En tågluff för att hitta mig själv

Att resa för att hitta sig själv. Det är en romantisk dröm som jag tror att många av oss någon gång närt. Och en gång gjorde jag till och med ett allvarligt menat försök att hitta mig själv genom att resa.

Året var 1988 och det var påsk. Och jag bestämde mig för att att tågluffa på egen hand i Europa.

Bakgrunden var att jag ett knappt år tidigare hade flyttat till Luleå för att plugga vidare. Men upptäckt att den utbildning jag valt inte alls var vad jag först hade intalat mig själv. Jag hade föreställt mig att jag främst skulle få lära mig teknik för att lösa den tunga industrins miljöproblem. Men väl på plats i Norrbotten hade jag upptäckt att, även om det fanns några sådana inslag också i utbildningen, så låg tyngdpunkten på kommunalteknik.

Bestämde mig

Och jag som ville hjälpa till att förändra samhället till det bättre, inte bara förvalta samhället så som det redan var – vilket vad vad jag på den tiden såg i kommunernas tekniska förvaltningar. Så vad göra? Några andra ingenjörsutbildningar med inriktning på miljö fanns överhuvudtaget inte på den tiden. Så något helt annat? Någon helt annan stans?

Dessutom. Att komma hem till Norrköping över påsken och inse att det inte längre var vinter där nere. Då kände jag verkligen ingen lust att åka tillbaka till vintern. Snarare drog en längtan mig mot söder.

Så jag bestämde mig därför för att använda en del av påskledigheten plus en del av läsperioden till den här resan. Och tanken var alltså att hitta mig själv. Samtidigt som jag såg mig om i vår världsdel. Helst ville jag också hitta en plats att bo på. Där längs med resvägen. Men i andra hand, om inte det skulle lyckas, ändå tänka ut vad jag ville göra med resten av mitt liv. Och så hoppades jag på att få samtala med många intressanta människor eftersom jag reste ensam.

Första dagen resebyråerna var öppna efter helgen gick jag och köpte ett interrailkort. Liggplatsbiljetterna till Hamburg samma kväll var slut, men nästa kväll kom jag iväg. Det var den 6 april 1988. På tåget träffade jag två andra tågluffare från Norrköping och vi promenerade några timmar i Hamburg innan vi åkte vidare till München.

Än fanns inga gröna träd i Bayern, men det var fantastiskt att kunna sitta ute i kvällen, om än med jacka på.

Han sa ”I love you”

Från München reste de andra två tågluffarna vidare mot Spanien medan jag hade bestämt mig för Split i dåvarande Jugoslavien. Jag ville uppleva livet på andra sidan järnridån. Och samtidigt möta våren. Men där var det nästan sommar redan. Fruktträd som blommade och solen som värmde. Jag gick långa promenader och doppade mig till och med lite snabbt i havet vid ett tillfälle.

Ett annat minne är att jag satt på en parkbänk och tittade ut över havet när en kille ungefär i min egen ålder kom och satte sig på samma bänk. Redan det kändes en smula obekvämt, men när han försökte inleda en konversation med orden ”I love you” bara reste jag mig och gick därifrån. Och snart nog var det dags att lämna inte bara den där parkbänken utan också staden Split. Eftersom jag hade växlat in för mycket pengar och det visade sig att de jugoslaviska dinarerna inte kunde växlas tillbaka till västvaluta handlade jag upp det jag hade kvar. Bland annat köpte jag filmrullar till kameran av det för mig okända märket Orwo.

Nästa stopp blev Salzburg i Österrike där jag bland annat åkte kugghjulsbana upp till en medeltida borg med utsikt över staden.

Vidare till Florens och Pisa i Italien. Sedan for jag med nattåg via München till Innsbruck innan jag återvände till Italien igen för att den gången besöka Rom. Där blev min kamera stulen när jag satt på Spanska trappan och blundade mot solen. Så det skulle visa sig att den sista bilden jag fick med mig hem från den här resan blev utsikten från det lutande tornet i Pisa. De bilder jag fotograferat av själva tornet, i Innsbruck och Rom försvann med kameran som blev stulen. Och senare skulle det visa sig att filmrullen jag köpt i Jugoslavien dessutom gav mig bleka bilder av mycket låg kvalitet.

Att hitta och inte hitta sig själv

När jag sedan kom tillbaka till München var träden gröna där, men jag åkte vidare till London. Men inte heller där skulle jag komma att hitta mig själv.

Det visade sig nämligen att den du själv är, eller den du helst vill vara, inte är lättare att hitta ute i världen än på hemmaplan. För den personen måste du hitta inuti dig själv. Oavsett var i världen din kropp råkar befinna sig när du letar efter ditt jag. Och jag fann hur som helst inte mig själv på den här resan. Inte i den meningen att jag hittade någon ny plats att bo på eller någon helt ny inriktning på mitt liv. Den slutade med att jag återvände till Luleå och fortsatte samma utbildning. Något som i och för sig i oerhört stor utsträckning gjorde mig till den jag är idag.

Hittade min mormor

Men istället för att hitta mig själv så hittade jag min mormor. Inte heller det sämsta, ska jag säga. Eller hittade och hittade. Men vi hade i alla fall inte haft någon kontakt sedan jag var två år.

Det hade tagit mycket längre tid att ta sig till danska Ribe från Tyskland än vad jag hade tänkt mig. Flera tågbyten. Så vad gör du när du anländer till en främmande stad mitt i natten utan kontanter eller betalkort? (På den här tiden använde jag resecheckar.) Jag fick i alla fall hjälp av en vänlig dansk att hitta en telefonkiosk, telefonnumret i en telefonkatalog (jag hade bara namn och adress) och med att ringa. Sedan satt jag på trappan till järnvägsstationen och väntade. När en bil stannade och en äldre kvinna klev ur förstod jag direkt att det var hon. Vi föll i varandras armar och grät och skrattade. Det är ett möte jag aldrig kommer att glömma. Och aldrig heller ångra. Jag besökte därefter mormor ytterligare några gånger. Bland annat var jag med både på hennes 80års- och 90års-kalas. Och numera håller jag kontakten med flera av mina danska släktingar via Facebook. Så nog har jag glädje än idag av att jag tog initiativ till det där mötet.

Fler insikter

Jag upptäckte också på den här resan att jag inte alls är typen som egentligen trivs med att resa ensam. Att det finns ett värde i att ha någon att dela upplevelserna med. Och att jag inte alls pratade med fler främmande människor för att jag reste utan sällskap. Kanske tvärt om till och med.

Dessutom upptäckte jag hur viktigt det verkligen är för mig att fotografera och få med mig bilder från mina resor. Min dåvarande kamera blev ju stulen i Rom, så jag fick inte med mig några bilder alls från andra halvan av den här resan. Och eftersom jag har ett väldigt dåligt bildminne bleknade den delen av den där resan bort oerhört snabbt. Utom mötet med mormor, då.

Också hur viktigt fotograferandet är för mig blev en insikt jag har tagit med mig i livet.

Så i någon mån hittade jag ändå mig själv på den här resan. Bara inte på det sätt som jag hade förväntat mig.

Översta bilden i inlägget är ifrån Split i dåvarande Jugoslavien.

Läs mer: Mitt möte med mormor