listor · resor · tåg

12 saker du aldrig glömmer från 80-talets tågluffar

Tågluffade du någon gång på 1980-talet? Det gjorde jag också! Flera gånger, faktiskt. Och även om mycket från de där resorna har börjat leta sig in i minnets allra dunklaste vrår så finns det saker från den där tiden som jag aldrig glömmer. Och det tror jag inte att du heller gör! Här listar jag tolv sådana ting:

1. Tågluffarkartan

Minns du hur vi gjorde innan den digitala tiden? Minns du hur vi åkte in till närmaste järnvägsstation – för min del var det Norrköpings C – för att hämta ”tåg till utlandet”? Den var tjock som en hel bok, trots att den bara var en tidtabell. Där i fanns avgångs- och ankomsttider för ett urval tågsträckor i Europa. Och den blev sedan vår viktigaste hjälp när vi planerade våra tågluffar.

Den och, så klart, tågluffarkartan – en utvikningsbar folder med Europas viktigaste järnvägslinjer.

Kanske hade du också, som jag också köpt den gröna bok från bokförlaget Wilmaguide som handlade om att tågluffa i Europa och som kort beskrev de viktigaste destinationerna? Själv använde jag dessutom några charterkataloger som jag hämtat på en resebyrå som underlag när jag planerade inför tågluffarna.

Ett utsnitt av tågluffarkartan – med en av resvägarna inritad.

2. Doften av järnväg

Den som har tågluffat på 1980-talet behöver inte ens veta att ordet kreosot betyder stenkolstjära för att minnas dess doft. En doft som påminner lite om doften av vanlig tjära men ändå är väldigt tydligt annorlunda mot den. En doft som för många av oss är doften av järnväg.

Järnvägsslipers av trä som var impregnerat med detta giftiga medel spred en särskild atmosfär i den europeiska sommarhettan på järnvägsstationer runt om hela kontinenten. En atmosfär av äventyr.

Allt eftersom slipers av trä har ersatts med sådana av betong har denna järnvägens speciella doft blivit allt ovanligare. Men då och då stöter du fortfarande på den. Och då kommer minnena tillbaka.

På stationen i Ventimiglia på 1980-talet.

3. Dunket mot rälsen

”Är det dunken emot rälsen, eller mitt hjärta som jag hör?” Så lyder en strof ur en kanske inte jättekänd låt från 80-talet. Oavsett om du har hört den sången, så minns du nog det där rytmiska dunket mot rälsen .

Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk…

På den tiden var inte rälsen helsvetsad. För att förhindra bildandet av solkurvor fanns det små glipor. Och på dessa glipor uppstod dunket.

En rytm att koppla av till på dagtid och vaggas till sömns av nattetid, på tåg runt om i Europa.

På väg mot Grekland genom dåvarande Jugoslavien.

4. Köerna på de stora stationerna

Oavsett om du hade hela din resa planerad när du gav dig av eller om planen var att improvisera efterhand: När du reste iväg var det i regel bara resans första etapp som var bokad och klar.

När tågluffandet var som allra populärast var det hundratusentals ungdomar som använde Interrail-kortet. Och hela tiden sedan starten hade resesättet blivit populärare och populärare. Detta gjorde att de europeiska tågbolagen lite började dra öronen åt sig. För allt fler sträckor genom Europa, särskilt på de lite snabbare Inter City-tågen, kom det därför att krävas platsbiljett utöver tågluffarkortet. Dessa platsbiljetter var inte jättedyra, men kravet ledde till långa köer på många av Europas största järnvägsstationer.

Att stå i dessa köer och oroa sig för om du skulle hinna med ditt tänkta tåg var en del av upplevelsen.

En gång blev vi lurade. Eller om det var ett ärligt misstag. I Barcelona lyckades i alla fall en kassörska sälja en platsbiljett till ett tåg som redan hade avgått när biljetten såldes. Vi skulle till Valencia men blev avkastade i Tarragona.

En platsbiljett från Barcelona till Valencia från den 19 juli 1987.

5. Rumsuthyrarna med sina pärmar

I många av de större städerna i Europa möttes vi tågluffare av rumsförmedlare redan på järnvägsstationen. De kunde representera ett hotell, ett vandrarhem eller privata uthyrare. Med sig hade de pärmar med bilder från boendet, erbjudanden om ”rabatter” och kanske en karta. De hävdade alltid att det de erbjöd var extremt prisvärt. Om du nappade följde de med dig till boendet.

Jag har minnen av ett par skräckupplevelser efter att ha följt med sådana där rumsförmedlare. En gång hamnade vi på ett hotell i Aten där stora och störande renoveringsarbeten pågick. En annan gång sprang vi ifrån en lägenhet i en betongförort till Prag som inte kändes helt säker att bo i.

Oftast brukade vi dock gå förbi de där rumsförmedlarna och själva leta reda på ett boende. Kanske ur vår guidebok. Och i regel var nog det klokast.

I Tarragona följde vi inte med någon rumsuthyrare. Istället tog vi första bästa tåg vidare till Valencia.

6. Billiga hotell och vandrarhem

Att tågluffa var inte bara ett sätt att resa. Det var också lite av en sport. En slags inofficiell tävling där det gällde att vara borta så många dagar som möjligt, men göra av med så lite pengar som det bara gick. Vi var dessutom unga och budgeten begränsad av hur mycket pengar vi kunnat skrapa ihop på sommarjobb innan vi gav oss av. Så det gällde att hitta billiga boenden.

Ofta var boendena ganska bra ändå, trots toalett i korridoren till exempel. Men ibland var de det inte. Som den där gången i Paris. Att hitta ett billigt hotell med lediga rum var inte helt lätt. Vi skulle bara sova en natt där innan vi skulle åka vidare med nästa nattåg. Men någon riktig sömn blev det aldrig. För på natten dök de upp. Myror i sängen. Väldigt många myror. Hu!

Att tvätta i handfatet på hotellrummet var också ett sätt att spara pengar. Här 1991.

7. Nattåg för att spara pengar och tid

Det var inte jättebilligt, men det var billigare än att bo på hotell och i regel billigare än att bo på vandrarhem också. Att köpa en platsbiljett i liggvagn. Alltså kunde du spara både tid och pengar genom att åka nattåg istället för att bo på hotell.

Särskilt jämfört med att bo i storstäderna var det prisvärt att åka nattåg. Just det var anledningen till att jag första gången kom till den franska staden La RochelleAtlantkusten. Den lilla staden låg nämligen på den tiden ganska precis en natts resa från Paris. Så varför inte? Och platsen visade sig vara en riktig lyckträff. Skaldjur. Fina stenhus. Härliga marinor. Och vid hamnen flera fina gamla befästningar. Sådana glada överraskningar kunde man få för att man åkte nattåg, egentligen mest för att spara pengar.

Pengarna, för övrigt, liksom pass, resecheckar och tågluffarkortet, förvarade jag under dessa resor i delad liggvagnskupé i en tygpåse runt halsen som ett sätt att minimera risken för stöld.

En stegen avslöjar att det är en liggvagnskupé. Resecheckar och pass i en tygpåse runt halsen.

8. Sittvagnskupéer som blev sängar

Ville du spara ännu mer pengar kunde du välja sittplats på tåget även på natten.

I alla tåg där det inte var obligatoriskt med sittplatsbiljett undvek vi att köpa sådana. För att hitta platser där du kunde sitta hela resan — något som var extra viktigt på natten — spanade vi på de små papperslappar som var fästade på varje säte med text som angav vilka sträckor den platsen var reserverad. Vi hittade alltid några säten som var oreserverade i vart fall större delen av den sträcka som vi skulle åka. Utom när tågen var överfulla. Då fick vi sitta på små fällbara pallar ute i korridoren. Det hände hände som tur var aldrig på natten, att vi behövde sitta så, vad jag kan minnas.

Vissa typer av sittplatser var däremot rena vinstlotten. Jag minns dem särskilt från Tyskland, men jag tror att de fanns på flera håll i Europa. Sittvagnarna med kupéer där sätena kunde dras ut så långt att de blev helt horisontella och mötte sätet mitt emot, om det också drogs ut.

På så sätt var det möjligt att få en god natts sömn även i sittvagn. Eller. Nåja. Det blev ju lite trångt. Men det gick i alla fall bättre att sova i de här vagnarna än i vanliga sittvagnar. Och ett särskilt fiffigt trick var att dra för gardinerna och låsa dörrarna för att få ha en hel kupé för sig själva.

Med oss i packningen hade vi påslakan som vi sytt om till sovpåsar som vi kunde krypa ner i.

Konduktör i Tyskland kontrollerar att tågluffarkortet är giltigt och rätt ifyllt.

9. Tågtoaletter med hål mot rälsen

Tågtoaletterna var kanske inte alltid så fräscha som du skulle ha önskat. Det var dessutom bäst att ha med sig en rulle toapapper i ryggsäcken ifall pappret skulle ta slut på tågets toaletter. Det var nämligen inte jätteovanligt att det gjorde det.

På den här tiden var det också vanligt att toaletterna var av den gammaldags sort som när de spolades helt sonika öppnade ett hål som fanns i botten av toalettstolen och som gick rakt genom tågets golv. Innehållet spolades bara rätt ut på spåret.

Do not use this toilet while the train is standing in the station”, och motsvarande budskap på olika språk var skyltat inne på de här toaletterna. Du kan ju begripa varför de inte ville att toaletterna skulle spolas inne på stationsområdena…

Och inne i själva stationsbyggnaderna var det i Sydeuropa inte ovanligt med en annan sorts toaletter av typen ”hål i golvet”, sådana där du behövde sitta på huk.

Utsikten från ett tåg på väg från Italien mot Österrike.

10. Hettan på tågen i Sydeuropa

En annan sak som var annorlunda mot hur det är idag var att tågen saknade luftkonditionering. I juli och augusti kan det bli mycket varmt i Sydeuropa. Tågen med sina stora fönster och ofta mörka inredning fungerade ju lite som solfångare också.

Ett sätt att få lite svalka var då att öppna tågets fönster. Det lilla övre fönstret var det som var öppningsbart. Inte sällan stod samtliga ovanfönster i vagnen öppna sådana heta sommardagar.

Utom när utomhustemperaturen steg över 37 grader. Och det hände faktiskt enstaka gånger. Jag minns särskilt ett tillfälle när vi åkte nattåg genom Portugal och jag försökte öppna tågfönstret men blev utskälld av medpassagerare. Jag förstod inte alls varför, förrän jag fick upp en liten glipa och fartvinden värmde mitt ansikte som en hårfön. Det var bara att snabbt stänga fönstret och stå ut med värmen. Och dricka mycket vatten.

Utsikt från ett skakigt tåg på smalspårig järnväg i Grekland.

11. Telefonautomater och postkontor

På den här tiden var det inte så lätt att komma i kontakt med dem därhemma. Ett sätt att höra av sig var att skicka vykort. Men det var inte ovanligt att de vykort vi skickade kom hem efter oss, trots att vi var borta i flera veckor.

Så du ville kanske ringa hem några gånger också för att berätta att allt var okej. Telefonautomater fanns det i regel gott om, men det var väldigt opraktiskt att försöka ringa internationella samtal från dem. Även om du la upp en hel rad med mynt så rasslade det bara till. Så snabbt svaldes mynten av automaten.

Ett alternativ var att gå till det centrala postkontoret i staden du befann dig i. Därifrån kunde du ringa internationella samtal och betala efteråt. Eller använda dig av collect call. Den som tog emot samtalet fick betala det.

Och fotograferade gjorde vi med film i kameran. Jag hade med mig ett par tre rullar och hade räknat ut exakt hur många bilder jag i snitt kunde fotografera per dag, för att filmen skulle räcka hela resan.

Paris på 80-talet.

12. Känslan av äventyr och frihet

Det kan ju låta som att det här med att tågluffa på 80-talet mest var elände, uppoffringar och besvär. Men så var det alls inte! För många av oss var de här de första resorna vi gjorde på egen hand som unga vuxna.

Att tågluffa var spännande och roligt. Att tågluffa var känslan av äventyr och frihet!

Vi mötte andra resenärer och lokalbefolkning. Vi fascinerades av alla dessa språk som talas i Europa och lärde oss att läsa de grekiska bokstäverna. Vi besökte storstäder, småstäder och badorter. Såg sevärdheter, vandrade i berg och badade i havet. Och även om vi inte hade någon budget för gourmetmiddagar så uppskattade vi att få smaka på Europa. Vi lärde oss att pizza som snabbmat i Italien säljs från stora plåtar och efter vikt. Och att dessa pizzor har tjock botten. Till skillnad mot de som serveras på ristorante. Vi lärde oss också älska italiensk glass – gelato. Och vi förvånades över att i Österrike panerade de till och champinjonerna. Och att de i England serverade ”chips” (alltså pommes frites) till precis allt. Och att i Tyskland fick man välja om man ville ha ketchup eller majonnäs till sina pommes. För att inte tala om hur förvånade vi blev över att det på Hamburg Hauptbahnhof såldes halvfrallor (brötchen) med rå köttfärs blandad med salt, peppar och rå lök (Hamburger mett) som frukostmat. Och hur gott det var!

Och kanske minns vi också att det var just på dessa resor som resedjävulen för första gången bet oss så där riktigt djupt att vi nu aldrig riktigt lyckas bli av med vår längtan ut i världen.

Ett glädjeskutt under en tågluff till Grekland 1986. Jag var 19 år.

Har du något ytterligare tågluffarminne från den här tiden?

Läs mer: 20 av de vackraste platser du når med tåg

16 kommentarer på “12 saker du aldrig glömmer från 80-talets tågluffar

  1. Vilken härlig beskrivning av tågluffaräventyret! Vi tågluffade aldrig, låg hela tiden fel i ålder. Men småsyskonen gjorde det och det är slående hur vykorten hem avspeglade deras personligheter. Den ena såg smuts, skärp och fulhet överallt, den andra skrev lyriska skildringar från samma resrutt. Kul att se bilder från den tiden, både på dig och dit ni reste!

    1. Ja, visst är det spännande med personligheter och hur det styr vad vi ser på ett resmål. Synd att du missade chansen att tågluffa på den tiden. Men kul att du gillade mitt inlägg! :)

  2. Jag åkte runt i England efter 9an (1987) på ett BritRail pass, innan jag sen åkte på fem ”vanliga” tågluffar, fast den sista (senaste?) var nåt slags zonkort egentligen, november-december 1995, bara jag, mellan vänners adresser, Danmark, Tyskland, Frankrike Spanien den gången.

    De riktiga tågluffarna var förstås sommarlov med kompisar, inga pengar till boende eller entréavgifter – kulturen fick vi ju i ändå i överflöd – så det var genuint luffarliv som gällde: sova på tåggolv, stationer, stränder, hos nya vänner, en sommarkonverterad skola, nej två, jag och en kompis bodde under guppet på en karusell i centrala Paris några nätter, och just i Paris blev det betalrum nångång också, fyra killar, en säng, och ett stormkök. Totalt 150 nätter och lite till (korten kunde förlängas, ni som minns ni minns!).

    Fokus låg på fester och leva billigt. Planeringsmässigt prioriterades längre sträckor nattetid. Snabbtåg var någonting vi alla ville undvika, man hann inte uppskatta någon eller något och ingen sömn, bara en massa tjafs om platsbiljetter och tilläggsavgifter.

    Roligt med alla språken. Nästan alla. För svenska ville vi inte höra.

    Jag packar lika sparsmakat sen dess. Släpar ogärna på nåt som antyder att jag är ute o reser, Jag bor där jag är för stunden och behöver ingen guide, tack. Vi var nog många som gick från tågluff till backpacker / traveller. Gärna resa billigt, men inte paketresor. (Nåja.) Frihetsbehovet göddes tidigt.

    1. Tack för att du delar med dig av din berättelse. Ja, även för oss blev nog nästa steg lite av backpacking även om vi då had jobb och bara kunde vara iväg upp emot fyra veckor som längst. :)

  3. Roligt att läsa dina resminnen från den tid! Jag tågluffade ensam 1977, det var en utmaning, men spännande! Kände igen allt du nämnde, saknade bara beskrivning av det som kallades ’sleep in’ – kunde vara en gammal villa eller en våning i ett hus i storstaden. Folk sov på golvet i sina sovsäckar, så många som fick plats tror jag, hettan var kvävande, – men billigt var det! Kanske billigaste övernattning som gick att hitta. 70 talet ja, på gott och ont!

  4. Oh ja, minns allt detta från tågluff 1982 och -83, mina första resor utanför Norden. Ett starkt minne var den intensiva manliga uppvaktningen i Sydeuropa. Först lite smickrande, men efter ett tag bara jobbigt.

    1. Ja, det kan jag tänka mig. Jag reste oftast med pojkvän. Endast en gång ensam. Och den gången fick jag uppleva lite av det där (trots att jag inte är blond). Förstår vad du menar. Men tror att blonda svenska tjejer hade det ännu tuffare.

  5. Hade kommit ner till Zagreb i Jugoslavien dagarna efter midsommar 91. Vi, eller mera jag än reskamraten, hade tänkt ner åt Sarajevo, Dubrovnik till, men annars var det ”fritt” ..
    Landet höll på att falla samman..
    Collect Call från huvudpostkontoret hem: ”.. KOM HEM DET ÄR KRIG !!..” skreks det i luren alltmedan perioderna ”dunkade”..

    Sedlarna med D-Mark lades längst ner i ryggan tillsammans med resecheckerna. Gamla WIen Westbahn var ett kaos. Jag drog österut till Budapest medan reskamraten åkte västerut mot Frankrike, Spanien och Portugal.

    Från Budapest blev det efter några dagar upp mot Tjeckoslovakien – också det ett land som inte längre finns som legalt subjekt- och Polen. Krakow med Auschwitz gav både kultur, historia och människans dårskap.

    Mot Dresden och Berlin och sedan ner mot München igen. Rhensträckan upp mot Amsterdam för att sedan rulla norrut mot Hamburg – Rödby – Puttgarten, Köpenhamn – Helsingör – Helsingborg och slutligen Göteborg. Lägg till 2 dagar hos en kamrats och dennes familjs oisolerade sommarstuga mellan Åsa o Frillesås med slappt sol och salt bad. Han skulle också hängt på men ”bangade ur” när nyheterna om det spända läget i ”Jugoslavien” kom tätare och tätare på nyheterna. Interrailkortet köptes dagen före avresa ! ;-)

    92 blev det inte av någon luff och sedan låg det hela nere till 2011. Från 2016 med undantag av Corona 2020 har det sedan alltid blivit en tåg- eller kombinerad cykelsemester ner i Europa.

    Tåglufferna lärde mig också att se på Sverige från en annan synvinkel vilken inte alltid var så positiv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s