Den här fyren på en klippa någonstans i Grekland, på båtresan mellan Atens hamnstad Pireus och den kykladiska ön Naxos, får symbolisera alla de där ögonblicken. De som passerar i livet, som du kanske, möjligen, i bästa fall, eller i sämsta -jag vet inte, fotograferar. Men som du sedan bara lägger till handlingarna.
Sällan hamnar de på sociala medier. Sällan blir de till blogginlägg. Just den här bilden fick bli ett undantag.
Och aldrig att de där ögonblicken är något du berättar om när du kommit hem. ”Och vet ni! När vi åkte båt i Grekland såg jag en fyr på en klippa!” har ingen någonsin sagt på en fikarast på jobbet.
Är inte det lite orättvist mot alla de där ögonblicken som inte sticker ut tillräckligt mycket för att bli ihågkomna? För många av dem är ju faktiskt ganska fina ändå.
Halloj världen! 
De där fina ögonblicken, de som man minns inom sig känns för mig ofta lite privata och jag tror ingen annan vill vare sig se eller läsa mina tankar … och därför hamnar de inte på bloggen – ja, inte på min i alla fall …
Så kan det vara!
Jag tror att Anki har en poäng där. Allt vill man inte dela med sig. Man lägger den till handlingarna skriver du, men det är kanske minnesbanken, den med de lagrade ögonsblicksbilderna som ingen annan har tillgång till, utom kanske den/de du upplevde stunden med. Vacker bild!
Jo och efter hand bleknar alla dessa ögonblick. Tack!