blogg · coronan · fotografi · resor

En tappad sug

Jag har inte alls bloggat så mycket som jag brukar den senaste månaden. Det beror inte på någon brist på vare sig uppslag eller tid. Det beror snarare på en tappad sug. Men att tappa sugen är inte särskilt kul, även om det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Därför tänker jag att jag ska försöka leta reda på bloggsugen igen. Innan den har försvunnit för gott.

Det var Nils Poppe som en gång myntade uttrycket ”tappa inte sugen – världen är full av tappade sugar”. Ett annat favortcitat på samma tema är Ronny Erikssons ”det är aldrig för sent att ge upp”.

En av mina bästa (och sämsta) egenskaper är att jag är envis. Att ge upp är inte riktigt min grej, helt enkelt. Men ibland.

Ibland är det som att ju mer tid du redan investerat i ett hopplöst projekt, desto mer ytterligare tid tenderar du att investera i samma projekt. Även om det klokaste hade varit att ge upp långt tidigare.

Från tid till annan kommer jag att tänka på att den här bloggen faktiskt kan vara just ett sådant projekt. Även om jag inte vill tro att det är så. Och då är den där tappade sugen och uppgivenheten inte långt borta.

Den här gången blev den första utlösande faktorn ett fotouppdrag som jag trodde att jag hade fått tack vare bloggen. Äntligen såg det ut som att allt det här bloggandet var på väg att leda ett steg framåt mot riktiga uppdrag i den riktiga världen. Ett första litet steg i liten skala. Men ändå ett viktigt steg.

Efter det att jag startade den här bloggen har det inte precis saknats erbjudanden genom åren om att jobba gratis till olika hemsidor och andra projekt på nätet. Men min grundinställning är att om jag ska jobba gratis så ska det antingen vara för något som jag verkligen brinner för, eller så ska det vara för min egen skull. För mina egna kanaler, efter eget huvud och för att det är roligt. Inte för att styrd av andra bygga upp deras varumärken. Flera gånger har jag erbjudits ”en bra plattform” för mitt skrivande där plattformen i fråga varit allt annat än etablerad. Där det i själva verket var mitt, och förmodligen även andras, gratisjobbande som var tänkt att etablera de här plattformarna, där jag mest sannolikt hade nått betdydligt färre läsare än via den här bloggen. (Här finns också en historia om hur jag ändå lurades att jobba nära nog oavlönat för ett numera ganska känt varumärke inom resor på internet. En historia som jag ännu inte berättat. Men som jag bara måste återkomma till någon gång.)

Dessutom är det ju så att även om jag försörjer mig gott och väl ändå, på ett riktigt fast heltidsjobb inom ett annat yrke, och att jag därför egentligen inte nödvändigtvis behöver några extra uppdrag, så bidrar jag ju till att dumpa marknaden för andra fotografer och skribenter om jag går med på att jobba gratis.

Och om jag överhuvudtaget ska kunna nära den där förhoppningen om att min blogg någon dag ska leda till något på riktigt, så vill det ju till att det någon gång blir läge för någrot första steg där någon faktiskt är beredd att sätta värde på det jag åstadkommer inom text och/eller bild.

Och när jag så blev kontaktad den här gången blev jag glad därför att inställningen hos uppdragsgivaren var att de faktiskt ville betala. Dessutom skulle det bli ett bra tillfälle att synas som fotograf.

Men efter många timmar av oavlönat jobb i ett högt tempo – på varje ledig timme under några dagar i början av juni – fick jag svaret att mina bilder inte hade tillräcklig upplösning. Men samtidigt ett halvt löfte om att de skulle återkomma när de i andra sammanhang ville använda de ”fina” bilder jag skickat. Gott så, tänkte jag. Och helt naivt mejlade jag tillbaka och frågade vilken upplösning bilderna hade behövt ha. Men jag fick aldrig något svar på den frågan.

Inte konstigt. För när jag sedan googlade vilken bildupplösning som de bästa kamerorna på marknaden ger, så är det i princip samma som mina mest högupplösta bilder har. Så var det alltså med den saken!

Redan där kände jag mig alltså en smula stukad.

Jag lyckades i det läget intala mig själv att det bara var att bryta ihop och komma igen. Och i någon veckas tid efter detta lyckades jag därför ändå blogga på i oförminskad takt.

Sedan dök det upp en tävling om vilken som är Sveriges bästa reseblogg, där min blogg inte ens var nominerad. Bara att bryta ihop och komma igen en gång till.

Och så har vi det här med pandemin som aldrig riktigt tycks vilja ta slut. Just nu är det den här deltavarianten som seglar upp som ett mörkt moln på resehimlen. I Sverige ser det lugnt ut just nu, men i flera andra europeiska länder, med England i spetsen, är utvecklingen faktiskt ganska oroande. För att inte tala om i många andra länder runt om i världen. Kommer det kanske inte att räcka med att ha två sprutor för att få resa utomlands i höst, vinter och/eller nästa vår? Vem orkar i längden fortsätta att reseblogga i ett sådant läge? Mina inlägg har i vart fall blivit färre och färre den senaste månaden.

Den här bloggen har ändå fortsatt många läsare som då och då lämnar en kommentar här eller på Facebook. Och allt fler som googlar för att hitta fina destinationer hamnar i min blogg.

Det borde kanske vara ett kvitto i sig. Men jag vet inte.

Någonstans på väg mot den punkt där jag nu befinner mig tappade jag ändå lite sugen. Jag behöver nog vända mig om, backa tillbaka en bit, försöka skaffa mig en överblick över lanskapet. Och kanske hittar jag då suget efter att blogga igen!

Läs mer: Någonstans när jag nog ändå en dröm…

25 kommentarer på “En tappad sug

  1. Det är trist att känna sig lurad. Att någon försöker lura är energidränerande.
    Ett steg tillbaka så brukar det bli enklare att se situationen. Hoppas att du hittar tillbaka till vad som är viktigt för dig och var du vill lägga din energi.

  2. Hej Inger.
    Vi sitter i ungefär samma båt du och jag. Jag har sedan millenniets början skrivit på många olika bloggar och under förfärligt många pseudonymer. Nu har jag bestämt mig för denna nya blogg. Jag har ett annat dilemma angående tappade sugar. Jag skriver på olika samhällshistorier som ligger mig varmt om hjärtat så att säga. Just nu sitter jag och försöker får ihop en början till resten av mitt manus. Det är då lätt att tappa sugen och ge upp ”projektet”, men jag vill ju så gärna berätta min historia. Nu läser jag dig om att ta ett steg tillbaka. Kanske och troligen att det kan få mig på ljusare tankar.
    Ha en skön helg Inger önskar,
    Janne uti Sjöstaden.

  3. Vad gäller bloggande i allmänhet så är det nog många som just nu har tappade sugar, det märks, det är stiltje. Själv har jag haft funderingar på att sluta blogga men forsätter trots allt ett tag. Men om man som du har högre ambitioner med sin blogg så förstår jag att motgångar och fulspel tar hårt på lusten att blogga. Att så många besöker din blogg säger ju något om hur väl du lyckas, trots att du inte är där du vill än. Överblick och funderingar är aldrig fel, inte heller att ligga lågt ett tag om man känner att lusten saknas. Och så kommer du/man igen, med ny sug.

    1. Tack för dina ord! Rent allmänt har bloggar som uttrycksform haft sin storhetstid för flera år sedan. Kanske att det är fler än vanligt som tappar sugen just nu. En pandemi ställer ju mycket på ända.

      Själv hoppas jag att du vill fortsätta blogga. Jag uppskattar din blogg mycket. Men det visste du redan. :)

  4. Jag har följt din blogg under flera år, kanske inte lämnar så många spår efter mig men jag finns där och läser dina inlägg med stort intresse. Jag har rest väldigt mycket förr och därför är det roligt att läsa dina reseinlägg men du skriver också andra intressanta inlägg. Dina erfarenheter med SAS under pandemin t.ex. har nog varit till hjälp för många. Trots pandemin har du dessutom kommit med nya intressanta inlägg, t.ex. har dina promenader i närområdet varit njutbara att följa tillsammans med din text och dina fina foton.
    När jag nu läser om fotouppdraget blir jag upprörd. Fulspel som Jag skriver i sin kommentar ovan var ett passande ord. Jag hoppas verkligen dom inte har kvar dina bilder och använder dom. Att inte ens svara på ditt mail visar ju också att det Inte verkar ha varit seriöst.
    Jag hoppas du hittar sugen igen för jag tror vi är många som läser din blogg även om vi inte lämnar så många spår efter oss. Men jag förstår dig i och med att du har ambitioner med din blogg.
    Hoppas du har kraft att fortsätta, jag tror vi är många som skulle sakna dina inlägg. Och så småningom kommer nog dessutom resandet igång igen …
    Allt gott!

  5. Ibland är det lätt att tappa sugen. Just nu har jag få som går in på min blogg och känner mig lite nedstämd, men vet att det kan ändras, bara att försöka hålla ut.
    Kan förstå din nedstämdhet, men hoppas du kommer tillbaka.
    Kramar!

    1. Tack! För min del handlar det just nu inte i första hand om läsare utan mer om annat. Men ja. Är väl rädd att om eller snarare när statistiken dalar, det går ju alltid upp och ner, så tappar jag kanske sugen ännu mer. Hoppas att du inte tappar sugen med din blogg!

  6. Vi är, är jag rätt säker på, många som känner igen oss i detta med tappade sugar. Orsakerna till dem är förstås många och olika, men för egen del tror jag att det bästa är att låta sugen vara borttappad ett tag och försöka se det som en slags återhämtningsperiod. Tids nog kommer lusten tillbaka – och om den inte skulle göra det, ja, då är man väl klar med det området, vad det nu än vara månde. För egen del har jag glesat ut bloggandet de senaste månaderna av den enkla anledningen att jag inte orkar sitta vid datorn efter en hel arbetsdag vid densamma. Dessutom har pandemin med tiden fått en negativ inverkan på mitt idéflöde, har jag noterat. Men det får vara så ett tag.

  7. Jag blir alltid ledsen när människornas fulsida visar upp sig i alla sammanhang. Ibland undrar jag vart världen är på väg när ärlighet och fair play är bortblåst. Klart att man blir ledsen och dränerad på energi.
    Kanske bloggen har tappat sin storhet, men jag tycker fortfarande är det bästa plattformen då den håller ihop, medan alla andra är hackiga och stressiga. Ämnena flyter in i varandra svårt att få en helhet.
    Wordpress utvecklar sin plattform och det är givande.
    Bloggen är som en äktenskap. Efter förälskelsen lugnar man ner sig en aning. Det blir stiltje. Men det fungerar. Sen antingen hittar man tillbaka till varandra eller så blir det skilsmässa. Men när man hittar tillbaka då blir tillfredsställelsen oftast livet ut.
    Pandemin ställde till men det är bara gilla läget. Egentligen borde bloggandet öka för att dokumentera och dela känslor och åsikter.
    De gånger jag utryckte min vilja att sluta, fick jag märkligt nog förnyad energi.
    Jag är egentligen inte din målgrupp, då jag är inte en biten resenär, reser bara när jag måste men fastnade i din resenät.
    (Idag hörde i Plånboken att man ska kolla reseförsäkringen extra noga för insjuknande utomlands täcks antagligen inte av försäkringarna.)

    1. Tack för dina tankar. Och visst har du rätt i att bloggandet borde ha ökat under pandemin. Men min känsla är att det nog inte har gjort det. Det där om reseförsäkringen har jag också läst någonstans men inte kollat upp vår. Tror nästan att vi stannar i Sverige i sommar. Men det är inte helt säkert än.

  8. Pandemin har nog tröttat ut alla mer eller mindre och det är svårt att känna skrivlust när man är trött. För min del är vi nu i högsommaren när det händer i stort sett ingenting så då tar jag lite ”bloggsemester” = bloggar inte två ggr/vecka utan en gång/vecka. Kanske. Om jag känner för det. Lusten kan inte ligga på topp alltid, den kommer och går. Och har den gått så är det bara att vänta…. ;-)

  9. Trist att inte uppskattas när man lägger ned mycket energi och tid. Du får glädja dig åt att dina besökare uppskattar ditt arbete…eller om det är hobby :)

  10. Tror att man måste försöka hitta motivationen inifrån och inte utifrån. Skriva för att man vill, liksom. Och vill man inte så är det nog läge att pausa en stund tills lusten återkommer. Hoppas att du hittar sugen snart igen! :-)

    1. Tack! Eftersom jag är en ganska extrovert person motiveras jag ganska mycket av impulser utifrån. Men visst har jag en inre motor också. Just nu saknas nog båda delarna. Vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Vi får väl se hur det blir med allt.

      1. Jag tappade min sug för första gången i våras och gjorde då en paus på 2 veckor. Efter en resa till Öland återkom den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s