Karlshamn är på många sätt en mycket bra plats att bo på. En gullig liten småstad med mycket fin natur runt. Tidiga vårar och sena höstar. Här är fortfarande sommar. Närheten till havet. Närheten till världen. Normala år. Ändå. Det var aldrig meningen att vi skulle bli kvar här.
Jag drömmer mig ofta bort härifrån. Låter tankarna flyga iväg över havet. Också kvällar i augusti när havet ligger blankt och vackert. Det måste finnas något annat, någon annanstans. Gärna utomlands.
Det var aldrig meningen att vi skulle bli kvar här. Och nu har vi bott här i 23 år. Längtan sliter och drar.
Men nu kommer ju mina barn härifrån. Ungdomarna. Jag vill inte att de ska bli lika rotlösa som jag är. Så vi blir nog kvar. I vart fall så länge de går i skolan.
Det är när jag fyller i en blankett inför ett uppdrag som särskild ledamot i Mark- och miljödomstolen som tanken också slår mig. Att om vi en gång ändå flyttar härifrån så måste jag lära mig ett nytt postnummer.
Jag som precis har börjat lära mig det nya telefonnummer som jag skaffade mig för nio år sedan.
Förmodligen vore det ändå värt priset att behöva slå upp det numret varje gång jag fyller i en blankett av något slag.
Om jag någon gång bara hittar den där platsen. Där jag vill bo resten av mitt liv.
Halloj världen! 
Jag hoppas att du hittar ”din” plats en dag – eller är det kanske flera platser? Känner igen mig i det där med postnumret. Ska snart flytta efter nio år på samma adress, men postnumret är jag fortfarande inte säker på.
Härligt med en förestående flytt. Ja, jag hoppas också att jag hittar min eller mina platser. :)