Kategoriarkiv: Karlshamn
Höstdepp?
Just nu passerar pågatåget Mörrumsån. Det är bedårande vackert i morgonljuset men jag känner mig nedstämd.
Igår promenerade vi här. Ån flöt stilla. För att vara Mörrumsån. Som annars är mer som än norrländsk älv än en å. Vi såg en mysko anka, som visade sig vara en myskanka. Päron föll i drivor från ett träd vid åkanten. Annars var allt lugnt. Det kändes bättre för en stund.
Men nu är deppigheten över mig igen. Kanske är jag bara morgontrött? Kanske är det svårigheten i att hitta in i en ny roll på jobbet? Eller är det hösten som ska komma? Nu när sommaren sjunger på sista versen?
Kanske är det en höstdepp på gång?
Under årstider, Blekinge, Karlshamn, mitt jobb, natur, personligt, resor, vackra platser
Nära havet vill jag bo
Det händer ganska ofta att jag längtar bort från Karlshamn. Att jag vill lämna för kortare eller längre resor.
Men det händer också att jag längtar efter att flytta härifrån för gott. Det finns så många andra platser att se. Så många andra platser att bo på.
Ibland längtar jag ifrån Karlshamn. Andra gånger, som en stilla vacker sommarkväll, fattar jag inte varför jag skulle vilja lämna den här platsen överhuvudtaget.
Och hur det än blir med resor och bostadsort i framtiden. En sak vet jag: Nära havet vill jag bo…
Rosor i Karlshamn
Den som reser till Karlshamn så här års kommer att få se rosor i Karlshamn så här års.
Här ett litet urval.
Vägen som är mödan värd
Jag kom att tänka på en dikt av Karin Boye idag. Och visst är det vägen som är mödan värd!
Idag har jag jobbat hemifrån. Det berodde på att jag hade en tid hos sjukgymnasten. Äntligen hade jag tagit mig tid!
Sjukgymnast från Luleå
Landstingets sjukgymnastik i Karlshamn finns i Asarum. Min sjukgymnast visade sig för övrigt vara från Luleå, där jag bodde fem år som student. Så vi hade en del att prata om utöver min onda rygg. Om snö, åkerbär, mygg och sånt som hör Norrbotten till. Och om våren som aldrig kommer. Där. Men som är så mycket finare här nere i Blekinge. Och bokskogarna som vi har här. Med vitsippor och kaprifol. Och skärgården som finns på båda platserna. Jag fick för övrigt diagnosen ”gamnacke” och påbörjad ”likstelhet”. Jo; han skojade så klart. Diagnosen hade ett fint namn på latin, som jag redan glömt.
I rörelse
Jag cyklade dit. På vägen stannade jag till för att fotografera cykelvägen. Och grönskan. Och jag kom då att tänka på ett par strofer ur dikten ”I rörelse” av Karin Boye:
”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Jag älskar den dikten. Bara rubriken är underbar. Att vara i rörelse är bland det bästa som finns. Särskilt att vandra eller åka tåg.
Nu ska väl diktens färd snarare tolkas som en metafor för livet, än som en fysisk resa i geografin, tänker jag.
Men för mig är det just det som är så fint med den här dikten, och inte minst just de här stroferna. Att jag gillar budskapet i både den bokstavliga och den överförda betydelsen av orden.
När vägen är målet
Resor som är rundresor tycker jag är de bästa resorna; som tågluffar, bilsemestrar, båtluffar eller jordenruntresor (ja, ja, jag har ”bara” gjort en, men ändå). Att ända in i mål ha något nytt att se fram emot att få upptäcka. Att ha så många mål längs vägen att vägen blir målet som är mödan värd.
Resten av färden
Och ska jag orka med alla sådana resor jag vill göra under resten av färden, ja då får jag se till att göra de där övningarna med armarna i kors, sittandes på en bok som är exakt två centimeter tjock, tre gånger om dagen och därtill promenera varje dag. Så att inte den där fysiska ”likstelheten” övergår i en psykisk. Men att jag tvärtom blir rörligare och har mindre ont. Ett mål om något att ha med sig längs vägen.
Mieån, vid Janneberg, sedd från cykelbron. En bit av Blekinges frodiga natur.
Att verkligen leva
Jag kom att tänka på Harry Martinsson i kväll: Nässlorna blomma, vägen ut och Aniara. Särskilt vägen ut. Vägen ut. Vägen ut.
Jag hittade en dikt på nätet av nämnda författare. ”Att verkligen leva.” Den börjar:
”Att verkligen leva är att våga välja sina vyer
mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.”
Det ligger verkligen mycket i det.
Tidigare i kväll valde jag vyerna vid Sternö Sandvik. Vägen ut. I det lilla.
Karlshamns kastell i syrenernas tid
Igår gjorde vi en utflykt till Karlshamns kastell. Just nu är bästa tiden på året för en utflykt dit.
Det var en gång
Innan Karl XI grundade Karlskrona som Sveriges främsta flottbas så hade hans pappa Karl X försökt sig på samma typ av äventyr i Blekinge, som då nyligen blivit svenskt.
På Frisholmen
Sveriges nya flottbas anlades först på Boön utanför tidigare Bodekull, som då döptes om till Karlshamn, men flyttades sedan till Frisholmen som i sin tur döptes om till Karlshamns kastell. Allt detta hände på 1600-talet.
Sommarteater
På Kastellet är det varje år sommarteater med olika familjeföreställningar.
Syrenerna
Men mest känt är nog ändå kastellet för alla sina syrener. I stort sett varenda buske på hela ön dräller det just nu av vita eller lila blomsterklasar.
Lunch
Ett par strandskator cirklade över ön i går oroade av de många besökande söndagsgästerna. Syrenerna doftade ljuvligt.
Vi hade med oss matsäck med lite lunch-tapas som vi åt ute på ön. Andra år har vi brukat äta en våffla vid kaffestugan på ön som drivs av Lions men igår var det lite väl fullt med gäster där.
Mors dag
I år blev det en söndag tidigare, men vi har ofta åkt ut till Kastellet på mors dag.
Det är mors dag nu på söndag. Som väderprognoserna ser ut just nu ser det ut att bli fint väder. Så om både du och din mamma bor i närheten av Karlshamn och inte har några andra planer för söndagen redan: varför inte ta med henne ut på Kastellet för att andas in frisk havsluft blandad med syrendoft?
Fram till och med söndagen den 17 juni går båten M/F Anemon från skärgårdsterminalen i Karlshamn, som ligger intill där glassbåten förr låg vid kajen intill korset Hamngatan/Lotsgatan, endast på söndagar och helgdagar mellan kl. 12.30-16.25, var 20:e minut. Dessa turer åker du gratis med ut till ön. Sista avgången från Kastellet är klockan 16.15.
Från den 21 juni kommer sommartrafiken igång med ett annat schema.
Boön och Sternö
Idag blev det en utflykt i det soliga försommarvädret till Boön och Sternö.
Cyklade
Vi cyklade alla fyra hemifrån Karlshamn till Boön där vi ställde våra cyklar på andra sidan bron för att vandra runt ön. Med oss hade vi lunch som vi fikade på en vindstilla plats med utsikt över havet.
Vandrade
På den lilla ön blommar nu slån och en enstaka trift hade också redan börjat blomma.
Badade
När vi var färdiga med Boön ville 12-åringen hem medan 14-åringen ville vidare till Sternö Sandvik för att doppa sig. Så vi delade på oss. Det blev 14-åringens andra dopp i havet för i år. Stollerier, om du frågar mig, men han är gammal nog att stå sitt kast och får så klart doppa sig om han vill.
Och cyklade igen
På hemvägen cyklade vi igenom den nyss utslagna bokskogen, förbi kraftverket med de tre skorstenarna som finns i reserv för dagar då det råder elbrist i landet. Det gjorde det inte i dag. Så ingen rök kom ur skorstenarna.
Solnedgångsutflykt till Sternö Sandvik
Det blev en solnedgångsutflykt till Sternö Sandvik ikväll. Jag och Anders kollade på solnedgången. Pojkarna spelade boll på gräsytan mellan parkeringen och havet.
Under Blekinge, Karlshamn, natur, resor, vackra platser
Vandring till Sternö tur och retur
Idag har jag och min Anders vandrat från Karlshamn till Sternös klippor, genom bokskogen, förbi Altare hall, det vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt och badviken Sternö Sandvik och hem till Karlshamn igen.
Till Sternö
När vi sätter oss ner på varsin sten ute vid havet på Sternös av inlandsisen mjukt rundade klippor har vi promenerat via Hinsetunneln, vidare på gång- och cykelvägen ut mot Södra Stärnövägen, över Oljehamnsvägen och vidare ut längs Södra Stärnövägen fram till den delar sig vid Boövägen. Där såg vi en rådjursbock röra sig inne i skogen innan vi vandrade vidare mot Stärnö Vindhamn. Men strax innan småbåtshamnen tog höger in på en skogsväg som vid en p-plats övergår i en stig ner mot havet.
Väl nere på klipporna vid havet äter vi tunnbrödsrullar med rostbiff och potatissallad. En klassiker från studietiden i Luleå. Till det dricker vi te med mjölk ur termos.
Hav och bokskog
Vi vandrar vidare på stigen västerut längs havet, delvis över klipphällar och stenar nere vid vattnet men mest genom bokskog.
Träden har precis börjat slå ut. I bokskogen fungerar det så att de små träden slår ut först innan de stora jättarna väcklar ut sina lövverk. Jag tänker att evolutionen har ordnat det där bra. På så sätt får de små chansen att fylla på med lite extra energi innan de stora träden skuggar bort det mesta av solljuset. De stora och starka står tillbaka några dagar till förmån för de mindre och svagare. Till gagn för artens överlevnad. Det är vackert.
Altare hall
Vid Altare hall, ett stort flyttblock vänder vi in mot halvöns mitt och det gamla vattenfyllda stenbrottet vid Stolta slätt. Men först stannar jag för att fotografera stenblocket ur olika vinklar. I den första vinkeln tycker jag att stenen har formen av ett björnhuvud.
Det sägs att stenen har fått sitt namn efter en engelsk båt som hette Altáre som 1679 gick på grund här.
Sternö Sandvik
Vi vandrar runt stenbrottet innan vi fortsätter till badplatsen vid Sternö Sandvik och sedan vänder hemåt igen förbi kraftverket. Flera gånger under utflykten ser vi små söta skogsmöss och nästan hela tiden hör och ser vi fåglar: koltrast, gäss och näktergal bland annat. De senare ser vi dock inte. Bara hör.
Totalt 12,5 km vandring blev det.
Strandpromenaden i Karlshamn
Vi bor i en turiststad. Jo. Karlshamn är faktiskt en turiststad i det lilla. Och en av den lilla Blekingestadens främsta tillgångar är Vägga strandpromenad.
Färgerna exploderar
Tiden rinner så fort nu. Allt det gröna och alla de andra färrgerna exploderar som ett fyrverkeri. Det du fotograferar den ena dagen är gamla nyheter nästa.
Strandpromenaden
I söndags promenerade vi i alla fall längs strandpromenaden i Karlshamn.
Från rökeriet
Först gick vi genom Rosengården, längs Väggavägen och sneddade via motionsspåren genom bokskogen vid idrottsplatsen ner till Vägga rökeri.
Därifrån promenerade vi tillbaka till utvandrarmonumentet vid Näsviken via strandpromenaden.
Här är några bilder från den promenaden (iPhone only):
När jag tog chansen i VA-branschen
Det här är historien bakom hur jag kom in i VA-branschen och dessutom helt ostylad hamnade på affisch och reklamfodrar för denna min bransch.
Jag var bara 30 år när jag för drygt 20 år sedan blev VA-chef i Karlshamns kommun. Alltså chef för den av kommunens verksamheter som idag brukar kallas kommunala vattentjänster men som då oftast kallades VA-verket. Vatten och avlopp.
Ingen förstahandskandidat
Jag hade en stor smula tur som fick jobbet. Redan på intervjun kände jag utifrån de intervjuandes engagemang att jag inte var en förstahandskandidat. De fackliga representanterna verkade dock uppenbart vara mer intresserade av mig än vad arbetsgivarrepresentanterna verkade vara och jag höll så klart god min trots att jag kände vart åt det lutade.
Jag minns att den anställande chefen – som jag sedan kom att tycka var en mycket bra chef – till och med frågade kommunens personalchef om de verkligen behövde luncha med alla kandidater. Men jo, så skulle ske. Alla skulle behandlas lika. På luchen pratade förvaltningschefen och personalchefen mest med varandra. Mest pratade jag med de fackliga representanterna då också. Men jag lyckades vid något tillfälle komma in i samtalet mellan de båda cheferna genom att ställa följdfrågor om processen kring att ta fram investeringsbudgeten. Något som jag både var riktigt nyfiken på och också förstod att den anställande förvaltningschefen var uppfylld av just då. Hans nästa möte efter lunchen var med ekonomichefen i kommunen och skulle handla om just nästa års investeringsbudget och det var – utgår jag ifrån – en av anledningarna till att han helst hade sluppit lunchen med mig. Han hade velat förbereda sig mer inför det mötet.
Oegentligheter
Jag kan ha förståelse för det. Investeringsbudgetar är viktiga saker och jag har i efterhand förstått att de före mig intervjuat en kandidat med mycket mer erfarenhet som hade gjort ett mycket gott intryck. Men att det vid referenstagningen senare visade sig att han varit inblandad i någon typ av oegentligheter på sin förra arbetsplats. Och då stod jag näst på tur i listan över kandidater.
Och så kom det sig att jag redan vid så unga år blev ansvarig för att leda något så spännande som att producera och distribuera vårt viktigaste livsmedel – kranvattnet och dessutom ha hand om en av de allra viktigaste miljövårdsinsatserna i samhället: den kommunala avloppshanteringen.
Ännu mer tur
Nästa tursamhet i mitt yrkesliv var att jag ganska snabbt blev invald i branschorganisationen Svenskt Vattens styrelse. Organisationen hette för övrigt då fortfarande VAV (Svenska vatten- och avloppsverkföreningen) men den kom att byta namn under min tid i styrelsen. Att jag blev invald där berodde på att en av de andra VA-cheferna i Blekinge satt med i valberedningen och föreslog mitt namn. Att han hamnat i valberedningen berodde nog i sin tur på att han varit mycket aktiv och driftig i organisationens kommittéarbete. Så ledde det ena till det andra och jag kom att bli representant i styrelsen för de yngre förmågorna i branchen.
Infofolder
Något år senare, när jag hunnit bli 33 år, skulle Svenskt Vatten ta fram en informationsfolder i syfte att locka ungdomar till de utbildningar som kan leda in mot just VA-branschen.
Jag gick med på att bli intervjuad och fotograferad. Fotograferingen skulle ske i anslutning till ett av styrelsemötena så att jag skulle slippa åka upp till Stockholm två gånger eller de bli tvugna att skicka ner fotografen till Karlshamn.
Det var bara det att jag glömde bort fotograferingen inför resan. Så kom det sig att jag fotograferades i sliten tröja, slitet hår och utan make up. Den där tröjan var för övrigt min sommarfavorit i flera år och därför hade den blivit väl sliten.
När sedan fotografiet och mina citat slogs upp stort på en roll up och jag blev någon slags affisch-flicka på en stor VA-mässa kändes det faktiskt bara pinsamt.
Uppblåst
Där stod jag, både oerfaren och ostylad och såg ut som en uppblåst uppkomling som inte begrep sin egen litenhet. Det gjorde jag kan jag säga. Begrep min litenhet. Och skämdes som en hund inför branschens alla erfarna medarbetare som gjort så många stora insatser genom många år utan att någonsin lyftas fram på några affischer.
Dessutom tyckte jag att det var fruktansvärt pinsamt att jag inte ens hade försökt snygga till mig inför fotograferingen.
Nåväl. Så här långt senare kan jag tycka att jag i alla fall ser ung, glad och pigg ut på den där bilden.
Under Karlshamn, livet, mitt jobb, personligt
Julkort från Karlshamn i mars
Så här års förväntar vi oss vår här nere. Inte vårvinter. Vacker som ett vykort. Eller snarare ett julkort.
Som att vandra omkring i ett tredimensionellt julkort är det. Ett julkort från Karlshamn i mars. Bakvänt och ovant. Men vackert.
Boön en lördag i mars
Fotopromenad igår. I långsam, långsam takt. Till Boön. Och Boön runt.
Mitt Sverige 2017 på Instagram
Jo, jag har också gjort ett sådant där kollage med mina mest gillade bilder på Instagram 2017. Som vanligt noterar jag att det mest är bilder från Sverige som hamnar på listan över mina populäraste bilder. Här har jag lyft bort en utlandsbild som lyckades ta sig in på listan. Lyft in ytterligare en Sverigebild och sorterat bilderna efter årstiderna istället.
Bilderna i kollaget
Karlshamn i dimman fotograferade jag vid Sparbanken i slutet av januari. Paret på bilden bidrar till stämningen i bilden. Liksom lamporna och vinterbelysningen i träden. Ljuset som sprids i dimman.
Stationsbyn i Björkliden med Lapporten i bakgrunden fotograferade jag i april när vi var på skidsemester i Lapplandsfjällen. Röda stugor, snö och Sveriges kanske mest kända fjällvy.
Det ensamma trädet på Vesan i Blekinge fotograferar jag ofta från tåget när jag pendlar mellan hemmet i Karlshamn och jobbet i Kristianstad.
En kvinnas händer och mobiltelefon när hon fotograferar de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm blev min allra mest gillade bild på Instagram 2017. Den är fotograferad dagen efter Lapporten i vinterskrud. Handskens och kappans färger går ton i ton med trädet. En bild att känna igen sig i för alla som liksom jag trivs med att fotografera och dela med sig av vackra ögonblick.
En rönn i knopp i solnedgången vid Stärnö Sandvik i Karlshamns kommun när försommaren var som vackrast. Den första skira grönskan i en bokskog. Också den på Stärnö i maj månad.
En röd stuga speglar sig i vattnet vid sjön Näkten i Östergötland en vacker sommardag i slutet av juli månad.
Lapporten igen men nu i sommarskrud i början av augusti månad. Min familj, min sambo och våra pojkar som fjällvandrar. Men vi kallade det ”promenad” eftersom minstingen inte ville fjällvandra.
Och så några höstlöv mot ett plank längs en gata hemma i Karlshamn. Då hade det hunnit bli oktober månad.
Min Sverigebild
Den bilden av Sverige som jag visar upp på Instagram stämmer i mångt och mycket med min inre bild av landet vi bor i. Eller i vart fall med det jag mest gillar med Sverige. Den vackra naturen och årstidernas skiftningar.
Jag tänker att om vi bodde i ett land där det alltid var varmt och skönt skulle vi inte uppskatta det på samma sätt som vi nu uppskattar sommaren när vi har blöta och kalla vinterdagar att jämföra med. Men också i detta blöta och kalla finns det, i alla fall ibland, något vackert som jag inte helt skulle vilja vara utan.
Snabbrepris: sommaren 2017
Jag sitter på tåget. Regndroppar rinner på fönsterrutan. Snett nedåt i en diagonal mot tågets färdriktning slingrar de sig likt små ormar som tar sig fram med ryckiga och koordinerade rörelser. Utanför rutan faller mörkret. Det är onsdag kväll och idag kom något som liknar höst till Skåne och Blekinge. Regn och blåst. Till natten har de lovat storm. I morgon bitti ska tågen vara inställda. Sommaren brukar räcka till halva september här nere. Jag tror att sommaren 2017 tog slut den här onsdagen. Vilken dag kunde vara bättre att blicka tillbaka på sommaren som gått? Så här kommer snabbreprisen:
Halva maj
Sommaren börjar i min del av landet vid halva maj månad. Den 14 maj, dagen innan månadens mittpunkt, fotograferade jag den första skira grönskan i bokskogen på Stärnö. Där blommade samtidigt slån.
På Kastellet blommade syrenerna. Båda dessa vackra platser finns hemma i Karlshamn.
Under andra halvan av maj bokade jag också en charterresa för familjen för första gången på tio år och skrev ett blogginlägg om bokningsupplevelsen med rubriken ”Skärpning Vingresor!” Det blev sommarens mest lästa inlägg här på bloggen med 1762 sidvisningar. Tyvärr var det inte lika många som läste om hur Ving sedan rättade till problemen.
Den mest uppskattade bilden av mina på Instagram denna sommaren var en solnedgångsbild med knoppande rönnbärsblommor från Stärnö Sandvik:
Juni
Den ljusaste av årets alla månader blev ändå inte ljusast för oss. Det blev augusti. Men mer om det sen, I juni firade vi min svägerskas 50-årsdag både i förskott på Villa Fridhem utanför Norrköping och på själva födelsedagen, i Port de Soller på Mallorca. Till Mallorca reste vi annars med Vingresor tack vare den där struliga bokningen ändå och bodde vid Playa de Muro som är en del av Mallorcas längsta sandstrand som börjar vid Alcudia och slutar en bra bit längre bort efter en lång sträcka fin naturstrand utan hotell. Turkost hav. Varma vindar. Besök i olika byar och badvikar. Och fågelskådning. Bland annat.
Samma månad hade vi tidigare firat midsommar. Så klart. Med samma goda vänner som vi alltid brukar fira tillsammans med. Vi hade också vandrat vi en mil Sternö och Boön runt. Och vi hade gått ett varv runt Lilla Kroksjön och tagit sommarens första dopp. Samt besökt Sveriges vackraste strand som går från Stenshuvud till Knäbäckshusen på Österlen i Skåne. Bland annat.
Juli
Den dagen som vi kom hem från vår vecka på Mallorca plockade jag av en skål med gula hallon från vår lilla hallonbuske här hemma. Det hade hunnit bli juli månad. En månad med mycket vardag det här året. Jag pendlade till jobbet och tillbaka. Någon gång fotograferade jag det där trädet som jag för några år sedan fotograferade nästan dagligen. Det blir inte bra bilder längre, med den mobilkamera jag har nu. Det går inte att helt undvika reflexer i tågfönstret. Trist. Men det är så livet är. Möjligheter kommer och möjligheter går. Att kunna fotografera fina morgonbilder från tåget är trots allt ingen stor sak i världen.
Att jobba på ett kommunkontor i juli månad är väldigt lugnt. Inga möten. Å andra sidan får alla som jobbar ta tag i det som händer även om det gäller sånt som du normalt inte har hand om. Omväxlande. I juli stängde Tivolibadet i Kristianstad så jag motionssimmade utomhus, på Väggabadet hemma i Karlshamn istället. Sedan blev det Östersjöfestival och en vecka senare var det äntligen semester lite mer på riktigt. Vi började den hemma hos mina släktingar i Östergötland.
Augusti
Vi drog vidare med tåg till de svenska lapplandsfällen. Till ljuset. Det var ljusare här uppe i augusti än hemma i Blekinge vid midsommartid. Vi vandrade i Abisko och åt gott. Kollade in alla sommarblommor i skidbackarna i Björkliden. Åt gott där också. Fortsatte med tåg till Narvik där vi brsökte krigsmuséet. Där trillade pengen ner. Plötsligt förstod jag varför Narvik är så fult, trots att det ligger så naturskönt. Det blev ju sönderbombat under kriget. På grund av den svenska järnmalmen. Sedan körde vi bil ut på Lofoten och bodde tre nätter i stuga där vid en mycket vacker strand. Vattnet var turkost men iskallt. Sedan åt vi lunch i Oslo innan vi flög vi till Sardinien. Där var vattnet också turkost. Men betydligt varmare.
Halva september
Vi har hunnit med att besöka Tjärö. 13-åringen badade i havet där. Samma kväll åt vi kräftor. Vi har också plockat svamp. Och besöt släkten i Svedala. Och så har vardagen rullat igång igen med jobb, tågresor, träningar och läxor. Och trädet. Som jag allt mer sällan bryr mig om att försöka fotografera. Men någon bild har det blivit.
Och nu höst
Så blev det torsdag den 14 september. Det blev ingen storm. Vädret blev riktigt hyggligt. Men tågen ställdes in ändå. Ersättningsbuss kom först efter två timmars väntan vid ”hållplatsläge A”. Suck! Men fram kom jag till slut och nu har jag jobbat ännu en dag, även om den blev kort. Vädret växlade på eftermiddagen och kvällen. Solglimtar och regn. Och nu har mörkret fallit än en gång.
Kanske att det inte riktigt fullt ut är höst än. Men det är heller inte riktigt sommar. Limbo.
En sommar går så fort! Men hösten är också en fin årstid. Med svampplockning och löven som skiftar färg till gult och rött. En varm och stilla höstdag kan vädret till och med vara så fint att vi kallar det för brittsommar. Sådana dagar vill jag ha många av den här hösten!
Idén att göra en snabbrepris på sommaren i form av ett blogginlägg hittade jag här.
Under årstider, Blekinge, Karlshamn, Kristianstad, livet, mitt jobb, natur, resa med barn, resor, Skåne, sommar, vackra platser, Vandra
Skandal Pågatågen, Öresundstågen och Blekingetrafiken! Och Trafikverket!
Det blev ingen storm. Men tågen ställdes in ändå. Jag har nu väntat på stationen i Karlshamn i över en och en halv timme på en ersättningsbuss som inte kommer. Bussar mot Karlskrona kommer med jämna mellanrum. Men inga bussar mot Kristianstad.
Fint väder
Tur ändå att det är fint väder. Synd att varken Arriva som kör Pågatågen, Transdev som kör Öresundstågen, Blekingetrafiken eller Skånetrafiken har noterat det. I högtalarna ropas det ut att tågen är inställda och ersättningsbussar ska komma. ”Vid hållplatsläge A”. Det är där jag tillbringar min morgon. Ingen information får vi om varför bussarna inte dyker upp. Trafikverket infoskyltar på stationen fungerar inte. ”Tillfälligt avbrott”, står det på dem. Blekingetrafiken hemsida ligger nere. Inte svarar de i telefon heller. De kunde ställa in dagens morgontågtrafik redan vid lunch i går men manna upp växeln klarade de inte av.
Ordnar själva
Här står många pendlare hela morgonen. Efterhand droppar de av. Ordnar transport själva. De flesta tar väl bilen gissar jag. Min familj har bara en bil och den är med min sambo på hans jobb i Ronneby.
Missar flyget?
Nya resenärer kommer till efterhand som andra droppar av. Det står en grupp resenärer med resväskor som gissningsvis ska med flyg från Kastrup. En i sällskapet med de stora väskorna pratar i telefon. En bil dyker upp. Det verkar som att de fått tag på skjuts. Jag hoppas att de hinner med sitt flyg.
Skandal
Det har nästan gått nära två timmar timme när det äntligen dyker upp en buss mot Kristianstad. Då har minst fem, kanske sex bussar stannat till på väg mot Karlskrona. En mindre skandal, är det faktiskt, att det är så här med tågtrafiken i Blekinge efter varje vädervarning.
Gräv!
Någon journalist borde gräva i vem på Blekingetrafiken som gått med på att vädervarning ska räknas som force majeure. Dåligt väder är så klart orsak att ställa in trafiken. Men en väderprognos som inte slår in kan knappat vara det! Och samma journalist borde gräva i vem som tjänar pengar på att inte skicka tillräckligt med bussar istället för att köra med tågen som vanligt.
Hur många timmars försening blir det?
Återstår nu att se hur lång tid det tar att komma till Kristianstad. Jag var på stationen klockan sju i morse. Det är tveksamt om jag hinner till det möte som börjar klockan 10. Frågan är väl närmast hur mycket efter mötets start som jag kommer. Normalt är jag på jobbet klockan åtta. Suck.
Uppdatering: Det har nu visat sig att det som händer är Trafikverkets fel. Jag tycker ändå att detta med ersättningsbussar kunde fungera betydligt bättre. Och inte minst informationen. Om nu trafikverket ställer till med detta tycker jag att de borde lägga in ersättningsbussarna i sitt informationssystem, så att resenärerna får veta, säg plus minus tio minuter, när de kommer. Att stå och vänta två timmar utan att få någon mer info än ”ersättningsbuss” är väldigt drygt.
Tjärö borde kanske heta Kärö?
I lördags var vi på Tjärö med goda vänner. Ett kärt återseende. Både av vännerna och av ön. Tjärö är en kär ö. De nya ägarna har satsat. Ny brygga med ny restaurang och reception. Det är jättefint. Ändå känner jag ett visst vemod. Jag som brukar gilla att saker förändras. Förbättras. Här ute på Tjärö kan jag ändå inte låta bli att sakna det som en gång var.
Tjäröbåten från Järnavik
Vi tar båten från Järnavik. Tydligen är det någon ny regel som säger att de inte får ta fler än 30 passagerare åt gången om det är en besättningsman. Vilket det är idag. Så vi får vänta en halvtimme. Du betalar båteresan tur och retur först när du är över på ön. 80 kronor för vuxna och 20 kronor för barn. Överfarten går numera snabbare än tidigare eftersom båten lägger till i småbåtshamnen istället för vid den gamla bryggan.
Restaurangen
När vi har betalat för överfarten i receptionen börjar vi med att äta lunch i den nya restaurangen på den lika nya bryggan. För den som känner sitt land påminner de nya byggnaderna kanske mer om västkusten än om Blekinge men passar ändå in i skärgårdsidyllen här. Det är två rätter att välja från lunchbuffén och jag väljer spätta med räkor. Det smakar mycket bra. Det är soldis. Vi sitter på trädäcket. Barnen för sig vid bordets ena ände. De börjar bli stora. Snart är de vuxna. Under dagen planerar de en resa de vill göra tillsammans till Kalifornien. Vår förstfödde börjar fundera på hur han skaffar pengar till resor. Anders svarar: ”Du får skaffa ett jobb”. För oss vuxna känns det fortfarande avlägset att de skulle resa ensamna men åren går fort.
Gamla huvudbyggnaden
Tekniskt sett har vi fortfarande inte gått i land på Tjärö eftersom vi fortfarande befinner oss på bryggan. Men efter maten går vi upp på ön. Vandrar mellan ekar och röda hus med vita knutar. På ett av husens fönsterkarm ser jag en fjäril som jag inte vet vad den heter. Hela ön är naturreservat så kanske att det är en raritet?
Hotellrum
De andra i sällskapet går ner för att testa hästskokastning och andra grenar längs en mångkampsbana. Men jag dröjer mig kvar och kollar in den gamla huvudbyggnaden där restaurang och reception förut låg. Det ser ut som att de nya ägarna håller på att ställa i ordning hotellrum här. Som komplement till det sedan länge existerande vandrarhemmet, tänker jag. Det är säkert klokt. Och jag skulle gärna prova att bo här ett par nätter. I den nya hotelldelen eller i någon av vandrarhemsdelarna.
Vemod
Det tänker jag varje gång vi är här. Att jag skulle vilja övernatta. Ändå blir det inte av. Bara en gång har vi övernattat. Det är många år sedan. Före barnen. Det var på den gamla STF-tiden. Det här var nämligen Svenska turistföreningens flaggskepp. Det var den enda turiststationen utanför fjällvärden. Men nu är STF-skyltarna nerplockade. Märkena där de suttit finns kvar. Där är det faluröda mindre solblekt. Och jag känner det där vemodet som jag inte vet riktigt varifrån det kommer. Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat.
Grottor
Vi promenerar vidare på stigen vi gått så många gånger förut. Men vi känner inte riktigt igen oss. Har de tagit ner träd? Flyttat stenar? Ändrat stigens sträckning? Men så är vi tillbaka på känd mark igen. Vi sätter oss vid den där grillplatsen under den utskjutande klippa där det är lätt att fantisera att människor slagit läget allt sedan jägarstenåldern. Kanske för en nattlång rast. Men den här gången tänder vi inte elden. Vi fikar medhavd eftermiddagsfika. Några av barnen letar sig igenom det lilla grottsystemet.
”Badplats”
Vi går bara en liten sväng till. Jag plockar några björnbär och stoppar i munnen. Mörksvarta, mjuka och söta. Min förstfödde vill tvunget ta sig ett dopp. Platsen är markerad som badplats på kartor över ön men attraktiviteten för det ändamålet är väl sådär, om jag ska vara ärlig. Men 13-åringen kommer i. Doppar sig till och med två gånger.
Kärö
Det är dags att lämna ön för den här gången. Tjärö är en kär ö. Kanske borde den rent av heta Kärö?
Under barn, Blekinge, Karlshamn, natur, resa med barn, resor, vackra platser
