Det hör inte till ovanligheterna att norrlänningar ojar sig över hur vi sörlänningar använder ordet Norrland. Här kommer en tillbaka-kaka. Så varsågoda och tugga i er.
Om du också är sörlänning läste du kanske sörmlänning när du såg rubriken? Men nej, jag har aldrig bott i Svealand överhuvudtaget och det här inlägget handlar alltså om att vara sörlänning och betrakta Norrland från det perspektivet.
Vem är sörlänning?
Sörlänning är – för den som inte redan vet – en benämning på personer som kommer från eller är bosatta söder om Dalälven (alltså i Götaland eller Svealand).
Begreppet används av norrlänningar som en — inte sällan förolämpande — etikett på människor från södra Sverige. Ordet är belagt sedan 1833. Det är även vanligt som självepitet av människor som kommer från södra delarna av landet men bor i Norrland.
Eftersom jag bott närmare sex år av mitt liv, när jag var ung vuxen, i Norrland, först fem år i Luleå i Norrbotten och sedan ett knappt år i Gävle i Gästrikland, händer det fortfarande än idag att jag etiketterar mig själv som sörlänning. Särskilt då när jag pratar om Norrland.
Det är så vitt jag vet inget som stör någon.
Retar sig
Norrlänningar däremot, och särskilt då skulle jag vilja påstå norrbottningar, retar sig – som jag uppfattar det – närmast bottenlöst och sedan urminnes tider på att sörlänningar, enligt deras tycke, allt för ofta använder begreppet Norrland. Till exempel att Norrland kan anges som en destination; ”Vi ska åka till Norrland på semester i sommar”, trots att absolut ingen skulle säga att de ska åka till Götaland eller Svealand. För att inte tala om när det pratas om norrländska som om det vore EN dialekt.
De kan då prata ihjäl sig om hur Norrbotten, Västerbotten, Gästrikland och de andra norrländska landskapen minsann är väldigt olika, att människorna pratar olika och att Norrland utgör mer än halva Sveriges yta.
Ja, ja, säger jag. Kom med något nytt.
För visst är det alldeles sant att få svenskar som bott hela sitt liv söder om Dalälven har koll på vilken stad som ligger längst norr ut längs norrlandskusten av Luleå, Piteå, Skellefteå eller Umeå. Och lika få kan peka ut och namnge alla Norrlands landskap på en blindkarta. Vilken är till exempel vilken av Härjedalen och Hälsingland? Eller av Härjedalen och Jämtland? Och vilka landskap gränsar till Lappland? Och var ligger Ångermanland och är det större eller mindre än Medelpad? Ligger det norr eller söder om?
Ja, du ser.
Svara gärna på detta
Men innan ni norrlänningar än en gång bråkar er trötta om detta faktum: Svara gärna på frågan hur många av er som kan peka ut Blekinge, Bohuslän, Dalarna, Dalsland, Värmland, Västmanland och Närke på en blindkarta? Just det. Det kan ni inte. I vart fall inte i högre utsträckning än vad sörlänningar kan peka ut era landskap.
Eller hur många av er kan peka ut Karlstad, Karlsborg, Karlskoga, Karlskrona och Karlshamn på en blindkarta? Nehej, inte det heller?
Men visst finns det många gånger ett Stockholmsperspektiv i svensk nyhetsrapportering som kan vara störande. Rubriker och TV-meteorologer kan till exempel utropa att ”Nu kommer snön!” när det redan ligger snö sedan månader i övre Norrlands inland. Men samtidigt kan de faktiskt inte sällan göra det även när det väntas fortsätta vara barmark länge än söder om Södertälje. Problemet är i det fallet alltså inte främst att journalistiken bortser från just Norrland utan snarare att de bortser från allting utanför Stor-Stockholm.
Norrländska och sydsvenska mål
För övrigt är norrländska mål ett av de svenska dialektområdena. Området avgränsas på lite olika sätt, men norrlandskusten från halva Hälsingland till Kalix i Norrbotten och delar av inlandet brukar ingå. Att prata om norrländsk dialekt är därmed inte konstigare än att prata om till exempel sydsvensk dialekt. Inom dialektområdena finns självklart en mängd sins emellan olika dialekter, men med vissa gemensamma särdrag. Så att prata om dem klumpvis behöver i sig inte vara fel.
Och hur vanligt är det inte, förresten, att människor som talar en sydsvensk dialekt, annan än någon av de skånska, får frågan av norrlänningar varifrån Skåne de kommer?
Kvar har vi då frågan om Norrland som destination. Varför pratar vi sörlänningar om Norrland som destination men inte om Götaland eller Svealand på samma sätt? Visst kan det tyckas vara en smula ologiskt att prata om 60% av landets yta som ETT resmål. Min mest kvalificerade gissning är att det har med resvägar att göra. De flesta sörlänningar som ska till någon plats i Norrland annat än någon av de allra sydligaste kommer att behöva resa en ganska lång sträcka där det blir naturligt att göra ett eller flera stopp på vägen. Eller varför inte göra en hel roadtrip där du ”betar av” en landsända som du sällan eller aldrig har ”vägarna förbi” annars?
Jag måste för övrigt erkänna att jag älskar Norrland som destination. Särskilt Lappland, men även Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Höga kusten. Och även delar av Gästrikland och Västerbotten är mycket fina.
Tillbaka-kakan
Så här kommer då min tillbaka-kaka.
Att Norrland är starkare som platsvarumäke än både Götaland och Svealand; är det verkligen något att lipa över?
Och om du ändå inte kan acceptera det språkbruket därför att Norrland fortfarande är 60% av Sveriges yta, så ber jag dig sluta använda ordet sörlänning. Vi utgör nämligen nästan 90% av landets befolkning. Kan man inte generalisera om 60% av ytan kan man rimligen inte heller generalisera om 90% av invånarna.
Eller?
Halloj världen! 
Det blåser mycket i platta Norrland och särskilt platt är det norr om Ume(å)
Busstorget i Lule(å) inte minst..
Nordanvinden från ISHavet har fritt spelrum från Novaja Zemlja över Enare träsk och finska Lapplands myrar.. För att träffa Lule(å) som en bazooka… En del av denna nordanvind tar sig ända ner till norra Uppland och om Bottenhavet inte är fruset drabbas ofta Fils Kyrkby av stora Mängder snö.
Men kylan i Norrland är helt annan än den råa bitande fuktiga kyla som äter sig in genom märg och ben i exv. Göteborg. Den är mycket torrare och när den går över -10 tycker man att det nästan är varmt.
Många tågresor upp till ”.. den finns en plats på jorden dit solen aldrig når..” i slutet på 80-talet och både tidigare och senare till Abisko, Riksgränsen, Murjek, Jokkmokk , Nikkaloukta och Kvikkjokk.
Men cykelavstånd blir det aldrig.
Jag minns att det brukade blåsa mycket på stadsön i Lule(å). Det är som på Trossö i Karlskrona. Jag vet inte hur smart det är att lägga stadskärnor nästan helt omgivna av vatten. I alla fall om man vill undvika blåst. Men vackert är det. På Porsön blåste det inte alls lika mycket och när det var riktigt kallt var det oftast vindstilla. Men att vi inte frös mer berodde på att vi hade vett att hålla oss inomhus mest och klä oss ordentligt när vi gick ut.
God fortsättning! Varje landsända har sitt. Jag som är österlening tycker det vore roligt om folk lärde sig vad som är Österlen och att de är på Österlen – inte i Österlen. Skånska vintrar har fått många uppsvenskar, inte minst norrlänningar, att frysa som aldrig förr! Håller med dig om Stockholms-perspektiv – det är väldigt tröttande.
Sveriges landskap lär man sig rabbla och peka ut i småskolan, så de sitter ganska bra, både de uppöver och de söderöver. Enstaka missar blir det kanske i hastigheten vad gäller de övre. Men den där Karl som satte spår lite här och var är värre, där blir det helt klar sammanblandningar. Och dialekterna, det tog tid innan jag satte ens några av dem, allt söderöver var nog skånska eller något liknade. Men det skyller jag på att att vi inte reste i Sverige under mina första arton år.
Fina bilder som vanligt i inlägget – och tillbakakaka var ett helt nytt begrepp för mig, kanske inte det snällaste så det lägger jag inte på minnet.
Jo, erkänn. Innerst inne stör du dig på att bli kallad ”sörlänning”. Fundera på varför du stör dig på det, så kanske du hittar svaren. Lycka till!
Tack för ett tankeväckande inlägg! Det är uppfriskande att se någon som bott både i norr och söder reflektera över språket och uppfattningarna kring vad Norrland är – och inte är. Visst har vi norrlänningar lätt att värna om våra regionala identiteter (och ibland reta oss på förenklingar), men kanske är det just för att vi så ofta blivit reducerade till en grå massa av ”snö och tystnad” i medier och samtal.
Men det du skriver om generaliseringar åt båda hållen är en bra påminnelse: förståelse går åt båda håll. Och kanske är det ändå något fint i att Norrland blivit ett så starkt platsvarumärke – inte trots sin storlek, utan tack vare den kraft och själ många här uppe känner för sin del av landet.
Det viktiga är väl att vi fortsätter prata med varandra, inte om varandra – oavsett om vi är från Blekinge eller Boden.
Tack för dina kloka tankar!
Tack för din lön långa och fina reflektion. Jag instämmer!