Jag lägger, om jag ska vara helt ärlig , ner oerhört mycket tid, tanke och arbete på den här bloggen. Och det värsta är att jag inte ens riktigt vet vad jag har tänkt att allt det här bloggandet ska leda till. Men låt mig ändå berätta lite om bakgrunden, varför jag överhuvudtaget började och hur jag tänker framåt. För jag gör nog det ändå det, även om jag tvivlar ibland.
När jag startade den här bloggen funderade jag på om och hur den skulle kunna leda mig in på ett karriärbyte. Jag hade haft samma jobb i tio år och jag kände att det egentligen var dags att byta jobb. Det här var i april 2007. Men utbudet av arbetstillfällen i Karlshamn för en miljöingenjör, som dessutom aldrig jobbat som det, utan istället först som miljöbyråkrat och sedan som chef, och som dessutom hade småbarn och därför jobbade deltid, var inte precis fantastiskt. Om man säger så. Och inte ville jag behöva pendla till jobbet heller.
En dröm
Så då tänkte jag att det kanske var dags att ta tag i den där drömmen om att bli reseskribent istället. Det handlade inte om att jag ville resa mer än jag redan gjorde – vi hade ju småbarn då. Utan mer om att jag ville skriva om resor. Och kunna få betalt för det. Jobba hemifrån.
Lite var nog de drömmarna min 40-årskris.
Om det tidigare varit så att det du behövde för att bli reseskribent i första hand var kontakter, och dessutom helst en journalistutbildning, så fanns nu möjligheten att publicera sig själv direkt på en blogg. Alltså kunde vem som helst prova sin lycka som reseskribent!
Tänkt och gjort. Jag började skriva en reseblogg på dåvarande Aftonbladet Blogg.
Att det inte skulle vara möjligt att tjäna några pengar att tala om på annonser på en egen hemsida visste jag redan. Jag hade haft en sida om resor och väder på olika resmål, som på 1990-talet var en av de allra första och mest besökta sidorna på detta tema på svenska. Ett tag hade jag provat att ha google-annonser på sidan, som faktiskt hade riktigt bra med trafik vid den här tiden. Versionen med annonser låg uppe i flera år och totalt tjänade jag 500 kr på detta. Inte per månad. Inte per år. Utan totalt under alla år.
Istället för att tro att jag skulle kunna tjäna ihop till en lön direkt genom att blogga hade jag med den kunskapen i bagaget en annan strategi för mitt tänkta karriärbyte.
Jag insåg redan från början att chanserna var små. Men det jag hoppades på var istället att mitt bloggande skulle öppna dörrarna till att kunna få skriva mot betalning för någon etablerad aktör.Och att min väg dit skulle vara att se till att min blogg växte och fick riktigt många läsare. På så sätt skulle jag bevisa både för mig själv och andra att mina texter och bilder dög.
Det kunde i alla fall vara värt ett försök.
Det var därför jag valde en plattform helt utan möjlighet till annonsintäkter men istället med stor potential att nå ut.
Klickvänliga påhopp
Men det gick sådär. Bloggen växte i och för sig, men alldeles för långsamt. Och egentligen bara när jag skrev om annat än resor. Och allra mest när jag skrev korta, fåniga inlägg med klickvänliga rubriker. Eller när jag gjorde något onödigt personpåhopp på någon bloggare som jag kritiserade för att han i sin tur gjorde onödiga personpåhopp på andra. Där jag använde uttryck som ”skitit i det blå skåpet” och tyckte att jag var rolig. Inlägg som gjorde stor succé räknat i antalet läsare. Och i medhåll och ryggdunkningar. Men som också ledde till att jag fick utstå en hel del påhopp själv, från den stora bloggarens hejarklack. Och värst – att jag inte alls kände igen mig själv längre i vare sig vad jag skrev om eller hur jag skrev.
Till mitten hunnen på min levnads vandring hade jag i en dunkel bloggdjungel gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen.
Och så plötsligt la Aftonbladet Blogg ner. Det hände i maj 2011. Och även om jag kunde ta med mig mina blogginlägg hit så tvingades jag börja om från noll på många sätt. Foton visas till exempel inte längre på mina äldsta inlägg. Och väldigt många av mina läsare försvann också i flytten.
I ungefär samma veva fick jag dessutom ett erbjudande om ett nytt chefsjobb på annan ort och valde att hoppa på det. Även om det innebar att jag behövde pendla. Båda mina pojkar hade nu börjat skolan. Tanken på en karriärväxling för att kunna sitta hemma och jobba genom att skriva om resor för någon tidning, när barnen var små, var därmed helt och hållet överspelad.
Fortsatte ändå
Ändå fortsatte jag blogga. Mest för att det är roligt att hålla på med ord och bild.
Vid den tiden när jag precis flyttat min blogg till WordPress var Instagram också en ny app som jag närmast blev förälskad i och därför också bloggade mycket om. Men undan för undan gled mitt skrivande över mot det jag velat skriva om från första början. Det kom allt mer att handla om resorna igen.
När jag för ganska exakt tre år sedan stod vid ett nytt vägskäl i mitt yrkesliv och var erbjuden den tjänsten jag har har idag, som strateg på den tekniska förvaltningen i Kristianstad, övervägde jag för ett ögonblick om jag istället skulle välja att försöka satsa på bloggen på heltid.
Jag försökte då räkna på hur många korvören jag skulle kunna tjäna på min blogg om jag la in reklam i bloggen, gjorde betydligt fler samarbeten än de jag gör idag och dessutom la ner mer tid på att få bloggen att växa. Jag kom än en gång fram till att det här inte är något jag skulle kunna leva på. Inte ens i närheten.
Så vad ska det då tjäna till? Jag lägger egentligen orimligt mycket tid på detta. Så varför? Och vad har jag för ambition med min blogg idag?
Till att börja med. Jag gör det för att det är roligt. Jag gillar att skriva och fotografera och att försöka utvecklas i det. Det är avkopplande. Men på ett utmanande sätt. Jag gillar utmaningar. Jag vill gärna se min blogg fortsätta växa, men det är inte längre det viktigaste. Långt ifrån. Jag gillar det utbyte av tankar och idéer med andra, kring resande och mycket annat, som bloggandet leder till. Och någonstans när jag fortfarande ändå någon slags förhoppning om att allt det här bloggandet en dag ska leda till något nytt och spännande. Men det är idag mer oklart än någonsin vad detta något i så fall skulle vara, som bloggen skulle kunna leda till.
Det är som vanligt. Det är vägen som är mödan värd!
Bilden är ifrån oktober 2017 och en vandring i Cinque Terre som här får symbolisera att det är vägen som är mödan värd.
Halloj världen! 
Dina reseskildringar lockar inte minst oss och ger oss nya drömmar att se fram mot. Cinque Terre var fantastiskt och där hamnade vi av en slump när vi besökte Pisa.
Roligt att höra! Glad blir jag. 😊 Cinque Terre är så fantastiskt vackert! Tyvärr är det fler och fler som hittar dit så jag är glad att vi var där i lågsäsong.
Oj, vilken vacker bild 😍
Intressanta tankar du delar med dig av. Jag trodde också en kort stund att jag kunde tjäna pengar på min blogg. Tyvärr kostar bloggen mig en del pengar varje år i stället eftersom jag köpte till en tjänst som jag inte vet hur jag tar bort 😅 Men det har aldrig varit min drivkraft att tjäna pengar på bloggen. Under oändligt många år skrev jag resedagböcker i pappersform och jag tyckte det blev oerhört mycket bättre när jag kunde kombinera text och foton. Jag skriver alltså för min egen skull i första hand. Då är det så svårt att förstå att det finns många som blir provocerade när man delar med sig av sina inlägg.
Ha en fortsatt trevlig helg!
Tack! Att tjäna pengar på en blogg är säkert möjligt. Men i så fall främst indirekt, att man marknadsför sig själv genom bloggen. Om man jobbar eller driver rörelse i resebranschen till exempel. Har väldigt svårt att se hur en reseblogg ska kunna ge någon timpenning att tala om. Förutsatt att den inte blir mega-stor, förstås. De största bloggarna inom smink och mode tjänar ju stora pengar, men det är ju en helt annan värld. Som jag dessutom inte är intresserad av. :)
Och det här med att folk blir provocerade av att man delar inlägg är ju jättemärkligt. Här sitter vi och skriver gratis, fritt för var och en att välja om de vill kicka på en länk eller inte. Och så blir många provocerade och tycks tro att vi på något sätt försöker lura in dem i något som vi på något sätt skulle tjäna något på. Skumt och trist.
Jag är inte så jätte mycket för resandet så jag är helt klart fel här, men jag läser dina inlägg ibland. Det som slår mig är att inläggen är ofta alldeles för långa. Men intressanta.
Jag har alltid undrat varför du inte har flera läsare, för du skriver bra och tar fram intressanta vinklar. Kryddad med vackra bilder som du tar själv utan att Photoshopa in dig och familjen in.
Många har ju fått upp besöksantalet genom bråk som var uppgjorde redan från början då de visste att det ger mer klick och besök. Men den tiden är sannerligen över.
Jag tror att vissa har dessutom mer tur än andra. Vissa skyr heller inga medel att komma högt upp. Man kan köpa sig det mesta. Så även besöksantal. Att vara kontroversiell, skriva om sina själsliga problem lockar också. Det är som en magnet.
Kanske en underrubrik och tagg – den ärliga resebloggen. Eller nåt sånt.
Det är hårt arbete att jobba upp sig för de flesta. Andra bara halkar in.
När jag är på Instagram så kollar jag alltid hur många likes de jag följer får. Vad jag kan se är att de har lika många (cirka) varje gång. Lite mer och lite mindre. Oavsett hur många inlägg de gör. Jag har varit med sen nästan från början. Jag trampar men som mest 25 likes och numera 4-9 likes. Det blir aldrig bättre. De som får flera tusen likes per inlägg är också lika många för gång till annat. Och lite är det samma med bloggen också.
Du kan försöka sälja in din blogg ihop med ditt arbete med miljöengagemang till lokaltidningen. Kan ge ringar. För även om du inte längre känner för att koppla om så lite tillskott i ekonomin är alltid välkommet. Tidningen Land når ut till många också och läses av många. Men man måste kontakta ofta själv. Vad kan hända? Att de säger nej? Men de kan också säga ja. De behöver alltid nya saker att skriva om. Finns alltid andra veckotidningar med.
Jag gjorde så när jag ville nå ut med mitt företag.
Förlåt att det blev en aning för långt svar. ( och jag orkar inte att läsa igenom och rätta alla fel 😑 i min text)😜
Du behöver inte be om ursäkt, det är helt okej med långa svar här. Jag tror att Instagram har kulminerat lite. Det är fortfarande jättestort men det växer inte. Och ungdomarna hänger sedan många år hellre på Snapchat. Ibland har jag funderat på att kontakta någon tidning men än har det inte blivit av. Känner väl kanske att det jag skriver inte är tillräckligt intressant. Vad gäller långa inlägg så tycker jag att jag varierar mina längre texter med många kortare. Hoppas på att det blir en bra mix för läsarna. Alla behöver ju inte läsa allt. Jag tänker att var och en hittar sina egna godbitar. :)
Du är för kritiskt. Man ser aldrig sina texter tillräcklig intressant. Så är det med allt man skapar.
Ha det som ett mål att inom 2 veckor kontaktar en tidning. Ha en lista och gå igenom det. Jag kollade just ICA kuriren. Här är numret till redaktionsassistenten Karin Roos 040-38 52 29
Eller till Land – där kan man bara ringa till redaktionen 010- 184 40 90
Jag kommer inte ihåg hur många tidningar jag ringde innan jag fick napp. På ett ställe blev jag också utskälld. Men jag gick vidare. De visste ju inte att jag blev avvisad. Och jag lärde mig nåt nytt med varje samtal. Och då är jag invandrare med brytning vilket gjorde samtalen lite svårare.
Och du har ju ett bra koncept. Din blogg spretar inte heller. Du har absolut inget att förlora.
Tack för pepp! Jag sparar dina telefonnummer till en annan gång. Just nu i pandemin är det nog inte rätt tid att sälja in sig som resebloggare. :)
Tidningar har ju flera månaders framförhållning. Även om du skulle ringa blir inte aktuellt nåt ett tag.
På den senaste Ica-kuriren har en resa till Bad Gaisten. Vandring med vackra bilder. Resebranschen är inte helt död. .
Nåväl… det finns massor av magasin som kan vara hjälpligt. Man bör vakna innan andra gör det.
Lycka till hur du än gör. 🙂
Sant! Jag ska absolut fundera på saken! :)
Jag läste just ett talesätt på Google då de inte kunde säga det tätt nyss i radio Plånboken: Friskt vågat hälften vunnet. 🤗
Det är helt sant, det talesättet!
Intressant med en tillbakablick hur bloggen startade och dina tankar ang bloggande.
Att leva på bloggande är nog inte lätt. Det kostar ju t o m att blogga, inte mycket, men ändå. Jag får erbjudande om reklam, men inget som passar in med min blogg, tyvärr, och då tar jag inte erbjudandena.
Jag älskar att skriva och fota och ser det numera som ett nöje. Dessutom ”träffar” man så många trevliga människor genom kommentarer, något jag inte visst skulle hända när jag började.
Trevlig weekend!
Eller hur! Det är ju de här samtalen som i mångt och mycket blir drivkraften. Jag är också restiriktiv i vad jag tackar ”ja” till. Nätkasinon går till exempel bort för min del. Hoppas att du får en trevlig helg, du också!
Ja du, det kan man verkligen fundera över i dessa tider. Varför man fortsätter med sin reseblogg. Men uppenbarligen är det ju något som man verkligen gillar. Med att skriva, med att leta rätt foton och med att läsa och svara på kommentarer från läsare? Eller så är det bara gammal vana? :-)
Lite gammal vana kan det nog vara också. Men visst handlar det mest om att det är något som man trivs med! 👍
Det är klart att du kan känna viss besvikelse om du hade andra mål med din blogg än att bara visa bilder och skriva om dina resor. Men, som du skriver, det är kanske vägen dit som skänker glädje. Just nu känns det lite som om många har tröttnat och pausar sina bloggar och söker sig någon annanstans. Lycka till med din dröm! Den fina bilden i inlägget lockar mig, men jag tror att min man skulle vägra, hans höjdskräck har tilltagit med åren.
Jag tycker också att jag ser att bloggandet avtar. Undrar om det finns statistik på det?