Wow-effekten – resmålen som växte på 10-talet på sociala medier – och som inte klarar trycket – vad gör vi nu?

Jag är övertygad om att det finns ett antal resmål där besökssiffrorna ökat så pass de senaste tio åren, tack vare sociala medier, att det blivit ett problem. Som helt enkelt inte klarar trycket. Vad tycker du att vi ska göra åt det? Jag tycker att vi ska vara ärliga!

Anstormningen av turister till Vildmarksvägen i Stekenjokk är det senaste exemplet. Den har varit så enorm att nu slår naturvårdare larm, berättar SVT. Turister som vill ta selfies med renkalvar! Det har förekommit att renkalvar fått avlivas efter att ha skiljts från sina vajor. Renkalvar har också hittats drunknade till följd av stark stress.

Jag hade själv med Vildmarksvägen på min lista över tänkbara resmål tidigare i sommar. Hade sett så många fina bilder därifrån. Nu är jag glad att vädret slog om så att vi slapp dessa enorma köer av husbilar och vanliga bilar. Och det allmänna kaos som råder på platser längs vägen.

Blanktjärn i Jämtland är ett annat exempel från den här sommaren. Människor som trampar runt kring sjön för att fotografera den perfekta bilden har snart förstört sjön. Att vattnet är turkost beror på att sjöns botten är ljus. Men när mängder av turister trampar runt på samma plats förstörs stränderna och jord eroderar ner i sjön, som snart inte längre kommer att vara turkos längre, när mörk jord sedimenterat ner på sjöns botten. Länsstyrelsen där har nu hotat med att helt avspärra hela området där tjärnen ligger, om inte besökarna börjar respektera de avspärrningar som redan finns på plats.

En klassisk gata i Paris, Rue Crémieux, har blivit så pass populär för fotografer och filmare att dess invånare förra sommaren ville stänga ute besökare. Men när jag nu kollar på Instagram postas fortsatt selfies från gatan i en strid ström. Den senaste för tolv minuter sedan, när detta skrivs.

Instagram har nu funnits i nästan precis tio år. Facebook är fortsatt populärt bland oss lite äldre och ungdomarna använder sedan flera år helst Snapchat. De här apparna, och säkert ett antal andra också, har förändrat reseindustrin i grunden.

Nu är det resenärerna själva som styr vart andra ska resa. Sedan internets intåg kan de flesta som är intresserade av att resa skaffa sig en bild av hur olika platser ser ut redan innan de har besökt dem.

Ett plus med det är att det sedan länge inte längre är möjligt att  försöka komma undan med rent felaktiga bilder. Som att till exempel sälja in Kanarieöarna med bilder på kokospalmer och turkost hav i en glättig katalog. För: Jo, sådan förekom faktiskt på 80- och 90-talet, att resmål såldes in med bilder från helt andra platser i världen. Resebolagen gömde sig bakom begreppet ”gengrebilder” om någon blev besviken och klagade.

Men i och med touchtelefonerna och deras appar hände något mer. Vi började alla själva bidra till bilden av olika resmål genom att posta bilder från våra resor. De första åren krävdes tillgång till wi-fi för att du skulle vilja posta bilder från utlandsresan på sociala medier. Men när surfen nu ingår utan extra kostnad i allt fler länder möjliggör det också att fler bilder och videoklipp postas när vi reser. Fler och fler bilder.

Selfies har under de här åren blivit ett fenomen. Allt fler turister står med ryggen mot en utsikt eller ett monument och fotograferar sig själva med vyn i bakgrunden. Ett fenomen som borde vara värt ett eget blogginlägg. Men bilderna som sprids lockar sedan fler och fler besökare till de häftigaste vyerna.

Jag talar om något som jag kallar wow-effekten. De där bilderna som får dig att stanna upp med ett ”Wow!” på läpparna och genast försöka ta reda på; VAR FINNS DEN DÄR PLATSEN?

Jag har gjort det själv flera gånger. Några exempel på resmål som jag själv upptäckt via sociala medier och sedan besökt är Lago di Braies och Burano i Italien, stranden vid Knäbäckshusen i Sverige och Plitvicesjöarna i Kroatien. Sedan har jag själv postat bilder från dessa platser och förmodligen lockat ytterligare besökare.

Men vad händer när en destination växer viralt på det här sättet? Oftast finns nog både en upp-sida och mer negativa effekter. Till det positiva hör att fler människor får möjlighet att besöka fantastiskt bildsköna platser som endast ett fåtal initierade förr ens fick höra talas om. Andra uppsidor är att lokala företagare får möjlighet att utöka och anställa. Ungdomar från trakten kan få jobb.

Till det negativa hör att platserna blir överbefolkade av besökare med trängsel och nedskräpning som följd. Trängsel vid stup eller strävan efter att ta den perfekta bilden allt för nära kanten leder till olyckor där människor faller mot en oundviklig död. Kanske trängs djurlivet undan. Ibland handlar det om utrotningshotade arter. På vissa platser stiger priserna på boenden så att de unga som nu plötsligt kan få jobb igen ändå inte kan bo kvar, eftersom de nu inte har råd med bostad. Eventuellt förfulas platserna så småningom med stora hotell-komplex och nöjesparker. Boende irriteras över trängsel, skränande turister och surrande drönare.

Så här har det i och för sig alltid varit med turismen. Kanarieöarna och Mallorca. Vackra, orörda platser som förändrats av turismen. Maya Beach på Phi Phi öarna i Thailand upptäcktes av backpackers redan på 80- och 90-talen, men gör numera ständigt nya besökare besvikna över trängseln, snarare än hänförda av naturskönheten.

Det nya är att det är vi resenärer själva som, utan reseföretagens eller guideböckernas inblandning, avgör vilka nya platser som ska få allt fler besökare och därmed sannolikt exploateras allt för hårt. Och det är inte säkert att vi alltid gör de klokaste valen. Oftast har vi inte hela bilden. Oftast har vi till och med som enskilda resenärer en mindre del av hela bilden än vad charterbolag och guideboksförlag hade när det var de som styrde turistflödena. Men summan av det vi som individer vet borde ändå vara större än reseindustrins samlade kunskap.

Och det hade den förmodligen varit. Om vi bara vore ärliga mot oss själva och varandra.

Lago di Braies i Dolomiterna är en sådan där plats som få hade hört talas om för tio år sedan. Idag besöks den turkosgröna sjön med det söta båthuset och de hisnande bergen i bakgrunden av tusentals. Många bryr sig inte ens om att vandra den relativt lättvandrade slingan runt sjön längre. De kommer enbart för att fotografera några perfekta bilder att publicera på sina sociala medier. Och drar sedan igen.

Den enda vägen till och från sjön har under högsäsong trafikerats av 7000 fordon per dygn. Från och med 2018 har de lokala myndigheterna beslutat att hålla vägen avstängd för privatbilister när det är som körigast. Besökare tvingas lämna sin bil på en parkeringsplats och betala för tjänsten. För att komma till sjön finns det sedan två alternativ: antingen gå ca 1 och ½ timme  eller fortsätta med buss.

Ändå har besökare, fler och fler, fortsatt fotografera och publicera bilder, där de ser ut att vara ensamma på platsen.

I sådana här fall är det viktigt att de lokala myndigheterna vaknar i tid och agerar. Men vi har faktiskt ett stort ansvar själva också.

Trolltunga i Norge är en plats som jag inte har besökt och inte ens vill besöka, som det har blivit. Trots att det är en dryg mils vandring till platsen är där nästan ständigt kö för att bli fotograferad på den insta-kända klippan med den vackra vyn. Men har du sett bilder på den kön? Förmodligen inte. Eftersom nästan ingen som varit där publicerar de bilderna från platsen. Går du in på Instagram publiceras istället bild efter bild av den ensamma människan, eller en liten grupp av familj eller vänner, och den stora naturen.

Och inte bara vid Trolltunga trollas minsta skymt av alla andra besökare bort. Så där gör vi ofta. Ja, jag erkänner mig själv skyldig! Vem vill inte ha med sig hem så vackra bilder som möjligt från sin semester? Utan inslag av ovidkommande obekanta människor eller tråkiga skräphögar.

Men summan av att vi alla agerar på det här sättet blir förödande. De vackraste platserna förstörs. Renkalvar stressas ihjäl.  Så vad ska vi göra åt det? Till att börja med tycker jag att vi ska försöka bli mer ärliga när vi postar inlägg från våra resor. Även om vi kanske inte vill fotografera köerna och skräpet, kan vi ju i vart fall berätta om det i bildtexten. Istället för att rada upp superlativen eller bara rakt av häva att resmålet ”levererar”.

P.S. Det här inlägget har jag laddat upp förut, men på grund av tekniskt strul försvann det till papperskorgen. Enda sättet att få tillbaka det i bloggen var att kopiera hela koden till inlägget och ladda upp det som ett nytt inlägg. Suck.