar som gäller i landet och hålla dig till det som gäller där. Det gäller i alla sammanhang och alltså även när du fotograferar.

I många västerländska länder, till exempel i Storbritannien och Australien gäller samma grundprincip som i Sverige. Det är tillåtet att fotografera andra på offentliga platser med vissa och ganska få undantag.

I USA kan det finnas en viss nyansskillnad. Även om sekretesslagarna varierar mycket från delstat till delstat, är det i allmänhet inte tillåtet att fotografera personer under omständigheter där de har en rimlig förväntan på integritet. Med tanke på alla paparazzi som försörjer sig på att i smyg fotografera kändisar i det landet så drar jag slutsatsen att dessa inskränkningar i rätten att fotografera andra ändå oftast är ganska små.

Men även om huvudregeln är att det i många, kanske de flesta länder, råder liknande regler som i Sverige, så finns det också gott om undantag. Jag har till exempel sett uppgifter på nätet att det råder tveksamhet om vad som gäller i Frankrike när någon undanber sig att bli fotograferad. I ett sådant läge är det nog bättre att låta bli.

I Ungern ska det numera till och med vara helt olagligt att fotografera främlingar utan deras tillstånd.

Och i Dubai i Förenade Arabemiraten gäller, enligt uppgift, att bilder av människor – särskilt kvinnor och familjer – på offentliga platser inte ska tas utan deras samtycke. Särskilt gäller detta för kvinnor i burka. Även på stränder anses det där särskilt förbjudet att fotografera främmande kvinnor.

Så, ja det är lite av en snårskog. Säkrast är kanske att googla vilka regler som gäller just nu på just ditt resmål. Men om du håller dig till grundregeln att avstå att fotografera när någon säger ifrån eller med kroppsspråket visar att de inte vill, så håller du dig inom lagen på de allra flesta platser i världen.

Men att publicera bilderna?
Rätten att publicera bilderna ingår i den grundlagsskyddade yttrandefriheten för massmedia. Publicering i bloggar och sociala medier kan däremot vara en gråzon. Den som vill försäkra sig om rätten att publicera utan den fotograferades medgivande kan köpa ett utgivningsbevis som kostar 2000 kr för tio år. Jag har inte köpt något sådant för min blogg men menar att jag har rätt att publicera fotografier på främmande människor ändå.

Enligt dataskyddsförordningen, GDPR är en bild som innehåller personer som kan identifieras en personuppgift som måste hanteras med försiktighet. Du kan behöva ett samtycke från individerna som syns på bilderna för att få använda och publicera bilder av dem. I alla fall om du publicerar bilderna digitalt i offentliga forum eller i större grupper med hundratals eller tusentals medlemmar.

Det finns dock tre viktiga undantag. Ett är, som jag redan nämnt, om du har köpt ett utgivningsbevis för din digitala kanal. Två andra viktiga undantag är om bilderna är att betrakta som journalistik eller konst. Det är mot bakgrund av båda dessa senare undantag som jag menar att publicering av fotografier, även av personer som är identifierbara och som jag inte har inhämtat samtycke ifrån, är helt lagligt på min blogg.

Men skulle någon be mig plocka bort en bild av sig själv som jag publicerat här på bloggen skulle jag mest sannolikt ta bort den. Det beror dock lite på hur viktig jag anser bilden vara i det sammanhang där jag publicerat den. Men jag har ännu aldrig fått den frågan.

För tydlighetens skull bör jag kanske också nämna att det i brottsbalken finns bestämmelser som reglerar att du inte får sprida vissa typer av bilder i syfte att skada. Det gäller bilder som skildrar någons sexualliv, hälsotillstånd eller att denne utsatts för ett brott. Det gäller också bilder på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, eller bild på någons helt eller delvis nakna kropp.

Den sortens bilder är jag dock inte intresserad av att vare sig fotografera eller publicera. Syftet med mina publiceringar är aldrig att orsaka skada och bilder på människor i utsatta situationer skulle inte kännas bekvämt att ens fotografera.

Du bör också vara medveten om att mycket strängare regler gäller för reklam än för rent journalistiskt och/eller konstnärligt innehåll. Så snart något är att betrakta som reklam måste du ha tillstånd från den som förekommer på bild.

Men sammanfattningsvis är det i regel tillåtet att publicera foton på främmande människor i bloggar med stöd av att det handlar om journalistik och/eller konst. Dessa undantag gäller nämligen oavsett om verksamheten bedrivs yrkesmässigt eller inte.

Men etiskt då?
Jag tror att det är bra med etiska samtal kring fotografi. Finns det till exempel en problematik kring att vi som turister och/eller resebloggare ofta fotograferar och sprider bilder på glada svarta och asiatiska barn i utvecklingsländer, på ett sätt som vi kanske inte skulle fotografera och sprida bilder på västerländska barn, med hänsyn till deras integritet?

Blir det mer okej om barnen glatt ställer upp och poserar? Kanske till och med ber om att bli fotograferade? Blir det mer eller mindre okej om vi betalar barnen för bilderna?

Vill bara säga att jag för egen del tycker att sådana bilder oftast är fina och sällan på något vis utlämnar de barn som fotograferas. Men självklart är det inte bra om barn avstår från att gå i skolan i hopp om att kunna tjäna en slant på att bli fotograferade.

Men jag skulle också vilja passa på att vända lite på problematiserandet. Är det endast vita priviligierade människor som ska få synas på bilder från utvecklingsländer? Blir inte det ännu mer diskriminerande och konstigt?

Till slut blir det upp till var och en att hitta sitt eget förhållningssätt.

För egen del kan jag inte se att jag gör någon skillnad utifrån hudfärg när jag fotograferar främmande människor och jag betalar aldrig för att få fotografera någon. Men jag tycker att den har typen av samtal i grunden är bra och intressanta.

Men jag gillar inte när samtalen urartar i hets och mobbing. De här frågorna är inte enkla. Nästan alltid finns det flera synvinklar. En bild som 2011 vinner pris som årets bästa nyhetsbild (utland) kan ur en annan vinkel väcka frågor om fotograferandets villkor och fotografernas moral. Vem har rätt och vem har fel?

Och vem är domstol i moraliska frågor? Mobben? Men när en mobb drar åt ett håll och en annan åt det rakt motsatta?

För egen del har jag alltid använt mig, i vart fall delvis, av ett dokumentärt förhållningssätt i mitt fotograferande. Det betyder bland annat att jag inte alltid vill att människor ska vara medvetna om att jag fotograferar dem. I många sammanhang är det inte praktiskt möjligt att inhämta deras tillstånd vare sig i förväg eller i efterhand och dessutom vet jag nästan aldrig förrän långt senare vilka bilder jag kommer att använda och hur.

För mig har det aldrig varit moraliskt fel att skapa bilder på det här sättet. För mig känns det tvärt om rätt och riktigt. Äkta, helt enkelt.