Mormor föddes den 13 oktober 1914. Alltså skulle hon ha fyllt hundra år igår om hon fortfarande hade levt.
När jag växte upp hade jag ingen kontakt med min mormor som jag kan minnas. Vi hade varit på besök hos henne en gång i Danmark när jag var två år. Det finns en bild där hon håller mig i sin famn. Men sedan ingen kontakt.
Bakgrunden var att min mormor hade rymt till Danmark med en yngre man på 1950-talet och lämnat tre av sina barn kvar hos min morfar. Min mamma var tio år när hennes mamma försvann utan förvarning.
När jag var 21 år pluggade jag i Luleå men kände mig osäker på om jag valt rätt utbildning. Jag använde därför ett förlängt påsklov till att tågluffa ensam i Europa och tänka över min framtid. Det ledde inte till något annat än att jag återvände och fortsatte den utbildning jag påbörjat. Utom då att jag också tog upp kontakten med mormor.
Det hade tagit mycket längre tid att ta sig till Ribe från Tyskland än vad jag hade tänkt mig. Flera tågbyten. Och jag anlände vid midnatt. Jag hade inte hennes telefonnummer så jag hade inte kunnat ringa i förväg. Bara hennes och hennes sambos adress nedskriven på en lapp: ”Maria Moberg och Andreas Rasmussen, Favrlundsvej”. Jag visste att adressen låg en bit utanför Danmarks äldsta stad. Det här var 1988 och tre år innan jag första gången hörde talas om internet.
Vad gör man när man anländer till en främmande stad mitt i natten utan kontanter eller betalkort men med oinlösta resecheckar som knappast skulle kunna lösas in förrän nästa dag?
Jag fick hjälp av en vänlig dansk som nog såg att jag såg förvirrad ut. Han hjälpte mig att hitta telefonautomat, och telefonnumret i telefonkatalogen som inte var lätt att hitta i då den hade annat upplägg än de svenska.
Så ringde jag mormor. Som så klart blev lite chockad. Grannen som var på besök skjutsade mormor in till Ribe.
Jag satt på trappan till järnvägsstationen och väntade.
När bilen stannade och en äldre dam klev ur förstod jag direkt att det var hon. Det gick liksom inte att ta miste på. Jag har mina kinder från henne. Och dubbelhakorna också. :)) Jag kunde också se likheterna mellan henne och min mamma och en av mina mostrar.
Mormor och jag föll i varandras armar och grät och skrattade.
Det är ett möte jag aldrig kommer att glömma. Och aldrig heller ångra. Jag besökte henne ytterligare några gånger. Bland annat var jag med både på hennes 80års- och 90års-kalas. Och numera håller jag kontakten med flera av mina danska släktingar via Facebook. Så nog har jag glädje än idag av att jag tog initiativ till det där mötet.
Halloj världen! 
Fint med mötet med din mormor, men så sorgligt att din mamma övergav er barn…Vad tragiskt och för mig ofattbart att man lämnar sina barn för en man så här… :-(
hmm.. ett litet förtydligande å min systers vägnar, även jag tycker det var klart och tydligt i texten, det var alltså inte vår mamma som övergav oss utan vår mormor som övergav vår mamma och hennes systrar.
Tack Anders. Nej jag har inte övergett er. Var hos min Inger med familj i helgen. Mycket trevligt.
Tack för besöket! :)
Jag tycker nog också att det var tydligt skrivet men ibland läser man lite fort. Det händer även mig. :)
Okey lika illa ändå för det är ju samma sak fast det drabbade inte er lika olyckligt…Ja, jag läste väl för fort! Det är i alla fall tragiskt när det händer…man kan inte förstå det eftersom man aldrig skulle kunna handa på det sättet… Samtidigt måste man kanske förlåta eller ta reda på orsaken varför för det finns ju alltid en förklaring och den vet ju inte jag i det här fallet? Men dt är synd om barn som blir övergivna av sina föräldrar helt klart!
Du missförstod mig där. Det var min mormor som övergav min mamma på 1950-talet. Min mamma har inte övergett mig.
Jag frågade mormor någon gång om hon inte saknat sina barn i Sverige och det sa hon att hon gjort. Jag såg på henne att hon menade det.
Jo jag såg det av din bror fast tyckte det var lika illa, men som jag skrev så vet man ju aldrig hela orsaken… Skönt att det kändes bra för dig och kanske fick du en ärlig förklaring och då är ju det jättebra… Brukar titta på efterlyst ibland och där är det ju ofta tragiska orsaker till att barn blir lämnade eller bortadopterade… Svårt att hålla tårarna borta, men så skönt att se när familjer kan återförenas, förlåta och gå vidare! :-)
:)
:-)
Vilken härlig berättelse, Inger. Tänk att du tog kontakt med din mormor efter så många år! Modigt gjort! Och att du hittade en del av dig själv hos henne, det är häftigt. Sen tänker jag på det där med att lämna sina barn och man kan inte undgå att tänka att det ju inte är/har varit lika stark reaktion på när en man lämnar sina barn som när en kvinna gör det.
I Ribe har jag varit och det gillade jag mycket. Underbar liten stad.
Ja. Det var nig lite modigt av mig, faktiskt! :)