De ser ut som blåklockor, men ändå inte riktigt. De är längre. Också själva klockorna är lite mer långsmala. Bladen är större. Klockorna är fler på varje stängel. Ofta och gärna lutar de sig ut så att alla klockor hamnar på en sida. Och så är de lite mer lila än vanliga blåklockor. Knölklockor, heter de, och de användes som trädgårdsväxt redan av vikingarna.
Till mig och min lilla trädgård kom de från ingenstans. Plötsligt dök de bara upp bland de buskar av rosenspirea som växer på den här innegården i Karlshamn där vi bor, sedan många år, numera i en marklägenhet.
Till marklägenheten flyttade vi när barnen var små och jag har hela tiden experimenterat med att odla olika växter i rabatterna runt vår lilla uteplats, bland befintliga buskar av ölandstok, lavendel och rosenspirea.
Det här senaste dryga året som har inneburit betydligt färre resor än vanliga år, och betydligt mer arbete hemifrån, har jag glatt mig extra mycket åt min lilla trädgård.
Ett av de allra senaste tillskotten till den är just dessa självsådda knölklockor. Det kan kanske vara ungefär fem år sedan som de först dök upp bland rosenspireorna.
Planterat om
Länge visste jag inte vad de hette eller att de räknas som ogräs. Men eftersom platserna där de först dök upp var väldigt tokiga har jag flyttat dem till ett par andra platser där de passar bättre, och där det fanns några luckor att fylla så här års. Även i år har jag planterat om några knölklockor som dykt upp på tokiga ställen. Det funkar bra att göra på försommaren, när plantorna är små. Att gräva upp hela plantan med tillräckligt mycket rötter för att den ska överleva på en ny plats är då inga problem.
Köksväxt
Det är inte lätt att hitta någon information om exakt varifrån i världen denna växt ursprungligen kommer. Men någonstans i de tempererade delarna av Europa och Asien tros den ha varit vildväxande från början. Den växer i vart fall inte vilt i Sverige. Men hittas ibland i naturen som en förvildad rymling från någon trädgård.
Hedeby var en vikingatida handelsplats i Danmark. Där har rester av knölklocka påträffats i de vikingatida lagren. Troligen har den på vikingatiden odlats som rotfrukt. Det påstås nämligen att man koka rotknölarna i 10 – 15 minuter i lättsaltat vatten och sedan äta dem. Smaken ska påminna om rättika. Bladen påstås kunna ätas antingen råa i sallad eller tillagade som spenat. Till och med själva blommorna ska vara ätliga och kan användas för att dekorera en sallad. Jag provade själv att smaka en klocka igår och den smakade ungefär som någon slags groddar.
Hur pass vanlig den har varit som köksväxt genom historien är något osäkert, men i källor från 1700-talet finns den omnämnd både som trädgårdsväxt och som åkerogräs.
Ogräs
Att den alls räknas som ogräs beror på att den ska vara väldigt svår att utrota. Det räcker med att små delar av rotsystemet blir kvar i jorden för att den ska kunna slå ständigt nya skott.
I Nordamerika, Australien och Nya Zeeland räknas knölklockan, som på engelska heter creeping bellflower, som en invasiv art. Den har kommit dit tillsammans med andra trädgårdsväxter som importerats från Europa, och har sedan visat sig sprida sig på ett oroväckande sätt.
Men jag tycker – i alla fall så här långt – att det verkar vara lite orättvist att klassa den som ett ogräs även i Sverige. För den som är böjd åt det mer matexperimentella hållet erbjuder växten många möjligheter. Och blommorna pryder sin plats i trädgården utan att kräva mycket omvårdnad.
Det enda jag gör är att dra upp och kasta några plantor på försommaren som hamnat på ställen där de riskerar att tränga undan andra växter som jag vill behålla. I år har jag också bestämt mig för att plocka bort överblommade enstaka klockor för att plantorna de ska se lite piggare ut genom hela blomningen. Annars sköter de sig själva.
Visst märks det att de vill bre ut sig lite, men så här långt tycker jag inte att de gör det på något oroande sätt.
Vi får väl se vad jag tycker om några år. Men så här långt gillar jag mina knölklockor från vikingatiden.
Halloj världen! 
Det är nog som med lupinerna, de är invasiva på vissa jordar och inte på andra. Hos mig är knölklockan på gång igen, har idag rensat bort ett parti som såg skräpigt ut och de finns lite här och var på framsidan. Har en gång grävt och grävt och grävt bort dess knölrötter där häcken skulle växa. Nu ”tolererar” jag dem på vissa ställen och ”släpper fram” dem här och där för att sedan rensa bort dem efter blomningen så att de inte går i frö. Av din fina bildserie tycker jag mest om närbilden.
Bra tips att rensa bort dem efter blomningen. Hittills har jag tvärt om sparat dem för att de ska frös av sig och bli fler. Men nu känns det som att de är lagom många och då är det ju bäst att inte låta dem fröså sig mer.
De är väldigt fotogeniska.
Ja, de är vackra!